The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 4 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Avskedandet av Gunnar Tabec

Ruben går ut för att omsätta juvelerna han fick av Wera. På Plenzerplatz stöter han på Friedrich Grosz. Han är klädd som en borgare. Ruben blir alldeles kall. I handen har Grosz Rubens hatt! Han går runt och frågar folk vems hatt det är. Ruben inser att det är hans favorithatt. Hur kunde han vara så dum att han hade på sig den vid ett inbrott? Det är bara en fråga om tid innan Grosz får napp. Grosz kommer fram och frågar Ruben också men Ruben nekar och skyndar vidare. När han vänder sig om ser han att Grosz nu står vid Journeys End och visar hatten för von Ogdeburg. Ruben gör en grimas av obehag.

Ruben möter en medlem av Ranaldkulten. Han säljer juvelerna. Han berättar också att Grosz är en förrädare och jobbar med The Black Hood. Sen får han höra mer om handeln med människor. De som tas vid coachöverfallen säljs till goblins som i sin tur säljer dem vidare till illegala gruvor i Worlds Edge Mountains.

Så är det dags att rapportera till Friedrich von Kaufman. Ruben går till Journeys End. Han ber om ett möte med von Kaufman och herr Weiss. När de har samlats berättar han om allt som han och Gabriel var med om när de undersökte platsen för coachöverfallet, resan tillbaka till Averheim och inbrottet hos Grosz. Av fynden där har de alltså bland annat fått veta att Gunnar Tabec har blivit utpressad att förse Black Hood med information om coacherna. De ber Ruben hämta Gunnar. Han går ner till köket och får med sig Gunnar. På von Kaufmans kontor konfronterar de Gunnar som i tårar erkänner sitt svek. Han kunde inte göra annat när de hade hans dotter. De ber Gunnar att vänta på sitt kontor medans de diskuterar vad de ska göra. Han ger sitt ord att han inte tänker försöka fly.
Nu förklarar Ruben också att han olyckligtvis kan ha blivit identifierad vid inbrottet. Von Kaufman, herr Weiss och Ruben sitter en stund i tystnad och funderar över detta dilemma. Ruben kommer att tänka på sin farmor. Hon brukar alltid säga att man ska vända sina svagheter till fördelar. Ruben föreslår att han tar Gunnars plats som informatör åt Black Hood och Grosz. De kommer att förstå att Gunnar är avslöjad och när de nu vet att Ruben var inblandad så kommer de troligtvis att sätta press på honom. Von Kaufman och herr Weiss ser stor fara med idén men instämmer bistert i att det är en bra plan. Herr Weiss börjar fundera på att dom har möjlighet att ge falsk information till Black Hood men att han också måste förses med en del information som faktiskt är riktig för att inte avslöja dubbelspelet. Ruben tänker med en rysning att han hoppas att hans röst i elector count valet räcker som livsförsäkring för att Grosz och Cornelius inte dödar honom på fläcken. Så är det frågan om vad de ska göra med Gunnar Tabec. Von Kaufman och herr Weiss frågar vad Ruben tycker. Ruben skakar på huvudet och svarar att han inte kan se följderna bortom det valet. Trots det överlåter de till Ruben att bestämma Gunnars öde och mötet är därmed över.

Ruben går till Gunnars kontor. Han sitter där bedrövad och väntar. Ruben vet inte vad han ska säga. Det blir till att låta Ranald kasta tärningen som vanligt.
”-Vi förstår din situation Gunnar och söker inte kompensation eller några straffåtgärder. Men vi kan inte heller ha kvar dig här. Du måste sluta din anställning här.” Det lät barmhärtigt tyckte Ruben.
”-Men, jag blev utpressad. Jag har varit här i många år. Vad ska jag göra? Mitt liv är förstört och jag har ju inte gjort något fel. Min Elisabeth togs ifrån mig. Jag var tvungen att göra som de sa.”
”-Jag tror du inser att vi är högst resonliga” säger Ruben obevekligt. Men han känner sig inte så storsint längre. Men Gunnar sjunker ihop.
”-Ja, jag förstår. Jag har handlat illa. Jag har tur som inte åker i fängelse.”
”-Res till din familj. I Heideck var det? Du ska förstås få de bästa vitsord.”
”-Tack, jag ska packa genast” säger Gunnar med tom blick. Ruben reser sig och går. Hade han varit en ledare nu? Att ta ett obekvämt beslut. Eller handlade ledarskap om att ta rätt beslut?

Ruben möter herr Weiss och berättar om sitt beslut. Herr Weiss säger till Ruben att han då måste ordna med en ersättare till herr Tabec till i morgon. Ruben ångrar sig genast. Var ska han få tag i en erfaren värdshusvärd nu? Samtidigt blir han ilsk på att han tvingades ta avgörandet. Han hade inte bett om det. Han suckar, det var ytterligare en sak på att-göra-listan. Men det fick vänta. Nu skulle han ta itu med problemet Gisselbrecht Kuhn. Och Ruben var i ett sinnestillstånd att kunna ta stora risker.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 3 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Sökandet efter Gerti

De går upp tidigt. Gabriel säger att han inte har sovit så bra och drömt mardrömmar. Han är glansig på ögonen tycker Ruben.
Gabriel förklär dem till Mandel Brot och Pontus Yarn, två män som till nyligen arbetat som vakter på flodbåtar. Gabriel säger att han kan en flodvaktarsång, ”Simma lugnt”. Gabriel sjunger den och Ruben tycker den är jättefin och att den känns väldigt genuin. De rekvirerar hästar från Journeys End och beger sig iväg genom staden och ut på vägarna. De hamnar i gott samspråk där de sakta rider fram. Ruben tycker det är befriande att vara någon annan och älskar att vara på hemligt uppdrag. Gabriel är dessutom alltid bra färdsällskap. Ruben bryr sig inte om titlar och livet känns bekymmerslöst. Gabriel tycker nog också att livet är bra. Han säger:
”-Vi är som två planeter som krockar med varandra.” Med det menar han att han och Ruben arbetar bra ihop. Sen berättar han länge om Altdorf och sin anställning hos Schwartzhelm. Han berättar om bagerierna, hamnen och tavernorna.

De rider på landsvägen mot Heideck. Det är folk på vägarna. Där finns välskötta gårdar med solrosor och äppellundar och fält med gulnande raps och vinodlingar. När de närmar sig platsen för överfallet så rider de upp till en bondgård som ligger på en höjd och ber att få inhysa sina hästar där. De fortsätter till fots och snart är de framme. Gabriel finner snabbt spår och han följer dem. Ruben följer på avstånd. Gabriel kommer tillbaka och rapporterar att han har sett flickan, Gerti, och tre män som lastar på packning på två vagnar som om de höll på att bryta upp ett läger. Den ena är en vit vagn som ser misstänkt ut som en av Red Arrow Coaches vagnar, den andra är en öppen lastvagn. De ska snart bege sig av. Ruben och Gabriel småspringer tillbaka till hästarna. Det är tungt slit i hettan. De tar hästarna och rider ut på vägen igen. Snart möter de Gerti som är på väg mot Averheim i lastvagnen. De hälsar på henne och byter några ord. Hon åker vidare. De förstår att den vita vagnen går åt ett annat håll. Vilken ska de följa efter? Ruben bestämmer att de följer Gerti för han tror att det leder dem till den som leder detta. På avstånd följer de Gertis vagn tillbaka till Averheim. Vid södra stadsporten stannar hon in. Ruben ser att där nära stadsporten sitter Hans Blichter. Ruben har inte sett honom sedan den dagen de alla vaknade upp på en coach och blev överfallna av grönskinn. Blichter nickar till Gerti och sedan nickar han till en av vakterna och hon blir vinkad in genom porten. De är oroliga att de ska tappa bort henne i staden men det går bra och hon åker in i Faust Quarter. Hon stannar vid Zimmermann strasse 4. Det är ett förfallet hus men det är starkt befäst med en järndörr och galler för fönstren. Det har vakter både inne och ute och är bevakat från taken på andra sidan gatan. Gabriel går runt på baksidan och kollar och Ruben sticker ett par kopparslantar i handen på en gammal gumma som bor granne till magasinet och ber henne att få gå upp till en balkong i hennes hus. Hon har en efterhängsen hund men hon får den bort från Ruben till slut. De ser Gerti få hjälp med att lasta av sin last och den bärs in i huset. Gerti åker. Ruben och Gabriel beger sig därifrån och åker hem och byter om. Nellie tillagar en lunch åt dem. Sen går de till stadsarkivet. De vill söka efter vem som står som ägare till Zimmermann strasse 4. Roderbringer är inte så hjälpsam uten säger bara ”-Hylla ”C”! och pekar. Det är väldigt dammigt att leta igenom dom gamla arkiven. Mitt i alltihop börjar Gabriel prata om att han kanske skulle investera i fastigheter. Zimmermann strasse 4 står registrerat på Friedrich Grosz. Dock är det ett annat hus som han äger som de blir mer nyfikna på och det är ett hus som han har ärvt av sin far, Dunkel Platz 7. Flera timmar har gått medans de var i arkivet och mörkret har börjat falla.
De förklär sig igen och beger sig sedan ner till Faust Quarter. De finner Grosz hus och går runt på baksidan. Gabriel dyrkar upp dörren. Då blir de upptäckta av två pojkar. De pratar med dem och mutar dem med några silver och Rubens hatt. Ruben och Gabriel går in. På nedervåningen finner de kök och hall. Allt är välskött och med fina viner i skåpen. De går upp och finner ett sovrum och ett kontor. Båda är lyxigt inredda med mattor och tavlor och exklusiva möbler. Friedrich Grosz har förfinad smak. Ett stort skrivbord drar till sig Gabriels uppmärksamhet. Han finner ett lönnfack som han dyrkar upp. Det innehåller guld, silver och diamanter. De finner order från The Black Hood till Grosz och dokument som pekar på att Grosz har utpressat värden på Journeys End, Gunnar Tabeck, att uppge tider och last för coachavgångar från Red Arrow. I ett arkivskåp hittar de en grotesk tavla föreställande Ruben och hans mor som hon målade när Ruben var liten.
Plötsligt hör de röster nere på torget. Barnröster.
”-De är där inne!”
”-Kom ut era kräk!” vrålar en mansröst.
Ruben och Gabriel har bara sekunder att avgöra vad de ska göra. In genom dörren där nere kommer en man. Han springer upp för trappan. De är fångade! De drar sina pistoler och skjuter mot mannen som visar sig i dörröppningen. Båda missar och flisor flyger från dörrkarmen. Ruben känner igen mannen som Rutger Cornelius. Han är rasande. Han duckar i korridoren och dyker sen fram och avfyrar sitt armborst mot Ruben. Ruben blir träffad. Gabriel och Ruben hoppar ut genom andra våningens fönster och klarar sig ganska bra. Cornelius dyker upp i fönstret och fortsätter skjuta på dem. Både Ruben och Gabriel blir träffade. Livrädda försöker de hålla sig bakom hinder och springer runt huset mot baksidan. Cornelius hoppar också ut. Han skadar sig lite i fallet. Han haltar efter dem. Han är dem hack i häl och Ruben väntar sig att närsomhelst känna ett lod i ryggen men Cornelius missar och Gabriel och Ruben förlorar sig i skuggorna i Faust Quarters gränder. Utmattade och skadade tar de sig hem.

Ruben och Gabriel tvättar av sig och ber Nellie att hämta doktor Gluckstein. När hon har gått knackar det på dörren. Ruben öppnar och ställs inför en brett leende von Griffonstein. Han stiger in och stänger dörren. Han lutar sig nära Ruben.
”-Jag vet vad du gjorde med Selena von Kusch. Gisselbrecht Kuhn har berättat allt. Han är informatör för mig förstår du. Det trodde jag inte att du hade det inom dig Ruben. Vilken handlingskraft!”
Ruben är inte förvånad men han trodde inte det skulle komma så här snart. Och han hade lite hoppats att han hade fel om Kuhn. Ruben tycker bara inte om Quintus långa näsa i den här historien. Ruben gjorde ett heligt avtal med Selena. Han förstår att det är kört men känner sig ändå märkligt lugn när han tänker på samtalet med Selena. Han talar tyst med huvudet böjt.
”-Du skulle aldrig förstå. Det här var mellan mig och…” Quintus avbryter honom.
”-Ja ja, det där bryr jag mig inte om. Men nu är det så här. Du ska göra som jag säger. Du ska lägga din röst på oss i elector count-valet. Eller hur?”
”-Ja” säger Ruben stilla och nickar.
”-Bra, då förstår vi varandra. Men så är det så att du har inte skött ditt uppdrag. Du ska ju sätta dit von Sterber. Du fick klara order av O.D.R.A. Varför har du inte gjort något?”
”-Det har ju inte varit någon möjlighet…” börjar Ruben. Quintus vill inte lyssna.
”-Se till att få det gjort. Och så bör Werner Lankdorf ta anställning hos oss. Säg det till honom. Gott, trevligt att tala med er von Mohr.” Quintus går.
Ruben tänker ”Jag gick med på att ge er EN röst.”

Nellie kommer tillbaka med doktor Gluckstein och hans lärling, den 60-årige Fritz. Ruben och Gabriel blir väl omhändertagna.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 3 - Frau Wera
Kloakerna

Wera vaknar tidigt när Ingvald kliver upp ur sängen då hon delar rum med riddaren. Han och Waldemarius skall gå iväg och handla kläder att ha på sig vid turen ner till kloakerna. De tänker även köpa tyg för att använda som ansiktsmasker mot stanken där nere.
Efter frukosten när de andra går iväg för att handla beger sig Wera till Sigmartemplet. Hon tänker försöka få sig ett samtal med Witchhunter Adele Ketzenblum.
När hon kommer fram till Sigmartemplet ser hon att det redan ringlar en kö utanför och framför kön sitter Disciple Kurgan och säljer fortfarande sina avlatsbrev till de som vill betala för sina synders förlåtelse.
Väl inne i templet får Wera tag i en novis som kan visa henne till Templar Adele Ketzenblum då Witchhunter är den folkliga benämningen på Sigmarkyrkans Holy Templar of Sigmar. Wera blir visad ner till källaren på Sigmartemplet. De går längst en stor korridor fylld med allehanda statyer och gobelänger som föreställer Sigmar med sin stora warhammer i händerna blandat med andra män i rustning och med vapen i händerna. I slutet av korridoren ser Wera en stor järndörr med galler för. Novisen går däremot fram till en mindre dörr bredvid den stora järndörren. Dörren öppnas och novisen signalerar att Wera kan gå in. Hon kliver in till en mindre sal vars interiör innehåller tre gallerförsedda celler, ett enkelt träbord med stolar runt samt fyra träbritsar. I en av cellerna sitter Hilda Fichmichspäter som tittar ihärdigt på Wera när hon kommer in.
I salen befinner sig också Adele Ketzenblum och hennes tre hjälpredor. Hantlangarna ser tagna ut och en av dem verkar sakna en fot.
Ketzenblum tittar på sina hejdukar och säger kort:
”Ut med er. Jag säger till när ni kan komma in.”
När de tre gått ut vänder hon sig mot Wera:
”Vi träffas igen. Jag hade hoppats på det.”
Wera slås av att Ketzenblum låter vänlig.
”Trevligt att höra, Templar. Jag vill tacka dig för att ni tänkte på min välgång framför mobben på Plenzerplatz:”
”Vad vacker du är.” Orden kommer från Fichmichspäter som fortfarande tittar på Wera.
”Vad blir det med henne?” frågar Wera och pekar med tummen åt Fichmichspäter.
”Hon skall frågas ut färdigt men hon kommer inte att lämna denna källare levandes.”
”Vad tror ni Templar, om kometen vi såg på Plenzerplatz?”
”Att det bådar för svåra tider. Alla tecken tyder på att Empire är under hotet för en till invasion av chaosdyrkarna från norr så som det hände under Magnus Pios tid. Stammarna i Norsca har samlats under en viss Surta Lenk och de har skövlat sig igenom Kislev mot Empire. Det sägs att Surta Lenks armé är större än vad någon sett.”
”Det är om chaosdyrkare som jag vill tala med er om, templar, men det gäller chaoskulterna i Averheim. Jag och mina vänner har upptäckt att det finns ett antal chaoskulter i staden som dyrkar chaosgudarna Slaanesh och Tzeentch. Vi vet bland annat att ambassadör von Heine och hans lakej von Sterber är medlemmar i en chaoskult tillägnad Slaanesh och att de inte är kejsaren trogen längre. Vi vet också att borgaren Lena Steinhäger och Doktor Verfullen är medlemmar i en chaoskult tillägnad Tzeentch.”
”Har ni bevis för dessa anklagelser? Även jag som Templar av Sigmar kan inte anklaga kejsarens utsände utan bevis.”
”Nej, tyvärr inte mot von Heine men mot Dr Verfullen. Jag fick veta av Verfullens hushållerska att det finns en låst ståldörr i källaren och vi har också fått veta att det smugglats människor från Klostret i Tuath till Verfullen. Så jag och mina vänner bröt oss in hos Verfullen och bakom dörren upptäckte vi att han använder människor i bizarra experiment samt att han är med i The Purple Hand.”
”Vilka är dina vänner?”
”Ruben Ulfman von Mohr, Gabriel Sachs, Werner Lankdorf, Ingvald Reise samt Caspar Hoffstetter. Vi är alla beslutsamma i att kämpa mot de förbjudna sekterna och vi kommer att fortsätta försöka hitta mer bevis.”
”Gör så, men var försiktig. Det är onda makter du utmanar.”
”Ja, Templar. Jag skall vara försiktig.”
När Wera vänder sig om för att gå iväg känner hon hur Adele smeker hennes rygg.
”Ha! Precis som jag misstänkte. Hon är förtjust i mig. Ketzenblum var den okände gästen på The Red Room som jag träffade med ögonbindel. Undras om hon har något samröre med Beatrix Le Bon?”
De andra väntar på henne när hon anländer till Golden Spool. De har köpt rejäla kläder till sig själva men inte till henne. Loamdelve visar stolt upp de skira kläder han köpt till Wera. En halvt genomskinlig, tajt dress som inte lämnar mycket åt fantasin.
Wera tänder till:
”Vad menar du med detta? Hade du tänkt att jag skall gå i negligé i kloakerna? Tänkte du med huvudet eller var det annan kroppsdel du använde?”
Wera lyssnar inte på halflingens replik utan går sin iväg.
Innan sällskapet går till Faust Quarter köper Wera några robusta kläder som passar för en kloakvistelse. Väl i Faust Quarter hittar de snabbt brunnslocket som skall leda till kloakerna.
Ingvald lyfter lätt bort locket och de tar sig ner via en stege som är fastsatt i väggen.
Alla slås av den höga värmen och kraftiga stanken under jord. De befinner sig i en murad tunnel som är runt 2 meter hög och 3,5 meter bred. Längst botten av tunneln rinner det en ström av kloakvatten som är cirka 1,5 meter bred. Vattnet flankeras av en meters avsatser på vardera sidan som ger besökare möjlighet att kunna röra sig utan att behöva vada. På grund av de smala avsatserna är sällskapet tvungna att gå på kö. Först går Waldemarius, då han har det bästa mörkerseendet, med kartan i en hand och sin slunga i sin andra hand. Efter kommer Ingvald som bär på svärd och sköld, följd av Wera som bär en lykta samt sin slunga. Sist går Werner med sin stav. Alla har bundit fast sig i ett rep för att säkerställa att ingen tappas bort.
Äventyrarna följer kartan ett 20-tal meter när plötsligt Ingvald snubblar till och håller på att tappa balansen. Instinktivt söker han stöd med armen och knuffar då till Wera som med nöd och näppe undviker att hamna i kloakvattnet. När hon svärandes återfår fotfästet och väder sig mot Ingvald för att ge honom en utskällning ser hon att en del av tunnelväggen har en annan färg. När Werner kommer fram till väggen ser han att den är nygjord med hjälp av tegelstenar märkta S.N.
Ingvald slår hål på den nygjorda väggen med hjälp av hjaltet på sitt svärd och när de sedan tittar in i hålet ser de brunnen. Någon har försökt dölja vart den finns. Werner tänder upp änden på sin stav och tar sig en noggrannare titt. Han ser nu att någon eller några har styrt om tilloppet till brunnen så att vattnet går runt brunnen istället för till den.
”Den som grävt runt vattentillflödet vet vad den har gjort. Det här är nästan ingenjörsmässigt gjort” säger Werner tyst som om han pratar med sig själv.
Vännerna har nu sett vad de kom för så de vänder tillbaka upp till ytan. När de kommer upp på gatan ser Wera att det brinner i riktning mot Plenzerplatz. Hon påpekar detta för de andra och de går för att se vad som hänt. När gänget anländer till Plenzerplatz ser de att Dr Verfullens hus brinner. När Wera hör sig för med några människor som står och tittar på elden får hon reda på att det var Ketzenblum som tände eld på huset och att Witchhuntern även arresterade en ung kvinna som fanns i huset.
”Asch. De tog Märtha. Får se om jag får möjlighet att hjälpa henne på något vis.”
Werner går nu hem medan Wera, Waldemarius och Ingvald går tillbaka till The Golden Spool och tvättar bort doften från kloakerna.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 2 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Inbrott på Averbank och förhandlingar med dvärgarna

Ruben går till Golden Spool för att ansluta sig till Gabriel. Ruben möts av många hyllningar. Ölsejdlar ställs framför honom. Det får upp Rubens humör. Här vet man vad han har gjort för att undvika ett blodbad och skaffa fram vatten. Gabriel är också på gott humör och de bestämmer sig för att ta itu med von Kusch bankfack på en gång.
De vandrar upp till Averbank på Plenzerplatz. Det ligger intill Heindrichtemplet vars byggande framskrider i rask takt. Averbank vaktas av beväpnade vakter med tilean manhunters. De får komma in och en tjänsteman skriver in dem i en stor loggbok. Det är instängt och svettigt här. Mannen visar vilken dörr de ska ta. Denna dörr är också bevakad av vakter. De visar Ruben och Gabriel in genom dörren och ber dem gå ner för en trappa. Gabriel lutar sig intill Ruben när de börjar gå ner:
”-Von Griffonstein var den senaste som var här.”
”-Hur kan du veta det?” säger Ruben och tittar förbryllat på Gabriel.
”-Det stod i loggboken” säger Gabriel obesvärat. Gabriel har en skarp blick tänker Ruben.

De kommer ner och där står en ny vakt. Han låser upp en bastant dörr med tre lås. Ruben och Gabriel släpps in och vakten stänger dörren efter dem. Vakten blir kvar utanför. Ruben och Gabriel befinner sig i ett valv helt i tegel, även golv och tak. Det är väldigt varmt och de är nervösa för att bli upptäckta. Här finns femtiotvå bankfack. Ruben går fram till nr 33, von Mohrs bankfack. Han tar fram nyckeln och låser upp det. Där finns en brosch i guld och två små målningar av hans mor daterade i Streissen 2496. ”Kärlek och respekt” har hon skrivit på baksidan. Dessutom är det ägarbevis på stadshusen, lantgodset och jaktgodset. Till sist finner Ruben ett brev som är från Herr Liebling till Herbert. Det är otäck läsning.
Gabriel har börjat med att dyrka upp fack nr 11. Ruben låser sitt bankfack och ansluter sig till honom. Gabriel får koncentrera sig men ganska snart har han fått upp dörren utan att göra någon åverkan på låset. Där finns förstås mycket dokument knutna till familjens ägande av staden Loningbruck och även andra fastigheter bland annat i Grenzstadt och en jaktstuga. Där finns även guldmynt, smycken, ringar, guldtackor och diamanter. Där finns en handskriven bok bunden i guld av Bartolomeo Servales ”In Verena veritas”. Där är också en statyett i silver och guld föreställande en uggla. Den håller i ett svärd och har ett bälte av pärlor. Gabriel ser noggrannare på den och upptäcker att den går att vrida på i olika sekvenser. På undersidan finner han en kod som han provar. Och se! ugglan går att skruva isär och inuti den är det ett hålrum. Där ligger några papper hårt hoprullade. Det ser ut att vara dagboksanteckningar men det är skrivet med så minimal text att det är svårt att läsa här nere i dunklet. Gabriel misströstar dock inte utan tar fram ett förstoringsglas.
Det är Selena som har skrivit om sin ungdom. Där står om hennes och Ulfred von Kusch liv tillsammans. Ruben och Gabriel diskuterar en stund och sen bestämmer de att ta med sig dagboksanteckningarna. De finns inte upptagna på listan över innehåll. Antagligen var det bara Selena som kände till dem. Allt annat återställer de som det var och lämnar valvet. De går ut från Averbank och kommer ut på Plenzerplatz igen. Ruben berömmer Gabriel för hans skicklighet och kyla.

Nu tar de en tur till Dwarf Quarter. Ruben vet att Wera är nästan ännu mer besatt av att undersöka brunnarna än honom och kanske kan hon få en hjälpande hand. De träffar Snorre. Han är som vanligt inte särskilt inställsam men han har ett gott öga till Ruben som tur är. Ruben och Gabriel för brunnarna på tal och det faktum att de som är i hamnen har sinat. Snorre är besviken på underhållet av kloakerna. Dvärgarna byggde kloakerna för länge sedan men det är aldrig någon som har brytt sig om att beställa underhållsarbete av dom. Han tycker det är upprörande att människor inte förstår sånt. Till och med dvärgarbete förgås utan ordentligt underhåll. Han säger också att dvärgarna är de enda som har den sanna kartan. Ruben och Gabriel börjar lite trevande att tala om råttmännen och att de misstänker att de ligger bakom att brunnarna sinat. Snorre blir stilla och talar tystare. Han berättar att dvärgarna har slagits mot råttmännen i årtusenden och vet hur man gör det. Ruben och Gabriel önskar låna kartan men Snorres erbjudande är att de kan hyra en guide, Orvar Knutson. Han kan orientera sig i kloakerna och vet hur man slåss mot råttmännen. Ruben blir alldeles upprymd och känner hoppet komma. Det här kommer att lösa sig. Priset är tjugo guld. Va! Rubens hjärta sjunker igen. Han vet bättre än att försöka förhandla med Snorre. Gabriel ser dock inga hinder för det och börjar med att fråga Snorre glatt:
”-Hur är det hemma i Blå bergen då?” Snorre ser högst förolämpad ut.
”-Det var droppen. Nu har priset gått upp till tjugofem guld! Adjö!”

Utanför skäller Ruben på Gabriel för hans okunnighet och taktlöshet.

Det har blivit ganska sent och gränderna är tomma. Ruben och Gabriel är nu nära Winkelstrasse 12, den adress som agent Hallheimer uppgivit när han lånade en bok på stadsarkivet. Det är ett hus i två våningar men de ser direkt att de inte har så mycket att hämta där. Övervåningen ser ut att vara utbränd. Dessutom lyser det svagt grönt från taket. Nedre våningen verkar intakt. Där bor en gammal gubbe som berättar att Hallheimer slutade komma tillbaka. Sedan en sen kväll var det en konstig explosion och han såg något som sprang därifrån. Ruben minns något som Werner har sagt om grönt damm eller sten och ber Gabriel att gå upp och titta. Gabriel finner inget förutom ett slags sigill eller amulett med råttmännens tecken på. Den tar Gabriel.
Gabriel har stämt möte med Kühler på The Golden Spool och tydligen har de tänkt sig att Ruben ska ställa upp på en exklusiv intervju. Ruben vägrar så Gabriel går dit själv. Senare möts de hemma hos Ruben och von Pappen kommer och hälsar på. De pratar om upptäckterna i von Kusch bankfack. De pratar om annat också. Ruben fiskar lite efter Baerfausts bakgrund. Von Pappen säger att Baerfausts mor, Martina, är inlagd på Shallyatemplet. Det visste inte Ruben. Så ska det ha varit en romans i hans förflutna också. Gabriel kommenterar:
”-Det måste ju betyda att Baerfaust inte alltid har varit så ful!” Alla skrattar hysteriskt, inte minst von Pappen:
”-En god poäng Gabriel. Skål!”

När von Pappen har gått planerar Ruben och Gabriel inför morgondagen då de ska åka tillbaka till platsen för coachöverfallet och försöka få tag i flickan som slank undan. De sover.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 2 - Werner Lankdorf
Ned i kloakerna

När mörkret drar in över Averheim, tar dom rygg på Wera som vet vart Dr Verfullen har sitt hus. Det är rätt så mycket folk ute denna kväll, när dom närmar sig området där Dr Verfullen bor blir det mycket mindre rörelse ute på gatorna. Dom kommer fram till huset, det finns bara en dörr in och det är den utifrån gatan. Waldemarius tittar sig omkring, sedan plockar han fram sina dyrkar. Efter lite fippel så är dörren öppen, dom kliver in i en mörk hall. Werner mumlar något obegripligt, sedan börjar glaskulan på toppen av staven lysa med ett svagt sken. Nu kan dom se att det finns några dörrar ut från hallen, det finns en trapp som leder upp till övervåningen och det finns även en trapp som leder ner till källaren. Wera vet att den låsta ståldörren finns i källaren, dom tar trappen som leder ner till källaren. Dom kommer ner i en korridor, längst bort i korridoren finns en bastant ståldörr. Dom går försiktigt fram till ståldörren, Waldemarius tittar och känner på dörren. Han säger att det är 2 avancerade lås, han börjar med det fasta låset. Det låset knäcker han fort, men hänglåset tar lite längre tid att få upp. Plötsligt knäpper det till i hänglåset och han plockar bort låset, dörren är nu öppen. När dom öppnar dörren, så möts dom av en fasansfull syn. Där inne i rummet finns 4 människor som Dr Verfullen gjort hemska och helt bisarra experiment på, 3 av dom ligger i burar men är knappt vid liv. Den fjärde ligger på ett bord mitt i rummet, han är fastspänd i bordet. Personen är uppskuren från halsen till naveln. Ovanför honom finns det någon sorts behållare, från behållaren droppar det en grönaktig vätska ner i det öppna såret. Werner går in i rummet, när han kommer närmare behållaren kan han se att det är warpstone som droppar i såret. Vid en närmare titt på det öppna såret, kan han se hur något växer där inne i såret. I ena hörnet av rummet finns det ett altare, altaret är prydd med en purpurfärgad hand. När Werner undersöker altaret närmare hittar han några gömda brev, han hittar även 2 böcker som han stoppar i sin väska. När dom läser ett av breven kan dom även se att en öppning ut i kloaken har murats igen nyligen. När dom undersökt rummet noga, bestämmer dom sig för att lämna rummet. Innan dom lämnar rummet dödar Ingvald experimenten och han funderar på om dom ska bränna huset.

Ingvald, Wera och Waldemarius går chockade tillbaka till The Golden Spool för att sova, imorgon ska dom ner i kloakerna. Werner går hem för att kolla till Heidi. När han kommer hem sitter Baronen och väntar på honom i vardagsrummet.
“Werner, kom hit så får jag prata med dig säger Baronen”. Werner går in i vardagsrummet och fram till Baron Erkenbrand.
“Kapten Baerfaust kallade tillbaka Arta Schaffer, han vill ha dom trogna och lojala på vaktstation efter attacken” säger Baronen.
“Jag kan förstå det, men Baron Erkenbrand du känner ingen som kan skydda Heidi. Jag är orolig för att något ska hända henne” säger Werner.
“Jodå, jag har en person som är perfekt för detta uppdrag” säger Baronen och klappar om Werner. Efter samtalet med Baronen går Werner upp till Heidi, men hon ligger fortfarande i djup sömn. Werner lägger sig i sängen bredvid Heidi och grubblar på vad han nyss sett, nog för att Dr Verfullen är knepig men Werner kunde absolut inte tro att han höll på med sådana bisarra och vidriga experiment. Werner stoppar om Heidi innan han somnar. Plötsligt vaknar han av att Heidi kramar hans hand hårt. Hon vänder sig mot Werner och säger, “Werner du måste skydda Kapten Baerfaust, dom kommer att försöka mörda honom”. Werner försöker fråga henne vad hon menar, men hon sover lika djupt som tidigare.

På morgonen skyndar sig Werner till Lupus Strasse, innan han ska möta upp dom andra. Han vill kolla hur det är med Kapten Baerfaust. Werner möts av en sammanbiten Arta Schaffer.
“Hur är det med Kapten Baerfaust”? frågar Werner.
“Han ligger och sover nu, han blev illa tilltygad men han är en riktig kämpe” säger Arta Schaffer.
“Jag kan förstå om Kapten Baerfaust är besviken på mig och Ruben, efter det som Quintus von Griffonstein skrev i Averheim Gazetter” säger Werner.
“Jodå, han var måttligt road över det, för det var ju ni som övertalade honom att dra tillbaka arresteringsordern mot von Griffonstein” säger Arta Schaffer. “Heidi hade en dröm inatt att dom skulle försöka mörda Kapten Baerfaust, vet inte om hon menade det som hänt eller att dom försöker igen” säger Werner.
“Werner, vi har nog en förrädare inom stadsvakten. Men jag, Filip Kohl-Eisenberg, Florian Frankfurter, Justus Köhnke och Wolfgang Pappenschöld ska skydda honom för vi är Kapten Baerfaust trogen” säger Arta Schaffer.
“Du kan hälsa Kapten Baerfaust att jag varit här, och jag ber om ursäkt för von Griffonsteins jäkla tilltag säger Werner”.

Sedan beger sig Werner till The Golden Spool, för att möta dom andra. Wera har bestämt sig för att gå till Adele Ketzenblum och berätta om Dr Verfullens hus. Under tiden lyssnar dom andra runt på staden vart Bengt The Knife gömt sig. Dom får reda på att Bengt The Knife gömt sig på Upright Pig, Ingvald är sugen på att gå dit och dräpa Bengt The Knife. Werner och Waldemarius får övertala honom att hejda sig. Tillbaka på The Golden Spool möter dom Wera som pratat med Adele Ketzenblum om Dr Verfullens hus.

Dom beger sig till der Faust Quarter, där det finns det en väg ned i kloakerna precis som kartan visar. När dom kommer ner i kloaken slås dom av den otroliga stank som är där nere, Werner nästan kräks av den hemska lukten. Dom sätter på sig skynken för mun och näsa för att lindra lite av lukten. Sedan börjar Waldemarius följa kartan, dom går ca 100 meter sedan stannar Waldemarius.
“Här ska brunnen vara enligt kartan” säger Waldemarius. Dom kan inte se någon brunnsöppning. Alla börjar leta febrilt, plötsligt kan Werner se att någon har murat igen en öppning i väggen. Wera och Ingvald hjälps åt för att försöka riva ned den igen murade väggen, efter någon minut har dom gjort ett hål så att det går krypa in. Werner ålar sig in genom hålet, han börjar titta sig omkring där inne. Efter en liten stund har han listat ut vad dom gjort, någon har omdirigerat vattnet så att det inte kommer fram till brunnen. Det är ett riktigt avancerat jobb någon har gjort, den som har kommit på detta är riktigt finurlig tänker Werner. Han berättar för dom andra vad han upptäckt, dom bestämmer sig för att gå upp ur kloakerna och meddela Steward Dagobert Tochfel vad dom upptäckt. Men först måste dom tvätta sig och byta kläder, innan dom kan besöka Averburg.

När Werner kommer hem för att tvätta sig och byta kläder, möts han av Baron Erkenbrand.
“Men vad i Sigmars skymning har du varit, du stinker lika illa som du ser ut” säger Baronen barskt.
“Baron Erkenbrand vi har varit nere i koakerna, vi har just löst problemet med dom sinade brunnarna” säger en uppspelt Werner.
“Hahaha, gå och tvätta dig och byt kläder” skrattar Baronen och skakar på huvudet.
“Jo, förresten det kom ett bud med ett brev till dig” säger Baronen. Werner tar brevet och börjar gå mot huset, han sätter sig på trappen och öppnar brevet. Werner håller på att tappa hakan när han läser brevet, det är från Magister Magistrate av Purple Hand som vill ha ett möte med Werner. Och Werner får ta med en vän, den första som han tänker på är Wera. Werner skyndar sig upp till rummet för att tvätta sig och byta kläder. När när han kommer upp för trappen hör han en mullrande röst. “Vem där, säg dit namn”?
“Det är Werner Lankdorf”. När Werner kommer upp för trappen kan han se Hallbjörn Atlisson stå framför dörren till Heidis rum, det är en man på dryga 2 meteroch 130 kg. Hans hår är uppsatt i en hästsvans och han har ett stort skägg, både skägg och hår har blivit grått med åren. Han har stora ärr i ansiktet, ser riktigt skräckinjagande ut. Han är Baron Erkenbrands bäste vän och han har jobbat åt Baronen här på godset i evigheter. I bältet har han en handyxa, på sidan om dörren in till Heidi har han lutat en sköld och en enorm tvåhandsyxa av bästa kvalitet. Werner har alltid tyckt att Hallbjörn varit skrämmande, dom har aldrig pratat med varandra tidigare. Hallbjörn stirrar på Werner.
“Du får inte komma in till Heidi så där, ta av dig kläderna där nere”. Werner vågar inte annat än att lyda, han går ut och tar av sig kläderna. Sedan går han upp igen, när Werner ska öppna dörren till rummet kan han se att det är tecken inristad i skaftet på den enorma tvåhandsyxan. Werner kan inte hejda sig, han tar i yxan för att titta på inristningarna. Plötsligt ryter Hallbjörn,
“Släpp henne annars går det illa för dig”. Werner släpper yxan och skyndar sig in på rummet, med hjärtat i halsgropen. Werner tvättar sig och byter om, innan han går sätter han sig på sängkanten och viskar några meningar till Heidi som fortfarande är alldeles väck. Sedan lämnar han rummet, Werner tittar inte ens på Hallbjörn när han går därifrån…..

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 2 - Frau Wera
Dörren hos Dr Verfullen

Vännerna träffas på rummet då Ingvald och Waldemarius väntat in de andra. Ingvald berättar att Kapten Baerfaust blivit överfallen och nästan dräpt efter ett anfall mot vaktstationen. Anfallet gjordes av ett gäng ledda av The Knife och Schüssel! De båda har nu en belöning utfäst på sig. Baerfaust ligger nu svårt skadad på vaktstationen. Wera märker på Ingvald att riddaren är mycket vred över vad som hänt Baerfaust och morrar fram:
”Jag ska leta upp den där typen och se till att han blir undanröjd en gång för alla.”
”Helt okej för mig” replikerar Wera.
Wera och Werner uppdaterar Ingvald och Waldemarius om vad som sades hos Tochfel innan vännerna delar på sig igen. Ingvald och Wera tänker gå till Striganylägret medan Waldemarius och Werner tar sig till biblioteket.
Ingvald och Wera går till Strigany via Textil-brügge. De kommer fram till ett läger fylld av aktivitet. Folk håller på att fylla sina färggranna vagnar med lådor och alla tält är nedtagna. Når Ingvald och Wera funderar på vad de skall göra kommer Domnar Hussni fram mot dem.
”Var hälsade.”
“Var hälsad, Domnar. Är ni på väg härifrån?”
”Ja, vi lämnar nu Averheim. Vi är vana av att alltid bli beskyllda för saker vi äro skyldiga till men nu har anklagelserna mot oss blivit för många och även våldsamma. Befolkningen här verkar nu tro att vi är orsaken till allt ont som drabbat Staden. Vi kommer resa Streissen dit vi kallade för att möta en Härold för Strigany vid namn Mahmoud.”
”Hmm. Det verkar som att alla ska till Streissen. Vad kommer mer att ske där förutom valet av Elector Count?”
Nu kommer Luna Raluca gåendes fram till dem. När Striganykvinnan hälsar på Ingvald ser Wera till sin förvåning (och förnöjelse) att riddaren blir nervös. Svetten börjar också blänka på Ingvalds panna och han stammar fram sin hälsning tillbaka till Raluca.
”Vad nu? Är Ingvald nervös? Han kanske tycker att Luna Raluca är snygg? Stackaren!”
”Vi vill träffa Old Margi igen, Luna Raluca. Vi behöver hennes kunskaper”
”Som ni vill.” Luna Raluca går iväg och återkommer med Old Margi.
”Du igen” fräser Margi när hon ser Wera. ”År vi inte färdiga med varandra?”
”Nej, tyvärr, Margi. Vi behöver din kunskap i att hitta i kloakerna.”
”Jag tänker inte följa med er ner dit. Aldrig att jag sätter min fot i kloakerna igen. Det är lika med att skriva under sin dödsdom.”
”Men jag insisterar på det, Margi.” Wera börjar nu samla sig för att övertala Margi att följa med.
”Glöm det.” Old Margi säger det med en mycket bestämd röst och hur mycket Wera är försöker lirka och hota lyckas hon inte övertala Margi att följa med dem.
Det är en besviken Wera som tillsammans med Ingvald får gå tillbaka till hamnen. Väl framme i hamnen försöker Wera hitta någon som vet något om en viss Katarina Mauer. Men allt hennes sökande är förgäves. Ingen hon träffar på vet något om någon Katarina.
”Vad har hänt? Ett misslyckande igen! Är gudarna emot mig?”
Wera och Ingvald har inget att göra än att ta sig tillbaka till The Golden Spool. När de kommer fram får de veta av Werner och Waldemarius att de lyckats mycket bättre i sitt sökande på biblioteket och de hittade mycket ny information.

I vänta på att kvällen ska bli tillräckligt sen byter Wera om till rustning. Hon möter sedan upp med Waldemarius som med ett leende skramlar lätt med dyrkarna han fick från von Pappen. Nere i skänkrummet väntar Ingvald och Werner och sällskapet beger sig till Dr Verfullens hus. När de går runt Plenzerplatz ser de till sin lättnad att det inte är så mycket folk ute på torget och de drar inte till sig någon större uppmärksamhet när kommer fram till Verfullens ytterdörr.
Det tar Waldemarius en kort stund att dyrka upp låset i skydd bakom de andra och sällskapet smiter snabbt in och stänger dörren efter sig. Wera leder dem genom den yttre hallen och sedan genom den korta korridoren till trappan som leder ner till källaren. Vid trappans slut står den låsta ståldörren som väckt deras nyfikenhet. Waldemarius går fram till dörren och undersöker dess lås:
”Hmmm. Verfullen vill verkligen ha något säkert inlåst. Ett komplicerat dörrlås samt ett rejält hänglås. Det här kommer att bli knivigt.”
Med de orden tar sig halflingen an dörrlåset. Han jobbar en lång stund med det men till sist klickar det till.
”En fixad, nu till hänglåset.”
Hänglåset tar dock kortare tid att få upp och Waldemarius sträcker leende på samtidigt som han stoppar hänglåset i fickan.
Innanför dörren finns ett stort rum med en inredning som tagen från en mardröm. Mitten av rummet upptas av en brits med remmar för att hålla fast någon. Skivan är färgad av något rött.
Fyra burar står uppställda parvis i rummet längst varsina väggar. I varje bur finns det en människa som alla blivit utsatta för hemskheter:
I den första buren sitter det en pojke på cirka 5 eller 6 år. Pojken har fått sina armar avlägsnade och han har en fågelnäbb istället för en mun.
I bur nummer två sitter det en kvinna i 20 års åldern. På henne har någon satt fast ben där hennes underarmar skulle vara.
Den tredje buren innehåller en man i 50 års åldern liggandes på en brits. Mannens bröstkorg har öppnats och från ett kärl ovanför honom droppar det en vätska ner i det öppna såret. Där vätskan träffar kroppen växer det tentakler från såret.
Fjärde buren har en man liggandes i sig: Mannen har en hund fastsydd på ryggen och en fot fastsydd på bröstet.
Ingen av de stackars offren reagerar när vännerna kommer in genom dörren utan de tittar bara med tom blick framåt.
”Iiiiihhhh!” Wera kan inte hejda sitt skrik. Hon trodde att åsynen av offerträden i Averbaum skulle vara det värsta som hon kunnat uppleva men att se hur dessa människor blivit utsatta för mitt i staden skakar om henne än mer.
”Vidrigt! Hemskt! Fruktansvärt! Är detta människor från Tuath?”
Hon ser på sina vänners chockade uttryck att de också blivit rejält uppskakade av åsynen. Särskilt Werner verkar ta det extra hårt. Magikern skakar till som av frossa och han blir blek i ansiktet för en kort stund. Wera märker att hon har svårt för att slita blicken från mannen i bur tre. Efter att den initiala chocken har släppt börjar vännerna titta sig om lite noggrannare i kammaren. Mot en vägg står ett skåp fyllt med verktyg – som tänger och såg – blandat med de instrument som en läkarkunnig använder.
I bortre högra hörnet av rummet står ett altare som är täckt med en duk där en lila hand är avtecknad. Efter att ha undersökt altaret lite mer finner Werner dokument i en dold låda under altaret samt två böcker. De inser också att väggen bredvid altaret ser nygjord ut. Murat av tegelstenar med initialerna S.N.
När de är på väg att lämna den hemska källarkammaren frågar Ingvald om han skall förkorta lidandet för de som ligger i rummet. Ingen av de andra har något att invända mot detta så Ingvald går fram till var och en av de stackars utsatta människorna och ger dem en snabb, barmhärtighetens död.
Utanför Verfullens hus lämnar Werner de andra för att gå hem till sig. Waldemarius, Ingvald och Wera går tysta tillbaka till The Golden Spool där de lägger sig för natten.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 1 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Ruben och Herbert

Det är sen eftermiddag. Ruben går hem. Där finner han Nellie och Gabriel. Ruben tänker göra sig i ordning för kvällen men hinner inte så långt innan han hör dörrklockan ringa. Gabriel går och öppnar och Ruben hör på rösterna att det är två personer som kommer in varav en av dom är Ludwig von Pappen. I salongen möter Ruben Nellie som ser orolig ut. Ruben gestikulerar till henne att hon kan hålla sig i köket. Hon ska slippa möta sin tidigare kidnappare. Hon antar erbjudandet tacksamt med en nigning. Von Pappen stövlar självsäkert in. Den här gången har han med sig sin syster Elsbeth. Ruben och Gabriel är chevalereska och bjuder henne att sitta och serverar henne vin. Von Pappen är girig efter nyheter och frågar ut Ruben om händelserna runt Selenas död. Ruben spelar dock så oskyldig och förbryllad över det hela att von Pappen själv drar slutsatsen att någon måste ha tagit tillfället i akt och mördat Selena. Att coachöverfallets egentliga mål var hon. Von Pappen berättar att Selenas man, Ulfred, dog ung. Han var sjuklig. Därför kommer nu Nicolo Machiavelli att bli övehuvud för von Kusch-familjen som förmyndare åt lord Wilhelm. En utlänning blir överhuvud för en av dom stora utmanarna till elector count tronen! Sannerligen en häpnadsväckande utveckling. Von Pappen kommer med ett erbjudande. Imorgon bitti kommer Selenas testamente att läsas upp och då kommer Machiavelli att få tillgång till familjens bankfack. Von Pappen vill att Ruben och Gabriel tar sig en titt där innan det sker. Även om det finns en förteckning över innehållet i bankfacket så vet ingen i detalj vad som finns där förutom Selena och det ger ett gyllene tillfälle att få ett informationsövertag på Machiavelli. Ruben och Gabriel vet inte helt vad de ska be om i utbyte mot detta uppdrag. Von Pappen intygar åter vilken hedersknyffel han är i affärer och lovar att i utbyte mot detta att ge dem var sin tjänst att be honom om. Som så många gånger förr så tänker Ruben på hur von Pappen sålde Nellie vidare till von Tuchtenhagen och för sig själv ger han von Pappen några fula öknamn. Trots detta tror han von Pappen kommer att hålla sitt löfte och de går med på detta.

Ruben tar ett bad och tänker. Han vill hälsa på sin far i Shallyatemplet. Han gör sig i ordning och Gabriel och Ruben diskuterar vad de ska göra. Ruben har en plan för att testa sin kusin Danielas lojalitet och han ber Gabriel att göra en beställning på visitkort hos Kühler o son. Ruben går till Shallyatemplet. Han ber inför gudinnan och sen går han in till sin far. Rubens känslor för sin far och för vad fadern har gjort har drastiskt förändrats sedan mordet på Selena. Han förstår sin far nu, tror han. Ruben är övertygad om att Herbert aldrig dödade Linda Therese. Att han var starkare än Ruben var. Han tror att pengarna som betalats till Shallyatemplet var betalningar för att hålla Linda Therese inspärrad och att hon fortfarande är där uppe någonstans, och dessutom att anklagelserna om övergreppen på barn är osanna. Dessa förhoppningar kommer dock på skam.

Herbert är lite klarare nu och har nu förstått att Sigwald är död. De för ett stilla samtal. Ruben talar med respekt och tillgivenhet. Herbert vill inte heller bråka. Han berättar om allt fruktansvärt han har gjort. Han ville skydda Ruben och Sigwald så han dräpte Linda Therese. Hon hatade Sigwald och förgrep sig på honom. Det var därför han blev en kvinnohatare. Och Sigwalds utflykt till Young Blades Duelling Society i Nuln med Felix von Steiner gjorde bara saken värre. I sitt dödsögonblick så uttalade Linda Therese en förbannelse över Herbert och han drevs därefter av en lust till barn och betalade stora summor till Shallyatemplet för att få barn att förgripa sig på. Moder Henriette såg på detta väldigt pragmatiskt, döm några få för att hjälpa många. Herbert skäms och hatar sig själv för vad han har gjort. Hans enda tröst nu är att han är en bruten man och kan inte längre förgripa sig på barn. Han känner att den kraft som drev honom till detta har tappat intresset för honom. Ruben anar vem denna kraft är. Ruben känner sig äcklad men han kan inte dömma sin far och känner en stor ömhet för honom. Herbert ber att Ruben ska kunna förlåta honom när han är död. Ruben förlåter honom och de försonas. Herbert är tacksam. Han ser in i Rubens ögon:
”-Lägg mig bredvid Sigwald. Och be min mor om förlåtelse.” Ruben nickar.
”-Ruben, följ von Alptraum igen. Gör fred med Marlene. Anslut dig till flocken. Det är så vi alltid har överlevt.” Så tar han fram en nyckel och ger den till Ruben.
”-Bankfack 33, det är ditt nu. Där finns allt…” han tillägger med en viskning ”…och brevet från Herr Liebling. Förlåt mig…förlåt.”

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 1 - Werner Lankdorf
Stadsarkivet är avstressande

Vännerna samlas hos Ruben efter den dråpliga dillegensfärden, stämningen är tryckt. Ingen säger ett ljud, Werner känner sig helt bedrövad och knäckt efter det som han och Ruben gjorde mot Selena von Kusch. Men det var ju hennes sista önskan i livet, tänkte Werner. Sen den rejäla utskällningen han fick av Niccolo Machiavelli gjorde inte saken bättre. Werner samtalar lite med sin kusin Nellie Metternish, hon lever ett bra liv nu hos Ruben. Werner tittar på Ruben, han kan se att Ruben är helt förkrossad och inte alls mår bra. Ruben är helt otröstlig efter att Clothilde von Alptraum berättade att hon aldrig vill ha något mer med Ruben att göra. Helt plötsligt reser sig Ruben upp, han tittar sig runt i rummet på alla sina vänner. " Jag vill att ni genast lämnar mitt hus, jag måste få vara i fred så jag får försöka smälta det vi nyss ställt till med". Alla förstår allvaret i dom orden, så alla utom Gabriel lämnar Rubens hus.

Wera föreslår att dom beger sig till The Golden Spool, det är ett bra värdshus i Weavers District. Framme på The Golden Spool bjuder Wera på mat och dryck, hon bjuder även in en halvling till bordet som sitter för sig själv vid ett annat bord. Det visar sig att halvlingen är en utklädd Waldemarius Lomdelve. Sedan börjas det planeras vad som bör göras, Wera vill gärna ner i kloakerna för att kolla upp dom sinnade brunnarna. Men Werner känner sig inte redo för stunden, han känner sig mentalt utmattad efter dagens spektakel. Wera och Werner bestämmer sig för att gå till Steward Dagobert Tochfel för att få en skriftlig tillåtelse att undersöka kloakerna och brunnarna. Medan Ingvald och Waldemarius går ut och inhandlar lite saker. När dom kommer ut från värdshuset möts dom av att Hannes Kuhler med son står och viftar med dom senaste nyheterna av Averheim Gazetter. Det är han som är boktryckare och utgivare av Averheim Gazetter. Werner går fram och köper ett exemplar, där kan han läsa att Quintus von Griffonstein har smutskastat Kapten Baerfaust i pressen. Men det värsta av allt är att han öppet påstår att Kapten Baerfaust är The Black Hood. Werner blir så irriterad och förbannad så att han skrynklar ihop tidningen och kastar den på marken. Ingvald plockar upp den. “Att den jävla ormen har mage att göra något sådant, det var ju för fan Kapten Baerfaust som tog bort arresterings orden på von Griffonstein” säger en mycket upprörd Werner.

Sedan delar sällskapet på sig, Wera och Werner beger sig mot Averburg. Werner hittar upp till Steward Tochfels kontor, han går fram till sekreteraren och ansöker om att få träffa Steward Tochfel. Dom blir hänvisade att vänta, för att Steward Tochfel är upptagen med ett annat möte först. När dom väntat ca 30 minuter öppnas dörren till kontoret, ut kommer Ambassadör Rutger von Sterber. Han passerar Wera och Werner med en meters avstånd, men han tittar inte ens åt deras håll. Vilken tur att Wera var utklädd, tänker Werner. Dom går fram till sekreteraren som meddelar att dom får vänta 30 min till innan Steward Tochfel tar emot, Werner känner hur humöret rinner på. Men innan han hinner höja rösten så har Wera redan hunnit charma honom. Dom blir insläppta på Steward Tochfels kontor, där sitter han vid sitt skrivbord. Han känner igen dom båda, så han vinkar fram dom till skrivbordet. Wera ber honom om kartor över brunnarna och kloakerna, samt ett skriftligt intyg på att dom får gå ner i kloakerna som han lovat henne. Han sitter där likgiltig och går dom till mötes, men både Wera och Werner kan se att han är väldigt pressad. Wera kan inte hejda sig så hon frågar honom vad som tynger hans hjärta, han bara försöker få dom att tro det inte är något. Då sätter Wera in den stora charmen igen, han kan inte motstå hennes otroliga utstrålning. Han berättar att Rutger von Sterber kräver att staden Averheim ska förse von Heines arme med behövlig utrustning och förnödenheter när armen passerar Averheim på väg mot Streissen. “Hur kommer du ställa dig till det kravet?” undrar Werner. “Det är klart jag måste ta stadens sista besparingar, för att ge von Heines arme förnödenheter så att de snabbt passerar Averheim. Jag gör det för Averheims bästa, jag vill ju absolut inte att von Heines arme skall hamna i bråk med von Leitdorfs arme. Då har vi snart ett inbördeskrig, det är det sista jag vill ska hända” säger Steward Tochfel. “Vad menar du med att ta Averheims sista pengar?” frågar Wera. “Averheim är så gott som bankrutt, ingen betalar några skatter längre. Varken adeln eller borgarna betalar skatt så länge det inte finns en Elector Count, samma sak med dom fattiga. Kapten Baerfaust ber om pengar så han kan betala ut löner till stadsvakten, men jag nekar honom. Kapten Baerfaust hatar mig, men jag skulle gärna hjälpa honom om staden hade några pengar” säger en bedrövad Steward Tochfel. Wera och Werner tackar Steward Dagobert Tochfel för hans samarbetsvilja och ärlighet, sedan lämnar dom hans kontor.

Dom går tillbaka till The Golden Spool för att träffa Ingvald och Waldemarius. Ingvald berättar att Kapten Baerfaust blivit överfallen på stadsvaktens kontor, av Bengt The Knife och Stanislav Schussel. Kapten Baerfaust är svårt skadad, men han åsamkade Bengt The Knife en svår skada också. Han har huggit av armen på Bengt The Knife. Werner blir alldeles kall av oro, han skulle bara vilja springa dit för att se hur Kapten Baerfaust mår. “Tänk att den jävla von Griffonstein kunde anklaga Kapten Baerfaust för att vara The Black Hood, se hur jäkla fel han hade. Kan tänka mig att Kapten Baerfaust är jäkligt besviken på mig och Ruben, för det var ju vi som såg till att han tog tillbaka sin arresteringsorder på Quintus von Griffonstein för att hjälpa oss” tänker Werner. Stämningen blir ganska låg efter att dom fått höra vad som hänt med Kapten Baerfaust. Werner tar med sig Waldemarius till stadsarkivet, medan Wera och Ingvald ska till Strigany lägret.

Framme på stadsarkivet stannar Werner till och pratar med Rodebringer. Rodebringer känner igen Waldemarius från hans tidigare besök på stadsarkivet. Werner visar runt Waldemarius bland böckerna, och ger lite smarta tips hur man snabbt hittar i biblioteket. Waldemarius reflekterar på hur lugn Werner är, nyss var han ett nervvrak. Werner hämtar några böcker, sedan plockar han fram sina vita bomullsvantar och glasögon. Han börjar försiktigt bläddra i böckerna medan Waldemarius står och pratar, Werner avbryter sökandet i böckerna. Han tar av sig glasögonen och blänger irriterat på Waldemarius, som fattar vinken och stänger igen munnen. Efter 2 timmar har dom fått fram några bra ledtrådar, plus att dom hittade några helt oväntade hemligheter. När dom lämnar stadsarkivet känner sig Werner tillfreds med livet, all den inre stress han tidigare haft är som bortblåst. Werner och Waldemarius går tillbaka till The Golden Spool för att möta Wera och Ingvald. Dom sätter sig vid ett bord och beställer in något att dricka, sedan börjar dom prata tyst om att göra inbrott hos Dr Wilhelm Verfullen. Wera och Werner är väldigt intresserade av vad som finns bakom den låsta ståldörren, i källaren hos Dr Verfullen.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 1 - Frau Wera
En pressad Steward

Wera, Werner och Ingvald beger sig till The Golden Spool. Väl inne i värdshusets vänskapliga atmosfär bjuder Wera de andra på mat och öl. Hon upptäcker nu att Waldemarius sitter vid ett bord inte långt ifrån dem, fortfarande utklädd till Bertram. Tagen av en plötslig ingivelse bjuder Wera in halfling till bordet. ”Om allt går som jag planerat behöver vi halflingens inbrottsfärdigheter nu när varken Caspar eller Gabriel finns till förfogande.”
Hennes två kamrater tittar förvånat på Wera och främlingen som bjuder att sitta med dem. Efter att Wera har avslöjat halflingens rätta identitet berättar hon om inbrottet som gjordes hos von Kaufmann under Gardenpartyt. Sedan för Wera fram sina planer: Hon vill kolla upp de sinade brunnarna i Hamnkvarteret och/eller i The Faust Quarter och hon har tidigare fått ett muntligt godkännande från Tochfel att göra detta. Tyvärr så opponerar sig Werner mot idén då han istället vill göra efterforskningar i biblioteket gällande Hospital Für die Geistkrank samt om Oppenheim i Middenheim. Werner vill också besöka Konrad Mauer och han är positivt inställd till planen på att göra ett inbrott hos Dr Verfullen för att titta vad som göms bakom den låsta ståldörren i dennes källare. Efter en kort diskussion bestämmer sig gänget av äventyrare att dela på sig: Werner och Wera går till Tochfel för att få kartor över kloakerna samt en skriftlig tillåtelse att kolla brunnarna.
Under tiden kommer Ingvald och Waldemarius att handla ett vanligt svärd samt sköld till riddaren då dennes zweihänder är för stor för att kunna svingas i gångarna under jord. Innan de skingras klär Wera ut Waldemarius till betjänten Alf Schum igen och hyr ett till rum så att de alla skall få sovplatser. Werner säger att han kommer att sova hemma hos sig.
När gänget kliver ut från The Golden Spool hör de en nyhetsutropare och säljare av tidningen Averheim Gazetter ropa högt att det nya numret rör Kapten Baerfaust. Werner köper en tidning och börjar läsa högt för de andra. Gänget tror inte sina öron när Werner berättar att ambassadör Von Griffonstein anklagar Kapten Baerfaust för att vara The Black Hood.
”Men hur i Ranalds namn kan von Griffonstein tro att Baerfaust är Black Hood? Vilken idiot!”
Hennes tankar avbryts av en svärande, mycket upprörd Werner som med ett morrande kastar tidningen ifrån sig.

Werner och Wera går så till Averburg för att träffa Steward Dagobert Tochfel. Wera går efter Werner som hittar till Tochfels kontor. När de kommer fram blir de tillsagda att vänta av Tochfels sekreterare då Steward Tochfel redan har ett besök. Wera och Werner sätter sig ner och väntar. Efter en halvtimme öppnas dörren till Tochfels kontor ut kommer von Sterber som med bestämda steg går mot utgången. Wera är noga med att inta titta adelsmannen i ansiktet för att gardera sig för att denne inte känner igen henne. Men von Sterber tittar inte ens åt henne och Werner på sin väg därifrån. Men när Wera och Werner reser sig upp för att gå in till Tochfel säger sekreteraren att de måste vänta en halvtimme till innan de får audiens. Denna förmaning fastnar dock i sekretarens hals när Wera plockar fram sitt leende samtidigt som hon charmar in sig:
”Men nog har väl en så uppsatt person som du bättre saker att göra än att passa oss i 30 minuter? Så… vad säger du, charmknutten? Ska du inte låta komma in?”
Den stackars sekreteraren blir alldeles röd i ansiktet och får svårt att ta ögonen från Wera samtidigt som han stammar fram:
”Na… naturligtvis fröken. Den… den här vägen.”
Duon blir eskorterad till dörren till Tochfels kontor och Werner tvekar inte utan öppnar och kliver in. Bakom ett stort skrivbord sitter stadens Steward och Wera slås direkt av att denne verkar stressad. Hans blick irrar och händerna vrider sig runt varandra.
”Åh, är det ni; Werner, fröken.” Tochfel böjer på huvudet, ”Jag är ytterst tacksam för er hjälp tidigare för att förhindra ett blodbad. Hälsa och tacka Ruben Ulfman von Mohr så mycket. Hade det inte varit för honom skulle vi haft ett inbördeskrig.”
”Det skall vi, herr Tochfel. Men vi är här i ett annat ärende. På Plenzerplatz, efter att mobben skingrats, gav ni mig löftet att få gå ner i kloakerna för att undersöka de sinade brunnarna i hamnen och Faust Quarter. Jag vill gärna ha denne tillåtelse skriftligen samt om ni har en karta över kloakerna.”
”Ja, jo, javisst. Ge mig bara några minuter.” Tochfel går iväg till ett stort skåp och börja gräva bland dokumenten i skåpet. Han återkommer snart med ett stort, hoprullat dokument samt ett mindre papper. Han skriver ner några rader på det mindre dokumentet och lämnar över båda dokumenten till Wera.
”Varsågod.”
”Tack!” Wera lämnar över dokumenten till Werner.
”En annan fråga, Herr Tochfel; Vad är det som stressar er?”
”Stressar mig! Jag förstår inte vad ni menar?”
”Det gör ni visst, Tochfel. Har det något att göra med von Sterber som vi såg lämna ert rum för en kort stund sedan?” flikar Werner in.
Dagobert Tochfel sjunker nu ihop i sin stol samtidigt som hans armar faller ner längst sidorna.
”Vad ville von Sterber?” Wera hör hur hennes röst blir vass när hon nämner namnet på en av de män som våldförde sig på henne.
”Han kräver att staden skall förse von Heines arme med mat och dryck när de passerar Averheim i sin färd mot Streissen.”
”Har von Heine en armé? Och den är på väg till Streissen? Varför då?”
”Konklaven naturligtvis. Den samlas i Streissen den 7:e Sommerzeit. Von Heine vill visa upp sina militära muskler under valet till ny Elector Count. På samma sätt som Von Leitdorfs och Von Alptraums gör det. Alla befarar att det kan bli våldsamheter i samband med utnämningen till den nya Elector Count.”
”Och den minsta lilla sak kan då få grevskapet att blossa upp i ett inbördeskrig.” Werner ser bekymrad ut när han nämner den möjligheten.
Tochfel ser ännu mer stressad och olycklig ut samtidigt som han nickar.
”Kommer ni att ge von Sterber vad han önskar?”
”Naturligtvis. Jag tänker inte riskera att armén kommer in i staden och tar för sig vad de vill ha med våld. Kapten Baerfaust har inte mannar nog för att förhindra ett sådant scenario. Von Heine kommer att få stadens sista slantar för att föda sin armé.”
”Sista slantar? Vad menar ni med stadens sista slantar?”
”Staden är bankrutt. Då Averheim saknar en Elector Count är det ingen som känner sig manad att betala in någon skatt. Det är på grund av detta jag inte haft pengar att betala Kapten Baerfaust vakter. Men jag offrar hellre stadens sista pengar än utsätter befolkningen för fara. Låt von Heine slåss i Streissen.”
Wera blir rörd när hon hör på Tochfel. ”Och jag som alltid trott att Tochfel var en trög byråkrat som inte brydde sig om andra. Så fel av mig.” Wera går fram och håller om Tochfels ena hand
”Jag lovar, herr Tochfel, att berätta för alla och envar att du gör allt för att skydda stadens innevånare. Förhoppningsvis kommer du då att få den uppskattning du förtjänar.”
Tochfel blir tyst och tittar på Wera med blanka ögon. För att det inte skall bli för pinsamt för Stewarden ställer hon en annan fråga:
”Varför låter Kejsaren det fortlöpa?”
”Därför att det ännu inte har blivit en öppen konflikt. Kejsar Karl Franz vet att han får grevskapet emot sig om han lägger sig i för mycket. De enda som annars kan påkalla Kejsarens inblandning är de stora adelsfamiljerna; Von Leitdorf, von Alptraum eller von Grunwald.”
”Vad skulle hända om Karl Franz skulle lägga sig i?”
”Då skulle von Heine utses till Elector Count då han är Kejsarens utsände i Averland.”
”Von Heine! Må gudarna skydda oss om det blir så. En chaosdyrkare på tronen. Vem vet vilka hemskheter som skulle drabba grevskapet?! Kan det vara så att von Heine vill ha en väpnad konflikt för att få Kejsaren att lägg sig i och då ge honom makten?”
”Tack för informationen, Herr Tochfel. Jag tycker ni gör helt riktigt. Ni är en bra man. Vi får nu hoppas att konklaven i Streissen kan snabbt utse en ny Elector Count.”
”Vi får hoppas på det, unga dam, men jag betvivlar att så kommer ske.”
Werner och Wera går sedan tillbaka till The Golden Spool för att se om Ingvald och Waldemarius har hunnit gjort sina ärenden.

View
Eftermiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 4, spelhelg 11
Ett avslöjande i Averheim Gazetter

IMG_0040.JPG

“Vad har du gjort?” undrade Hans von Leitdorf med tydlig irritation i rösten.
“Det är dags att slå ut Baerfaust, det är hans fel att situationen ser ut som den gör i Averland. Du vet mycket väl att det är Baerfaust fel att Marius är död med konsekvensen att familjen von Leitdorf inte längre har makten” svarade Quintus von Griffonstein.
“Men det här är ju rent förtal, lögn och smutskastning. Att påstå att Markus skulle vara…” fortsatte Hans von Leitdorf innan han blev avbruten av Quintus von Griffonstein.
“Grand Master, du har ju personligen och offentligt tagit avstånd från Baerfaust. Du om någon har ju alltid predikat familjens heder före allt annat, evig lojalitet till familjen von Leitdorf in i döden. Då kan du inte vackla nu för att jag använder mig av “politiska metoder” för att bekämpa vårt gemensamma problem med kapten Baerfaust. Du har ju själv sett hur Baerfaust agerar allt mer självständigt och arrogant. Han är en ofrälse men kritiserar ändå öppet Averlands anrika adelsfamiljer. Det är endast på grund av Marius utnämning som Baerfaust har den position han har idag. Men det har ju Baerfaust glömt bort sedan länge. Vad tror du adeln i Altdorf eller Nuln gör när de hör att en icke adlig person är ansvarig för Averheims garnison. Jo de skrattar åt oss. De kallar till och med Averheim för “lilla Marienburg”. Är inte det om något en hädelse och skymf mot Averlands storslagna historia?" sa Quintus.

Hans von Leitdorf blev allt mer upprörd och irriterad över Quintus ord. Ambassadören var en mästare på vältalighet, övertalning och att förvränga sanningen. Hans var väl medveten om att Quintus var en intrigmakare av rang, en person som bokstavligen kunde gå över lik för att gynna familjen von Leitdorfs intressen. Under alla år hade Hans blundat för detta, känt plikten att alltid vara lojal och skydda familjenamnet och äran framför allt. Men det hade ett dyrt pris, att tvingas blunda för de konspirationer och missdåd som familjen von Leitdorf gjort sig skyldiga till genom åren. Att tvingas ta avstånd från sin bästa och enda riktiga vän i livet, Markus Baerfaust. Hans kände att han inte längre kunde hålla emot ilskan och avsmaken mot Quintus metoder. Han höll krampaktigt extrautgåvan av Averheim Gazetter i handen och knövlade sedan ihop tidningen i ren ilska och kastade den med kraft rakt i Quintus ansikte.

“Quintus, har det någonsin slagit din tanke att vi faktiskt alla har Markus att tacka för att vi lever idag? Hade det inte varit för Markus beslut i The Third Battle of Blackfire Pass hade Averheim och hela Averland svämmats över och skövlats av Gorbad Ironclaws grönskinnshorder. Tusentals averländare skulle ha dött, inklusive hela den averländska armen. Men Markus vägrade lyda Marius order den dagen i Black Fire Pass. Han vägrade att låta den averländska armen följa efter Marius i hans vansinnesattack rakt in i passets trängsta delar där grönskinnen förberett ett bakhåll. Marius och hans livgarde dog alla den dagen i bakhållet men Markus omgrupperade trupperna, lät de inta taktiska positioner, gav de mod, hopp och stridsmoral och lyckades på så sätt besegra grönskinnen. Har det någonsin slagit dig att Marius blev mer och mer galen för varje år som gick. Averland styrdes av en sinnessjuk galning som skulle ha blivit allas vårt fördärv om han fått fortsatt att härska. Sista gången jag pratade med Marius var natten innan hans död. Vi befann oss i hans stabstält och han berättade för mig om de storslagna planer han hade för Averland. De storslagna planerna var att efter han segrat mot grönskinnen skulle han förklara krig mot Wissenland och Nuln för att återta de delar av Solland som för flera hundra år sedan hamnade under Wissenlands styre. Marius tänkte förklara krig mot självaste Emanuelle von Liebwitz. Jag lovar dig att kejsare Karl Franz då som svar på Marius provokationer hade förklarat krig mot Averland. Vi skulle ha befunnit oss i krig mot både Wissenland och Reikland. Dessutom tänkte Marius upplösa den averländska landslagen och med den den urgamla traditionen från Sigmars tid att vi inte har ett arvrike där makten går i arv inom en familj utan att vi väljer en Elector Count bland adelsfamiljer av averländskt blod när den gamla härskaren dör. Och eftersom Marius inte hade några barn tänkte han utnämna sin stridshäst Stahlpferd till arvinge och Elector Count vid sin död. Förstår du inte att detta hade lett till inbördeskrig där averländare skulle döda averländare. Marius var fullständigt galen och det vet du mycket väl. Markus gjorde hela Averland en förtjänst den dagen när han gav order till sitt Zweihänder kompani att inte undsätta och rädda Marius när han gått i fällan och blivit omringad av grönskinnen. Fan ta dig Quintus för att du tvingat mig att ta avstånd från min vän Markus och att jag tvingats upprätthålla lögnen om Marius och familjenamnet von Leitdorf”. Hans blev sedan tyst efter den långa monologen. Han tittade Quintus djupt i ögonen och skakade sedan på huvudet och vände sig om och gick därifrån med bestämda steg.

Runt om i Averheim såldes extraupplagan av Averheim Gazetter. Quintus öppenhjärtiga intervju med Kühler & Son var det som alla talade om i staden.

Quintus stod länge kvar på Plenzerplatz och begrundade Hans von Leitdorfs ord. Det var då han, genom Ludwig von Pappen, nåddes av nyheten att vakstationen vid Lupus Strasse för bara en timme sedan blivit attackerad av The Black Hoods män. Kapten Markus Baerfaust hade hjältemodigt slagit tillbaka attacken men blivit svårt sårad.

Quintus von Griffonstein kände att han bara ville försvinna. Han hade begått sitt livs misstag. Aldrig tidigare hade en kalkylerad och beräknande politisk kampanj som han satt igång misslyckats så mycket som hans anklagelser mot Baerfaust i dagens extrautgåva av Averheim Gazetter.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.