The Enemy Within Averheim Sessions

NPC citat efter spelhelg 7

“Werner Lankdorf var oerhört skrämmande, han släppte loss oheliga krafter. Friherre von Mohr måste säga upp bekantskapen med herr Lankdorf. Jag har nu förstått att von Mohrs problem och hans allt mer märkliga beteende började den dagen han lärde känna herr Lankdorf.”
Leo Mannerheim

“Synd att Wera gifte sig med odågan herr Schneider. Men det var skönt att höra att hon inte lagt sitt yrke på hyllan.”
Hans Muller

“Jag har aldrig sett något liknande. Demonen krossade ytterdörren med en enorm kraft och splittret från dörren nästan dödade mig. Demonens ögon brann av hat. Det var ren tur att jag och “Long Finger” lyckades fly."
En av medlemmarna i The Honourable Guild of Assassins

“Vi har identifierat endast ett av liken i träckvagnen. En av de mördade var ingen mindre än Crime Lord Faustman “The Fist”. Han hade fått halsen avskuren. Ingen kommer att sörja det svinet. Den andra personen har vi inte lyckats identifiera. Det är en ung man mellan 15-20 år och hans ansikte var fullständigt krossat. Ett bestialiskt mord som bara kan vara utfört av någon psykopat."
Kapten Markus Bauerfaust

“Hi, hi, von Tuchtenhagen har fått nya vänner. Jag gillar när han skaffar nya vänner.”
Hogweed

“Vilken frukost. Det är sällan jag blir orolig men den information jag fick av Ruben Ulfman von Mohr och Werner Lankdorf var högst oroväckande. Men inget ont som inte har något gott med sig. Ruben och Werner är intelligenta person på väg upp. Sådant märker man. Det gläder mig att vi nu har en allians. Nu har jag två personer placerade direkt i von Kaufmans närhet. Von Kaufman och hans assistent Curd Weiss har mycket konstigt för sig. Det gäller bara att få fram fakta så jag kan eliminera min konkurrent.”
Baron Theodosius von Tuchtenhagen

“Ibland kan gamla antagonister bli nya vänner. Jag och Werner Lankdorf har en gemensam fiende som vi måste bekämpa. Med min list och Werners kunskap kan vi lyckas. Men odågan Gabriel Sachs måste överlämnas till von Tuchtenhagen.”
Leonora von Krieglitz

“Ruben Ulfman von Mohr var en trevlig man. Vältalig, karismatisk och intelligent. Precis som sin farmor. Jag ser framemot nästa gång vi möts.”
Überlector Magdalena Brecht av Verena

“Mannen med lapp för ögat var en märklig man. Först stirrande han intensivt på mig och sedan på böckerna. Och helt plötsligt kastade han en bok på en stackars rödhårig kvinna. Vilket ovärdigt beteende.”
Kirsten Eule, nunna av Verena

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 6 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Epilog

Ruben sitter för sig själv i sitt gemak. På bordet står några tomma glas och ett fat med brödsmulor. Leo kommer in och konstaterar att Ruben är tillbaka. Han plockar bort disken. Han säger återigen att han tycker att Ruben ska ta avstånd från Werner. Ruben tar inte så mycket notis om vad Leo säger men bestämmer sig där och då för vad han måste göra med Leo. Leo går. Ruben sjunker ihop i stolen. Skuldkänslorna gnager i hans inre och trots att dom utfört en bragd så känns allt så futtigt. Det vänder sig i magen på honom när han tänker på tavlan och helst vill han bara bränna upp den. Resan har besudlat dom. Han kan känna det, som om det klibbade fast vid hans hud. Hans ilska stiger. Han, Ruben, hade tänkt att använda denna tavla precis som fienden själv hade tänkt det. Att utöva utpressning för att få sin vilja igenom. Han har sett makt missbrukas förr och han känner hur makten han har inom räckhåll får hans blod att storma i lusten att få krossa sina fiender som en skalbagge under stövelklacken. Bara tanken att få uppleva det är berusande. Vem som helst skulle vara förbrukningsbar för att uppnå målen. Leo. Werner. Caspar. Clothilde. Han inser att han har varit blind. Korruption, girighet och våld driver människorna. Man kan välja att använda dom eller inte. Men sann korruption leder bara till ett ställe och den platsen har Ruben sett. Inte ens Marlenes fall är värt hans egen eller hans vänners själ. Det slutar här. Han vet vad han måste göra. Han reser sig och går och ber Leo att följa honom till von Alptraums stadshus.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, Del 5 - Frau Wera
Tavlan

De slänger in Gabriel på ett av sätena i kupén, varav Wera hoppar upp och tar tyglarna. Hon får sällskap av Werner och på vägen tillbaka till Averheim uppdaterar hon magikern vad hon såg på vinden i det förbannade huset.
Hon får då veta att Nellie är fri och är nu i Werners lägenhet. Det ingick i dealen som Werner och Ruben slöt med von Tuchtenhagen. Där ingick det också att von Krieglitz skulle följa med till von Alptraums gamla herrgård. Werner berättar också att von Tuchtenhagen har sålt Wilhelm von Kusch till the Black Hood efter att ha blivit övertalad av Dagobert Gabor. Pojken hämtades av Bengt ”The Knife”.

Wera håller ett högre tempo under färden tillbaka och de ankommer till Averheim efter en dryg timme. De åker först till von Tuchtenhagens hus. Wera förväntar sig nu en upprörd Leonora von Krieglitz men ambassadören har visst inte hämtat sig från upplevelserna i Old von Alptraum Mansion då hon försvinner in utan att säga adjö till henne.
Vagnen lämnas sedan åter till Red Arrow varav vännerna sedan tar sig till von Mohrs hus då Gabriel vaknat till under färden. När de anländer till Rubens hus möts de av en upprörd Leo Mannerheim som beskyller Werner för att vara ond men ingen av dem orkar bry sig i vad den gamle mannen säger. Ruben skickar iväg Leo och därefter låser adelsmannen ytterdörren bakom dem.
Det är en märkbart tagen Ruben som försiktigt tar fram rullen som visar sig innehålla en hoprullad målning samt några brev.
Wera kan inte läsa breven men hon kan i alla fall se vad målningen föreställer: En vackert gjord målning som föreställer rummet på vinden i von Alptraums gamla herrgård. I förgrunden står ett vackert barn som Wera ser är en mycket ung Annelie von Alptrum. Men i famnen håller barnet om en hemsk varelse som ser ut som ett av de monster som barn brukar berätta är gömd under deras sängar på natten.
”Är det Herr Liebling?! Den… den är ju vidrig! Det finns alltså fler demoner i Averland!”
Wera är så chockad över bilden att hon missar vad Ruben läser från breven.

”Vad blir det nu?” Wera vänder sig mot Ruben.
”Först behöver jag gömma undan målningen. Den får inte hamna i fel händer. Sedan har vi några timmar på oss att kolla upp saker och ting innan Ingvald skall upp i en ny pit fight. Alla kommer nog att vara där så jag och Werner behöver också vara där. Vi skall om inte annat dela ut inbjudningar till Kaufmanns party.”
De beslutar sig för att träffas på The Golden Spool om 2 timmar.
”Jag vill inte gå på Ingvalds match. Hoppas han kan förlåta mig men alla mina fiender kommer att vara där och jag bävar över vad Bengt ”The Knife” kommer att göra om han får syn på mig. Jag har andra planer.”
Gabriel gör sedan Wera sällskap till Weavers District då han har skaffat sig ett rum på Golden Spool. Efter att de två tagit en öl tillsammans på värdshuset går Gabriel till sängs då han fortfarande inte har hämtat sig helt efter vad han råkade ut för tidigare.
Wera väntar tills att Gabriel gått upp till sig innan hon verkställer sina planer.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 5 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Prövningar

Mörkret är totalt och skräcken griper tag i Ruben. Han skriker ut och faller ner på knä. På var sida om honom griper starka armar tag i honom och Gabriel och Wera får upp honom på fötter igen. Han har svårt att få luft. Svetten rinner om honom. Så ser dom att staven faktiskt fortfarande lyser svagt i mörkret och dom kan ana ett dammigt trägolv. Den smala ljusstrålen längs träplankorna leder dom vidare. Ruben bara gestikulerar ett tecken som ska föreställa att dom ska fortsätta framåt, för rädd för att tala. Tungt tar dom några steg till.
Det hisnar när ögonblicket för deras födelse fyller dom med liv. Värme och ljus. Hjärtat slår, solljus. Deras kroppar fylls med lust till livet. Doften av trädgårdar, barnet leker, glada skratt. Den första förälskelsens rus, månsken, vin och weirdroot. Glädjen. Någonstans finns ett porträtt. Doften av en ljuv parfym får deras hjärtan att fröjdas. Ruben ler mot Wera och Gabriel som ler tillbaka mot honom. Dom är så vackra. Dom omfamnar varandra i ring. Kramas. Kramen från Werner och Leonora, i ring med von Tuchtenhagen, golvet knakar, dom hoppar och Hogweed dansar runt dom. Magdalena Brecht, hennes skönhet, hennes hår. Dom trevliga samtalen dom hade i vagnen. Det var trots allt bättre förr när man var barn, livet var lek. Ruben, Wera och Gabriel ser på varandra.
”-Herr Liebling!” ropar Gabriel i extas. Det verkar vara det vettiga att säga tycker också Ruben.
”-Käften!” fräser Wera. Hon är både rädd och arg. Hon får Ruben och Gabriel att leta vidare efter garderoben.

Nu verkar väggarna vara levande. Dom rör sig rytmiskt, pulserande, som om dom hade ett hjärtas puls och ett svagt rosa sken kommer från dom. Ruben, Wera och Gabriel ser en garderob långt borta. För Ruben blir plötsligt allt stilla. Wera och Gabriel är borta ur hans medvetande. Framför honom står Clothilde, naken och villig.
”-Kom Ruben, jag vill ha dig” viskar hon och går nära intill honom. Hon är varm och hennes långa, mörka hår hänger fram i ansiktet. Genom ridån av glänsande lockar spanar hennes mörka ögon upp mot honom med en girig blick. Hon sväljer hårt och saliv syns i ena mungipan. Ruben känner hur det stramar i byxorna. Garderoben har han glömt. Det är hans Clothilde. Han andas djupare och ser in i hennes ögon. Hon stryker honom över bröstet och sen kysser dom varandra häftigt och Ruben drar ner Clothilde på golvet. Hon följer honom ivrigt och alla hämningar ger vika för deras lust. Hon klär av honom och hennes smekningar sänder vågor av njutning genom hans kropp. Dom andas mun mot mun. Han vidrör lätt hennes bröst och rysningarna gör att hennes hud knottrar sig. Hon griper tag i hans mandom som är hård som ett spett. Hon lägger sig på rygg och han följer henne. Han är ivrig och håller en hand under hennes rygg för att hon inte ska glida undan. I fördjupningen vid ländkotorna är hennes hud len som svandun. Hon underlättar för honom att tränga in i henne och han hisnar över att känna hennes djup och sugande sammandragningar. Dom stöter mot varandra och ger sig hän i älskogen. Deras kroppar blir ett. Var Clothilde slutar och Ruben börjar är inte längre möjligt att avgöra.
”-Ruben, Ruben! Är det inte något annat vi borde göra?” säger Clothilde. Ruben kan inte förstå vad hon menar. Så fyrar hon av ett kaxigt leende som inte är likt henne och så slutar hon att röra sig. Hon ser uppfordrande på Ruben. Han kommer av sig. Först ser han bara håret. Det svallande, röda, glänsande håret som han brukar beundra i hemlighet när hon inte ser.
”-Herr von Mohr, nu får ni skärpa er! Vi måste hitta tavlan” säger hon skarpt men lite roat.
Wera. Hon är naken under honom. Hennes fräkniga kinder är fuktiga av svett. Med dom gröna ögonen ser hon på honom med ett roat leende. För Ruben uttrycker det ”om lilla pojken inte har något mer att bjuda på så kan vi väl göra något viktigare”. Hans stolta stånd vissnar på ett ögonblick. Han skäms väldigt över att han skulle tappa kontrollen så. Dom reser sig och rafsar ihop sina kläder och klär sig raskt.

Wera och Ruben går mot garderoben. Den är öppen och Gabriel står framför den med ryggen mot dom. Han håller i en röd klänning. Trycker den mot sig. Den hänger på en galge. Ruben känner doften av sin mor. Han förstår genast att hon har haft den klänningen på sig. Han vill ta klänningen och bara tänka på henne och sin saknad men han motstår önskan att ge sig hän. Han måste tänka på dom andra och bara på tavlan, om dom ska klara sig ut härifrån. Han drar undan klänningen. Där bakom finns en stor spegel. Dom börjar undersöka skåpet men det finns inget mer här. Ruben börjar förtvivla men Gabriel som undersöker taket noga ropar plötsligt till i triumf. Det hörs ett klick. Så tippar Gabriel, avsvimmad, bakåt med händerna tryckta mot bröstet och slår i golvet. Hans ansikte är täckt av något klibbigt och vitglansigt. Ruben och Wera vill inte fundera så mycket mer på det just nu för Gabriel håller stelt i en hoprullad duk. Ruben undrar ändå var vätskan kom ifrån och ser tillbaka in i garderoben. Då ser han en syn som kommer att följa honom resten av livet. I spegeln har materialiserat sig en androgyn människogestalt men utan specifikt utmärkande drag förutom huden som är blank som metall och smidig som sälskinn eller siden. Varelsen har inga ögon, öron, näsa eller en tydlig mun men den ustrålar löften om njutning. Det doftar starkt av musk, parfym och läder. Ett stort kön växer ut på den och den ser på Ruben.
”-Kom till mig!” lockar den. Ruben vill inte veta vad det är. Han vill vända bort huvudet men lockelsen är så stark. Detta är dom djupa hemligheter som hans mor var inblandad i. Detta skulle kunna vara hans arv och det är till den plats, där denna varelsen är, som detta arv skulle föra honom. På något sätt känns det samtidigt som att det ger honom kraft och faktiskt rätt att avgöra detta själv. Trotset bubblar upp inom honom. Allt han arbetar för är att aldrig styras av någon. Han tar blicken från demonen i spegeln och vänder sig om. Nu måste dom hem. Wera knäböjer vid Gabriel. Hon tittar upp på Ruben. Ruben säger inget, han klarar inte att prata. Han böjer sig sakta ner, varje steg och handling är ren viljestyrka, och tar den hoprullade tavlan som Gabriel håller. Han måste ha koll på tavlan. Han är så trött nu. Han börjar gå ett steg i taget men långsamt. Han sträcker ut en hand bakåt för att få med sig Wera. Hon lär väl inte bli så glad åt att han lämnar Gabriel till henne att släpa på själv men han klarar inte mer. Och han överger henne inte. Men han märker att också hon råkar se in i spegeln när hon håller på att baxa upp Gabriel för att få med sig honom. Hon drar häftigt efter andan och Ruben förstår att hon blir skakad in i själen. Men hon börjar mödosamt dra med sig Gabriel. Duktig flicka! Ruben blir tårögd. Var det värt allt det här? Ruben leder långsamt väg med den svagt lysande staven. Dom tar sig ner till våningen där Werner och Leonora väntar. Werner sitter på golvet och håller om Leonora. Hon är helt apatisk. Werner tittar på Ruben och Ruben nickar och ger tillbaka staven till Werner. Werner nickar sammanbitet och tar staven. Alla tar sig ner till vagnen och dom åker därifrån.

Ingen säger något. Ruben är rädd för förräderi och förväntar sig ett bakhåll när som helst. Leonora är i chock och frågar bara om och om igen varför dom skulle åka till det där huset. När dom kommer fram till stadsmurarna igen stannar dom vid Garden of Morr och ger Sigvald sin sista vila. Ruben ber att det på gravstöttan skrivs in: ”Son av Averland Välsignad av Verena”. Sen lämnar dom tillbaka vagnen på Red Arrow Coaches efter att dom har kört von Krieglitz hem. Werner, Wera och Gabriel följer Ruben hem och dom sätter sig i salongen. Wera och Gabriel ordnar något litet att äta och dricka. När dom alla sitter ner så vecklar Ruben upp tavlan med darrande händer. Ett brev faller ut. Alla stönar av vämjelse över porträttet som visar barnet Anne Lise von Alptraum som håller ett groteskt monster i famnen. Herr Liebling. Ruben läser brevet som är till honom från hans mor. Här står om dom stora planer hans mor hade för honom och vilket grymt öde som väntade familjen von Alptraum och Marlene i synnerhet. Wera, Werner och Gabriel förhör inte Ruben om vad han ska göra. Dom vet att det är hans beslut. Ruben tackar dom innerligen flera gånger att dom gjort honom en stor personlig tjänst. Han poängterar att det var en stor bedrift och att han inte hade klarat det utan någon av dom. Dom bestämmer sig för att mötas på Golden Spool om två timmar inför matchen mellan Ingvald och Besten från Erengrad. Wera, Werner och Gabriel lämnar Ruben. Ruben gömmer undan tavlan och brevet i bokhyllan och sätter sig ner igen.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 4 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Skräcken i mörkret

Dom färdas en bit längs Aver och kommer sen till områden med mer skog. När dom kommer till avtagsvägen till von Alptraums gamla herrgård kan Wera ser en liten by längre bort längs huvudvägen. Infarten är en förfallen allé, övervuxen och mörk. Det är fält runt omkring. En man med kåpa går ute på fälten. Wera kallar honom till sig. Han har ett ansatt skägg och två långa ärr i ansiktet. Han presentarar sig som Christian Aschbach och säger att han är en bonde som letar efter sina får. Gabriel sträcker på sig och ser sig omkring. Han pekar och säger till mannen att hans får är på andra sidan huvudvägen. Han tackar men lägger sen till:
”-Ni ska inte gå in där” och nickar mot herrgården.

Dom anar nu huset mellan träden. Det är väldigt vamt och solen lyser starkt men gården ser död ut. Växter och träd har tagit över och växer även inne i huset och ut genom fönster och tak. Hästarna är oroliga och Wera stannar vagnen långt från huset. Dom går av och tar med en lykta från vagnen. Ruben drar sin pistol, drar efter andan och går fram till trappan som leder upp mot ingången. Leonora undrar varför Ruben har pistol och Ruben kommer på att det är lite fånigt och stoppar ner pistolen igen. Han hade tänkt sig att det största hotet skulle komma från andra ute i samma ärende som dom men nu när han är här så undrar han om någon vettig människa skulle komma på tanken att gå in här frivilligt. Just då hör han Gabriel säga med sedvanlig entusiasm:
”-Ruben, jag kan gå in först.”
Gabriel leder vägen upp för trappan och han skjuter upp entrédörren. Dom kommer in i en stor sal. Den är tom och plundrad på det mesta. Det är så varmt att man blir svimfärdig. Det är väldigt dammigt och det luktar mögel men det är något annat där också, en svag doft av parfym och sommarblommor. En stor trappa leder uppåt och Ruben manar på dom. Gabriel testar trappan metodiskt. Den ser inte helt stabil ut men det går bra. Han upptäcker att något är skrivet på trappräcket och läser ”Liebe mich herr Liebling”. När orden uttalas känns det plötsligt väldigt otäckt tycker Ruben. Han är på väg att fortsätta uppåt men då märker han att Gabriel och Werner beter sig konstigt. Werner står plötsligt med kappan ekivokt putande ut som om han har ett präktigt stånd. Hans blick är extatisk. Gabriel ser hungrigt på Werner. Även Wera verkar inte opåverkad. Leonora är helt perplex och förstår inte vad som händer. Ruben blir tvungen att säga åt dom på skarpen att skärpa sig och dom samlar sig alla tre även om dom ser lite skamsna ut.
Högst upp i trappan är en liten avsats innan den fortsätter. Här är det väldigt mörkt och Ruben tänder lyktan. Gabriel tar ett steg upp för nästa trappa men ryggar tillbaka. Mörkret är kompakt. Werner provar med lyktan men den kan inte lysa upp mörkret. Han håller upp en hand mot dom andra, blundar och står stilla en stund.
”-Det som möter oss är väldigt kraftig Dhar” säger han efter en stund.
”-Men du kan lysa upp det, eller hur Werner?” frågar Ruben. Han vet inte om något som Werner inte har klarat av men han hör på Werner att han är väldigt bekymrad nu.
”-Ja, kanske med min stav. Jag ska försöka.”
Werner håller sin stav med båda händerna. Han svettas kraftigt i värmen. Med en stor kraftansträngning får han sin stav att börja lysa men dom hör som ett knastrande och Werner stelnar till tillfälligt innan han plötsligt ropar ut en massa osammanhängande galna ramsor och Ruben kommer att tänka på Igantius Jonn och Coronis Agaton nere i Sigmartemplets katakomber. Werner samlar sig något och dom börjar gå uppåt men då och då ropar Werner ut saker som om han hade hemska syner och det får dom att hoppa till när han gör det. Mörkret är inte ett tomt mörker, det är fyllt av skräck. Luften är mättad av illvilja samtidigt som det blandas med doften av parfym och minnen av lockande lek. Alla reagerar på olika sätt. Det känns som en vilja i mörkret vill göra dom till sina. Ruben darrar och det känns som han ska kräkas. Han har aldrig förr varit så rädd förr men han är helt inställd på målet, garderoben på vinden. Dom måste dit. För Clothilde. Ingen annan ska få hinna före. Sen ska han sätta dit Marlene. Clothilde måste väl bli glad för att bli av med Marlene har Ruben tänkt. Han fokuserar på att ute är det sol och fåglar. Det här är bara en illusion. Dom fortsätter uppåt.

Så kommer dom upp på nästa våning. En korridor med fönster längs hela ena sidan släpper faktiskt in äkta solljus även om det är väldigt fördunklat. Här känns det lite lättare att andas och dom tar en paus och sätter sig. Leonora är rädd och förstår inte varför dom ska fortsätta. Dom andra är också oroliga. Ruben försöker med att lätta deras ångest lite med en sång. Han sjunger den gamla barnvisan ”Hey ho, spann den Wagen an” som hans mor och han sjöng i kanon många gånger. Han kommer att tänka på böljande sädesfält och allt annat som är vackert. Dom andra tystnar i alla fall och sitter försjunkna i tankar. Leonora är alldeles blek. Ruben reser sig upp och manar på dom ytterligare en gång. Han tar täten.

Dom går upp för nästa trappa. Åter sluter sig mörkret om dom. Det tar all vilja dom har att forsätta. Så kommer dom upp på en vindsavsats. En gång leder fram till en dörröppning. Där är ett mörker utan slut. Werner drar in andan av skräck och stammar:
”-Det..det..det är total Dhar. Jag är ledsen Ruben, jag kan inte fortsätta. Om jag fortsätter är jag förlorad.” Han är orolig men ser trots allt samlad ut. Ruben inser att Werner inte är rädd för själva situationen utan vad det kommer att kosta honom om han fortsätter. Han förstår plötsligt att Werner kanske är ännu känsligare än dom andra trots sina kunskaper. Så, det är det som är korruption. Människan är svag och mäktiga krafter konspirerar för att få människorna att ge sig hän åt sina lustar vare sig det är köttsliga laster eller hunger efter makt.
”-Om jag fortsätter…” säger Werner åter men Ruben känner ömhet för sin vän och säger:
”-Det är ok Werner, jag vet att du redan offrat mycket genom att följa mig så här långt. Jag tvingar ingen av er att fortsätta men jag fortsätter. Fast jag ser inte att jag har mycket hopp utan ljus.” Ruben tystnar.
”-Kan vi ta staven Werner?” säger Wera ”-Kommer den att fortsätta lysa?”
”-Ja, det bör den kunna göra” svarar Werner. Ruben känner en stor tacksamhet mot Wera.
Dom går ner igen till fönstren där det kom in solljus. Leonora är nu helt knäckt och hon stannar med Werner. Gabriel vill också följa Ruben och Wera och Ruben blir glad för det även om han i bakhuvudet tänker att han måste hålla koll på Gabriel. Tavlan är Rubens. Werner lämnar över staven. Ruben, Gabriel och Wera samlar sig. Dom lämnar Werner och Leonora bakom sig som om dom vandrade in i en dröm. Upp för trappan igen. Staven lyser nu svagare när Ruben håller i den. Dom närmar sig den mörka öppningen långsamt. Staven lyser upp dörrkarmen men kan inte tränga igenom mörkret i öppningen.
”-Redo von Mohr?” säger Wera och tillsammans tar dom steget in i mörkret.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, Del 4 - Frau Wera
Mörker och lust

När sällskapet från Averheim kommer in i byggnaden är doften som möter dem det första som Wera reagerar på. Att husets interiör ser ut som utsidan är inte förvånande men lukten av damm och mögel är blandat med aromen av en parfym. En parfymdoft som känns behaglig och stimulerande trots den obehagliga atmosfären som huset har. Hallen de kommer in i visar alla tecken på att huset inte används på många år. Dammet ligger tjockt och allt är slitet. En stor trappa leder upp till andra våningen.
”Hela huset utstrålar Dhar – ond magi” upplyser Werner de andra.
”Är det den onda magin som känns som om jag vore täckt av en tjock spindelväv.” Wera ryser till.
Gabriel tar täten uppför trappan följt av Werner som håller i en lykta från vagnen. Efter Werner går Ruben, sedan Leonora von Krieglitz och sist går Wera med pistolen i hand. Gabriel hinner bara gå ett par steg innan han och Werner ser något på trappans räcke. De stannar till och Wera hör hur Werner läser högt. Det är ett inristat hjärta med inskriptionen Liebe Liebling.
När Werner uttalat detta känner Wera en irrationell upphetsning i kroppen. Hon ser hur sina vänner på trappan har stannat till och att Gabriel tittar på Werners skrev.
”Det här är onaturligt. Jag… Vi… ”stön”… borde vara rädda… ”suck” … inte upphetsade.”
Det är Ruben som bryter förtrollningen genom att ryta till. Så kraftfull är han i sitt ledarskap att alla skärper till sig och går vidare uppåt.
Gabriel och Werner hinner bara gå 3 trappsteg till då mörkret blir kompakt samtidigt som lyktan slocknar.
”Vad gör vi nu?” Wera känner paniken stiga vid tanken att fortsätta in i mörkret utan ljus.
Hon blir därför väldigt lättad när Werner höjer sin stav, muttrar något och plötsligt lyser stavens topp med ett svagt ljus. Lättnaden övergår dock till förvirring och rädsla då Werner börjar helt oväntat att skrika på ett konstigt språk och Wera ser att hans ögon skiftar färg. Hon tar instinktivt ett steg bakåt för att öka avståndet till magikern.
Ruben manar på dem än en gång och äventyrarna fortsätter uppför trappan och in i mörkret.

Wera tycker att trappen aldrig tar slut men så, helt oväntat, kommer de ut från mörkret och in i ett rum där ett svagt dagsljus sipprar in genom de smutsiga fönstren. De står nu på en avsats med dörrar som leder in till huset och där en till trappa fortsätter uppåt.
”Länge leve solen.” Wera andas ut.
”Vi fortsätter uppåt” säger en bestämd Ruben och tar täten mot våning 3. Werner följer efter med staven hållen högt över huvudet. Wera kommer som tredje person i ledet tätt följd av von Krieglitz och sist kommer Gabriel.
Den andra trappan upplevs ännu längre än den första men till slut kommer de upp till vindsvåningen av huset. Trappan slutar där en kort korridor tar vid. I den andra ändan av korridoren finns det en dörröppning som leder in till ett kompakt mörker. Samtidigt känner Wera en doft som påminner om lukten av en sommaräng och hon känner ett lugn trots mörkret.
En som inte verkar känna något lugn är Werner som viskar:
”Dörröppningen utstrålar kraftig Dhar – svart magi. Jag… jag kan inte fortsätta. Jag klarar inte mer.”
Wera känner hur hennes självförtroende försvinner med de orden. ”Om Werner inte kan fortsätta måste vi ge oss. Hur skall vi kunna fortsätta om magikern inte kan?”
”Jag går inte heller in dit” säger von Krieglitz.
Men Ruben vägrar att ge upp när de är så nära. De går alla ner till andra våningen där Werner och von Krieglitz blir kvarlämnade medan Ruben, Wera och Gabriel går tillbaka upp till vinden. Ruben håller nu i Werners stav men den lyser svagare i adelsmannens händer.
När de närmar sig den svarta dörröppningen upplever Wera sin allra största skräckupplevelse. Det är med en otrolig kraftansträngning som hon lyckas förmå sig själv att gå genom dörröppningen.
Wera kliver in ett kompakt mörker.
Men istället för att bli rädd fylls hon av tankar, känslor och syner som åker runt i hennes huvud:
Hans – hennes första kärlek.
Glädjen av att skapa liv.
Solens sken.
Herr Liebling.
Vad skönt det är att vara full.
En vackert gjort tavla.
Vad skönt det är att vara hög på opium.
En välgjord garderob.
Sankt Beren.
Glädje.
Månen.
En kram.
Vad trevligt det var att resa hit.
Ruben, Werner, von Krieglitz och von Tuchtenhagen tillsammans i en jättekram.
Vad vackert det är i Averland.
Vad vackra VI är.
Werner och von Krieglitz är ett vackert par – vilka vackra barn de skulle få.
Vad vackert mörkret är.

Hennes sinnestillstånd störs plötsligt av Gabriels röst:
”Jag ser ingen Herr Liebling.”
”Käften!” ”Hur kan han förstöra allt det härliga genom att öppna munnen?”
Men när innebörden av orden sjunker in i Wera övergår hennes ilska tvärt till åtrå. ”Vad attraktiv Ruben är. Jag vill ha honom. Jag vet att han vill ha mig också. Jag ser det i hans ögon. Det här är ren och skär kärlek. Vi vill båda två och varför inte? Vad finns det att förlora med det? Vilket vackert par vi skulle vara. Så lidelsefullt det skulle bli, här i det trygga mörkret.”
Wera går fram till Ruben och omfamnar honom. Han återgäldar kramen och hon känner hans åtrå. Inget kan stoppa dem nu. De båda sliter av sig byxorna och börjar kopulera på golvet.
Mitt under älskogen ser Wera hur rummet har förändrats. Väggarna pulserar i rosa runt omkring dem, som om de varit inuti något levande. Hon ser Gabriel som står framför en garderob men också 2 kvinnor med röda skynken för ansiktena som står ute i korridoren vid trappan.
Mitt i all lust kommer insikt och förnuft krypande tillbaka till Wera så som solljuset bryter fram bakom ett moln som skingras.
”Vad håller vi på med? Var inte rummet kolsvart? Vilka är kvinnorna? … Det här är fel! Vi har blivit påverkade av det onda i huset och tappat vårt förnuft.” Hon försöker tränga igenom Rubens lustfyllda tillstånd:
”Ruben! Ruben, det här är fel! Vi spelar det onda i händerna!”
”Hysch, Wera. Hur kan det här vara fel? Njut istället.”
”Nej. Vi är påverkade av det onda i huset. Det onda som drabbade Annelise. Det onda som din mor umgicks med och som hon målade av. Det som vi skulle hitta”
”Jag vill inte hitta något längre. Jag vill vara här med dig.”
Ruben verkar vara helt från sina sinnen så Wera samlar sig för att verbalt besegra adelsmannen trots att hon helst velat slippa. I den , för Ruben, ovana debattsituation som de nu är i har han inte mycket att säga emot trots att han annars är en van debattör och orator. Wera ser att förnuftet återkommer till Ruben.
”Wera… Jag…”
”Strunt i det. Kolla till Gabriel i stället. Jag såg honom framför garderoben där i hörnet.”
Wera reser sig upp och tar på sig sina byxor. Hon plockar sedan upp Werners stav och följer Ruben fram till Gabriel.
När de närmar sig Gabriel ser de att det hänger en röd klänning i garderoben och bakom den på väggen hänger det en stor spegel.
Ruben tvekar men tar sedan ner klänningen. Då ramlar Gabriel bakåt. Han är täckt på överkroppen av något vitt och håller en rulle i händerna. Ruben tittar mot spegeln, skriker till, rycker åt sig rullen ur Gabriels händer och flyr ut från rummet.
Wera stirrar förvirrat efter adelsmannen varefter hon stoppar Werners stav under rustningen på ryggen och tar tag under Gabriels armar för att försöka dra reikländaren ut från garderoben. Trots (eller tack vare?) paniken och stressen lyckas hon samla tillräckligt med kraft för att få med sig den avsvimmade mannen men råkar samtidigt slänga en blick i spegeln.
Den synen hon ser kommer att förfölja henne hela livet.
En varelse som ser ut att vara av stål och som är en blandning av kvinna och man men utan ögon. Varelsen har bröst men har också en erigerad fallos.
”En demon! Det måste vara en demon från chaos!” Wera är helt säker på att hon nu tittar på det som alla människor pratar om med skräckslagna röster. Hon fylls av en känsla av att bli befläckad och fylld av något smutsigt. Det är precis samma känsla som hon kände när hon stod i Averbaum vid trädet med alla hängda människor fast nu känns det än värre.
Hon lyckas ändå behålla så pass lugn att hon kan dra Gabriel ut ur rummet och ner för trappan. ”Ledsen för smällarna, Gabriel, men du tar hellre några blåmärken att bli kvar där uppe. Gode Ranald, Shallya och Sigmar. Låt oss komma undan.”
Då är hon plötsligt nere på andra våningen där Werner, Ruben och von Krieglitz väntar. Hon får nu hjälp med att bära den fortfarande avsvimmade Gabriel ner till bottenvåningen och sedan ut till vagnen.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 3 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Resan till The Old von Alptraum Mansion

Hogweed håller Werner och Ruben i handen och leder dom ner till hallen. Nellie går vid Werners sida. Von Tuchtenhagen och von Krieglitz följer dom ner. När dom kommer ut ser Werner att en vagn håller på att göras i ordning. Han går fram till von Tuchtenhagen:
”-Är det så att ni har tänkt att åka en tur till Old Von Alptraum Mansion?” Von Tuchtenhagen tappar helt hakan:
”-Du kan läsa tankar! Hur kunde du veta det?”
”-Jag kan inte läsa tankar men nu är det så att vi också ska dit och vi vill ha så få nyfikna blickar på oss som möjligt. Därför är det bäst om bara vi åker.”
”-Det låter förnuftigt men jag vill att Leonora följer med er och observerar” säger grafen.
Werner och Ruben har inget emot det och Leonora går och byter om till mer passande resekläder.

Dom går till Journeys End och hämtar ut vagnen. Ruben sätter sig på kuskbocken. Werner och Leonora sitter skyddade från solen inne i vagnen. Dom åker ner till Morrs trädgård utanför södra stadsmuren. Ruben ber att Sigvalds kista lastas på vagnen. Han säger att han önskar begrava Sigwald på familjens lantgods. Så sker och dom färdas vidare. Vid nästa vägkrök väntar Wera och Gabriel. Dom har beväpnat sig. Wera räcker över en av Faustmans pistoler till Ruben när hon kliver på. Gabriel sätter sig uppe på kuskbocken med Ruben. Wera ansluter sig till Werner och Leonora inne i vagnen. Leonora reagerar starkt på att Gabriel ska med. Han sköt ju von Tuchtenhagen på duellen. Aj då, det hade Ruben och Werner glömt. Werner lyckas lugna Leonora men hon säger att när dom kommer tillbaka då ska Gabriels öde avgöras av von Tuchtenhagen. Det har Werner och Ruben inget emot.

Dom passerar välmående bondgårdar och sedan kommer dom ut på vida, böljande sädesfält. Det är hett i solen som står på sin middagshöjd. Efter en stund närmar dom sig von Leitdorfs armé som fortfarande kamperar nära staden. Två ryttare lösgör sig från lägret och rider mot dom. Det visar sig vara Grimwold von Krieglitz. Han är väldigt arrogant och rent fientlig mot Ruben och tycker att von Kaufman och von Mohr är ”lågadelspack”. Ruben vågar inte utmana denne högfärdige krigare, speciellt när dom har ett så viktigt uppdrag att utföra. Ruben får ta smädelserna, sen rider Grimwold vidare. Leonora fnyser:
”-Och han ska kalla sig sigmarit! Alla vet att han slår sin fru. Tvi!”
Ruben tänker att om han ska gräva fram skit på von Kaufman så kunde Grimwold vara en bra plats att börja. Grimwolds fru är kusin till Friedrich von Kaufman. Just nu känner han dock bara avsmak och bara för att känna att han har lite att säga till om så beordrar han Wera att köra vagnen. Hon verkar endå vara oförskämt opåverkad av hettan. Ruben sätter sig inne i vagnen. Det känns lite bättre. Gabriel ber att få sitta där också men Ruben vägrar. Låt honom svettas.
Färden fortsätter genom det vackra landskapet. Det är så fridfullt att till och med Gabriel och Wera talar belevat med varandra för en stund. Dom närmar sig Klösterdorf och efter en stund knackar Wera på vagnstaket:
”-Herr von Mohr! Det är aktivitet vid klostret. Det är vagnar där. Ska vi åka dit och se vad som sker?” Ruben tänker lite men svarar snart Wera att dom kan ta en titt. Wera vänder ekipaget ditåt. Klostret Tuath med sina tjocka stenväggar och sina mörka, tomma gluggar har inte förbättrat sitt dystra intryck. Det ser dessutom ut som att det håller på att överges. Ett antal vagnar håller på att lastas med inventarier, framförallt böcker, tavlor och reliker. Wera drar i tömmarna och stannar in bakom dom andra vagnarna. Alla utom von Krieglitz går av vagnen. Dom känner igen varigalen Schmidt och kokerskan Maria från klostret och unterlector Viktor Glottz är också där. Han blir överraskad men hälsar dom glatt och kramar om sin gode vän Werner. Glottz presenterar dom för dom andra där. Det är en Blade Knight, en söt nunna med rakad skalle dom inte har sett förut och en vacker kvinna i svart. Ruben blir direkt tagen av denna kvinnas intelligenta blick, ädla drag och majestätiska hållning. Dom förstår att dom är i närvaro av en storhet och det är ingen mindre än Verenas högsta andlige ledare i Averland, überlector Magdalena Brecht. Ruben gör allt för att charma henne genom sin vältalighet men undviker att krypa för henne som en stövelslickare. Hon berättar att klostret ska stängas på grund av dom avarter av tillbedjan som praktiserats här och även människohandeln. Schmidt och Maria ska ta hand om klostret men inga gudstjänster ska hållas här. Hon kunde överse detta personligen då det passade med att hon ändå var på väg till Averheim. Ruben förbereder henne på kaoset i det politiska klimatet i Averheim. Hon är också orolig för staden och har tänkt att utlysa en enklav under vilken valet av elector count ska utses i Streissen. Det skulle innebära att varje kandidat har rätt att i enklaven framföra sina argument för att inneha elector count titeln. Ruben är först rädd att samma scener som i domstolsförhandlingarna dagen innan skulle upprepa sig men han prisar sen Brechts initiativ med argumentet att en enklav i Streissen skulle kanske få dom inblandade att under ordnade former bete sig mer civiliserat. Brecht blir imponerad av Rubens ord och hon säger att hon har träffat hans far Herbert och hans farmor Frida von Mohr som hon omtalar som en mycket intelligent och kraftfull kvinna. Sedan avslöjar hon för Ruben att sigmariterna kan komma att lösa ut en klausul som innebär att kulterna av Sigmar och Verena skulle få var sin röst och bönderna, det vill säga Nicklas Pursfurst, skulle få tre röster. Ruben kan inte tro vad han hör. Eftersom sigmariterna och Pursfurst lär rösta på samma kandidat så innebär det fyra röster. Det är helt oerhört. Om det sker så blir Purfurst den mäktigaste personen i Averland. Och en måltavla tänker Ruben.
Under tiden försöker Gabriel charma den unga nunnan. Han når fram men kommer av sig när han vill försöka framstå som lärd. Ruben vet precis hur det är. Tyvärr står Wera hånleende och ser på Gabriel just då och han tar ut sin frustration på henne och kastar en bok på henne. Wera surnar till och går och pratar med nunnan och dom kommer i samförstånd om hur dåligt män kan bete sig.
Victor Glottz frågar Werner vad som fört dom hit och Werner berättar om att Sigwald är död och att Ruben vill föra sin bror till deras lantgods för att han ska gravläggas där. Werner framställer Ruben som mycket from och ber Magdalena Brecht om att välsigna Sigwald inför hans inträde genom Morrs portar, hon som företräder Morrs maka. Brecht veknar inför dessa ord och ursäktar sig att hon inte förstått hur det låg till. Sen leder hon dom i en bön till Verena för Sigwalds själ. Ruben är mycket tacksam och känner hur det dåliga samvetet han har för att han inte tagit sig tid att sörja Sigwald lättar något. Hans kära bror har nu fått frid, det är Ruben övertygad om. Magdalena Brecht uttrycker återigen för Ruben att hon är glad för att ha mött honom.

Dom går upp i vagnen igen. Gabriel ber att få sitta inne i vagnen men Ruben går inte med på det. Wera smackar på hästarna och vänder vagnen, sen åker dom vidare. Ruben sitter och kan inte sluta tänka på Magdalena Brecht. Uppe från kuskbocken hör dom Gabriel:
”-Varför måste du glo för!”

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 3 - Werner Lankdorf
In i mörkret

När vagnen närmar sig Tuath, så ser Werner att en av dom som övervakar lastningen är Viktor Glottz. Vagnen rullar in på Tuath, och sällskapet kliver ur. När Viktor Glottz ser Werner kliva ur vagnen blir han väldigt paff. “Werner,vad gör du här?”. “Vi såg att det var en vagn och mycket folk i görningen vid klostret, så vi ville kolla vad som händer”. När Werner står och pratar med Viktor Glottz kommer en kvinna fram. Glottz presenterar henne som Uberlector Magdalena Brecht, Werner bugar sig och presenterar sig och sina vänner. Hon berättar att dom håller på att stänga ner Monestary Of Tuath, efter det som hände här. Det är en för mörk historia bakom allt för att kunna hålla Tuath öppet". Werner känner till henne, hon är Streissens högste präst inom Verena hon har en högre rang än Viktor Glottz. När Uberlector Brecht ser Ruben går hon fram till honom och börjar diskutera vad han tror om tillsättningen av en Elector Count. Det visar sig att Uberlector Brecht känner Rubens farmor Frida von Mohr mycket väl. Ruben och Magdalena har ett långt samtal, Ruben imponerar på henne med sin vältalighet och artighet. I ögonvrån ser Werner hur Gabriel börjar stöta på nunnan som övervakar lastningen av vagnen. Men något går tydligen väldigt fel i frieriet, han börjar bläddra i en bok samtidigt som han närmar sig henne. Plötsligt kastar Gabriel boken på Wera med sådan kraft att hon får ett märke i ansiktet. Nunnan blänger på Gabriel, hon går fram till Wera och frågar hur det gick. Wera plockar upp boken och ger den till nunnan, sen ger hon Gabriel onda ögat och säger några väl valda ord. Werner går fram till vagnen för att kolla böckerna i vagnen, när han står där och tittar på böckerna kommer nunnan fram. “Jag hörde att ditt namn är Werner Lankdorf, jag är Kirsten Eule och är Abbedissa i templet av Verena i Streissen. Jag ser att du bär med dig Verenas heliga symbol och pekar på broschen, är du en sann Verenian”." Visst tror jag på Verenas storhet, jag bär broschen med stolthet" säger Werner. " Får jag behålla ett exemplar av Verenas bok?" frågar Werner. " Ja, behåll den du Werner Lankdorf hoppas du får stor glädje av den". “Angenämt att få talas vid med dig Werner Lankdorf, vi kanske möts igen säger Kirsten”. När sällskapet är på väg till vagnen, frågar Viktor Glottz vad vi egentligen gör här. Werner drar till med en nödlögn att dom tog vägen förbi Tuath för att få en sista välsignelse av Sigvalds kropp innan han ska jordfästas på von Mohrs gods i Streissen.

Sedan beger dom sig av mot Old von Alptraum Mansion, efter ca 1 timme ser dom hur Old von Alptraum Mansion reser sig upp framför dom. Byggnaden är mycket skrämmande att skåda, även på långt avstånd. När dom närmar sig herrgården så ser dom en lång grusväg leda fram till huset. När dom svänger in på grusvägen, möts dom av en person vid namn Kristian Aschbach. Han är bonde som bor i närheten av The Old von Alptraum Mansion, han avråder oss från att besöka herrgården varför säger han inte.

När sällskapet kliver ur vagnen så slår det dom att hela huset utstrålar sådan ondska. Dom öppnar dörren och går in, dom kommer in i en enorm hall. Allt är mycket slitet och dammigt, men det som slår dom mest är en mycket stark doft av något exotiskt. Redan här nere i hallen känner Werner en stark känsla av Dhar. Det är en stor ek trappa som leder uppåt, plus 2 dörrar bredvid trappen. Ruben säger att vi ska upp till vinden, så Gabriel och Werner går försiktigt upp för trappen för den ser en aning sliten ut. Båda två stannar till en bit upp i trappen, dom andra ser hur dom ställer sig och läser något som är skrivet på räcket. Det står något i stil med Liebe Liebling… När Werner uttalar det som står på räcket händer något i hans kropp, han upplever doften som är inne i huset så otroligt ljuvlig. Tankarna går till Heidis ljuvliga kropp och hennes doft är helt oemotståndlig, han har aldrig känt en sån kraftig sexuell drift i hela sitt liv. Plötsligt känner han hur kåpan reser sig, han har fått en erektion som inte är av denna värld. En sådan ljuvlig känsla har han aldrig någonsin tidigare känt. Plötsligt vänder sig Gabriel om, han bara stirrar på Werners skrev. Han kan bara inte vika bort blicken från Werners skrev. Nu ryter Ruben till," Men skärp er för tusan och bete er som folk". Efter dom orden känner Werner lite skam över det som hänt. När dom kommer upp till första etappen känner Werner att känslan av Dhar blir bara starkare. Trappen fortsätter uppåt, Gabriel och Werner fortsätter uppåt. Dom hinner bara några steg så slocknar lyktan, mörkret blir totalt beck svart. Werner höjer sin stav och börjar rabbla något, plötsligt börjar toppen på staven lysa. Men något gick på tok för Werner, plötsligt börjar han skrika obscena ord på ett språk ingen av dom andra kan förstå och hans ögon skiftar färg. Dom andra ryggar tillbaka och undrar vad som händer med Werner, men han tar ett stadigt grepp om staven och börjar gå upp för trappen. Werners stav lyser upp lite, men det är ett totalt mörker runt omkring. Trappen leder upp till en korridor. Det är beck svart där uppe, och i slutet av korridoren kan man urskilja en öppning. Werner säger att från öppningen kommer det en otroligt stark kraft av Dhar, han måste rabbla ytterligare en gång för att behålla skenet i staven. Han lyckas behålla skenet i staven, men den här gången börjar hela hans kropp att skaka och det börjar rinna blod ur näsan. Nu är Werners mentala hälsa helt körd i botten, det behövs inte mycket för att han ska bryta ihop. Leonora börjar snyfta att hon vägrar fortsätta in i mörkret, Werner håller med Leonora. Han kan inte fortsätta något mer, hans mentala styrka är helt uttömd på kraft. Huset håller på att förgöra honom. Man ser i ögonen på dom andra, att dom börjar vackla när magikern inte vågar fortsätta. Nu stiger Ruben fram, “Vi måste fortsätta, följ mig in i rummet. Vi kan inte vika oss nu när vi kommit så här långt”. Werner och Leonora går ner till den första avsatsen och väntar där, Werner ger sin stav till Ruben. Sen beger dom andra sig in i det beck svarta rummet. Werner och Leonora stannar på den första avsatsen, där lyser faktiskt solen svagt in genom det stora fönstret. Werner sätter sig ner i solen mot väggen, medans Leonora går av och ann. Båda två är skärrade efter det dom nyss varit med om, tillslut brister det för Leonora. " Werner vi måste lämna stället, vi tar vagnen och flyr härifrån. Jag har aldrig varit så rädd som jag är nu" snyftar Leonora. Werner reser sig upp och går fram emot Leonora, “Leonora, vi måste ge dom en chans att komma ut från rummet det är vi skyldiga dom” säger Werner. Sedan tar han Leonora i sin famn och kramar om henne för att lugna henne. Bara efter en liten stund känner Werner en stark åtrå till Leonora, han känner hennes händer på sin kropp. Helt plötsligt kommer Ruben och Wera släppandes på en avsvimmad Gabriel. Ruben ger tillbaka staven till Werner och säger, " Vi hittade vad vi sökte, nu skyndar vi oss härifrån ".

Sällskapet skyndar sig ut ur det hemsökta huset, och vidare till vagnen. Werner sätter sig med Wera på kuskbocken. Resan tillbaka till Averheim går lugnt till väga. Framme i Averheim lämnar dom vagnen, sedan tar dom sig hem till Ruben. Hemma hos Ruben möts dom av Leo Mannerheim, “Ruben, du kan inte ta med Werner hit något mer. Han är ett monster, det är hans fel att du hamnat i alla problem på sista tiden”. Werner lyssnar knappt på vad den gamle mannen har att säga, han vet att det som hände i natt det gjorde han för Ruben men det andra han blir beskylld för är inte sant. Ruben tar fram det som dom hittade på The Old von Alptraum Mansion, en målning med en bild på en ung Anna-Lise von Alptraum med Herr Liebling… Om den målningen kommer ut är det slut för Anna-Lise tänker Werner. Sedan bryts sällskapet upp. Precis innan Werner lämnar von Mohrs hus, tar Ruben tag i Werners axel och säger “Werner, det var inte min mening att utsätta dig för detta. Jag är dig evigt tacksam”. Dom orden värmde en krossad själ.

När Werner kommer ut på gatan går han fram till pajförsäljerskan som står utanför Ruben. Han ger henne ett silver mynt och önskar henne en trevlig kväll. Sedan beger sig Werner av mot Selena von Kusch, han går med sänkt huvud. Han har grubblat flera dagar nu, men efter det som hänt idag är han helt säker på vad som måste göras……

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, Del 3 - Frau Wera
Mot the Old von Alptraum Mansion

När Wera närmar sig Friedrichshafen Platz ser hon en folksamling som tillsammans med Kapten Baerfaust och några vakter står runt det plats där hon lämnade träckvagnen med liken av Faustman och Fritz. Hon hör hur Baerfaust säger åt människorna att skingra sig.
Wera skyndar sig in till Golden Spool för att byta om, ta på sig sin läderrustning och beväpna sig med Faustmans pistoler. Hon uppdaterar Loamdelve om övergreppet på henne och att von Sterber och von Heine är fula fiskar.
Efter att ha bytt om går hon till hamnen för att se om får en chans att prata med Dieter Jochutz eller Linus Atzwig om varför de har sålt sina garverier. Tyvärr sitter de inte på plats på White Horse Tavern men Wera får en pratstund med slaktaren Hans Müller och boskapsfösaren Viktor Keller. Hon märker att Keller reagerar konstigt när hon frågar om garverierna. Wera tar sedan en omväg runt garverierna bara för att konstatera att de är låsta och förbommade.
Hon fortsätter vidare ut genom den sydöstra stadsporten för att vänta på de andra.
Efter en kort stund kommer även Gabriel men tyvärr så har han glömt att köpa en ny slunga som Wera bad honom om. De två får sedan vänta en lång stund innan Ruben och Werner dyker upp med en svart vagn.
”Nej. Inte en svart vagn igen! Varför är det ingen som kan skaffa sig en röd eller gul vagn?”
Ruben Ulfman von Mohr sitter på kuskbocken och kör ekipaget. Han stannar in vagnen och hälsar:
”God dag mitt herrskap. Har du något vapen åt mig, Wera?”
”Här. En vill jag behålla annars har jag inget vapen själv.” Hon ger Ruben en av Faustmans pistoler.
Gabriel sätter sig uppe med adelsmannen och Wera sätter sig i kupén. Därinne sitter Werner men också Leonora von Krieglitz!?
”Men vad gör hon här??!! Här gäller det att hålla tand för tunga.”
Von Kreiglitz reagerar på att Gabriel skall åka med då han sköt von Tuchtenhagen. Hon vill att han lämnas till sin uppdragsgivare när de kommer tillbaka till Averheim.
”Hur tänkte Werner och Ruben nu? Hon kommer att ställa till det för oss. Alternativet är att berätta att Gabriel gjorde det på uppdrag av von Sterber.”
Wera blir presenterad för Krieglitz och presenterar sig själv som Wera Schneider. Werner presenterar henne som en vän och kunnig resurs och Wera spelar rollen som underordnad tjänare som bara svarar på tilltal.

När vagnen rullat en bit ser de en armé som har slagit läger ett kort avstånd från staden.
Wera ser färgerna gult och svart bland soldaterna i lägret men ser även att ett följe av 4 riddare kommer ridande mot dem. På standaren vajar en svart örn mot en gul bakgrund och den som rider främst av riddarna är en bjässe till karl, säkert 2 meter lång med kortklippt skägg och långt hår.
Den store mannen verkar känna Ruben som hälsar artigt men han får ingen artighet tillbaka. Wera hör bara brottsstycken av deras konversation men hon hör riddarens förolämpande ton mot Ruben. Leonora von Krieglitz fnyser inne i kupén och gör en grimas:
”Grimwold von Krieglitz är en översittare och ett kräk. Han misshandlar sin hustru och ser ner på allt och alla. Det finns många vidriga män i världen.”
”Oh, ja!” Weras spontana kommentar kommer från hjärtat.
När riddarna ridit tillbaka till armén kommer Ruben ner från kuskbocken och vill byta plats med Wera. Hon hör Gabriel erbjuda sig att köra:
”Kan inte jag få köra, kära Ruben?”
Rubens svar är kort men koncist:
”Nej!”
”Mötet med Grimwold var visst mer uppskakande för honom än vad han vill visa.” Wera kliver upp på kuskbocken och tar över tyglarna.
”Hoppla!” ”Glädjeflicka, hushållerska och nu kusk. Jag är i alla fall flexibel. Och – om jag får säga det själv – en bättre kusk än von Mohr. Fast adelsmannen är väl mer van vid att åka än att köra själv.”

Efter en knapp timmes färd passerar sällskapet Klostret i Tuath. Den nyutnämnda kusken ser nu att det är full verksamhet på klostrets innergård. Hon och Gabriel ser flera vagnar och massa människor som rör sig mellan klosterbyggnaderna och vagnarna på gården.
”Herr von Mohr!” Wera ropar samtidigt som hon knackar på sidan av vagnen.
”Vad är det, Wera?” Ruben sticker ut huvudet genom fönstret.
”Det verkar vara full aktivitet i Sankt Berens Kloster. Är det något herrn vill kolla upp? Eller skall vi fortsätta vidare?”
Det blir tyst en kort stund, sedan hör hon Ruben igen:
”Vi kollar upp det. Kör till klostret.”
”Ja, herrn.”
När följet åker genom porten till klostret ser de att vagnarna håller på att fyllas med saker från byggnaderna.
Hon känner igen Victor Glottz, Dieter Schmidt och kocken Maria på borggården men ingen av de andra som nu uppenbarligen håller på att tömma klostret. Wera sitter kvar på vagnen i sin roll som tjänare och låter Werner, Ruben och Gabriel sköta snacket. Det blir dock mest Ruben och Werner som sköter samtalen och de får reda på att verenatemplet i Striessen beslutat att stänga ner klostret efter allt som skett där.
När Wera tittar efter Gabriel ser hon att försöker sig på att flörta in sig med en ung nunna med rakat huvud som håller på att lasta böcker på en av vagnarna. ”Det här kan bli intressant. Får se om nunnan är berenier. Fast den stora frågan är hur charmig Gabriel kommer att vara?”
Nu visar det sig att Gabriel inte lyckas så bra. Han verkar få tunghäfta framför nunnan samtidigt som han bläddrar i en bok. När Gabriel märker att det inte går som han tänkt surnar han till, ser att Wera tittar på honom och helt oväntat slänger han boken han har i handen på Wera.
”Varför låter han sitt misslyckade förföringsförsök gå ut över mig? Trodde han att alla kvinnor är lika lättduperade som berusade adelskvinnor på en bal? Han skall få igen med samma medicin. Fast, det förstås, jag misslyckas ju inte i mina försök så det får bli på ett annat sätt.”
Nunnan kommer fram till Wera:
”Hur gick det?”
”Det är okej. Här, jag tror inte boken tog någon skada. Det var ett väldigt vårdlöst sätt att behandla en bok.” Wera räcker nunnan boken hon fick slängd på sig.
”Ja, det var det. Jag heter Kirsten Eule, prästinna av Verena i Streissen.”
”Angenämt att träffas. Mitt namn är Wera.”
Under tiden har Ruben och Werner samtalat med Victor Glottz och en högrest kvinna vars kläder, utstrålning och kroppsspråk tyder på att hon är en högt uppsatt person i Verenakulten. Detta antagande förstärks i och med att Werner och Ruben bugar sig för henne.

Det tar dock inte lång stund förrän sällskapet från Averheim fortsätter vidare.
Efter cirka en halvtimmes färd är de framme vis skylten som visar vägen till Old von Alptraum Mansion. När Wera svänger av mot det gamla godset ser hon att vägen och hela omgivningen är kraftigt övervuxet och förfallet.
Plötsligt ser Wera och Gabriel en man som går över den övervuxna trädgården. Von Mohr ropar till mannen som är fattigt klädd och har ett ärr på vardera kinden. Mannen säger sig vara en bonde som letar efter bortsprungna får. Gabriel får syn på fåren en bit bort och den tacksamme bonden varnar dem för att gå in i herrgården. Hans varning faller dock för döva öron och ekipaget fortsätter fram till herrgårdens entré. När de kommer fram är Wera tvungen att leda hästen en bit bort från byggnaden och binda det mycket oroliga djuret vid ett träd.
”Hästen känner sig lika illa till mods som vi. Och med all rätt. Hela huset ser ut att komma från en mardröm.” Wera ser att alla de andra också ser väldigt obekväma ut när de tittar mot det fallfärdiga huset som vars hål i fasaden och trasiga fönster tycks dölja hemskheter i varje mörk vrå.
Gabriel tvekar dock inte utan tar täten och går uppför den breda trappan till porten som han öppnar.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 2 - Werner Lankdorf
En pakt med von Tuchtenhagen

Tystnaden har varit ganska märkbar ett tag. Helt plötsligt reser sig Ruben upp och säger, “Nu måste jag och Werner skynda iväg på ett frukostmöte med familjen von Tuchtenhagen”. Samtidigt sticker Wera och Gabriel iväg åt varsitt håll. Werner och Ruben kommer fram till ett helt magnifikt stadshus. Dom knackar på ytterdörren, efter ett tag så öppnas dörren. Där står Hogweed, han ber dom att följa med till den stora matsalen. Han är mycket artig och trevlig, inte alls så vedervärdig som han brukar kunna vara. Dom leds upp till en enorm och mycket vacker matsal, där vid bordet sitter Teodosius von Tuchtenhagen och ambassadör Leonora von Krieglitz.

“Vad roligt att få träffa herrskapet och äta en stadig frukost med er. Och vi har en del att diskutera också, jag tror vi kan ha nytta av varandra” säger en uppspelt von Tuchtenhagen. Werner har aldrig ätit en mer utsökt frukost än vad han blivit bjuden på nu. Först är stämningen mycket lättsam och skojfrisk, efter en stund vill von Tuchtenhagen prata affärer. Då får Hogweed ta med alla tjänare ut från matsalen. Sedan börjar Ruben att berätta om breven dom hittade hos Lena Steinhäger, så här allvarlig har dom inte sett von Tuchtenhagen tidigare. Leonora tittar bekymmersamt på von Tuchtenhagen och viskar något, sedan tittar han på Ruben och Werner med en bekymrad blick." Mina herrar igår levererade vi paketet, vi mottog en enorm summa pengar när dom hämtade paketet". “Vi skulle inte ha lyssnat på Dagobert Gabor, det var han som övertalade oss att sälja paketet” säger Leonora." Var det mannen med masken som hämtade paketet", frågar Werner. När dom beskriver mannen som hämtade paketet, så måste det ha varit Bengt The Knife. “Vad vet ni mer” säger von Tuchtenhagen. “von Tuchtenhagen, jag vet att du köpte min kusin Nellie av Ludwig von Pappen. Om vi ska visa det vi vet, så vill jag ha tillbaka Nellie” säger Werner. Plötsligt brister von Tuchtenhagen ut i ett enormt skratt, “får vi se vad ni hittat, så lovar jag att Nellie är din igen”. “Då vill vi först se att Nellie är välbehållen” säger Ruben. von Tuchtenhagen ropar på Hogweed att han ska hämta Nellie, efter någon minut kommer han med Nellie. Hon är nybadad och har rena fina kläder på sig, när hon ser Werner springer hon fram till honom och slänger sig runt hans hals.

Ruben beger sig iväg för att hämta dokumenten dom hittade hos Lena Steinhäger, han är tillbaka efter några minuter. Han visar Leonora och von Tuchtenhagen vad dom hittade hos Lena Steinhäger, nu ser von Tuchtenhagen riktigt bekymrad ut. Leonora tittar på Werner och säger, “Du och jag måste kunna lita på varandra, nu när någon vill röja oss ur vägen. Vi måste ha ett nära samarbete i fortsättningen Werner”. Då utbrister von Tuchtenhagen i ett rungande skratt, “Det är allt du tänker på Leonora att få närhet. Du får passa dig Werner hon är ett monster i sängen”. Leonora blir inte lika road av von Tuchtenhagens kommentar. Så reser sig von Tuchtenhagen upp och säger, “vi måste bilda en pakt, så att vi kan möta hotet från dom kriminella och dom andra adelsfamiljerna. Nå vad säger ni, ska vi bilda en pakt? Kan inte bli bättre ni jobbar ju åt von Kaufman och har en pakt med mig, ingen kommer få veta något”. En pakt sluts mellan dom 4 personerna. Sedan tar dom med sig Nellie och visas ut av Hogweed.

När dom är utanför hör dom Hogweed viska till en stallpojke," gör i ordning vagnen nu på en gång". Werner berättar för Ruben vad han hörde. Sedan går Werner upp till von Tuchtenhagen igen och frågar om dom möjligtvis tänker bege sig till old von Alptraum Mansion. Först ser han alldeles paff ut, sedan börjar han skratta. “Hur kan du veta det, du läser tankar din fuling”. “Vi ska också ditåt, nu när vi samarbetar räcker det väl med en vagn som åker” säger Werner. “Leonora följer med er på resan, ni måste ju samarbeta” skrattar von Tuchtenhagen högt. Sällskapet beger sig av för att hämta vagnen, när dom kommer fram till vagnen är den lastad med Sigvalds kista. Ruben sätter sig för att köra vagnen, medans Werner och Leonora sätter sig inne i vagnen. Ruben kör ut ur den östra porten, strax utanför murarna möter Wera och Gabriel upp sällskapet. Gabriel sätter sig med Ruben medans Wera sätter sig inne i vagnen med Werner och Leonora. Leonora viskar till Werner," Vad fan gör Gabriel här". " Han är bra att ha med, han känner till mycket om våra fienders svagheter" säger Werner. “Du vet att när vi kommer tillbaka då ska von Tuchtenhagen få avgöra hans öde, han sköt ju faktiskt von Tuchtenhagen i benet under duellen”. Werner bara flinar och nickar mot Leonora. Nu ser han hur Wera blänger lite på honom. När dom åkt ett tag så ser dom von Leitdorfs arme, plötsligt kommer det 4 tungt beväpnade riddare ridandes ut från lägret mot sällskapet. Fram kommer en enorm man i rustning, han har en överlägsen attityd och oerhört otrevlig. Han startar en diskussion med Ruben som han verkar känna, han verkligen nedvärderar Ruben för att han jobbar åt von Kaufman. Och gör narr av familjen von Mohr. Sedan tar han med sig sina 4 män och rider tillbaka till lägret. Leonora viskar till Werner att det där var Grimwold von Krieglitz en av Hans von Leitdorfs närmaste män. Ett riktigt svin och kvinnomisshandlare. Det måste vara en av dom varmaste dagarna hittills, svetten bara rinner av dom 4 i sällskapet. När dom närmar sig Monastery Of Tuath, ser dom ett sällskap som håller på att lasta vagnar. Ruben viker av från sin rutt för att se vad som händer nere vid Tuath.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.