The Enemy Within Averheim Sessions

Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 6, spelhelg 10

The End Times

IMG_2371.JPG

Harim och hans folk Strigany tycktes vara de enda som såg det komma. Averheim var som förbytt. Världen stod inför en omtumlande förändring. Var det värmen och bristen på vatten som fått folket att resa sig eller var det kanske något annat? Inflytandet från de kosmiska krafterna?

Kometen syntes allt tydligare på himlen. Den brann på himlen som ett rött klot och lämnade efter sig en tvåsvansad komet. Sakta svepte den in på himlen från öster och färdades sedan mot väster. I början syntes den knappt men snart kunde man ana den på kvällshimlen. Den färdades allt snabbare mot bakgrunden av tusentals gnistrande stjärnor.

Harim stod på Weavers Brücke och skådade ut över Avers mörka vatten där stjärnornas sken återspeglades. Från långt upp i staden, från de rikas kvarter runt Plenzerplatz kunde oljud och skrik höras från en stor samling människor. Harim uppmärksammade hur lugnt och tyst allt var här i Weavers District. Det var inte många personer på bron eller i kvarteren mot floden, knappt några alls. Faktum var att Harim aldrig sett så få människor i Weavers District som i kväll. Alla tycktes ha vandrat mot Plenzerplatz för att beskåda vad som var på gång. Revolutionen mot de rika och välbärgade. Det fattiga folkets resning.

Tidigare på kvällen hade personer från hamnen och der Faust Quarter kommit till Weavers District och agiterat att revolutionen var i antågande. Den sista dagen i Sigmarzeit skulle vara dagen då de fattiga reste sig mot de rika förtryckarna för att kräva rättvisa. Olga Junker hade samlat arbetarna från tygfabrikerna. De hade vandrat mot Plenzerplatz för att iaktta vad som skulle ske. Arbetarna från Weavers District var betydligt mer försiktiga än personerna från hamnen eller der Faust Quarter. De skrek inte ilskna slagord om att hänga adeln eller borgarna utan var mer åskådare för att se vad som skulle hända. Händelseförloppet skulle styra hur arbetarna vid tygfabrikerna skulle agera. Vissa skulle kalla dem opportunister, Olga Junker kallade dem realister.

Harim tänkte på samtalet han hade haft igår natt med Luna Raluca. Luna hade berättat att hon sett saker hända på himlen. Att Sakhmet flyttat på stjärnornas position och att månarna Mannslieb och Morrslieb rört sig på ett konstigt och högst oregelbundet sätt. Särskilt Morrslieb hade varit annorlunda. Morrslibs sjuka grönaktiga sken hade varit klarare än tidigare. Luna Raluca hade berättat för Harim att hon trodde att en komet snart skulle uppenbara sig på himlen, en komet liknande den som sågs på himlen vid tiden för Magnus the Pious för över 200 år sedan. Sigmars komet. Ett tecken för hopp och framtid för vissa, för andra ett tecken för undergång och död. “The End Times är här Harim. Världen är döende. Vår tid är slut. Undergången kommer från norr” hade Luna Raluca sagt till Harim.

Senare den natten hade Harim lämnat Strigany lägret för att bege sig till Doktor Moebius gods i Weavers District. Han hade knackat på dörren och Rita Schauspiler hade släppt in honom. Hon hade varit klädd i en teatermask föreställande en skogsnymf och varit naken på överkroppen. Inne i godset hade 100-tals vaxljus varit tända. Röda gardiner delade av rummen i rummen. Harim kände igen den distinkta sötaktiga doften av opium. Hung Foos opium. Många samlades för att jaga draken i Doktor Moebius gods när nattens timmar var som mörkast. Så var det nästan varje natt.

Ett par unga blinda pojkar med tomma ögonhålor, Hung Foos pojkar, hade tagit Harim i handen och fört honom till Doktor Moebius. Doktor Moebius hade suttit i ett badkar av marmor uppställt mitt i den stora salongen med Elitsa och Dina vid sin sida. I badkaret låg ett antal tomma vinflaskor och flöt. Harim rodnade inte för nakenheten. I Striganys kultur var nakenhet något naturligt och inget att skämmas över. Det var en stor skillnad mot averländarnas prydhet. Men Doktor Moebius var inte som en vanlig averländare, han var frispråkig och orädd.

Harim berättade för Doktor Moebius vad Luna Raluca hade sagt tidigare på kvällen om The End Times. Doktor Moebius hade haft ett märkligt leende på läpparna när Harim talade. Han inspirerades och fascinerades tydligen av berättelsen. Vad som sedan följde var högst märkligt. Det hela började med att Doktor Moebius klev upp ur badet. I en hand höll han en flaska Loningbruck Ruby och i den andra en gul solros. Naken ställde han sig på en stol och började att prata entusiastiskt inför sina gäster.

“Lyssna gott folk. Inatt är det den näst sista dagen i månaden Sigmarzeit. Låt oss leva den här natten som om den vore den sista i våra liv. För vem kan veta vad framtiden har i sitt sköte? Min vän Harim har talat med sitt folk Strigany. Och det ska gudarna veta, det folket har mer kunskap än några andra i detta land om vad som väntar oss alla. Petra Luna Raluca har sett tecknen. Vår värld är döende. Vi ska alla dö. The End Times är här. Den sista tiden som poeten Nostredamus skrev om. Men bör inte vi kära vänner gå före händelserna och dö här och nu? Jo det ska vi göra symboliskt här i natt. Vi ska möta den mörkaste döden, vi ska ta steget in i Morrs rike i natt. Men bara för att när solens första värmande strålar återvänder samla våra sista krafter och tillsammans gå in i ljuset igen. Vi ska trotsa döden. Vi ska leva och frodas. För det är det vi är till för. Att leva när andra går under. Vi ska dö här i natt så vi inte behöver frukta döden imorgon. Vi är konstnärer! Vi är Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre. Bara vi kan se döden i vitögat och återvända till den materiella världen med glädje. Vi är de utvalda. Vi ska trotsa “The End Times” med vår livskraft. Vi ska se in i mörkret och styra det. Vi är livet. Men låt oss först dö…..vi ska alla dö om än bara symboliskt här i natt. Bara genom döden kan vi återvända och omfamna livets storslagenhet".

Harim såg med stora ögon på vad som som sedan hände. Doktor Moebius gick runt och målade allas ansikten svarta med en tjock färg som luktade tjära. Det fanns ungefär 15 gäster i godset och Harim kände de flesta. Bland hans teatergrupp återfanns August van der Wreijstwiik, Dina, Elitsa och Silas Hornblower. Bland gästerna fanns även kulturpersonligheter som Rita Schauspieler, Lisa Winkelmann, Frau Heidi och den tileanska cirkusdirektören Doktor Vittori.

“Den svarta färgen på era ansikten symboliserar döden. Låt oss alla känna döden ikväll. Upplev och få ut alla era skräckfyllda känslor inför det oundvikliga. Slutet som väntar oss alla. Släpp ut er ångest och låt den måla era innersta tankar. Vad vi skapar inatt är konst. Upptäckten av vad som väntar när The End Times nalkas. Strigany folket har alltid sagt att kometen i skyn symboliserar domedagen. Sigmariterna tror att det är ett tecken av hopp. En signal från Sigmar själv att samla folket i en mycket svår tid. Mina vänner, jag vet inte vem som har rätt av Striganys eller Sigmariterna. Men låt oss lära mer om oss själva inatt. Våra tankar och känslor inför döden. Låt nattens upplevelse bli en inspiration för oss alla. Inspiration att skapa poesi, litteratur, teater, musik och sång passande en döende värld på väg mot undergången. Låt oss finna det vackra, det vemodiga och det känslosamt passionerade. Låt oss skapa som aldrig förr. Mina damer och herrar. Jag är Doktor Moebius och i natt ska vi resa in i våra själars mörkaste vrår. Vi ska lära oss mer om oss själva. Välkommen till “Leben im Mortis”. Mörker mina vänner, mörker". När Doktor Moebius blev tyst föll mörkret över herrgården. Alla ljus släcktes. Tunga gardiner drogs för fönstren och alla gäster sökte upp en plats i herrgården för att symboliskt dö på. Alla gick till en egen plats eller ett eget rum. Vissa gick upp på vinden, andra ned i källaren och några la sig i någon av herrgårdens salonger och rum. Men alla var ensamma där de var för att symbolisera ensamheten i dödsögonblicket.

Harim hade varit rädd. Hjärtat hade bankat frenetiskt i bröstkorgen som om det ville bryta sig ut och fly. Han hade i mörkret sökt sig till Doktor Moebius tesalong och lagt sig under bordet i rummet. Mörkret var totalt och det gick inte att se något. Harim låg på en tjock matta och han kom ihåg att Dina en gång berättat att mattan var tillverkad i Araby och att symbolerna på mattan var skyddssigill för att hålla illasinnade ökenandar borta. Karavan köpmännen som reste över den stora öknen, al-Sahar, i Araby brukade sova på sådana mattor på nätterna. Nu skulle Harim symboliskt “dö” på en sådan matta. Harim kände paniken komma, ångesten av att dö. Han hörde ett kvinnoskrik från herrgårdens övervåning eller vind. Det lät som Rita Schauspieler. Harim kunde höra att hon även skrek ut “Jag vill inte dö, jag vill inte dö”. Det var tydligen fler som drabbats av ångest i denna makabra föreställning regisserad av Doktor Moebius. Harim slöt ögonen, försökte finna ett inre lugn och bekämpa rädslan. Han bad tyst en bön till Sakhmet. Tänkte på den gången för några år sedan när han och hans far besökt Helfurt på sensommaren. De hade kommit för att sälja får till byborna. På kvällen, när de satt runt lägerelden och utbyte information om klanernas tillstånd, hade en vacker kvinna från Castle Helfurt kommit ned i byn. Hennes hud hade varit kritvit och helt slät. Hon var mycket vacker och klädd i en röd klänning. Lady Lydia var hennes namn. Hon hade pratat med hans far och gett honom några silvermynt. Sedan hade hon gått fram till Harim och viskat i hans öra “Harim, var inte rädd för döden. Det finns ett liv efter. Det är jag ett bevis för. Din far säger att du ofta talar om döden och känner rädsla inför den. Men kom ihåg Lady Lydias ord – döden är bara början”. På något märkligt sätt hade Harim funnit trygghet i de märkliga orden från adelskvinnan. Den fruktan och de tankar han som ungt barn hade haft för döden hade sakta försvunnit efter kvällen i Helfurt. Och på någon mystiskt sätt fann Harim tröst i Lady Lydias ord när han nu låg under bordet i tesalongen för att dö. Harim kände hur rummet sakta tycktes bli kallt. Han kände hur hans egen andning blev allt mer lugn och stillsam. Händer och fötter kändes bortdomnade. Efter ett tag kunde han inte heller känna sin kropp. Allt var mörkt och Harims tankar tycktes allt mer avlägsna och diffusa. “Jag håller på att dö” tänkte Harim. Han kämpade inte emot utan omfamnade kylan och döden. Snart andades han knappt längre och världen tycktes upplösas.

Ingenting.

“Jag är död”.

Ett ljussken. En tunnel.

En komet över öknen. Karavaner.

Ett sniffade ljud. Något rörde sig i intigheten. En mörk skugga. Ondska. Uråldrig.

“Själen jag måste rädda min själ”.

Harim slog huvudet i bordsskivan när han hastigt satte sig upp. Det smärtade enormt. Han skrek av skräck. Skrek som ett spädbarn. Hans ögon var fyllda av tårar och hela kroppen skakade. En gardin drogs bort och genom fönstren kunde stjärnorna ses på natthimlen men dagen var i antågande. Rummet var varmt igen. Vid fönstret stod Doktor Moebius och log. “Harim var inte rädd. Du lever igen. Vad du upplever nu är bara dina innersta känslor av döden. Du har upplevt döden men kommit tillbaka. Du är bland vänner nu. Kom Harim, ta min hand så går vi till den stora salongen. Vi samlas alla där för att dela våra upplevelser” sa Doktor Moebius.

När Harim kom in i den stora salongen var alla redan där. Alla utom Elitsa. Ett par lyktor var tända. Folk satt i fåtöljer eller låg på mjuka madrasser som var utspridda på golvet. Dina höll om Rita Schauspieler som tycktes ha drabbats av en panikattack. Doktor Vittori stod i ett hörn av rummet och stirrade med tom blick in i väggen. August van der Wreijstwiik låg på en madrass i fosterställning och grät. Silas Hornblower satt vid pianot och tryckte hela tiden på två tangenter om och om igen. Ljudet var galet, psykotiskt.

“Doktor Moebius, var är Elitsa?” frågade Harim och tittade upp mot doktorns ansikte.
“Hon är kvar i skuggorna” svarade Doktor Moebius kryptiskt.

Vad som sedan följde var en märklig session som pågick till gryningen och solens första välkomnade sken. Var och en berättade om sin upplevelse om döden. Folk grät, skrek och höll om varandra. De sökte tröst. Berättelserna var mörka och märkliga. Alla hade sin egen historia att berätta om döden. Doktor Moebius gick runt och höll om var och en som berättat sin historia. Han gav tröst och uppmuntran. Att använda mörkret de upplevt för att finna inspiration och skaparglädje. Att vända de mörka tankarna till något positivt. Att skapa konst och kultur på en helt ny nivå.

Tankarna på händelserna natten innan försvann och Harim kände den varma kvällsvinden i ansiktet. På Weavers Brücke kändes alltid vinden starkare. Det fanns inga hus eller byggnader för att stoppa vinden mitt på bron. Folkmassans vrål från de rika kvarteren i stadens centrum hördes tydligt på bron. Harim undrade vad som skulle ske i natt. Skulle allt gå fredligt till eller skulle våldsamheter utbryta? Skulle blod och död täcka Averheims gator? Sorg och förtvivlan? Plötsligt kände Harim en kall hand som tog tag i hans hand. Det var Elitsa. Hon var klädd i gråa kläder och hade en huva för ansiktet. “Elitsa, var tog du vägen igår natt? Du var inte med när alla samlades i salongen” undrade Harim.

Elitsa smekte Harim över kinden med kalla fingrar och svarade “Jag vandrade i mörkret. I skuggorna. Jag tog mig allt djupare in i dödens mörka rike. Utforskade vrår och gömda skrymslen av psyket där ingen normal människa vill vara. Jag möte den dansande mannen i svart – Morrs herald. I just denna stund dansar mannen i svart på en undanskymd plats vid Plenzerplatz. Men han kommer sedan att gå till Friedrichshafen Platz för att avsluta sin dans. Det är så han alltid gjort. Men skillnaden från tidigare är att detta är hans sista dans. Dödsdansernas dödsdans. Die Totentanz. Dansen som inleder The End Times. Sedan när dansen slutar kommer den tvåsvansade kometen synas allt tydligare på himlen. Sigmars hoppfulla komet för vissa, undergången för andra. I detta ögonblick är det nog bara du och jag och ditt folk som ser det lilla klotet som rör sig över himlen, men snart kommer hela Averheim att kunna se det. En sak kan jag lova dig Harim. Alla som föds imorgon, den första dagen i Sommerzeit, kommer att vara förändrade. Djur eller människa spelar ingen roll. De kommer alla att bära mutationen med sig. För vissa kommer den visa sig vara fysisk för andra är den psykisk”

“Så min vän, ta min hand så vandrar vi tillsammans mot Friedrichshafen Platz och möter Morrs herald. Sedan skådar vi mot himlen för att se den tvåsvansade kometen i all dess prakt” sa Elitsa.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.