The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 9, prolog - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Nattlig allians

”-Herrn…herrn…” Nellie står vid Rubens säng. Hon ser besvärad ut att behöva väcka honom. Är det redan morgon?
”-…eh, det står en kvinna där nere som vill träffa herrn” säger Nellie. Ruben gäspar.
”-Va, vem är det?”
”-Det sa hon inte…” Nellie ser ner i golvet och ser ut att tänka att hon borde kanske ha tagit reda på det.
”-Hur ser hon ut?” säger Ruben hjälpsamt.
”-Hon har svart hår…hon är en fin dam.” Ruben tänker att det kan vara Leonora von Krieglitz men vad skulle hon göra här nu och henne borde väl Nellie känna igen. Han drar på sig sin broderade nattrock och följer Nellie ner. Han finner kvinnan väntande i den lilla matsalen. Hon står och ser ut genom fönstren ner över staden. Över axlarna har hon en påkostad cape som går enda ner till golvet. Den kontrasterar med dom rustika matsalsmöblerna. Capen har en huva som gör att ansiktet hamnar i djup skugga. Ruben ser förstås genast vem det är. Han sänder iväg Nellie. Leonora von Krieglitz drar undan huvan från ansiktet. Ruben vet inte i vilket ärende hon är här men hans instinkt säger åt honom att stålsätta sig mot den sängakammarblick han förväntar att hon ska snärja honom med. Hon håller i en vinflaska också. Men hennes ansikte avspeglar snarare oro och sömnlöshet.
”-Jag har haft så svårt att sova sedan den där resan. Jag kan behöva lite sällskap. Du var ju där” säger hon och ler först svagt men tystnar sen i tankar. Resan till Old von Alptraum Mansion var en utflykt som det inte är möjligt att tala med någon annan om.
”-Jag förstår” säger Ruben. Han ber henne sitta ner vid bordet.
”-Jag har en flaska Loningbruck Ruby” säger Leonora och ställer flaskan på bordet. Ruben hämtar glas och häller upp. Hon tar emot ett glas men dricker inte på en gång.
”-Jag har nåtts av dåliga bud från Streissen också. Min far och min farbror hittades döda. Mördade i sömnen och med avhuggna huvuden.”
”-Det är ju förskräckligt! Stackars dig, jag beklagar” svarar Ruben.
”-Ja, men nu är det också så att detta gör mig till överhuvud för familjen von Krieglitz. Du och jag, vi är så att säga i samma situation.”
”-Ska du lämna din post som ambassadör? Ska du till Streissen?” frågar Ruben.
”-Nej, jag stannar här. Allt fortsätter som vanligt. Men det innebär att jag har en röst i valet och jag har inte bestämt mig än.”
”-Jag förstår vad du menar. En del av kandidaterna är i klorna på onda krafter och andra är envisa i sina gamla föreställningar om tradition.” Ruben suckar. Leonora lutar sig fram.
”-Jag vill föreslå en gemensam agenda” säger hon. ”-Vi kan arbeta tillsammans och satsa på den kandidat som passar oss.”
”-Ja, vi är inte bundna av deras konventioner. Vi kan anpassa oss. Det låter som en bra idé. Har vi något uttalat mål?” frågar Ruben.
”-Nej, vi får se hur det utvecklar sig, så tar vi det som passar oss” svarar Leonora.
”-Skål för von Krieglitz och von Mohr” säger Ruben och så dricker dom. Ruben sänker sitt glas. Nu har Leonora kopplat på sängkammarblicken.
”-Som sagt, jag vill inte sova ensam” säger Leonora och ser på honom.
”-En så vacker kvinna som ni borde inte behöva göra det. Följ mig.”

View
Natten mellan den 32 och 33 Sigmarzeit, prolog 6, spelhelg 9
Instängd

image.jpg

Mörkret var totalt. Gunter Fassbinders leder värkte. Han kunde röra händer, fötter och ansikte ungefär ett par decimeter. Sedan var han helt omsluten av vad som verkade vara metall. Materialet var kallt och hårt. Han låg utsträckt i vad som Gunter tänkte måste vara en box eller en kista. Var han levande begravd? Hur länge hade han legat här? Dagar, veckor, månader? Paniken spred sig. Gunter försökte slå mot metallytan, försökte trycka på materialet ovan honom. Men inget hände. Han var helt innesluten i en klaustrofobisk mardröm.

“Hjälp….snälla någon hjälp mig. Släpp ut mig. Shallya hjälp mig” skrek Gunter så högt han kunde. Men ingen hjälp kom. Det enda som fanns var mörkret och det lilla utrymme han var instäng i. Gunter drabbades av dödsångest. Var han kanske redan död? Befann han sig i fader Morrs mörka dödsrike? Var det så här döden var, en evig plåga av tomhet och mörker? Var det här straffet för de synder han begått i livet? Han hade bett dagligen till Sigmar men hade ibland levt ett liv i synd. De få pengar han tjänat som soldat hade han spenderat på alkohol och horhus. Ibland i fyllan hade han hamnat i barslagsmål. Men han hade inte begått några större synder. Varför skulle han straffas på detta sätt? “Hade jag gett mer pengar till min sjuka mor istället för att köpa sprit hade jag kanske inte varit här” tänkte Gunter.

Gunter försökte tänka tillbaka på det sista han mindes. Han hade befunnit sig i hamnen. Varit på The White Horse. Eller var det kanske The Upright Pig? Det var i början på Sigmarzeit och det hade varit extremt varmt för årstiden. De sista pengarna hade spenderats på en flaska vin och en glädjeflicka. Sara Topfer hette den unga kvinnan och hon hade haft en lantlig dialekt. Ungefär som bönderna från Heideck pratade. Hade han inte också delat en bägare med Ingvald "der Fleischer och pratat minnen från The Third Battle of Black Fire Pass? Det var en sen kväll och han hade varit rejält berusad. Gått till Mudflats. Sett något där. Men vad? Hade han pissat i Aver? En korp på en lastpråm. Morrs symbol. Något hade rört sig mot honom så snabbt, ljudlöst och överraskande att han inte uppfattat vad. Gula ögon? Sedan mörker. Bara mörker.

Ett ljud hördes och Gunter ryckte till. Ljudet kom från metallkistans vänstra sida. Ett svagt ljus brände i hans ljuskänsliga ögon. En liten oval lucka hade öppnats i metallen. Ungefär 10 cm i diameter. Något stacks in i luckan. Ett rör eller kanske en slang. Sedan sprutades något in i kistan. Gas. En illaluktande och kväljande gas fyllde kistan. Gunter kastade sig hit och dit i ren rädsla och panik. Men gasen fyllde hans lungor och han förlorade snart medvetandet. Det sista han tyckte sig höra var en märklig röst som talade med någon precis utanför den ovala öppningen där slangen pumpade in gas. Han förstod inget av vad rösterna sa förutom ett enda ord…“The Garden Party”.

View
Natten mellan den 32 och 33 Sigmarzeit, prolog 5, spelhelg 9
Kaltes klares wasser

image.jpg

Det lilla namnlösa torget i centrum av der Faust Quarter var fyllt med människor. Natten var varm och kvävande. Det mörka natthimlen lystes upp av hundratals gnistrande stjärnor och det gulaktiga skenet från de båda månarna Mannslieb och Morrslieb. Husen runt torget var slitna och många var fallfärdiga. Putsen hade sedan länge flagnat och fasaderna var gråsmutsiga av sot. Men ändå kunde man ana att detta en gång i tiden hade varit stolta och rika kvarter. Här och där kunde man se detaljer från förr på husen. Från tiden innan den stora översvämningen. På vissa hus gick det att urskilja vad som en gång i tiden varit fina stenhugggerier och spruckna statyer av marmor påvisade forntida glans. Många i folkmassan höll upp facklor eller gamla oljelyktor. Folkhopen bestod av fattiga fiskare, fiskarfruar, hantverkare, hamnarbetare, tiggare, tvätterskor, tjuvar och alkoholiserade lösdrivare. Det var allt från gamla gubbar och gummor till unga barn. I mitten på torget stod agitatorn Boris Lönnermann på ett par packlårar. Boris var en högrest äldre man med yvigt vitt skägg och enkla slitna kläder. Han svettades rejält på hjässan. Men hans röst var tydlig och klar och när han talade var folkmassan knäppt tysta. Endast en ilsken hund som skällde oavbrutet och ihärdigt kunde höras i bakgrunden.

“Hårt arbetande folk av Averheim. Hur mycket mer kan vi tåla? Har vi inte lidit tillräckligt? Värmen är olidlig, fattigdomen är värre än någonsin och våra barn svälter. Och vattnet har tagit slut. Det finns inte längre något vatten i brunnarna i hamnen eller der Faust Quarter. Brunnar som stadens styrande sålde till utsugaren von Ritterbach. Vi jagade iväg von Ritterbach, vi tog tillbaka brunnarna men bara för att upptäcka att de helt och hålet sinat. De av oss som är desperata dricker från Aver och de blir sjuka och förgiftade av det smutsiga vattnet. Och nu är vi alla törstiga. Vi folket kräver “Kaltes klares wasser”. Boris Lönnermann sträckte upp sin vänstra hand i luften med knuten näve. Sedan skrek han med hög stämma “Averheim – Kaltes klares wasser”. Folkmassan gjorde samma sak som agitatorn, de höll alla upp sin vänstra arm, knöt sina nävar och skanderade unisont “Kaltes klares wasser”.

Agitatorn fortsatte sitt tal. Han talade passionerat och eldigt. “Vatten är en rättighet för alla människor. Brunnarna vid Plenzerplatz är fulla av vatten men vi fattiga blir bara iväg jagade om vi närmar oss de rikas torg. Jag säger därför detta, folk av Averheim om de rika inte ger oss vatten får vi ta vattnet med våld. Vi får inta Plenzerplatz och hämta vattnet som tillhör oss alla. Vi får inta de rikas värdshus och deras hem för att hämta mat till våra svältande barn. Vi folket av Averheim har fått nog. Låt de rika höra folkets ursinne. Gott folk…. REVOLUTIONEN NÄRMAR SIG!”. Lönnermann skrek så högt att hans ansikte var illrött. Folkmassan svarade med ett öronbedövande vrål “AVERHEIM, AVERHEIM, AVERHEIM”. Enstaka rop kunde höras här och där i folkmassan där folk skrek ilskna slagord som “Häng de rika”, “Vartenda hus vid Plenzerplatz ska brinna”, “Vi ska plundra adelns hus, ta deras guld och låta deras fruar jobba på The Upright Pig”, “Dränk varje adelsman och borgare i Aver”.

Stämningen i folkmassan var upprörd och lynchstämning rådde. Uppgörelsens dag var nära. De rika och mäktiga skulle få betala för förtrycket av den fattiga massan. Folk skrek efter blod. Boris Lönnermann var en karismatisk talare och han fortsatte envetet att elda på massans upprördhet. I folkmassan kunde både Werner Klebb och Gerd Knaak ses, The Wharf Rats och The Fish ledare. De båda gängledarna instämde och sympatiserade med Lönnermanns budskap. Gängledarna hade länge förespråkat en försiktig linje utan våld men nu var måttet rågat. Deras medlemmar både svalt och törstade. En våldsam revolution var det enda som återstod.

I torgets utkant stod Jochen. Han var förfärad över vad han såg. Averheim stod på randen till en blodig revolution. De senaste dagarna hade våldet flödat i Averheim. Attacken mot Weavers District, övergreppen mot kvinnorna hos Frau Heidelschneiders Home for Homeless Women and Children och blodsmatchen på Weavers Brügge. Jochen visste vem som låg bakom allt och han förstod att det var The Enemy Within som eldade på pratet om revolution. Han hade ju själv tidigare, på direkt order av The Enemy Within, utövat påtryckning mot Boris Lönnermann. Men allt kändes bara så fel och meningslöst. Jochen var trött på våldet, trött på att vara en marionett som kunde offras närhelst det passade den hemliga konspiratören. Med våld, hot och pengar hade Jochen på kort tid skapat The Hooks, ett kriminellt hamnarbetargäng, som spred våld och förödelse. Livet hade inte varit lätt för Jochen. Han hade tidigt i livet hamnat i fel sällskap. Misshandlats och misshandlat. Rånats och rånat. Mobbats och mobbat. Han hade flytt det hårda kriminella livet i hamnen och fått arbete som stallpojke på Monastery of Tuath. Men på grund av spelskulder hade han i klostret tvingats jobba med människosmuggling åt Faustman the Fist. Och när Faustman the Fist utmanövrerats och fått se sitt kriminella imperium krossas hade Jochen istället kommit att arbeta för den hänsynslösa konspiratören The Enemy Within. Jochen ville bara fly Averheim med sin syster Hanna. Fly så långt bort som möjligt, kanske till till Nuln eller Altforf. Bygga upp ett nytt liv utan vare sig våld eller kriminalitet. Det räckte nu. Utan att tänka efter agerade Jochen rent instinktivt och känslomässigt.

“De kommer att döda er. Plenzerplatz skyddas av den hårdföra Zacharias Kneiders kanonbatteri. När ni tågar in på torget kommer de att öppna eld. Ni kommer att sprängas i bitar. Barn, kvinnor, åldringar…allt som blir kvar av er kommer att vara blod och bortsprängda kroppsdelar. Det är så Lönnermanns revolution kommer att sluta. I ett blodbad, i en massaker”. Jochen hade ropat ut sitt budskap högt. Folk kände igen honom, ledaren för The Hooks, och de lyssnade på vad han hade att säga. The Hooks var numera en maktfaktor i fattigkvarteren.

Boris Lönnermann häpnade över Jochens ord. Jochen som i princip varje dag den senaste tiden hade hotat och skrämt Boris talade plötsligt med ett helt annorlunda budskap. Vad hade hänt, varför hade Jochen ändrat sig? Boris ville inte heller ha en blodig revolution. Men han brydde sig om det fattiga folket. De svalt och de törstade. Fanns ingen annan utväg skulle de bli tvungna att inta de rikas brunnar med våld. Boris famlade dock efter ett litet halmstrå för att undvika en massaker och han sa
“Folk av Averheim, Jochen ledare för The Hooks har rätt. Vår revolution riskerar att sluta i ett blodbad. Jag ska imorgon bege mig till Averburg och begära ett möte med Steward Tochfel. Han ska få två alternativ att ta ställning till. Antingen ger han oss, folket av Averheim, omedelbar fri tillgång till de rikas brunnar längs Plenzerplatz eller så intar vi Plenzerplatz med våld imorgon natt. Är svaret från Tochfel att vi inte ges tillgång till brunnarna samlas vi här imorgon vid midnatt och tågar sedan med facklor och klubbor mot Plenzerplatz och tar det som vi behöver”. Folkmassan jublade åt Lönnermanns tal. Äntligen fanns hopp om förändring för de fattiga i Averheim. Enstaka aggressiva rop kunde dock höras där vissa tyckte att man skulle strunta i att prata med Steward Tochfel och istället tåga mot Plenzerplatz redan i natt. Men den stora majoriteten föredrog ändå Lönnermanns förslag.

Herr Murrmann stod i utkanten av torget, han höll en ung pojke i handen. De gick båda fram till Jochen. Herr Murrmann log mot Jochen och den kritvita tandraden lystes upp i skenet av en lyckta från en av medlemmarna i The Hooks. Jochen ryggade bakåt av ren instinkt när han såg Averheims största psykopat stå mitt emot honom.

“Jochen, Jochen. Se på dig, otvättad och smutsig. När tvättade du dig senast? Det stinker verkligen om dig” sa Herr Murrmann med sina ljusa och lena stämma.
“Vi ogillar smuts och folk med dåliga tänder. Dina tänder är gula” sa den unga pojken till Jochen.
“Jochen tillåt mig att presentera min lärljunge Caspar Junior” sa en leende Murrmann.
“Vad vill du?” sa en irriterad men rädd Jochen.
“Jochen vad du är otålig. Vill du inte ha en konversation med Herr Murrmann och Caspar Junior? Vad jag vill? Talet du just höll Jochen, var det verkligen så smart? Du går emot direkta order från The Black Cowl. Därför ville jag bara att Caspar Junior skulle berätta en sak för dig” svarade Murrmann.
Jochen ryste vid åsynen av psykopaten och den lilla pojken. Han hade hört rykten om att Murrmann tagit sig en lärljunge. En pojke som var son till en ökänd småkriminell skojare och suput i hamnen vid namnet Caspar Hoffstetter.
“Herr Murmann har lärt mig Shallyasången. Du har fula tänder. Snart ska vi sjunga Shallyavisan för dig” sa unge Caspar Junior och log på samma sätt som läromästaren Murrmann. Caspar Juniors tänder glänste i fackelskenet och pojkens ögon förmedlade galenskap.

View
Natten mellan den 32 och 33 Sigmarzeit, prolog 4, spelhelg 9
Sigmaritiska krav på bondeledaren Nicklas Pürfurst

image.jpg

Bondeledaren Nicklas Pürfurst klev in på The Golden Spool. Klockan var långt efter midnatt men värdshuset var ändå väldigt livligt. I baren stod karismatiska historieberättare omgivna av öldrickande textilarbetare. En trubadur vid namn Hans Teugen uppträdde i ett hörn av värdshuset och framförde folksånger från Reikland. Det var väldigt varmt och stämningen var glad och upplupen. En servitris serverade helstekt gris till ett gäng poeter och författare som spenderat kvällen med att dricka rödvin medan de högljutt och intensivt diskuterat konstens betydelse för den averländska folksjälen. Värdshuset hade denna kväll även ett par udda gäster. Vid ett fönsterbord med utsikt över Friedrichshafen Platz satt Helmut Weiss och Bloody Bert, de båda herrarna smuttade på varsin Baltes Dunkel.

Nicklas Pürfurst tittade sig snabbt omkring i värdshussalen och gick sedan upp för trappan till den andra våningen där gästrummen fanns. Bondeledaren märkte inte att en man i en mörk kåpa som dolde den största delen av ansiktet följde efter honom in i värdshuset och sedan upp för trappan.

Helmut Weiss och Bloody Bert hade denna natt tagit ledig från arbetet på The Upright Pig. Albrecht Swearmonger var besegrad och Weavers District var nu The Enemy Withins, stadens nya Crime Lords, territorium. Helmut Weiss drömde om att få ta över The Golden Spool, ett värdshus av betydligt högre klass och möjligheter till profit jämfört med den nedgångna hamnsyltan The Upright Pig. Det var därför han och Bloody Bert befann sig här ikväll, för att rekognoscera verksamheten för framtiden. Helmut reagerade instinktivt när han såg personen i mörk kåpa smyga efter Nicklas Pürfurst. Han kände väl igen ögonen och anletsdragen på personen som försökte dölja ansiktet i kåpan. Det var ingen mindre än hans äldre bror. En person som han inte längre hade någon kontakt med. “Vid Ranalds bajsbruna underbyxor, det är min förbannade bror som smyger efter den där bondeledaren” utbrast Helmut förvånat till Bloody Bert. Kocken reagerade knappt utan sa bara trött i förbifarten “Helmut inte fan visste jag att du har en bror”.

Pürfurst gick fram till rum nr 18 och knackade på dörren. Personen i kåpa observerade rummet med siffran 18 på dörren på avstånd och gick sedan snabbt ned för trappan. En mörk mullrade röst hördes inifrån rummet “Kom in, dörren är öppen”. Bondeledaren öppnade dörren och gick in i rummet. Han möttes av en enorm kväljande värme och en öppen spis där en brasa brann. “Vem eldar på sommaren när det är så här varmt” tänkte Pürfurst förfärat. Mitt i rummet stod krigarpräst Ulfgang Krieglietz. En storväxt och kraftig man i 50-års åldern med brunt tjockt hår och bister sammanbiten min. Han var klädd i en brun, sliten och väldigt enkel prästkåpa utan några utsmyckningar. Runt halsen, i en kraftig järnkedja, hängde en hammare av silver. Han bar inga skor och var barfota. Fötterna var stora, smutsiga och hade hårda valkar. En stor tvåhands-warhammer stod lutad mot rummets ena vägg. Rummet saknade helt möbler och på golvet låg endast en enkel sliten grå filt som verkade fungera som sovplats. Bredvid filten låg tre böcker, Deus Sigmar, The Life of Sigmar och The Journal of Ulfgang Krieglietz, samt en gåspenna.

Pürfurst kände sig väldigt nervös och aningen nedstämd när han insåg vem som kallat honom till detta nattliga möte. Tidigare på eftermiddagen hade ett budbärare levererat ett brev till hans rum på The Journeys End. Brevet var skrivit på ett enkelt brunt papper och var väldigt kortfattat och saknade underskrift:

“Herr Pürfurst!
Kom till the Golden Spool i Weavers District efter midnatt. Jag finns i rum nummer 18. Det är av stort intresse för Averlands bondeklass att du kommer till mötet”.

Först hade Nicklas Pürfurst tänkt strunta i mötet. Brevet var synnerligen suspekt och saknade underskrift. Dessutom ogillade han skarpt området Weavers District. Ett område i Averheim som var stadens kulturella centrum med mängder av poeter, skådespelare, gatumusikanter, gycklare och andra underhållare. Om det var något Pürfurst avskydde i livet så var det folklig kultur och kulturella människor. Han föredrog böndernas strävsamma och idoga arbetsdisciplin eller adelns lättsamma och överdådiga tillställningar. Men kulturella människor tillsammans med nyrika borgare och köpmän i alla dess former var det värsta Pürfurst visste. Men nyfikenheten hade varit för stor för att motstå. Pürfurst hade trott och hoppats att någon adelsfamilj skulle komma med ett riktigt fördelaktigt erbjudande mot att Pürfurst gav dem stödet från Averlands fria bondeklass. Men bondeledaren hade aldrig trott att han skulle få möta krigarprästen Ulfgang Krieglietz här mitt i natten.

“Slå dig ned herr Pürfurst” sa krigarprästen med mörk röst.
Bondeledaren tittade sig nervöst omkring efter en stol att sitta på men rummet var helt tomt på möbler. Krigarprästen noterade Pürfurst förvirring och sa då med bestämd stämma
“Sätt dig bara på golvet framför brasan så talar vi som män gjorde vid Sigmars tid. Sittande på marken framför lägerelden.”
Bondeledaren satte sig framför brasan. Värmen och hettan var olidlig och han svettades snart kraftigt. Krigarprästen satte sig på golvet mittemot honom. Värmen tycktes dock inte påverka krigarprästen det allra minsta. Sedan började sigmariten tala.
“Herr Pürfurst, jag antar att du redan vet att Überlector Magdalena Brecht av Verena är i Averheim för att föreslå att en konklav ska hållas i Streissen för att välja en ny Elector Count. Averland står på randen till inbördeskrig och ett krig får absolut inte ske. Valet av en ny Elector Count måste lösas med fredliga medel. Ett krig skulle bara försvaga oss och gynna våra yttre fiender. Det ryktas att grönskinnen gör räder långt in i provinsen. De skövlar, rånar och dräper. Det är sannerligen väldigt oroväckande uppgifter om grönskinnen fått ett sådant mod. De vet naturligtvis att vi är försvagade och splittrade utan en Elector Count och de utnyttjar det. Vi måste därför välja en stark och värdig ledare som har kraften att skydda Averland. Jag har därför välsignat och stödjer Überlector Brechts förslag. Vi behöver samla Averlands samtliga adelsfamiljer till en konklav i Streissen. Det är dock en skam för vår provins och en hädelse mot sigmaritisk tro att en sådan viktig händelse ska hållas i det vidriga universitetet. Ett lärosäte som sprider kätterska tankar och idéer likt hur råttor sprider pesten. Jag är en man som värnar tradition och historia men i detta enskilda fall är traditionen fel. Jag ska därför verka för att konklaven istället hålls i Streissens Sigmarkyrka. Som du förmodligen vet har jag som högsta Sigmarpräst i Averland möjlighet att utlysa “klausulen om folkets och prästerskapets inflytande över valet av Elector Count”. En klausul som tidigare i historien aldrig tillämpats. Men idag bedömer jag att adeln är allt för splittrade för att göra ett rationellt val av en stark kandidat. Vi behöver därför skapa ett starkt block av rättroende sigmariter. Klausulen innebär i korthet att Sigmarkyrkan och kulten av Verena får en röst vardera i Elector Count valet, dessutom får Averlands fria bondeklass hela tre röster. Sedan har ju varje averländsk adelsfamilj en röst vardera i konklaven, oberoende om de är hög- eller lågadel. Utlyser jag denna klausul kommer du, Herr Pürfurst, under några dagar att vara Averlands absolut mäktigaste man. Men du ska naturligtvis lägga rösten på den kandidat som Sigmarkyrkan utser. Tillsammans har ju du och jag fyra röster – vi blir ett sigmaritiskt maktblock av tro, stål och enighet. Jag kände personligen din företrädare, Herr Duffelstroem, må Sigmar prisa hans namn! Det var en sorgens dag när denna ärofulla bondeledare och rättroende sigmarit vandrade vidare till Morrs dunkla rike. Men jag vet att du kommer att bära hans starka sigmaritiska tro och hängivenhet på dina axlar. Det är ju treenigheten; Sigmarkyrkan, adeln och den fria bondeklassen, som har byggt denna mäktiga och stolta provins. Och det är endast denna treenighet som kan rädda oss i de mörka tider vi nu lever i. Jag vet att du har bondeklassens stöd Herr Pürfurst, i Brauzeit 2518 samlades 1200 fria bönder
på den gamla tingsplatsen i Bernloch och de valde dig till sin ledare. Du fick nästan 700 av rösterna, en tydlig majoritet. Min högra hand, krigarpräst Sebastian Stägen, närvarade och gav dig Sigmars välsignelse. Så vad……"

Nicklas Pürfurst kände sig helt förvirrad av krigarprästen långa monolog. Detta var inget samtal utan en ensidig predikan om att Averlands fria bönder skulle följa Sigmarkyrkans vilja. Något annat var inte acceptabelt. Krigarprästens monolog fortsatte oavbrutet i ytterligare en halvtimme. Inte en enda gång bjöds Pürfurst in i samtalet, inte en enda gång ställde krigarprästen en fråga till bondeledaren eller frågade efter hans åsikt. Pürfurst kände sig allt mer obekväm av situationen och den massiva press han utsattes för. Svetten rann från bondeledaren, kläderna var dyblöta och ju mer han svettades desto fler vedträn lade krigarprästen på elden. Sigmariten utövade ren maktdemonstration och härskarteknik. Till slut kände sig Pürfurst som en liten rädd pojke som satt på golvet mittemot ett enormt skräckinjagande rovdjur som aldrig tycktes sluta prata.

Plötsligt tystnade krigarprästen. Han spände blicken på Pürfurst och ställde den första och enda frågan under hela samtalet. “Så då är vi överens herr Pürfurst?” Innan bondeledaren hann svara räckte krigarprästen fram sin hand. Av ren reflex och av rädsla tog Pürfurst krigarprästens hand och sa “Ja”. Sigmariten drog sedan med sitt kraftfulla handslag upp Pürfurst från golvet vars arm smärtade av den oväntade behandlingen. Sedan öppnade prästen dörren och knuffade ut Pürfurst i korridoren. “Må Sigmar vare med er herr Pürfurst” sa krigarprästen och stängde dörren framför Pürfurst svettiga ansikte. Luften i korridoren kändes ren och sval jämfört med den olidliga hettan i rummet. Bondeledaren kippade efter andan och sprang därefter fram till ett öppet fönster för att andas in av den friska nattluften.

Under hela sin tid i Averheim hade Pürfurst behandlats som en furste av lismande adelsmän som önskade böndernas stöd. Han hade ätit överdådiga middagar, druckit av de finaste vinerna och varit på fantastiska fester med de rikaste och de mäktigaste. Han rörde sig i Averheims societet som en celebritet och han hade älskat varje sekund. Tre av de vackraste kvinnorna i Averheim hade på kort tid delat hans säng utan att han själv hade behövt göra något närmande, Viktoria Reimer, Linda Therese von Mohr och Gerlind von Boehm. Livet lekte och Pürfurst hade älskat varje ögonblick. Fram till i natt och det förödmjukande mötet med den fanatiska krigarprästen. Ulfgang Krieglietz hade förödmjukat honom, visat på makt, krävt lydnad och total underkastelse. “Jag är jävligt rädd för den sigmaritiska extremisten men jag tänker inte kasta bort mina tre röster, nu när jag blir Averlands mäktigaste man, på den kandidat som Sigmarkyrkan väljer. Nej jag tänker minsann spela mina kort väl och se till att mina tre röster säljs väldigt dyrt till högstbjudande Elector Count kandidat” tänkte Pürfurst. Bondeledarens tankar skenade sedan snabbt iväg och han såg sig själv utses till Averlands ambassadör i Altdorf eller till Steward för Averheim. Han badade i pengar, lyx och rikedom. “Om jag ska stödja kossan Marlene von Alptraum ska jag kräva stora lantegendomar och jag ska fanimej ha en natt med Averlands mest eftertraktade ogifta kvinna Clothilde. Kanske jag gör henne med barn innan hon gifter sig med någon menlös adelsman och en dag kommer min oäkting till son att sitta på Averlands tron. Mitt blod ska sitta på Averlands tron” fantiserade bondeledaren samtidigt som han började skratta högt och hysteriskt.

“Ta er samman människa och sluta upp med det där vansinnesskrattet. Hur mycket har ni druckit inatt och som ni ser ut. Ni badar i svett och luktar som en rutten räv” sa en röst med en dialekt som definitivt inte var averländsk. Pürfurst kom av sig och blev tyst. Bredvid honom stod en högrest äldre man med stålgrått hår och välansad mustasch. Han var klädd i fina kläder av yttersta kvalité likt en adelsman. Runt halsen bar han ett smycke föreställande en vit varg. Pürfurst stördes av mannens arroganta tilltal och skyndade sig därför ned för trappan och ut på Friedrichshafen Platz. Torget levde mitt i natten och var upplyst av Mannslieb och himlavalvets stjärnor. Eldkonstnärer jonglerade med facklor, personer på styltor i teatermasker och färgglada kläder vandrade runt, trubadurer spelade och sjöng, poeter läste poesi, Frau Heidis burlesk show uppträde framför en stor och jublande folkmassa av textilarbetare och i de mörka gränderna runt torget fanns barbröstade glädjeflickor, ficktjuvar och våldsverkare. Bondeledaren skyndade sig snabbt över torget i riktning med den övre staden och Plenzerplatz. Bakom honom följde obemärkt mannen i kåpa. Han var också på väg mot Plenzerplatz med nyheten att Nicklas Pürfurst mött krigarpräst Ulfgang Krieglietz mitt i den mörkaste natten.

View
Natten mellan den 32 och 33 Sigmarzeit, prolog 3, spelhelg 9
Kapen Baerfaust drabbas av motgångar

image.jpg

Kapten Baerfaust försökte förstå vad som just skett. Hur kunde Witch Hunter Adele Ketzenblum ha fått kännedom om att han precis arresterat Hilda Fickmichspäter? Fanns det en läcka inom stadsvakten? Den här dagen hade verkligen varit en dag fylld av motgångar. Först hade han blivit hånad och förödmjukad av hästtjuven Caspar Hoffstetter och dessutom skadat foten när han föll från droskan i jakten på Caspar. Sedan hade han för att hjälpa Werner Lankdorf och Ruben Ulfmann von Mohr övertalats att makulera arresteringsordern på den vidriga ambassadören Quintus von Griffonstein. Och slutligen hade Witch Hunter Adele Ketzenblum, ungefär en timme efter midnatt, dykt upp på vaktstationen vid Lupus Straße och hänvisat till sigmaritisk lag för att få ta Hilda Fickmichspäter i beslag. Det hade varit en av de värsta dagarna i kaptenens liv.

Kapten Baerfaust hällde upp ytterligare ett glas rött vin. Han lutade sig bakåt i stolen och funderade över vad som skett de senaste två-tre timmarna. Det hände alldeles för mycket i Averheim just nu. Allt för många enskilda händelser som bildade ett skrämmande mönster. Hur skulle han kunna skydda staden och dess invånare.

Ett par timmar tidigare, efter att Werner Lankdorf berättat att Heidi von Tasswinder hållits fången av Hilda Fickmichspäter på Brun Weg 2, hade Kapten Bauerfaust i sällskap av Justus Köhnke och Filip Kohl-Eisenberg stormat in på Brun Weg 2. På vägen upp för trappan till Hildas lägenhet fick kapten Baerfaust en märklig syn. För en kort stund tyckte han sig se två kvinnor i rött, med ansikten täckt av rött tyg, uppenbara sig i hallen framför dörren för att sedan spårlöst försvinna. Kaptenen hade ruskat av sig synen och tänkt att han bara var trött och utmattad och därför lät hans sinnen spela honom ett spratt. Det som sedan hände var märkligt och förbryllade Baerfaust. De hade stormat in i lägenheten med dragna vapen utan att knacka. Lägenheten doftade blommor, parfym och otvättat kön. Den luktade dekadens. I en röd sametsfåtölj satt Hilda och mötte inkräktarna med ett leende. Det var något högst märkligt över kvinnan. Hennes hud var kritvit och hon utstrålade både en mystisk skönhet och något skrämmande på samma gång. Hon är väldigt smal, på gränsen till anorektisk, och hennes hår var uppsatt i en smått bisarr blandning av blommor, fjädrar, spikar och mystiskt utformade smycken. Hennes högra kind hade en konstig deformation som om en klo rivit och lämnat ett märke. Dessutom saknade hon helt och hållit ögonbryn. Hon var naken på överkroppen med blottade bröst och endast klädd i en röd kjol. Baerfaust hade varit ursinnig av raseri och slitit upp Hilda ur fåtöljen. Han ruskade henne hårt och krävde att få veta vad hon gjort med Heidi. Justus Köhnke och Filip Kohl-Eisenberg hade svärd och pistoler dragna. Hilda fortsatte bara att le. Hon visade inte minsta tecken på rädsla och hon gjorde inget motstånd. Istället sa hon med en mjuk feminin röst “Kapten Baerfaust, ta ut din ilska bara, slå mig om du vill. Slå mig hårt. För det är väl en sådan man som du är eller hur? En man som slår en försvarslös kvinna vars enda brott är att hon älskar. Jag tog hand om Heidi när hon kom till mig. Jag tog hand om henne och lät henne sova hos mig. Men slå mig kapten Baerfaust visa att det är en sådan man du är. Släpp ut raseriet inom dig”. Baerfaust hade kommit av sig helt. Han släppte Hilda, sköt henne ifrån sig och fann inga ord att svara henne med. Men han vek inte blicken utan stirrade kvinnan i ögonen. Blickar möttes, sekunder passerade. Hilda log vänligt och sensuellt mot Baerfaust och kaptenen kände en oväntad våg av osäkerhet skölja över sig. “Han fick inte vika blicken, då skulle allt vara förlorat. Han fick inte visa svaghet”. Men Hilda skrämde honom mycket mer än vad de största och mest brutala Black Orcs han mött i Black Fire Pass gjort. Det var något väldigt onaturligt med Hilda och hennes beteende. “Om bara Luminary Konrad Mauer eller Werner Lankdorf varit här nu, de hade gett mig trygghet att möta det okända” tänkte Baerfaust. Den spända situationen bröts av Filip Kohl-Eisenberg som med darrande stämma sa “Kapten Baerfaust du måste se det här, det finns ett helt rum här fyllt med bisarra dockor som hänger från taket”.

Den syn som mötte Bauerfaust fick honom att rygga tillbaka. I ett rum med stängda fönsterluckor låg två madrasser på golvet. Bredvid madrasserna låg rep. I taket hängde hundratals dockor av porslin, tyg och annat material. Och i ett hörn fanns den mest skrämmande dockan av dem alla. En bisarr konstruktion av bränd lera, tyg och metall. “Vid Sigmar, det här är häxeri, det här är inte rätt” utbrast Baerfaust. “Filip, Justin – jag tar med kvinnan till vaktstationen. Imorgon kallar vi på Luminary Konrad Maeuer och Werner Lankdorf. De ska bistå mig i förhöret av den här kvinnan. Jag vill att Luminary Konrad Mauer även får se detta rum. Jag känner mig inte väl till mods i detta hus. Det finns oheliga krafter här som bara Luminary Mauer kan förstå sig på. Försegla dörrarna till huset och stå vakt utanför i natt. Ingen får komma in här förutom jag eller Luminary Mauer”.

När Baerfaust kom ut från Brun Weg 2 med Hilda i handbojor stannade en svart vagn dragen av två hästar till för att sedan åka iväg. Kapten Baerfaust kunde skymta vapenmärket på vagnens sida, det tillhörde ingen mindre än Count Dieter von Heine. “Vad gör adelsmannen i dessa kvarter?” undrade Bauerfaust flyktigt.

Baerfaust låste in Hilda i en cell i källaren på stadsvaktens högkvarter på Lupus Straße. Hilda fortsatte bara att le och sa när Baerfaust låste cellen “Du kan spendera natten här med mig, jag kan ge dig njutning du bara kan drömma om Baerfaust. Om du finner mig oattraktiv kan du ju alltid blunda och låtsas att jag är Heidi von Tasswinder när du tränger in i mig”. Baerfaust tappade fattningen när Heidis namn nämndes på sådant opassande sätt. Han vrålade “Nu håller du käft häxa. Inte ett ord till, inte ett ord till för då..”. Hilda avbröt honom med mjuk röst, hon log och smekte sig på brösten “För då…för då tänker du döda mig. Gör det bara Baerfaust dra ditt stora svärd, hugg mig i magen och se på när jag förblöder på golvet. För det är väl så stora män, krigshjältar som du, behandlar försvarslösa kvinnor. Med våld och makt. Då känner du dig stark och manlig. Då blir du hård”. Kapten Baerfaust kunde inte ta mer. Han var skärrad och skakad. Med snabba steg lämnande han källaren och stängde dörren till cellerna bakom sig med en smäll. Han gick upp på sitt tjänsterum och hällde upp ett glas vin. “Vad är det för vidriga krafter jag har att göra med” suckade han uppgivet för sig själv.

Just när han inte trodde natten kunde bli värre öppnades dörren till hans kontor utan att någon knackat på. In kom Witch Hunter Adele Ketzenblum. Hon stirrade på kapten Baerfaust och sa sarkastiskt “Du ser trött ut kapten, mycket att göra förstår jag”. Baerfaust reste sig ilsket upp “Vad i helvete gör du på mitt kontor mitt i natten och vad gör du här utan att knacka på dörren först.” Ketzenblum svarade “Ta det lugnt kapten Baerfaust, en Witch Hunter behöver ingen inbjudan och behöver aldrig knacka på dörrar. Jag gör precis vad jag vill för det är jag som är lagen i denna stad”. Baerfaust svarade uppretat “Du är ingen jävla lag, du tror du har rätt att göra vad du vill bara för att du bär en svart hatt och har titeln Witch Hunter. Det är jag som försöker upprätthålla lagen i den här jävla staden. Jag sliter från morgon till kväll, utan resurser, för att upprätthålla någon form av värdighet i en stad som håller på att krackelera. Så kom för i helvete inte hit och säg att du är lagen Ketzenblum.”

Tystnad rådde. Baerfaust och Ketzenblum stirrade varandra i ögonen. Ingen vek sin blick. Ett par minuter måste ha passerat. Baerfaust blick var obeveklig och hård. En svettdroppe rann längs Witch Hunterns vänstra kind och Ketzenblum var den som sänkte blicken. Baerfaust hade vunnit. Men segern var ytterst kortvarig. Ketzenblum tog utan att möta kaptenens blick fram ett papper från innerfickan på sin läderrock. Sedan sa hon högt “Kapten Baerfaust, det här är en direkt order, skrivit på The Holy Templars of Sigmars brevpapper. En order att fången som du har i din arrest, en viss Hilda Fickmichspäter, ska överlämnas till Sigmaritisk rättskipning. Hilda Fickmichspäter är av intresse för en Witch Hunter utredning och som du vet står sigmaritisk lag över världslig lag när det gäller rikets säkerhet. Om du inte lämnar över fången direkt gör du dig skyldig till motstånd mot Sigmarkyrkan och The Holy Templars of Sigmar. Det brottet kallas kätteri kapten Baerfaust. Så hur vill du ha det?”

View
Nyårskvällen den 33 Vorhexen 2519, prolog 2, spelhelg 9
Gutes Neues Jahres

image.jpg

Det var den 33 Vorhexen 2519, årets sista dag. Om ett par timmar skulle det bli Hexenstag, den första dagen på året 2520. Plenzerplatz var fyllt av folk. Festglada och välklädda adelsmän och borgare tränges sida vid sida runt marknadsplatsen vid Plenzerplatz. De köpte varmt gluewein och rostade mandlar från marknadsstånden. Stämningen var upplupen och glad, ett nytt år betydde nya möjligheter och nya rikedomar för stadens välbärgade. Runt hela marknadsplatsen hade stora stormlanternor tänts. Det var en kall kväll och för några dagar sedan hade snö fallit över Averheim. Kylan hade hållit i sig och ett tunt täcke med gnistrade pudersnö täckte hela staden. Det var ovanligt med snö så här långt söderut förutom i bergen i södra Averland. Oftast föll det kallt regn eller snöblandat regn över provinsens slätter under vintermånaderna och det tillhörde ovanligheterna att snön låg kvar mer än ett par dagar. Men i år hade snön stannat. The Enemy Within promenerade över marknadsplatsen. Flera personer hälsade artigt. The Enemy Within besvarade hälsningarna men tankarna var någon annanstans. Tankarna var hos de fattiga, de frusna och de hungriga. För dem skulle det nya året bara betyda ett nytt år av lidande och misär. Averheim var en delad stad där de rikas överflöd tillhörde ett litet fåtal medan den stora massan levde i fattigdom.

En ung mager flicka i slitna kläder strök runt bland marknadsstånden. Hennes ögon var fästa på de rikas penningbörsar. Hon spanade uppmärksamt efter någon borgare eller adelsman som verkade vara oförsiktig och ouppmärksam. Gjorde sig redo att med den lilla fickkniven smyga fram och skära bort börsen.

The Enemy Within kände igen flickan. Hen hade sett henne här på torget många gånger, kände till och med till flickans namn, Gunhild. The Enemy Within smög sig fram till Gunhild. Ställde sig bakom flickan och la sina händer framför hennes ögon. Gunhild skakade till av rädsla, trodde att stadsvakten fångat henne. The Enemy Within böjde sig ned och viskade i Gunhilds öra “Var inte rädd lilla vän, jag vill dig inget ont. Du måste vara försiktig så att inte stadsvakten tar dig. Att stjäla från de rika kan leda till ett hårt straff. Tyvärr är ju världen så beskaffad. De rika har allt och de fattiga inget. Men Gunhild, ett nytt år närmar sig och med ett nytt år kommer förändring. Jag ska kämpa för Averlands vanliga människor, jag ska ge hoppet åter till vårt kära land. Precis som Sigmar själv gjorde när grönskinnen kom genom The Black Fire Pass för 2500 år sedan för att krossa mänskligheten. Jag är Sigmar för vår tid. Jag är räddaren när livet är som svårast. Jag äskar Averland och dess folk. Jag älskar dig Gunhild och jag bryr mig om. Titta i din ficka och gå sedan hem till din familj. Köp mat, ät er mätta och ta hand om varandra. Invänta år 2520 och kom ihåg att hoppet ska komma”.

Gunhild stod helt stilla, vad hade egentligen hänt. Hon kände försiktigt i fickan och kände att ett mynt låg där. Hon tog ut myntet och såg att det glänste. Det var guld. Gunhild vände sig om, försökte se vem den mystiska personen var men hon kunde inte se någon speciell person i folkmassan. Bara rika personer som drack gluewein, skrattade och trängdes. Varför skulle någon rik person ha gett henne en sådan gåva?

The Enemy Within gick in i Sigmarkyrkan. På årets sista dag var den upplyst av 100-tals vaxljus. Den stora altarmålningen, föreställande Sigmars seger över grönskinnen i The First Battle of Blackfire pass, var magnifik. Oljemålningen mätte hela 3 gånger 6 meter och var ett nästan 1000 år gammalt mästerverk signerat Heironymos Bockenstaff. I kyrkan hade folk från alla samhällsklasser samlats på årets sista dag för att be en bön till och visa vördnad för rikets beskyddare Sigmar Heldenhammer. Det var nästan 300 personer i kyrkosalen. Ett 30-tal väverskor från Fabrik der Kluge hade samlats framför altartavlan och framförde under Olga Junkers ledning en gammal skördesång om de gyllene veteaxen. Det var stämningsfullt och kyrkans akustik gjorde att körsången ekade mellan valven. Snart började även de övriga kyrkobesökarna, både rika och fattiga, spontant sjunga med i vad som kallades “Alles Sang”. Samtidigt gick Disciple Kurgan och Ignatius Jonn runt den T-formade kyrkosalen med ett kopparkärl med rökelse. De båda sigmaritiska prästerna var uppenbart påverkade och tagna av körsångens kraft och de både nickade och skrattade varje gång de passerade kvinnokören. The Enemy Within stod som hänförd och beundrade vad som hände. Det var vackert, det var mäktigt, det var Averlands folk samlade som ett. The Enemy Within satte sig ned på knä framför kören. Hen böjde sitt huvud i respekt för körsångerskorna. Sedan gjorde hen det sigmaritiska komettecknet i luften och bad en bön och biktade sig tyst inför Sigmar.

“Fader Sigmar, helgat vare ditt namn. Du ger mig styrka och hopp. Var dag i livet har du funnits i mitt hjärta och väglett mig. När natten varit som mörkast har du alltid funnits där. Men snart måste jag välja min egen väg. Jag ska begå handlingar som är förkastliga. Oskyldiga kommer att drabbas och lida. Död och sorg kommer att vandra i mina fotspår. Men jag gör det av kärlek till Averlands folk. Ty när jag är klar med mitt verk ska alla dina barn Sigmar ha mat på bordet och vi alla, rik som fattig, ska vara lika mycket värda. Precis som du, i din vishet, predikade när du vandrade i världen bland oss. Men tiden har förvrängt ditt budskap. De rika har utnyttjat din kyrka till att bli en institution i de mäktigas tjänst. Men jag ska återställa kyrkan till vad den var vid tiden när Helstrum bildade den och blev den förste Theogonisten. Om ett år ska jag komma hit igen på årets sista dag. Mitt verk är då fullbordat och sorgens och lidandets tid förbi. Körsångerskorna från Fabrik der Kluge ska då sjunga i glädje som aldrig förr och jag ska prisa ditt namn Sigmar. Jag ska prisa ditt namn och jag hoppas att du kan förlåta mig för vad jag gjort”.

The Enemy Within lämnade kyrkan och gick ut i mörkret. Stora snöflingor föll från himlen. I hamnen hade de fattiga tänt stora kasar för att vänta in det nya året. Vid Friedrichhafen Platz lyste eldkonstnärerna upp natten med jonglerande facklor. En kraftigt berusad ung man i fina kläder vinglade fram och närmade sig The Enemy Within. Den unga mannen bar en vacker plymförsedd hatt och var klädd i en blå rock. I handen höll han en nästan uppdrucken vinflaska och innanför rocken kunde man skymta en flaska konjak. The Enemy Within log och sa “God kväll Ruben Ulfman von Mohr, jag önskar dig Gutes Neues Jahr”. Den unga adelsmannen tittade upp med dimmig blick och svarade med berusad röst “Gutes Neues Jahr, får jag bjuda på en sup?”

View
Kvällen den 32 Sigmarzeit, prolog 1, spelhelg 9
Leonora von Krieglitz får en överraskande nyhet

image.jpg

Mörkret hade fallit över Plenzerplatz. De ståtliga adelspalatsen och borgarnas vackra stadshus lystes upp av lyktor och ljus. Husen var rika och påkostade och reste sig i mörkret som mäktiga symboler för Averheims rikedom. En patrull med stadsvakter marscherade fram och tillbaka på paradgatan för att se till att inga tjuvar och våldsverkare tog sig in i societetens kvarter. Deras uniformer var blöta av svett då värmen inte ens gav med sig ens när solen gick ned. En svart droska, dragen av två svarta hästar, med von Heines vapenmärke körde i riktning mot Weavers District. Annars var det ovanligt lugnt på gatan. Från The Journeys End kunde skratt och livliga konversationer höras. På himlen syntes en ståtlig jaktfalk passera Mannsliebs sken.

Ambassadör Leonora von Krieglitz var trött och skakad. Upplevelsen i The Old von Alptraum Mansion kändes som en ständigt närvarande mardröm. Huset hade påverkat dem alla. Framkallat känslor och syner från den mörkaste vrån i det mänskliga psyket. Det fanns krafter i Averheim som var mer mörka och farliga än hon någonsin annat tidigare. Dessutom var hon nu nästan helt övertygad om att Dagobert Gabor var en farlig man. En man som var medlem i en kättersk och förbjuden kult. Men Gabor var en formidabel motståndare, intelligent och med mäktiga magiska krafter. Theodosius von Tuchtenhagen hade beslutat att de tills vidare inte skulle konfrontera Gabor utan istället spela ovetande. “Bättre att ha sin fiende nära sig och låta han tro att vi inte avslöjat honom. Vi måste planera vårt nästa drag och se om vi kan vinna något på den här historien innan vi krossar Gabor” hade baronen sagt. Men Leonora gillade inte planen. Hon fruktade att Gabor skulle försöka röja henne ur vägen om de inte agerade omdelbart. Hon hade läst brevet som Ruben Ulfman von Mohr och Werner Lankdorf hade i sin ägo. Om Gabor var “The Face” så fruktade han tydligen både Leonora och Werner och planerade att eliminera dem.

Hon la sig tidigt på kvällen i sitt rum på andra våningen i von Tuchtenhagens residens.
Bredvid sängen i en liten korg låg Hogweed på en stor hög av kuddar och filtar. Leonora ville inte vara ensam efter upplevelserna i The Old von Alptraum Mansion och hade därför bett gycklaren att sova i hennes rum. Hogweed bläddrade igenom en illustrerad barnbok, The Tale of Rose Red and Snow White, han skrattade och fnittrade då och då för sig själv när han läste eller såg någon lustighet i boken. “Leonora vet du var Teufeldorf ligger? Den här boken är helt underbar. Vem kunde tro att en barnbok kunde innehålla en målande och obscen beskrivning av hur en kvinnlig Sigmarpräst gör en man av en ung blyg fåraherde. Sigmariterna är inte så pryda som man kan tro” skrattade Hogweed. Leonora svarade inte då hon var alldeles för trött för att bry sig om Hogweeds menlösa tjattrande. Precis innan hon var på väg att somna såg hon det oöppnade brevet som levererats ett par dagar tidigare med bud från Streissen. Hon hade inte haft tid att läsa brevet och hade även glömt bort det på grund av allt som hade hänt de sista dagarna. Brevet bar familjen von Krieglitz stämpel i rött vax. Leonora öppnade brevet, började läsa och blev plötsligt klarvaken.

Streissen den 27 Sigmarzeit

Kära kusin!
Det är med stor sorg jag skriver detta brev. Vår familj har drabbats av en stor och väldigt tragisk händelse. Både din och min far har blivit mördade. Erhardt och Dieter hittades morgonen den 25 Sigmarzeit halshuggna, deras kroppar liggande sida vid sida i Erhardts säng. De var klädda i likadana vita nattsärkar. Vem kan ha begått detta fruktansvärda dåd och vad är motivet? Vår familj dras mer och mer in i det politiska spelet i Streissen. Det känns ibland som om staden står på randen till revolution. Radikala akademiker underblåser folkets förakt mot adelsklassen. Jag vet inte säkert men misstänker starkt att morden kan ha en koppling till det politiska läget i staden. Rufus von Leitdorf har uttryckt sin avsky för morden och har personligen sett till att Kapten Falkenheim ansvarar för och leder mordundersökningen. Vi får hoppas att mördaren hittas och får ett hårt straff.

Leonora jag ber dig att omgående resa till Streissen. Du är nu familjeöverhuvud och talesperson för familjen och du behövs i Streissens politik. Vi behöver även arrangera begravningen av våra fäder. Må Morr ta hand om och beskydda våra fäder i livet bortom detta.

Hälsningar
Sabina von Krieglitz

All trötthet var som bortblåst. Leonora var klarvaken. Hjärnan bearbetade brevets innehåll. Känslor av djup sorg och saknad blandades med tankar kring makt och ambition. Tårar rann utefter kinderna i sorg för en död och kär far samtidigt som munnen formades i ett märkligt leende… Leonora var nu familjen von Krieglitz familjeöverhuvud. Hon var en maktfaktor att räkna med i Averland. Tiden som ambassadör för von Tuchtenhagen närmade sig sitt slut. Planer och maktstrategier snurrade i Leonoras huvud. Samtidigt kändes saknaden och sorgen efter en kär far som en tung klump i bröstet. Leonora kastade sig ur sängen, hon öppnade en byrå och tog fram en flaska med Averheim Feuerwasser. I ett ögonblick halsade hon i sig halva flaskan. Alkoholen brände i bröstet. På ett ögonblick visste hon vad hon skulle göra. Hon skulle bege sig till Ruben Ulfman von Mohr. Han befann sig i samma situation som hon gjorde. Ruben hade plötsligt och oväntat blivit familjeöverhuvud för familjen von Mohr. Leonora visste att hon och Ruben påminde väldigt mycket om varandra. De var båda outsiders med tvivelaktigt rykte som var ambitiösa, verbala och intelligenta. I början hade Leonora underskattat Ruben men hon hade med tiden förstått Rubens storhet och intelligens. Och Ruben i kombination med den mystiska och ännu mer intelligenta Werner Lankdorf var en maktfaktor att räkna med i Averheim. På kort tid hade herrarna von Mohr och Lankdorf fått tag på en stor mängd ljusskygg information. Att lyckas med en sådan bedrift tydde på både mod och list. Leonoras tankar rusade “Om jag och Ruben med understöd av Werner bildar en egen allians blir vi en maktfaktor att räkna med i kampen om vem som ska få sitta på Averlands tron”. Kvällen var ung och nya allianser behövde slutas. Leonora skyndade sig till garderoben, hon klädde sig i en vacker svart klänning av högsta kvalitet, hon kammade håret, sminkade ansiktet och parfymerade sig.

Hogweed tittade upp från barnboken och sa “Var inte du trött och skulle sova, det ser ut som om du ska ut på festligheter”.
“Sov du Hogweed så syns vi imorgon” svarade Leonora.
“Men vart ska du, får jag följa med?” undrade Hogweed
“Nej du stannar här” svarade Leonora. Hon sa inget mer och hon tänkte absolut inte berätta för Hogweed att hon tänkte bege sig till Ruben Ulfman von Mohrs residens. Om allt gick som planerat skulle hon och Ruben om ett par timmar ligga nakna och utmattade bredvid varandra i Rubens säng och lägga upp politiska planer för framtiden.

View
Kvällen den 32 Sigmarzeit, ett känslosamt brev
Efterspel del 3

image.jpg

Kära mor!

Jag hoppas att du är vid god hälsa. De säger att sommaren är den varmaste i mannaminne och jag vet att du brukar plågas i värmen. Förhoppningsvis är det svalare i bergen. Under de stora granarna dit solens varmaste strålar inte når.

Livet i Averheim är ett liv fyllt av vedermödor och svåra val. Ibland tvivlar jag på min förmåga och den väg jag valt. Samvetet är själens fängelse och det känns som om jag varit fängslad länge nu. Men du vet att jag gör det jag måste av kärlek och omtanke. Med min ångest och med mina tårar bygger jag en bättre framtid för Averlands hårt prövade folk. Jag älskar dem alla, de fattiga barnen, tiggarna, fiskarna, bönderna och arbetarna. Det är för dem jag orkar fortsätta. De personer jag samarbetar med är alla vidriga och korrupta. De förtjänar inte Averlands framtida lycka och när tiden är kommen ska de få sitt straff. Jag är dock rädd för att min annars så starka disciplin håller på att luckras upp. Igår agerade jag spontant och utan att hålla mig till den noggranna och minutiösa planering du alltid förespråkat. Jag tappade min disciplin ett par gånger under loppet av ett dygn. De vidriga personer som jag tvingas använda för den större saken går mig mer och mer på nerverna. Jag föraktar dessa mördare, tjuvar, våldtäktsmän och våldsverkare. De är personer som aldrig läst poesi eller diskuterat livets stora gåtor. De är personer som inte förundrats av skönheten och melankolin i dikten “Inte en en grå liten fågel”. De är personer som aldrig gråtit över olycklig kärlek eller skönheten när ett barn möter världen för första gången. Jag är rädd att de är dessa personer, mina så kallade “allierade”, som är min största fiende då de får mig att agera spontant och oförsiktigt. De får mig att drivas av mina känslor utan att jag har kontroll. De får ett hat att växa inom mig. Men det jag hatar mest är den pakt jag slutit med “Folket under oss”. En vidrig och förkastlig pakt. Men deras tid ska också komma. Vi får dock hoppas att hatet aldrig tar över, jag vet att jag måste hålla kärleken till Averland och dess folk över allt.

Jag föraktar mig själv när jag vaknar om morgonen. Det jag tvingas göra är fruktansvärt. Jag förstör oskyldiga människors liv för den större saken. Och jag lider djupt med alla oskyldiga som drabbas. Jag lider svårt och en del av mig dör varje dag. Jag fruktar dagen då inte ens poesin längre klarar av att ge mig tröst. Jag är så ensam. Men ingen ser min ensamhet. Det finns så många fina människor som jag älskar och uppskattar, personer som jag skulle vilja berätta allt för. Att Averland ska blomstra som aldrig förr. Att de fattiga ska ha mat på bordet och få njuta av solrosornas skönhet. Att förtrycket från de rika och mäktiga ska upphöra. Att barn ska få leka och skratta med mat i magen. Att tiggarna ska sitta i Averburgs festsalar och skåla i det rödaste och fylligaste vin som finns. När den dagen kommer ska jag dra mig tillbaka. Ingen ska få veta att det var jag som förändrade allt. Ty jag är ödmjuk kära mor. Precis som du uppfostrade mig att vara. Jag behöver inte stå i rampljuset och få ära. Min belöning kommer att vara att få sitta vid Avers flodbankar och se glädjen i fiskarnas ansikte. Då ska jag skriva min egen poesi. Poesi fylld av glädje och hopp till skillnad från Saint Berens mörka dikter som just nu ligger på mitt skrivbord.

Jag har många namn nu, The Man in the Black Hood, The Black Cowl och The Enemy Within. Olycksbådande och skrämmande namn. Men jag vet kära mor att du ser mitt rätta jag. Ingen kan känna och älska som jag. Du vet mitt sanna namn. Endast du.

P.s Jag var nära att ge upp igår natt. Jag gav en god man, en före detta soldat som kallas der Fleischer möjligheten att döda mig om han ville. Jag tänkte inte försvara mig utan bara möta döden och få frid. Der Fleischer avböjde. Jag har sedan dess tänkt på varför han lät skona mig, han hade ingen anledning. Men jag tror att han har kärleken till Averland inom sig och han har heder. På något sätt möttes våra själar där och då. Det är för män som der Fleischer jag måste fortsätta och kämpa vidare. D.s

All kärlek!

View
Kvällen den 32 Sigmarzeit, planer om förräderi
Efterspel del 2

image.jpg

Valdemar Flucht var rädd. Hans händer skakade. Det hade inte ens gått ett dygn sedan Thorgrim Olavsen förlorat livet, halshuggen av der Fleischers zweihänder på order av The Man in the Black Hood. Valdemar skulle aldrig glömma blicken hos sin vän, den annars helt orädda Troll Slayern, när The Man in the Black Hood gav ordern att Thorgrim skulle komma upp på klaffbron. Det fanns både obeskrivlig rädsla och ångest i dvärgens blick, han var en krossad dvärg, som utan motstånd gick med böjt huvud mot sin död likt en gris till slakt. Vilken person hade en sådan makt? Vilken person kunde få en Troll Slayer att skaka av rädsla och låta sig avrättas utan kamp?

“Bengt vi måste agera. Det är tydligt att vi bara är brickor i The Man in the Black Hood’s spel. Nästa gång kan det vara du eller jag som offras och får möta döden. Vi har slutet en pakt med ondskan själv och ska vi överleva måste vi agera” sa Valdemar.
Bengt “The Knife” hade en sammanbiten min. Det Valdemar Flucht pratade om var förräderi. Ett förräderi som skulle straffas med döden om The Man in the Black Hood fick reda på det. Men Bengt visste att Valdemar hade rätt. De var alla bara brickor i spelet och förr eller senare skulle de offras likt lamm på ett altare.
“Valdemar du har rätt. Vi vet inte hur länge till som vi är nyttiga “idioter” för vår ledare. Så fort vi inte längre har något syfte eller nytta kommer vi att bli krossade. Det här måste stanna mellan dig och mig. Vi får aldrig säga något om detta till någon annan. Förrädare finns precis överallt och allt för många är villiga att viska minsta hemlighet i The Black Hood’s öra. Och då är det slut med oss båda. Jag litar inte ens på Gert. Alla är potentiella förrädare. Kanske även du Valdemar men jag väljer att lita på dig och hoppas att detta inte är en fälla iscensatt av vår ledare. Jag har en idé hur vi kan agera, men det är en mycket farlig plan".

Kvällen var mörk och de båda männen satt på Griffon Bridge och tittade ut över dimman som steg upp från floden Aver. Värmen var fruktansvärd. På himlen sågs hundratals stjärnor. Syrsor hördes från strandbankarna. I Aver simmade en familj ståtliga vita svanar förbi. Det var Bengt som bröt tystnaden efter ett par minuters tystnad.

“Valdemar vi måste gillra en fälla, när The Black Hood kallar oss till nästa möte måste vi tipsa kapten Baerfaust om var mötet ska äga rum. Både du och jag hatar kapten Baerfaust och allt som han representerar men i dessa tider är vår gamla fiende kanske vår bästa allierade. Kapten Baerfaust är orädd, jag har själv sett hur han mötte horderna av grönskinn i Black Fire Pass utan att visa minsta rädsla. När tungt beväpnande black orcs rusade mot honom vek han aldrig blicken. Han stirrade dem bara rakt i ögonen och skrek till sina män att hålla linjen. Istället var det hans blick och hans zweihänder som fick orcherna att visa rädsla och fly. Jag har aldrig någonsin i mitt liv sett ett sådant mod eller ledarskap. Jag tror att han är den enda mannen i Averheim som kan besegra The Black Hood. Dessutom har han samlat fyra av sina närmaste soldater här i Averheim. Han är, hur jävla konstigt och dumt det kan låta, vårt enda hopp just nu. Vi måste ge Baerfaust adressen till var nästa möte ska äga rum. Sedan håller vi oss undan och hoppas på det bästa. Har vi tur besegrar Baerfaust The Black Hood, har vi otur misslyckas han och då kommer vi att drabbas av vår ledares fruktansvärda hämnd. Just nu är det den bästa och enda plan vi har”

Under bron, satt en mörk skugga uppochner under brovalvet, fäst med klätterklor i brons underrede. Varelsens hörsel var skarp och hade hört alla ord som Valdemar och Bengt hade uttalat. Dess långa nos sniffade i luften. Den kände doften från Bengts skador. “Man-thing är förrädare” viskade varelsen.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.