The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 1 - Frau Wera
En pressad Steward

Wera, Werner och Ingvald beger sig till The Golden Spool. Väl inne i värdshusets vänskapliga atmosfär bjuder Wera de andra på mat och öl. Hon upptäcker nu att Waldemarius sitter vid ett bord inte långt ifrån dem, fortfarande utklädd till Bertram. Tagen av en plötslig ingivelse bjuder Wera in halfling till bordet. ”Om allt går som jag planerat behöver vi halflingens inbrottsfärdigheter nu när varken Caspar eller Gabriel finns till förfogande.”
Hennes två kamrater tittar förvånat på Wera och främlingen som bjuder att sitta med dem. Efter att Wera har avslöjat halflingens rätta identitet berättar hon om inbrottet som gjordes hos von Kaufmann under Gardenpartyt. Sedan för Wera fram sina planer: Hon vill kolla upp de sinade brunnarna i Hamnkvarteret och/eller i The Faust Quarter och hon har tidigare fått ett muntligt godkännande från Tochfel att göra detta. Tyvärr så opponerar sig Werner mot idén då han istället vill göra efterforskningar i biblioteket gällande Hospital Für die Geistkrank samt om Oppenheim i Middenheim. Werner vill också besöka Konrad Mauer och han är positivt inställd till planen på att göra ett inbrott hos Dr Verfullen för att titta vad som göms bakom den låsta ståldörren i dennes källare. Efter en kort diskussion bestämmer sig gänget av äventyrare att dela på sig: Werner och Wera går till Tochfel för att få kartor över kloakerna samt en skriftlig tillåtelse att kolla brunnarna.
Under tiden kommer Ingvald och Waldemarius att handla ett vanligt svärd samt sköld till riddaren då dennes zweihänder är för stor för att kunna svingas i gångarna under jord. Innan de skingras klär Wera ut Waldemarius till betjänten Alf Schum igen och hyr ett till rum så att de alla skall få sovplatser. Werner säger att han kommer att sova hemma hos sig.
När gänget kliver ut från The Golden Spool hör de en nyhetsutropare och säljare av tidningen Averheim Gazetter ropa högt att det nya numret rör Kapten Baerfaust. Werner köper en tidning och börjar läsa högt för de andra. Gänget tror inte sina öron när Werner berättar att ambassadör Von Griffonstein anklagar Kapten Baerfaust för att vara The Black Hood.
”Men hur i Ranalds namn kan von Griffonstein tro att Baerfaust är Black Hood? Vilken idiot!”
Hennes tankar avbryts av en svärande, mycket upprörd Werner som med ett morrande kastar tidningen ifrån sig.

Werner och Wera går så till Averburg för att träffa Steward Dagobert Tochfel. Wera går efter Werner som hittar till Tochfels kontor. När de kommer fram blir de tillsagda att vänta av Tochfels sekreterare då Steward Tochfel redan har ett besök. Wera och Werner sätter sig ner och väntar. Efter en halvtimme öppnas dörren till Tochfels kontor ut kommer von Sterber som med bestämda steg går mot utgången. Wera är noga med att inta titta adelsmannen i ansiktet för att gardera sig för att denne inte känner igen henne. Men von Sterber tittar inte ens åt henne och Werner på sin väg därifrån. Men när Wera och Werner reser sig upp för att gå in till Tochfel säger sekreteraren att de måste vänta en halvtimme till innan de får audiens. Denna förmaning fastnar dock i sekretarens hals när Wera plockar fram sitt leende samtidigt som hon charmar in sig:
”Men nog har väl en så uppsatt person som du bättre saker att göra än att passa oss i 30 minuter? Så… vad säger du, charmknutten? Ska du inte låta komma in?”
Den stackars sekreteraren blir alldeles röd i ansiktet och får svårt att ta ögonen från Wera samtidigt som han stammar fram:
”Na… naturligtvis fröken. Den… den här vägen.”
Duon blir eskorterad till dörren till Tochfels kontor och Werner tvekar inte utan öppnar och kliver in. Bakom ett stort skrivbord sitter stadens Steward och Wera slås direkt av att denne verkar stressad. Hans blick irrar och händerna vrider sig runt varandra.
”Åh, är det ni; Werner, fröken.” Tochfel böjer på huvudet, ”Jag är ytterst tacksam för er hjälp tidigare för att förhindra ett blodbad. Hälsa och tacka Ruben Ulfman von Mohr så mycket. Hade det inte varit för honom skulle vi haft ett inbördeskrig.”
”Det skall vi, herr Tochfel. Men vi är här i ett annat ärende. På Plenzerplatz, efter att mobben skingrats, gav ni mig löftet att få gå ner i kloakerna för att undersöka de sinade brunnarna i hamnen och Faust Quarter. Jag vill gärna ha denne tillåtelse skriftligen samt om ni har en karta över kloakerna.”
”Ja, jo, javisst. Ge mig bara några minuter.” Tochfel går iväg till ett stort skåp och börja gräva bland dokumenten i skåpet. Han återkommer snart med ett stort, hoprullat dokument samt ett mindre papper. Han skriver ner några rader på det mindre dokumentet och lämnar över båda dokumenten till Wera.
”Varsågod.”
”Tack!” Wera lämnar över dokumenten till Werner.
”En annan fråga, Herr Tochfel; Vad är det som stressar er?”
”Stressar mig! Jag förstår inte vad ni menar?”
”Det gör ni visst, Tochfel. Har det något att göra med von Sterber som vi såg lämna ert rum för en kort stund sedan?” flikar Werner in.
Dagobert Tochfel sjunker nu ihop i sin stol samtidigt som hans armar faller ner längst sidorna.
”Vad ville von Sterber?” Wera hör hur hennes röst blir vass när hon nämner namnet på en av de män som våldförde sig på henne.
”Han kräver att staden skall förse von Heines arme med mat och dryck när de passerar Averheim i sin färd mot Streissen.”
”Har von Heine en armé? Och den är på väg till Streissen? Varför då?”
”Konklaven naturligtvis. Den samlas i Streissen den 7:e Sommerzeit. Von Heine vill visa upp sina militära muskler under valet till ny Elector Count. På samma sätt som Von Leitdorfs och Von Alptraums gör det. Alla befarar att det kan bli våldsamheter i samband med utnämningen till den nya Elector Count.”
”Och den minsta lilla sak kan då få grevskapet att blossa upp i ett inbördeskrig.” Werner ser bekymrad ut när han nämner den möjligheten.
Tochfel ser ännu mer stressad och olycklig ut samtidigt som han nickar.
”Kommer ni att ge von Sterber vad han önskar?”
”Naturligtvis. Jag tänker inte riskera att armén kommer in i staden och tar för sig vad de vill ha med våld. Kapten Baerfaust har inte mannar nog för att förhindra ett sådant scenario. Von Heine kommer att få stadens sista slantar för att föda sin armé.”
”Sista slantar? Vad menar ni med stadens sista slantar?”
”Staden är bankrutt. Då Averheim saknar en Elector Count är det ingen som känner sig manad att betala in någon skatt. Det är på grund av detta jag inte haft pengar att betala Kapten Baerfaust vakter. Men jag offrar hellre stadens sista pengar än utsätter befolkningen för fara. Låt von Heine slåss i Streissen.”
Wera blir rörd när hon hör på Tochfel. ”Och jag som alltid trott att Tochfel var en trög byråkrat som inte brydde sig om andra. Så fel av mig.” Wera går fram och håller om Tochfels ena hand
”Jag lovar, herr Tochfel, att berätta för alla och envar att du gör allt för att skydda stadens innevånare. Förhoppningsvis kommer du då att få den uppskattning du förtjänar.”
Tochfel blir tyst och tittar på Wera med blanka ögon. För att det inte skall bli för pinsamt för Stewarden ställer hon en annan fråga:
”Varför låter Kejsaren det fortlöpa?”
”Därför att det ännu inte har blivit en öppen konflikt. Kejsar Karl Franz vet att han får grevskapet emot sig om han lägger sig i för mycket. De enda som annars kan påkalla Kejsarens inblandning är de stora adelsfamiljerna; Von Leitdorf, von Alptraum eller von Grunwald.”
”Vad skulle hända om Karl Franz skulle lägga sig i?”
”Då skulle von Heine utses till Elector Count då han är Kejsarens utsände i Averland.”
”Von Heine! Må gudarna skydda oss om det blir så. En chaosdyrkare på tronen. Vem vet vilka hemskheter som skulle drabba grevskapet?! Kan det vara så att von Heine vill ha en väpnad konflikt för att få Kejsaren att lägg sig i och då ge honom makten?”
”Tack för informationen, Herr Tochfel. Jag tycker ni gör helt riktigt. Ni är en bra man. Vi får nu hoppas att konklaven i Streissen kan snabbt utse en ny Elector Count.”
”Vi får hoppas på det, unga dam, men jag betvivlar att så kommer ske.”
Werner och Wera går sedan tillbaka till The Golden Spool för att se om Ingvald och Waldemarius har hunnit gjort sina ärenden.

View
Eftermiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 4, spelhelg 11
Ett avslöjande i Averheim Gazetter

IMG_0040.JPG

“Vad har du gjort?” undrade Hans von Leitdorf med tydlig irritation i rösten.
“Det är dags att slå ut Baerfaust, det är hans fel att situationen ser ut som den gör i Averland. Du vet mycket väl att det är Baerfaust fel att Marius är död med konsekvensen att familjen von Leitdorf inte längre har makten” svarade Quintus von Griffonstein.
“Men det här är ju rent förtal, lögn och smutskastning. Att påstå att Markus skulle vara…” fortsatte Hans von Leitdorf innan han blev avbruten av Quintus von Griffonstein.
“Grand Master, du har ju personligen och offentligt tagit avstånd från Baerfaust. Du om någon har ju alltid predikat familjens heder före allt annat, evig lojalitet till familjen von Leitdorf in i döden. Då kan du inte vackla nu för att jag använder mig av “politiska metoder” för att bekämpa vårt gemensamma problem med kapten Baerfaust. Du har ju själv sett hur Baerfaust agerar allt mer självständigt och arrogant. Han är en ofrälse men kritiserar ändå öppet Averlands anrika adelsfamiljer. Det är endast på grund av Marius utnämning som Baerfaust har den position han har idag. Men det har ju Baerfaust glömt bort sedan länge. Vad tror du adeln i Altdorf eller Nuln gör när de hör att en icke adlig person är ansvarig för Averheims garnison. Jo de skrattar åt oss. De kallar till och med Averheim för “lilla Marienburg”. Är inte det om något en hädelse och skymf mot Averlands storslagna historia?" sa Quintus.

Hans von Leitdorf blev allt mer upprörd och irriterad över Quintus ord. Ambassadören var en mästare på vältalighet, övertalning och att förvränga sanningen. Hans var väl medveten om att Quintus var en intrigmakare av rang, en person som bokstavligen kunde gå över lik för att gynna familjen von Leitdorfs intressen. Under alla år hade Hans blundat för detta, känt plikten att alltid vara lojal och skydda familjenamnet och äran framför allt. Men det hade ett dyrt pris, att tvingas blunda för de konspirationer och missdåd som familjen von Leitdorf gjort sig skyldiga till genom åren. Att tvingas ta avstånd från sin bästa och enda riktiga vän i livet, Markus Baerfaust. Hans kände att han inte längre kunde hålla emot ilskan och avsmaken mot Quintus metoder. Han höll krampaktigt extrautgåvan av Averheim Gazetter i handen och knövlade sedan ihop tidningen i ren ilska och kastade den med kraft rakt i Quintus ansikte.

“Quintus, har det någonsin slagit din tanke att vi faktiskt alla har Markus att tacka för att vi lever idag? Hade det inte varit för Markus beslut i The Third Battle of Blackfire Pass hade Averheim och hela Averland svämmats över och skövlats av Gorbad Ironclaws grönskinnshorder. Tusentals averländare skulle ha dött, inklusive hela den averländska armen. Men Markus vägrade lyda Marius order den dagen i Black Fire Pass. Han vägrade att låta den averländska armen följa efter Marius i hans vansinnesattack rakt in i passets trängsta delar där grönskinnen förberett ett bakhåll. Marius och hans livgarde dog alla den dagen i bakhållet men Markus omgrupperade trupperna, lät de inta taktiska positioner, gav de mod, hopp och stridsmoral och lyckades på så sätt besegra grönskinnen. Har det någonsin slagit dig att Marius blev mer och mer galen för varje år som gick. Averland styrdes av en sinnessjuk galning som skulle ha blivit allas vårt fördärv om han fått fortsatt att härska. Sista gången jag pratade med Marius var natten innan hans död. Vi befann oss i hans stabstält och han berättade för mig om de storslagna planer han hade för Averland. De storslagna planerna var att efter han segrat mot grönskinnen skulle han förklara krig mot Wissenland och Nuln för att återta de delar av Solland som för flera hundra år sedan hamnade under Wissenlands styre. Marius tänkte förklara krig mot självaste Emanuelle von Liebwitz. Jag lovar dig att kejsare Karl Franz då som svar på Marius provokationer hade förklarat krig mot Averland. Vi skulle ha befunnit oss i krig mot både Wissenland och Reikland. Dessutom tänkte Marius upplösa den averländska landslagen och med den den urgamla traditionen från Sigmars tid att vi inte har ett arvrike där makten går i arv inom en familj utan att vi väljer en Elector Count bland adelsfamiljer av averländskt blod när den gamla härskaren dör. Och eftersom Marius inte hade några barn tänkte han utnämna sin stridshäst Stahlpferd till arvinge och Elector Count vid sin död. Förstår du inte att detta hade lett till inbördeskrig där averländare skulle döda averländare. Marius var fullständigt galen och det vet du mycket väl. Markus gjorde hela Averland en förtjänst den dagen när han gav order till sitt Zweihänder kompani att inte undsätta och rädda Marius när han gått i fällan och blivit omringad av grönskinnen. Fan ta dig Quintus för att du tvingat mig att ta avstånd från min vän Markus och att jag tvingats upprätthålla lögnen om Marius och familjenamnet von Leitdorf”. Hans blev sedan tyst efter den långa monologen. Han tittade Quintus djupt i ögonen och skakade sedan på huvudet och vände sig om och gick därifrån med bestämda steg.

Runt om i Averheim såldes extraupplagan av Averheim Gazetter. Quintus öppenhjärtiga intervju med Kühler & Son var det som alla talade om i staden.

Quintus stod länge kvar på Plenzerplatz och begrundade Hans von Leitdorfs ord. Det var då han, genom Ludwig von Pappen, nåddes av nyheten att vakstationen vid Lupus Strasse för bara en timme sedan blivit attackerad av The Black Hoods män. Kapten Markus Baerfaust hade hjältemodigt slagit tillbaka attacken men blivit svårt sårad.

Quintus von Griffonstein kände att han bara ville försvinna. Han hade begått sitt livs misstag. Aldrig tidigare hade en kalkylerad och beräknande politisk kampanj som han satt igång misslyckats så mycket som hans anklagelser mot Baerfaust i dagens extrautgåva av Averheim Gazetter.

View
Eftermiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 3, spelhelg 11
Attack mot kapten Baerfaust

IMG_2424.JPG

Kapten Baerfaust var utmattad. Han hade inte sovit på över 36 timmar. Han satt sig ned på sin säng i kontoret på vakstationen som låg vid Lupus Stasse i de centrala delarna av Weavers District. Kroppen värkte och bröstplåten var uppriven vid vänster axel där demi-gripen slitit upp metallrustningen med sylvassa klor. Klorna hade gett ett köttsår i axeln och huden var röd och irriterad.
“Jag måste be någon lägga om såret” tänkte Baerfaust trött. Det vänstra benet värkte också, en skada han ådragit sig ett par dagar tidigare när han kastat sig ut ur en vagn för att jaga hästtjuven Caspar Hoffstetter. Baerfaust tog av sig halsbandet med en liten silverhammare och bad en tyst bön till Sigmar samtidigt som han höll den lilla silverhammaren i handen. Sedan lutade han sig bakåt i sängen. Han var till och med för trött och utmattad för att ta av sig bröstplåten och kläderna. Ögonen kändes tunga och sömnen kom över honom.

Tidigare på morgonen hade han gett samtliga vakter ledigt för kvällen och natten. Stadsvakten var utarbetad efter den senaste tidens händelser och behövde vila. Baerfaust själv skulle bevaka vaktstationen. Men han hade hela förmiddagen haft en olustig känsla av att något illavarslande var på gång. Kapten Baerfaust hade varit med så länge att han lärt sig lita på sin intuition. Den hade räddat livet på honom vid ett par tillfällen under The Third Battle of Black Fire Pass. Därför hade han bett sina vänner i Averlands IV Zweihänder kompani att sova på vaktstationen istället för i sitt logement i Averburg.

Wolfgang Pappenshöld tittade förstrött ut genom fönstret, i vaktrummet på andra våningen, i stadsvaktens högkvarter. Vaktrummet låg mittemot kapten Baerfaust kontor. Rummet var rätt stort och möblerat med ett stort slitet bord av ek med åtta trästolar. Längs väggarna hängde träbritsar och hängmattor för vakterna att vila sig i. I rummet fanns dock denna eftermiddag inga vakter utan istället ett gäng soldater från Averlands arme. På en hård träbrits låg Justus Köhnke och snarkade högt. I varsin hängmatta låg Florian Frankfurter och Filip Kohl-Eisenberg och sov. Filips bara överkropp var inlindad i ett bandage som var rödfärgat av blod över bröstet. En skada han ådragit sig under striden mot demi-gripen i Averburgs trådgärd. Wolfgang studerade trött folklivet nere på gatan i Weavers District. En gycklare, klädd i gälla och skrikiga färger, kom promenerade med fyra stycken små hundar som alla var trebenta. Hundarna sprang, trots att de var trebenta, runt gycklaren i full fart och viftade glatt på svansarna. Bakom gycklaren kom den längsta person Wolfgang någonsin sett. En man i 40-års åldern som måste vara långt över 2 meter lång. Mannen hade blekvit hy och bar en svart slokhatt på huvudet med en solros fäst i hattens brätte. Den långa mannen bar på ett plakat där det stod “Hundar är trebenta och människor tvåbenta. Hur många ben har en solros?”. Wolfgang började skratta för sig själv road över alla konstiga märkligheter man kunde se i Weavers District. Han kände sig genast lite piggare och sträckte ut huvudet genom fönstret för att slänga iväg ett skämt till gycklaren och den långa mannen. Det var då han hörde ett märkligt ljud på taket ovanför.

Bengt “The Knife” fäste repet i skorstenen. Han gjorde sedan ett tecken till de tre män som var med honom att påbörja klättringen ned mot Baerfaust fönster på vaktstationens andra våning. Det var olidligt varmt på taket, solen spred en värme som nästan var outhärdlig och luften stod helt stilla. Bengt och hans män var genomblöta av svett. Nere på gatan med utsikt mot Baerfaust fönster stod den brännskadade Stanislav Schüssel tillsammans med en gängmedlem från The Hooks. De höll båda bruna säckar i sina händer. Vad folk runtomkring dem inte kunde se var att säckarna dolde varsitt skjutvapen. Stanislav dolde en pistol och gängmedlemmen en blunderbuss laddad med järnskrot. I en närliggande gränd stod Gert beväpnad med en pistol i byxlinningen.

The Knife tände en Malakais cocktail och satte flaskans hals i sin mun. De tre råskinnen reagerade med förskräckelse över The Knifes våghalsiga handling. Men The Knife fräste en argsint uppmaning mellan tänderna till männen.
“Klättra era jävlar”.

The Knife och hans kumpaner, som alla fäst rep i skorstenen, började hala sig ned från taket mot kapten Baerfaust fönster.

Kapten Baerfaust hade en exceptionell observationsförmåga som gjorde att han var extremt lättväckt. En färdighet som räddat hans liv vid flera tillfällen när han kampanjat mot grönskinnen i The Black Mountains. Baerfaust vaknade ur sin slummer vid ljudet av stövlar som rörde sig mot husfasaden i riktning mot hans halvöppna fönster. Han greppade instinktivt efter zweihändern som låg på golvet vid sängen.

Wolfgang Pappenschöld hörde hur något rörde sig på taket, det var inte en katt utan ljudet av flera personer som rörde sig ovanför dem, och han reagerade som den elitsoldat han var. Det kunde förhoppningsvis bara vara ett gäng av våghalsiga barn som klättrade runt på taket men det kunde även vara något annat, något som innebar fara.
“Achtung, Achtung” vrålade Wolfgang så högt han kunde.

The Knife ryckte till när han hörde skriket från andra sidan av huset. “Scheisse, vi är upptäckta” tänkte han. Skulle de avbryta attacken mot kapten Baerfaust eller fortsätta? På mindre än en sekund fattade Bengt beslutet att attacken måste genomföras. De kunde fortfarande ha överraskningsmonumentet på sin sida när han kastade iväg en Malakais Cocktail i Baerfaust rum.

Wolfgang Pappenschöld greppade sin Zweihänder och rusade ut i korridoren i riktning mot kapten Baerfausts rum. De andra medlemmarna i Zweihänder kompaniet reagerade direkt och kastade sig yrvakna ur sovplatserna och greppade efter sina vapen.

The Knife hängde i repet utanför Baerfaust halvöppna fönster. Baerfaust var vaken och hade kastat sig ur sängen och greppade efter sin Zweihänder. The Knife förvånades över att Baerfaust var fullt påklädd med bröstplåt på sig. “Sover den jäveln med bröstplåt på sig” tänkte The Knife flyktigt. Nu gällde det att vara snabb. The Knife tog den brinnande flaskan med Malakais Cocktail ur sin mun och kastade den rakt mot kapten Baerfaust samtidigt som han skrek “Kom och möt mig öga mot öga ditt jävla svin”.

Kapten Baerfaust slog blixtsnabbt fram zweihänderns bredsida. Det stora tvåhandsvärdet var stort och otympligt och passade inte alls för strid i trånga utrymmen. Men Baerfaust verkade ha total kontroll på rummets storlek och sin egen position för att på ett mästerligt sätt parera med vapnet utan att stöta i vare sig väggar, tak eller möbler. Svärdets bredsida träffade lätt och försiktigt den flygande Malakais Cocktailen och lyckades precis styra om projektilens riktning mot arkivskåpet som stod efter rummets långsida.

The Knife förvånades av Baerfausts blixtsnabba reaktion och såg hur Malakais Cocktailen istället för att träffa Baerfaust styrdes om och slog ned i arkivskåpet.

Baerfaust kastade sig instinktivt i skydd bakom det stora skrivbordet. Han tappade greppet om zweihändern och sedan exploderade rummet i en våg av eld och värme.

The Knife drog sin pistol och kastade sig in i det brinnande och rökfyllda rummet. Arkivskåpet brann men levde Baerfaust? Om han gjorde det tänkte The Knife avsluta hans liv snabbt och brutalt med en kula i huvudet.
“Följ efter mig” skrek The Knife när han kom in i rummet. De tre medlemmarna i The Hooks svingade sig sedan snabbt in i det rökfyllda rummet.

Wolfgang Pappenschöld kastade sig mot dörren till Baerfaust rum samtidigt som han hörde en explosion inifrån rummet. Just som han skulle slita upp dörren snubblade han över sin egen zweihänder. Vapnet var stort och otympligt i den lilla korridoren och Wolfgang föll pladask ned i golvet.
“Vi är under attack” ropade Justus Köhnke bakom Wolfgang.

Kapten Baerfaust var lätt omtöcknad. Elden från explosionen hade antänt hans vänstra byxben och han kände smärtsamt den brännande värmen mot benet. Zweihändern låg en halvmeter från hans arm. “För långt bort” tänkte Baerfaust samtidigt som han reste sig upp.

The Knife såg siluetten av Baerfaust resa sig upp bakom skrivbordet. Rummet var rökfyllt och sikten minimal. “Jag måste få in ett skott mot hans huvud” tänkte The Knife och kastade sig fram mot Baerfaust för att få bättre sikt att skjuta.

De tre medlemmarna ur The Hooks drog sina svärd och följde efter The Knife som störtade fram mot Baerfaust med dragen pistol.

Baerfaust visste att han endast hade en chans för att överleva. Allt handlade om att vara snabb och ta initiativet. Det brinnande byxbenet smärtade enormt, men Baerfaust visste att det inte fanns tid att göra något åt det om han skulle leva ytterligare en dag. Han var tvungen att ignorera smärtan. Genom rökdimman såg han The Knife närma sig med höjd pistol. Med all säkerhet var målet att skjuta Baerfaust i huvudet. Och The Knife var väldigt nära Baerfaust nu. Allt hängde på vem som tog initiativet. Med en enorm kraftansträngning kastade sig Baerfaust rakt fram mot The Knife. Han tog ett språng och hoppade upp i luften för att huvudet skulle komma högre upp än den vinkel The Knife höll sin pistol i.

The Knife var nära Beaerfaust nu, endast dryga 2 meter skilde de båda krigsveteranerna åt. Röken var tät men The Knife hade nu fri sikt mot Baerfaust huvud. The Knife kramade fingret mot avtryckaren och pistolen avfyrades. I exakt samma ögonblick såg The Knife hur Baerfaust hoppade upp i luften i riktning mot honom. Skottet träffade därför Baerfaust inte i huvudet utan i axeln på nästan samma ställe där bröstplåten var skadad. Baerfaust skrek av smärta samtidigt som blodet från skadan stänkte över The Knifes ansikte.

Baerfaust fullkomligt föll över The Knife. Tyngden och farten gjorde att de båda kraschade ned i golvet med ett brak. Baerfaust låg sedan ovanpå The Knife som tappade andan av sammanstötningen. Med sin högerhand tog Baerfaust sedan tag i The Knifes huvud och pressade så hårt han kunde. The Knifes näsben knäcktes när det pressades in i huvudet och The Knife skrek högt av smärta. Han kände Baerfausts järngrepp över ansiktet och det enorma trycket gjorde att han fruktade att ögonen skulle pressas ut från ögonhålorna. The Knife trodde att han skulle dö.

De tre medlemmarna i The Hooks rusade fram med dragna svärd mot Baerfaust som låg ovanpå The Knife på golvet. Brandröken stack i deras halsar och ögonen var tårfyllda av irritation. De såg att Baerfaust likt en enorm ilsken tjur höll på att döda The Knife. Den första råbusen höjde sitt svärd för att hugga Baerfaust i nacken.

Baerfaust kunde i ögonvrån se hur tre män rusade fram mot honom med dragna svärd. Den närmsta mannen högg med svärdet mot Baerfaust huvud. Återigen, med blixtsnabba reflexer, höjde Baerfaust sin vänsterarm för att ta emot hugget och på så sätt skydda huvudet. Svärdshugget träffade och skar rakt igenom kaptenens underarm tills det träffade benet. En blodstråle sprutade upp från Baerfaust vänsterarm och kaptenen rullade sedan åt sidan, bort från The Knife och bort från de tre angripande männen.

Hela Baerfaust kropp värkte av smärta. Det brann fortfarande i hans ben, skadan från pistolkulan i axeln och det djupa huggsåret i armen gjorde Baerfaust omtöcknad. Han förlorade blod i stora mängder och han uppbådade hela sin viljestyrka för att ignorera smärtan och blodsförlusten. Adrenalinet och ilskan pumpade inom honom, inget var viktigare i detta ögonblick än att The Knife skulle dö.

The Knife låg kvar på golvet och skrek av smärta. Baerfaust hade tryckt in hans näsa i huvudet med sådan kraft att den krossats. Det var svårt att andas och näsblod fyllde andningsvägarna.

De tre medlemmarna ur The Hooks hoppade över The Knife med sikte på att attackera och avsluta Baerfaust liv.

Wolfgang Pappenschöld hade kommit upp på fötter igen. Han slet upp dörren till Baerfaust rum och tung brandrök slog emot honom. I rummet rådde en fullkomlig kaotisk scen med Baerfaust liggande på golvet svårt sårad. Vid hans sida låg en annan man på golvet och skrek av smärta. Tre män beväpnade med svärd rusade mot Baerfaust. Wolfgang insåg att det inte fanns någon tid att förlora. Zweihändern var allt för stor och otymplig att använda i rummet så han fick improvisera. Han kastade sig fram och höll zweihändern som ett spjut framför sig och med stor kraft körde han in svärdet i sidan på mannen som var närmast Baerfaust. Zweihändern spetsade mannen med sådan kraft att den gick rakt igenom så att svärdspetsen kom ut på mannens andra sida. Döden var omedelbar. När mannen föll till golvet var tyngden för stor att hålla emot. Wolfgang tappade greppet om Zweihändern. Alldeles bakom Wolfgang kom Justus Köhnke med dragen pistol. Han kastade sig fram i dörröppningen och knuffade sedan Wolfgang åt sidan för att få fritt skjutfält. Röken var tät men Justus såg konturerna på den andra av råbussarna som nu nästan var över Baerfaust. Skottet gick av och The Hook medlemmens huvud exploderade som en rutten tomat.

Den tredje banditen kom av sig av förvåning och tvekade en sekund. Två soldater hade stormat in i rummet och dödat hans kamrater. I dörröppningen såg han ytterligare två män med stora zweihänders. Striden var förlorad.

The Knife insåg trots smärtan vad som höll på att ske. Han och hans män skulle alla dö här. Han kände igen elitsoldaterna från Averland IV Zweihänder Company som helt oväntat stormat in i rummet. Det gällde att fly för att överleva. Medan den sista medlemmen av The Hooks stannat upp av förvåning tog The Knife till en sista desperat handling. Han reste sig upp, sprang mot fönstret och kastade sig handlöst ut ur fönstret. Ironiskt nog använde han precis samma taktik som Überstark använt ett par dagar tidigare när han och Wera attackerat The Knifes tillhåll i der Faust Quarter. Den gången hade det slutat med Überstarks död.

Den svårt skadade kapten Baerfaust hade rest sig upp på fötter igen och likt en ilsken Black Orc kastade han sig brölande över den sista medlemmen i The Hooks. Järnklädd och ostoppbar vräkte han gängmedlemmen i golvet och tog sedan en kraftfull sats med sina fötter och hoppade rakt upp i luften och med all sin kraft landade han sedan på The Hook medlemmens huvud. Baerfausts stålförsedda skor krossade mannens huvud och blod och hjärnsubstans flöt ut på golvet. Sedan fortsatte Baerfaust att bröla av ilska och smärta och kastade sig mot fönstret i jakt på Bengt “The Knife”.

The Knife slog i marken kraftfullt och landade snett på axeln. Det kändes som om axeln gått ur led. Han drog sin kniv och skar av repet runt midjan samtidigt som han ropade till Stanislav Schüssel och hans kompanjon att öppna eld för att täcka flykten.

En rädd och förskräckt folkmassa hade samlas på avstånd av vaktstationen för att se vad som pågick. De var alla förfärade över att våldet nu nått The Weavers Districts centrala delar. Att vakstationens högkvarter attackerades mitt på eftermiddagen, i fullt dagsljus, var något ingen trott varit möjligt bara för ett par dagar sedan. Men nu hade oron och anarkin spridit sig till hjärtat av Averheim.

Kapten Baerfaust rusade fram till fönstret. Han såg hur The Knife landade på marken. Ilskan inom honom var enorm och han vrålade högt “Come Face Me, Bengt. Du ska dö”. Därefter vände han sig om och skrek till Filip Kohl-Eisenberg, som precis kommit in i rummet, att ge honom sin Zweihänder.

Stanislav Schüssel såg Baerfaust i fönstret och öppnade eld med pistolen. Avståendet var dock för långt och kulan träffade i fönsterkarmen. Träsplitter träffade Baerfausts ansikte och kaptenen duckade sedan snabbt. Filip Kohl-Eisenberg gav Baerfaust zweihändern och Baerfaust reste sig sedan upp och på bråkdelen av en sekund uppskattade han avståndet till The Knife. Det var långt och svårt att träffa eftersom The Knife rörde sig snabbt. Men Baerfaust visste att han endast hade en chans. Risken var stor att han skulle bli träffad av en kula eller ett armborstlod men hatet mot The Knife gjorde honom våghalsig. Han sträckte ut hela överkroppen genom fönstret och svingade med den stora zweihändern. Sedan gjorde han “The Eagles Throw”, en extremt svår stridsmanöver där han slungade sin tunga Zweihänder som ett kastvapen. Avståndet till The Knife var egentligen för långt men Baerfaust utnyttjade sin högre position och kastade vapnet med massiv kraft och precision.

Den stora zweihändern flög vobblande genom luften. Solen lyste glittrande mot det polerade stålbladet när det flög i luften.

The Knife sprang för livet när han hörde ett dovt ljud i luften ovanför sig. Han slängde en snabb blick bakom sig och såg till sina stora fasa en enorm Zweihänder komma flygande i luften rakt mot honom. Han kastade sig åt sidan men hans vänstra arm sträcktes ut av manövern. Sedan en obeskrivlig smärta. Svärdet landade med full kraft med eggen mot hans vänstra arm precis vid armbågen. Armen höggs av och flög iväg tillsammans med svärdet. The Knife var chockad, han såg på sin arm som nu var en blodig stump vid armbågen. Blodet sprutade ut som en fontän och han kände hur det svartnade för ögonen.

The Hooks medlemmen bredvid Stanislav Schüssel öppnade eld med sin blunderbuss. Järnskrot sköts iväg mot fönstret där Baerfaust stog. Järnskrotet träffade strax till vänster om fönstret men en spik studsade till och träffade Baerfaust i den högra kinden. Spiken gick rakt in i munhålan och träffade tungan. Munnen fylldes av blod.

“För i helvete ned” skrek Filip Kohl-Eisenberg och drog sedan ned Baerfaust på golvet. “De skjuter, tänker du ta livet av dig kapten”.
“The Knife måste dö” vrålade Baerfaust sluddrande och blod och spott flög omkring honom.
“Heute ist nicht ein tag zu sterben (idag är ingen dag att dö) svarade Wolfgang Pappenschöld och fortsatte;
“För i helvete kapten Baerfaust jag vill ju uppleva dagen när du ska gifta dig, före dess har du ingen rätt att dö. Du är 39 år och fortfarande ogift. Nu har du en jävla spik genom kinden och ser ut som en goblin så jag är övertygad om att ingen kvinna någonsin kommer att vilja ha dig. Så du kommer att bli tvungen att leva många år till”. Wolfgang skrattade högt och Baerfaust besvarade skrattet. Det var en absurd situation där Averheims militära ledare, kapten Baerfaust, satt blodig på golvet med en spik genom kinden och skrattade och hostade blod tillsammans med Wolfgang “der verdamte komiker” Pappenschöld. Elden på Baerfaust byxor hade slocknat men det var något som kaptenen inte ens märkte. I den absurda situationen satt han bara och skrattade hysteriskt tillsammans med Wolfgang.

Filip Kohl-Eisenberg skakade bara på huvudet och släckte istället elden i arkivskåpet tillsammans med Florian Frankfurter och Justus Köhnke. Alla pappersakter i arkivskåpet hade brunnit upp. Hela Baerfaust utredning om The Black Hood och händelserna i Averheim var borta. Den största förlusten var Hermann Halheimers hemliga dagbok, en dokument som Baerfaust kommit över bara för två dagar sedan och som han ännu inte hunnit studera. Dagboken hade innehållit en ingående beskrivning av Halheimers efterforskningar om de obskyra organisationerna The Conspiracy, The Purple Hand, Jade Sceptre och The Red Crown.

Baerfaust reste sig upp och drog själv ur spiken som fastnat i kinden. Han slängde spiken på golvet och spottade ut en tjock sörja av blod och saliv.
“Vi måste ta upp jakten på The Knife. Beväpna er” sa Baerfaust.
Filip Kohl-Eisenberg tittade på Baerfaust och sa sedan;
“Kapten Baerfaust, ni är svårt skadad. Vi vet inte om fienden har tagit ställning i gränderna eller på taken runt vaktstationen. Beger vi oss ut nu riskerar vi bara att hamna i ett bakhåll. Vi behöver säkra vaktstationen och förbereda oss för en andra attackvåg. Och ni behöver läkarhjälp Baerfaust. Ni är verkligen inte i kondition att ge er ut i strid just nu”.
Baerfaust suckade tungt och spottade ut ytterligare en loska med blod och saliv.
“Ni har rätt Filip. Det är adrenalinet och ilskan inom mig som talat. Vi behöver omgruppera oss och planera hur vi hämnas. Jag förstår nu att det måste finnas en förrädare inom min egen vaktstyrka. The Knife skulle aldrig ha anfallit vaktstationen mitt på ljusan dag om han inte vetat att jag skickat hem alla vakter för att vila. Det är tur att jag lyssnade på min intuition och bad er sova här. Något inom mig sa att någon hemskt var på gång. The Knife är The Black Hood’s hantlangare, så The Black Hood måste ha givit order om att likvidera mig. Det passar in i mönstret. Först slå ut de kriminella konkurrenterna, Faustman och Swearmonger, konsolidera sin makt över den undre världen och sedan komma efter mig för att krossa stadsvakten och i förlängningen Averheims garnison. Averheim står inför randen av anarki. The Black Hood närmar sig den totala makten över Averheim mer och mer för varje dag. Just nu är det bara vi som kan upprätthålla någon form av ordning och reda. Jag är dock övertygad om att The Black Hood’s egentliga mål är att ta över makten i hela Averland genom att tillsätta en Elector Count som är en marionett. Eller kanske till och med är det så att The Black Hood är en av Elector Count kandidaterna. Det som hände idag är en krigsdeklaration. Jag tänker nu ta kriget till The Black Hood och jag svär vid Sigmar att inte vila förrän både The Knife och The Black Hood fått möta Morr” sa Baerfaust.
“Florian, smyg dig ut ur vaktstationen och hämta förstärkning från garnisonen i Averburg. Vi behöver säkra och befästa vaktstationen. Sök sedan upp doktor Gluckstein och för honom hit. Kapten Baerfaust behöver läkarvård” sa Filip Kohl-Eisenberg.

The Knife tog några staplande steg in i gränden där Schüssel stod och säckade sedan ihop av blodförlusten. Gert kom springande från en annan sidogata. Han sköt i luften med sin pistol och skrek åt folkmassan som stod en bit bort;
“Om någon av er närmar sig eller följer efter oss skjuter jag den personen direkt. Stå bara kvar där ni är och försök inte stoppa oss. Vi kräver fri lejd till hamnen” skrek Gert.
Stanislav Scüssel rev av sin skjorta och förband The Knifes armstump för att stoppa blodflödet. Schüssel och The Hook medlemmen började sedan att bära på The Knife medan Gert gick med dragen pistol och skrämde och hotade alla personer runt omkring dem. Det skulle bli en lång och mödosam väg tillbaka till hamnen för det kriminella gänget i det gassande solskenet.

En bit bort stod Herr Murrmann och Caspar Junior. Herr Murrmann log brett åt vad han precis sett och hans kritvita tänder glänste i solskenet.
“Caspar, såg du vilket fantastiskt kast kapten Baerfaust gjorde med zweihändern. Bengt “The Knifes” arm kapades lika lätt som när man skär i smör som stått för länge i solen. Och blodet som sprutade ur Bengts arm var likt hur vatten flödar ur en vattenfontän. Vackert eller hur? Nästan poetiskt. Du förstår Caspar, att Bengt blev bestraffad av kapten Baerfaust. Bengt sköter inte sin hygien, han är smutsig och luktar illa. Dessutom har han kläder som aldrig tvättas. Ett sådant leverne är inte acceptabelt och det gläder mig därför att kapten Baerfaust fått nog och valt att bestraffa Bengt. Visst är det underbart?" sa Herr Murrmann.
“Det är underbart. Du har alltid rätt farbror Murrmann” svarade Caspar Junior med en gäll och glad stämma.
Herr Murrmann klappade Caspar Junior kärleksfullt och ömt på huvudet.
“Caspar, nu räcker det med nöjen för idag. Vi har ett köksgolv som behöver skuras och kläder som behöver tvättas” sa Murrmann med ett leende på läpparna.

View
Förmiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 2, spelhelg 11
Bengt "The Knife" får ett uppdrag och gör en upptäckt

IMG_2367.JPG

På förmiddagen den 1 Sommerzeit blev Bengt “The Knife” kallad till ett möte med The Black Hood i ett hus i der Faust Quarter. Bengt hade sin kompanjon Gert med sig. Mötet hade varit kort och mycket överraskande. En hemlighet om The Black Hood skulle avslöjas den förmiddagen.

“Ni har kallat på mig” sa Bengt och böjde underdånigt huvudet i hälsning till personen i mask som var helt klädd i svart.
“Det har inte gått som planerat…” svarade The Black Hood och en tydlig irritation kunde höras i den metalliskt förvrängda rösten.
“Nej, jag är ledsen. Ruben Ulfman von Mohr och hans kompanjoner, bland annat der Fleischer och en rödhårig kvinna som jag inte kan placera men som kändes väldigt bekant, lyckades övertala Zacharias Kneider att inte öppna eld mot folket. Varken von Alptraum eller von Leitdorf gick i fällan du hade planerat. Han har verkligen talets gåva den där von Mohr, han lyckades till och med övertala självaste Marlene von Alptraum. Jag stod i närheten och iakttog allt precis som ni gav order om. Och sedan fortsatte von Mohr med att övertala Boris Lönnermann att inte låta pöbeln storma Plenzerplatz. Han fick till och med fram en förhandlingslösning där staden förbinder sig att leverera färskt vatten med vagnar tre gånger om dagen till hamnen och der Faust Quarter” sa Bengt.
“Jag trodde att ni hade kontroll över Lönnermann. Och varför såg inte Stanislav Schüssel till att Lönnermann gjorde det han blivit tillsagd att göra?” undrade The Black Hood irriterat.
“Der Fleischer var tillsammans med von Mohr och Fleischer skrämde och hotade Stanislav Schüssel till tystnad. Schüssel är en feg ynkrygg, det har jag alltid sagt. Och Boris Lönnermann är en jävla idealist och drömmare som tror på..”
“Det räcker, tyst din idiot” skrek The Black Hood med hög röst.

Bengt “The Knife” blev ställd. Det var första gången han sett och hört The Black Hood förlora kontrollen. The Black Hood hade alltid uppträtt lugnt och samlat. Nu var den stora konspiratören uppenbart skärrad och störd. The Black Hood’s planer hade inte lyckats och för första gången hade hen drabbats av en stor motgång. Innerst inne kände Bengt “The Knife” skadeglädje över The Black Hood’s misslyckande. “När tiden är mogen och tillfället är rätt ska jag döda dig din jävel” tänkte Bengt.

Det var tyst i rummet. Det tog nästan en minut innan The Black Hood hade samlat sig och sa något igen.
“Ruben von Mohr….och der Fleischer… nåväl. Bengt jag har ett jobb för dig. Samla ihop ett gäng på 5-6 personer av dina män. Det är dags att vi slår ut kapten Bauerfaust. Han vet för mycket. Min kontakt inom stadsvakten har berättat att kaptenen har gjort en ingående utredning av allt som hänt i Averheim. Han har sammanställt en stor akt med fakta som han förvarar på sitt kontor på vaktstationen vid Lupus Straße. Jag är rädd att han snart kan lägga ihop olika ledtrådar och eventuellt få fram ett spår som pekar mot mig. Så för att tala klarspråk – kapten Baerfaust måste dö. Och hans akt med utredningen måste brännas. I eftermiddag kommer vi att ha en sällsynt god chans att döda Baerfaust, en möjlighet som vi bara måste utnyttja. Min kontakt på stadsvakten berättade för mig, för bara en timme sedan, att kapten Baerfaust gett alla stadsvakter vid Lupus Straße ledigt efter lunch och för resten av dagen. Stadsvakten har jobbat i nästan 24 timmar utan någon vila. De har haft fullt upp med händelserna vid Plenzerplatz och sedan patrullerat på de oroliga gatorna under natten. Åsynen av Sigmars komet och den dansande mannen i svart har skapat en stor uppståndelse och oro i staden. Baerfaust kommer att vara ensam på vaktstationen under eftermiddagen och kvällen. Det är då ni ska slå till. Även Baerfaust måste vara utmattad, han har ju varit i en brutal kamp mot demi-gripen i Averburgs trådgärd och han har tillbringat hela natten på Averheims gator. Han är en formidabel krigare och motståndare, men vi ska utnyttja det faktum att han är utmattad och ensam. Ni ska döda honom och sedan ge mig hans huvud. Se också till att sätta eld på arkivskåpet i hans arbetsrum där han har utredningsakten. Slå till hårt, snabbt och försvinn sedan från brottsplatsen”.

Bengt “The Knife” nickade och sa “Kapten Baerfaust ska dö idag. Det ska bli ett sant nöje att döda den jäveln”. Bengt hatade verkligen kapten Baerfaust och detta var ett uppdrag helt i hans smak. Han visste att Baerfaust var en formidabel motståndare men det här var en alldeles unik chans.

The Black Hood vände sig sedan om och gick ned för trappan till husets källare. Det var då Bengt “The Knife” såg en detalj som han aldrig lagt märke till förut. The Black Hood’s mörka fotlånga kappa hade glidit upp en bit och en hög klack kunde ses på en läderstövel. En damstövel…

Bengt tittade på Gert som såg tillbaka på Bengt och höjde på ögonbrynen. Gert hade sett samma sak. “Så mycket bättre” tänkte Bengt. “The Black Hood är en jävla kvinna. En hora som alla andra kvinnor. Det ska fan i mig bli ett ännu bättre nöje att döda kvinnan The Black Hood”. Bengts tankar rusade. Han var sedan tonåren en utpräglad sadist och kvinnohatare. Och just nu tänkte han bara på hur han först skulle våldta The Black Hood kvinnan om och om igen och sedan sakta knivskära och snitta upp henne tills hon sakta förblödde. Hon skulle få lida värre än någon annan kvinna han hade dödat. Men först skulle han döda en annan person, kapten Baerfaust, som han också hatade djupt och innerligt.

View
Eftermiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 11
Nostredamus profetia

IMG_2422.JPG

Ferenc von Alptraum förundrades hur alla, inklusive honom själv, hade förbisett vilken rik och mångfacetterad informationskälla araben Abdullah Hussein utgjorde. Arabens skrik hade tystnat i samma ögonblick som han återigen svimmade. Husseins kropp låg naken på källargolvet. Brännjärnet i Ferenc von Alptraums hand glödde i den dunkla belysningen från ett par facklor. Stanken av bränt kött tillsammans med en unken doft av mögel och fukt var markant i källaren.

“Vilket ödets ironi mina vänner. Jag brände araben med det brännjärn som min mor brukade använda för att märka boskapen med när jag var barn. Nu är Abdullah Hussein märkt på ryggen likt ett kreatur, ett märke som bevisar att han är ett boskap i tjänst hos min hatade mor” sa Ferenc.
“Ferenc, ta det lugnt. Du får inte gå för långt. Han har svimmat igen” sa Fausta von Herzog.
“Ingen fara von Herzog. Jag och Ferenc vet vad vi gör och vi vet precis hur långt vi kan gå. Den mänskliga kroppen är bara ett skal som när den utsätts för fysisk smärta öppnas upp för all form av avslöjade hemligheter i det mänskliga psyket” sa Kristian Ascbeck.

Ett timme passerade tills Abdullah Hussein vaknade till liv igen. Ferenc von Alptraum hade inte väntat en sekund efter uppvaknandet utan resolut och bestämt vänt på arabens kropp, och utan att säga ett ord, tryckt det glödheta brännjärnet mot arabens mage. Abdullah hade skrikit högt och länge av smärta. På hans mage var nu von Alptraums heraldiska märke inbränt.
“Nåväl du lakej till Marlene, berätta nu vad innebörden i Nostredamus profetia är. Annars märker jag dig i ansiktet nästa gång med brännjärnet” sa Ferenc.
Fausta von Herzog tittade bort samtidigt som hon höll för sina öron. Tortyren kändes både överdriven och fruktansvärd och hon kunde varken se på eller höra det plågade skriket mer.
Kristian Ascbeck lutade sig över araben och sa med mild stämma
“Tala nu min vän och du ska slippa mer smärta. Lätta ditt hjärta och vi ska låta dig vila, du ska få mat och vatten och vi ska lägga om dina sår och ge dig en svalkande salva mot brännskadorna” .

Abdullah Hussein försökte tränga undan smärtan. Han tänkte på de vidsträckta och soldränkta sanddynerna i sitt hemland. Han tänkte på profeternas ord och det stora biblioteket i sin hemstad. Han tänkte på…. Smärtan som plötsligt drabbade honom var enorm, köttet brände och luften förpestades av den fräna doften av bränt kött. Brännjärnet hade tryckts mot hans nacke och det togs inte bort. Smärtan tilltog allt mer tills den var helt outhärdlig.
“Jag talar, jag berättar allt ni vill veta om Nostredamus profetia” vrålade Abdullah Hussein på bruten reikspiel.

Tio minuter senare var Ferenc von Alptraum utom sig av glädje. Han vankade euforiskt av och an i källaren. Vad Abdullah Hussein hade berättat kunde inte ens överträffa hans vildaste drömmar. Linda Therese von Mohr hade lämnat ytterligare en hemlighet efter sig. En hemlighet som en gång för alltid skulle krossa familjen von Apltraums maktambitioner. Men motivet…det hade Ferenc aldrig kunnat drömma om. Med ett leende på läpparna öppnade han den finaste vinflaska han hade i sin ägo. Han hällde upp vinet i stora magnifika kristallglas och skålade med vännen Kristian Ascbeck och älskarinnan Fausta von Herzog. De skålade i det dunkla källarrummet som var förpestat av doften av bränt människokött.

“För Marlenes och familjen von Alptraums undergång” utropade Ferenc.
“Mina vänner” fortsatte Ferenc. “Låt oss imorgon färdas till The Old von Alptraum Mansion och låt oss hoppas att vi upptäcker Linda Theres undangömda mästervärk. Ett mästervärk som Ruben von Mohr, Werner Lankdorf och deras vänner inte upptäckte. Sedan ska vi åka till Streissen och invänta konklaven. Och väl där ska jag en gång för alla krossa min förbannade mor och med henne ska hela familjen von Alptraum stiga ned i smutsen”.

Ferenc samlade sina tankar. Werner Lankdorf hade inte kunnat tyda profetian, han hade inte lyckats knäcka Nostredamus profetia. Inte ännu i alla fall. Flera dagar hade passerat sedan Ferenc bett Werner om hjälp. Och när Werner inte återkommit med ett svar hade Ferenc chansat vilt. Han hade med hjälp av Fausta von Herzog lurat Abdullah Hussein att komma på ett möte med löfte om ockult informationsutbyte. Kristian Ascbeck hade sedan gömt sig i Ferenc stadshus och använt all sin tankekraft för att suga i sig arabens livsenergi. Araben hade svimmat och sedan hade de tagit honom till den mörka källaren där ingen kunde höra hans plågade skrik när de torterade honom. Och den hemlighet han avslöjat om profetian var rena drömmen i Ferenc öron. Men skulle han och Kristian klara av de mentala prövningar som väntade i The Old von Alptraum Mansion? Den perverterade fienden var stark och det som väntade skulle kunna driva dem rakt ned i Satin Tronens mörkaste och mest dekadenta avgrund. Men risken var värt det. Om de fann Linda Therese von Mohrs hemlighet skulle de kunna krossa Marlene och familjen von Alptraum för alltid. Men vad skulle de göra med Werner Lankdorf om han också lyckades tyda profetian? Werner snokade ju tillsammans med Ruben von Mohr i saker som inte var deras ensak. De hade besökt the Old Von Alptraum Mansion, det hade ju Kristian Ascbeck själv bevittnat. Skulle de även behöva röja Werner ur vägen? Och Ruben von Mohr var ju inte heller att lita på. Han var förblindad av kärleken till Clothilde. Ferenc funderade, han och Kristian behövde när de kom åter från The Old von Alptraum ha ett möte med Friedrich von Kaufman och Curd Weiss. Ett möte som skulle avgöra Werners öde. Sedan skulle han resa till Streissen med Fausta och Kristian. Och Abdullah Hussein skulle följa med som deras “gäst”. Arabens enorma ockulta kunskaper skulle med all säkerhet komma till väldigt bra användning i Streissen.

Ferenc von Alptraum tittade på Kristian och Fausta. Han log brett och lutade sedan sitt huvud bakåt och bräkte som en get.

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Epilog - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Solnedgång vid Aver

Ruben kom ut på den stenlagda gatan. Det var hett och solgasset mot dom ljusa stenarna var bländande. Han stängde porten i muren som ledde till trädgården, för sista gången.

Han blev stående vänd mot porten med en hand vilande på muren som stöd. Han hängde med huvudet. Hatten hade han i den andra handen. Det var tungt att andas när hela hans inre knöt sig.
Den vita skjortan klibbade. Dom blankpolerade pistolerna i sina hölster över bröstet tyngde honom i hans skuld. Det var en annan gåva från Selena. Men dom skulle bara göra sitt smutsiga arbete en gång till.

Han hade hoppats vakna upp ur den här mardrömmen. Vad hade han väntat sig då? Trodde han att han kunde svära sig fri från mord inför Verena? Nej, det hade han inte ens trott när han gjorde det men han hade ändå antagit Selenas erbjudande mot bättre vetande. Erbjudande? Nej, det var en moders innerliga bön för sin son som gav genklang i Ruben. Alla andra tankar på moral, sanning, försiktighet, klokhet, intriger och konsekvenser för andra försvann. Han hade gått med på att vara hennes bödel redan innan hon hade erbjudit honom att lösa hans skuld till Aver Bank. Han visste innerst inne att det skulle svärta honom för alltid och göra att även om han fick Clothilde så skulle en sådan handling skapa skuggor i deras liv. Och ändå hade han gjort det.
Nu såg han allt i ett annat ljus. Eftertankens kranka blekhet. Varför skulle han gå med på något så dumt? Inte hade han något att tjäna på det. Tvärtom, von Kusch var i Black Hoods ficka. Låt Black Hood ta den stöten. Det tjänade Ruben på om något. Det visste Ruben men trots det gjorde han det.
Han tänkte till och med där, i den stunden, att det var en fälla för att snärja honom. Var det så att Werner var med på det hela? Ruben hade sina misstankar om Heidi och vad var det då som sa att Werner inte var i lag med Black Hood han också? Och dom andras grävande, framförallt Ingvald. Ingvald kanske var i Black Hoods sold. Men nej, Ruben viftade bort den tanken. Black Hood hade inte velat att Ruben stoppades. Eller, Ingvalds jobb var kanske att få Clothilde att distansera sig från Ruben. Nej, Ruben kunde inte tro det heller. Ingvald var en skrämmande och nådelös krigare men trots det helt öppen som en bok. Black Hood skulle inte kunna styra Ingvald på det viset. Det hela var Rubens fel. Vem vet, dom kanske trodde att Ruben var i maskopi med Black Hood. Det hade dom säkert all rätt att tro. Han borde ha berättat för dom. Då hade dom hjälpt Ruben och Werner. Men nu spelade inget av det där någon roll längre. Clothilde ville inte veta av honom längre. Hon var hans stora kärlek, hans mål för all hans strävan. Nu hade han ingenting. Hans liv var förverkat.

Han tog ett steg från muren och satte på sig hatten. Sen började han gå. Staden var vacker i den nedgående solens ljus. Han gick över Plenzerplatz. Det var folk vid templen och på marknaden. En vagn lastades med vattentunnor för transport ner till hamnen. Han tog trapporna ner till Weawers District. Snart var han på Friedrichhafen Platz. En gycklare framförde ett nummer där han plockade fram eld ur baken och det fick en skara barn att skratta så dom låg på marken och vred sig. Ruben kunde inte låta bli att le men sen kom tårar till hans ögon.
Via mörka och kvava gränder tog han sig till Todt Platz och vidare mot Aver. Han vandrade ut på Weawers Brücke och stannade mitt på det väldiga spannet över Aver. Där nere strömmade floden, bred och glittrande. En och annan person passerade förbi honom på sin färd över bron. Han gav dom ingen notis.

Han stod och tittade länge på vattnet. Låt floden ta honom. Omfamna honom i sitt mörka djup. Få honom att glömma. Ta mig med på din resa till havet, Aver du sköna! Solen sjönk och blev röd och han stod där fortfarande. Nu gick det många minuter utan att någon gick över bron. Ruben drog upp en pistol och laddade den. Han såg på den. Var det här en ynkryggs utväg? Den lätta lösningen? Han fick inget svar. Han kände bara förtvivlan.
Så spände han hanen och höjde pistolen till tinningen. Han hade bara att trycka av. Solens sista strålar badade fasaderna och brofundamenten i rött. Vattnet var bara mörkt. Då var det en tanke som kom upp i Rubens medvetande, en enda. Ett namn. Oskar von Hertwig. Just det, Ruben hade lovat sin gamle vän mark. En egendom för en adelsman i exil så han kunde slå sig ner i Averland. Och Ruben var en man av sitt ord. Sen dök det upp ett till namn. Diehl von Ritterbach. Ruben hade lovat honom en återkomst till Averheim i triumf. Han kunde inte överge honom efter dom extrema åtgärder han hade tagit. Det tredje namnet var Werner. Werner hade räddat livet på honom med risk för sin egen själ och nu var dom så att säga i samma båt. Ruben sänkte pistolen. Han hade bestämt sig. Han skulle fullfölja det här till slutet, vad det än månde vara.
Nu skulle han gå till sin far. Nu visste han till slut vad han skulle säga till honom. Men först, bara några ärenden. Tiden var knapp. Kometen hade visat sig. Slutet var här.

View
NPC citat spelhelg 10

“Ruben Ulfman von Mohr och hans vänner var väldigt övertygande. Jag är glad att jag lyssnade på hans argument och inte öppnade eld. Senare har kapten Baerfaust bekräftat och sagt att jag gjorde det rätta när jag inte öppnade eld mot pöbeln”
Zacharias Kneider

“Jag är glad över Ruben Ulfman von Mohrs kloka ord. Vi riskerade en slakt och en massaker som Averheim aldrig skulle kunna hämta sig från”
Hans von Leitdorf

“Jag minns knappt vad som hände. Bara att jag argumenterade med skitstöveln Ruben von Mohr och hans vänner. Mitt minne är dock dimmigt”
Bartol von Ogdeburg

“Vilken kväll. Jag var inte vid mina sinnes fulla bruk. Röken från bomben i Averheim påverkade min hjärna och mina handlingar. Men jag minns en intensiv debatt med Ruben von Mohr. Han hade även en vacker och förtjusande rödhårig kvinna med sig vars leende jag aldrig kommer att glömma. De vita toppiga brösten med fräknar. Det röda silkeslena håret och de förtrollande gröna ögonen. Jag kommer inte längre ihåg vad vi argumenterade om. Mina tankar var fokuserade på den rödhåriga kvinnan. Jag hoppas jag får se henne igen. Men jag minns även att Ruben hade ytterligare en person på sin sida, en man som var jobbig som bara fan. Mannen pratade som en dorfer och det var först en halvtimme senare, när jag såg honom igen som jag förstod att dorfern var den förbannade Gabriel Sachs. Jag drog då min pistol och sköt mot honom. Ett skott träffade svinet i axeln och blodet flödade. Skitstöveln lyckades dock gömma sig, i röken från bomben, inne på Averburgs borggård. Men nästa gång ska jag se till att dorfern dör. Gabriel Ska dö en gång för alla”
Mattias von Grünwald

“Så här i efterhand inser jag att Ruben hade rätt. Men det kommer jag naturligtvis aldrig att erkänna. Hade vi öppnat eld mot pöbeln skulle familjen von Alptraum aldrig kunnat få Elector Count titeln”
Marlene von Alptraum

“Jag är nöjd med att ha övertalat Friedrich von Kaufman att förlåta Ruben von Mohr och återinsätta honom som ambassadör. Han kommer att vara till stor nytta i spelet som ska komma”
Curd Weiss

“Folket har segrat. Vi har tvingat de rika att förse hamnen och der Faust Quarter med färskt vatten. Bryter de sin del av avtalet kommer vi att bränna Plenzerplatz till marken och vi kommer att hänga Ruben von Mohr först av dem alla”
Boris Lönnermann

“En katastrof för The Black Hood. Planerna var så nära att lyckas men den där Ruben von Mohr förstörde allt med sina ord. Den rödhåriga kvinnan vid hans sida kändes väldigt bekant, var har jag sett henne förut?”
Bengt “The Knife”

“Aldrig att jag ser der Fleischer i ögonen igen. Den mannen är fan i mig det mest skräckinjagande jag sett”
Stanislav Schüssel

“Först den dansande mannen i svart. Sedan Sigmars komet på himlen. Der Untergang, The End Times, är här. Botning syndare, botning i Sigmars namn”
Rune Steen

“Friedrich von Kaufman och Curd Weiss är mer farliga motståndare än jag räknat med. Kylan i Curd Weiss ögon och det beräknande uppträdandet. Vem är han egentligen?”
Adele Ketzenblum

“Werner Lankdorf bröt vårt avtal efter bara några timmar. Han kunde inte hålla tyst och vara diskret som vi kommit överens om. Åtgärder måste vidtas. Werner måste få Giselbert Kuhn att försvinna”
Niccolo Machiavelli

“Ett gäng galningar förföljde mig. Jag glömmer aldrig hur den fula och fasansfulla besten flåsade i min nacke. Tror aldrig jag har sett en person så ful och motbjudande. Som tur var vände han dock om när ryttarna anlände. När jag efter en halvtimme återvände till platsen såg jag bara blodspår. Inga kroppar fanns kvar, bara några herrelösa hästar”
Gertie

“Jag trodde jag kände Ruben. Han har alltid varit förtjust i mig och behandlat mig väl och med värdighet. När han för några månader sedan friade till mig blev jag smickrad och jag kan erkänna att jag inte var helt ointresserad även om jag på inrådan av Marlene tackade nej. Men den Ruben jag såg idag var en helt annan person än den unga man jag lärt känna. Han ljög och betedde sig märkligt. När jag sedan konfronterade honom avslöjade han till sist det fruktansvärda. Han hade mördat Selena von Kusch med sina bara händer. Han sa att det var Selenas önskan. Sedan följde en osammanhängande sörja av ord och undanflykter. Till och med hans egna vänner med Ingvald Reise i spetsen tog avstånd från hans handlingar. Jag har gråtit hela dagen för att den man som jag såg som god och älskvärd visat sig vara en simpel, kallblodig mördare och lögnare. Jag har dock lovat Ruben att bevara hans mörka hemlighet som tack för den tjänst han gjorde mot familjen von Alptraum när han brände tavlan från The Old von Alptraum Mansion”
Clothilde von Alptraum

“Jochen Krupp är död. Selena von Kusch är också död. Båda skjutna i huvudet av banditer. Von Mohrs män tog ingen av banditerna levande. Vi har ingen information och inget spår efter vilka banditerna var. En bedrövlig expedition och ett misslyckat uppdrag av ambassadör von Mohr”
Curd Weiss

“Vilka vändningar och överraskningar i den här märkliga historien med Selena von Kusch”
Giselbert Kuhn

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 5 - Frau Wera
Överfallet

Diligensen från Averheim hinner bara åka några hundra meter då Wera hör något som låter som en hornstöt bakom sig. När hon vänder sig om ser hon Gertie blåsa i ett något slags jakthorn.
”Varför blåser hon i ett horn? För att varsko andra att vi kommer såklart!” Wera ropar till Krupp:
”Vänd vagnen!”
Krupp vänder vagnen och de rullar tillbaka till platsen där trädet låg över vägen. När Gertie ser att de åker tillbaka mot henne flyr hon iväg bakom den höga häcken. Hon blir jagad av både Ingvald och Gabriel som snabbt hoppade ut ur vagnen när den stannade.
Ingvald och Gabriel har precis försvunnit bakom den höga häcken då Wera ser sex ryttare som kommer emot dem längst vägen. Ryttarna kommer galopperandes tre i bredd, alla är klädda i läderrustning och har armborst eller pistoler i händerna.
Wera vrålar till de andra:
”Ryttare kommer! Vi blir anfallna! De kommer bakom oss!” Hon lägger sig sedan till rätta bakom en lår på vagnstaket och siktar in sig med armborstet.
”Kom bara lite närmare era kräk, så ska ni få känna på ett armborstlod.” Men Wera försöker bara peppa sig själv: ”Sex ryttare! Med skjutvapen. Till häst. Det här känns inte bra. Här gäller det att träffa med varje skott om vi ska komma levande ur det här.”
Wera siktar in sig på ryttaren i mitten av den främre raden. Hon kramar avtryckaren och ser med tillfredställelse att hon träffar. Hon laddar snabbt om medan ett armbortlod från banditerna träffar låren framför henne.
När hon lyfter blicken igen ser hon att banditerna är nära vagnen nu men för ryttaren i mitten tar anfallet slut då Wera träffar honom med sitt andra skott och han faller av hästen.
Så är ryttarna framme vid vagnen. Tre banditer rider runt vagnen till vänster om Wera och de två andra rider runt till höger om henne.
En av ryttarna till vänster om Wera rycker plötsligt till när en blixt från ingenstans träffar honom med ett sprakande läte. ”Måste vara Werners verk.” Hon slås sedan av att magikern blivit starkare. ”När vi först träffades skickade han en mycket mindre projektil mot Fritz.”
Luften fylls av rop och pistolskott. Wera förväntar sig bli beskjuten där hon ligger på taket till vagnen men till sin förvåning får hon inget skott på sig. Sedan blir hon varse om varför; ryttarna siktar in sig på deras kusk – Jochen Krupp. Wera ser hur Jochen träffas av skott från både pistol och armborst och faller av kuskbocken med ett lod utstickandes från bakhuvudet.
”Helvete. En av oss redan nedgjord. Hur ska vi nu överleva detta?”
Hennes tankar avbryts av ett vrål från häcken vid sidan av vägen. Ut på vägen stormar Ingvald ”Der Fleischer” Reise svingandes sin zweihänder. Ryttaren närmast Ingvald som träffades av Werners blixt hinner inte ens reagera på vad som händer innan tvåhandssvärdet träffar honom i magen och han faller död av hästen. Efter Ingvald kommer också Gabriel rusande runt häcken.
”Ett lika!” Wera skickar ett lod mot ryttaren närmast henne. När hon kastar en blick bakom sig får hon se att Ingvald fortsätter svinga sitt stora svärd mot nästa bandit samtidigt som han fortfarande rör sig framåt. Der Fleischer lyfter bokstavligen både ryttare och häst innan bandit nummer 2 far i backen. Blixtsnabbt kommer Ingvalds hugg genom den fallnes mage och banditen blir stilla. ”2 – 1 till oss! Heja Ingvald!”

Men Ingvald är långt ifrån klar utan fortsätter sin framfart mot den tredje ryttaren. Under tiden har Ruben klättrat upp på vagnstaket med Wera. Plötsligt riktar han pistolen mot Selenas kropp och skjuter liket i huvudet. Handlingen får alla att hoppa till och Wera förbannar tyst adelsmannen: ”Varför var det nödvändigt att göra det precis nu, mitt i striden? Skjut mot banditerna istället!”
På grund av det störande momentet missar Wera med sitt nästa skott men turligt nog verkar också stråtrövarna ha problem med att träffa sina mål. Hon ser att de nu riktar in sig på Ingvald vars svärd är rött av blod.
Men inget kan stoppa Ingvald. Han nedgör banditerna likt en bonde som slår ner sina grödor med sin lie. Det stora svärdet åker runt i vida cirklar och varje gång det träffar faller en bandit. Werner försöker stoppa upp Der Fleischers bärsärkagång:
”Vi behöver ta en levande!”
Ropet är förgäves. När den femte stråtrövaren faller när zweihändern nästan delar honom på mitten försöker den siste ryttaren fly men faller efter ett par steg med Weras armborstlod i ryggen.

Nu när alla banditerna är döda börjar Wera inspektera kropparna. Samtliga av de fallnas pistoler har ett emblem i form av en ledsen sol – Ingvald känner igen emblemet som stadsvaktens. Ingen i sällskapet känner dock igen någon av de döda stråtrövarna. En av de döda har en nyckel runt halsen vilken Wera tar beslag på. Gänget lägger nu liken på vagnstaket och tar med sig alla kropparna till Averheim.
När de anländer till Averheim tar de döda banditerna till Morrs trädgård utanför den södra stadsmuren innan de åker in i staden och till Red Arrow Coaches. När de kommer fram hoppar alla ur vagnen utom Ruben som fortsätter till von Alptraums stadshus för att släppa av Clothilde och hennes livvakt.
Wera och Gabriel går till Rubens hus. Där klär Wera ut sig till Diethild igen och klär ut Gabriel till sjömannen Jonathan Brückner. Paret går sedan till vaktstationen i Weavers District för att kolla upp med Kapten Baerfaust om banditerna tillhört stadsvakten.
När de kommer fram till vaktstationen blir duon först stoppade av den vakthavande på stationen men blir visade till Baerfaust efter att Wera bett vakten att hälsa från kaptenens informatör från Gardenpartyt.
En trött och sliten Baerfaust blir uppdaterad över vad som hände längst vägen mot Grensstadt och att stråtrövarna hade stadsvaktens vapen. Wera följer Selena von Kusch önskan och säger till kaptenen att grevinnan föll för ett vådaskott. Kaptenen erkänner att vapen försvunnit från garnisonen samt att flera vakter har slutat då de inte fått betalt.

När Wera och Gabriel går så tillbaka till von Mohrs hus och strax efter dem infinner sig även Ingvald, Ruben och Werner. De två senare är väldigt nedslagna och deppade då de båda blivit utskällda över vad som hänt de har även blivit anklagade att ha brutit ett förtroende. Werner berättar att de blivit ålagda att döda Gisselbert Kuhn då denne har sett och hört vad som hänt och inte går att lita på.
Nu startar en livlig diskussion över vad de skall göra härnäst.
Den pågår dock bara en kort stund innan Ruben ber dem alla att lämna honom ifred då han inte mår bra. Wera föreslår att de går till The Golden Spool med argumentet att det är ett bra värdshus. Werner och Ingvald går med på att följa med och trion beger sig till Weavers District.

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 4 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Mordet på Selena von Kusch

På morgonen följer alla utom Ruben med till Ingvalds templarceremoni. Ruben går till Journeys End och ser på förberedelserna inför avfärden tillsammans med Curd Weiss. Alla samlas, inklusive Clothilde och hennes livvakt Giselbert Kuhn. Selena von Kusch kommer. Hon ser riktigt dålig ut. Ruben säger att hon ska vara med. Alla kommer med invändningar och Ruben improviserar någon dålig ursäkt. Weiss är inte glad för detta och pressar Ruben att han vet att de var i Old von Alptraum Mansion. Till slut ger de sig av. De reser genom södra stadsporten där von Leitdorfs trupper fortfarande står. Det är varmt men lugnt i den tidiga timman. Efter en stund måste Selena stanna och gå ur och kräkas. Ingvald, Wera och Gabriel fattar misstanke och börjar förhöra Selena. Först måste Ruben och Werner få henne bort från dem och sen måste Ruben övertyga Clothilde om att det inte är någon fara. Han kommer på en bättre historia den här gången. Han säger att han var orolig för anklagelserna Marlene och Leonora kom med angående honom och Brecht och att han då tyckte det var bra om någon som Selena var med som ju på samma möte hade uttryckt att hon var besviken på Rubens uppförande. Att därigenom ha med en neutral part på den här resan. Clothilde verkar lugnad av förklaringen och släpper det hela. Wera och Ingvald är däremot fortfarande misstänksamma och Wera är inte alls glad.

De fortsätter resan och kommer ut på fälten på vägen mot Heideck. Gårdarna är färre och det är kullar med skogsdungar här och var. Werner signalerar till Ruben att Selena mår så dåligt att det måste ske nu. Ruben hoppas på ett överfall snart men det kommer inte. De stannar igen och går av vagnen. Selena och Werner övertygar Ruben om att ta henne avsides och strypa henne. Ruben brottas med problemet och ser ingen utväg. Han vet framförallt inte hur han ska få Ingvald oklanderligt ut ur det hela. Det ser väl inte bra ut om han som just är insvuren som templar misslyckas i sin plikt? De går avsides. Selena tar sig upp för en kulle med sina sista krafter. Werner ser en ryttare som sakta rider förbi vagnen där nere. Han ser också att Gabriel är på väg upp. Selena och Werner tar ett rörande avsked men Ruben varken hör eller ser något. Det är nu det ska ske. Varför blev det så smutsigt plötsligt? Känslan han hade igår är helt borta. Werner håller i Selena och Ruben trycker något klädesplagg över hennes ansikte. Det tar lång tid. Hon vrider på sig och fäktar. Just när de lyckats få kontroll på Selena kommer Gabriel upp på krönet och ser hur de håller på att strypa henne. Han blir chockad men behåller fattningen. Selena ligger livlös. Werner och Gabriel hjälps åt med Selena och Ruben hastar i förväg för att bringa nyheten till de andra.
Under tiden har Ingvald haft ett långt samtal med Clothilde om tecknen på post traumatisk stress och övertygat henne om att det är något skumt som pågår. Hon ställer Ruben mot väggen och han berättar till slut allt. Clothilde börjar gråta:
”-Detta trodde jag aldrig om dig Ruben.” Hon tar en pistol och sätter den i handen på Ruben och säger argt ”-Uppfyll i alla fall kvinnans önskan om att bli skjuten! För den tjänst du har gjort von Alptraum så kommer jag inte att säga något om det här men vi är färdiga med varann!” Så går hon. Ruben är totalt förkrossad av Clothildes ord och inser, som om det var en mardröm, hur fel han handlat.
De lastar upp Selenas kropp på vagnen och drar vidare. Plötsligt är vägen spärrad av ett nedfallet träd. En flicka i närheten går och samlar nedfallen frukt. De talar med henne men hon är undanglidande. Så ger hon en signal. De är utsatta för ett bakhåll. Sex ryttare närmar sig snabbt. Det ser illa ut men Ingvald kommer och slaktar ner alla ryttarna och Wera skjuter några. Föraren, Krupp, blir skjuten. Ruben och Wera sitter på taket och skjuter. Ruben passar på att sätta en kula i Selenas huvud. Wera hoppar till och blänger på Ruben. Sen ropar Ruben och Werner till Ingvald att spara någon levande men han går inte att stoppa. Inte får de tag i flickan heller som springer därifrån. De reser tillbaka med alla liken staplade på vagnen. Det gnager i Ruben att Giselbert Kuhn har varit vittne till alltihop. Sitter han och småler lite? Ruben pikar honom om att han vet om att han är spion åt von Griffonstein. Då säger Clothilde till Ruben på skarpen att nu får det vara nog. Ruben är tyst. Expeditionen blev helt misslyckad och drog dessutom på sig Selenas och Krupps död. Banditernas kroppar lastas av vid Morrs trädgård. De identifieras av Baerfaust. Selenas kropp transporteras till hennes hus. När de har kommit fram sitter Ruben på vagnen vid Jouneys End och kan inget göra. Curd Weiss är arg. Machiavelli är arg. Ruben går hem. De har ett möte och det blir mycket tjafsande och anklagelser.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.