The Enemy Within Averheim Sessions

Kvällen den 31 Sigmarzeit, prolog 2, spelhelg 8
Brutal Jävla Död!

image.jpg

Stämningen på The Upright Pig var mer än upprymd, det var nästan kaotiskt. Alkoholen flödade och klientelet var kraftigt berusade. Ljudnivån var öronbedövande då hamnarbetare och kriminella skålade, svor åt varandra och berättade rövarhistorier. Det var outhärdligt varmt i värdshuset och lukten av svett, urin, spyor, alkohol och överkokt mat var påträngande. Ett par män låg redan utslagna på golvet efter att ha druckit för mycket sprit och under ett bord längst in i rummet idkade en full sjöman helt öppet samlag med en prostituerad.

Värdshusvärden Helmut Weiss och kocken Bloody Bert ställde sig båda på bardisken. Bloody Bert var barbröstad och svettig. Hans kropp var täckt av smuts, blod och fett. Herr Weiss var klädd i en gråsmutsig bommullsskjorta som även den var genomblöt av svett. Bloody Bert hade en spritflaska i handen och skålade högljutt med ett par berusade medlemmar i The Hooks. Helmut Weiss ropade så högt han kunde "Sista beställningen, sista beställningen tar vi nu. The Upright Pig stänger om en halvtimme. Men var lugna kära vänner, om en och en halvtimme öppnar vi “The Upright Bridge” på Weavers Brücke. Ni ska väl dit och se Pit Fight matchen mellan Besten från Erengrad och Der Fleischer? Och innan matchen kommer jag och Bloody Bert se till att alkoholen flödar som aldrig förr på Weavers Brücke. Vi kommer för i helvete se till att till och med floden Aver blir berusad. Så gott folk gör er sista beställning och bege er sedan till Weavers Brücke, satsa pengar i matchen och bli rika. Vem vet ni kanske till och med vinner så mycket pengar att ni kan lägra en fin adelsdam från Plenzerplatz i natt. Men framförallt se till att ni inte missar århundrades mest brutala och spektakulära Pit Fight Match. Min vän vän Waldemar Flucht har lovat att vi kommer att få se BRUTAL JÄVLA DÖD I NATT!"

En timme senare hade Helmut Weiss sett till att fem fullastade vagnar med alkohol, dragna av svarta oxar, åkt iväg i riktning mot Weavers Brücke. En sjätte vagn stod utanför värdshuset som nu var tömt på gäster. I den öppna vagnen satt en rejält skadad Bengt “The Knife” med sin hantlangare Gert. På golvet i vagnen låg en bunden kvinna bara klädd i ett linne. Kvinnan hade skärsår på armar och ben och var blåslagen. Hennes blick var tom och frånvarande. Sara Topfer, en av “hamnens vårblommor”, hade under ett par dagar befunnit sig i helvetet i The Knifes högkvarter. Det enda hon visste var att The Knife hade sagt att hon skulle jobba ikväll. Bengt “The Knife” var kraftigt beväpnad med pistol, svärd och tre knivar. Hans blick var hatisk och känslokall. Gert hade ett svärd i sitt knä och ett tygskynke för sin mun. Bloody Bert kom ut från värdshuset och drog en fastbunden man efter sig i håret. Mannen skrek av smärta. Framme vid vagnen hjälptes The Knife, Gert och Bloody Bert åt att kasta mannen in i vagnen. The Knife ställde sig sedan över den fjättrade mannen och urinerade honom i ansiktet. “Igår Crime Lord, idag Piss Lord” skrattade Bengt “The Knife” rått. Bloody Bert skrattade åt The Knifes skämt och en kraftig doft av alkohol omgav den ökända kocken på The Upright Pig.

Albrecht Swearmonger var rädd. Mycket rädd. Han var bunden och kraftigt misshandlad. Vagnen var på väg i riktning mot Weavers District och Weavers Brücke. Han var på väg tillbaka till sitt gamla högkvarter. Men den här gången hade allt förändrats. Swearmongers kriminella imperium var krossat. Frågan var vad som väntade på honom?

View
Kvällen den 31 Sigmarzeit, prolog 1, spelhelg 8
Överraskande information

image.jpg

Friedrich von Kaufman var djupt försjunken i manuskripten, loggböckerna och kapten Tempelmanns personliga dagbok. Allt det som The Southland Expedition hade fört med sig. Det var en väldigt fascinerande läsning. Så mycket ny kunskap hade aldrig tidigare samlats och tagits in i Averheim på en och samma gång. Herr Curd Weiss hade med exemplarisk noggrannhet sorterat och katalogiserat dokumenten. Särskilt intressanta dokument hade han lagt i en egen hög. Friedrich von Kaufman var mäkta imponerad av det arbete som Curd Weiss hade utfört. Det var nog ingen som tänkte på det men von Kaufman var övertygad om att Curd Weiss hade den skarpaste hjärnan i hela Averheim. Friedrich var övertygad om att inte ens medlemmarna i The Sun Society kunde mäta sig med Curd Weiss intellektuella kapacitet. Men det absolut bästa var att Curd Weiss var en man som verkade i kulisserna. Han hade inga laster, han hade inget behov av att synas eller stå i centrum och han var inte intresserad av pengar, kvinnor eller vin. Istället var han helt dedikerat på att i bakgrunden sköta von Kaufmans växande affärsimperium.

Det knackade på dörren till kontoret och Gunnar Tabecks röst hördes “Ni har besök Graf Friedrich von Kaufman, det är Ferenc von Alptraum som söker er”. Friedrich blev förvånad, vad ville Ferenc von Alptraum. Med snabba rörelser plockade Friedrich bort alla dokument från skrivbordet och la dem istället i garderoben. Av ren reflex låste han även garderoben. Ingen kunde vara tillräckligt försiktig i dessa oroliga tider.

“Ferenc von Alptraum, vad förärar mig den äran?” sa Friedrich von Kaufman.
“Graf Friedrich von Kaufman, du vet att jag inte gillar småprat eller kallprat så jag går direkt på sak. Din ambassadör har besökt The Old von Alptraum Mansion i sällskap med Astromancer Werner Lankdorf och en kvinna som av beskrivningen skulle kunna vara ambassadör Leonora von Krieglitz. Ytterligare två personer fanns även med i sällskapet, en man med svart lapp för ögat och en rödhårig kvinna. Vilka de två sista personerna är vet jag inte.” sa Ferenc von Alptraum.
“Hur kan du veta detta?” undrade Friedrich.
Ytterligare en man klev plötsligt in i rummet. Mannen hade djupa ärr på vardera kind och han var klädd i enkla kläder, likt en bonde.
“Mitt namn är Kristian Achbeck, jag är väktaren som övervakar den gamla herrgården. Jag är en trogen tjänare till Ferenc von Alptraum. Jag såg en vagn dragen av hästar åka mot herrgården tidigare idag. Jag har en väldigt god observationsförmåga och beskrev personernas utseende i detalj för Ferenc von Alptraum. Av beskrivningen kunde han förstå vilka personer som besökt herrgården” sa den mystiska mannen.
“Graf Friedrich von Kaufman, vi har ju tidigare samtalat om att The Old von Alptraum Mansion är en farlig plats, en plats som vi alla bör lämna orörd. Du lovade mig för ett antal år sedan att låta herrgården vara just orörd. Därför förvånar det mig väldigt att du skickat din ambassadör till herrgården och i vilket syfte? Det är ett farligt spel du spelar och hur kommer det sig att ambassadör Leonora von Krieglitz är inblandad i den här historien?” Ferenc röst var lugn och sansad och han talade som alltid med en låg röst. Men det fanns ett svagt tecken av irritation i tonen.

Friedrich von Kaufman blev alldeles förstummad när han hörde den märkliga historien. Vad gjorde Ruben och Werner på The Old von Alptraum Mansion? Och varför var de i sällskap med den vedervärdiga Leonora von Krieglitz? Det kändes inte bra. Spelade hans ambassadör och hovmagiker ett dubbelspel? Intresset för ockultismens mörkaste hemligheter verkade vara något som intresserade ett oroväckande antal personer i Averheim. Friedrich von Kaufman var fast övertygad om att sådan kunskap endast borde innehas av de fyra mest intelligenta personerna i Averheim; Friedrich själv, Herr Curd Weiss, Ferenc von Alptraum och Luminary Konrad Mauer. “Das Kaballah auf Heimlich Wissen”. Det var över ett år sedan den hemliga gruppen eller rättare sagt det lösa nätverket hade sammankallats. Men Friedrich hade förstått att vissa medlemmar hade pratat om saker man inte borde tala med andra om. Luminary Konrad Mauer läckte hemlig kunskap som ett såll och Ferenc von Alptraum spelade ett eget märkligt spel. Dessutom litade ingen i “das Kaballah auf Heimlich Wissen”på varandra. De både spionerade och baktalade varandra. Allt för att komma över hemlig kunskap för egen vinning och för att få ett kunskaps- och informationsövertag. Endast Curd Weiss var pålitlig i Friedrich ögon.

“Ferenc von Alptraum, min vän. Jag är glad att du delger mig denna information för jag kan försäkra dig, jag till och med svär vid vår hemliga Kabbalah, att jag inte känt till Rubens och Werners handlingar. De verkar på eget bevåg med en agenda som jag inte känner till. Du måste lita på mig kära vän. Jag har inget med denna affär att göra” sa Friedrich von Kaufman.
Ferenc von Alptraum mötte Friedrich ord med ett hånleende och lämnade rummet utan att säga ett ord. Den mystiska mannen Kristian Aschbeck stirrade mot von Kaufman. Sedan gick han fram till von Kaufman och viskade i adelsmannens öra med hes röst “Dina vänner har stirrat in i Satin Tronen, jag kände husets kraftiga manifestation av Dhar. Mein Liebling Herr Liebling. Du förstår vad som kommer att ske”. Därefter lämnade Kristian Ascbeck rummet.

En halvtimme senare satt Friedrich von Kaufman i samtal med Herr Curd Weiss. De båda männen diskuterade vad de skulle göra. Herr Curd Weiss råd var att de inte skulle konfrontera Ruben och Werner. Inte ännu. Inte innan de visste mer. The Garden Party måste organiseras och genomföras just nu. Det var prioritet nummer ett. Den politiska symboliken var viktigast just nu. Von Kaufman skulle stärka sin position i kampen om tronen vid The Garden Party. The Southlands Expeditions skatter och kunskap skulle ge von Kaufman en plats i Averheims absoluta rampljus. Men efter The Garden Party skulle Ruben och Werner ha ett och annat att stå till svars för.

View
Kvällen den 31 Sigmarzeit, Satin Tronen
Efterspel del 2

image.jpg

The Old von Alptraum Mansion var återigen öde. Tystnad rådde. En lukt av parfym, som den ljuva doften av en sommaräng fylld med vackra blommor, blandades med doften av svart bearbetat läder och doften av otvättat kön. Skönhet och smutsig dekadens förenades i en märklig blandning.

Det hade gått en timme sedan en grupp av modiga äventyrare hade tagit sig in i herrgården och bestigit dess vind. Trängt in i byggnadens sköte. Två personer hade även nått fram till Herr Lieblings garderob och stirrat in i spegeln. De hade utan att veta det skådat in i The Realm of Chaos, sett verkligheten bortom verkligheten. Skådat, om än väldigt flyktigt, självaste Satin Tronens väktare. Väktaren som var Loesh älskare och älskarinna. Hermafroditen The Giver of Endless Pleusures. Hade personernas viljestyrka varit mindre hade deras själar dragits in i den ändlösa dekadensen tills tidens slut….

The End Times. Världen var döende. Slutet närmade sig. Men Satin Tronen förnekade det. Slaanesh deltog inte i planeringen av världens undergång. Slaanesh ville att världen skulle leva och utvecklas. Glädje, skönhet och lust fick aldrig ta slut. Njutning i all oändlighet. Upplev allt – det finns inga lagar. Gör vad du vill så länge du finner nya upplevelser för själen och kroppen. Men världen var döende och inte ens Slaanesh kunde längre skärma sig från vad som skedde.

I fjärran norden vandrade barbarstammarna söderut för att krossa Kislev och sedan The Empire. Krigstrummorna dånade från fjordarna, bergen och barrskogarna i Norse till taigan norr om Kislev. Archaon hade krönts till mannen som skulle avgöra världens öde. Men få, om nästan ingen, av de kaosdyrkande stammarna hade förstått vad The Lord of End Times sanna uppdrag var. Att förgöra världen och transformera den till något nytt. Förändring. Världen skulle gå under och sedan muteras och transformeras till en helt ny värld. Och så skulle det fortsätta i all oändlighet. Födelse, förändring, undergång och återfödelse. Tzeentch makt var stor. Men Slaanesh motsatte sig detta. Njutningen var här och nu. Inte imorgon. Inte i en ny värld.

Att Averland sommaren 2520 efter Sigmars födelse skulle vara platsen där hela världens öde skulle avgöras var det ingen, kanske inte ens de mörka gudarna, som visste. Men sanningen var att under den varmaste sommaren i mänsklighetens historia skulle världens öde avgöras här i Averland. Det var här som en grupp vanliga människor, helt ovetandes, dragits in i det oförutsägbara kosmiska spelet. Handlingar som kanske verkade obetydliga i ett större sammanhang skulle vara de som avgjorde om The End Times skulle inträffa eller ej. Och de alla från Wera, Werner, Ruben, Gabriel, Caspar och Ingvald till The Enemy Within och Herr Liebling var bara ovetande brickor i spelet som gudarna spelade. Saken var dock den att inte ens gudarna förstod dessa individers betydelse för spelet. Men en sak var dock säker. Satin Tronen tänkte, med alla medel tillgängliga, kämpa för världens överlevnad mot The Great Mutators konspirationer för världens undergång.

View
PC citat efter spelhelg 7

“Var det på insidan av låret?”
Gabriel är intresserad när Wera berättar om en otäck händelse på Red Room.

“Måste du alltid glo?!”
Gabriel är sur på Wera som hånade hans försök att charma en nunna.

“Hur tänkte du nu?”
Wera om Gabriels planer. Jämt.

“Hur tänkte ni nu?”
Gabriel, om Ruben och Werner som tagit med Leonora von Krieglitz på en tur trots att Gabriel skjutit på hennes chef. Dom tänkte inte på det.

“Käften!”
Wera slänger ur sig ordet vid en riktigt dum tidpunkt och Party tension ökar med 3.

“Dorferna är igång igen”
Ruben å Werner när Wera å Gabriel käftar med varann under planeringen åka till Old Von Alptraum Mansion

“Den där bonden, vad heter han… Stefan Nefstein?”
Gabriel pratar om vem som äger Averheims tegelfabrik

“Kan inte jag få köra, kära Ruben?”
En glad och entusiastisk Gabriel på vagnens kuskbock
“Näähää!”
Svarar en mycket bestämd Ruben innan han går ner och sätter sig i kupén.

View
NPC citat efter spelhelg 7

“Werner Lankdorf var oerhört skrämmande, han släppte loss oheliga krafter. Friherre von Mohr måste säga upp bekantskapen med herr Lankdorf. Jag har nu förstått att von Mohrs problem och hans allt mer märkliga beteende började den dagen han lärde känna herr Lankdorf.”
Leo Mannerheim

“Synd att Wera gifte sig med odågan herr Schneider. Men det var skönt att höra att hon inte lagt sitt yrke på hyllan.”
Hans Muller

“Jag har aldrig sett något liknande. Demonen krossade ytterdörren med en enorm kraft och splittret från dörren nästan dödade mig. Demonens ögon brann av hat. Det var ren tur att jag och “Long Finger” lyckades fly."
En av medlemmarna i The Honourable Guild of Assassins

“Vi har identifierat endast ett av liken i träckvagnen. En av de mördade var ingen mindre än Crime Lord Faustman “The Fist”. Han hade fått halsen avskuren. Ingen kommer att sörja det svinet. Den andra personen har vi inte lyckats identifiera. Det är en ung man mellan 15-20 år och hans ansikte var fullständigt krossat. Ett bestialiskt mord som bara kan vara utfört av någon psykopat."
Kapten Markus Bauerfaust

“Hi, hi, von Tuchtenhagen har fått nya vänner. Jag gillar när han skaffar nya vänner.”
Hogweed

“Vilken frukost. Det är sällan jag blir orolig men den information jag fick av Ruben Ulfman von Mohr och Werner Lankdorf var högst oroväckande. Men inget ont som inte har något gott med sig. Ruben och Werner är intelligenta person på väg upp. Sådant märker man. Det gläder mig att vi nu har en allians. Nu har jag två personer placerade direkt i von Kaufmans närhet. Von Kaufman och hans assistent Curd Weiss har mycket konstigt för sig. Det gäller bara att få fram fakta så jag kan eliminera min konkurrent.”
Baron Theodosius von Tuchtenhagen

“Ibland kan gamla antagonister bli nya vänner. Jag och Werner Lankdorf har en gemensam fiende som vi måste bekämpa. Med min list och Werners kunskap kan vi lyckas. Men odågan Gabriel Sachs måste överlämnas till von Tuchtenhagen.”
Leonora von Krieglitz

“Ruben Ulfman von Mohr var en trevlig man. Vältalig, karismatisk och intelligent. Precis som sin farmor. Jag ser framemot nästa gång vi möts.”
Überlector Magdalena Brecht av Verena

“Mannen med lapp för ögat var en märklig man. Först stirrande han intensivt på mig och sedan på böckerna. Och helt plötsligt kastade han en bok på en stackars rödhårig kvinna. Vilket ovärdigt beteende.”
Kirsten Eule, nunna av Verena

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 6 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Epilog

Ruben sitter för sig själv i sitt gemak. På bordet står några tomma glas och ett fat med brödsmulor. Leo kommer in och konstaterar att Ruben är tillbaka. Han plockar bort disken. Han säger återigen att han tycker att Ruben ska ta avstånd från Werner. Ruben tar inte så mycket notis om vad Leo säger men bestämmer sig där och då för vad han måste göra med Leo. Leo går. Ruben sjunker ihop i stolen. Skuldkänslorna gnager i hans inre och trots att dom utfört en bragd så känns allt så futtigt. Det vänder sig i magen på honom när han tänker på tavlan och helst vill han bara bränna upp den. Resan har besudlat dom. Han kan känna det, som om det klibbade fast vid hans hud. Hans ilska stiger. Han, Ruben, hade tänkt att använda denna tavla precis som fienden själv hade tänkt det. Att utöva utpressning för att få sin vilja igenom. Han har sett makt missbrukas förr och han känner hur makten han har inom räckhåll får hans blod att storma i lusten att få krossa sina fiender som en skalbagge under stövelklacken. Bara tanken att få uppleva det är berusande. Vem som helst skulle vara förbrukningsbar för att uppnå målen. Leo. Werner. Caspar. Clothilde. Han inser att han har varit blind. Korruption, girighet och våld driver människorna. Man kan välja att använda dom eller inte. Men sann korruption leder bara till ett ställe och den platsen har Ruben sett. Inte ens Marlenes fall är värt hans egen eller hans vänners själ. Det slutar här. Han vet vad han måste göra. Han reser sig och går och ber Leo att följa honom till von Alptraums stadshus.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, Del 5 - Frau Wera
Tavlan

De slänger in Gabriel på ett av sätena i kupén, varav Wera hoppar upp och tar tyglarna. Hon får sällskap av Werner och på vägen tillbaka till Averheim uppdaterar hon magikern vad hon såg på vinden i det förbannade huset.
Hon får då veta att Nellie är fri och är nu i Werners lägenhet. Det ingick i dealen som Werner och Ruben slöt med von Tuchtenhagen. Där ingick det också att von Krieglitz skulle följa med till von Alptraums gamla herrgård. Werner berättar också att von Tuchtenhagen har sålt Wilhelm von Kusch till the Black Hood efter att ha blivit övertalad av Dagobert Gabor. Pojken hämtades av Bengt ”The Knife”.

Wera håller ett högre tempo under färden tillbaka och de ankommer till Averheim efter en dryg timme. De åker först till von Tuchtenhagens hus. Wera förväntar sig nu en upprörd Leonora von Krieglitz men ambassadören har visst inte hämtat sig från upplevelserna i Old von Alptraum Mansion då hon försvinner in utan att säga adjö till henne.
Vagnen lämnas sedan åter till Red Arrow varav vännerna sedan tar sig till von Mohrs hus då Gabriel vaknat till under färden. När de anländer till Rubens hus möts de av en upprörd Leo Mannerheim som beskyller Werner för att vara ond men ingen av dem orkar bry sig i vad den gamle mannen säger. Ruben skickar iväg Leo och därefter låser adelsmannen ytterdörren bakom dem.
Det är en märkbart tagen Ruben som försiktigt tar fram rullen som visar sig innehålla en hoprullad målning samt några brev.
Wera kan inte läsa breven men hon kan i alla fall se vad målningen föreställer: En vackert gjord målning som föreställer rummet på vinden i von Alptraums gamla herrgård. I förgrunden står ett vackert barn som Wera ser är en mycket ung Annelie von Alptrum. Men i famnen håller barnet om en hemsk varelse som ser ut som ett av de monster som barn brukar berätta är gömd under deras sängar på natten.
”Är det Herr Liebling?! Den… den är ju vidrig! Det finns alltså fler demoner i Averland!”
Wera är så chockad över bilden att hon missar vad Ruben läser från breven.

”Vad blir det nu?” Wera vänder sig mot Ruben.
”Först behöver jag gömma undan målningen. Den får inte hamna i fel händer. Sedan har vi några timmar på oss att kolla upp saker och ting innan Ingvald skall upp i en ny pit fight. Alla kommer nog att vara där så jag och Werner behöver också vara där. Vi skall om inte annat dela ut inbjudningar till Kaufmanns party.”
De beslutar sig för att träffas på The Golden Spool om 2 timmar.
”Jag vill inte gå på Ingvalds match. Hoppas han kan förlåta mig men alla mina fiender kommer att vara där och jag bävar över vad Bengt ”The Knife” kommer att göra om han får syn på mig. Jag har andra planer.”
Gabriel gör sedan Wera sällskap till Weavers District då han har skaffat sig ett rum på Golden Spool. Efter att de två tagit en öl tillsammans på värdshuset går Gabriel till sängs då han fortfarande inte har hämtat sig helt efter vad han råkade ut för tidigare.
Wera väntar tills att Gabriel gått upp till sig innan hon verkställer sina planer.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 5 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Prövningar

Mörkret är totalt och skräcken griper tag i Ruben. Han skriker ut och faller ner på knä. På var sida om honom griper starka armar tag i honom och Gabriel och Wera får upp honom på fötter igen. Han har svårt att få luft. Svetten rinner om honom. Så ser dom att staven faktiskt fortfarande lyser svagt i mörkret och dom kan ana ett dammigt trägolv. Den smala ljusstrålen längs träplankorna leder dom vidare. Ruben bara gestikulerar ett tecken som ska föreställa att dom ska fortsätta framåt, för rädd för att tala. Tungt tar dom några steg till.
Det hisnar när ögonblicket för deras födelse fyller dom med liv. Värme och ljus. Hjärtat slår, solljus. Deras kroppar fylls med lust till livet. Doften av trädgårdar, barnet leker, glada skratt. Den första förälskelsens rus, månsken, vin och weirdroot. Glädjen. Någonstans finns ett porträtt. Doften av en ljuv parfym får deras hjärtan att fröjdas. Ruben ler mot Wera och Gabriel som ler tillbaka mot honom. Dom är så vackra. Dom omfamnar varandra i ring. Kramas. Kramen från Werner och Leonora, i ring med von Tuchtenhagen, golvet knakar, dom hoppar och Hogweed dansar runt dom. Magdalena Brecht, hennes skönhet, hennes hår. Dom trevliga samtalen dom hade i vagnen. Det var trots allt bättre förr när man var barn, livet var lek. Ruben, Wera och Gabriel ser på varandra.
”-Herr Liebling!” ropar Gabriel i extas. Det verkar vara det vettiga att säga tycker också Ruben.
”-Käften!” fräser Wera. Hon är både rädd och arg. Hon får Ruben och Gabriel att leta vidare efter garderoben.

Nu verkar väggarna vara levande. Dom rör sig rytmiskt, pulserande, som om dom hade ett hjärtas puls och ett svagt rosa sken kommer från dom. Ruben, Wera och Gabriel ser en garderob långt borta. För Ruben blir plötsligt allt stilla. Wera och Gabriel är borta ur hans medvetande. Framför honom står Clothilde, naken och villig.
”-Kom Ruben, jag vill ha dig” viskar hon och går nära intill honom. Hon är varm och hennes långa, mörka hår hänger fram i ansiktet. Genom ridån av glänsande lockar spanar hennes mörka ögon upp mot honom med en girig blick. Hon sväljer hårt och saliv syns i ena mungipan. Ruben känner hur det stramar i byxorna. Garderoben har han glömt. Det är hans Clothilde. Han andas djupare och ser in i hennes ögon. Hon stryker honom över bröstet och sen kysser dom varandra häftigt och Ruben drar ner Clothilde på golvet. Hon följer honom ivrigt och alla hämningar ger vika för deras lust. Hon klär av honom och hennes smekningar sänder vågor av njutning genom hans kropp. Dom andas mun mot mun. Han vidrör lätt hennes bröst och rysningarna gör att hennes hud knottrar sig. Hon griper tag i hans mandom som är hård som ett spett. Hon lägger sig på rygg och han följer henne. Han är ivrig och håller en hand under hennes rygg för att hon inte ska glida undan. I fördjupningen vid ländkotorna är hennes hud len som svandun. Hon underlättar för honom att tränga in i henne och han hisnar över att känna hennes djup och sugande sammandragningar. Dom stöter mot varandra och ger sig hän i älskogen. Deras kroppar blir ett. Var Clothilde slutar och Ruben börjar är inte längre möjligt att avgöra.
”-Ruben, Ruben! Är det inte något annat vi borde göra?” säger Clothilde. Ruben kan inte förstå vad hon menar. Så fyrar hon av ett kaxigt leende som inte är likt henne och så slutar hon att röra sig. Hon ser uppfordrande på Ruben. Han kommer av sig. Först ser han bara håret. Det svallande, röda, glänsande håret som han brukar beundra i hemlighet när hon inte ser.
”-Herr von Mohr, nu får ni skärpa er! Vi måste hitta tavlan” säger hon skarpt men lite roat.
Wera. Hon är naken under honom. Hennes fräkniga kinder är fuktiga av svett. Med dom gröna ögonen ser hon på honom med ett roat leende. För Ruben uttrycker det ”om lilla pojken inte har något mer att bjuda på så kan vi väl göra något viktigare”. Hans stolta stånd vissnar på ett ögonblick. Han skäms väldigt över att han skulle tappa kontrollen så. Dom reser sig och rafsar ihop sina kläder och klär sig raskt.

Wera och Ruben går mot garderoben. Den är öppen och Gabriel står framför den med ryggen mot dom. Han håller i en röd klänning. Trycker den mot sig. Den hänger på en galge. Ruben känner doften av sin mor. Han förstår genast att hon har haft den klänningen på sig. Han vill ta klänningen och bara tänka på henne och sin saknad men han motstår önskan att ge sig hän. Han måste tänka på dom andra och bara på tavlan, om dom ska klara sig ut härifrån. Han drar undan klänningen. Där bakom finns en stor spegel. Dom börjar undersöka skåpet men det finns inget mer här. Ruben börjar förtvivla men Gabriel som undersöker taket noga ropar plötsligt till i triumf. Det hörs ett klick. Så tippar Gabriel, avsvimmad, bakåt med händerna tryckta mot bröstet och slår i golvet. Hans ansikte är täckt av något klibbigt och vitglansigt. Ruben och Wera vill inte fundera så mycket mer på det just nu för Gabriel håller stelt i en hoprullad duk. Ruben undrar ändå var vätskan kom ifrån och ser tillbaka in i garderoben. Då ser han en syn som kommer att följa honom resten av livet. I spegeln har materialiserat sig en androgyn människogestalt men utan specifikt utmärkande drag förutom huden som är blank som metall och smidig som sälskinn eller siden. Varelsen har inga ögon, öron, näsa eller en tydlig mun men den ustrålar löften om njutning. Det doftar starkt av musk, parfym och läder. Ett stort kön växer ut på den och den ser på Ruben.
”-Kom till mig!” lockar den. Ruben vill inte veta vad det är. Han vill vända bort huvudet men lockelsen är så stark. Detta är dom djupa hemligheter som hans mor var inblandad i. Detta skulle kunna vara hans arv och det är till den plats, där denna varelsen är, som detta arv skulle föra honom. På något sätt känns det samtidigt som att det ger honom kraft och faktiskt rätt att avgöra detta själv. Trotset bubblar upp inom honom. Allt han arbetar för är att aldrig styras av någon. Han tar blicken från demonen i spegeln och vänder sig om. Nu måste dom hem. Wera knäböjer vid Gabriel. Hon tittar upp på Ruben. Ruben säger inget, han klarar inte att prata. Han böjer sig sakta ner, varje steg och handling är ren viljestyrka, och tar den hoprullade tavlan som Gabriel håller. Han måste ha koll på tavlan. Han är så trött nu. Han börjar gå ett steg i taget men långsamt. Han sträcker ut en hand bakåt för att få med sig Wera. Hon lär väl inte bli så glad åt att han lämnar Gabriel till henne att släpa på själv men han klarar inte mer. Och han överger henne inte. Men han märker att också hon råkar se in i spegeln när hon håller på att baxa upp Gabriel för att få med sig honom. Hon drar häftigt efter andan och Ruben förstår att hon blir skakad in i själen. Men hon börjar mödosamt dra med sig Gabriel. Duktig flicka! Ruben blir tårögd. Var det värt allt det här? Ruben leder långsamt väg med den svagt lysande staven. Dom tar sig ner till våningen där Werner och Leonora väntar. Werner sitter på golvet och håller om Leonora. Hon är helt apatisk. Werner tittar på Ruben och Ruben nickar och ger tillbaka staven till Werner. Werner nickar sammanbitet och tar staven. Alla tar sig ner till vagnen och dom åker därifrån.

Ingen säger något. Ruben är rädd för förräderi och förväntar sig ett bakhåll när som helst. Leonora är i chock och frågar bara om och om igen varför dom skulle åka till det där huset. När dom kommer fram till stadsmurarna igen stannar dom vid Garden of Morr och ger Sigvald sin sista vila. Ruben ber att det på gravstöttan skrivs in: ”Son av Averland Välsignad av Verena”. Sen lämnar dom tillbaka vagnen på Red Arrow Coaches efter att dom har kört von Krieglitz hem. Werner, Wera och Gabriel följer Ruben hem och dom sätter sig i salongen. Wera och Gabriel ordnar något litet att äta och dricka. När dom alla sitter ner så vecklar Ruben upp tavlan med darrande händer. Ett brev faller ut. Alla stönar av vämjelse över porträttet som visar barnet Anne Lise von Alptraum som håller ett groteskt monster i famnen. Herr Liebling. Ruben läser brevet som är till honom från hans mor. Här står om dom stora planer hans mor hade för honom och vilket grymt öde som väntade familjen von Alptraum och Marlene i synnerhet. Wera, Werner och Gabriel förhör inte Ruben om vad han ska göra. Dom vet att det är hans beslut. Ruben tackar dom innerligen flera gånger att dom gjort honom en stor personlig tjänst. Han poängterar att det var en stor bedrift och att han inte hade klarat det utan någon av dom. Dom bestämmer sig för att mötas på Golden Spool om två timmar inför matchen mellan Ingvald och Besten från Erengrad. Wera, Werner och Gabriel lämnar Ruben. Ruben gömmer undan tavlan och brevet i bokhyllan och sätter sig ner igen.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 4 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Skräcken i mörkret

Dom färdas en bit längs Aver och kommer sen till områden med mer skog. När dom kommer till avtagsvägen till von Alptraums gamla herrgård kan Wera ser en liten by längre bort längs huvudvägen. Infarten är en förfallen allé, övervuxen och mörk. Det är fält runt omkring. En man med kåpa går ute på fälten. Wera kallar honom till sig. Han har ett ansatt skägg och två långa ärr i ansiktet. Han presentarar sig som Christian Aschbach och säger att han är en bonde som letar efter sina får. Gabriel sträcker på sig och ser sig omkring. Han pekar och säger till mannen att hans får är på andra sidan huvudvägen. Han tackar men lägger sen till:
”-Ni ska inte gå in där” och nickar mot herrgården.

Dom anar nu huset mellan träden. Det är väldigt vamt och solen lyser starkt men gården ser död ut. Växter och träd har tagit över och växer även inne i huset och ut genom fönster och tak. Hästarna är oroliga och Wera stannar vagnen långt från huset. Dom går av och tar med en lykta från vagnen. Ruben drar sin pistol, drar efter andan och går fram till trappan som leder upp mot ingången. Leonora undrar varför Ruben har pistol och Ruben kommer på att det är lite fånigt och stoppar ner pistolen igen. Han hade tänkt sig att det största hotet skulle komma från andra ute i samma ärende som dom men nu när han är här så undrar han om någon vettig människa skulle komma på tanken att gå in här frivilligt. Just då hör han Gabriel säga med sedvanlig entusiasm:
”-Ruben, jag kan gå in först.”
Gabriel leder vägen upp för trappan och han skjuter upp entrédörren. Dom kommer in i en stor sal. Den är tom och plundrad på det mesta. Det är så varmt att man blir svimfärdig. Det är väldigt dammigt och det luktar mögel men det är något annat där också, en svag doft av parfym och sommarblommor. En stor trappa leder uppåt och Ruben manar på dom. Gabriel testar trappan metodiskt. Den ser inte helt stabil ut men det går bra. Han upptäcker att något är skrivet på trappräcket och läser ”Liebe mich herr Liebling”. När orden uttalas känns det plötsligt väldigt otäckt tycker Ruben. Han är på väg att fortsätta uppåt men då märker han att Gabriel och Werner beter sig konstigt. Werner står plötsligt med kappan ekivokt putande ut som om han har ett präktigt stånd. Hans blick är extatisk. Gabriel ser hungrigt på Werner. Även Wera verkar inte opåverkad. Leonora är helt perplex och förstår inte vad som händer. Ruben blir tvungen att säga åt dom på skarpen att skärpa sig och dom samlar sig alla tre även om dom ser lite skamsna ut.
Högst upp i trappan är en liten avsats innan den fortsätter. Här är det väldigt mörkt och Ruben tänder lyktan. Gabriel tar ett steg upp för nästa trappa men ryggar tillbaka. Mörkret är kompakt. Werner provar med lyktan men den kan inte lysa upp mörkret. Han håller upp en hand mot dom andra, blundar och står stilla en stund.
”-Det som möter oss är väldigt kraftig Dhar” säger han efter en stund.
”-Men du kan lysa upp det, eller hur Werner?” frågar Ruben. Han vet inte om något som Werner inte har klarat av men han hör på Werner att han är väldigt bekymrad nu.
”-Ja, kanske med min stav. Jag ska försöka.”
Werner håller sin stav med båda händerna. Han svettas kraftigt i värmen. Med en stor kraftansträngning får han sin stav att börja lysa men dom hör som ett knastrande och Werner stelnar till tillfälligt innan han plötsligt ropar ut en massa osammanhängande galna ramsor och Ruben kommer att tänka på Igantius Jonn och Coronis Agaton nere i Sigmartemplets katakomber. Werner samlar sig något och dom börjar gå uppåt men då och då ropar Werner ut saker som om han hade hemska syner och det får dom att hoppa till när han gör det. Mörkret är inte ett tomt mörker, det är fyllt av skräck. Luften är mättad av illvilja samtidigt som det blandas med doften av parfym och minnen av lockande lek. Alla reagerar på olika sätt. Det känns som en vilja i mörkret vill göra dom till sina. Ruben darrar och det känns som han ska kräkas. Han har aldrig förr varit så rädd förr men han är helt inställd på målet, garderoben på vinden. Dom måste dit. För Clothilde. Ingen annan ska få hinna före. Sen ska han sätta dit Marlene. Clothilde måste väl bli glad för att bli av med Marlene har Ruben tänkt. Han fokuserar på att ute är det sol och fåglar. Det här är bara en illusion. Dom fortsätter uppåt.

Så kommer dom upp på nästa våning. En korridor med fönster längs hela ena sidan släpper faktiskt in äkta solljus även om det är väldigt fördunklat. Här känns det lite lättare att andas och dom tar en paus och sätter sig. Leonora är rädd och förstår inte varför dom ska fortsätta. Dom andra är också oroliga. Ruben försöker med att lätta deras ångest lite med en sång. Han sjunger den gamla barnvisan ”Hey ho, spann den Wagen an” som hans mor och han sjöng i kanon många gånger. Han kommer att tänka på böljande sädesfält och allt annat som är vackert. Dom andra tystnar i alla fall och sitter försjunkna i tankar. Leonora är alldeles blek. Ruben reser sig upp och manar på dom ytterligare en gång. Han tar täten.

Dom går upp för nästa trappa. Åter sluter sig mörkret om dom. Det tar all vilja dom har att forsätta. Så kommer dom upp på en vindsavsats. En gång leder fram till en dörröppning. Där är ett mörker utan slut. Werner drar in andan av skräck och stammar:
”-Det..det..det är total Dhar. Jag är ledsen Ruben, jag kan inte fortsätta. Om jag fortsätter är jag förlorad.” Han är orolig men ser trots allt samlad ut. Ruben inser att Werner inte är rädd för själva situationen utan vad det kommer att kosta honom om han fortsätter. Han förstår plötsligt att Werner kanske är ännu känsligare än dom andra trots sina kunskaper. Så, det är det som är korruption. Människan är svag och mäktiga krafter konspirerar för att få människorna att ge sig hän åt sina lustar vare sig det är köttsliga laster eller hunger efter makt.
”-Om jag fortsätter…” säger Werner åter men Ruben känner ömhet för sin vän och säger:
”-Det är ok Werner, jag vet att du redan offrat mycket genom att följa mig så här långt. Jag tvingar ingen av er att fortsätta men jag fortsätter. Fast jag ser inte att jag har mycket hopp utan ljus.” Ruben tystnar.
”-Kan vi ta staven Werner?” säger Wera ”-Kommer den att fortsätta lysa?”
”-Ja, det bör den kunna göra” svarar Werner. Ruben känner en stor tacksamhet mot Wera.
Dom går ner igen till fönstren där det kom in solljus. Leonora är nu helt knäckt och hon stannar med Werner. Gabriel vill också följa Ruben och Wera och Ruben blir glad för det även om han i bakhuvudet tänker att han måste hålla koll på Gabriel. Tavlan är Rubens. Werner lämnar över staven. Ruben, Gabriel och Wera samlar sig. Dom lämnar Werner och Leonora bakom sig som om dom vandrade in i en dröm. Upp för trappan igen. Staven lyser nu svagare när Ruben håller i den. Dom närmar sig den mörka öppningen långsamt. Staven lyser upp dörrkarmen men kan inte tränga igenom mörkret i öppningen.
”-Redo von Mohr?” säger Wera och tillsammans tar dom steget in i mörkret.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.