The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 7, Del 4 - Frau Wera
Mörker och lust

När sällskapet från Averheim kommer in i byggnaden är doften som möter dem det första som Wera reagerar på. Att husets interiör ser ut som utsidan är inte förvånande men lukten av damm och mögel är blandat med aromen av en parfym. En parfymdoft som känns behaglig och stimulerande trots den obehagliga atmosfären som huset har. Hallen de kommer in i visar alla tecken på att huset inte används på många år. Dammet ligger tjockt och allt är slitet. En stor trappa leder upp till andra våningen.
”Hela huset utstrålar Dhar – ond magi” upplyser Werner de andra.
”Är det den onda magin som känns som om jag vore täckt av en tjock spindelväv.” Wera ryser till.
Gabriel tar täten uppför trappan följt av Werner som håller i en lykta från vagnen. Efter Werner går Ruben, sedan Leonora von Krieglitz och sist går Wera med pistolen i hand. Gabriel hinner bara gå ett par steg innan han och Werner ser något på trappans räcke. De stannar till och Wera hör hur Werner läser högt. Det är ett inristat hjärta med inskriptionen Liebe Liebling.
När Werner uttalat detta känner Wera en irrationell upphetsning i kroppen. Hon ser hur sina vänner på trappan har stannat till och att Gabriel tittar på Werners skrev.
”Det här är onaturligt. Jag… Vi… ”stön”… borde vara rädda… ”suck” … inte upphetsade.”
Det är Ruben som bryter förtrollningen genom att ryta till. Så kraftfull är han i sitt ledarskap att alla skärper till sig och går vidare uppåt.
Gabriel och Werner hinner bara gå 3 trappsteg till då mörkret blir kompakt samtidigt som lyktan slocknar.
”Vad gör vi nu?” Wera känner paniken stiga vid tanken att fortsätta in i mörkret utan ljus.
Hon blir därför väldigt lättad när Werner höjer sin stav, muttrar något och plötsligt lyser stavens topp med ett svagt ljus. Lättnaden övergår dock till förvirring och rädsla då Werner börjar helt oväntat att skrika på ett konstigt språk och Wera ser att hans ögon skiftar färg. Hon tar instinktivt ett steg bakåt för att öka avståndet till magikern.
Ruben manar på dem än en gång och äventyrarna fortsätter uppför trappan och in i mörkret.

Wera tycker att trappen aldrig tar slut men så, helt oväntat, kommer de ut från mörkret och in i ett rum där ett svagt dagsljus sipprar in genom de smutsiga fönstren. De står nu på en avsats med dörrar som leder in till huset och där en till trappa fortsätter uppåt.
”Länge leve solen.” Wera andas ut.
”Vi fortsätter uppåt” säger en bestämd Ruben och tar täten mot våning 3. Werner följer efter med staven hållen högt över huvudet. Wera kommer som tredje person i ledet tätt följd av von Krieglitz och sist kommer Gabriel.
Den andra trappan upplevs ännu längre än den första men till slut kommer de upp till vindsvåningen av huset. Trappan slutar där en kort korridor tar vid. I den andra ändan av korridoren finns det en dörröppning som leder in till ett kompakt mörker. Samtidigt känner Wera en doft som påminner om lukten av en sommaräng och hon känner ett lugn trots mörkret.
En som inte verkar känna något lugn är Werner som viskar:
”Dörröppningen utstrålar kraftig Dhar – svart magi. Jag… jag kan inte fortsätta. Jag klarar inte mer.”
Wera känner hur hennes självförtroende försvinner med de orden. ”Om Werner inte kan fortsätta måste vi ge oss. Hur skall vi kunna fortsätta om magikern inte kan?”
”Jag går inte heller in dit” säger von Krieglitz.
Men Ruben vägrar att ge upp när de är så nära. De går alla ner till andra våningen där Werner och von Krieglitz blir kvarlämnade medan Ruben, Wera och Gabriel går tillbaka upp till vinden. Ruben håller nu i Werners stav men den lyser svagare i adelsmannens händer.
När de närmar sig den svarta dörröppningen upplever Wera sin allra största skräckupplevelse. Det är med en otrolig kraftansträngning som hon lyckas förmå sig själv att gå genom dörröppningen.
Wera kliver in ett kompakt mörker.
Men istället för att bli rädd fylls hon av tankar, känslor och syner som åker runt i hennes huvud:
Hans – hennes första kärlek.
Glädjen av att skapa liv.
Solens sken.
Herr Liebling.
Vad skönt det är att vara full.
En vackert gjort tavla.
Vad skönt det är att vara hög på opium.
En välgjord garderob.
Sankt Beren.
Glädje.
Månen.
En kram.
Vad trevligt det var att resa hit.
Ruben, Werner, von Krieglitz och von Tuchtenhagen tillsammans i en jättekram.
Vad vackert det är i Averland.
Vad vackra VI är.
Werner och von Krieglitz är ett vackert par – vilka vackra barn de skulle få.
Vad vackert mörkret är.

Hennes sinnestillstånd störs plötsligt av Gabriels röst:
”Jag ser ingen Herr Liebling.”
”Käften!” ”Hur kan han förstöra allt det härliga genom att öppna munnen?”
Men när innebörden av orden sjunker in i Wera övergår hennes ilska tvärt till åtrå. ”Vad attraktiv Ruben är. Jag vill ha honom. Jag vet att han vill ha mig också. Jag ser det i hans ögon. Det här är ren och skär kärlek. Vi vill båda två och varför inte? Vad finns det att förlora med det? Vilket vackert par vi skulle vara. Så lidelsefullt det skulle bli, här i det trygga mörkret.”
Wera går fram till Ruben och omfamnar honom. Han återgäldar kramen och hon känner hans åtrå. Inget kan stoppa dem nu. De båda sliter av sig byxorna och börjar kopulera på golvet.
Mitt under älskogen ser Wera hur rummet har förändrats. Väggarna pulserar i rosa runt omkring dem, som om de varit inuti något levande. Hon ser Gabriel som står framför en garderob men också 2 kvinnor med röda skynken för ansiktena som står ute i korridoren vid trappan.
Mitt i all lust kommer insikt och förnuft krypande tillbaka till Wera så som solljuset bryter fram bakom ett moln som skingras.
”Vad håller vi på med? Var inte rummet kolsvart? Vilka är kvinnorna? … Det här är fel! Vi har blivit påverkade av det onda i huset och tappat vårt förnuft.” Hon försöker tränga igenom Rubens lustfyllda tillstånd:
”Ruben! Ruben, det här är fel! Vi spelar det onda i händerna!”
”Hysch, Wera. Hur kan det här vara fel? Njut istället.”
”Nej. Vi är påverkade av det onda i huset. Det onda som drabbade Annelise. Det onda som din mor umgicks med och som hon målade av. Det som vi skulle hitta”
”Jag vill inte hitta något längre. Jag vill vara här med dig.”
Ruben verkar vara helt från sina sinnen så Wera samlar sig för att verbalt besegra adelsmannen trots att hon helst velat slippa. I den , för Ruben, ovana debattsituation som de nu är i har han inte mycket att säga emot trots att han annars är en van debattör och orator. Wera ser att förnuftet återkommer till Ruben.
”Wera… Jag…”
”Strunt i det. Kolla till Gabriel i stället. Jag såg honom framför garderoben där i hörnet.”
Wera reser sig upp och tar på sig sina byxor. Hon plockar sedan upp Werners stav och följer Ruben fram till Gabriel.
När de närmar sig Gabriel ser de att det hänger en röd klänning i garderoben och bakom den på väggen hänger det en stor spegel.
Ruben tvekar men tar sedan ner klänningen. Då ramlar Gabriel bakåt. Han är täckt på överkroppen av något vitt och håller en rulle i händerna. Ruben tittar mot spegeln, skriker till, rycker åt sig rullen ur Gabriels händer och flyr ut från rummet.
Wera stirrar förvirrat efter adelsmannen varefter hon stoppar Werners stav under rustningen på ryggen och tar tag under Gabriels armar för att försöka dra reikländaren ut från garderoben. Trots (eller tack vare?) paniken och stressen lyckas hon samla tillräckligt med kraft för att få med sig den avsvimmade mannen men råkar samtidigt slänga en blick i spegeln.
Den synen hon ser kommer att förfölja henne hela livet.
En varelse som ser ut att vara av stål och som är en blandning av kvinna och man men utan ögon. Varelsen har bröst men har också en erigerad fallos.
”En demon! Det måste vara en demon från chaos!” Wera är helt säker på att hon nu tittar på det som alla människor pratar om med skräckslagna röster. Hon fylls av en känsla av att bli befläckad och fylld av något smutsigt. Det är precis samma känsla som hon kände när hon stod i Averbaum vid trädet med alla hängda människor fast nu känns det än värre.
Hon lyckas ändå behålla så pass lugn att hon kan dra Gabriel ut ur rummet och ner för trappan. ”Ledsen för smällarna, Gabriel, men du tar hellre några blåmärken att bli kvar där uppe. Gode Ranald, Shallya och Sigmar. Låt oss komma undan.”
Då är hon plötsligt nere på andra våningen där Werner, Ruben och von Krieglitz väntar. Hon får nu hjälp med att bära den fortfarande avsvimmade Gabriel ner till bottenvåningen och sedan ut till vagnen.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 3 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Resan till The Old von Alptraum Mansion

Hogweed håller Werner och Ruben i handen och leder dom ner till hallen. Nellie går vid Werners sida. Von Tuchtenhagen och von Krieglitz följer dom ner. När dom kommer ut ser Werner att en vagn håller på att göras i ordning. Han går fram till von Tuchtenhagen:
”-Är det så att ni har tänkt att åka en tur till Old Von Alptraum Mansion?” Von Tuchtenhagen tappar helt hakan:
”-Du kan läsa tankar! Hur kunde du veta det?”
”-Jag kan inte läsa tankar men nu är det så att vi också ska dit och vi vill ha så få nyfikna blickar på oss som möjligt. Därför är det bäst om bara vi åker.”
”-Det låter förnuftigt men jag vill att Leonora följer med er och observerar” säger grafen.
Werner och Ruben har inget emot det och Leonora går och byter om till mer passande resekläder.

Dom går till Journeys End och hämtar ut vagnen. Ruben sätter sig på kuskbocken. Werner och Leonora sitter skyddade från solen inne i vagnen. Dom åker ner till Morrs trädgård utanför södra stadsmuren. Ruben ber att Sigvalds kista lastas på vagnen. Han säger att han önskar begrava Sigwald på familjens lantgods. Så sker och dom färdas vidare. Vid nästa vägkrök väntar Wera och Gabriel. Dom har beväpnat sig. Wera räcker över en av Faustmans pistoler till Ruben när hon kliver på. Gabriel sätter sig uppe på kuskbocken med Ruben. Wera ansluter sig till Werner och Leonora inne i vagnen. Leonora reagerar starkt på att Gabriel ska med. Han sköt ju von Tuchtenhagen på duellen. Aj då, det hade Ruben och Werner glömt. Werner lyckas lugna Leonora men hon säger att när dom kommer tillbaka då ska Gabriels öde avgöras av von Tuchtenhagen. Det har Werner och Ruben inget emot.

Dom passerar välmående bondgårdar och sedan kommer dom ut på vida, böljande sädesfält. Det är hett i solen som står på sin middagshöjd. Efter en stund närmar dom sig von Leitdorfs armé som fortfarande kamperar nära staden. Två ryttare lösgör sig från lägret och rider mot dom. Det visar sig vara Grimwold von Krieglitz. Han är väldigt arrogant och rent fientlig mot Ruben och tycker att von Kaufman och von Mohr är ”lågadelspack”. Ruben vågar inte utmana denne högfärdige krigare, speciellt när dom har ett så viktigt uppdrag att utföra. Ruben får ta smädelserna, sen rider Grimwold vidare. Leonora fnyser:
”-Och han ska kalla sig sigmarit! Alla vet att han slår sin fru. Tvi!”
Ruben tänker att om han ska gräva fram skit på von Kaufman så kunde Grimwold vara en bra plats att börja. Grimwolds fru är kusin till Friedrich von Kaufman. Just nu känner han dock bara avsmak och bara för att känna att han har lite att säga till om så beordrar han Wera att köra vagnen. Hon verkar endå vara oförskämt opåverkad av hettan. Ruben sätter sig inne i vagnen. Det känns lite bättre. Gabriel ber att få sitta där också men Ruben vägrar. Låt honom svettas.
Färden fortsätter genom det vackra landskapet. Det är så fridfullt att till och med Gabriel och Wera talar belevat med varandra för en stund. Dom närmar sig Klösterdorf och efter en stund knackar Wera på vagnstaket:
”-Herr von Mohr! Det är aktivitet vid klostret. Det är vagnar där. Ska vi åka dit och se vad som sker?” Ruben tänker lite men svarar snart Wera att dom kan ta en titt. Wera vänder ekipaget ditåt. Klostret Tuath med sina tjocka stenväggar och sina mörka, tomma gluggar har inte förbättrat sitt dystra intryck. Det ser dessutom ut som att det håller på att överges. Ett antal vagnar håller på att lastas med inventarier, framförallt böcker, tavlor och reliker. Wera drar i tömmarna och stannar in bakom dom andra vagnarna. Alla utom von Krieglitz går av vagnen. Dom känner igen varigalen Schmidt och kokerskan Maria från klostret och unterlector Viktor Glottz är också där. Han blir överraskad men hälsar dom glatt och kramar om sin gode vän Werner. Glottz presenterar dom för dom andra där. Det är en Blade Knight, en söt nunna med rakad skalle dom inte har sett förut och en vacker kvinna i svart. Ruben blir direkt tagen av denna kvinnas intelligenta blick, ädla drag och majestätiska hållning. Dom förstår att dom är i närvaro av en storhet och det är ingen mindre än Verenas högsta andlige ledare i Averland, überlector Magdalena Brecht. Ruben gör allt för att charma henne genom sin vältalighet men undviker att krypa för henne som en stövelslickare. Hon berättar att klostret ska stängas på grund av dom avarter av tillbedjan som praktiserats här och även människohandeln. Schmidt och Maria ska ta hand om klostret men inga gudstjänster ska hållas här. Hon kunde överse detta personligen då det passade med att hon ändå var på väg till Averheim. Ruben förbereder henne på kaoset i det politiska klimatet i Averheim. Hon är också orolig för staden och har tänkt att utlysa en enklav under vilken valet av elector count ska utses i Streissen. Det skulle innebära att varje kandidat har rätt att i enklaven framföra sina argument för att inneha elector count titeln. Ruben är först rädd att samma scener som i domstolsförhandlingarna dagen innan skulle upprepa sig men han prisar sen Brechts initiativ med argumentet att en enklav i Streissen skulle kanske få dom inblandade att under ordnade former bete sig mer civiliserat. Brecht blir imponerad av Rubens ord och hon säger att hon har träffat hans far Herbert och hans farmor Frida von Mohr som hon omtalar som en mycket intelligent och kraftfull kvinna. Sedan avslöjar hon för Ruben att sigmariterna kan komma att lösa ut en klausul som innebär att kulterna av Sigmar och Verena skulle få var sin röst och bönderna, det vill säga Nicklas Pursfurst, skulle få tre röster. Ruben kan inte tro vad han hör. Eftersom sigmariterna och Pursfurst lär rösta på samma kandidat så innebär det fyra röster. Det är helt oerhört. Om det sker så blir Purfurst den mäktigaste personen i Averland. Och en måltavla tänker Ruben.
Under tiden försöker Gabriel charma den unga nunnan. Han når fram men kommer av sig när han vill försöka framstå som lärd. Ruben vet precis hur det är. Tyvärr står Wera hånleende och ser på Gabriel just då och han tar ut sin frustration på henne och kastar en bok på henne. Wera surnar till och går och pratar med nunnan och dom kommer i samförstånd om hur dåligt män kan bete sig.
Victor Glottz frågar Werner vad som fört dom hit och Werner berättar om att Sigwald är död och att Ruben vill föra sin bror till deras lantgods för att han ska gravläggas där. Werner framställer Ruben som mycket from och ber Magdalena Brecht om att välsigna Sigwald inför hans inträde genom Morrs portar, hon som företräder Morrs maka. Brecht veknar inför dessa ord och ursäktar sig att hon inte förstått hur det låg till. Sen leder hon dom i en bön till Verena för Sigwalds själ. Ruben är mycket tacksam och känner hur det dåliga samvetet han har för att han inte tagit sig tid att sörja Sigwald lättar något. Hans kära bror har nu fått frid, det är Ruben övertygad om. Magdalena Brecht uttrycker återigen för Ruben att hon är glad för att ha mött honom.

Dom går upp i vagnen igen. Gabriel ber att få sitta inne i vagnen men Ruben går inte med på det. Wera smackar på hästarna och vänder vagnen, sen åker dom vidare. Ruben sitter och kan inte sluta tänka på Magdalena Brecht. Uppe från kuskbocken hör dom Gabriel:
”-Varför måste du glo för!”

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 3 - Werner Lankdorf
In i mörkret

När vagnen närmar sig Tuath, så ser Werner att en av dom som övervakar lastningen är Viktor Glottz. Vagnen rullar in på Tuath, och sällskapet kliver ur. När Viktor Glottz ser Werner kliva ur vagnen blir han väldigt paff. “Werner,vad gör du här?”. “Vi såg att det var en vagn och mycket folk i görningen vid klostret, så vi ville kolla vad som händer”. När Werner står och pratar med Viktor Glottz kommer en kvinna fram. Glottz presenterar henne som Uberlector Magdalena Brecht, Werner bugar sig och presenterar sig och sina vänner. Hon berättar att dom håller på att stänga ner Monestary Of Tuath, efter det som hände här. Det är en för mörk historia bakom allt för att kunna hålla Tuath öppet". Werner känner till henne, hon är Streissens högste präst inom Verena hon har en högre rang än Viktor Glottz. När Uberlector Brecht ser Ruben går hon fram till honom och börjar diskutera vad han tror om tillsättningen av en Elector Count. Det visar sig att Uberlector Brecht känner Rubens farmor Frida von Mohr mycket väl. Ruben och Magdalena har ett långt samtal, Ruben imponerar på henne med sin vältalighet och artighet. I ögonvrån ser Werner hur Gabriel börjar stöta på nunnan som övervakar lastningen av vagnen. Men något går tydligen väldigt fel i frieriet, han börjar bläddra i en bok samtidigt som han närmar sig henne. Plötsligt kastar Gabriel boken på Wera med sådan kraft att hon får ett märke i ansiktet. Nunnan blänger på Gabriel, hon går fram till Wera och frågar hur det gick. Wera plockar upp boken och ger den till nunnan, sen ger hon Gabriel onda ögat och säger några väl valda ord. Werner går fram till vagnen för att kolla böckerna i vagnen, när han står där och tittar på böckerna kommer nunnan fram. “Jag hörde att ditt namn är Werner Lankdorf, jag är Kirsten Eule och är Abbedissa i templet av Verena i Streissen. Jag ser att du bär med dig Verenas heliga symbol och pekar på broschen, är du en sann Verenian”." Visst tror jag på Verenas storhet, jag bär broschen med stolthet" säger Werner. " Får jag behålla ett exemplar av Verenas bok?" frågar Werner. " Ja, behåll den du Werner Lankdorf hoppas du får stor glädje av den". “Angenämt att få talas vid med dig Werner Lankdorf, vi kanske möts igen säger Kirsten”. När sällskapet är på väg till vagnen, frågar Viktor Glottz vad vi egentligen gör här. Werner drar till med en nödlögn att dom tog vägen förbi Tuath för att få en sista välsignelse av Sigvalds kropp innan han ska jordfästas på von Mohrs gods i Streissen.

Sedan beger dom sig av mot Old von Alptraum Mansion, efter ca 1 timme ser dom hur Old von Alptraum Mansion reser sig upp framför dom. Byggnaden är mycket skrämmande att skåda, även på långt avstånd. När dom närmar sig herrgården så ser dom en lång grusväg leda fram till huset. När dom svänger in på grusvägen, möts dom av en person vid namn Kristian Aschbach. Han är bonde som bor i närheten av The Old von Alptraum Mansion, han avråder oss från att besöka herrgården varför säger han inte.

När sällskapet kliver ur vagnen så slår det dom att hela huset utstrålar sådan ondska. Dom öppnar dörren och går in, dom kommer in i en enorm hall. Allt är mycket slitet och dammigt, men det som slår dom mest är en mycket stark doft av något exotiskt. Redan här nere i hallen känner Werner en stark känsla av Dhar. Det är en stor ek trappa som leder uppåt, plus 2 dörrar bredvid trappen. Ruben säger att vi ska upp till vinden, så Gabriel och Werner går försiktigt upp för trappen för den ser en aning sliten ut. Båda två stannar till en bit upp i trappen, dom andra ser hur dom ställer sig och läser något som är skrivet på räcket. Det står något i stil med Liebe Liebling… När Werner uttalar det som står på räcket händer något i hans kropp, han upplever doften som är inne i huset så otroligt ljuvlig. Tankarna går till Heidis ljuvliga kropp och hennes doft är helt oemotståndlig, han har aldrig känt en sån kraftig sexuell drift i hela sitt liv. Plötsligt känner han hur kåpan reser sig, han har fått en erektion som inte är av denna värld. En sådan ljuvlig känsla har han aldrig någonsin tidigare känt. Plötsligt vänder sig Gabriel om, han bara stirrar på Werners skrev. Han kan bara inte vika bort blicken från Werners skrev. Nu ryter Ruben till," Men skärp er för tusan och bete er som folk". Efter dom orden känner Werner lite skam över det som hänt. När dom kommer upp till första etappen känner Werner att känslan av Dhar blir bara starkare. Trappen fortsätter uppåt, Gabriel och Werner fortsätter uppåt. Dom hinner bara några steg så slocknar lyktan, mörkret blir totalt beck svart. Werner höjer sin stav och börjar rabbla något, plötsligt börjar toppen på staven lysa. Men något gick på tok för Werner, plötsligt börjar han skrika obscena ord på ett språk ingen av dom andra kan förstå och hans ögon skiftar färg. Dom andra ryggar tillbaka och undrar vad som händer med Werner, men han tar ett stadigt grepp om staven och börjar gå upp för trappen. Werners stav lyser upp lite, men det är ett totalt mörker runt omkring. Trappen leder upp till en korridor. Det är beck svart där uppe, och i slutet av korridoren kan man urskilja en öppning. Werner säger att från öppningen kommer det en otroligt stark kraft av Dhar, han måste rabbla ytterligare en gång för att behålla skenet i staven. Han lyckas behålla skenet i staven, men den här gången börjar hela hans kropp att skaka och det börjar rinna blod ur näsan. Nu är Werners mentala hälsa helt körd i botten, det behövs inte mycket för att han ska bryta ihop. Leonora börjar snyfta att hon vägrar fortsätta in i mörkret, Werner håller med Leonora. Han kan inte fortsätta något mer, hans mentala styrka är helt uttömd på kraft. Huset håller på att förgöra honom. Man ser i ögonen på dom andra, att dom börjar vackla när magikern inte vågar fortsätta. Nu stiger Ruben fram, “Vi måste fortsätta, följ mig in i rummet. Vi kan inte vika oss nu när vi kommit så här långt”. Werner och Leonora går ner till den första avsatsen och väntar där, Werner ger sin stav till Ruben. Sen beger dom andra sig in i det beck svarta rummet. Werner och Leonora stannar på den första avsatsen, där lyser faktiskt solen svagt in genom det stora fönstret. Werner sätter sig ner i solen mot väggen, medans Leonora går av och ann. Båda två är skärrade efter det dom nyss varit med om, tillslut brister det för Leonora. " Werner vi måste lämna stället, vi tar vagnen och flyr härifrån. Jag har aldrig varit så rädd som jag är nu" snyftar Leonora. Werner reser sig upp och går fram emot Leonora, “Leonora, vi måste ge dom en chans att komma ut från rummet det är vi skyldiga dom” säger Werner. Sedan tar han Leonora i sin famn och kramar om henne för att lugna henne. Bara efter en liten stund känner Werner en stark åtrå till Leonora, han känner hennes händer på sin kropp. Helt plötsligt kommer Ruben och Wera släppandes på en avsvimmad Gabriel. Ruben ger tillbaka staven till Werner och säger, " Vi hittade vad vi sökte, nu skyndar vi oss härifrån ".

Sällskapet skyndar sig ut ur det hemsökta huset, och vidare till vagnen. Werner sätter sig med Wera på kuskbocken. Resan tillbaka till Averheim går lugnt till väga. Framme i Averheim lämnar dom vagnen, sedan tar dom sig hem till Ruben. Hemma hos Ruben möts dom av Leo Mannerheim, “Ruben, du kan inte ta med Werner hit något mer. Han är ett monster, det är hans fel att du hamnat i alla problem på sista tiden”. Werner lyssnar knappt på vad den gamle mannen har att säga, han vet att det som hände i natt det gjorde han för Ruben men det andra han blir beskylld för är inte sant. Ruben tar fram det som dom hittade på The Old von Alptraum Mansion, en målning med en bild på en ung Anna-Lise von Alptraum med Herr Liebling… Om den målningen kommer ut är det slut för Anna-Lise tänker Werner. Sedan bryts sällskapet upp. Precis innan Werner lämnar von Mohrs hus, tar Ruben tag i Werners axel och säger “Werner, det var inte min mening att utsätta dig för detta. Jag är dig evigt tacksam”. Dom orden värmde en krossad själ.

När Werner kommer ut på gatan går han fram till pajförsäljerskan som står utanför Ruben. Han ger henne ett silver mynt och önskar henne en trevlig kväll. Sedan beger sig Werner av mot Selena von Kusch, han går med sänkt huvud. Han har grubblat flera dagar nu, men efter det som hänt idag är han helt säker på vad som måste göras……

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, Del 3 - Frau Wera
Mot the Old von Alptraum Mansion

När Wera närmar sig Friedrichshafen Platz ser hon en folksamling som tillsammans med Kapten Baerfaust och några vakter står runt det plats där hon lämnade träckvagnen med liken av Faustman och Fritz. Hon hör hur Baerfaust säger åt människorna att skingra sig.
Wera skyndar sig in till Golden Spool för att byta om, ta på sig sin läderrustning och beväpna sig med Faustmans pistoler. Hon uppdaterar Loamdelve om övergreppet på henne och att von Sterber och von Heine är fula fiskar.
Efter att ha bytt om går hon till hamnen för att se om får en chans att prata med Dieter Jochutz eller Linus Atzwig om varför de har sålt sina garverier. Tyvärr sitter de inte på plats på White Horse Tavern men Wera får en pratstund med slaktaren Hans Müller och boskapsfösaren Viktor Keller. Hon märker att Keller reagerar konstigt när hon frågar om garverierna. Wera tar sedan en omväg runt garverierna bara för att konstatera att de är låsta och förbommade.
Hon fortsätter vidare ut genom den sydöstra stadsporten för att vänta på de andra.
Efter en kort stund kommer även Gabriel men tyvärr så har han glömt att köpa en ny slunga som Wera bad honom om. De två får sedan vänta en lång stund innan Ruben och Werner dyker upp med en svart vagn.
”Nej. Inte en svart vagn igen! Varför är det ingen som kan skaffa sig en röd eller gul vagn?”
Ruben Ulfman von Mohr sitter på kuskbocken och kör ekipaget. Han stannar in vagnen och hälsar:
”God dag mitt herrskap. Har du något vapen åt mig, Wera?”
”Här. En vill jag behålla annars har jag inget vapen själv.” Hon ger Ruben en av Faustmans pistoler.
Gabriel sätter sig uppe med adelsmannen och Wera sätter sig i kupén. Därinne sitter Werner men också Leonora von Krieglitz!?
”Men vad gör hon här??!! Här gäller det att hålla tand för tunga.”
Von Kreiglitz reagerar på att Gabriel skall åka med då han sköt von Tuchtenhagen. Hon vill att han lämnas till sin uppdragsgivare när de kommer tillbaka till Averheim.
”Hur tänkte Werner och Ruben nu? Hon kommer att ställa till det för oss. Alternativet är att berätta att Gabriel gjorde det på uppdrag av von Sterber.”
Wera blir presenterad för Krieglitz och presenterar sig själv som Wera Schneider. Werner presenterar henne som en vän och kunnig resurs och Wera spelar rollen som underordnad tjänare som bara svarar på tilltal.

När vagnen rullat en bit ser de en armé som har slagit läger ett kort avstånd från staden.
Wera ser färgerna gult och svart bland soldaterna i lägret men ser även att ett följe av 4 riddare kommer ridande mot dem. På standaren vajar en svart örn mot en gul bakgrund och den som rider främst av riddarna är en bjässe till karl, säkert 2 meter lång med kortklippt skägg och långt hår.
Den store mannen verkar känna Ruben som hälsar artigt men han får ingen artighet tillbaka. Wera hör bara brottsstycken av deras konversation men hon hör riddarens förolämpande ton mot Ruben. Leonora von Krieglitz fnyser inne i kupén och gör en grimas:
”Grimwold von Krieglitz är en översittare och ett kräk. Han misshandlar sin hustru och ser ner på allt och alla. Det finns många vidriga män i världen.”
”Oh, ja!” Weras spontana kommentar kommer från hjärtat.
När riddarna ridit tillbaka till armén kommer Ruben ner från kuskbocken och vill byta plats med Wera. Hon hör Gabriel erbjuda sig att köra:
”Kan inte jag få köra, kära Ruben?”
Rubens svar är kort men koncist:
”Nej!”
”Mötet med Grimwold var visst mer uppskakande för honom än vad han vill visa.” Wera kliver upp på kuskbocken och tar över tyglarna.
”Hoppla!” ”Glädjeflicka, hushållerska och nu kusk. Jag är i alla fall flexibel. Och – om jag får säga det själv – en bättre kusk än von Mohr. Fast adelsmannen är väl mer van vid att åka än att köra själv.”

Efter en knapp timmes färd passerar sällskapet Klostret i Tuath. Den nyutnämnda kusken ser nu att det är full verksamhet på klostrets innergård. Hon och Gabriel ser flera vagnar och massa människor som rör sig mellan klosterbyggnaderna och vagnarna på gården.
”Herr von Mohr!” Wera ropar samtidigt som hon knackar på sidan av vagnen.
”Vad är det, Wera?” Ruben sticker ut huvudet genom fönstret.
”Det verkar vara full aktivitet i Sankt Berens Kloster. Är det något herrn vill kolla upp? Eller skall vi fortsätta vidare?”
Det blir tyst en kort stund, sedan hör hon Ruben igen:
”Vi kollar upp det. Kör till klostret.”
”Ja, herrn.”
När följet åker genom porten till klostret ser de att vagnarna håller på att fyllas med saker från byggnaderna.
Hon känner igen Victor Glottz, Dieter Schmidt och kocken Maria på borggården men ingen av de andra som nu uppenbarligen håller på att tömma klostret. Wera sitter kvar på vagnen i sin roll som tjänare och låter Werner, Ruben och Gabriel sköta snacket. Det blir dock mest Ruben och Werner som sköter samtalen och de får reda på att verenatemplet i Striessen beslutat att stänga ner klostret efter allt som skett där.
När Wera tittar efter Gabriel ser hon att försöker sig på att flörta in sig med en ung nunna med rakat huvud som håller på att lasta böcker på en av vagnarna. ”Det här kan bli intressant. Får se om nunnan är berenier. Fast den stora frågan är hur charmig Gabriel kommer att vara?”
Nu visar det sig att Gabriel inte lyckas så bra. Han verkar få tunghäfta framför nunnan samtidigt som han bläddrar i en bok. När Gabriel märker att det inte går som han tänkt surnar han till, ser att Wera tittar på honom och helt oväntat slänger han boken han har i handen på Wera.
”Varför låter han sitt misslyckade förföringsförsök gå ut över mig? Trodde han att alla kvinnor är lika lättduperade som berusade adelskvinnor på en bal? Han skall få igen med samma medicin. Fast, det förstås, jag misslyckas ju inte i mina försök så det får bli på ett annat sätt.”
Nunnan kommer fram till Wera:
”Hur gick det?”
”Det är okej. Här, jag tror inte boken tog någon skada. Det var ett väldigt vårdlöst sätt att behandla en bok.” Wera räcker nunnan boken hon fick slängd på sig.
”Ja, det var det. Jag heter Kirsten Eule, prästinna av Verena i Streissen.”
”Angenämt att träffas. Mitt namn är Wera.”
Under tiden har Ruben och Werner samtalat med Victor Glottz och en högrest kvinna vars kläder, utstrålning och kroppsspråk tyder på att hon är en högt uppsatt person i Verenakulten. Detta antagande förstärks i och med att Werner och Ruben bugar sig för henne.

Det tar dock inte lång stund förrän sällskapet från Averheim fortsätter vidare.
Efter cirka en halvtimmes färd är de framme vis skylten som visar vägen till Old von Alptraum Mansion. När Wera svänger av mot det gamla godset ser hon att vägen och hela omgivningen är kraftigt övervuxet och förfallet.
Plötsligt ser Wera och Gabriel en man som går över den övervuxna trädgården. Von Mohr ropar till mannen som är fattigt klädd och har ett ärr på vardera kinden. Mannen säger sig vara en bonde som letar efter bortsprungna får. Gabriel får syn på fåren en bit bort och den tacksamme bonden varnar dem för att gå in i herrgården. Hans varning faller dock för döva öron och ekipaget fortsätter fram till herrgårdens entré. När de kommer fram är Wera tvungen att leda hästen en bit bort från byggnaden och binda det mycket oroliga djuret vid ett träd.
”Hästen känner sig lika illa till mods som vi. Och med all rätt. Hela huset ser ut att komma från en mardröm.” Wera ser att alla de andra också ser väldigt obekväma ut när de tittar mot det fallfärdiga huset som vars hål i fasaden och trasiga fönster tycks dölja hemskheter i varje mörk vrå.
Gabriel tvekar dock inte utan tar täten och går uppför den breda trappan till porten som han öppnar.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 2 - Werner Lankdorf
En pakt med von Tuchtenhagen

Tystnaden har varit ganska märkbar ett tag. Helt plötsligt reser sig Ruben upp och säger, “Nu måste jag och Werner skynda iväg på ett frukostmöte med familjen von Tuchtenhagen”. Samtidigt sticker Wera och Gabriel iväg åt varsitt håll. Werner och Ruben kommer fram till ett helt magnifikt stadshus. Dom knackar på ytterdörren, efter ett tag så öppnas dörren. Där står Hogweed, han ber dom att följa med till den stora matsalen. Han är mycket artig och trevlig, inte alls så vedervärdig som han brukar kunna vara. Dom leds upp till en enorm och mycket vacker matsal, där vid bordet sitter Teodosius von Tuchtenhagen och ambassadör Leonora von Krieglitz.

“Vad roligt att få träffa herrskapet och äta en stadig frukost med er. Och vi har en del att diskutera också, jag tror vi kan ha nytta av varandra” säger en uppspelt von Tuchtenhagen. Werner har aldrig ätit en mer utsökt frukost än vad han blivit bjuden på nu. Först är stämningen mycket lättsam och skojfrisk, efter en stund vill von Tuchtenhagen prata affärer. Då får Hogweed ta med alla tjänare ut från matsalen. Sedan börjar Ruben att berätta om breven dom hittade hos Lena Steinhäger, så här allvarlig har dom inte sett von Tuchtenhagen tidigare. Leonora tittar bekymmersamt på von Tuchtenhagen och viskar något, sedan tittar han på Ruben och Werner med en bekymrad blick." Mina herrar igår levererade vi paketet, vi mottog en enorm summa pengar när dom hämtade paketet". “Vi skulle inte ha lyssnat på Dagobert Gabor, det var han som övertalade oss att sälja paketet” säger Leonora." Var det mannen med masken som hämtade paketet", frågar Werner. När dom beskriver mannen som hämtade paketet, så måste det ha varit Bengt The Knife. “Vad vet ni mer” säger von Tuchtenhagen. “von Tuchtenhagen, jag vet att du köpte min kusin Nellie av Ludwig von Pappen. Om vi ska visa det vi vet, så vill jag ha tillbaka Nellie” säger Werner. Plötsligt brister von Tuchtenhagen ut i ett enormt skratt, “får vi se vad ni hittat, så lovar jag att Nellie är din igen”. “Då vill vi först se att Nellie är välbehållen” säger Ruben. von Tuchtenhagen ropar på Hogweed att han ska hämta Nellie, efter någon minut kommer han med Nellie. Hon är nybadad och har rena fina kläder på sig, när hon ser Werner springer hon fram till honom och slänger sig runt hans hals.

Ruben beger sig iväg för att hämta dokumenten dom hittade hos Lena Steinhäger, han är tillbaka efter några minuter. Han visar Leonora och von Tuchtenhagen vad dom hittade hos Lena Steinhäger, nu ser von Tuchtenhagen riktigt bekymrad ut. Leonora tittar på Werner och säger, “Du och jag måste kunna lita på varandra, nu när någon vill röja oss ur vägen. Vi måste ha ett nära samarbete i fortsättningen Werner”. Då utbrister von Tuchtenhagen i ett rungande skratt, “Det är allt du tänker på Leonora att få närhet. Du får passa dig Werner hon är ett monster i sängen”. Leonora blir inte lika road av von Tuchtenhagens kommentar. Så reser sig von Tuchtenhagen upp och säger, “vi måste bilda en pakt, så att vi kan möta hotet från dom kriminella och dom andra adelsfamiljerna. Nå vad säger ni, ska vi bilda en pakt? Kan inte bli bättre ni jobbar ju åt von Kaufman och har en pakt med mig, ingen kommer få veta något”. En pakt sluts mellan dom 4 personerna. Sedan tar dom med sig Nellie och visas ut av Hogweed.

När dom är utanför hör dom Hogweed viska till en stallpojke," gör i ordning vagnen nu på en gång". Werner berättar för Ruben vad han hörde. Sedan går Werner upp till von Tuchtenhagen igen och frågar om dom möjligtvis tänker bege sig till old von Alptraum Mansion. Först ser han alldeles paff ut, sedan börjar han skratta. “Hur kan du veta det, du läser tankar din fuling”. “Vi ska också ditåt, nu när vi samarbetar räcker det väl med en vagn som åker” säger Werner. “Leonora följer med er på resan, ni måste ju samarbeta” skrattar von Tuchtenhagen högt. Sällskapet beger sig av för att hämta vagnen, när dom kommer fram till vagnen är den lastad med Sigvalds kista. Ruben sätter sig för att köra vagnen, medans Werner och Leonora sätter sig inne i vagnen. Ruben kör ut ur den östra porten, strax utanför murarna möter Wera och Gabriel upp sällskapet. Gabriel sätter sig med Ruben medans Wera sätter sig inne i vagnen med Werner och Leonora. Leonora viskar till Werner," Vad fan gör Gabriel här". " Han är bra att ha med, han känner till mycket om våra fienders svagheter" säger Werner. “Du vet att när vi kommer tillbaka då ska von Tuchtenhagen få avgöra hans öde, han sköt ju faktiskt von Tuchtenhagen i benet under duellen”. Werner bara flinar och nickar mot Leonora. Nu ser han hur Wera blänger lite på honom. När dom åkt ett tag så ser dom von Leitdorfs arme, plötsligt kommer det 4 tungt beväpnade riddare ridandes ut från lägret mot sällskapet. Fram kommer en enorm man i rustning, han har en överlägsen attityd och oerhört otrevlig. Han startar en diskussion med Ruben som han verkar känna, han verkligen nedvärderar Ruben för att han jobbar åt von Kaufman. Och gör narr av familjen von Mohr. Sedan tar han med sig sina 4 män och rider tillbaka till lägret. Leonora viskar till Werner att det där var Grimwold von Krieglitz en av Hans von Leitdorfs närmaste män. Ett riktigt svin och kvinnomisshandlare. Det måste vara en av dom varmaste dagarna hittills, svetten bara rinner av dom 4 i sällskapet. När dom närmar sig Monastery Of Tuath, ser dom ett sällskap som håller på att lasta vagnar. Ruben viker av från sin rutt för att se vad som händer nere vid Tuath.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, Del 2 - Frau Wera
Summering av trådar

När Wera kommer in i köket på von Mohrs hus möter hon Rubens betjänt Leo Mannerheim. Men istället för den arrogante mannen som fräste åt henne tidigare står där en vildögd man med draget tvåhandssvärd och stammar osammanhängande:
”Det var fruktansvärt… Den mannen är ett monster… Vi måste varna Sigmartemplet… Hans ögon glödde!”
Wera är alltför trött för att fästa någon större vikt vid Leos prat, hon är mest nöjd att han inte bryr sig om att den forna hushållerskan har kommit tillbaka. Hon lyssnar bara med ett halvt öra när Ruben försöker lugna Leo varvid hon sedan följer von Mohr in i den nedre salongen. Där sitter Werner och Gabriel men Wera slås av den tryckta stämningen som råder i rummet. De tittar upp när hon anländer men reagerar inte nämnbart på hennes tillstånd. Wera ser att även Gabriel är blåslagen och att mannen från Altdorf ser rädd ut. Werner ser härjad och ovårdad ut och har blodsprängda ögon.
”Det är inte bara jag som haft det tufft ser jag.”
Så kommer Ruben in i rummet.
”Jag har skickat iväg Leo och alla tjänarna, så vi kan prata ostört.”
Han tittar på Werner som reser sig ur fåtöljen han har suttit i och börjar plocka fram bandage ur en väska.
”Kom här så skall jag titta på era skador” säger magikern med trött röst.
Wera går tacksamt fram till Werner men hon märker till sin förvåning att både Ruben och Gabriel tvekar att gå fram trots att de båda med all tydlighet också har skador.
”Vad har hänt? Vad har Werner gjort?”
Werner förbinder skadorna på dem alla innan han återvänder till fåtöljen. Efter en stunds tystnad säger Ruben:
”Vad hände, Werner? Dina ögon glödde.”
Werner suckar och svarar:
”Jag fick en vision att du var i fara och jag ville bara rädda dig.”
Ordväxlingen mellan Ruben och Werner fortgår med enstaka inflikning av Gabriel. Wera har svårt att följa med men hon förstår att Werner räddade Ruben och Gabriel från en prekär situation men även att han samtidigt skrämde upp de han räddade – rejält. Det som förvånar henne är att Ruben ifrågasätter Werners intentioner och lojalitet.
”Skall Ruben ifrågasätta Werners lojalitet och intentioner? Han bör sopa framför sin egen dörr först!”
Hon höjer rösten och tittar på Ruben samtidigt som hon slänger fram bilden hon hittade på damernas omklädningsrum i badhuset:
”När vi ändå är inne på frågan över vem man kan lita på så kanske du kan förklara den här bilden, Ruben?”
Bilden som nu ligger framför Ruben på bordet föreställer en varelse som är en blandning an en hermafroditisk varelse men med ett monsteransikte, horn och klor istället för händer och fötter. På baksidan står det ’Lieb mich’ och RUvM.
”Faustman läste upp texten för mig och jag kände igen din handstil, Ruben. Hur kan det komma sig att du skrivit ditt namn på baksidan av något så uppenbart oheligt?” Wera tystnar och tittar på Ruben.

Ruben, som nu håller i bilden, börjar skruva på sig innan han börjar berätta om en lång rad av händelser som lett till att han skrev sitt namn på bilden i sin hand.
Adelsmannen berättar först om hur han som barn följde med sin mor till Alptraums Old Mansion tillsammans med Annalise von Alptraum. Där målade Linda Therese von Mohr en bild av Anna-Lise tillsammans med Herr Liebling. Det framkom senare att Anna-Lise var gravid men att barnet inte var mänskligt. Marlene von Alptraum gjorde allt för att tysta ner skandalen och det innefattade även att hon tvingade Rubens far att göra sig av med Linda Therese.
Rubens mor berättade innan hon försvann att om hon kom tillbaka så skulle han passa sig. Hon visade honom också sin silverspegel där hon gömt hemligheter.
Då slås Wera av att hon förlorat sin spegel. ”Min spegel. De tog min väska och min lilla spegel. Det var det enda jag hade kvar hemifrån.”
”Martin von Sachs vet om målningen. Med den i sin hand kan han krossa von Alptraum. Det vill jag undvika. Min mor var med i ett sällskap som dyrkar chaosguden Slaanesh. Jag tänkte försöka ta kontakt med den kulten genom bilden och gömstället i badhuset. Via min mors anteckningar har jag fått veta att ett gömt utrymme i omklädningsrummet används för att skicka meddelanden.”
”Kanske var lika bra att jag hittade lappen. De skulle kunna ha använt den som utpressning mot dig. Eller skickat den till witch huntern för att bli av med dig” säger Wera i ett försök att gjuta olja på vågorna.

Werner berättar nu att Heidi har försvunnit efter att en kvinna kommit till henne i biblioteket. Han berättar också vad som hänt det senaste dygnet och vad han fått reda på efter att ha pratat med Ferenc von Alptraum och Konrad Mauer.
Selena von Kusch har haft besök av The Black Hood som erbjudit sig att köpa loss Wilhelm från von Tuchtenhagen.
Råttmännen existerar och bor under oss. De kallas också Skaven. Enligt Mauer är Averheim i stor fara.
Det finns två falanger av dyrkare av chaosgudarna som är i fejd med varandra: De som följer Tzeentch slåss mot de som dyrkar Slaanesh. Purple Hand, Red Crown, Brotherhood och The Conspiracy är namnen på kulter som följer Tzeentch medan Jade Sceptre följer Slaanesh.
Här skjuter Ruben in en kommentar och det är första gången som Wera ser adelsmannen famla efter ord.
”Werner… Det… Det är så att… Jag vet inte hur jag skall framföra detta men… Vi kan inte utesluta att Heidi är inblandad i konspirationen med Black Hood. Låt mig förklara.” Ruben höjer handen mot Werner som drar efter andan. ”Det låter som för stor osannolikhet de händelser som ledde till att Ritterbach kunde köpa brunnarna och att det sedan snabbt framkom att det var olagligt. En annan sak var Black Hoods besök hos Selena von Kusch. Hur många visste att hon bor i din gamla lägenhet? Vi, du och… Heidi.”
Wera som förväntat sig att Werner skulle explodera efter dessa ord får nu istället se en samlad magiker som nickar lite frånvarande.
”Den möjligheten kan finnas men det märker vi om hon dyker upp eller inte.”

När Werner är klar fortsätter Wera med att berätta vad hon varit med om. Hon berättar inte var hon nu håller hus och när hon kommer till den händelsen då vakten kom till Eckharts smedja kan hon inte låta bli att anklaga Gabriel:
”Varför förrådde du oss? Det var bara du och Caspar som visste om vart jag gömt Faustman och Loamdelve och Caspar kan inte skriva. Och vad menade du med att Jenny skulle visa von Sterber till hamnen?”
Gabriel berättar att planen var att de skulle komma samtidigt till hennes gömställe och det då skulle bli en strid. Wera känner hur hon tappar humöret:
”Hur tänkte du?! Vi var tvungen att fly över taket!”
”Vem är du att ifrågasätta mina planer” fräser Gabriel argt tillbaka.
Dessa utbrott gör inte stämningen bättre och de båda personerna från Reikland blänger på varandra.

Ruben och Gabriel berättar nu hur de gjorde inbrott hos Lena Steinhäger och visar upp alla brev och dokument de hittade som ställer utan tvivel att Steinhäger är en ledare av kulten Purple Hand.
De berättar också att Werner dök upp och räddade dem från The Honourable Guild of Assassins.
Äventyrarna börjar nu gå igenom och sammanfatta allt de vet.
En överraskande nyhet för Wera är att Ruben berättar att han vet som är Herr Weiss – en adelsdam vid namn Carmilla von Sachs.
”Hmmm. Henne skulle jag vilja prata med.”

Wera har under tiden även gått och försett sig med mat ur von Mohrs skafferi. Hon minns inte när hon åt sist och det smakar ljuvligt. Men hon känner också att trots detta inte känner sig frisk. Hon har ett tryck över huvudet och känner sig febrig.
”Det verkar som att jag drog på mig något ikväll. Inte så konstigt med tanke på vad jag höll på mig. Jag ska väl vara nöjd med att det inte blev något värre.”
Planeringen blir att de beslutar sig för att ta sig ut till Old von Alptraum Mansion utanför Averheim för att hitta målningen som Linda Therese gjorde på Annelise von Alptraum. Samma målning som även nämndes i brevet som Gregor hade i Tuath. Wera känner sig inte så peppad att åka men då både Ruben och Werner följde med henne och stred på Den Flytande Staden så kan hon inte backa ur när det är dags att betala igen tjänsten.
Ruben säger att han kommer att ordna fram en vagn och vara utanför Averheims sydöstra port om 1 ½ timme. Men innan Wera går ut från staden har hon först tänkt gå till sitt rum på Golden Spool för att byta om och beväpna sig.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 2 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
En ny allierad

Ruben och Werner vandrar mot Plenzerplatz. Det är redan väldigt varmt. Dom har talat om Theodosius som en möjlig allierad förr och konstaterar nu också att han bevisligen är en som ”The Enemy Within” inte har i sin ficka och bara kan beordra. Ruben rekvirerar en vagn från Red Arrow Coaches att stå färdig när dom kommer från frukost.
Dom blir väl mottagna hos von Tuchtenhagen. Hogweed beter sig högst civiliserat och artigt. Theodosius är en jovialiskt bullrig och gästfri värd som beställer in en överdådig frukost och kalla handdukar att svalka sig med. Ruben och Werner reser sig artigt när Leonora von Krieglitz kommer och ansluter sig till dom. Hon är mer allvarlig och sammanbiten än sin husbonde. Ruben och Werner förklarar om ”The Black Hood”, dom försvunna krutleveranserna, övertagandet av den undre världen och försvagandet av von Leitdorf och von Alptraum. Von Tuchtenhagen börjar skruva på sig och von Krieglitz säger förebrående:
”-Jag sa ju att vi inte skulle sälja honom till den där mannen.”
”-Det var ju en så bra affär men kanske du har rätt” svarar von Tuchtenhagen.
”-Vem var det som köpte Wilhelm?” frågar Werner.
”-Det var samme man som tog honom hit. Eh, ”the Knife” nånting” svara Leonora.
”-Bengt ”the Knife” ja, han jobbar för ”The Black Hood” nu.” Von Tuchtenhagen blir nu riktigt bedrövad:
”-Vad har jag gjort? Det är mitt fel. Jag skulle inte ha lyssnat på Gabor.” Ruben försöker lätta hans samvete:
”-Käre graf, det är inte mycket ni hade kunnat göra i alla fall. Han hade aldrig gett upp.” Werner reagerar på Gabors namn:
”-Talade Gabor för att sälja Wilhelm till ”the Knife”?”
”-Ja, han var mycket angelägen” svarar Leonora.
”-Men då..” fortsätter Werner men blir avbruten av Ruben:
”-Hm-hm, innan vi säger för mycket, kanske vi ska återgå till vårt ärende. Ni minns vad vi talade om igår som hastigast käre Theodosius. Vi har en gemensam fiende. Vi är i besittning av ett dokument med ett konfirmerat dödshot mot Werner och i samma dokument nämns även Leonora som en person som bör röjas ur vägen.” Grafen lyser upp:
”-Åhå, Werner och Leonora? Det var inte illa. Träffas ni i smyg. Det visste jag inte om. Är det någon som är svartsjuk?” säger han och skrattar. Werner förnekar något sådant och Leonora ser bara surt på grafen och fnyser. Ruben fortsätter:
”-Nej, nej, det är inget sådant. Dom anses som stora hot på grund av deras intelligens och slutledningsförmåga. Hur som helst, det kanske vore i erat intresse att få veta vem som ligger bakom dessa hot.” Von Tuchtenhagen viftar avvärjande med handen:
”-Nog med prat von Mohr. Kom till saken. Vad begär ni?”
”-Vi förstår att ni har köpt Nellie…”
”-Köpt! Vad tror ni jag är för ett monster. Hon har överlämnats i min vård och jag försäkrar att hon har det bra och passas upp av tjänare dygnet runt.” Ruben och Werner tycker detta är ett intressant uttalande eftersom han nyss har talat om försäljningen av lord Wilhelm men dom säger inget om det.
”-Nellie är Werners kusin och vi vill ha henne tillbaks mot att ni får all information som vi har om vår gemensamme fiende.” Von Tuchtenhagen tänker en stund. Det är uppenbart vad Leonora vill.
”-Låt gå” säger von Tuchtenhagen ”låt oss se dom här dokumenten.”
”-Jag har dom inte här. Jag vill ta med mig Nellie och så återkommer jag med dom.”
”-Nej, ni kan hämta dokumenten nu så får ni med er Nellie sen.”
”-I så fall vill vi se henne nu.”
”-Självklart” säger von Tuchtenhagen, klappar i händerna och hojtar:
”-Tjänare, för hit våran gäst!”

Efter en stund kommer Nellie Metternisch. Hon ser strålande ut. Hennes hår är tvättat och konstfullt uppsatt. Hon har en vacker klänning värdig en bal. Hon blir väldigt glad av att se Werner och springer fram och kramar honom. Ruben går till Journeys End och hämtar breven han och Gabriel fann hos Lena Steinhäger. Theodosius och Leonora studerar dom noga och dom diskuterar sedan vad detta betyder. Det svåra är att helt förstå motiven bakom några av dom inblandade, framförallt Gabor, och dom konstaterar att någon spelar ett dubbelspel. Men vem är det och vem jobbar vederbörande för?
Theodosius von Tuchtenhagen är nu som förbytt. Borta är den vulgäre och enfaldige adelsmannen och istället är där en seriös och snabbtänkt man. När dom diskuterat en stund och dom sitter där i tystnad slår von Tuchtenhagen plötsligt ut med armarna i en generös och välkomnande gest:
”-Von Mohr och Werner, kära vänner. Vi har haft våra dispyter men jag tycker att vi lägger det bakom oss nu. Vi behöver arbeta tillsammans.”
”-Ja, vi är redo att glömma och gå vidare och vi kan nog ha nytta av varandra” svarar Ruben men Theodosius avbryter honom:
”-Nej, nej, ni missförstår mig. Von Kaufman är inget för er von Mohr. Han är inte vad han verkar vara. Det där pratet om att sträva efter upplysning och stödja dom höga konsterna är bara en täckmantel. Ingen kan göra av med så mycket pengar på forskning och vetenskapsexpeditioner utan att ha en baktanke om att det ska ge avkastning. Speciellt inte en man som Friedrich von Kaufman, han är en köpman ut i fingerspetsarna. Och framförallt inte heller herr Curd Weiss. Det är något otäckt med den mannen. Han har inga laster, han sköter allt för von Kaufman med fläckfri precision. Det ligger något skumt bakom där. Nej von Mohr, jag talar om en allians, en pakt. Finn ut allt ni kan om von Kaufman och herr Weiss. Det smutsiga finns där någonstans. Spela spelet väl och gör mig till elector count och ni ska bli rikligen belönade. Werner, Steward av Averheim, vad sägs om det? Och Ruben, du ska bli general för armén. Vad säger ni?”
Ruben ser på Werner. Werner ler mot Ruben och Ruben ler tillbaka. Det känns bara rätt på något vis. Dom improviserade ju mestadels i alla fall. Ruben svarar med självförtroende:
”-Javisst, vi är med.” Han sträcker fram sin hand. Von Tuchtenhagen sträcker fram sin hand men säger med allvar:
”-För mig gäller endast en typ av pakt och det är en pakt i blod” han ser uppfordrande på Ruben. Ruben tvekar att ta grafens hand. Så säger han:
”-Då vill jag ha rätten att utnämna ambassadör till Altdorf.”
”-Självfallet” säger grafen glatt. Ruben tar grafens utsträckta hand och Werner likaså. Nu bryter ett spektakel ut. Theodosius omfamnar alla och så står dom plötsligt där i en cirkel, Theodosius, Leonora, Werner och Ruben och håller varandra om axlarna och hoppar och jublar så golvet gungar. Hogweed hoppar runt och skrattar han också.

En viskande röst i en mörk källare ”…jag kan känna ljudet av dess fötter…vi måste förändra oss ständigt…det som är utan form kan inte fångas.”

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 1 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Oväntad hjälp

”-Ruben!” någon väser i Rubens öra.
”-Ruben!” rösten fortsätter enträget. Det är Gabriel. Ruben har visst somnat till en stund. Han och Gabriel sitter bundna på var sin stol, rygg mot rygg. Rummet är upplyst av endast ett stearinljus och fönsterluckorna för fönstren är stängda. Dom verkar vara på en övervåning men Ruben är inte helt säker. En av männen i ”League of Honourable Assassins” står borta vid ett av fönstren, som huggen i granit. Han bara ser på dom kallt. Gabriel börjar resonera med honom för att få dom fria men det enda han får ut av det är ett slag i magen. Ruben sjunger en sång för sig själv. Så säger mannen åt dom att hålla tyst och sen går han ner för en trappa. Dom hör röster där nerifrån.
”-Vi måste ta oss härifrån Ruben. Nu har vi chansen. Kom igen, hjälp till.” säger Gabriel.
”-Nej, det tänker jag inte göra.” säger Ruben. Han ser ingen möjlighet i att ta sig loss och att sedan obeväpnade ta sig förbi två tränade mördare och i natten lyckas smita ifrån dom utan att veta var i staden dom är. Det ser ganska hopplöst ut och visst skulle Ruben försöka om inget annat fanns att göra men Ruben spelar hellre på sina styrkor. Under natten har en tanke dykt upp i huvudet. Ruben lyckas, efter mycket lirkande, få ur Gabriel att hans plan var att få dessa assassins till gömstället där Wera har Loamdelve och Faustman. Så en av dom är nu för att få bekräftelse av Faustman. Ruben tänker vänta tills den mannen kommer tillbaka eller dom två timmarna har gått. Hans plan bygger på att dessa män har någon slag hederskod och yrkesstolthet och möjligen en lojalitet till Averland. Ruben har med egna ögon nyligen bevittnat attentatet mot von Ulbricht mitt i en sal full med Averheims bästa krigare och ingen förutom honom och Gabriel vet hur det gick till och av mördaren finns inte ett spår, bara en sägen som ingen vill tro på. Ruben undrar om det skulle gå att vända dessa mäns fokus mot något som gagnar staden bättre än att vara hejdukar åt Faustman.
Gabriel låter sig inte nedslås av Rubens kalla nekande utan försöker slingra sig ur sina fjättrar men lyckas bara välta stolarna så att dom nu ligger på golvet båda två. Ruben suckar. Gabriel blir tyst.
Plötsligt känns en kraftig stöt, som en explosion, och Ruben och Gabriel trycks bakåt längs golvet. Det flimmrar framför ögonen på Ruben i regnbågens alla färger där han ligger på sidan på golvet och med oro ser han borta vid trappan en svart våg av slingrande och sprakande energi stiga upp och sedan upplösas. Det var något korrupt och oheligt över den energin. Ruben tror först att männen där nere av misstag råkat utlösa någon ohelig artefakt men sen hör han röster. Skräckslagna män. Någon skriker av smärta. En annan är väldigt arg.
”-Var är von Mohr! Var är han någonstans! Svara mig nu annars kommer ni att ångra er!” säger en kraftig, dånande röst som inte Ruben känner igen.
”-Nej, sluta! Vad är du? Det här är inte naturligt!” till sin förvåning hör Ruben Leos röst. Hur är det möjligt? Är han en av ”Honourable Assassins”? Han tar sig ur repen som nu har lossnat. Gabriel ligger avsvimmad på sidan. Ruben springer ner. Där ser han en skrämmande syn. I en dörröppning står en gestalt med armarna lyfta omgiven av ett vibrerande skimmer som värmedallret över en het landsväg. Det ligger rök i rummet och det sticker i näsan av svavel. Ruben ser att det är en man och chockas sen när han inser att det är Werner. Werners ögon strålar av uppdämd energi. Han är uppretad och det är otäckt. Det är inte som det ska vara med Werner. Leo står nära Werner men backar undan från honom med rädsla i ansiktet. Dörren är sprängd i småbitar och en av assassins har fullt med splitter i bröstet. Han hålls uppe av sin bror. Dom ser skräckslagna på Werner. Dom har ingen kamplusta. Så springer dom därifrån. Werner låter dom gå. Ruben får hjälp av Leo att hämta Gabriel och tillsammans beger dom sig hem genom staden i den första gryningstimmen. Ruben försöker säga något till Werner men han finner inte orden. Han vet inte vad han vågar säga.

När dom kommer tillbaka till Rubens hus har Werner blivit mer sig själv igen men Leo vill inte vara i samma rum som Werner. Han är mycket upprörd och säger rent ur att Werner är en styggelse. Ruben bryr sig inte så mycket om vad Leo säger och ber honom gå och lägga sig istället. Gabriel kvicknar till.

Plötsligt kommer Wera och närapå ramlar in. Dom blir förfärade. Hennes kläder är i trasor och hon har blåmärken. Dom gör det så bekvämt för henne i salongen som dom kan. Ruben går så långt som att hälla upp en cognac åt henne och erbjuda henne att ta vad hon vill från köket. När hon sen sitter ner berättar hon en fruktansvärd historia om hur hon blev tillfångatagen av von Sterben och sedan blev utsatt för grova övergrepp av honom och von Heine i en droska medans Linda Therese såg leende på och kom med förslag på vad dom skulle göra med henne. Hon svimmade av utmattning och hon vaknade senare till på Brun Weg 2, inlåst. Någon som senare kom dit på ett kort besök beordrade att hon skulle släppas fri. Wera fick intrycket av att det kan ha varit självaste Adele Ketzenblum. Allt detta är svårt att ta in. Hur kan man göra något sådant mot en kvinna? Ruben blir än mer rasande på sin mors dubbelgångare.

När Wera har berättat detta vill Werner tala med Ruben i enrum men Ruben uppmuntrar honom till att tala öppet inför Wera och Gabriel. Det ska var slut med hemlighetsmakerierna nu. Werner börjar trevande. Uppenbarligen skäms han för vad han har gjort men han ångrar det inte.
”-Jag har gjort något dumt Ruben men jag gjorde det för att rädda dig. Jag såg att du var i fara.” Werner ser bedjande på Ruben och letar efter förståelse i Rubens ansikte. Både Ruben och Gabriel är just nu på sin vakt. Ruben säger:
”-Hur såg du att jag var i fara?”
”-Jag satt på mitt rum på Journeys End och jag kan inte förklara det men jag fick en uppenbarelse av att du var i stor fara. Så för att lokalisera dig så… jag… jag korsade vindarna. Det var en desperat åtgärd. Det är fullkomligt förbjudet. Om det kommer ut att jag har gjort det är jag slut. Konrad Mauer skulle överlämna mig till sigmariterna. Kraften som fyllde mig var för stor att hålla inne länge. Jag gick och övertygade Leo om att följa med även om han blev väldigt rädd när han såg mig. Ja, och resten vet du.” Werner ser oroligt på Ruben.
”-Jag gjorde det för dig. Jag hoppas att du kan lita på mig. Jag kommer aldrig att göra det igen.” Han verkar mest orolig för att förlora Ruben som vän. Det får Ruben att vekna även om han inte är helt övertygad än. Den skrämmande bilden av Werner med strålande ögon som sprängde en dörr är fortfarande svår att få bort från näthinnan. Ruben menar det uppriktigt men uttrycker sig lite diplomatiskt:
”-Tack, jag förstår att det var en stor uppoffring för dig.”

Deras position är hotad från många håll och dom har mycket att ta tag i men just nu behöver dom alla en andningspaus. Ruben talar lugnande med Wera och Gabriel och får dom att känna att dom är trygga och bland vänner. Werner tar hand om deras sår. Han har blivit en mästerlig helare. Med solens uppgång känner dom sig alla lite lättare till sinnes. Dom slappnar av och börjar tillsammans prata igenom allt som dom har varit med om och sammanställa den information dom har.
Nu får Ruben, med hjälp av Weras och Werners påtryckningar, bland annat klart för sig hela bilden hur Gabriel hade tänkt hjälpa Wera genom att få alla hamnbusar, stadsvakten och ”Honourable Assassins” att sammanstråla vid hennes hemliga gömställe hos smeden Eckert. Wera är inte glad och grälar på Gabriel. Gabriel tillstår att det inte blev som han hade tänkt men att planen var bra i alla fall. Så gnabbas dom och fortsätter så resten av dagen. Krutleveranserna diskuteras också och dom är överens om att Friedrich Grosz är förrädaren bland Ranald-anhängarna. Han har i lönndom gått över till ”The Black Hood” och spelar ett dubbelspel.
Ruben för Heidi på tal. Så inlindat han och Wera kan framför dom sina farhågor om Heidi för Werner. Han tar det bra och håller med om att det kan hända att Heidi på något sätt är involverad i ”The Enemy Withins” affärer. Dom pratar sen mycket om dom onda kulterna och ”The Enemy Within” och hur dom ska gå vidare. Werner berättar att Heidi är borta vilket är oroande. Vem kan hon ha följt med? Har det något med Lena Steinhägers ritual att göra?

Morgonen börjar gå över i dag och Ruben känner sig otålig. Han måste agera snabbt innan hans och von Alptraums fiender kommer ännu närmare sanningen om The Old von Alptraum Mansion och tavlan. Sigwalds begravning tänker han utnyttja till att skapa en täckmantel för en excursion. Han hade inte räknat med att få med någon annan än Werner men Wera och Gabriel ställer också upp. Dom bestämmer att dom ska mötas vid middagstid på vägen mot Pfunzig nära Garden of Morr. Ruben befarar att dom kan stöta på andra i samma ärende och han ber Leo följa med men Leos ögon formligen lyser av skräck när Ruben nämner den gamla herrgården så han får stanna hemma. Men en sak i taget, först ska Ruben och Werner få loss Nellie från von Tuchtenhagen.

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, del 1 - Werner Lankdorf
Magins krafter släpps lös, men till vilket pris?

Werner går och lägger sig på sin säng med kläderna på, han befinner sig på sitt rum på The Journeys End. Han ligger och grubblar på vad som hänt med sin kära Heidi, för det är något som inte känns rätt med hennes försvinnande.

Werner vaknar upp med ett ryck, han somnade till med kläderna på sig. Han känner ett otroligt tryck över bröstet av hjälplöshet, han känner hur hans vän Ruben befinner sig i en enorm fara. Han sätter sig upp på sängkanten och funderar vad han kan göra, han vet ju inte ens vart Ruben befinner sig. Werner känner paniken komma mer och mer, något måste göras nu tänker Werner. Plötsligt kommer Werner att tänka på något som Konrad Mauer berättat, man kan korsa dom olika magi vindarna för att uppnå mäktiga krafter. Werner tänker på att dom tankar han har i huvudet är totalt förbjudet att göra, jag kan inte göra något sådant. Helt plötsligt så känner han att nu är det verkligen illa ute för Ruben.

Werner tittar upp på natthimlen och säger, “jag ber så hemskt mycket om förlåtelse för det jag nu kommer att göra, vet inte hur det kommer att sluta”. Sen drar han för gardinerna för fönstret, så att ingen ska se vad han gör. Sedan plockar han upp sin stav, han ställer sig mitt i rummet. Werner kramar sin stav hårt, sedan börjar han rabbla på en vers. Versen håller på ca 2 minuter, bara några sekunder efter att han slutat rabbla versen känner Werner att något händer med hans kropp. Nu ser han regnbågens alla färger skimra förbi hans ögon, helt plötsligt känner han en enorm smärta i sina ögon. Smärtan i ögonen vill inte försvinna, nu har han en känsla i kroppen som han aldrig haft tidigare. Han känner hur en enorm kraft samlat sig i hans kropp, hela Werner är laddad med en enorm kraft. Det känns nästan som kroppen håller på att explodera utav den enorma kraft som bara vill släppas ut ur kroppen. När Werner står och funderar på vad som händer med honom så kan han helt plötsligt skåda vart Ruben befinner sig, han kan tydligt se huset i Weavers District som han hålls instängd. Werner greppar hårt om staven och beger sig iväg, tur att hela Journeys End är öde. Enda personen som Werner kan tänka sig följa med är Leo Mannerheim, så Werner går mot Rubens hus. En yrvaken Mannerheim öppnar dörren, som ryggar tillbaka av synen av Werner. " Werner vad har hänt dig, dina ögon glöder ju" säger en vettskrämd Mannerheim. “Leo, hämta ditt svärd vi måste rädda Ruben som befinner sig i mycket stor fara” säger Werner. Mannerheim ställer lite frågor helt förståeligt, Werner ryter i åt en vettskrämd Leo som klär på sig och hämtar svärdet. Sedan beger dom sig av mot stället i Weavers District som Werner såg i sin vision. Werner bara kokar av ren kraft, medans Leo går en bit bakom och skakar av rädsla. Väl framme vid huset säger Werner åt en vettskrämd Leo att känna om dörren är låst, “det får du göra själv, jag går inte i närheten av dig ditt monster” skriker en helt knäckt Mannerheim. När han inte gör som Werner säger så känner han hur ilska blandat med ren kraft blir till något alldeles otroligt mäktigt. Werner blänger på Leo som slänger sig ner på marken av skräcken, sedan går han fram mot dörren. Werner känner på dörren, den är låst. Då kan inte Werner hålla kraften inom sig längre, han släpper lös kraften på dörren som exploderar i tusen bitar och flisor. Där inne ser han 2 män i kåpor med dragna vapen, båda är helt utom sig av skräck. En av männen är alldeles paralyserad av skräcken, medans den andra tar några steg mot Werner. Det skulle han inte ha gjort, Werner håller sina handflator framför sig som en kontrollerande gest. Alla flisor och bitar samlas ihop som en gigantisk boll framför Werner, sedan skjuter han iväg den på mannen som klivit fram någon meter. Det är en sådan otrolig kraft att mannen kastas någon meter baklänges, och blir liggandes kvar på golvet. Werner förbereder ytterligare en smäll men av någon okänd anledning lyckas han tygla sin ilska och hålla inne besvärjelsen. När mannen kravlat sig upp på knä, ryter Werner “lämna huset annars kommer jag att förgöra er”. Mannen lyckas ta sig upp på benen men han är mycket svårt skadad, han tar tag i sin kompis som är fylld av skräcken av det som inträffat och flyr huset. Plötsligt kommer en helt förbryllad Ruben ned för trappan, han ryggar tillbaka när han ser Werner. " Ruben, kom så lämnar vi huset" säger Werner. " Vi måste ta med Gabriel" säger Ruben. Nu är Werner så full av hat, han kan inte kontrollera sin ilska. “Hämta honom fort och skynda dig ut ur huset” skriker Werner till Ruben. Ruben har aldrig sett Werner så här tidigare, men något hos Werner har skrämt Ruben oerhört mycket. Ruben kommer nedför trappen med en avsvimmad Gabriel. Werner börjar gå därifrån, bakom honom hjälper en helt förkrossad Leo Ruben med att bära Gabriel. Sällskapet återvänder på tidig morgon till Rubens hus.

När dom anlänt till Rubens hus vaknar Gabriel till sans, en helt vettskrämd Leo skriker åt Werner “Det är ditt fel att Rubens liv ser ut som det gör, det har bara varit tok sedan han träffade dig. Du måste lämna huset ditt monster”. Sedan springer han ut ur rummet. Ruben blänger på Werner “vad har du gjort med Leo egentligen”. När Werner får höra dom orden känner han kraften inom sig börja växa igen, han stirrar på Ruben och Gabriel. Ruben backar något steg, medans Gabriel är alldeles knäckt av det han ser. Ruben går efter Leo för att lugna honom, Gabriel ser väldigt obekväm ut att få vara i samma rum som Werner alldeles ensam. Werner sätter sig i en fåtölj och stirrar rätt upp i himlen, nu när allting börjar lägga sig. Plötsligt ramlar Wera in genom bakdörren, hon är svårt skadad. När alla samlat sig i vardagsrummet, bandagerar Werner dom som är skadade. Stämningen är väldigt tryckt, men plötsligt tar Ruben ton " Werner, jag och Gabriel stötte på en mycket skrämmande varelse hos Steinhäger i natt. Vad är det som säger att det inte var du som var där i natt". “Precis” säger Gabriel. Nu vet inte Werner vad han riktigt ska säga, han kan förstå att dom funderar på vad som hände i natt men inte betvivla hans intentioner. Werner kollar på Ruben och Gabriel, “Ruben, jag har offrat hela min karriär för att rädda era liv, det jag gjorde i natt är något som man inte får göra det är förbjudet. Men jag korsade dom olika magi vindarna för att kunna hitta er, det är inget som jag är stolt över att jag har gjort. Så jag hoppas att ni inte betvivlar min lojalitet” säger Werner med bestämd röst. Wera står där helt ovetandes vad dom diskuterar om. Stämningen är väldigt laddad i rummet, Wera, Ruben och Gabriel sätter sig på ena sidan rummet medans Werner sätter sig i fåtöljen igen och tittar ut genom fönstret. Efter någon minut reser sig Werner upp, han drar sin hand genom sitt vildvuxna skägg. Han som alltid vårdat sitt skägg och hår, nu är skägget riktigt tjockt och håret långt. Han börjar berätta vad han varit med om och att Heidi är försvunnen. Efter det berättar dom andra också vad dom varit med om, men det syns i deras ögon att dom inte litar helt på Werner. Werner sätter sig åter ner i fåtöljen igen och stirrar rätt upp på himlen, det han grubblat över dom sista dagarna måste bli verklighet. Han vet precis vad som måste göras, det som hände i natt kan inte förlåtas. Så fort han får tid över, och allt stämmer ska det bli verklighet men det blir en stor uppoffring…………

View
The Enemy Within - Spelhelg 7, Del 1 - Frau Wera
En oväntad hjälp - morgonen 31 Sigmarzeit

”Jag är hos Fichmichspäter!” Insikten slår till hos Wera och efter det kommer rädslan som en klump i magen. ”Jag måste härifrån.” Men det är lättare sagt än gjort. Hela hennes kropp värker efter övergreppen i vagnen och hon är bunden runt fötterna och med händerna bakom ryggen. Wera vrider på kroppen för att minska smärtan på ryggen och såren efter piskrappen. Hon ser sig om i rummet. Hon ligger naken på ett madrasserat golv och ovanför henne hänger det hundratals dockor i snören. Dockorna är av varierande materiel, allt från tyg till porslin och de har nålar instuckna i sig.
Bredvid dörröppningen som leder ut från rummet står det en större docka som ser mycket skrämmande ut. Den är gjord av säckväv och lera med metallpinnar som sticker ut från kroppen som en igelkott samt har två händer som sticker upp bakom huvudet som en parodi av horn.
Wera ser nu att Kirsten ”The Viper” Vahnsinn är vaken men hon inser snabbt att kvinnan bredvid henne är mycket rädd:
”De kommer upp ur vattnet! Ranald skydda oss, de kom från vattnet. Titta inte på dockan.”
”Vad är det som kommer från vattnet?”
”Varelserna.”
”Vilka varelser… Skit samma. Vi måste härifrån. Vänd ryggen mot mig så ska jag försöka få loss dig.”
”Nej! Rör vi oss kommer den stora dockan. Den rör sig.”
”Var inte fånig. Kom igen. Snurra runt.”
Wera lyckas övertyga Kirsten att vända på sig och sedan vrider även Wera på sig så de två kvinnorna ligger rygg mot rygg. Wera försöker nu lösa knuten på repet runt Kirstens handled. Men det är inte så lätt när hon själv har bundna händer och efter att ha försökt ett tag tvingas Wera ge upp.
”Vad gör jag nu? Komma upp på fötterna.” Wera försöker ställa sig upp men misslyckas igen. ”Dynga.” Hon ser sig desperat omkring men kommer inte på någon ny idé. Plötsligt hör Wera att ytterdörren till lägenheten öppnas och några kommer in.

Hon hör röster från två personer samtidigt som hon känner en stark doft av läder. Wera spetsar öronen för att kunna höra vad som sägs. Hon känner inte igen den första rösten:
”Är de vakna?”
”Jag ska se efter.” Den andra rösten tillhör Fichmichspäter.
Wera tittar på Vahnsinn och väser lågt:
”De kommer. Låtsas sova.”
Fichmichspäter kommer in i rummet. Hon känner hur den bleka kvinnan smeker hennes hår innan hon går tillbaka till ut till den okände gästen.
”De sover fortfarande.”
”Den rödhåriga kvinnan;-släpp lös henne. Vad gör hon här? Jag är emot detta.”
”Det var von Sterben och von Heine som släppte av henne här efter att de roat sig med henne. Hon var avsvimmad när de kom med henne.”
”Släpp loss henne nu eller ta konsekvensen.” Wera hur nu hur något hårt slår mot väggen.
”Ja, ja. Jag ska.”
Den okända personen verkar nu lämna lägenheten samtidigt som lägenhetens inneboende återkommer till det madrasserade rummet. Ännu en gång känner Wera att hon blir smekt över håret innan Fichmichspäter skär av repen och börjar klä på henne hennes blå klänning. Nu inser Wera att det är lönlöst att fortsätta låtsas sova och öppnar ögonen.
”Det är lugnt, kära du. Allt kommer att bli bra. Inget kommer att hända dig.” Fichmichspäter pratar med samma tonläge och vokabulär som von Sterben gjorde när han jagade henne i von Heines hus.
”Vad har hänt? Vad gör jag här?” Wera lägger in en gäll ton i sin röst för att låta rädd och förvirrad.
”Jag vet inte varför du är här men allt kommer att ordna sig. Se, jag släpper ut dig.”
”Du… släpper ut mig?” ”Så du vet inte varför jag är här. Din lögnaktiga häxa!”
”Ja, min vackra vän. Se så, ställ dig upp.”
Wera ställer sig upp med domnade fötter och händer. Fichmichspäter hjälper henne att hålla sig upprätt samtidigt som hon för Wera ut från lägenheten. När de passerar ytterdörren ser Wera att det är huggmärken i dörrkarmen. ”Min okände räddare trodde jag slog i väggen men det var dörrkarmen som fick ta smällen.”
Fichmichspäter följer med Wera ut på gatan och går sedan tillbaka in. Ute i gryningsljuset börjar Wera långsamt att röra sig från Brun Weg 2 och mot Fredrichafen Platz. Hon stannar upp. ”Vad gör jag? Tänk om de skuggar mig? Släpper mig ut bara för att se vart jag går någonstans. Väntar på att jag blir själv i en gränd för att sedan fånga in mig igen.”
Wera börjar snurra på kroppen och titta sig omkring. ”De lurar på något tak eller i någon gränd men de ska inte lyckas. De tror att jag inte misstänker någonting. Men de har fel. Jag ska… jag ska…”

Mer än så hinner inte Wera tänka innan hennes sinne ger upp. Den senaste tidens upplevelser kommer ikapp henne och hon faller avsvimmad på en gata inte långt från Fredrichhafen Platz i Weavers District.

Wera vaknar till liv av att någon försiktigt ruskar på henne.
”Hur står det till?” Rösten är mjuk och feminin och fyllt av oro.
Wera tvingar upp sina ögon och ser då en kvinna som står lutad över henne. Kvinnan är i 30-års åldern och klädd i en lång rock och under denna har hon kläder som ser ut som en blandning av sjöman och köpman. Jag heter Rita Schauspieler. Vill du ha hjälp hem?”
”Hem? Vad är hem? Rummet där Waldemarius väntar? Nej. Bäst att hålla det hemligt. Vart ska jag gå då? Vem kan jag lita på..? Ruben bor närmast men frågan är om hans snorkige betjänt släpper in mig? Vad har jag att förlora.”
”Alltför vänligt av er, fraulein Schauspieler. Jag jobbar som hushållerska på ett gods vid Plentserplatz. Där har jag min kammare och jag tar gärna emot er hjälp.”
Rita stöttar den utmattade Wera till bakdörren till Ruben von Mohrs hus. Väl framme tackar Wera så mycket för hjälpen och knackar sedan på dörren. Till hennes förvåning är det Ruben själv som öppnar dörren. Adelsmannen ser inte heller så fräsch ut. Han har blessyrer i ansiktet, hans kläder är smutsiga och han har ett jagat uttryck i ögonen.
”Wera! Så du ser ut. Kom in. Jag har funderat över var du var någonstans.”
En stor lättnad fyller Wera när hon kliver in i huset och hör dörren stängas bakom henne.
”På säker mark. Äntligen!”

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.