The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 8, del 3 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Fritagningen av Heidi von Tasswinder

Natten har kommit. Dom går mot Brunweg 2. I kvarteren är det öde och mörkt. Dom bestämmer att Caspar och Gabriel går i förväg och spanar. När Gabriel kommer tillbaka är han alldeles skakig. Han säger att han har sett en best sitta och huka i skuggorna i närheten av Brunweg 2. Dom blir först oroliga men ser sen att det är gatupoeten Erwin Körber. Ruben talar med Gabriel en stund och får honom att samla sig lite. Han har varit med om mycket det senaste dygnet. Dom letar upp adressen och går in på baksidan. Det är ganska tomt här. En trappa leder uppåt och det finns två rum. I ett rum är det massor med ljus och ett pentagram. Dom känner genast att det är något olustigt med det här huset. Som om dom var bevakade och något hela tiden försökte lura dom. Gabriel säger att han ser en hemsk person i det andra rummet men Werner övertygar honom om att han bara ser i syne. Dom fortsätter uppåt. Gabriel och Ingvald som är först med att kolla alla rum blir utsatta för svåra prövningar mot deras viljestyrka. Dom tar sig upp på översta våningen. Där svimmar Ingvald av den stora påfrestningen och Gabriel tar på sig jobbet att släpa ner honom. Nu står Caspar inför en dörr. Han säger att det står två kvinnor i rött framför dörren, som vakter. Werner säger återigen att det bara är en illusion. Caspar tar sig samman och går framåt. Då märker han att ingen är där. Dom ska till att gå igenom dörren men innan dörren är ett rum till vänster. Ruben råkar titta in där och får sig en överraskning. Wera! Han har inte sett henne sedan dom var hemma hos honom och nu är hon här. Hon är inte fånge utan hon ligger helt naken och sträcker ut sig njutningsfullt på ett hav av röda kuddar och ser på Ruben.

IMG_1701.JPG

Ruben tycker om den här synen av Wera. Hon är på något sätt mer yppig med fylliga bröst och välformade höfter. Ruben kan inte slita sina ögon ifrån henne. Werner och Casper försöker förgäves få med Ruben. Dom fortsätter istället själva för att undsätta Heidi. Ruben står där som förtrollad av Wera. Efter en stund minns han dock att det var ju för Heidis skull dom var här. När han samlar sig så upplöses illusionen och han fortsätter efter Werner och Caspar.

Han kommer in i ett rum som gör honom illa till mods. Här står en läderfåtölj och i taket hänger det hundratals dockor. En stor docka står i ett hörn. Den är som hämtad ur en mardröm och man sneglar hela tiden oroligt på den och undrar om den just rörde på sig. I fåtöljen sitter Caspar. Han gråter. Bredvid honom står Hilda Fickmichspäter och tröstar honom. På golvet knäböjer Werner och håller en bunden Heidi i famnen. I ett hörn ligger också Kirsten Vahnsinn. Det är inte mycket liv i någon av kvinnorna. Kanske dom har blivit drogade. Ruben vill få ut alla så fort som möjligt. Att befinna sig i ett så skört tillstånd som Kirsten, Heidi och Caspar är inte bra under längre tid på den här platsen. Ruben känner att han kanske påverkas mindre än dom andra och han känner Hilda sedan dom var barn så han har alla kort på hand för att skapa en avledning. Han undrar bara vad han måste offra, men allt för Heidi och Werner! Han lägger all sin uppmärksamhet på Hilda, som om dom andra inte var där.
”-Kära Hilda! Det var längesen!” säger han och går emot henne.
”-Ruben! Du har kommit till mig. Jag har önskat detta. Jag minns hur du sjöng med din mor i fabriken. Kom, sjung för Caspar, Ruben! Han har sett sin död och det gjorde honom ledsen” säger Hilda. Ruben sjunger en stund. Caspar verkar vara vid sina fem sinnen i alla fall. Det bådar gott.
”-Åh, du har lika vacker röst som alltid och du har blivit en man” säger Hilda.
”-Och du har blivit en mycket vacker kvinna Hilda. Jag vill stanna här hos dig. Dom här andra behöver vi inte. Låt dom gå, dom mår inte så bra i alla fall” säger Ruben. Han förväntar sig att behöva argumentera men Hilda säger:
”-Jaha, ja, det kanske är bäst som du säger.” Hon verkar nu lite frånvarande när det gäller sina andra gäster. Ruben har dock hennes fulla uppmärksamhet. Dom går nära varandra och talar i viskande stämmor. Ruben gör en rörelse bakom ryggen åt dom andra att dom ska avlägsna sig. Werner hjälper Heidi upp från golvet och Caspar får med sig Kirsten. När dom är på väg mot dörren viskar Caspar något till Werner och dom tittar på Ruben. Werner och Ruben utbyter blickar. Werners blick är tydlig att läsa:
”-Ska vi verkligen lämna dig här?” verkar han säga. Ruben möter Werners blick och nickar nästan omärkbart och ler ett leende som Ruben hoppas förmedlar att allt kommer att gå bra och att dom inte ska oroa sig för honom. Werner nickar att han förstår men ler inte tillbaka. Ruben hoppas betala tillbaka något för lojaliteten dom visade Ruben i Old von Alptraum Mansion. Dom går.

Det verkar som Rubens närvaro får Hilda att börja tänka till. Hon vill gärna prata.
”-Tråkigt att dom går. Jag tyckte om att ha dom här men jag förstod inte helt varför. Jag trodde att dom skulle komma i natt.”
”-Von Sterber och Linda Therese von Mohr?”
”-Ja. Den vackra unga kvinnan skulle få möta herr Liebling. Men Ruben, din mor, det är ju omöjligt. Den kvinnan är ju knappt äldre än du.”
”-Det är inte min mor Hilda. Jag försäkrar dig. Hon är en bedragare frammanad av magi. Hon följer sina egna planer. Hon är mycket farlig.”
”-Åh, vad glad jag blir att få höra det från dig. Jag har haft mina misstankar men jag har inte vetat vad jag ska göra och dom andra har inte bestämt sig heller.”

Så, tänker Ruben, dom två rivaliserande delarna av Jade Sceptre. Det är nog den falangen som Hilda pratar om som kommunicerar med hjälp av det hemliga facket i badhuset. Och Heidi skulle förhöras av herr Liebling. Det bekräftar misstankarna att Heidi på något sätt står The Black Hood nära. Linda Therese von Mohr har dragit samma slutsats. Men varför gick Heidi med Linda Therese von Mohr från Averburg? Det skulle hon väl aldrig ha gjort? Hon vet ju vem hon är. Såvida inte Linda Therese var förklädd till Lena Steinhäger. Den som Werner pratade med var ju osäker. Kan Linda Therese även känna till den kopplingen till The Black Hood? Då borde det betyda att Lena Steinhäger och Heidi har haft kontakt. Ja, det har dom ju! Kartan över kloakerna. Ruben och Gabriel drog slutsatsen att Lena hade stulit dom men…tänk Ruben! Tegelstenar och jaktfalkar. Det är något precis utanför Rubens synfält som han inte får tag på nu. Men han ska krossa Jade Sceptre i alla fall. Det är ett som är säkert. Han ska få över Hilda på sin sida. Lika bra att bre på ordentligt.
”-Min mor varnade mig för att detta skulle hända. Men Hilda, jag har sett Satintronen. Den här bedragerskan är inte dess vilja.” Nu ser Hilda på honom som vore han en frälsare.
”-Säg Hilda, finns ateljén kvar?” frågar Ruben. Hilda ser på Ruben som om hon hoppades på den frågan.
”-Ja, den finns” svarar hon uppspelt.
”-Kan vi gå dit? Jag vill så gärna se den.”
”-Inte nu. Men jag kan förbereda den. Så kan du få möta dom andra också.”
”-Det vill jag gärna. Skicka bud till mig när det är dags.”

Så ger dom sig hän i lekar och den natten upplever Ruben extas som han inte trodde var möjlig. I varandras armar vilar sen Ruben och Hilda till morgonen.

View
The Enemy Within - Spelhelg 8, Del 2 - Frau Wera
En hemlig gång

Waldemarius skynder sig nu fram och befriar sina föräldrar medan Wera pustar ut efter striden:
”Vi klarade det!” Hon går sedan fram och kollar upp de två stupade Hooks-medlemmarna. Båda är döda och har inget annat av intresse på sig.
Hon hör under tiden glada tillrop från Waldemarius och när hon lyfter blicken står familjen Loamdelve och kramar om varandra.
Wera ser nu en lucka i hörnet av golvet intill där paret Loamdelve och Waldemarius upptäcker en lönndörr i väggen bakom.
När Wera sveper med blicken och tittar runt väggarna får hon en mindre chock: På en av väggarna hänger en målning. En målning som förställer henne själv liggandes naken på ett bord. Över henne lutar sig en naken Murrman som äter av hennes inälvor som faller ur ett gapande sår på hennes mage. ”Vad är detta? Ännu en blodig bild på mig. Vad skall jag tro?”

”Vi måste härifrån! Vi vill komma bort från detta hemska ställe.” Fru Loamdelve låter väldigt rädd.
”De är hemska människor! Mannen som kallas The Knife är värst av dem alla.” Herr Loamdelve fyller på.
”Vilka mer har varit här?” Wera vänder sig mot och. Hon märker nu att paret är ser överraskande fräscha ut och har rena kläder på sig.
”Albert Swearmonger var fånge med oss här. Han var misshandlad och blodig. De tog med sig honom när alla gav sig av ikväll.”
”Några fler som ni har sett och hört?”
”Herr Murrmann har varit här. Han och en ungpojke vid namn Caspar badade oss…”
”Pojke? Caspar!? Vad gör Caspars pojke med Murrmann? Detta bådar inte gott.”
”… Jag hörde The Knife säga till Murrmann att Matilda Durbein spelar ett dubbelspel – hon sågs prata med Witchhuntern i Sigmartemplet. Det kom också en man hit, en man med en gyllene mask för ansiktet. Han frågade The Knife om The Balck Cowl var redo för ett möte. Mannen med masken gick sedan in genom lönndörren bakom er.”
”Dagobert Gabor. Detta fråntar alla tvivel att trollkarlen tillhör står på fel sida av lagen.”
Waldemarius går nu fram till lönndörren och öppnar den. Bakom dörren gapar en gång som försvinner in i mörkret.
”Snälla Waldemarius. Vi vill härifrån nu.”
”Jo, ja, javisst.” Waldemarius verkar ha svårt att slita blicken från gången.
Wera och Waldemarius eskorterar hans föräldrar upp till baren och fram till det uppbrutna fönstret.
”Ta er till The Golden Spool i Weavers DIstrict och vänta där i rum 18, här har ni nyckeln.” Wera ger paret sin rumsnyckel. ”Vi kommer dit inom kort.”
Och ger sig av. Wera och Waldemarius går tillbaka ner till White Horse källare.
”Ska vi verkligen gå in i gången. Vad kommer vänta på oss på andra sidan?” Wera luftar sin oro.
”Fast vi kommer aldrig att få denna möjlighet igen” replikerar Waldemarius.
”Du har rätt, vi kollar vart gången leder, men först får jag titta till dina sår.”
Wera och Waldemarius plåstrar om varandras sår, dricker och passar på att samla sig.
”Vad finns där inne i mörkret? Varelserna med gula ögon?” Fler vakter? The Black Cowl?” Wera har svårt att dämpa ångesten över att gå in i mörkret. Då slår det henne: ”Faustmans pistol. Hur kunde jag glömma den?”
Att hålla i vackert utsmyckade pistolen ger henne en lugnande effekt. ”Nu kan de komma. Det finns få som kan stå emot en pistolkula.”
Under tiden har Waldemarius plockat åt sig en lykta som han nu tänder. Han och Wera utbyter bistra men bestämda blickar innan de går in genom dörröppningen och stänger för lönndörren efter sig utan att den går i lås.
Wera finner nu att de går i en mörk gång som fortsätter in i mörkret. Waldemarius går först då han ser bättre i mörkret än henne. Wera bär lyktan i sin vänstra hand medan den högra handen håller i pistolen. Klaustrofobin som tidigare gjorde sig påmind när hon gick med Swearmonger till dennes tillhåll gör sig påmind igen. Men ännu en gång lyckas hon trycka undan känslan och istället inser hon att gången leder in mot Faust Quarter. Trots att hon är nästan blind i mörkret far Weras huvud runt under hennes gång, letandes efter rörelser eller ljud. Hon kastar då och då även en blick bakom sig, halvt förväntades att se ett ljussken från en öppnad lönndörr och rop som signalerar att de blivit upptäckta. Efter att med nervösa steg ha gått cirka 25 meter kommer de fram till slutet av gången. På väggen framför dem där en stege är fastsatt. Stegen går upp till en bastant lucka som är låst av ett lika bastant hänglås.
”Kan du få upp låset, Waldemarius?”
”Jag kan prova.”
Waldemarius tar fram en uppsättning dyrkar och klättrar upp för stegen. Wera hör hur det skramlar till och ljudet av metall mot metall. Skramlandet låter så högt i mörkret att Wera är övertygad om att det hörs ända till Upright Pigs källare. Så hörs det ett klickande ljud ovanför henne sedan ett gnissel samt Waldemarius svordomar.
”Gick det inte bra?”
”Jodå, låset gick upp men dyrken fastnade i hålet. Förbannelse!”
Waldemarius stoppar ner hänglåset med dyrken i en ficka på sin rock och öppnar försiktigt luckan. Wera ser hur han försiktigt öppnar luckan och tittar ut genom springan. Så vinkar han Wera att följa med varvid han öppnar luckan så mycket att han kan klättra genom öppningen.
Wera tvekar inte utan klättrar snabbt uppför stegen efter Waldemarius.

Hon finner sig nu vara i ett nästan tomt rum. Allt som finns är två stolar, förbommade fönster och en trappa som leder uppåt. Det udda paret stannar först och lyssnar innan de fortsätter uppför trappan.
Övervåningen består också av ett enda rum men med fyra fönster som vetter mot varje väderstreck. Framför varje fönster finns det ett armborst stående på varsitt stativ.
”Skaplig vaktpostering. The Black Hood tar inga risker gällande säkerheten vid sina möten.”
Waldemarius upptäcker nu en bok som ligger på en fönsterhylla vilken han tar med sig.
Wera rycker åt sig ett av armborsten och de går sedan ut från huset.
När de stänger dörren efter sig upptäcker de att en äldre kvinna tittar på dem på andar sidan gatan. Wera går fram till kvinnan och trycker ett silvermynt i hennes hand:
”Du har inte sett något, okej? Gå nu iväg och spendera detta mynt på ett bra sätt.”
Kvinnan nickar och går sin väg medan Wera och Waldemarius tar sig därifrån.
”Vi passar på att gå till White Horse och ser efter om Atzvig och Jochutz är där” säger Wera.
Tyvärr så finns inte de forna garveriägarna att se men Wera ser däremot slaktaren Hans Muller. Wera beställer mat och försöker få ut information från Muller gällande de stängda garverierna men hon misslyckas då Muller inte känner igen henne och blir misstänksam.
På vägen från White Horse går Wera och Waldemarius förbi baksidan av garverierna. De finner att bakdörren av Jochutz garveri är låst med ett bastant hänglås och när Waldemarius försöker dyrka upp låset hör Wera en vissling.
”Den visslingen. Det är samma typ av vissling som jag hörde när vi stormade The Knifes tillhåll!”
Hon väser till halflingen:
”Skit i låset. Vi är upptäckta. Vi sticker!”
De båda springer ifrån hamnen och till Weavers District. Sedan går de i en vid cirkel runt Weavers Brugge till Textilbrygge vilken använder för att ta sig till andra sidan av floden Aver. Wera tvättar nu av sig sin förklädnad varefter hon och Waldemarius går till Striganylägret.
De möts av Domnar Hussni:
”Godkväll, Wera. Vad förärar oss detta sena besök?”
”Godkväll Domnar. Jag och min vän Bertam här är eftersökta av ett kriminellt gäng vars ledare var han med plymen som du skickade iväg från ert läger för några dagar sedan. Du sade tidigare att jag var välkommen att spendera natten här om jag ville. I natt vill jag det och jag ber ödmjukast att vistelsen även kan inkludera min vän här.”
”Naturligtvis.”
”Ta emot min största tacksamhet, Domnar. Ber om att få besöka Luna Raluca innan sovdags. Jag har haft huvudvärk och känt mig febrig under hela dagen och vill fråga Luna Raluca om hon kan hjälpa mig. ”
”Det behöver du inte be mig om detta. Jag styr inte över Luna Rauca. Du kan fråga henne själv.”
Wera och Waldemarius går till Ralucas vagn där Wera får hjälp. Raluca ger henne en dekokt mot sin feber samt en riktig sängplats. Wera faller direkt in i en tung sömn.

View
The Enemy Within - Spelhelg 8, del 2 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Returmatch

Ruben och Leo står på Plenzerplatz.
”-Vem stödjer ni egentligen herr von Mohr?” frågar Leo.
”-Det kommer ett slutspel Leo och till dess kan allt hända” säger Ruben. ”-Enklaven i Streissen ska snart utlysas. Därför vill jag ge dig ett uppdrag. Bege dig till min farmor i Streissen och bistå henne tills jag kommer. Skulle det passa dig?”
”-Det gör jag gärna. Jag tror att det skulle vara bra för mig att komma härifrån. När vill du att jag reser?” Leo verkar upprymd av detta förslag.
”-Imorgon bitti. Du ska få ett brev med dig till min farmor. Gör dina förberedelser. Jag ska höra om Nellie Metternisch kan tänka sig att sköta hushållet åt mig. Och säkerheten har jag planer för.”

Dom skiljs åt och Ruben går ner till Weawers District och The Golden Spool. Där möter han Gabriel, Werner, Ingvald och Caspar. Dom skålar och jobbar på att bygga upp Ingvalds självförtroende inför matchen. Ruben passar på att fråga Gunter Baltes om von Hochstauffer är anträffbar men han har tydligen gått och lagt sig.

Dom går ner mot hamnen. Det är varmt och fuktigt och mycket folk ute. Textilarbetare trängs med stuvare, hantverkare, kriminella och borgare. Fina droskor rör sig genom mängden. Livvakter motar bort folk. Vid Weawers Brücke är klaffbron uppfälld och den vertikala bron bildar som en fondvägg för skådespelet som ska komma. Dom stora tornen som bildar brons fundament är behängda med lanternor. Banderoller basunerar ut ”Vi pissar på stadsvakten!” och andra smädelser mot kapten Baerfaust.
Flucht och Thorgrim tar upp satsningar. Helmut Weiss och Bloody Bert säljer öl, vin och weirdroot. I ett av tornen tar prostituerade emot kunder. Dörren står öppen. Sara Topfer skymtar där inne. Hon verkar drogad och har blåmärken. Det hela övervakas av ”the Knife”. Någon frågar efter Wera. ”The Knife” blir rasande.
”-Nämn aldrig den horans namn i min närvaro igen!”

Här är många som Ruben känner. Han passar på att tala med Hannes von Mecklenburg. Ruben har hört att han närmat sig borgarna. Hannes bekräftar detta och säger att det har med Heideck att göra. Staden lyder under Magda von Leitdorf, Rufus fru, men det är von Mecklenburgs som har den hävdvunna besittningsrätten till staden. Dom pratar lite mer och Hannes säger att han hört att von Kaufmans göranden och låtanden i Nuln är lite mystiska. Mer vet han inte.

Så kommer von Tuchtenhagen fram till Ruben och Werner. Theodosius frågar om inte Ruben har något att ge honom och vill veta mer om tavlan. En del runt omkring verkar vara intresserade av vad dom pratar om. Hogweed hoppar runt dom glatt. Ruben ber von Tuchtenhagen att hålla lite lägre profil men det är lönlöst. Von Tuchtenhagen inser att han inte får veta mer så han ber om ett frukostmöte istället. Ruben går med på det bara för att bli av med grafen.

Nu släcks det ner på bron. Det är dimma på Aver, varmt och fuktigt. Så tänds två stora lanternor och Flucht och Thorgrim kliver fram uppe på en bro mellan tornen. Flucht håller ett tal för att elda på massorna inför striden. ”-Averheim!” skanderas av publiken.
Mitt i allt detta ser dom hur Hilda Fickmichspäter försiktigt stoppar ner ett brev i von Sterbers bakficka utan att han märker det. Caspar vittjar fickan mästerligt. Det är ett brev som är skrivet med en enkel kod. Det står att dom har Heidi på Brunweg 2 och att hon är redo att förhöras av herr Liebling inatt. Dom diskuterar ett tag om dom ska lägga tillbaka brevet. Kommer Heidi att flyttas om dom misstänker något? Dom kommer överens om att troligtvis kommer inte von Sterben att komma om han aldrig får läsa brevet och då har dom sin chans att befria Heidi. I natt.

Der Fleischer och Besten från Erengrad presenteras. Dom görs fast med rep. Tydligen ska dom kasta sig ut från bron och slåss dinglandes i rep. Ruben, Werner, Caspar och Gabriel hejar vilt på Ingvald. Flucht ger ett tecken och så kastar sig kombattanterna ut från bron. Den här gången är Ingvald den snabbare. Han sårar besten svårt och sen sprättar han upp honom från magen till halsen där han hänger i repet. En kaskad av blod och inälvor plaskar i marken nedanför.

Ingvald dras upp. Så blir det mörkt. Det råder en spänd förväntan. Så tänds ljusen igen. På bron står nu Albrecht Schwearmonger och Black Hood. Publiken drar efter andan. Några ropar ut i rädsla. Några tjoar och applåderar till och med men tystas ner. Ingen vet vad som ska komma. Ruben är lite orolig. Så höjer Schwearmonger händerna. Han håller i Siggurds järnkrona. Han går fram och sätter den på Black Hoods huvud. Black Hood vänder sig till publiken och talar med en metallisk röst.
”-Averheim, Ich liebe dich! Jag älskar er. Jag kräver inget tillbaka men det gör der Fleischer. Hylla honom!”
Ingvald leds in och publiken skanderar ”-Averheim, Averheim!” Black Hood sätter kronan på Ingvalds huvud. Så leds Flucht och Thorgrim in, fromma som lamm. Black Hood säger.
”-Här är ditt pris. Gör vad du vill med dom. Du har förtjänat det.”
Ingvald går fram mot dom och höjer sitt svärd. Varken Flucht eller Thorgrim gör något för att skydda sig. Ruben kan inte förstå det han ser. Med ett väldigt hugg hugger Ingvald huvudet av Thorgrim. Flucht skonar han. Flucht får gå. Black Hood klappar om Ingvald och så försvinner dom in i tornet.

Efter en stund kommer Ingvald ut nere på markplan och tar emot folkets hyllningar. Alla ropar ”-Der Fleischer!” och dunkar honom i ryggen. Han ansluter sig till Ruben, Caspar, Werner och Gabriel. Han har fortfarande järnkronan på sig. En full Gerlinde von Böhm vill att han följer med i hennes vagn men han vill inte. Dom går till Golden Spool.
Ingvald berättar att han hade ett långt möte med Black Hood. Han blev behandlad väl och fick en kram av Black Hood. Hen gav till och med Ingvald valet att döda hen. Hen satt med ryggen mot Ingvald och bad honom göra valet. En märklig sak att göra. Hen sa också att ”the Knife” ska straffas när folket har tagit makten.
Caspar berättar om sin läromästare, Magnus Altalus. Han hade varit ute vid Lonely House on Aver och hittades död i floden. Dagen innan hade han träffat Black Hood. Hade han listat ut vem Black Hood var?

View
The Enemy Within - Spelhelg 8, del 2 - Werner Lankdorf
Brun Weg 2 och räddningen av Heidi

Ingvald berättar att han hade chansen att döda The Black Hood i natt, hen ställde sig framför Ingvald och sänkte garden så att han skulle kunna avsluta The Black Hoods liv.
Men han kunde inte, känslan han fick var att The Black Hood var en ärlig och trovärdig person och att hen inte har gjort honom något illa. The Black Hood behandlade Ingvald mycket bra och med respekt.

Äntligen lyckas Werner få dom andra att vilja bege sig av mot Brunsweg 2. Dom hämtar sina vapen och nödvändig utrustning som kan behövas. Sen beger dom sig av mot Brunsweg 2, när dom närmar sig Brunsweg så kilar Gabriel iväg för att kolla om det är lugnt. Han kommer tillbaks efter en liten stund, det enda han kunde se var en tiggare som sitter utanför Brunsweg 2. Gabriel har en nyckel till huset, för det var dit han skulle leverera krutet åt von Sterber. Dom bestämmer sig för att ta bakvägen in i huset. Framme vid huset låser Gabriel upp dörren, Caspar öppnar dörren och går in.

Dom kommer in i ett stort rum, det finns en trappa som leder upp till nästa våning och två dörrar. Werner kollar sig omkring i rummet, han upptäcker att ett stort pentagram är målat i taket och han känner av samma Dhar som i Old von Alptraum Mansion fast inte lika kraftig. (“Werner misslyckas med ett D 3 Discipline test, slog 3 kaosstjärnor med 2 corruption som följd”). Werner känner sig darrig bara av att komma in i huset, men han biter ihop och försöker inte visa för dom andra att han är rejält skärrad. Men hans tankar finns hos Heidi, han måste finna henne innan det kommer mer folk till huset. Caspar och dom andra öppnar en av dörrarna, han hör hur dom samtalar om det finns någon i rummet eller inte. Werner tittar också in i rummet som är tomt, Caspar går över till nästa dörr och tittar in där. Samma sak där, rummet är tomt. Caspar och Werner tar täten upp för trappen, det ser precis ut som första våningen. Två dörrar och en trapp som leder uppåt. Caspar och dom andra går in i en av dörrarna. Werner ser ingenting, men dom andra ser två kvinnor i rött. Dom lämnar rummet, ingen av dom andra vill titta in i sista dörren på denna våning. Werner öppnar dörren, men rummet är också tomt. När Werner kommer ut från rummet står dom andra och diskuterar, Ingvald och Gabriel vill absolut inte fortsätta uppåt. Werner var i samma situation i Alptraum Mansion, så han tänker inte tvinga någon att följa med en trappa upp. Werner tar täten upp för trappen med Caspar och Ruben efter, medan Gabriel och Ingvald bestämmer sig för att lämna huset.

Werner och dom andra kommer upp, det ser precis lika ut som föregående våningar. Caspar vet vilken av dörrarna som leder till Hildas rum. Werner tittar in i den andra dörren först så att det inte blir någon otrevlig överraskning. Rummet är tomt, men Caspar och Ruben ser saker som inte finns. Denna jäkla Dhar spelar våra sinnen ett spratt hela tiden, tänker Werner. När dom kommer ut ur rummet är Ruben så tagen av situationen, att han börjar tala för sig själv. “Wera, du är så härlig. Vilka fina runda bröst du har, du är så ljuvlig. Å Wera kom i min famn”. Werner och Caspar försöker med allt för att få Rubens uppmärksamhet, men det är omöjligt att påverka honom. Dom lämnar Ruben talandes med en Wera som inte är där.

Werner öppnar dörren till Hilda Fickmichspäters rum. Caspar följer tveksamt efter Werner in i rummet, när dom kommer in i rummet ser dom att rummet är upplyst av hundratals ljus och säkert lika många dockor som hänger i taket. Mitt i rummet står Hilda Fickmichspäter, hon ler när hon ser Werner och Caspar komma in i rummet. “Du kommer äntligen tillbaka” säger Hilda till Caspar. Caspar skakar av skräck när han hör hennes röst, “Vem är din långe vän” frågar Hilda. Både Werner och Caspar ser att det finns ytterligare ett rum lite längre in. Werner trycker sig förbi Hilda för att ta sig in i rummet. Han hör hur Hilda pratar till Caspar, men han följer efter Werner in i det andra rummet. När dom kommer in i rummet så ser dom två nakna kvinnor ligga på en varsin madrass. Men i ena hörnet står det en jätteläskig docka som är full av spikar som sticker ut. Werner lyckas hålla sina tankar i styr och han är lugn i situationen. Caspar däremot flippar ur helt, han börjar svamla okontrollerat och sen kommer hans tårar. Hilda går fram till Caspar, hon lägger sin hand på honom sen börjar hon försöka trösta honom genom att prata lugnt och vänligt med honom. Werner tittar på kvinnorna, han känner direkt igen Heidis nakna kropp. Den andra kvinnan verkar bekant för Werner, det är Kirsten Wahnsinn. Werner lägger sin mantel om Heidi som är helt väck, hon är kraftigt neddrogad. Werner lyfter upp Heidi från madrassen, när han gör det slutar Hilda trösta Caspar. Hon vänder blicken mot Werner och säger med en lugn stämma, “Tänker ni lämna mig redan. Jag kan se att ni är ett äkta par, du visar fina känslor för denna ljuva människa”. Werner tycker det känns så knepigt att hon är så vänligt sinnad mot dom, hon har inte alls visat någon aggressivitet. Plötsligt kommer Ruben in i rummet, när Hilda får syn på Ruben skiner hon upp och säger. “Ruben Ulfman von Mohr vi har inte setts sedan vi var små, men du är lika vacker som din mor. Det gör mig så lycklig att få träffa dig Ruben”. “Jag säger detsamma, det var inte igår vi sågs Hilda men ändå lika trevligt att se dig igen. Hilda ska vi låta mina vänner få lämna oss i fred, vi har så mycket att diskutera” säger Ruben. “Ja, dom får självklart gå om dom vill det men dom har ju nyss kommit. Ruben visst är dom ett fint par, hon är en sådan otroligt vacker kvinna” säger Hilda och pekar på Werner och Heidi. Caspar skyndar sig att hämta Kirsten, som han tar med sig ut ur lägenheten. Werner stannar till innan han lämnar lägenheten, han tittar på Ruben med vädjande blick. Ruben möter Werners blick med självsäkerhet. Werner kan läsa på Rubens läppar “Det är lugnt Werner, allt kommer ordna sig”. Med dom orden på näthinnan lämnar Werner dom två ensamma.

Werner och Caspar skyndar sig så fort dom bara kan ut ur huset, när dom kommer ut på baksidan av huset ser dom Gabriel stå bakom ett träd. Caspar tar sig fram till Gabriel som är helt vettskrämd. Caspar frågar Gabriel vart Ingvald är, han får till svar att alla är borta. Sedan ränner han iväg, pratandes i tungor för sig själv. Caspar tar in på The Golden Spool med Kirsten Wanshinn, medan Werner tar med Heidi hem till von Tasswinders residens.

Werner öppnar grinden och går mot huset, då möts han av stallpojken Sebastian Stoltz. Sebastian berättar för Werner att han ska göra i ordning Baron Erkenbrands vagn. Werner frågar inte vad som är på gång. Werner vill bara in med Heidi så fort som möjligt. När dom kommit upp på rummet så tvättar Werner av den värsta smutsen från Heidi, sedan bäddar han ned henne i sängen. När han stoppar om henne så tittar han som hastigast om han kan se några sår eller blåmärken, han kan inte hitta något sådant. Werner sätter sig i en fåtölj bredvid sängen, han bara sitter och tittar på Heidi under en lång tid. Werner känner en känsla av hjälplöshet och en enorm ilska för att dom gav sig på det käraste han har. Han går fram till fönstret och tittar upp på Morrslieb, sedan svär han på att han ska sätta käppar i hjulet för deras försök att bli Elector Count. Sedan kryper Werner ner hos Heidi, han vaknar bara efter någon timme. Werner pussar på Heidi, men hon är fortfarande helt okontaktbar.

Werner går ner på bottenvåningen, där i matsalen sitter redan Baronen. " Werner kom och sätt dig bredvid mig så får vi prata. Där ser du att Heidi kom tillbaka självmant, men jag hörde av Sebastian att hon var redlös när hon kom hem. Det är inte ett korrekt sätt att uppträda på, hon måste tänka på att hon är en adelsdam. Jag ska ta ett samtal med henne senare". “Baron Erkenbrand, jag skulle vilja tala med dig om Heidi” säger Werner. “Werner, vi får ta samtalet ikväll jag måste iväg för att leverera några tjurar till Streissen. Vi får ju inte skicka bort dom ståtligaste tjurarna, det är därför jag måste vara med vid leveransen. Det är ju dom ståtligaste tjurarna vi tjänar pengar på, det är dom vi ska avla på. Det är dom ståtligaste tjurarna som gäller” skrattar Baronen och klappar Werner i ryggen så han nästan ramlar av stolen.

View
The Enemy Within - Spelhelg 8, Del 1 - Frau Wera
Fritagningen av Loamdelves

Så fort Gabriel har gått in till sitt rum går Wera fram till värdshusvärden Gunter Baltes och ber om att få byta rum:
”Det är lite stojigt på torget nattetid så sömnen störs. Skulle verkligen uppskatta att få ett rum som vetter mot baksidan istället.”
Baltes går med på detta och Wera skyndar sig att berätta nyheten för Waldemarius och tillsammans flyttar de sina tillhörigheter till det nya rummet. När de har installerats sig luftar hon sin plan för halflingen:
”Du har sagt att din största prioritet är att rädda dina föräldrar. Ikväll kommer troligtvis alla i hamnen att ta sig till Weavers Brügge för att se Ingvalds blodsmatch mot Besten från Erengrad. Och med alla menar jag också merparten av klientelet på The Upright Pig. Vi kommer inte att få en bättre chans att försöka rädda din far och mor men det kommer troligtvis att innebära att vi måste få ut dem med hjälp av våld. Är du med på det?”
Waldemarius ser först rädd ut men nickar sedan.
”Jag är med. Din plan är klok. Måtte gudarna vara på vår sida.”
Wera förklär nu Waldemarius till en pajförsäljare vid namn Bertram Humperdinkt och klär ut sig själv till dennes hjälpreda Diethild Shau. Under sina kläder bär Wera sin läderrustning. Både hon och Waldemarius har beväpnat sig med armborst, kortbåge, slunga, dolk och Wera har även med sig Faustmanns pistol. De går förbi en butik och köper ett antal pajer varefter duon sedan går runt och försöker sälja pajerna till folk på gatan. Försäljningen går överraskande bra då de flesta är människor de möter är uppspelta och är på väg mot Weavers District och pitfight-matchen.
När Diethild och Bertram närmar sig hamnen går de bort från huvudgatan och in bland smågränderna. I en av gränderna ser de två vagnar komma åkandes på gatan. På vagnarna ser Wera hela gänget från The Upright Pig: The Knife, Gert, Bloody Bert, Helmut Weiss, Jochen tillsammans med ett gäng flåbusar från The Hooks. På vagnarna ser hon också en mängd öltunnor och spritflaskor.
”Jag gissade rätt. De har tömt värdshuset för att se blod. Men var är Murrmann?”

Längst vägen mot The Upright Pig passerar duon Frau Heidelschneiders House for Homeless Women and Children.
“Jag vill in dit för att se hur det står till med Frau Heidelschneider” säger Diethild till Bertram.
När Diethild kommer fram till byggnaden får hon en chock. Dörren är sönderbruten och ligger på marken utanför. När de kommer in ser Diethild att hela stället är vandaliserat och sönderslaget. En bit in träffar de på Frau Heiderschneider. Kvinnan står där med sönderrivna kläder och sår i ansiktet.
”Vilka är ni? Vad vill ni?”
”Det är Wera, Frau Heidelschneider. Samt en vän.”
”Wera? Här finns inget för dig längre. Allt är förstört. Jag och många andra har blivit slagna och utnyttjade av The Hooks. De har slagit sönder allt jag har och de kommer säkert tillbaka ikväll efter blodsmatchen vid Weavers District. Jag har inte ens en dörr att stänga igen.” Rösten stockar sig nu på Frau Heidelschneider och Wera hör hur hon kämpar mot gråten.
”Har du kontaktat vakten?”
”Vakten?” fnyser Frau Heidelschneider ”De kommer inte till denna del av staden, de struntar i oss fattiga.”
”Vad tänker du gör då?”
”Jag vet inte. Jag har inte ens ett boende till mig och de stackare som fortfarande är kvar här.”
”Så det finns fortfarande gäster här?”
”Javisst. Vart skall de annars gå? Beatrix LeBon var här och lockade med husrum på sin bordell strax efter att The Hooks gått härifrån. Hon fick med sig tre flickor; Agnes, Kristina och Sigrid. Frågan är om de hamnar på The Red Room eller på LeBons bordell i Streissen. LeBon frågade också efter dig, Wera. Hon sade att du inte gjort vad du hade lovat.”
”Har du provat med att kontakta Shallyatemplet?”
”Shallya templet!? Ha! Shallyatemplet vårdar bara de rika som ger allmosor. Som till exempel von Mohr.” Wera hör en stark bitterhet i Heidelschneiders röst.
”Jag har en idé på vad du kan göra, Frau Heidelschneider. I hamnen står det ett antal lagerhus längst Handel Weg. Lagerhus nummer 16 var tomt sist jag var där. Varför tar ni inte med er det ni kan och gör er hemmastadda där. Det är inget riktigt hus men det är helt och har en dörr som går att stänga. Skyndar ni er dit nu medan alla är vid Weavers Brügge kommer hamnbusarna inte veta att ni har gömt er där. Eventuellt så kan även lagerhus nummer 14 vara ledigt.”
Waldemarius skänker alla deras kvarvarande pajer till Frau Heidelschneider och får då veta att brunnarna i hamnen har sinat.
Wera och Waldemarius lämnar nu Frau Heidelschneider och tar sig till baksidan av The Upright Pig Tavern. Bakgården är tyst och tom på folk. Bakdörren till tavernan är stängd och fönstren har stängda fönsterluckor. För första gången i mannaminne är The Upright Pig stängd.

Duon smyger fram till ett av fönstren som Wera är rätt säker på vetter in till värdshusets skänkrum Waldemarius drar fram en dolk och bryter snabbt upp fönsterluckorna sedan byter han ut dolken mot sinkortbåge och laddar den med en pil. De förspiller nu ingen tid utan tar sig snabbt in via fönstret. När Wera skall ta sig in råkar hon knuffa till fönsterluckan som ger ifrån sig gnekande ljud.
”Förbannelse! Hoppas ingen hörde något.”
Wera hinner bara tänka tanken innan hon en ser en rörelse bakom bardisken. Hon och halflingen har mycket riktigt kommit in till skänkrummet på Upright Pig. Men nu är det stora rummet tomt, tyst och mörkt och Wera känner sig överraskande nog olustig inför denna syn. Men hon hinner inte fundera över detta då tavernans ägare har lämnat kvar en från The Hooks som vakt och som nu kommer emot henne och Waldemarius med draget svärd.
Wera upptäcker nu att hon glömt att ta med sig sitt armborst.
”Förbannelse igen! Hur har jag kunnat missa det?”
Wera trevar nu febrilt efter sin slunga vilket gör att Loamdelve hinner avfyra sitt armborst mot vakten före henne. Men skottet missar och fastnar med ett dovt läte i väggen. Vaktposten hugger nu mot Waldemarius som nätt och jämt lyckas undkomma svärdet.
Nu har Wera fått fram slungan och skickar en kula mot vaktposten som träffar denne i bröstet. Tyvärr är träffen inte tillräckligt bra för att tilldela någon större skada men armborstlodet som sedan kommer från Waldemarius får gängmedlemmen att vackla till med lodet stickande ur magen. Wera skyndar sig nu att skicka iväg en till kula som träffar motståndaren i huvudet med en krackelerande läte. Vaktposten stupar med blodet strömmande ur ett hål i pannan.

Räddningsteamet förspiller nu ingen tid utan skyndar sig till trappan ner till tavernans källare.
Trappans slut mynnar ut i stort källarrum på minst 7 × 7 meter. Samma rum där Flucht visade upp Besten från Erengrad. En händelse som för Wera känns som väldigt avlägsen trots att det var bara för 11 dagar sedan. I det bortre hörnet av rummet ligger det två äldre halflingar bundna. Wera känner igen dem som samma par som låg bundna hos Bengt The Knife.
”De lever! Tack och lov.”
Ända sedan hon och Waldemarius gav sig av har hon bävat för att det varit förgäves och att paret Loamdelve blivit mördade efter det tidigare fritagningsförsöket.
Mellan henne och Herr och Fru Loamdelve befinner det sig en till vakt som nu kommer emot henne med draget svärd. Innan Wera hinner reagera hör hon hur Loamdelve utbrister i en blandning av ett rop och en snyftning och avfyrar en pil mot vakten. Till sin fasa upptäcker han att det är han sista pil. Han måste ha tappat resten under striden vid bardisken. Pilen går igenom busens fot och naglar fast denne i golvet. Vakten vrålar till och böjer sig ner för att försöka dra loss lodet från foten.
Plötsligt kommer det en till vakt rusande nedför trappan med draget svärd och attackerar Waldemarius. Halflingen lyckas precis hoppa undan för hugget varvid Wera skickar en kula mot det nya hotet.
”Förbannelse! Det här är inte bra.” Wera börjar ångra sina planer.
”Hur skall vi kunna klara oss mot två slagskämpar till från The Hooks?” Varken hon eller Loamdelve är några krigare. ”Åh, om bara Ingvald hade varit här.”
Men hon har inte tid med mer önsketänkande utan skickar iväg en kula med slungan mot den nytillkomna motståndaren vilken träffar.
Waldemarius kastar iväg sin obrukbara pilbåge, backar ett par steg och drar sedan fram en slunga, laddar den snabbt med en kula och skickar den mot det nya hotet. Men skottet skickas iväg i all hast och missar. Vakten svarar med att få in ett hugg på Waldemarius som vacklar tillbaka varvid Wera försöker hjälpa sin kompis men missar också.
Wera börjar känna att stressen ökar när hennes kropp börjar känna av striden.
”Varför kom jag med denna idé? Skall det bli flykt och död kamrat igen?”
Hon kastar en blick mot den förste vakten men denne kämpar fortfarande med att försöka komma loss från golvet. Wera skickar en till kula mot vakt nummer 2 och träffar. Träffar vakten gör även Waldemarius men båda kulorna träffar inga vitala delar utan The Hooks medlemmen står upp fortfarande och attackerar Wera. Wera försöker förtvivlat undkomma hugget men lyckas inte helt utan blir träffad i sidan. Wera retirerar från attacken samtidigt som hon desperat fumlar efter en ny stålkula. Hon lyckas få fram en kula och skickar den mot vakten men återigen är siktet dåligt och träffen skral. Vakten stirrar på henne och går fram mot henne för att avsluta striden. Han kommer inpå henne men faller plötsligt framför hennes fötter med Waldemarius kula i bakhuvudet.
Nu lyckas den förste vakten ta sig loss och rycker åt sig sitt svärd från golvet. Med ett vrål rusar han fram mot Wera men då han har svårt att stå på foten blir hugget svagt och Wera lyckas hoppa undan. Vakten får ta emot en träff från Waldemarius och sedan från Wera. Han stupar och källaren blir plötsligt tyst.

View
The Enemy Within - Spelhelg 8, del 1 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
En ädel handling

Ruben finner Leo i köket.
”-Leo, jag vill att du följer mig till von Alptraums stadshus. Jag måste tala med Marlene och Clothilde.” Leo ser förvånad ut.
”-Nu? Så här sent?”
”-Sent? Det är ju inte ens dags för kvällsmat än” svarar Ruben.
”-Men, måste ni ha mig med? Vad förväntar ni er? Har det något med den där herrgården att göra och ert ärende dit?” säger Leo och ser orolig ut.
”-Ja, det har det. Jag har känslig information att delge Clothilde och Marlene och jag litar inte på någon. Jag behöver dig där om det går hett till” svarar Ruben.
”-Man ska inte gräva i det förflutna. Det är ingen bra idé herrn. Vad tänker ni göra?” Leo skruvar på sig.
”-Men det är för att ställa saker till rätta Leo. Vi ska göra von Alptraums en stor tjänst och få frid. Det var en hemsk dag men vi kan göra det rätta och sedan lägga det bakom oss.”
Leo tänker en stund men går sen med på att följa med. Ruben funderar. Leo har visserligen många hemligheter och ingen vet riktigt allt han bär på, men när han annars bara vill glömma så verkar det som att det som har med Rubens mor att göra så är det något han vill dölja. Något som fortfarande måste bevaras. Något han är rädd för att Ruben ska finna. Inte bara sanningen om något som hänt utan faktiskt något som finns nu. Kanske är Rubens minnen från moderns sista dagar inte fullkomliga. Leo döljer något, vaktar en hemlighet, och Rubens tankar går till Shallyatemplet, inte till Shallya men templet.

Ruben och Leo går till Plenzerplatz. Rubens nerver är tunnslitna och han förväntar sig falskspel eller en kniv i ryggen runt varje krök. Han måste gå till väga på rätt sätt. Om tavlan beslagtas och han anklagas är det slut. Det finns några som han vet känner till att något är gömt på von Alptraums gamla herrgård och som kan ha gissat hans ärende idag men han hoppas att skenmanövern med sin brors begravning har köpt honom så pass mycket tid att ingen har hunnit mobilisera sig än. Framförallt hyser han starka misstankar mot Ferenc von Alptraum och litar inte på att han inte skulle passa på tillfället att utöva makt mot sin mor med en sådan artefakt i sin ägo. Han ber Leo att gå till von Alptraums stadshus för att be om en audiens. Han ber honom också att hålla speciellt utkik efter vilka som är där. Under tiden går Ruben till Journeys End och väntar. Han har tavlan på sig. Efter en stund kommer Leo och rapporterar att Ruben har fått en audiens och att inga personer utöver dom vanliga befann sig där vad han kunde se. Ruben och Leo går till von Alptraums residens. Dom släpps in. Ruben leds till salongen på andra våningen där han under von Alptraums bal såg von Sachs och von Griffonstein sitta och intrigera när han stod gömd i en gång bakom väggen tillsammans med Werner och von Pappen. Leo väntar utanför med von Alptraums champion Messerschmitt. Dörren stängs bakom Ruben.

I salongen sitter Marlene och Clothilde på var sin stol med stoppad sits och rygg med broderier. I mitten av rummet är ett bord med några stolar runt. Tavlor hänger på väggarna. Ruben funderar om det står någon där bakom. Clothilde är som alltid lugn och möter Ruben med ett leende. Marlene mera otålig, speciellt när det handlar om en von Mohr. Dom ser på Ruben. Ruben har inte ro att sätta sig utan vandrar fram och tillbaka.
”-Vad är det som von Mohr har på hjärtat som är så viktigt att vi var tvungna att byta om tll en audiens så här sent?” säger Marlene barskt. Ruben ser sig omkring i rummet och stammar:
”-Eh, jo…eh, kan vi inte gå någonstans där det finns en eldstad?…det är, eh…känsligt…jag behöver en eld.” Marlene ser ut som att hon ångrar att hon gick med på detta.
”-Eld nu? Det är den varmaste försommarkväll jag någonsin kan minnas. Är ni helt galen. Framför vad ni har att säga nu eller så avslutar vi dom här pinsamheterna!”

Det står ett tänt ljus på bordet. ”Det får räcka” tänker Ruben och sätter sig med bordet mellan sig och kvinnorna. Han måste vara beredd om något händer. Nu finner han sin röst.

”-Det här kan inte vänta. Jag var tvungen att handla snabbt innan fienden kom sanningen på spåren. Jag har vandrat mörka vägar. Det har kostat mig mycket men nu är jag här. Det har att göra med utflykten till Old von Alptraum Mansion som jag och Anne Lise gjorde med min mor när jag var liten” börjar Ruben men han blir avbruten av Marlene som brusar upp.
”-Det där är bara lögn! ..och…och det passar sig inte för Clothilde att höra på sånt” säger hon. Hon är upprörd och orolig.
”-Vad är det för utflykt? Den har jag aldrig hört något om” säger Clothilde och ser frågande på Marlene som inte vet vad hon ska säga.
”-Det har med min mor att göra. Anne Lise for mycket illa” säger Ruben.
”-Ni..ni…pratar bara smörja von Mohr!” fräser Marlene.
”-Jag är trött och sliten och jag har inte tålamod att sitta och munhuggas med er om något som ni vet är sant.” säger Ruben och torkar svetten ur pannan.
”-Kära Marlene, jag vill höra vad Ruben har att säga” säger Clothilde milt men bestämt
”-Fortsätt Ruben, vad hände med Anne Lise?” säger Clothilde
”-Anne Lise mår bra nu. Det finns inga bevis” fortsätter Marlene. Ruben skakar på huvudet.
”-Visst finns det bevis kära grevinna och dessutom har folk pratat.”
”-Va! Vem?”
”-Tja, i alla fall doktorn som ni mutade med en förmögenhet. Och Martin von Sachs har berättat hela historien för von Tuchtenhagen” säger Ruben. Marlene vitnar.
”-Den fähunden! Jag ska..!”
”-Kan Ruben få tala nu faster?” säger Clothilde med eftertryck. Marlene resignerar.

Ruben berättar om resan till Old von Alptraum Mansion. Om hur bara Linda Therese och Anne Lise gick in i huset och var borta en lång stund. När dom kom tillbaka verkade Anne Lise drogad och det var blod på benen. Linda Therese var exalterad och talade om att hon hade målat ett mästerverk. Anne Lise återbördades till Averheim men efter några dagar tillstötte komplikationer. En doktor tillkallades. Anne Lise verkade vara gravid, hur otänkbart det än var. Hon födde samma natt ut något monstruöst. Det hela tystades ner.

”-Min mor var medlem av en njutningskult. Det hon skapade var tänkt att användas för att styra familjen von Alptraum och till sist krossa den.”
”-Men, vad var det? Jag förstår inte” säger Clothilde. Ruben suckar och sträcker in handen innanför jackan och tar fram en rulle.
”-Ta er i akt. Det är ohyggligt men jag måste visa er för att ni ska förstå. Lova att inte skrika.” Ruben vecklar ut tavlan och visar den för Clothilde och Marlene. Clothilde reagerar med förfäran. Hon för upp händerna till ansiktet.
”-Åh, kära Anne Lise! Stackars, stackars Anne Lise!”
Marlene störtar upp och drar sina pistoler. Hon är arg så hon skakar när hon siktar på Ruben.
”-Vad har du tänkt att göra med den där?” fräser hon som en ilsken katt.
Ruben förspiller ingen tid utan bränner genast tavlan i lågan från ljuset.
”-För dig Clothilde.”

Den största förändringen syns hos Marlene. Hon bara stirrar på glödresterna på bordet och sänker pistolerna. Sen stoppar hon ner dom igen i sina hölster. Hon sträcker på sig, tar ett djupt andetag och går fram till Ruben som om hon närmade sig en kunglighet. Hon ser på Ruben med nya ögon. Hon är förbryllad men även medveten om att hon har gjort en ny insikt.
”-Jag har haft fel om er. Ni har inte tagit efter er mor som jag trodde.” Hon sträcker fram handen. Ruben tar hennes hand.
”-Det var stort gjort” säger ”The Iron Countess” Marlene von Alptraum.
”-Alltid till er tjänst” säger Ruben.

Ruben är lättad. Faktiskt mer lättad än han hade räknat med. Han hade sätt det här ögonblicket för sig så länge och nu känner han att han har gjort det rätta. Och han fick göra det inför Clothilde.
”-Så fint att se att du är tillbaka i fållan” säger Marlene plötsligt och ler. Så gör hon en gest mot Clothilde som sitter på sin stol. Clothilde ler mot Ruben. Marlene säger högtidligt:
”-Här är hennes höghet Clothilde von Alptraum. Vill du nu säga till henne att du ska ge henne din röst i den kommande konklaven?”
Ruben bara blinkar klentroget.
”-Nej!” får Ruben ur sig. Han försöker förgäves gripa fatt i hur Marlene tänker.
”-Va? Hur kan du säga nej?” säger Marlene uppbragt.
”-Jag har just räddat er från undergång och en ynka röst är det du tänker på.”
”-Du ska visa din lojalitet för Clothilde!” Marlene och Ruben börjar skrika åt varandra.
”-Lojalitet!? Jag har genomlidit fasor som du inte har en aning om här i dina parfymerade salonger!”
”-Du ska hedra vår gamla allians mellan våra familjer!”
”-Jag har ju gjort just det! Vilken annan av dina andra allierade tror du hade gjort detta? Jag är den viktigaste allierade ni har! Utan mig hade ni inte haft någonting!”
”-Den nytta vi har av dig är som en lydig underordnad!”

Så där håller dom på en stund, uppretade som två ilskna vakthundar. Så reser sig Clothilde och avbryter dom.
”-Så, så, jag vill inte att vi ska bråka om politik nu. Ruben har gjort oss en stor tjänst. Tack Ruben.” Clothilde tar Ruben vid armen och leder honom ut lämnande en frustrerad Marlene bakom sig. Hon går med honom ner för trapporna och ut till grinden. Ruben är helt nöjd med att bara vara nära henne. Kvällen har kommit och lyktorna är tända på Plenzerplatz. Leo följer bakom Clothilde och Ruben. Vakter flankerar grindpelarna. Clothilde stannar och vänder sig mot Ruben.
”-Käre Ruben, det du har gjort för mig och Anne Lise rör mig i mitt hjärta. Tro inget annat. Tack.” Så ger hon honom en kyss på kinden.

View
The Enemy Within - Spelhelg 8, del 1 - Werner Lankdorf
Lord Wilhelm och Pit Fight

När sällskapet brutit upp vandrar Werner iväg över Plenzerplatz mot sin gamla bostad på Sudenberg Strasse 7. Hans tankar kretsar mest runt Heidi, Werner är så orolig att något hemskt inträffat henne. Plötsligt står han framför dörren till sin gamla bostad, han går upp för trappen med bestämda steg. Han knackar på dörren till sin gamla lägenhet, där Selena von Kusch bor för tillfället. Så öppnas dörren av en glad Rafael Vincente, han lägger sin hand på Werners axel och säger. “Werner, idag är det en glädjens dag. Lord Wilhelm kom tillbaks i morse”. Stämningen verkar var på topp i lägenheten. När han kommer in i vardagsrummet möts han av att Selena von Kusch kramar om honom, så spontan har hon aldrig varit tidigare." Werner kom och sätt dig här i soffan med mig, vi måste fira att min kära Lord Wilhelm kommit hem". Så ropar hon till Pauli Frandrini att han ska hämta vin åt alla. Så kommer både Rafael och Pauli in i vardagsrummet för att utbringa en skål för Lord Wilhelm. När dom precis skålat så kommer Lord Wilhelm in i rummet. Han ler och verkar vara vid gott mod. Han går fram till Werner, “Jag antar att du är Werner Lankdorf, min mor har berättat om dig. Hon säger att du är en av få som jag verkligen kan lita på här i Averheim, säger han med mjuk stämma”. Werner bugar och tar Lord Wilhelms hand, “Det är en ära att få träffa dig Lord Wilhelm och det är en otrolig känsla att se dig tillbaka hos din mor igen, säger Werner”. Werner tycker Lord Wilhelm är mycket klok och mogen för sin unga ålder. Werner var orolig för att det föregått något dubbelspel kring köpet av Lord Wilhelm, nu när han sett honom med egna ögon känner sig Werner lugn. När Werner ska till och lämna lägenheten, så hör han Selena säga något och hon kommer efter ut i hallen. "Werner, när Lord Wilhelm blir Elector Count vill jag erbjuda dig en mäktig position här i Averheim som tack för det du gjort för mig och Lord Wilhelm. Platsen som Chansellor är din, vi skulle behöva en intelligent och ärlig människa på den posten.

Werner tackar så mycket för erbjudandet och säger.“Selena von Kusch, det är inte min förtjänst att Lord Wilhelm kommit tillbaks. Jag försökte men misslyckades”. “Werner du har stått upp för mig, du har varit ärlig och snäll. Du har inte gjort narr av mig som dom flesta andra gjort och du lånade ut din bostad till mig när jag var som mest sårbar” svarar Selena. “Werner fundera på erbjudandet” säger Selena von Kusch". Werner stannar till hos Frau Junker för att titta till hur Nellie och Frau Junker mår. Han berättar att han ska ner till Weavers Brücke för att hjälpa Ingvald när han ska fightas mot Besten från Erengrad, både Frau Junker och Nellie försöker få Werner att låta bli att gå ner dit. Men Werner är bestämd i frågan att han måste hjälpa Ingvald så mycket han bara kan. Men Frau Junker och Nellie hjälper till att förklä Werner, så han inte skall vara så iögonfallande. Werner kramar om dom båda och lovar att han ska komma tillbaka, sedan beger han sig till The Golden Spool för att möta dom andra i sällskapet.

När Werner kommer till The Golden Spool, är alla redan där förutom Wera. Werner beställer ett glas vin av värdshusvärden Baltes, sedan sätter han sig ned med sina vänner. Dom samtalar ett tag, sedan tycker Ruben att det är dags att bege sig ner mot Weavers Brücke. När dom kommer ner till Weavers Brücke, så kan dom nästan inte ta sig fram på gatorna för det är jättemycket folk som är på väg till matchen. Dom rör sig mot den stora klaff-bron, där ska nattens stora tillställning hållas. När dom kommer fram till klaff-bron, kan dom se att den är kraftigt bevakad. Vid första blicken ut över bron kan dom se Bengt The Knife och hans män och även Murrman och Schussel är där. Många av dom ser lite tilltuffsade ut. När dom står där så tittar sig Werner omkring, han kan se att dom flesta adelsmän och borgare är här nere för att förlusta sig i våldet som snart kommer att ta sin start. Efter en stund ser dom Ingvald och Besten från Erengrad högt där uppe i skyn, det är mörkt men dom har lyst upp bropelarna väldigt bra. Plötsligt kommer Valdemar Flucht ut på en av bropelarna tätt följd av Thorgrim Olavsen. Så börjar Valdemar skrika ut vilken jäkla fight folket kommer att få se, han fortsätter med att häckla stadsvakten och Kapten Baerfaust. Folket skriker ut sin skadeglädje och lycka när han smutskastar stadsvakten. Sen vrålar Valdemar ut att årets fight drar igång… Både Ingvald och Besten sitter fast med någon sorts sele, helt plötsligt kastar sig dom båda kombattanterna ut i luften för att möta varandra i en blodig duell. Werner vet med sig att han hjälpt Ingvald med det han kan för att han ska få en liten fördel i fighten. Båda duellanterna vrålar ut sin skräck när dom kastar sig ut i luften, allt går sedan fort när Ingvald sprättar upp Bestens mage med en välriktad attack. Hela folkhopen blir alldeles tyst innan dom fattar vad som hänt, sen börjar dom skandera Ingvald, Ingvald, Ingvald. När dom håller på att hala in Ingvald och Bestens döda kropp, lyckas Gabriel, Werner och Ruben se att Hilda Fickmichspäter stoppar ett brev i Rutger von Sterbers ficka. Sällskapet skyndar att berätta för Caspar som smyger fram mot von Sterber, framme vid von Sterber lyckas Caspar stjäla brevet ur fickan. Han skyndar tillbaka till dom andra och visar upp brevet som är kodat. Dom lyckas tyda vad som är skrivit i brevet, där står det att Heidi finns hos Hilda Fickmichspäter på Brunsweg 2 och att Herr Liebling ska få henne att prata i gryningen. Werner blir alldeles kall av skräck när han läser brevet, Herr Liebling ska få Heidi att prata. Tänker dom göra en ritual med Heidi, Werner känner paniken sakta komma krypande i kroppen. Helt plötsligt blir det alldeles tyst, alla tittar upp mot bropelaren. Där uppe står en nöjd men tagen Ingvald, man ser att han samtalar med Valdemar Flucht. Ut kommer en bekant person. Personen har en goblin mask för ansiktet, och börjar tala med en mekanisk röst. Personen går fram till Ingvald och höjer hans arm i skyn, och sedan börjar hen att ösa beröm över Ingvalds insats. Personen i goblin masken vinkar fram en man som varit undanskymd, det är Albrecht Swearmonger som stiger ut på bropelaren. Swearmonger går fram till Ingvald, i sina händer håller han Siggurds järnkrona. Så säger the Black Hood,“Albrecht Swearmonger, sätt järnkronan på Ingvalds huvud. Han är en kämpe av folket och han är värd att bära kronan, nu är kronan din”. Och Albrecht sätter kronan på Ingvalds huvud, till folkets stora glädjevrål. Sen lämnar dom pelaren för ett kort tag, ut kommer Ingvald igen. Det blir alldeles tyst bland folket, så hör man Ingvald ryta i. “Thorgrim, kom hit”. Men inget händer, så helt plötsligt kommer the Black Hood ut igen. Hen ställer sig bredvid Ingvald och höjer rösten, " Thorgrim Olavsen, kom genast ut hit". Sakta kommer han gåendes ut med sänkt blick, han sneglar på Valdemar Flucht som ser skärrad ut. Thorgrim går fram till Ingvald. Så hörs the Black Hoods röst igen,“Thorgrim, knäböj framför Ingvald”. Han tittar igen på Valdemar med skräckslagen blick, det är första gången Valdemar sett skräcken i troll slayerns ansikte. Så faller han på knä framför Ingvald. “Gör vad du vill Ingvald”, dom orden kommer från the Black Hood. Vid detta ögonblick är det knäpptyst bland folket nedanför bropelaren. Ingvald blänger på Thorgrim för ett tag, sedan höjer han sin zweihänder och hugger skallen av Thorgrim med full kraft. Valdemar blir alldeles blek i ansiktet, när han inser att Thorgrim är borta. Det hörs ett otroligt vrål från publiken. Vännerna kan inte fatta något vad dom varit med om, vet Ingvald kanske vem the Black Hood är?
Efter ett tag kommer Ingvald, dom bestämmer sig för att gå till The Golden Spool för att prata om vad som hänt. Werner är ganska frånvarande under samtalet, hans tankar är hos Heidi. Nu börjar Werner bli rastlös, han är beredd att skynda i väg ensam till Brunsweg 2 om så behövs…

View
Kvällen den 31 Sigmarzeit, prolog 5, spelhelg 8
Massakern i Löwensdorf

image.jpg

Allt hade skett snabbt. När mörkret fallit över byn Löwingsdorf och bönderna kommit hem från fälten och satt sig ned för att äta kvällsmat hade 40 soldater omringat den lilla byn. De hade bildat en ring runt byn och närmade sig med dragna svärd och armborst. Ett 10-tal ryttare med pistoler höll sig på avstånd, vid kullarna, runt byn för att se till att inga flyende bybor skulle kunna smita igenom ringen av soldater.

Löwingdorf var ett liten och välmående by bestående av 12 välskötta bondgårdar med nästan 50 invånare. Bönderna var fria och ägde sin egen jord men stod formellt under beskydd av familjen von Leitdorf till vilka de även betalade skatt två gånger per år. Byn låg 3 mil söder om Averheim. Jorden var mycket bördig och bönderna livnärde sig av att odla vete och korn samt av att föda upp kor och får som de sålde på Averheims boskapsmarknader. De hade också vinodlingar på de soldränkta kullarna söder om byn, odlingar som täckte byns egen konsumtion av vin. Hans von Leitdorf som brukade besöka byn minst ett par gånger per år för samtal med byäldsten Dirk Altmann hävdade att byns vita friska vin “var en gåva från Sigmar värdig Siggurd själv”.

Attacken hade inletts med att soldaterna satte eld på familjen Blitchers gård. Sedan hade hälften av soldaterna stormat in i husen medan den andra halvan av truppen tog ställning på det lilla bytorget eller var kvar som vakter i utkanten av byn. De hade urskiljningslöst dräpt alla män, åldringar och barn. Kvinnor i åldrarna 13-50 år samlade de ihop och låste in i en lada. Några av bönderna hade gett motstånd och en av soldaterna dödades genom ett hugg i halsen med en kniv. Ytterligare ett par soldater skadades men i övrigt led angriparna inga förluster. Byborna drabbades dock värre. Inom loppet av en kvart var samtliga män, barn och åldringar dräpta på det mest brutala vis. Kvinnorna drabbades av ett än värre och vidrigt öde när soldaterna slutligen gick in i ladan. Övergreppen pågick i mer än en timme, sedan dödades även alla kvinnor.

Legosoldatkaptenen Ernst Jodl var den sista som lämnade platsen. På en husvägg skrev han med blodet från en av de mördade kvinnorna “Död åt von Leitdorfs” och på en annan vägg “Kastor von Leitdorf är en hora”. Budskapet var tydligt. Tre mil norr om Löwingsdorf, utanför Averheims stadsmur, hade von Leitdorf samlat en imponerande militärstyrka. En militärstyrka som dock inte kunnat rädda byborna som stod under adelsfamiljens beskydd. Det var en kraftig markering mot familjen von Leitdorf. Ernst Jodl satte sig upp på sin svarta stridshäst. Han var en brutal man, veteran från The Third Battle of Black Fire Pass och från två kampanjer i Tilea, och ökänd som en person utan vare sig moral eller skrupler. Han skulle nu rida till Streissen för att informera sin uppdragsgivare att det första steget mot inbördeskriget hade tagits. Men innan han lämnade byn öppnade han en sadelväska och tog fram en dolk vars skaft hade familjen von Alptraums heraldiska symbol, ett svart tjurhuvud, ingraverat. Han kastade in dolken i ladan bredvid de mördade kvinnorna. Den skulle inte bli svår att hitta.

View
Kvällen den 31 Sigmarzet, prolog 4, spelhelg 8
Lärljungen

image.jpg

“Att ha kritvita tänder är det enda som räknas när man ska dö. Titta här, min mor ligger på dödsbädden men hennes tänder är kritvita som snö” sa Herr Murrmann och log brett så att hans vita perfekta tandrad kunde ses. Murrmann höll upp sin mors huvud och öppnade hennes mun och visade kvinnans perfekta vita tänder. “Du förstår lilla vän, min mor lärde mig att hela, rena vita tänder är hemligheten till ett långt liv”.

Caspar Jr Hoffstetter lyssnade noggrant. Rummet var litet men helt rent. Det doftade såpa och på ett bord bredvid sängen där den gamla kvinnan låg stod en vas med vackra gula liljor. Väggarna var vitkalkade och blänkande vita. Golvplankorna av ek slipade och oljade. Faktum var att Caspar Jr aldrig sett ett renare eller mer välstädat rum i sitt liv.

Herr Murrmann fortsatte “Saken är den Caspar Jr att livet kräver fyra saker av en människa. Det första är att alltid ha ett välstädat hem fritt från smuts, det andra är att äta nyttigt och i möjligaste mån undvika alkohol, det tredje är att se till att man har rena vita tänder och det fjärde är att förstå betydelsen av att döda människor som bryter mot de tre första reglerna.” Caspar Jr tyckte inte om det sista som Herr Murrmann sa. Annars höll han med om allt som den snälla mannen pratat med honom om.

Caspar Jr hade umgåtts dagligen med Herr Murrmann i en veckas tid. Herr Murrmann hade kommit fram till honom när han suttit och fiskat i hamnen. Murrmann hade frågat vad pojken hette och vilka hans föräldrar var. När Caspar Jr hade berättat att hans far hette Caspar hade Herr Murrmann suckat och sett bedrövad ut. Murrmann hade svarat “Men stackars pojke, med en sådan slarver och odåga till far har du säkert inte fått en riktig uppfostran. Det kan jag se på dina smutsiga kläder och kvalitén på dina tänder. Men var glad kära barn för Herr Murrmann ska lära dig allt det som din far inte gjort. Du ska bli min lärjunge. Jag har länge funderat på att ta mig en lärling och jag känner att tiden är mogen nu”. Herr Murrmann hade sedan tagit med sig Caspar Jr till en liten lägenhet i ett tvåvåningshus i gränsen mellan hamnen och der Faust Quarter. Huset var liksom alla hus i området slitet och nedgånget men lägenheten som bestod av tre rum var det vackraste och mest välskötta Caspar Jr sett i sitt liv. Möblerna var fina och hela och allt var kliniskt välstädat. Ett rum utgjorde kök med en eldstad och blänkande kastruller och husgeråd sedan fanns det två sovrum. Ett där Murrmanns döende mor låg och ett sovrum som var Murrmanns eget. I Murrmanns sovrum fanns ett stort badkar av marmor, den vackraste tingesten som Caspar Jr sett i sitt liv. Herr Murrmann hade badat Caspar, tvättat honom med en väldoftande tvål och köpt rena kläder till honom. Sedan hade han lagat en fantastisk sallad kryddad med olivolja och solrosfrön. De hade suttit och pratat med varandra i timmar om livet, glädje och sorg och Herr Murrmann hade berättat spännande historier från Siggurds tid. Han hade berättat om brigunderna som skapat Averland vid tidpunkten för Sigmars födelse och om det stora slaget vid Black Fire Pass där Sigmar hade stoppat horderna av grönskinn. Herr Murrmanns röst var ljus och gäll, den var vänlig och passade perfekt för historieberättande. Caspar Jr kände att han hade fått en far som brydde sig, inte som sin egen far Caspar som han knappt träffade, en far som nästan alltid var berusad och som oftast inte hade tid med sina barn. Herr Murrmann kändes som den far han aldrig haft. Caspar Jr var nio år och äldst i syskonskaran. Han hade alltid drömt om att bli fiskare och åka runt på Aver i en eka och fånga flodabborre men dagarna med Murrmann hade fått honom att drömma om något annat. Han ville bli som Herr Murrmann när han blev stor. Gå runt i rena och hela kläder, bada varje dag och ha Averheims vitaste tänder. Han var Herr Murrmanns lärjunge.

View
Kvällen den 31 Sigmarzeit, prolog 3, spelhelg 8
Viktoria Reimers fall

image.jpg

Viktoria Reimer sträckte på sig i sängen. Mörkret hade återigen fallit över Averheim. Men det var onaturligt varmt, även när solens strålar inte värmde kändes staden som en kokande gryta. Nicklas Pürfurst låg naken bredvid henne och snarkade högljutt. Viktoria reste sig försiktigt och klädde på sig sin klänning. Hon var så tyst hon bara kunde för att inte väcka den sovande bondeledaren. Hon tog sina skor i handen och gick sedan barfota ut i korridoren på The Journeys End och stängde dörren bakom sig försiktigt.

Strax efter öppnades dörren i rummet bredvid det som Viktoria kommit ut ur. Det var Ludwig von Pappen. Han var som alltid välklädd och bar en svart sidenjacka av högsta kvalité och ett par röda puffbyxor med välpolerade svarta läderstövlar. Han var helt renrakad och håret var bakåtkammat med olja. Viktoria log och Ludwig mötte hennes leende. Hon kunde fortfarande komma ihåg deras första möte i Nuln för fem år sedan. Förälskelsen hade varit total och omtumlande. Viktoria hade aldrig träffat en vackrare och mer charmant man i sitt liv. Ludwig hade förändrat hennes liv. De hade varit ett par sedan dess, dock inte officiellt även om de ofta sågs tillsammans i publika sammanhang. Ludwig hade redan från början varit noga med att poängtera att han varken ville eller kunde gifta sig. Det tillät inte hans affärer. Det var först ett par år senare som Viktoria förstod att det var en lögn. Det var hans syster Elsbeth som bestämt att Ludwig aldrig skulle få gifta sig. Familjen von Pappen handlade med information, ofta smutsig sådan, men de allra smutsigaste hemligheterna fanns dolda inom familjen von Pappen. Men Viktoria var allt för förälskad och stannade vid Ludwigs sida. Och hon förlät alltid Ludwig för allt. Även när han spenderade natten med andra kvinnor. Trots att det gjorde ont. Men den största smärtan var när Ludwig sände ut henne som honungsfälla till andra män för att få fram information. Precis som hon gjort ikväll när hon förfört och hamnat i säng med bondeledaren Nicklas Pürfurst. Det fick henne att känna sig smutsig och utnyttjad. Men när hon såg Ludwigs vackra bruna ögon och hans leende förlät hon honom för allt. En gång för ett år sedan, när hon varit ledsen, hade han sagt till henne att när han var klar med Averheim skulle de resa bort tillsammans och aldrig komma tillbaka. De skulle emigrera till Tilea och köpa en stor vingård på en bergssluttning med utsikt över det stora havet. Det var den drömmen som fick henne att stå ut och fortsätta att göra vad än Ludwig bad henne om.

Ludwig log och gick fram till Viktoria. Sedan viskade han i hennes öra “Min kära Viktoria, fick du fram vilken Elector Count kanditat bondeledaren tänker stödja och varför?”
Viktoria log och viskade i Ludwigs öra “Min älskade, det är klart jag fick fram vem Pürfurst kommer att stödja. Får jag inte alltid fram information ur män?”
Ludwig svarade “Retas inte med mig käraste, ge mig namnet bara. Jag dör av nyfikenhet”.
“Det är…” Viktoria hann inte säga namnet då en röst plötsligt ropade från trappen. Det var en kvinnoröst.

“Viktoria Reimer, i Sigmars namn arresterar jag dig för konspiration mot Sigmarkyrkan. Du följer genast med mig”. Rösten kom från Witch Hunter Adele Ketzenblum. Ketzenblum pekade hotfullt mot Viktoria med sin knivförsedda hand.

För första gången på många år var Ludwig von Pappen allvarligt skärrad. Vad hände och varför? Varför ville Witch Huntern arrestera Viktoria Reimer? Ludwig harklade sig och kände en känsla han inte var van vid. Han kände osäkerhet, maktlöshet och rädsla. Men pipig nervös röst sa han “Vördade Witch Hunter, det här måste vara ett misstag Viktoria Reimer har inte gjort något, hon har aldrig…”
“Håll käften din lilla orm, inte ett ord till. Du talar med Sigmars ställföreträdare. Jag är sigmaritisk åklagare, jury, domare och bödel i ett. Jag äger vartenda liv i denna stad. Så kryp tillbaka till den håla du bor i och låt mig utföra Sigmars vilja” svarade Adele Ketzenblum med hård ton.

Viktoria Reimer skakade av rädsla och grät. “Jag är oskyldig, jag är oskyldig” skrek hon. Hon kastade sig runt Ludwig von Pappens hals och höll hårt i honom. “Rädda mig” snyftade hon.
En läderklädd arm tog ett kraftigt tag om Viktorias nacke och slet henne med ett kraftigt ryck från Ludwigs famn. Ludwig stod för första gången i sitt liv helt hjälplös och såg på när Witch Hunter Adele Ketzenblum förde bort en gråtande Viktoria Reimer.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.