The Enemy Within Averheim Sessions

Förmiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 2, spelhelg 11
Bengt "The Knife" får ett uppdrag och gör en upptäckt

IMG_2367.JPG

På förmiddagen den 1 Sommerzeit blev Bengt “The Knife” kallad till ett möte med The Black Hood i ett hus i der Faust Quarter. Bengt hade sin kompanjon Gert med sig. Mötet hade varit kort och mycket överraskande. En hemlighet om The Black Hood skulle avslöjas den förmiddagen.

“Ni har kallat på mig” sa Bengt och böjde underdånigt huvudet i hälsning till personen i mask som var helt klädd i svart.
“Det har inte gått som planerat…” svarade The Black Hood och en tydlig irritation kunde höras i den metalliskt förvrängda rösten.
“Nej, jag är ledsen. Ruben Ulfman von Mohr och hans kompanjoner, bland annat der Fleischer och en rödhårig kvinna som jag inte kan placera men som kändes väldigt bekant, lyckades övertala Zacharias Kneider att inte öppna eld mot folket. Varken von Alptraum eller von Leitdorf gick i fällan du hade planerat. Han har verkligen talets gåva den där von Mohr, han lyckades till och med övertala självaste Marlene von Alptraum. Jag stod i närheten och iakttog allt precis som ni gav order om. Och sedan fortsatte von Mohr med att övertala Boris Lönnermann att inte låta pöbeln storma Plenzerplatz. Han fick till och med fram en förhandlingslösning där staden förbinder sig att leverera färskt vatten med vagnar tre gånger om dagen till hamnen och der Faust Quarter” sa Bengt.
“Jag trodde att ni hade kontroll över Lönnermann. Och varför såg inte Stanislav Schüssel till att Lönnermann gjorde det han blivit tillsagd att göra?” undrade The Black Hood irriterat.
“Der Fleischer var tillsammans med von Mohr och Fleischer skrämde och hotade Stanislav Schüssel till tystnad. Schüssel är en feg ynkrygg, det har jag alltid sagt. Och Boris Lönnermann är en jävla idealist och drömmare som tror på..”
“Det räcker, tyst din idiot” skrek The Black Hood med hög röst.

Bengt “The Knife” blev ställd. Det var första gången han sett och hört The Black Hood förlora kontrollen. The Black Hood hade alltid uppträtt lugnt och samlat. Nu var den stora konspiratören uppenbart skärrad och störd. The Black Hood’s planer hade inte lyckats och för första gången hade hen drabbats av en stor motgång. Innerst inne kände Bengt “The Knife” skadeglädje över The Black Hood’s misslyckande. “När tiden är mogen och tillfället är rätt ska jag döda dig din jävel” tänkte Bengt.

Det var tyst i rummet. Det tog nästan en minut innan The Black Hood hade samlat sig och sa något igen.
“Ruben von Mohr….och der Fleischer… nåväl. Bengt jag har ett jobb för dig. Samla ihop ett gäng på 5-6 personer av dina män. Det är dags att vi slår ut kapten Bauerfaust. Han vet för mycket. Min kontakt inom stadsvakten har berättat att kaptenen har gjort en ingående utredning av allt som hänt i Averheim. Han har sammanställt en stor akt med fakta som han förvarar på sitt kontor på vaktstationen vid Lupus Straße. Jag är rädd att han snart kan lägga ihop olika ledtrådar och eventuellt få fram ett spår som pekar mot mig. Så för att tala klarspråk – kapten Baerfaust måste dö. Och hans akt med utredningen måste brännas. I eftermiddag kommer vi att ha en sällsynt god chans att döda Baerfaust, en möjlighet som vi bara måste utnyttja. Min kontakt på stadsvakten berättade för mig, för bara en timme sedan, att kapten Baerfaust gett alla stadsvakter vid Lupus Straße ledigt efter lunch och för resten av dagen. Stadsvakten har jobbat i nästan 24 timmar utan någon vila. De har haft fullt upp med händelserna vid Plenzerplatz och sedan patrullerat på de oroliga gatorna under natten. Åsynen av Sigmars komet och den dansande mannen i svart har skapat en stor uppståndelse och oro i staden. Baerfaust kommer att vara ensam på vaktstationen under eftermiddagen och kvällen. Det är då ni ska slå till. Även Baerfaust måste vara utmattad, han har ju varit i en brutal kamp mot demi-gripen i Averburgs trådgärd och han har tillbringat hela natten på Averheims gator. Han är en formidabel krigare och motståndare, men vi ska utnyttja det faktum att han är utmattad och ensam. Ni ska döda honom och sedan ge mig hans huvud. Se också till att sätta eld på arkivskåpet i hans arbetsrum där han har utredningsakten. Slå till hårt, snabbt och försvinn sedan från brottsplatsen”.

Bengt “The Knife” nickade och sa “Kapten Baerfaust ska dö idag. Det ska bli ett sant nöje att döda den jäveln”. Bengt hatade verkligen kapten Baerfaust och detta var ett uppdrag helt i hans smak. Han visste att Baerfaust var en formidabel motståndare men det här var en alldeles unik chans.

The Black Hood vände sig sedan om och gick ned för trappan till husets källare. Det var då Bengt “The Knife” såg en detalj som han aldrig lagt märke till förut. The Black Hood’s mörka fotlånga kappa hade glidit upp en bit och en hög klack kunde ses på en läderstövel. En damstövel…

Bengt tittade på Gert som såg tillbaka på Bengt och höjde på ögonbrynen. Gert hade sett samma sak. “Så mycket bättre” tänkte Bengt. “The Black Hood är en jävla kvinna. En hora som alla andra kvinnor. Det ska fan i mig bli ett ännu bättre nöje att döda kvinnan The Black Hood”. Bengts tankar rusade. Han var sedan tonåren en utpräglad sadist och kvinnohatare. Och just nu tänkte han bara på hur han först skulle våldta The Black Hood kvinnan om och om igen och sedan sakta knivskära och snitta upp henne tills hon sakta förblödde. Hon skulle få lida värre än någon annan kvinna han hade dödat. Men först skulle han döda en annan person, kapten Baerfaust, som han också hatade djupt och innerligt.

View
Eftermiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 11
Nostredamus profetia

IMG_2422.JPG

Ferenc von Alptraum förundrades hur alla, inklusive honom själv, hade förbisett vilken rik och mångfacetterad informationskälla araben Abdullah Hussein utgjorde. Arabens skrik hade tystnat i samma ögonblick som han återigen svimmade. Husseins kropp låg naken på källargolvet. Brännjärnet i Ferenc von Alptraums hand glödde i den dunkla belysningen från ett par facklor. Stanken av bränt kött tillsammans med en unken doft av mögel och fukt var markant i källaren.

“Vilket ödets ironi mina vänner. Jag brände araben med det brännjärn som min mor brukade använda för att märka boskapen med när jag var barn. Nu är Abdullah Hussein märkt på ryggen likt ett kreatur, ett märke som bevisar att han är ett boskap i tjänst hos min hatade mor” sa Ferenc.
“Ferenc, ta det lugnt. Du får inte gå för långt. Han har svimmat igen” sa Fausta von Herzog.
“Ingen fara von Herzog. Jag och Ferenc vet vad vi gör och vi vet precis hur långt vi kan gå. Den mänskliga kroppen är bara ett skal som när den utsätts för fysisk smärta öppnas upp för all form av avslöjade hemligheter i det mänskliga psyket” sa Kristian Ascbeck.

Ett timme passerade tills Abdullah Hussein vaknade till liv igen. Ferenc von Alptraum hade inte väntat en sekund efter uppvaknandet utan resolut och bestämt vänt på arabens kropp, och utan att säga ett ord, tryckt det glödheta brännjärnet mot arabens mage. Abdullah hade skrikit högt och länge av smärta. På hans mage var nu von Alptraums heraldiska märke inbränt.
“Nåväl du lakej till Marlene, berätta nu vad innebörden i Nostredamus profetia är. Annars märker jag dig i ansiktet nästa gång med brännjärnet” sa Ferenc.
Fausta von Herzog tittade bort samtidigt som hon höll för sina öron. Tortyren kändes både överdriven och fruktansvärd och hon kunde varken se på eller höra det plågade skriket mer.
Kristian Ascbeck lutade sig över araben och sa med mild stämma
“Tala nu min vän och du ska slippa mer smärta. Lätta ditt hjärta och vi ska låta dig vila, du ska få mat och vatten och vi ska lägga om dina sår och ge dig en svalkande salva mot brännskadorna” .

Abdullah Hussein försökte tränga undan smärtan. Han tänkte på de vidsträckta och soldränkta sanddynerna i sitt hemland. Han tänkte på profeternas ord och det stora biblioteket i sin hemstad. Han tänkte på…. Smärtan som plötsligt drabbade honom var enorm, köttet brände och luften förpestades av den fräna doften av bränt kött. Brännjärnet hade tryckts mot hans nacke och det togs inte bort. Smärtan tilltog allt mer tills den var helt outhärdlig.
“Jag talar, jag berättar allt ni vill veta om Nostredamus profetia” vrålade Abdullah Hussein på bruten reikspiel.

Tio minuter senare var Ferenc von Alptraum utom sig av glädje. Han vankade euforiskt av och an i källaren. Vad Abdullah Hussein hade berättat kunde inte ens överträffa hans vildaste drömmar. Linda Therese von Mohr hade lämnat ytterligare en hemlighet efter sig. En hemlighet som en gång för alltid skulle krossa familjen von Apltraums maktambitioner. Men motivet…det hade Ferenc aldrig kunnat drömma om. Med ett leende på läpparna öppnade han den finaste vinflaska han hade i sin ägo. Han hällde upp vinet i stora magnifika kristallglas och skålade med vännen Kristian Ascbeck och älskarinnan Fausta von Herzog. De skålade i det dunkla källarrummet som var förpestat av doften av bränt människokött.

“För Marlenes och familjen von Alptraums undergång” utropade Ferenc.
“Mina vänner” fortsatte Ferenc. “Låt oss imorgon färdas till The Old von Alptraum Mansion och låt oss hoppas att vi upptäcker Linda Theres undangömda mästervärk. Ett mästervärk som Ruben von Mohr, Werner Lankdorf och deras vänner inte upptäckte. Sedan ska vi åka till Streissen och invänta konklaven. Och väl där ska jag en gång för alla krossa min förbannade mor och med henne ska hela familjen von Alptraum stiga ned i smutsen”.

Ferenc samlade sina tankar. Werner Lankdorf hade inte kunnat tyda profetian, han hade inte lyckats knäcka Nostredamus profetia. Inte ännu i alla fall. Flera dagar hade passerat sedan Ferenc bett Werner om hjälp. Och när Werner inte återkommit med ett svar hade Ferenc chansat vilt. Han hade med hjälp av Fausta von Herzog lurat Abdullah Hussein att komma på ett möte med löfte om ockult informationsutbyte. Kristian Ascbeck hade sedan gömt sig i Ferenc stadshus och använt all sin tankekraft för att suga i sig arabens livsenergi. Araben hade svimmat och sedan hade de tagit honom till den mörka källaren där ingen kunde höra hans plågade skrik när de torterade honom. Och den hemlighet han avslöjat om profetian var rena drömmen i Ferenc öron. Men skulle han och Kristian klara av de mentala prövningar som väntade i The Old von Alptraum Mansion? Den perverterade fienden var stark och det som väntade skulle kunna driva dem rakt ned i Satin Tronens mörkaste och mest dekadenta avgrund. Men risken var värt det. Om de fann Linda Therese von Mohrs hemlighet skulle de kunna krossa Marlene och familjen von Alptraum för alltid. Men vad skulle de göra med Werner Lankdorf om han också lyckades tyda profetian? Werner snokade ju tillsammans med Ruben von Mohr i saker som inte var deras ensak. De hade besökt the Old Von Alptraum Mansion, det hade ju Kristian Ascbeck själv bevittnat. Skulle de även behöva röja Werner ur vägen? Och Ruben von Mohr var ju inte heller att lita på. Han var förblindad av kärleken till Clothilde. Ferenc funderade, han och Kristian behövde när de kom åter från The Old von Alptraum ha ett möte med Friedrich von Kaufman och Curd Weiss. Ett möte som skulle avgöra Werners öde. Sedan skulle han resa till Streissen med Fausta och Kristian. Och Abdullah Hussein skulle följa med som deras “gäst”. Arabens enorma ockulta kunskaper skulle med all säkerhet komma till väldigt bra användning i Streissen.

Ferenc von Alptraum tittade på Kristian och Fausta. Han log brett och lutade sedan sitt huvud bakåt och bräkte som en get.

View
NPC citat spelhelg 10

“Ruben Ulfman von Mohr och hans vänner var väldigt övertygande. Jag är glad att jag lyssnade på hans argument och inte öppnade eld. Senare har kapten Baerfaust bekräftat och sagt att jag gjorde det rätta när jag inte öppnade eld mot pöbeln”
Zacharias Kneider

“Jag är glad över Ruben Ulfman von Mohrs kloka ord. Vi riskerade en slakt och en massaker som Averheim aldrig skulle kunna hämta sig från”
Hans von Leitdorf

“Jag minns knappt vad som hände. Bara att jag argumenterade med skitstöveln Ruben von Mohr och hans vänner. Mitt minne är dock dimmigt”
Bartol von Ogdeburg

“Vilken kväll. Jag var inte vid mina sinnes fulla bruk. Röken från bomben i Averheim påverkade min hjärna och mina handlingar. Men jag minns en intensiv debatt med Ruben von Mohr. Han hade även en vacker och förtjusande rödhårig kvinna med sig vars leende jag aldrig kommer att glömma. De vita toppiga brösten med fräknar. Det röda silkeslena håret och de förtrollande gröna ögonen. Jag kommer inte längre ihåg vad vi argumenterade om. Mina tankar var fokuserade på den rödhåriga kvinnan. Jag hoppas jag får se henne igen. Men jag minns även att Ruben hade ytterligare en person på sin sida, en man som var jobbig som bara fan. Mannen pratade som en dorfer och det var först en halvtimme senare, när jag såg honom igen som jag förstod att dorfern var den förbannade Gabriel Sachs. Jag drog då min pistol och sköt mot honom. Ett skott träffade svinet i axeln och blodet flödade. Skitstöveln lyckades dock gömma sig, i röken från bomben, inne på Averburgs borggård. Men nästa gång ska jag se till att dorfern dör. Gabriel Ska dö en gång för alla”
Mattias von Grünwald

“Så här i efterhand inser jag att Ruben hade rätt. Men det kommer jag naturligtvis aldrig att erkänna. Hade vi öppnat eld mot pöbeln skulle familjen von Alptraum aldrig kunnat få Elector Count titeln”
Marlene von Alptraum

“Jag är nöjd med att ha övertalat Friedrich von Kaufman att förlåta Ruben von Mohr och återinsätta honom som ambassadör. Han kommer att vara till stor nytta i spelet som ska komma”
Curd Weiss

“Folket har segrat. Vi har tvingat de rika att förse hamnen och der Faust Quarter med färskt vatten. Bryter de sin del av avtalet kommer vi att bränna Plenzerplatz till marken och vi kommer att hänga Ruben von Mohr först av dem alla”
Boris Lönnermann

“En katastrof för The Black Hood. Planerna var så nära att lyckas men den där Ruben von Mohr förstörde allt med sina ord. Den rödhåriga kvinnan vid hans sida kändes väldigt bekant, var har jag sett henne förut?”
Bengt “The Knife”

“Aldrig att jag ser der Fleischer i ögonen igen. Den mannen är fan i mig det mest skräckinjagande jag sett”
Stanislav Schüssel

“Först den dansande mannen i svart. Sedan Sigmars komet på himlen. Der Untergang, The End Times, är här. Botning syndare, botning i Sigmars namn”
Rune Steen

“Friedrich von Kaufman och Curd Weiss är mer farliga motståndare än jag räknat med. Kylan i Curd Weiss ögon och det beräknande uppträdandet. Vem är han egentligen?”
Adele Ketzenblum

“Werner Lankdorf bröt vårt avtal efter bara några timmar. Han kunde inte hålla tyst och vara diskret som vi kommit överens om. Åtgärder måste vidtas. Werner måste få Giselbert Kuhn att försvinna”
Niccolo Machiavelli

“Ett gäng galningar förföljde mig. Jag glömmer aldrig hur den fula och fasansfulla besten flåsade i min nacke. Tror aldrig jag har sett en person så ful och motbjudande. Som tur var vände han dock om när ryttarna anlände. När jag efter en halvtimme återvände till platsen såg jag bara blodspår. Inga kroppar fanns kvar, bara några herrelösa hästar”
Gertie

“Jag trodde jag kände Ruben. Han har alltid varit förtjust i mig och behandlat mig väl och med värdighet. När han för några månader sedan friade till mig blev jag smickrad och jag kan erkänna att jag inte var helt ointresserad även om jag på inrådan av Marlene tackade nej. Men den Ruben jag såg idag var en helt annan person än den unga man jag lärt känna. Han ljög och betedde sig märkligt. När jag sedan konfronterade honom avslöjade han till sist det fruktansvärda. Han hade mördat Selena von Kusch med sina bara händer. Han sa att det var Selenas önskan. Sedan följde en osammanhängande sörja av ord och undanflykter. Till och med hans egna vänner med Ingvald Reise i spetsen tog avstånd från hans handlingar. Jag har gråtit hela dagen för att den man som jag såg som god och älskvärd visat sig vara en simpel, kallblodig mördare och lögnare. Jag har dock lovat Ruben att bevara hans mörka hemlighet som tack för den tjänst han gjorde mot familjen von Alptraum när han brände tavlan från The Old von Alptraum Mansion”
Clothilde von Alptraum

“Jochen Krupp är död. Selena von Kusch är också död. Båda skjutna i huvudet av banditer. Von Mohrs män tog ingen av banditerna levande. Vi har ingen information och inget spår efter vilka banditerna var. En bedrövlig expedition och ett misslyckat uppdrag av ambassadör von Mohr”
Curd Weiss

“Vilka vändningar och överraskningar i den här märkliga historien med Selena von Kusch”
Giselbert Kuhn

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 4 - Werner Lankdorf
Strid och misslyckat uppdrag

Werner och Ruben bestämmer sig för att berätta för Gabriel, han har ändå sett vad som hände med Grevinnan von Kusch. När dom berättat för Gabriel, så ser han mest förbryllad och snopen ut. “Vad fan hade han förväntat sig att vi skulle göra med Grevinnan von Kusch” tänkte Werner. Dom bestämmer att dom ska ta med kroppen tillbaka till diligensen, men Werner vill sitta kvar själv med Grevinnan Selena von Kusch ett tag.

Ruben och Gabriel går tillbaka mot diligensen för att hämta hjälp med Grevinnan von Kusch kropp. Werner sätter sig på knä, han tar Selena von Kusch kropp i sin famn.
“Jag ber så mycket om förlåtelse för det jag gjort mot dig, trodde inte att sorgen och besvikelsen skulle kännas så kraftfull när jag visste att detta var din önskan. Detta dåd kommer jag att måsta bära med mig resten av livet, det måste vara ett av mitt livs värsta stunder” säger Werner pratandes för sig själv.

Strax efter kommer Gabriel och Ingvald för att hämta kroppen, Ruben är inte med. När dom kommer tillbaka till diligensen kan Werner känna av den spända stämningen som råder. När Werner kommer fram till diligensen kan han se hur Clothilde von Alptraum just läxat upp Ruben. När dom får syn på Werner blir det tyst. Ruben tittar på Werner med en uppgiven och tom blick “Werner jag har berättat allting, alla var på mig hela tiden”.
“Ni borde ha berättat för oss vad ni tänkte göra” säger Ingvald.
“Vi lovade Selena von Kusch, det var ett förtroende vi gav henne. Men det förtroende kunde vi inte hålla. Har aldrig sett er så jäkla misstänksamma tidigare, vad fan trodde ni vi skulle göra med henne egentligen? Vi har följt med er på saker utan att veta allting, men vi har aldrig gjort något dylikt” säger Werner och Ruben i kör.
“Så går det om man inte är ärlig” säger Gabriel.
“Dom orden ska jag ha i åtanke” framöver säger Werner. Om stämningen var dålig förut, så är den kaosartad nu.

Werner och Ruben går och lindar in Selena von Kusch kropp, dom hade tagit med sig en tjock filt. Sedan får dom hjälp med att lägga hennes kropp på taket på diligensen. Sedan bestämmer Ruben att vi avbryter resan och beger oss hem mot Averheim igen.

Jochen Krupp och Wera vänder diligensen, sedan bär det av mot Averheim. Inne i diligensen är det alldeles tyst, ingen säger något. Så får Werner en illavarslande tanke, han kom på att han tidigare sett Clothildes livvakt Gisselbert Kuhn leverera ett brev till Quintus von Griffonstein. “Undra hur trovärdig han är med att inte berätta för någon vad som hände här idag, Clothilde von Alptraum litar tydligen på honom”. Werner litar dock inte på honom, så han håller ett öga på Gisselbert Kuhn som sitter alldeles oberörd. Efter ett tag stannar diligensen till. Wera hojtar att det ligger ett träd över vägen. Alla hoppar ur diligensen utom Werner, Clothilde och Gisselbert Kuhn. En bit från trädet står en kvinna, hon presenterar sig som Gertie och att hon samlar något att äta till sina barn. Ingvald, Ruben och Gabriel hjälps åt med att ta bort trädet från vägen.

Sedan fortsätter resan mot Averheim, dom hinner bara åka några hundra meter. Sedan hör dom en signal, typ som att någon blåser i ett horn. Dom vänder diligensen för att möta fienden, när dom kommer där trädet låg ser dom att Gertie försöker springa därifrån. Ingvald och Gabriel börjar ta upp jakten på henne, medan dom andra gör sig redo för strid. Plötsligt kan dom se 6 st ryttare komma emot dom i hög fart. Wera och Ruben avvaktar tills dom har kommit närmare. Wera avlossar ett lod som träffar en av ryttarna. Inne i dilligansen förbereder sig Werner på att kasta en besvärjelse. Ryttarna närmar sig diligensen väldigt snabbt, när dom är tillräckligt nära avlossar dom sina vapen. Dom har siktat in sig på Jochen Krupp som kör diligensen, han dör av sina skador. Ruben och Wera besvarar deras eld. Wera träffar en så svårt att han avlider. Werner skickar iväg en blixt från sin näve, den träffar en av ryttarna som ryggar tillbaka. Clothilde och Gisselbert Kuhn tittar på Werner med stor misstänksamhet. Nu ger sig Gabriel och Ingvald in i striden, dom avbröt jagandet av Gertie. Werner har aldrig tidigare sett dess like till krigare, Ingvald dräper ryttarna en efter en. Han till och med springer efter dom, ingen av ryttarna har en chans att undkomma den väldiga besten. Werner ropar att dom ska ta en ryttare levande. Efter någon minuts stridande är alla ryttare dräpta, Ingvald står där alldeles blodig med kroppar runt omkring sig. Werner är helt tagen av Ingvalds stridsteknik, så imponerad … Ingen av ryttarna överlevde striden, även Jochen Krupp fick sätta livet till.

Ruben kommer till Werner och viskar att han satt en kula i huvudet på Selena von Kusch döda kropp under striden som det var sagt att göra. Dom lastar upp alla kropparna på diligensen och beger sig av mot Averheim, väl framme i Averheim stannar dom först till på Luppus Strasse hos stadsvakten. Där hoppar Wera och Gabriel av, dom ska visa upp kropparna för Kapten Baerfaust. Sedan lämnar dom av Clothilde von Alptraum och Gisselbert Kuhn vid deras residens, hon säger några väl valda ord till Ruben innan hon lämnar diligensen. Sedan åker dom till The Journeys End, för att lämna diligensen och informera Curd Weiss om det som hänt. Ruben vill prata med Curd Weiss, så han ber Werner informera Niccolo Machiavelli om situationen.

Werner vill gå ensam, men Ingvald ger sig inte så han följer med Werner. Dom kommer fram till Werners lägenhet på Sudenberg Strasse 7. Rafael Vincente följer med dom upp till Niccolo Machiavelli. Werner talar om att uppdraget är utfört, Ingvald beklagar också. Werner kan se på Niccolo Machiavellis ansiktsuttryck att något är fel “Werner för i helvete har du redan brutit förtroende du gav oss, du och Ruben kunde inte sköta detta på ett korrekt sätt”. Werner hade helt glömt att Ingvald var med. Han försöker förklara det helt oväntade som inträffade, men han avbryts av en enormt elak Machiavelli. “Vilka är det som vet vad som hände och inga lögner” ryter en elak Machiavelli. Werner berättar vilka som var med på resan. “Litar du verkligen på att Clothilde von Alptraum och hennes livvakt håller tyst, dom skulle verkligen kunna använda detta mot Lord Wilhelm” ryter Machiavelli.
“Jag litar på Clothilde von Alptraum, men är inte lika säker på hennes livvakt Gisselbert Kuhn” säger Werner.
“Werner då blir det din uppgift att röja bort honom, hur du gör det är ditt problem. Om det här kommer att förstöra för Lord Wilhelm att bli Elector Count, då kommer jag hålla DIG och RUBEN skyldiga för det. Lämna lägenheten innan jag blir mer förbannad” ryter en arg Niccolo Machiavelli.

Werner och Ingvald lämnar lägenheten med rumpan mellan benen, dom går tillbaka till The Journeys End för att möta dom andra. Ruben ser helt knäckt ut, han berättar att Curd Weiss blev vansinnig över hur vi utförde uppdraget. “Vi skulle förstås taget en levande och förhört den personen nu är allt lika ogjort som tidigare”. Werner berättar om fiaskot hos Niccolo Machiavelli och att han kräver att vi ska dräpa Gisselbert Kuhn. Wera och Gabriel tar det hela med en klackspark och dom skiter i om Curd Weiss och Niccolo Machiavelli blev besvikna. Ingvald håller också med dom i den frågan. Dom börjar diskutera om att det finns viktigare saker att göra, än att vara orolig för lite skäll. Dom vill besöka kloakerna igen, Wera har fixat en person som hittar där nere. Werner går med sänkt huvud till Ruben, han slår sig ned bredvid honom. “Ruben det här måste absolut vara den värsta dagen i mitt liv, vet inte hur man ska gå vidare från detta” säger en uppgiven Werner. Ruben instämmer med Werner, sen vill han få vara i fred. Han börjar sakta gå mot sitt eget hus. Werner blir sittandes kvar ensam, han kunde se i Rubens ögon hur jäkla dåligt han mådde över det som inträffat. Nog för att denna dag gått till historien som den värsta dagen i Werners liv, allt han gjort hade blivit fiasko. Werner skulle bara vilja lägga sig ned och vakna av att allt bara var en dröm. Men att ge upp nu det kunde han inte göra, han hade gett Grevinnan Selena von Kusch ett löfte och det skulle han fan inte bryta…. Han hade suttit och funderat lite på vägen hem, det fanns kanske en liten ljusglimt i tunneln i alla fall……….

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 3 - Werner Lankdorf
Mordet på Selena von Kusch

Werner var klarvaken, han försökte somna om men det var omöjligt. Tankarna bara mal i skallen på honom. Han smyger sig ur sängen, för att inte väcka Heidi. Werner vankar av och an i rummet, han försöker sortera tankarna men det funkar inte. “Hur fan kunde jag missa den tvåsvansade kometen, jag måste studera himlavalvet bättre”. Werner hade läst att om en tvåsvansad komet syntes på himlen, så var det ett dåligt omen. Och där stod den vedervärdiga flagellanten Rune Steen och gottade sig i folks skräck för kometen dom nyss sett. Han sätter sig i fåtöljen vid fönstret, han måste öppna fönstret för han är alldeles svettig. Werner sitter där och bara tittar på Heidi, hon är så vacker även när hon sover. Så kom han att tänka på drömmen han fick när han stod på Plentzerplatz och tittade på den dansande Heralden av Morr, Heidi var med i den otäcka drömmen. Werner skulle kunna tänka sig lite hjälp med att tyda drömmen, för den känns lite illavarslande.

Werner lutar sig tillbaka i fåtöljen och stirrar ut i mörkret, nu börjar morgondagen göra sig gällande. Werner börjar gruva sig för att göra något så hemskt. Helt utan förvarning kastar sig Werner ur fåtöljen, han börjar vanka av och an igen. Fast nu går han och pratar för sig själv. Han har precis kommit ihåg att han reagerade på Adele Ketzenblums ansiktsuttryck när hon såg Wera tidigare ikväll. Hon kände igen Wera, säkert från incidenten på Brunsweg 2.
“Tänk om Adele Ketzenblum tillhör Jade Sceptre”. Disciple Kurgan berättade att hon hatade Tzeentch. Visste hon om vad dom tänkte göra med Heidi, hon kanske inte vet om att Heidi och Werner är ett par?

Werner sätter sig i fåtöljen igen, han kan inte släppa tankarna på Adele Ketzenblum. Han vaknar till i fåtöljen av att solen lyser honom i ansiktet, han går upp och tvättar sig. Werner pysslar om Heidi lite innan han lämnar rummet, idag fick han en känsla av att Heidis tillstånd känns en aning stabilare. Werner småpratar lite med Arta Schaffer innan han går iväg. När Werner kommer ner i köket är redan Henriette och Heidis syster Lisa uppe. Werner berättar att han upplevde Heidi något piggare idag, och att han ska åka iväg en snabbis med Ruben.

När Werner kommer till sin lägenhet så är redan Ruben och Ingvald där, Rafael Vincente möter Werner. “Du är sen Werner, nu bommade du när Grevinnan Selena von Kusch dubbade Ingvald Reise till Knight of The Blazing Sun. Nu är han en av oss, Ingvald är en bra man”. “Jag ber så mycket om ursäkt, har varit en tuff natt” säger Werner. “Kom, vi måste skynda oss. Grevinnan von Kusch vill tala med dig innan ni ger er iväg, det var tydligen något viktigt”. Rafael Vincente tar med Werner direkt till Grevinnan von Kusch, hon skiner upp en aning när hon ser Werner. “Werner jag blev orolig för en stund att du ångrat dig”. “Nej då, jag har bara haft en tuff natt och jag ber så mycket om ursäkt om jag gjort dig orolig” säger Werner. “Du svarade inte på min fråga igår kväll, som jag sa igår det finns ingen som jag litar på som dig. Mitt avslut idag skulle kännas som en befrielse om jag visste att du vill bli Lord Wilhelms rådgivare, och se till så han fortsätter sina studier och att han följer Verenas läror. Du kommer få en viktig roll i Lord Wilhelms resa mot Elector Count”. Werner börjar skruva på sig, han får en olustig känsla längs ryggraden. Han lägger sina nävar om Grevinnan von Kusch nävar och tittar henne djupt i ögonen. “Om det är så du vill, då lovar jag dig att göra mitt bästa för att Lord Wilhelm ska få ett så bra liv som möjligt”. Grevinnan von Kusch kramar om Werner. “Nu ska jag bara ta ett så hedersamt farväl av min son som det går, sen kan vi bege oss Werner”.

Under tiden Werner väntar kommer Ruben och Ingvald, Ruben meddelar att dom beger sig mot diligensen för att möta upp Clothilde von Alptraum och dom andra passagerarna. Werner säger att han kommer med Grevinnan von Kusch så fort hon gjort det hon skall. Efter en stund kommer Grevinnan von Kusch ut från lägenheten, hon ser inte alls fräsch ut. Dom börjar gå mot The Journeys End och diligensen. När Werner kommer gåendes med Grevinnan von Kusch, börjar det viskas vad hon ska med och göra. Werner kan höra Curd Weiss säga till Ruben att hon ingick inte i resesällskapet. “Nu gör hon det” svarar Ruben. Wera sätter sig på kuskbocken med Jochen Krupp och Gabriel ställer sig bak på vagnen. Inne i vagnen på ena sidan sitter Grevinnan von Kusch, Werner och Ingvald och på andra sidan Ruben, Clothilde von Alptraum och hennes livvakt Gisselbert Kuhn.

Vagnen gör ett ärevarv på Plentzerplatz för att imponera på folket innan den lämnar Averheim. Resan går sakta ut ur staden, Ingvald och Clothilde von Alptraum tycker det är mycket opassande att ta med Grevinnan von Kusch när hon mår så dåligt. Ruben tycker situationen börjar bli lite jobbig, så Werner försöker lugna läget med att säga att han tror en resa skulle göra gott för Grevinnan von Kusch. Men den förklaringen köper dom inte, så tjafset fortsätter. Grevinnan von Kusch tar plötsligt Werners hand och säger “Werner vi måste stanna diligensen, jag måste kräkas”. Werner bankar i taket och hojtar att dom måste stanna diligensen. När diligensen stannar skyndar sig Werner ut med Grevinnan, hon lägger sig ned med huvudet i Werners knä. Ingvald kommer fram och tittar hur hon mår, sedan går han och pratar med Wera och Gabriel. Werner hjälper Grevinnan von Kusch tillbaka in i diligensen, men nu har även Wera och Gabriel sällat sig till den kritiska sidan. Det blir en spänd stämning efter tjafset som utbröt. Efter ett tag rullar diligensen vidare.

Werner sitter och hoppas på att dom ska rulla in i ett skogsparti snart, han ser att det är jobbigt för Grevinnan. Det är en spänd stämning inne i diligensen, Clothilde tittar lite snett på Ruben. Plötsligt lutar sig Grevinnan von Kusch mot Werner och viskar, “Werner det måste ske nu snart, jag orkar inte hålla emot mycket längre”. Werner tittar ut för att se hur terrängen är, inget skogsparti så längt ögat når. Werner kan bara se några enstaka träd efter vägen, annars är det bara höga vinrankor som växer längst vägen. Werner dunkar i taket igen, han får dom att stanna diligensen igen. Werner tar med sig Grevinnan von Kusch ut igen, nu mår hon riktigt dåligt. Dom andra fortsätter att högljutt klaga på vad som händer, Werner ropar till sig Ruben. Han förklarar för Ruben att Grevinnan inte pallar med mycket längre, det måste ske nu snart. Ruben tycker att dom fortsätter en bit till, utifall det kommer en lämpligare terräng.

Dom fortsätter resan, Ruben börjar bli riktigt stressad av situationen. Grevinnan von Kusch tar tag i Werners hand, hon kramar den hårt. Sedan viskar hon, “Det måste ske nu, jag orkar inte längre”. Werner tittar på Ruben innan han bankar i taket igen, det hörs uppgivna röster från Jochen och Wera. Werner tar återigen med sig Grevinnan von Kusch ut ur dilligansen, han tar med sig henne en bit bort. Ingvald följer efter Werner och Grevinnan von Kusch, han bara står där och tittar när Werner baddar hennes svettiga panna. Nu har alla i och på diligensen klivit av, Werner kan höra många missnöjda röster från diligensen. Werner ropar på Ruben, som måste avsluta sin diskussion med dom andra passagerarna innan han kommer. Werner och Ruben tar med sig Grevinnan von Kusch, dom går bort från diligensen mot vinrankorna. Ingvald följer efter trots att dom sagt åt honom att stanna vid diligensen,. Grevinnan von Kusch samlar sina sista krafter för be Ingvald stanna vid diligensen med dom andra. Ingvald vänder åter till dom andra, men klagar högljutt.

Werner och Ruben tar med sig Grevinnan von Kusch in bland vinrankorna, plötsligt säger Grevinnan von Kusch att det måste göras nu. Werner och Ruben är skrämmande överens om att dom inte kan skjuta henne och skylla på banditer, det är alldeles för öppet var skulle banditerna hunnit gömma sig. Dom bestämmer sig för att kväva henne och sedan skylla på att hon dog av sin sjukdom. Werner sätter sig ned med Grevinnan von Kusch i sin famn,“Selena von Kusch slappna av nu, så lovar jag att ditt lidande snart är över” säger Werner med tårarna rinnandes ner för kinderna. Ruben tar fram en halsduk som han vikt ihop, sedan lägger han den över hennes mun och trycker hårt. Selena von Kusch gör några sista ansträngningar, Werner lägger sin hand på Rubens och hjälper till att trycka. Werner kan se att Gabriel kommer smygandes efter dom. “Vad fan håller han på med” tänker Werner. När väl Grevinnan von Kusch slutat andas dyker Gabriel upp, “Jag förstod att ni döljer något” säger Gabriel. Ruben och Werner vet inte vad dom ska säga, dom trodde ingen av sina vänner skulle vara så misstänksamma så att dom skulle smyga ut efter dom.

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 2 - Werner Lankdorf
En skrämmande vädjan om hjälp

Werner frågar Pauli Frandrini om det har hänt något, men han vill inte berätta något om vad det gäller. Werner och Ruben följer med Pauli Frandrini hem till Werners lägenhet på Sudenberg Strasse 7, utanför står Rafael Vincente och väntar. Dom blir visade upp till Werners lägenhet av dom båda Tileanarna. Dom leds in till vardagsrummet, där är både Selena von Kusch och Niccolo Machiavelli. Werner ser direkt att något är fel, Selena von Kusch sitter i soffan med tårfyllda ögon. Niccolo Machiavelli gör tecken åt Frandrini och Vincente att dom kan lämna rummet, dom tittar på Grevinnan von Kusch som nickar åt dom att det är ok att lämna rummet. “Det var bra att ni kunde komma så snabbt” säger Machiavelli. “Werner kom och sätt dig här med mig, jag har något jag måste berätta” säger en gråtandes Selena von Kusch. Hon tar Werners hand och börjar gråta ännu mera, “Jag är svårt sjuk och kommer inte att överleva”. “Vad är det du säger Grevinnan, jag känner folk som är duktig på medicin. Vi måste försöka, så prata inte på detta sätt” säger Werner. Selena von Kusch tittar på Niccolo Machiavelli, han nickar tillbaka och säger. “Selena berätta sanningen för Werner och Ruben, dom måste få veta vad som hänt”. “Jag har något inom mig som vill komma ut, jag har gjort saker som jag inte ens visste var möjligt. Det som är inom mig kräver att jag ska mörda The Man in the Black Hood, men jag varken vill eller kan mörda den person som gjorde det möjligt att få tillbaka Lord Wilhelm”. Werner är helt mållös, han vet inte vad han ska ta sig till. “Men Grevinnan jag kan tala med Luminary Konrad Mauer, han kan säkert hjälpa oss”.
“Werner du har alltid varit så snäll och hjälpsam mot mig och Lord Wilhelm, när alla andra hånat och gjort narr av mig har du stått troget vid min sida. Men den här gången kan du inte rädda mig, detta är något ondskefullt som måste förgöras. Jag vill be er om en sista tjänst, det är därför du är här Ruben Ulfman von Mohr”. Selena von Kusch vänder sig mot Werner, hon lägger sin hand på hans axel. “Werner det jag kommer att begära av dig är inte lätt, men jag gör det för Lord Wilhelms bästa. Jag skulle vilja att ni avslutade mitt liv, jag orkar inte hålla ondskan inom mig mycket längre. Werner jag förstår om du inte kan göra det jag ber om, det är därför jag ville att Ruben skulle vara med. Han är en adelsman på väg uppåt, han är så gott som familjen von Mohrs överhuvud nu och han är van vid tuffa beslut”. Werner tittar på Selena von Kusch med tårarna rinnandes ner för kinderna, han kan höra Rubens röst. “Grevinnan Selena von Kusch jag gör det för en mors omtanke för sitt barn, säger Ruben”. Grevinnan ler mot Ruben, sedan tittar hon på en förkrossad Werner. "Nå Werner, vad säger du frågar Selena von Kusch. Jag gör det, säger Werner med rosslig röst. Bra säger Niccolo Machiavelli “det här kanske låter grymt men ni måste få det att se ut som att hon blev mördad. Därför måste du sätta en kula i huvudet på henne och det måste ske imorgon för jag tror inte hon orkar motstå det hon har inom sig mycket längre. Detta måste göras diskret, inget får svärta ned Lord Wilhelms chans att bli Elector Count. Man bryter inte ett förtroende, kom ihåg det. Vi har vetskap om att du har stora skulder i Averbank, men eftersom du hjälper oss så kommer vi lösa dina skulder åt dig”. Efter att Niccolo Machiavelli förklarat för Ruben vad som gäller, och att han kommer att bli rikligt kompenserad så vänder sig Selena von Kusch åter mot Werner “Jag vill av hela mitt hjärta att du blir rådgivare och tar hand om Lord Wilhelm tills han blir myndig, att du och Niccolo Machiavelli stöttar Lord Wilhelms väg till Elector Count. Jag har ingen annan som jag kan tänka mig denna uppgift, du får din belöning när Lord Wilhelm blir Elector Count”. “Men hur ska jag kunna göra så att Lord Wilhelm får så bra förutsättningar i livet som möjligt” undrar Werner. “Werner var bara dig själv, du har dom bra sidor en god Elector Count kan ha nytta av…..”

Werner och Ruben lämnar lägenheten, båda är tagna av stundens allvar. Dom bestämmer sig för att ta med Selena von Kusch på dilligensturen imorgon. Sedan går dom åt varsitt håll, dom bestämmer sig för att träffas på Sudenberg Strasse imorgon. Promenaden hem till von Tasswinders residens var lång denna kväll, det var många tankar och grubblerier i huvudet på Werner. När Werner kommer hem sitter Baron Erkenbrand och sover i sin fåtölj i vardagsrummet, Werner försöker smyga för att inte väcka honom. Men det funkar inte, “Werner, kom in i vardagsrummet så jag får prata med dig” säger Baronen med barsk stämma. Werner går mot vardagsrummet, tillfället känns inte optimalt för honom att ha en konversation med Baronen. Dom har inte hunnit prata så mycket med varandra på sista tiden, det är mest Henriette som Werner pratat med på slutet. “Werner, jag ser att du rakat av dig håret. Det är bra, en man ska inte ha långt hår. Förresten vet du vilken eller vilka som ligger bakom angreppet på min älskade dotter, som jag sagt tidigare är hon mitt allt”.
“Nej, jag har ingen aning om vem som gjort det, men jag har hjälp av Kapten Baerfaust” säger Werner med osäker stämma. “Werner får du reda på vem som gjort det, då jävlar kommer du till mig på engång. Då ska jag åsamka dom sådan smärta som dom bara kan drömma om, var så jävla säker Werner”. Efter det raseriutbrottet går Werner mot sängkammaren. Werner har aldrig sett den här sidan hos Baron Erkenbrand tidigare, det tyder på att han är väldigt orolig för hennes hälsa. Werner skyndar sig upp till Heidi, han smyger upp dörren. Men där ligger hon fortfarande med feberdrömmar. Werner baddar hennes panna med en blöt trasa innan han kryper ner i sängen med henne. Han ligger där i sängen och tänker på Heidi och hur morgondagen ska bli, han har aldrig tagit någons liv tidigare. Speciellt inte en person som han har sådana känslor för, han tycker mycket om Selena von Kusch. Fast inte på ett sexuellt vis, utan på ett mer vänskapligt sätt. Werner kan känna att hans ögonlock börjar bli tunga, han är nära att somna. Då kommer han plötsligt på en sak, han kastar sig upp i sängen. “Hur fan har jag kunnat förbi sett detta……….”

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 1 - Werner Lankdorf
Framgångar

Där står dom på Plentzerplatz och skådar när den enorma folkhopen drar fram, dom skanderar “Kaltes Klares Wasser, Eat The Rich och Every Mansion A Bonfire” hänförda av agitatorn Boris Lönnermann. Werner börjar få en känsla av rädsla och osäkerhet, det här kan sluta hur som helst om kanonerna börjar skjuta tänker han. Han hoppas att det inte blir så, om det inträffar då kan hans kära Heidi vara ett av hundratals oskyldiga offer. En bit framför folkhopen står 4 kanoner redo att avfyras mot folket, Zacharias Kneider står och väntar på order. Han tittar sig nervöst omkring, han börjar ropa om någon sett Kapten Baerfaust. Han får snabbt till svar att Kapten Baerfaust är kvar inne i Averburg för att hjälpa folket som är kvar där inne. Nu stiger Mattias von Grunwald, Bartol von Ogdeburg och inte minst Marlene von Alptraum fram till Zacharias Kneider, alla 3 börjar högljutt kräva att han ska avlossa kanonerna mot packet från hamnen. Steward Dagobert Tochfel står också där framme, han gör allt i sin makt för att inte Zacharias Kneider ska avlossa kanonerna. Han blir nedtystad av dom 3 adels personerna, som kräver att kanonerna ska dåna över Plentzerplatz. Vi står där och beskådar kaoset, plötsligt kommer Steward Tochfel springandes fram till Ruben. Han tar tag i Rubens arm, “Ruben Ulfman von Mohr du måste stoppa det här vansinnet” stammar han fram. “Du är den enda vettiga människa här som kan få ett slut på detta tok”. Ruben tycker själv att det här är ett vansinne, skjuta mot oskyldigt folk det gör man bara inte. Ruben Ulfman von Mohr och Steward Dagobert Tochfel kommer fram till dom 3 adelspersonerna, det uppstår en mycket het diskussion parterna emellan. Det hela slutar med att det utbryter en socialt ordkrig om vad som ska ske med kanonerna. På ena sidan står Bartol von Ogdeburg, Mattias von Grunwald och Marlene von Alptraum, som motståndare har dom Ruben Ulfman von Mohr uppbackad av Wera, Gabriel, Ingvald och Werner. Werner är inte delaktig i den verbala debatten. Han står lite bakom för att understöda med lite magi och kanske några kloka ord. Efter några hårda verbala påhopp, ger sig en förnedrad von Ogdeburg. Efter att han dragit sig ur diskussionen, är det von Grunwalds tur att ge upp. Nu står Marlene von Alptraum alldeles ensam mot Ruben, Wera, Gabriel och Ingvald, nu visar hon verkligen varför hon är överhuvud i familjen von Alptraum. Hon manövrerar ut Gabriel på ett elegant sätt, sedan ger hon sig på Ruben. Hon känner att Wera och Ingvalds argument dom kan hon handskas med, men Rubens är det lite mer tyngd bakom. Efter någon minut tittar Marlene von Alptraum med besviken blick på Ruben och säger, “Ruben Ulfman von Mohr du har knapphändigt övertygat mig för stunden att inte avlossa kanonerna, men om något skulle gå fel här ikväll. Då kommer du Ruben Ulfman von Mohr få stå till svars inför våra familjer och det kommer inte att bli nådigt”. Ruben tittar på Marlene von Alptraum och säger " Jag har full koll på situationen, det kommer att ordna sig jag lovar säger Ruben".

Ruben börjar gå fram emot den stora folksamlingen, tätt följd av Gabriel, Ingvald och Steward Dagobert Tochfel. Folksamlingen leds av Boris Lönnermann, han har en svårt bränskadad Stanislav Schussel vid sin sida. Diskussionen eskalerar sig snabbt till högljuda påhopp från Lönnermann. Werner kan se Grandmaster Hans von Leitdorf kasta sig upp på sin stridshäst, och rider mot södra porten. Där utanför murarna har von Leitdorfs arme sitt läger. Werner kan inte höra något som sägs, han står alldeles för långt bort. Werner kan av en slump se att Wera går iväg åt motsatt håll där folksamlingen är, han börjar gå efter henne för att se vad hon har på gång. Wera går mot tältet där explosionen inträffade, där står fortfarande Adele Ketzenblum och Curd Weiss och siktar på varandra. Friedrich von Kaufman bara står där och stirrar med tom blick. Wera går fram och börjar tilltala Friedrich von Kaufman, men får inget svar han är alldeles borta. Werner som inte hunnit så långt kan se att Curd Weiss står med handen i luften. Plötsligt kan Werner se en gevärspipa sticka ut från ett fönster på The Journeys End, geväret är riktat mot Adele Ketzenblum. Werner förstår snabbt att skytten bara väntar på ett tecken från Curd Weiss. Utan att tänka sig för skyndar sig Werner fram till Adele Ketzenblum, han ställer sig för Adele Ketzenblum så att gevärsskytten inte skulle kunna skjuta henne. Werner hör hur Curd Weiss höjer rösten “Werner förhelvete försvinn”. Men Werner står kvar, han börjar bli lite orolig för vad som ska hända. “Werner jag säger detta en sista gång, försvinn nu” säger en otroligt irriterad Curd Weiss. Nu börjar även Adele Ketzenblum bli uppretad på att Werner står så nära henne, “Werner vad fan håller du på med, försvinn annars skjuter jag skallen av dig”. Nu var Werner väldigt rädd för sitt liv, han hade ingen aning om vad som kommer hända honom. “Ärade Holy Templar av Sigmar det är någon i fönstret som siktar på dig med ett gevär” stammar Werner fram och pekar på fönstret. Nu ser han att Adeles ansiktsuttryck blir en aning skärrad. Wera ser vad som håller på att hända, hon vänder sig mot Curd Weiss. “Herr Curd Weiss det finns viktigare saker att göra ikväll än att stå och sikta på varandra, jag tror att bara Holy Templar av Sigmar Adele Ketzenblum kan få stopp på folkhopen som står en bit bort och är redo att bränna ner alla byggnader vid Plentzerplatz. Då kommer även ni att bli drabbad, så ta ert förnuft till fånga och sluta med det ni gör”. Werner tittar på Curd Weiss som fortfarande står med näven i luften, han stirrar på Wera med bestämd blick. Curd Weiss sänker armen sakta, “Jag håller med er, vi lägger ned vapnen för ikväll. Det finns ett större bekymmer för tillfället som kommer att drabba oss alla om vi inte får ett slut på det”. Adele Ketzenblum bakar bort en bit när hon ser att Curd Weiss sänker armen, samtidigt när han sänker armen kan hon se att gevärspipan försvinner från fönstret. Wera går fram mot Adele Ketzenblum, när Adele får syn på Wera kan Werner se att hon tycks känna igen Wera. Wera börjar samtala med en något skärrad Adele Ketzenblum. Werner börjar gå tillbaka till dom andra, han känner en rädsla för Adele Ketzenblum. Hon har hotat att skjuta skallen av Werner 2 gånger bara ikväll, så han är orolig att hon kommer göra honom illa på riktigt snart. Så han har bestämt sig för att försöka hålla sig undan henne. Så kan han höra Adele Ketzenblums röst bakom sig, “Werner, du följer med mig mot folkhopen. Och du går bakom oss” säger hon till Wera. Werner blir alldeles stel när han hör hennes röst, men han gör som hon sagt. När dom går där tillsammans viskar hon till Werner med en aningen skakig röst, " Jag får nog tänka om i fallet Curd Weiss han är en farlig och tuff motståndare. Vilken vågar trotsa en Holy Templar av Sigmar, och planera att döda en. Undra vilken gevärsskytten var"?

När dom närmar sig folkhopen har Ruben lyckats lugna ner den stora folksamlingen, han för ett samtal med Boris Lönnermann. Werner kan höra några röster från folksamlingen när dom anländer, “Titta en Witch Hunter, och vad fan har hon med sig”. Adele Ketzenblum höjer sin röst, hon säger några väl valda ord till folksamlingen. Werner nämner för Ruben att Grandmaster Hans von Leitdorf ridit mot södra porten, antagligen för att hämta sin arme. Ruben säger åt Werner att han ska följa med Steward Dagobert Tochfel och fixa ett skriftligt intyg åt Lönnermann. Själv ska han möta Hans von Leitdorf, innan han kommer fram med sin arme. Gabriel följer med Werner och Steward Tochfel mot Averburg, medan dom andra följer med Ruben. Innan Werner hinner sticka iväg, så berättar Adele Ketzenblum att hon måste tillbaka till Sigmartemplet och det fort. Werner bara nickar åt henne.

När Werner med sällskap kommer fram till Averburgs borggård ligger fortfarande röken av molnet tjockt, plötsligt hör dom en bekant röst skrika. “Nu känner jag igen dig din satans dorfer, du är Gabriel Sachs och nu ska du dö”. Det är Mattias von Grunwald som med draget vapen avfyrar ett skott mot Gabriel, skottet träffar Gabriel som börjar blöda en hel del. Nu springer Gabriel in i dimman för att kunna gömma sig för von Grunwald som tar fram sin andra pistol och skjuter mot Gabriel. Allt sker så snabbt, dom båda är borta på någon sekund. Werner tar beslut på att dom måste fortsätta in i Averburg och skriva intyget. När Werner och Steward Tochfel kommer ut på borggården igen, möts dom av en blödande Gabriel som lyckats lura bort Mattias von Grunwald. Dom kan höra hur han skriker efter Gabriel inne från dimman. När dom kommer ut på Plenzerplatz möts dom av Ruben och dom andra. Ruben, Wera, Ingvald, Hans von Leitdorf och Steward Dagobert Tochfel går fram till folksamlingen och Boris Lönnermann med det påskrivna intyget. Werner börjar plåstra om Gabriel, efter ett tag kan dom höra en jublande folksamling. Intyget innebär att folket i hamnen och Faust Quarter ska få färskt vatten 3 gånger per dag. Den stora folkhopen drar sig ner mot hamnen skrålandes och med vagnar med rent vatten. På Plentzerplatz får Ruben Ulfman von Mohr ta emot många adelsmäns beröm, för att förhindrat att deras egendomar bränts ner. Han får även mycket beröm av Kapten Baerfaust, som blir elak när han får höra att vissa ville att dom skulle avlossa kanonerna mot folket. Werner står stolt och nöjd på Plentzerplatz och tänker på vad hans vänner åstadkommit här ikväll, han är särskilt nöjd för Rubens skull. Så plötsligt dyker Pauli Frandrini upp. Han vill att Werner och Ruben skall följa med, det är brådskande……

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 7, spelhelg 10
Bisarra händelser

IMG_2382.JPG

Trängseln var enorm och det rådde panik bland de välbesuttna som försökte ta sig bort från Plenzerplatz. Många hade vapen dragna, pistoler och värjor, som skydd om pöbeln skulle gå till attack. Ett par unga adelsdamer i chock, Wanda von Grünwald och Amelie von Steiner, eskorterades av baron Hanes von Mecklenburg till Sigmarkyrkan. Kyrkans stora portar var öppna och krigarprästen Unterlector Kurt Algirson stod med en Warhammer i händerna och föste in panikslagna adelsmän och borgare i kyrkan.
“Sigmar ska skydda er. Ingen panik medborgare. Kyrkan är helig mark. Om pöbeln sätter sin fot i kyrkan är det kätteri. Sigmar skyddar sitt folk. Ha förtröstan och drabbas inte av panik” ropade krigarprästen. Trots prästens myndiga stämma verkade dock inte de personer som flydde till kyrkan känna något lugn. Det fanns något speciellt i luften, en oro som aldrig tidigare drabbat Averheim så kraftfullt. Det var som om att i natt kunde allt brista, civilisationen kunde krossas av den annalkande stormen och anarkin ta över. Och i en sådan situation var det högst tveksamt om ens Sigmars hus kunde erbjuda skydd.

I källarkatakomberna under Sigmartemplet rådde både oro och förväntan. Hilda Fickmichspäter satt inlåst i en cell i rummet där Witch Hunterns skadade kompanjoner huserade. Männen beväpnade sig i oro och rädsla för vad som skedde där ute. Hilda var normalt sett en helt orädd person men i kväll kände hon både ångest och rädsla. Det krafter som var i rörelse var emot allt hon trodde på. Hon kunde förnimma undergångens skrämmande närvaro. Var det något Hilda Fickmichspäter uppskattade mer än något annat var det livet här och nu och alla dess möjligheter till upplevelser. Därför var tanken på död och förändring den mest skrämmande av dem alla.

I en närliggande källare och fängelsehåla under Sigmartemplet fanns dock en enorm eufori och förväntan. Cellen var liten, mörk och fuktig och rymde två personer som tycktes prata med 100 olika stämmor och röster. Agaton Coronis och Ignatius Jonns gravt muterade och förändrade kroppar syntes inte i det nattsvarta mörkret i cellen. Men deras röster var som en galen kakafoni från den mörkaste av febermardrömmar. Rösterna talade snabbt och intensivt. Ofta i falsett och i mun på varandra.
“Förändring, förändringens vindar blåser där ute”
“Ute är förändring men inne är det ingen förändring”
“Förändringen inne är ute och ute är inne”
“Vi är i Averheim, i Averheim”
“Tchar är här”
“Vi är här”
“Vi är många”
“Vi är få”
“Vi ljuger alltid, vi är konspiratörer”
“Vi ljuger aldrig vi är sanningen”
“Sanningen gör ont”
“Sanningen ger lycka”
“Averheim behöver sanning och förändring”
“Förändring behöver Averheim”
“Averheim behöver inget”
“Det är här nu”
“Råttmännen har det”
“De fick det”
“Nej de stal det”
“Konspirationer”
“Nej sanning”
“Det finns ingen sanning, bara förändring”
“Vi ljuger”
“Vi talar alltid sanning”
“Kosmos är oändligt”
“Kosmos finns inte”
“Galenskapen är oändlig”
“Vi är en”
“Vi är många”
“En mun är fler än två”
“Du ljuger”
“Den mörkaste sanningen”
“Vi är i Averheim”
“Nej vi är i ditt huvud”
“Ditt huvud är förändrat”
“The End Times är här”

Medan de galna rösterna talade i en mörk cell under Sigmartemplet förde de båda tileanska legosoldaterna, Pauli Frandrini och Rafael Vincente, Selena von Kusch, unge Lord Wilhelm och Niccolo Machiavelli i säkerhet. När flera personer desperat sökte skydd i Sigmarkyrkan och lyssnade på Unterlector Kurt Algirsons ord så förde tileanarna de personer som de var betalade att skydda snabbt förbi Sigmartemplet.
“Det sämsta vi kan göra är att stänga in oss med alla andra i Sigmarkyrkan. Där blir vi bara instängda och sårbara. Om folket stormar eller sätter eld på kyrkan kommer det att bli en massaker där inne. Vi måste bort från Plenzerplatz så fort som möjligt. Vi måste ta oss hem till herr Lankdorfs lägenhet på Sudenberg Strasse. Just nu är det det bästa stället vi kan söka skydd i. Das Wein Quarter kommer att vara lugnt i natt om folket plundrar stadshusen vid Plenzerplatz” sa Pauli Frandrini.
Ingen i sällskapet protesterade utan alla litade fullkomligt på legosoldatens omdöme, erfarenhet och professionalitet. Det var inte för intet som legosoldaterna från Tilea ansågs vara de bästa av alla i hela The Old World.

Gruppen trängde och knuffade sig fram för att kunna ta sig in på en sidogata som ledde bort från Plenzerplatz i riktning mot das Wein Quarter. Selena von Kusch höll unge Lord Wilhelm hårt i handen. Hon skulle utan tvekan ge sitt liv för sonen om det skulle behövas. I trängseln skymtade hon den korpulenta köpmannen Helmut Matter. Mannen svettades kraftigt och verkade vara panikslagen. Av vad Selena von Kusch kunde se försökte köpmannen ta sig till Merchant Guilds hus för att söka skydd. “Jag borde slita upp hans hals och äta hans organ. Låta honom lida som ett slaktsvin som tappas på blod. Höra hans desperata och plågade skrik” tänkte Selena von Kusch spontant. “Herregud, vid Verena vad är det jag tänker. Inte nu igen. Inte nu när jag behöver skydda min son. Verena ge mig kraft att stå emot mörkret, låt mig stå emot mörkret i natt. Jag är er ödmjuka tjänare som alltid följt er väg. Snälla gudinna ge mig kraft” fortsatte Selena panikartat att tänka. Attackerna kom tätare och tätare nu. Bara under The Garden Party hade hon fyllts av de hemska tankarna vid tre tillfällen. Och de blev bara mörkare och mer makabra varje gång. “Hur länge till ska min viljestyrka lyckas stå emot? Jag måste stå emot för Wilhelms skull. Bara några timmar till. En natt till och sedan är allt över”.

“Countess Selena von Kusch, ta er samman. Ni har drabbats av en ny attack. Tänk på Lord Wilhelm. ni måste vara värdig och stor i detta ögonblick. Din sons kandidatur är allt som räknas nu. När vi är i säkerhet sänder jag Pauli Frandrini att hitta Werner Lankdorf” viskade Niccolo Machiavelli i Selanas öra.
“Herr Machiavelli, vi behöver Ruben von Mohr också. Jag är rädd att Werner Lankdorf inte kan göra vad som krävs. Hans hjärta tillhör Verena. Han är god man. Ruben däremot är ambitiös och maktfullkomlig. Men han lyssnar på Werner. Werner måste övertala honom” sa Selena.
“Tänk inte på vad som måste ske just nu. Allt som spelar någon roll i detta ögonblick är att vi för Lord Wilhelm i säkerhet” svarade Machiavelli.
“Rösten säger åt mig att döda The Man in the Black Hood. Sluka hen och slita hjärtat ur bröstet. Varför har jag sådana tankar. Varför vill jag döda den person som gav mig Lord Wilhelm åter. Vid Verena varför drabbas jag av detta” viskade Selena i Machiavellis öra.
“Det är därför vi behöver Werner Lankdorf och Ruben von Mohr” svarade Machiavelli.
“Du måste alltid finnas vid Lord Wilhelms sida. Du och Werner Lankdorf” sa Selena samtidigt som tårar rann utöver hennes kinder.
“Jag lovar. Jag och Werner Lankdorf ska finnas vid Lord Wilhelms sida” sa Machiavelli.

De hade kommit ett par kvarter bort från Plenzerplatz när de sprang på en grupp av 10 män. Männen var klädda i slitna och trasiga kläder. De var smutsiga och beväpnade med påkar och dolkar. Utan tvekan en grupp från folkmassan som sökt lyckan genom att plundra i borgarkvarteren bortom Plenzerplatz. Ingen dum plan med tanke på att alla stadsvakter befann sig på Plenzerplatz. Gängets ledare en mager lång man i 40-års åldern utan tänder ropade
“Ge oss alla era ägodelar och ni får passera. Vi kan döda er om vi vill era rika svin”.
“De har en kvinna med sig. Jag har alltid drömt att få smaka adelsfitta” sa en annan man. Männen skrattade högt och rått. De gick skrattande fram mot Selena von Kusch sällskap. Selena kramade hårt Lord Wilhelms hand. Unge Lord Wilhelm darrade av rädsla. Niccolo Machiavelli drog en dolk från bältet. Pauli Frandrini och Rafael Vincente drog sina svärd.
“Så hur blir det, får vi pengar och fitta så får ni gå. Annars dödar vi er” sa råskinnens ledare.

På bråkdelen av en sekund, helt synkroniserade och utan att yttra ett ord gick de båda tileanska livvakterna till attack. Pauli Frandrini högg råskinnens ledare över den högra handleden så att handen flög iväg flera meter. Mannen skrek av smärta och snurrade runt samtidigt som blodet från handstumpen sprutade ned hans kamrater. Rafael Vincente utdelade två snabba hugg mot två andra män. Ett hugg snittade upp magen på en man som föll ned på marken med inälvorna synliga, det andra hugget halshögg den andra mannen. De andra råbusarna fylldes av skräck och chock av attackens brutalitet och flydde snabbt bort i riktning mot Plenzerplatz. De tileanska legosoldaterna hade varit enormt effektiva. Niccolo Machiavelli log. På ytan var de tileanska legosoldaterna kultiverade, vänliga och vältaliga. Men när något hotade vad de var betalda att beskydda var de effektiva och skoningslösa mördarmaskiner.

“Kom vi måste vidare, vi måste hem” sa Niccolo Machiavelli och tog tag i Selenas arm.
Selenas blick var fäst vid mannen som låg död på marken med inälvorna hängandes ur buken. Så mycket blod. Hennes blick blev dimmigare och hon fylldes av ett inre raseri. Banditernas ledare som fått handen avhuggen hade sjunkit ihop på marken av smärta. Han skrek högt. Selena slet sig loss från Machiavellis grepp och rusade fram mot den skrikande mannen. Hon riktade en spark mot mannens huvud och träffade honom över näsan. Det hördes ett krasande ljud när näsbenet knäcktes. Sedan satte hon sig över mannen och förde sina båda pekfingrar rakt in i mannens ögon. På bråkdelen av en sekund hade hon slitit ut båda ögonen ur mannens huvud. Hon höll ögonen i sina händer och stoppade dem sedan i sin mun och började tugga. Mannen skrek högt av smärta. Pauli Frandrini slet bort Selena från mannen och tvingade upp hennes mun. Han stoppade sina fingrar i hennes mun och slet sedan ut de söndertuggade ögonen som ramlade på marken. Samtidigt högg Rafael Vincente den skrikande mannen i hjärtat för att avsluta mannens plågor.
“Vid Myrmidia vad gör ni?” sa Pauli Frandrini med chock i rösten samtidigt som han skakade om adelskvinnan.
Lord Wilhelm grät som ett spädbarn och hela hans kropp darrade av panikattacken som drabbat honom efter åsynen av vad som hänt.
Niccolo Machiavelli styrde upp situationen och sa med bestämd stämma “Pauli och Rafael jag förstår att ni är chokade. Men ni måste förstå att Selena är sjuk. Hon är svårt sjuk. Vad som är viktigt nu är att vi skyddar och för unge Lord Wilhelm i säkerhet. Det ni ikväll beskådat stannar här. Verena och Myrmidia är våra vittnen ikväll och det är deras vilja att inget av detta kommer ut. Lord Wilhelm måste bli Averlands nästa Elector Count. Och jag och Selena har pratat om att hennes sjukdom inte får bli ett hinder för Lord Wilhelm. Om hennes fiender får reda på vad som hänt är Lord Wilhelms kandidatur förstörd. Men det finns en lösning på problemet som Selena och jag diskuterat. Pauli du måste bege dig till Plenzerplats och finna Astromancer Werner Lankdorf. Han är som du vet Selenas vän. Be Werner Lankdorf att även ta med sig Ruben von Mohr. Jag och Rafael ser till att Selena och Lord Wilhelm kommer hem i trygghet.”

Rafael Vincente och Pauli Frandrini såg på varandra. De nickade och gjorde sedan vad Machiavelli befallt. De var ytterst lojala och även i denna märkliga situation fast bestämda att i Myrmidias namn beskydda Selena von Kusch och Lord Wilhelm

En kvart senare satt Machiavelli med Selena vid köksbordet i Werner Lankdorfs lägenhet på Sudenberg Strasse 7. Selena såg trött, rädd och förvirrad ut.
“Jag minns inget Herr Machiavelli. Vad hände egentligen. Jag har bara minnesfragment av blod och skrik. Och jag har en konstig smak i min mun” sa Selena.
“I natt, kära Selena von Kusch, är det bäst för dig att inte höra Verenas sanning. Drick lite vin och skingra dina tankar. Lord Wilhelm är i säkerhet. Han ligger i sin säng. Och det är ju det som är vår viktigaste uppgift. Jag har låtit Pauli bege sig till Plenzerplatz för att söka upp Werner Lankdorf och Ruben von Mohr. De ska få lösa det problem som ni är. Vi gör det för Averland och för Lord Wilhelm”.

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 6, spelhelg 10
The End Times

IMG_2371.JPG

Harim och hans folk Strigany tycktes vara de enda som såg det komma. Averheim var som förbytt. Världen stod inför en omtumlande förändring. Var det värmen och bristen på vatten som fått folket att resa sig eller var det kanske något annat? Inflytandet från de kosmiska krafterna?

Kometen syntes allt tydligare på himlen. Den brann på himlen som ett rött klot och lämnade efter sig en tvåsvansad komet. Sakta svepte den in på himlen från öster och färdades sedan mot väster. I början syntes den knappt men snart kunde man ana den på kvällshimlen. Den färdades allt snabbare mot bakgrunden av tusentals gnistrande stjärnor.

Harim stod på Weavers Brücke och skådade ut över Avers mörka vatten där stjärnornas sken återspeglades. Från långt upp i staden, från de rikas kvarter runt Plenzerplatz kunde oljud och skrik höras från en stor samling människor. Harim uppmärksammade hur lugnt och tyst allt var här i Weavers District. Det var inte många personer på bron eller i kvarteren mot floden, knappt några alls. Faktum var att Harim aldrig sett så få människor i Weavers District som i kväll. Alla tycktes ha vandrat mot Plenzerplatz för att beskåda vad som var på gång. Revolutionen mot de rika och välbärgade. Det fattiga folkets resning.

Tidigare på kvällen hade personer från hamnen och der Faust Quarter kommit till Weavers District och agiterat att revolutionen var i antågande. Den sista dagen i Sigmarzeit skulle vara dagen då de fattiga reste sig mot de rika förtryckarna för att kräva rättvisa. Olga Junker hade samlat arbetarna från tygfabrikerna. De hade vandrat mot Plenzerplatz för att iaktta vad som skulle ske. Arbetarna från Weavers District var betydligt mer försiktiga än personerna från hamnen eller der Faust Quarter. De skrek inte ilskna slagord om att hänga adeln eller borgarna utan var mer åskådare för att se vad som skulle hända. Händelseförloppet skulle styra hur arbetarna vid tygfabrikerna skulle agera. Vissa skulle kalla dem opportunister, Olga Junker kallade dem realister.

Harim tänkte på samtalet han hade haft igår natt med Luna Raluca. Luna hade berättat att hon sett saker hända på himlen. Att Sakhmet flyttat på stjärnornas position och att månarna Mannslieb och Morrslieb rört sig på ett konstigt och högst oregelbundet sätt. Särskilt Morrslieb hade varit annorlunda. Morrslibs sjuka grönaktiga sken hade varit klarare än tidigare. Luna Raluca hade berättat för Harim att hon trodde att en komet snart skulle uppenbara sig på himlen, en komet liknande den som sågs på himlen vid tiden för Magnus the Pious för över 200 år sedan. Sigmars komet. Ett tecken för hopp och framtid för vissa, för andra ett tecken för undergång och död. “The End Times är här Harim. Världen är döende. Vår tid är slut. Undergången kommer från norr” hade Luna Raluca sagt till Harim.

Senare den natten hade Harim lämnat Strigany lägret för att bege sig till Doktor Moebius gods i Weavers District. Han hade knackat på dörren och Rita Schauspiler hade släppt in honom. Hon hade varit klädd i en teatermask föreställande en skogsnymf och varit naken på överkroppen. Inne i godset hade 100-tals vaxljus varit tända. Röda gardiner delade av rummen i rummen. Harim kände igen den distinkta sötaktiga doften av opium. Hung Foos opium. Många samlades för att jaga draken i Doktor Moebius gods när nattens timmar var som mörkast. Så var det nästan varje natt.

Ett par unga blinda pojkar med tomma ögonhålor, Hung Foos pojkar, hade tagit Harim i handen och fört honom till Doktor Moebius. Doktor Moebius hade suttit i ett badkar av marmor uppställt mitt i den stora salongen med Elitsa och Dina vid sin sida. I badkaret låg ett antal tomma vinflaskor och flöt. Harim rodnade inte för nakenheten. I Striganys kultur var nakenhet något naturligt och inget att skämmas över. Det var en stor skillnad mot averländarnas prydhet. Men Doktor Moebius var inte som en vanlig averländare, han var frispråkig och orädd.

Harim berättade för Doktor Moebius vad Luna Raluca hade sagt tidigare på kvällen om The End Times. Doktor Moebius hade haft ett märkligt leende på läpparna när Harim talade. Han inspirerades och fascinerades tydligen av berättelsen. Vad som sedan följde var högst märkligt. Det hela började med att Doktor Moebius klev upp ur badet. I en hand höll han en flaska Loningbruck Ruby och i den andra en gul solros. Naken ställde han sig på en stol och började att prata entusiastiskt inför sina gäster.

“Lyssna gott folk. Inatt är det den näst sista dagen i månaden Sigmarzeit. Låt oss leva den här natten som om den vore den sista i våra liv. För vem kan veta vad framtiden har i sitt sköte? Min vän Harim har talat med sitt folk Strigany. Och det ska gudarna veta, det folket har mer kunskap än några andra i detta land om vad som väntar oss alla. Petra Luna Raluca har sett tecknen. Vår värld är döende. Vi ska alla dö. The End Times är här. Den sista tiden som poeten Nostredamus skrev om. Men bör inte vi kära vänner gå före händelserna och dö här och nu? Jo det ska vi göra symboliskt här i natt. Vi ska möta den mörkaste döden, vi ska ta steget in i Morrs rike i natt. Men bara för att när solens första värmande strålar återvänder samla våra sista krafter och tillsammans gå in i ljuset igen. Vi ska trotsa döden. Vi ska leva och frodas. För det är det vi är till för. Att leva när andra går under. Vi ska dö här i natt så vi inte behöver frukta döden imorgon. Vi är konstnärer! Vi är Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre. Bara vi kan se döden i vitögat och återvända till den materiella världen med glädje. Vi är de utvalda. Vi ska trotsa “The End Times” med vår livskraft. Vi ska se in i mörkret och styra det. Vi är livet. Men låt oss först dö…..vi ska alla dö om än bara symboliskt här i natt. Bara genom döden kan vi återvända och omfamna livets storslagenhet".

Harim såg med stora ögon på vad som som sedan hände. Doktor Moebius gick runt och målade allas ansikten svarta med en tjock färg som luktade tjära. Det fanns ungefär 15 gäster i godset och Harim kände de flesta. Bland hans teatergrupp återfanns August van der Wreijstwiik, Dina, Elitsa och Silas Hornblower. Bland gästerna fanns även kulturpersonligheter som Rita Schauspieler, Lisa Winkelmann, Frau Heidi och den tileanska cirkusdirektören Doktor Vittori.

“Den svarta färgen på era ansikten symboliserar döden. Låt oss alla känna döden ikväll. Upplev och få ut alla era skräckfyllda känslor inför det oundvikliga. Slutet som väntar oss alla. Släpp ut er ångest och låt den måla era innersta tankar. Vad vi skapar inatt är konst. Upptäckten av vad som väntar när The End Times nalkas. Strigany folket har alltid sagt att kometen i skyn symboliserar domedagen. Sigmariterna tror att det är ett tecken av hopp. En signal från Sigmar själv att samla folket i en mycket svår tid. Mina vänner, jag vet inte vem som har rätt av Striganys eller Sigmariterna. Men låt oss lära mer om oss själva inatt. Våra tankar och känslor inför döden. Låt nattens upplevelse bli en inspiration för oss alla. Inspiration att skapa poesi, litteratur, teater, musik och sång passande en döende värld på väg mot undergången. Låt oss finna det vackra, det vemodiga och det känslosamt passionerade. Låt oss skapa som aldrig förr. Mina damer och herrar. Jag är Doktor Moebius och i natt ska vi resa in i våra själars mörkaste vrår. Vi ska lära oss mer om oss själva. Välkommen till “Leben im Mortis”. Mörker mina vänner, mörker". När Doktor Moebius blev tyst föll mörkret över herrgården. Alla ljus släcktes. Tunga gardiner drogs för fönstren och alla gäster sökte upp en plats i herrgården för att symboliskt dö på. Alla gick till en egen plats eller ett eget rum. Vissa gick upp på vinden, andra ned i källaren och några la sig i någon av herrgårdens salonger och rum. Men alla var ensamma där de var för att symbolisera ensamheten i dödsögonblicket.

Harim hade varit rädd. Hjärtat hade bankat frenetiskt i bröstkorgen som om det ville bryta sig ut och fly. Han hade i mörkret sökt sig till Doktor Moebius tesalong och lagt sig under bordet i rummet. Mörkret var totalt och det gick inte att se något. Harim låg på en tjock matta och han kom ihåg att Dina en gång berättat att mattan var tillverkad i Araby och att symbolerna på mattan var skyddssigill för att hålla illasinnade ökenandar borta. Karavan köpmännen som reste över den stora öknen, al-Sahar, i Araby brukade sova på sådana mattor på nätterna. Nu skulle Harim symboliskt “dö” på en sådan matta. Harim kände paniken komma, ångesten av att dö. Han hörde ett kvinnoskrik från herrgårdens övervåning eller vind. Det lät som Rita Schauspieler. Harim kunde höra att hon även skrek ut “Jag vill inte dö, jag vill inte dö”. Det var tydligen fler som drabbats av ångest i denna makabra föreställning regisserad av Doktor Moebius. Harim slöt ögonen, försökte finna ett inre lugn och bekämpa rädslan. Han bad tyst en bön till Sakhmet. Tänkte på den gången för några år sedan när han och hans far besökt Helfurt på sensommaren. De hade kommit för att sälja får till byborna. På kvällen, när de satt runt lägerelden och utbyte information om klanernas tillstånd, hade en vacker kvinna från Castle Helfurt kommit ned i byn. Hennes hud hade varit kritvit och helt slät. Hon var mycket vacker och klädd i en röd klänning. Lady Lydia var hennes namn. Hon hade pratat med hans far och gett honom några silvermynt. Sedan hade hon gått fram till Harim och viskat i hans öra “Harim, var inte rädd för döden. Det finns ett liv efter. Det är jag ett bevis för. Din far säger att du ofta talar om döden och känner rädsla inför den. Men kom ihåg Lady Lydias ord – döden är bara början”. På något märkligt sätt hade Harim funnit trygghet i de märkliga orden från adelskvinnan. Den fruktan och de tankar han som ungt barn hade haft för döden hade sakta försvunnit efter kvällen i Helfurt. Och på någon mystiskt sätt fann Harim tröst i Lady Lydias ord när han nu låg under bordet i tesalongen för att dö. Harim kände hur rummet sakta tycktes bli kallt. Han kände hur hans egen andning blev allt mer lugn och stillsam. Händer och fötter kändes bortdomnade. Efter ett tag kunde han inte heller känna sin kropp. Allt var mörkt och Harims tankar tycktes allt mer avlägsna och diffusa. “Jag håller på att dö” tänkte Harim. Han kämpade inte emot utan omfamnade kylan och döden. Snart andades han knappt längre och världen tycktes upplösas.

Ingenting.

“Jag är död”.

Ett ljussken. En tunnel.

En komet över öknen. Karavaner.

Ett sniffade ljud. Något rörde sig i intigheten. En mörk skugga. Ondska. Uråldrig.

“Själen jag måste rädda min själ”.

Harim slog huvudet i bordsskivan när han hastigt satte sig upp. Det smärtade enormt. Han skrek av skräck. Skrek som ett spädbarn. Hans ögon var fyllda av tårar och hela kroppen skakade. En gardin drogs bort och genom fönstren kunde stjärnorna ses på natthimlen men dagen var i antågande. Rummet var varmt igen. Vid fönstret stod Doktor Moebius och log. “Harim var inte rädd. Du lever igen. Vad du upplever nu är bara dina innersta känslor av döden. Du har upplevt döden men kommit tillbaka. Du är bland vänner nu. Kom Harim, ta min hand så går vi till den stora salongen. Vi samlas alla där för att dela våra upplevelser” sa Doktor Moebius.

När Harim kom in i den stora salongen var alla redan där. Alla utom Elitsa. Ett par lyktor var tända. Folk satt i fåtöljer eller låg på mjuka madrasser som var utspridda på golvet. Dina höll om Rita Schauspieler som tycktes ha drabbats av en panikattack. Doktor Vittori stod i ett hörn av rummet och stirrade med tom blick in i väggen. August van der Wreijstwiik låg på en madrass i fosterställning och grät. Silas Hornblower satt vid pianot och tryckte hela tiden på två tangenter om och om igen. Ljudet var galet, psykotiskt.

“Doktor Moebius, var är Elitsa?” frågade Harim och tittade upp mot doktorns ansikte.
“Hon är kvar i skuggorna” svarade Doktor Moebius kryptiskt.

Vad som sedan följde var en märklig session som pågick till gryningen och solens första välkomnade sken. Var och en berättade om sin upplevelse om döden. Folk grät, skrek och höll om varandra. De sökte tröst. Berättelserna var mörka och märkliga. Alla hade sin egen historia att berätta om döden. Doktor Moebius gick runt och höll om var och en som berättat sin historia. Han gav tröst och uppmuntran. Att använda mörkret de upplevt för att finna inspiration och skaparglädje. Att vända de mörka tankarna till något positivt. Att skapa konst och kultur på en helt ny nivå.

Tankarna på händelserna natten innan försvann och Harim kände den varma kvällsvinden i ansiktet. På Weavers Brücke kändes alltid vinden starkare. Det fanns inga hus eller byggnader för att stoppa vinden mitt på bron. Folkmassans vrål från de rika kvarteren i stadens centrum hördes tydligt på bron. Harim undrade vad som skulle ske i natt. Skulle allt gå fredligt till eller skulle våldsamheter utbryta? Skulle blod och död täcka Averheims gator? Sorg och förtvivlan? Plötsligt kände Harim en kall hand som tog tag i hans hand. Det var Elitsa. Hon var klädd i gråa kläder och hade en huva för ansiktet. “Elitsa, var tog du vägen igår natt? Du var inte med när alla samlades i salongen” undrade Harim.

Elitsa smekte Harim över kinden med kalla fingrar och svarade “Jag vandrade i mörkret. I skuggorna. Jag tog mig allt djupare in i dödens mörka rike. Utforskade vrår och gömda skrymslen av psyket där ingen normal människa vill vara. Jag möte den dansande mannen i svart – Morrs herald. I just denna stund dansar mannen i svart på en undanskymd plats vid Plenzerplatz. Men han kommer sedan att gå till Friedrichshafen Platz för att avsluta sin dans. Det är så han alltid gjort. Men skillnaden från tidigare är att detta är hans sista dans. Dödsdansernas dödsdans. Die Totentanz. Dansen som inleder The End Times. Sedan när dansen slutar kommer den tvåsvansade kometen synas allt tydligare på himlen. Sigmars hoppfulla komet för vissa, undergången för andra. I detta ögonblick är det nog bara du och jag och ditt folk som ser det lilla klotet som rör sig över himlen, men snart kommer hela Averheim att kunna se det. En sak kan jag lova dig Harim. Alla som föds imorgon, den första dagen i Sommerzeit, kommer att vara förändrade. Djur eller människa spelar ingen roll. De kommer alla att bära mutationen med sig. För vissa kommer den visa sig vara fysisk för andra är den psykisk”

“Så min vän, ta min hand så vandrar vi tillsammans mot Friedrichshafen Platz och möter Morrs herald. Sedan skådar vi mot himlen för att se den tvåsvansade kometen i all dess prakt” sa Elitsa.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.