The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 8, del 2 - Werner Lankdorf
Brun Weg 2 och räddningen av Heidi

Ingvald berättar att han hade chansen att döda The Black Hood i natt, hen ställde sig framför Ingvald och sänkte garden så att han skulle kunna avsluta The Black Hoods liv.
Men han kunde inte, känslan han fick var att The Black Hood var en ärlig och trovärdig person och att hen inte har gjort honom något illa. The Black Hood behandlade Ingvald mycket bra och med respekt.

Äntligen lyckas Werner få dom andra att vilja bege sig av mot Brunsweg 2. Dom hämtar sina vapen och nödvändig utrustning som kan behövas. Sen beger dom sig av mot Brunsweg 2, när dom närmar sig Brunsweg så kilar Gabriel iväg för att kolla om det är lugnt. Han kommer tillbaks efter en liten stund, det enda han kunde se var en tiggare som sitter utanför Brunsweg 2. Gabriel har en nyckel till huset, för det var dit han skulle leverera krutet åt von Sterber. Dom bestämmer sig för att ta bakvägen in i huset. Framme vid huset låser Gabriel upp dörren, Caspar öppnar dörren och går in.

Dom kommer in i ett stort rum, det finns en trappa som leder upp till nästa våning och två dörrar. Werner kollar sig omkring i rummet, han upptäcker att ett stort pentagram är målat i taket och han känner av samma Dhar som i Old von Alptraum Mansion fast inte lika kraftig. (“Werner misslyckas med ett D 3 Discipline test, slog 3 kaosstjärnor med 2 corruption som följd”). Werner känner sig darrig bara av att komma in i huset, men han biter ihop och försöker inte visa för dom andra att han är rejält skärrad. Men hans tankar finns hos Heidi, han måste finna henne innan det kommer mer folk till huset. Caspar och dom andra öppnar en av dörrarna, han hör hur dom samtalar om det finns någon i rummet eller inte. Werner tittar också in i rummet som är tomt, Caspar går över till nästa dörr och tittar in där. Samma sak där, rummet är tomt. Caspar och Werner tar täten upp för trappen, det ser precis ut som första våningen. Två dörrar och en trapp som leder uppåt. Caspar och dom andra går in i en av dörrarna. Werner ser ingenting, men dom andra ser två kvinnor i rött. Dom lämnar rummet, ingen av dom andra vill titta in i sista dörren på denna våning. Werner öppnar dörren, men rummet är också tomt. När Werner kommer ut från rummet står dom andra och diskuterar, Ingvald och Gabriel vill absolut inte fortsätta uppåt. Werner var i samma situation i Alptraum Mansion, så han tänker inte tvinga någon att följa med en trappa upp. Werner tar täten upp för trappen med Caspar och Ruben efter, medan Gabriel och Ingvald bestämmer sig för att lämna huset.

Werner och dom andra kommer upp, det ser precis lika ut som föregående våningar. Caspar vet vilken av dörrarna som leder till Hildas rum. Werner tittar in i den andra dörren först så att det inte blir någon otrevlig överraskning. Rummet är tomt, men Caspar och Ruben ser saker som inte finns. Denna jäkla Dhar spelar våra sinnen ett spratt hela tiden, tänker Werner. När dom kommer ut ur rummet är Ruben så tagen av situationen, att han börjar tala för sig själv. “Wera, du är så härlig. Vilka fina runda bröst du har, du är så ljuvlig. Å Wera kom i min famn”. Werner och Caspar försöker med allt för att få Rubens uppmärksamhet, men det är omöjligt att påverka honom. Dom lämnar Ruben talandes med en Wera som inte är där.

Werner öppnar dörren till Hilda Fickmichspäters rum. Caspar följer tveksamt efter Werner in i rummet, när dom kommer in i rummet ser dom att rummet är upplyst av hundratals ljus och säkert lika många dockor som hänger i taket. Mitt i rummet står Hilda Fickmichspäter, hon ler när hon ser Werner och Caspar komma in i rummet. “Du kommer äntligen tillbaka” säger Hilda till Caspar. Caspar skakar av skräck när han hör hennes röst, “Vem är din långe vän” frågar Hilda. Både Werner och Caspar ser att det finns ytterligare ett rum lite längre in. Werner trycker sig förbi Hilda för att ta sig in i rummet. Han hör hur Hilda pratar till Caspar, men han följer efter Werner in i det andra rummet. När dom kommer in i rummet så ser dom två nakna kvinnor ligga på en varsin madrass. Men i ena hörnet står det en jätteläskig docka som är full av spikar som sticker ut. Werner lyckas hålla sina tankar i styr och han är lugn i situationen. Caspar däremot flippar ur helt, han börjar svamla okontrollerat och sen kommer hans tårar. Hilda går fram till Caspar, hon lägger sin hand på honom sen börjar hon försöka trösta honom genom att prata lugnt och vänligt med honom. Werner tittar på kvinnorna, han känner direkt igen Heidis nakna kropp. Den andra kvinnan verkar bekant för Werner, det är Kirsten Wahnsinn. Werner lägger sin mantel om Heidi som är helt väck, hon är kraftigt neddrogad. Werner lyfter upp Heidi från madrassen, när han gör det slutar Hilda trösta Caspar. Hon vänder blicken mot Werner och säger med en lugn stämma, “Tänker ni lämna mig redan. Jag kan se att ni är ett äkta par, du visar fina känslor för denna ljuva människa”. Werner tycker det känns så knepigt att hon är så vänligt sinnad mot dom, hon har inte alls visat någon aggressivitet. Plötsligt kommer Ruben in i rummet, när Hilda får syn på Ruben skiner hon upp och säger. “Ruben Ulfman von Mohr vi har inte setts sedan vi var små, men du är lika vacker som din mor. Det gör mig så lycklig att få träffa dig Ruben”. “Jag säger detsamma, det var inte igår vi sågs Hilda men ändå lika trevligt att se dig igen. Hilda ska vi låta mina vänner få lämna oss i fred, vi har så mycket att diskutera” säger Ruben. “Ja, dom får självklart gå om dom vill det men dom har ju nyss kommit. Ruben visst är dom ett fint par, hon är en sådan otroligt vacker kvinna” säger Hilda och pekar på Werner och Heidi. Caspar skyndar sig att hämta Kirsten, som han tar med sig ut ur lägenheten. Werner stannar till innan han lämnar lägenheten, han tittar på Ruben med vädjande blick. Ruben möter Werners blick med självsäkerhet. Werner kan läsa på Rubens läppar “Det är lugnt Werner, allt kommer ordna sig”. Med dom orden på näthinnan lämnar Werner dom två ensamma.

Werner och Caspar skyndar sig så fort dom bara kan ut ur huset, när dom kommer ut på baksidan av huset ser dom Gabriel stå bakom ett träd. Caspar tar sig fram till Gabriel som är helt vettskrämd. Caspar frågar Gabriel vart Ingvald är, han får till svar att alla är borta. Sedan ränner han iväg, pratandes i tungor för sig själv. Caspar tar in på The Golden Spool med Kirsten Wanshinn, medan Werner tar med Heidi hem till von Tasswinders residens.

Werner öppnar grinden och går mot huset, då möts han av stallpojken Sebastian Stoltz. Sebastian berättar för Werner att han ska göra i ordning Baron Erkenbrands vagn. Werner frågar inte vad som är på gång. Werner vill bara in med Heidi så fort som möjligt. När dom kommit upp på rummet så tvättar Werner av den värsta smutsen från Heidi, sedan bäddar han ned henne i sängen. När han stoppar om henne så tittar han som hastigast om han kan se några sår eller blåmärken, han kan inte hitta något sådant. Werner sätter sig i en fåtölj bredvid sängen, han bara sitter och tittar på Heidi under en lång tid. Werner känner en känsla av hjälplöshet och en enorm ilska för att dom gav sig på det käraste han har. Han går fram till fönstret och tittar upp på Morrslieb, sedan svär han på att han ska sätta käppar i hjulet för deras försök att bli Elector Count. Sedan kryper Werner ner hos Heidi, han vaknar bara efter någon timme. Werner pussar på Heidi, men hon är fortfarande helt okontaktbar.

Werner går ner på bottenvåningen, där i matsalen sitter redan Baronen. " Werner kom och sätt dig bredvid mig så får vi prata. Där ser du att Heidi kom tillbaka självmant, men jag hörde av Sebastian att hon var redlös när hon kom hem. Det är inte ett korrekt sätt att uppträda på, hon måste tänka på att hon är en adelsdam. Jag ska ta ett samtal med henne senare". “Baron Erkenbrand, jag skulle vilja tala med dig om Heidi” säger Werner. “Werner, vi får ta samtalet ikväll jag måste iväg för att leverera några tjurar till Streissen. Vi får ju inte skicka bort dom ståtligaste tjurarna, det är därför jag måste vara med vid leveransen. Det är ju dom ståtligaste tjurarna vi tjänar pengar på, det är dom vi ska avla på. Det är dom ståtligaste tjurarna som gäller” skrattar Baronen och klappar Werner i ryggen så han nästan ramlar av stolen.

View
The Enemy Within - Spelhelg 8, Del 1 - Frau Wera
Fritagningen av Loamdelves

Så fort Gabriel har gått in till sitt rum går Wera fram till värdshusvärden Gunter Baltes och ber om att få byta rum:
”Det är lite stojigt på torget nattetid så sömnen störs. Skulle verkligen uppskatta att få ett rum som vetter mot baksidan istället.”
Baltes går med på detta och Wera skyndar sig att berätta nyheten för Waldemarius och tillsammans flyttar de sina tillhörigheter till det nya rummet. När de har installerats sig luftar hon sin plan för halflingen:
”Du har sagt att din största prioritet är att rädda dina föräldrar. Ikväll kommer troligtvis alla i hamnen att ta sig till Weavers Brügge för att se Ingvalds blodsmatch mot Besten från Erengrad. Och med alla menar jag också merparten av klientelet på The Upright Pig. Vi kommer inte att få en bättre chans att försöka rädda din far och mor men det kommer troligtvis att innebära att vi måste få ut dem med hjälp av våld. Är du med på det?”
Waldemarius ser först rädd ut men nickar sedan.
”Jag är med. Din plan är klok. Måtte gudarna vara på vår sida.”
Wera förklär nu Waldemarius till en pajförsäljare vid namn Bertram Humperdinkt och klär ut sig själv till dennes hjälpreda Diethild Shau. Under sina kläder bär Wera sin läderrustning. Både hon och Waldemarius har beväpnat sig med armborst, kortbåge, slunga, dolk och Wera har även med sig Faustmanns pistol. De går förbi en butik och köper ett antal pajer varefter duon sedan går runt och försöker sälja pajerna till folk på gatan. Försäljningen går överraskande bra då de flesta är människor de möter är uppspelta och är på väg mot Weavers District och pitfight-matchen.
När Diethild och Bertram närmar sig hamnen går de bort från huvudgatan och in bland smågränderna. I en av gränderna ser de två vagnar komma åkandes på gatan. På vagnarna ser Wera hela gänget från The Upright Pig: The Knife, Gert, Bloody Bert, Helmut Weiss, Jochen tillsammans med ett gäng flåbusar från The Hooks. På vagnarna ser hon också en mängd öltunnor och spritflaskor.
”Jag gissade rätt. De har tömt värdshuset för att se blod. Men var är Murrmann?”

Längst vägen mot The Upright Pig passerar duon Frau Heidelschneiders House for Homeless Women and Children.
“Jag vill in dit för att se hur det står till med Frau Heidelschneider” säger Diethild till Bertram.
När Diethild kommer fram till byggnaden får hon en chock. Dörren är sönderbruten och ligger på marken utanför. När de kommer in ser Diethild att hela stället är vandaliserat och sönderslaget. En bit in träffar de på Frau Heiderschneider. Kvinnan står där med sönderrivna kläder och sår i ansiktet.
”Vilka är ni? Vad vill ni?”
”Det är Wera, Frau Heidelschneider. Samt en vän.”
”Wera? Här finns inget för dig längre. Allt är förstört. Jag och många andra har blivit slagna och utnyttjade av The Hooks. De har slagit sönder allt jag har och de kommer säkert tillbaka ikväll efter blodsmatchen vid Weavers District. Jag har inte ens en dörr att stänga igen.” Rösten stockar sig nu på Frau Heidelschneider och Wera hör hur hon kämpar mot gråten.
”Har du kontaktat vakten?”
”Vakten?” fnyser Frau Heidelschneider ”De kommer inte till denna del av staden, de struntar i oss fattiga.”
”Vad tänker du gör då?”
”Jag vet inte. Jag har inte ens ett boende till mig och de stackare som fortfarande är kvar här.”
”Så det finns fortfarande gäster här?”
”Javisst. Vart skall de annars gå? Beatrix LeBon var här och lockade med husrum på sin bordell strax efter att The Hooks gått härifrån. Hon fick med sig tre flickor; Agnes, Kristina och Sigrid. Frågan är om de hamnar på The Red Room eller på LeBons bordell i Streissen. LeBon frågade också efter dig, Wera. Hon sade att du inte gjort vad du hade lovat.”
”Har du provat med att kontakta Shallyatemplet?”
”Shallya templet!? Ha! Shallyatemplet vårdar bara de rika som ger allmosor. Som till exempel von Mohr.” Wera hör en stark bitterhet i Heidelschneiders röst.
”Jag har en idé på vad du kan göra, Frau Heidelschneider. I hamnen står det ett antal lagerhus längst Handel Weg. Lagerhus nummer 16 var tomt sist jag var där. Varför tar ni inte med er det ni kan och gör er hemmastadda där. Det är inget riktigt hus men det är helt och har en dörr som går att stänga. Skyndar ni er dit nu medan alla är vid Weavers Brügge kommer hamnbusarna inte veta att ni har gömt er där. Eventuellt så kan även lagerhus nummer 14 vara ledigt.”
Waldemarius skänker alla deras kvarvarande pajer till Frau Heidelschneider och får då veta att brunnarna i hamnen har sinat.
Wera och Waldemarius lämnar nu Frau Heidelschneider och tar sig till baksidan av The Upright Pig Tavern. Bakgården är tyst och tom på folk. Bakdörren till tavernan är stängd och fönstren har stängda fönsterluckor. För första gången i mannaminne är The Upright Pig stängd.

Duon smyger fram till ett av fönstren som Wera är rätt säker på vetter in till värdshusets skänkrum Waldemarius drar fram en dolk och bryter snabbt upp fönsterluckorna sedan byter han ut dolken mot sinkortbåge och laddar den med en pil. De förspiller nu ingen tid utan tar sig snabbt in via fönstret. När Wera skall ta sig in råkar hon knuffa till fönsterluckan som ger ifrån sig gnekande ljud.
”Förbannelse! Hoppas ingen hörde något.”
Wera hinner bara tänka tanken innan hon en ser en rörelse bakom bardisken. Hon och halflingen har mycket riktigt kommit in till skänkrummet på Upright Pig. Men nu är det stora rummet tomt, tyst och mörkt och Wera känner sig överraskande nog olustig inför denna syn. Men hon hinner inte fundera över detta då tavernans ägare har lämnat kvar en från The Hooks som vakt och som nu kommer emot henne och Waldemarius med draget svärd.
Wera upptäcker nu att hon glömt att ta med sig sitt armborst.
”Förbannelse igen! Hur har jag kunnat missa det?”
Wera trevar nu febrilt efter sin slunga vilket gör att Loamdelve hinner avfyra sitt armborst mot vakten före henne. Men skottet missar och fastnar med ett dovt läte i väggen. Vaktposten hugger nu mot Waldemarius som nätt och jämt lyckas undkomma svärdet.
Nu har Wera fått fram slungan och skickar en kula mot vaktposten som träffar denne i bröstet. Tyvärr är träffen inte tillräckligt bra för att tilldela någon större skada men armborstlodet som sedan kommer från Waldemarius får gängmedlemmen att vackla till med lodet stickande ur magen. Wera skyndar sig nu att skicka iväg en till kula som träffar motståndaren i huvudet med en krackelerande läte. Vaktposten stupar med blodet strömmande ur ett hål i pannan.

Räddningsteamet förspiller nu ingen tid utan skyndar sig till trappan ner till tavernans källare.
Trappans slut mynnar ut i stort källarrum på minst 7 × 7 meter. Samma rum där Flucht visade upp Besten från Erengrad. En händelse som för Wera känns som väldigt avlägsen trots att det var bara för 11 dagar sedan. I det bortre hörnet av rummet ligger det två äldre halflingar bundna. Wera känner igen dem som samma par som låg bundna hos Bengt The Knife.
”De lever! Tack och lov.”
Ända sedan hon och Waldemarius gav sig av har hon bävat för att det varit förgäves och att paret Loamdelve blivit mördade efter det tidigare fritagningsförsöket.
Mellan henne och Herr och Fru Loamdelve befinner det sig en till vakt som nu kommer emot henne med draget svärd. Innan Wera hinner reagera hör hon hur Loamdelve utbrister i en blandning av ett rop och en snyftning och avfyrar en pil mot vakten. Till sin fasa upptäcker han att det är han sista pil. Han måste ha tappat resten under striden vid bardisken. Pilen går igenom busens fot och naglar fast denne i golvet. Vakten vrålar till och böjer sig ner för att försöka dra loss lodet från foten.
Plötsligt kommer det en till vakt rusande nedför trappan med draget svärd och attackerar Waldemarius. Halflingen lyckas precis hoppa undan för hugget varvid Wera skickar en kula mot det nya hotet.
”Förbannelse! Det här är inte bra.” Wera börjar ångra sina planer.
”Hur skall vi kunna klara oss mot två slagskämpar till från The Hooks?” Varken hon eller Loamdelve är några krigare. ”Åh, om bara Ingvald hade varit här.”
Men hon har inte tid med mer önsketänkande utan skickar iväg en kula med slungan mot den nytillkomna motståndaren vilken träffar.
Waldemarius kastar iväg sin obrukbara pilbåge, backar ett par steg och drar sedan fram en slunga, laddar den snabbt med en kula och skickar den mot det nya hotet. Men skottet skickas iväg i all hast och missar. Vakten svarar med att få in ett hugg på Waldemarius som vacklar tillbaka varvid Wera försöker hjälpa sin kompis men missar också.
Wera börjar känna att stressen ökar när hennes kropp börjar känna av striden.
”Varför kom jag med denna idé? Skall det bli flykt och död kamrat igen?”
Hon kastar en blick mot den förste vakten men denne kämpar fortfarande med att försöka komma loss från golvet. Wera skickar en till kula mot vakt nummer 2 och träffar. Träffar vakten gör även Waldemarius men båda kulorna träffar inga vitala delar utan The Hooks medlemmen står upp fortfarande och attackerar Wera. Wera försöker förtvivlat undkomma hugget men lyckas inte helt utan blir träffad i sidan. Wera retirerar från attacken samtidigt som hon desperat fumlar efter en ny stålkula. Hon lyckas få fram en kula och skickar den mot vakten men återigen är siktet dåligt och träffen skral. Vakten stirrar på henne och går fram mot henne för att avsluta striden. Han kommer inpå henne men faller plötsligt framför hennes fötter med Waldemarius kula i bakhuvudet.
Nu lyckas den förste vakten ta sig loss och rycker åt sig sitt svärd från golvet. Med ett vrål rusar han fram mot Wera men då han har svårt att stå på foten blir hugget svagt och Wera lyckas hoppa undan. Vakten får ta emot en träff från Waldemarius och sedan från Wera. Han stupar och källaren blir plötsligt tyst.

View
The Enemy Within - Spelhelg 8, del 1 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
En ädel handling

Ruben finner Leo i köket.
”-Leo, jag vill att du följer mig till von Alptraums stadshus. Jag måste tala med Marlene och Clothilde.” Leo ser förvånad ut.
”-Nu? Så här sent?”
”-Sent? Det är ju inte ens dags för kvällsmat än” svarar Ruben.
”-Men, måste ni ha mig med? Vad förväntar ni er? Har det något med den där herrgården att göra och ert ärende dit?” säger Leo och ser orolig ut.
”-Ja, det har det. Jag har känslig information att delge Clothilde och Marlene och jag litar inte på någon. Jag behöver dig där om det går hett till” svarar Ruben.
”-Man ska inte gräva i det förflutna. Det är ingen bra idé herrn. Vad tänker ni göra?” Leo skruvar på sig.
”-Men det är för att ställa saker till rätta Leo. Vi ska göra von Alptraums en stor tjänst och få frid. Det var en hemsk dag men vi kan göra det rätta och sedan lägga det bakom oss.”
Leo tänker en stund men går sen med på att följa med. Ruben funderar. Leo har visserligen många hemligheter och ingen vet riktigt allt han bär på, men när han annars bara vill glömma så verkar det som att det som har med Rubens mor att göra så är det något han vill dölja. Något som fortfarande måste bevaras. Något han är rädd för att Ruben ska finna. Inte bara sanningen om något som hänt utan faktiskt något som finns nu. Kanske är Rubens minnen från moderns sista dagar inte fullkomliga. Leo döljer något, vaktar en hemlighet, och Rubens tankar går till Shallyatemplet, inte till Shallya men templet.

Ruben och Leo går till Plenzerplatz. Rubens nerver är tunnslitna och han förväntar sig falskspel eller en kniv i ryggen runt varje krök. Han måste gå till väga på rätt sätt. Om tavlan beslagtas och han anklagas är det slut. Det finns några som han vet känner till att något är gömt på von Alptraums gamla herrgård och som kan ha gissat hans ärende idag men han hoppas att skenmanövern med sin brors begravning har köpt honom så pass mycket tid att ingen har hunnit mobilisera sig än. Framförallt hyser han starka misstankar mot Ferenc von Alptraum och litar inte på att han inte skulle passa på tillfället att utöva makt mot sin mor med en sådan artefakt i sin ägo. Han ber Leo att gå till von Alptraums stadshus för att be om en audiens. Han ber honom också att hålla speciellt utkik efter vilka som är där. Under tiden går Ruben till Journeys End och väntar. Han har tavlan på sig. Efter en stund kommer Leo och rapporterar att Ruben har fått en audiens och att inga personer utöver dom vanliga befann sig där vad han kunde se. Ruben och Leo går till von Alptraums residens. Dom släpps in. Ruben leds till salongen på andra våningen där han under von Alptraums bal såg von Sachs och von Griffonstein sitta och intrigera när han stod gömd i en gång bakom väggen tillsammans med Werner och von Pappen. Leo väntar utanför med von Alptraums champion Messerschmitt. Dörren stängs bakom Ruben.

I salongen sitter Marlene och Clothilde på var sin stol med stoppad sits och rygg med broderier. I mitten av rummet är ett bord med några stolar runt. Tavlor hänger på väggarna. Ruben funderar om det står någon där bakom. Clothilde är som alltid lugn och möter Ruben med ett leende. Marlene mera otålig, speciellt när det handlar om en von Mohr. Dom ser på Ruben. Ruben har inte ro att sätta sig utan vandrar fram och tillbaka.
”-Vad är det som von Mohr har på hjärtat som är så viktigt att vi var tvungna att byta om tll en audiens så här sent?” säger Marlene barskt. Ruben ser sig omkring i rummet och stammar:
”-Eh, jo…eh, kan vi inte gå någonstans där det finns en eldstad?…det är, eh…känsligt…jag behöver en eld.” Marlene ser ut som att hon ångrar att hon gick med på detta.
”-Eld nu? Det är den varmaste försommarkväll jag någonsin kan minnas. Är ni helt galen. Framför vad ni har att säga nu eller så avslutar vi dom här pinsamheterna!”

Det står ett tänt ljus på bordet. ”Det får räcka” tänker Ruben och sätter sig med bordet mellan sig och kvinnorna. Han måste vara beredd om något händer. Nu finner han sin röst.

”-Det här kan inte vänta. Jag var tvungen att handla snabbt innan fienden kom sanningen på spåren. Jag har vandrat mörka vägar. Det har kostat mig mycket men nu är jag här. Det har att göra med utflykten till Old von Alptraum Mansion som jag och Anne Lise gjorde med min mor när jag var liten” börjar Ruben men han blir avbruten av Marlene som brusar upp.
”-Det där är bara lögn! ..och…och det passar sig inte för Clothilde att höra på sånt” säger hon. Hon är upprörd och orolig.
”-Vad är det för utflykt? Den har jag aldrig hört något om” säger Clothilde och ser frågande på Marlene som inte vet vad hon ska säga.
”-Det har med min mor att göra. Anne Lise for mycket illa” säger Ruben.
”-Ni..ni…pratar bara smörja von Mohr!” fräser Marlene.
”-Jag är trött och sliten och jag har inte tålamod att sitta och munhuggas med er om något som ni vet är sant.” säger Ruben och torkar svetten ur pannan.
”-Kära Marlene, jag vill höra vad Ruben har att säga” säger Clothilde milt men bestämt
”-Fortsätt Ruben, vad hände med Anne Lise?” säger Clothilde
”-Anne Lise mår bra nu. Det finns inga bevis” fortsätter Marlene. Ruben skakar på huvudet.
”-Visst finns det bevis kära grevinna och dessutom har folk pratat.”
”-Va! Vem?”
”-Tja, i alla fall doktorn som ni mutade med en förmögenhet. Och Martin von Sachs har berättat hela historien för von Tuchtenhagen” säger Ruben. Marlene vitnar.
”-Den fähunden! Jag ska..!”
”-Kan Ruben få tala nu faster?” säger Clothilde med eftertryck. Marlene resignerar.

Ruben berättar om resan till Old von Alptraum Mansion. Om hur bara Linda Therese och Anne Lise gick in i huset och var borta en lång stund. När dom kom tillbaka verkade Anne Lise drogad och det var blod på benen. Linda Therese var exalterad och talade om att hon hade målat ett mästerverk. Anne Lise återbördades till Averheim men efter några dagar tillstötte komplikationer. En doktor tillkallades. Anne Lise verkade vara gravid, hur otänkbart det än var. Hon födde samma natt ut något monstruöst. Det hela tystades ner.

”-Min mor var medlem av en njutningskult. Det hon skapade var tänkt att användas för att styra familjen von Alptraum och till sist krossa den.”
”-Men, vad var det? Jag förstår inte” säger Clothilde. Ruben suckar och sträcker in handen innanför jackan och tar fram en rulle.
”-Ta er i akt. Det är ohyggligt men jag måste visa er för att ni ska förstå. Lova att inte skrika.” Ruben vecklar ut tavlan och visar den för Clothilde och Marlene. Clothilde reagerar med förfäran. Hon för upp händerna till ansiktet.
”-Åh, kära Anne Lise! Stackars, stackars Anne Lise!”
Marlene störtar upp och drar sina pistoler. Hon är arg så hon skakar när hon siktar på Ruben.
”-Vad har du tänkt att göra med den där?” fräser hon som en ilsken katt.
Ruben förspiller ingen tid utan bränner genast tavlan i lågan från ljuset.
”-För dig Clothilde.”

Den största förändringen syns hos Marlene. Hon bara stirrar på glödresterna på bordet och sänker pistolerna. Sen stoppar hon ner dom igen i sina hölster. Hon sträcker på sig, tar ett djupt andetag och går fram till Ruben som om hon närmade sig en kunglighet. Hon ser på Ruben med nya ögon. Hon är förbryllad men även medveten om att hon har gjort en ny insikt.
”-Jag har haft fel om er. Ni har inte tagit efter er mor som jag trodde.” Hon sträcker fram handen. Ruben tar hennes hand.
”-Det var stort gjort” säger ”The Iron Countess” Marlene von Alptraum.
”-Alltid till er tjänst” säger Ruben.

Ruben är lättad. Faktiskt mer lättad än han hade räknat med. Han hade sätt det här ögonblicket för sig så länge och nu känner han att han har gjort det rätta. Och han fick göra det inför Clothilde.
”-Så fint att se att du är tillbaka i fållan” säger Marlene plötsligt och ler. Så gör hon en gest mot Clothilde som sitter på sin stol. Clothilde ler mot Ruben. Marlene säger högtidligt:
”-Här är hennes höghet Clothilde von Alptraum. Vill du nu säga till henne att du ska ge henne din röst i den kommande konklaven?”
Ruben bara blinkar klentroget.
”-Nej!” får Ruben ur sig. Han försöker förgäves gripa fatt i hur Marlene tänker.
”-Va? Hur kan du säga nej?” säger Marlene uppbragt.
”-Jag har just räddat er från undergång och en ynka röst är det du tänker på.”
”-Du ska visa din lojalitet för Clothilde!” Marlene och Ruben börjar skrika åt varandra.
”-Lojalitet!? Jag har genomlidit fasor som du inte har en aning om här i dina parfymerade salonger!”
”-Du ska hedra vår gamla allians mellan våra familjer!”
”-Jag har ju gjort just det! Vilken annan av dina andra allierade tror du hade gjort detta? Jag är den viktigaste allierade ni har! Utan mig hade ni inte haft någonting!”
”-Den nytta vi har av dig är som en lydig underordnad!”

Så där håller dom på en stund, uppretade som två ilskna vakthundar. Så reser sig Clothilde och avbryter dom.
”-Så, så, jag vill inte att vi ska bråka om politik nu. Ruben har gjort oss en stor tjänst. Tack Ruben.” Clothilde tar Ruben vid armen och leder honom ut lämnande en frustrerad Marlene bakom sig. Hon går med honom ner för trapporna och ut till grinden. Ruben är helt nöjd med att bara vara nära henne. Kvällen har kommit och lyktorna är tända på Plenzerplatz. Leo följer bakom Clothilde och Ruben. Vakter flankerar grindpelarna. Clothilde stannar och vänder sig mot Ruben.
”-Käre Ruben, det du har gjort för mig och Anne Lise rör mig i mitt hjärta. Tro inget annat. Tack.” Så ger hon honom en kyss på kinden.

View
The Enemy Within - Spelhelg 8, del 1 - Werner Lankdorf
Lord Wilhelm och Pit Fight

När sällskapet brutit upp vandrar Werner iväg över Plenzerplatz mot sin gamla bostad på Sudenberg Strasse 7. Hans tankar kretsar mest runt Heidi, Werner är så orolig att något hemskt inträffat henne. Plötsligt står han framför dörren till sin gamla bostad, han går upp för trappen med bestämda steg. Han knackar på dörren till sin gamla lägenhet, där Selena von Kusch bor för tillfället. Så öppnas dörren av en glad Rafael Vincente, han lägger sin hand på Werners axel och säger. “Werner, idag är det en glädjens dag. Lord Wilhelm kom tillbaks i morse”. Stämningen verkar var på topp i lägenheten. När han kommer in i vardagsrummet möts han av att Selena von Kusch kramar om honom, så spontan har hon aldrig varit tidigare." Werner kom och sätt dig här i soffan med mig, vi måste fira att min kära Lord Wilhelm kommit hem". Så ropar hon till Pauli Frandrini att han ska hämta vin åt alla. Så kommer både Rafael och Pauli in i vardagsrummet för att utbringa en skål för Lord Wilhelm. När dom precis skålat så kommer Lord Wilhelm in i rummet. Han ler och verkar vara vid gott mod. Han går fram till Werner, “Jag antar att du är Werner Lankdorf, min mor har berättat om dig. Hon säger att du är en av få som jag verkligen kan lita på här i Averheim, säger han med mjuk stämma”. Werner bugar och tar Lord Wilhelms hand, “Det är en ära att få träffa dig Lord Wilhelm och det är en otrolig känsla att se dig tillbaka hos din mor igen, säger Werner”. Werner tycker Lord Wilhelm är mycket klok och mogen för sin unga ålder. Werner var orolig för att det föregått något dubbelspel kring köpet av Lord Wilhelm, nu när han sett honom med egna ögon känner sig Werner lugn. När Werner ska till och lämna lägenheten, så hör han Selena säga något och hon kommer efter ut i hallen. "Werner, när Lord Wilhelm blir Elector Count vill jag erbjuda dig en mäktig position här i Averheim som tack för det du gjort för mig och Lord Wilhelm. Platsen som Chansellor är din, vi skulle behöva en intelligent och ärlig människa på den posten.

Werner tackar så mycket för erbjudandet och säger.“Selena von Kusch, det är inte min förtjänst att Lord Wilhelm kommit tillbaks. Jag försökte men misslyckades”. “Werner du har stått upp för mig, du har varit ärlig och snäll. Du har inte gjort narr av mig som dom flesta andra gjort och du lånade ut din bostad till mig när jag var som mest sårbar” svarar Selena. “Werner fundera på erbjudandet” säger Selena von Kusch". Werner stannar till hos Frau Junker för att titta till hur Nellie och Frau Junker mår. Han berättar att han ska ner till Weavers Brücke för att hjälpa Ingvald när han ska fightas mot Besten från Erengrad, både Frau Junker och Nellie försöker få Werner att låta bli att gå ner dit. Men Werner är bestämd i frågan att han måste hjälpa Ingvald så mycket han bara kan. Men Frau Junker och Nellie hjälper till att förklä Werner, så han inte skall vara så iögonfallande. Werner kramar om dom båda och lovar att han ska komma tillbaka, sedan beger han sig till The Golden Spool för att möta dom andra i sällskapet.

När Werner kommer till The Golden Spool, är alla redan där förutom Wera. Werner beställer ett glas vin av värdshusvärden Baltes, sedan sätter han sig ned med sina vänner. Dom samtalar ett tag, sedan tycker Ruben att det är dags att bege sig ner mot Weavers Brücke. När dom kommer ner till Weavers Brücke, så kan dom nästan inte ta sig fram på gatorna för det är jättemycket folk som är på väg till matchen. Dom rör sig mot den stora klaff-bron, där ska nattens stora tillställning hållas. När dom kommer fram till klaff-bron, kan dom se att den är kraftigt bevakad. Vid första blicken ut över bron kan dom se Bengt The Knife och hans män och även Murrman och Schussel är där. Många av dom ser lite tilltuffsade ut. När dom står där så tittar sig Werner omkring, han kan se att dom flesta adelsmän och borgare är här nere för att förlusta sig i våldet som snart kommer att ta sin start. Efter en stund ser dom Ingvald och Besten från Erengrad högt där uppe i skyn, det är mörkt men dom har lyst upp bropelarna väldigt bra. Plötsligt kommer Valdemar Flucht ut på en av bropelarna tätt följd av Thorgrim Olavsen. Så börjar Valdemar skrika ut vilken jäkla fight folket kommer att få se, han fortsätter med att häckla stadsvakten och Kapten Baerfaust. Folket skriker ut sin skadeglädje och lycka när han smutskastar stadsvakten. Sen vrålar Valdemar ut att årets fight drar igång… Både Ingvald och Besten sitter fast med någon sorts sele, helt plötsligt kastar sig dom båda kombattanterna ut i luften för att möta varandra i en blodig duell. Werner vet med sig att han hjälpt Ingvald med det han kan för att han ska få en liten fördel i fighten. Båda duellanterna vrålar ut sin skräck när dom kastar sig ut i luften, allt går sedan fort när Ingvald sprättar upp Bestens mage med en välriktad attack. Hela folkhopen blir alldeles tyst innan dom fattar vad som hänt, sen börjar dom skandera Ingvald, Ingvald, Ingvald. När dom håller på att hala in Ingvald och Bestens döda kropp, lyckas Gabriel, Werner och Ruben se att Hilda Fickmichspäter stoppar ett brev i Rutger von Sterbers ficka. Sällskapet skyndar att berätta för Caspar som smyger fram mot von Sterber, framme vid von Sterber lyckas Caspar stjäla brevet ur fickan. Han skyndar tillbaka till dom andra och visar upp brevet som är kodat. Dom lyckas tyda vad som är skrivit i brevet, där står det att Heidi finns hos Hilda Fickmichspäter på Brunsweg 2 och att Herr Liebling ska få henne att prata i gryningen. Werner blir alldeles kall av skräck när han läser brevet, Herr Liebling ska få Heidi att prata. Tänker dom göra en ritual med Heidi, Werner känner paniken sakta komma krypande i kroppen. Helt plötsligt blir det alldeles tyst, alla tittar upp mot bropelaren. Där uppe står en nöjd men tagen Ingvald, man ser att han samtalar med Valdemar Flucht. Ut kommer en bekant person. Personen har en goblin mask för ansiktet, och börjar tala med en mekanisk röst. Personen går fram till Ingvald och höjer hans arm i skyn, och sedan börjar hen att ösa beröm över Ingvalds insats. Personen i goblin masken vinkar fram en man som varit undanskymd, det är Albrecht Swearmonger som stiger ut på bropelaren. Swearmonger går fram till Ingvald, i sina händer håller han Siggurds järnkrona. Så säger the Black Hood,“Albrecht Swearmonger, sätt järnkronan på Ingvalds huvud. Han är en kämpe av folket och han är värd att bära kronan, nu är kronan din”. Och Albrecht sätter kronan på Ingvalds huvud, till folkets stora glädjevrål. Sen lämnar dom pelaren för ett kort tag, ut kommer Ingvald igen. Det blir alldeles tyst bland folket, så hör man Ingvald ryta i. “Thorgrim, kom hit”. Men inget händer, så helt plötsligt kommer the Black Hood ut igen. Hen ställer sig bredvid Ingvald och höjer rösten, " Thorgrim Olavsen, kom genast ut hit". Sakta kommer han gåendes ut med sänkt blick, han sneglar på Valdemar Flucht som ser skärrad ut. Thorgrim går fram till Ingvald. Så hörs the Black Hoods röst igen,“Thorgrim, knäböj framför Ingvald”. Han tittar igen på Valdemar med skräckslagen blick, det är första gången Valdemar sett skräcken i troll slayerns ansikte. Så faller han på knä framför Ingvald. “Gör vad du vill Ingvald”, dom orden kommer från the Black Hood. Vid detta ögonblick är det knäpptyst bland folket nedanför bropelaren. Ingvald blänger på Thorgrim för ett tag, sedan höjer han sin zweihänder och hugger skallen av Thorgrim med full kraft. Valdemar blir alldeles blek i ansiktet, när han inser att Thorgrim är borta. Det hörs ett otroligt vrål från publiken. Vännerna kan inte fatta något vad dom varit med om, vet Ingvald kanske vem the Black Hood är?
Efter ett tag kommer Ingvald, dom bestämmer sig för att gå till The Golden Spool för att prata om vad som hänt. Werner är ganska frånvarande under samtalet, hans tankar är hos Heidi. Nu börjar Werner bli rastlös, han är beredd att skynda i väg ensam till Brunsweg 2 om så behövs…

View
Kvällen den 31 Sigmarzeit, prolog 5, spelhelg 8
Massakern i Löwensdorf

image.jpg

Allt hade skett snabbt. När mörkret fallit över byn Löwingsdorf och bönderna kommit hem från fälten och satt sig ned för att äta kvällsmat hade 40 soldater omringat den lilla byn. De hade bildat en ring runt byn och närmade sig med dragna svärd och armborst. Ett 10-tal ryttare med pistoler höll sig på avstånd, vid kullarna, runt byn för att se till att inga flyende bybor skulle kunna smita igenom ringen av soldater.

Löwingdorf var ett liten och välmående by bestående av 12 välskötta bondgårdar med nästan 50 invånare. Bönderna var fria och ägde sin egen jord men stod formellt under beskydd av familjen von Leitdorf till vilka de även betalade skatt två gånger per år. Byn låg 3 mil söder om Averheim. Jorden var mycket bördig och bönderna livnärde sig av att odla vete och korn samt av att föda upp kor och får som de sålde på Averheims boskapsmarknader. De hade också vinodlingar på de soldränkta kullarna söder om byn, odlingar som täckte byns egen konsumtion av vin. Hans von Leitdorf som brukade besöka byn minst ett par gånger per år för samtal med byäldsten Dirk Altmann hävdade att byns vita friska vin “var en gåva från Sigmar värdig Siggurd själv”.

Attacken hade inletts med att soldaterna satte eld på familjen Blitchers gård. Sedan hade hälften av soldaterna stormat in i husen medan den andra halvan av truppen tog ställning på det lilla bytorget eller var kvar som vakter i utkanten av byn. De hade urskiljningslöst dräpt alla män, åldringar och barn. Kvinnor i åldrarna 13-50 år samlade de ihop och låste in i en lada. Några av bönderna hade gett motstånd och en av soldaterna dödades genom ett hugg i halsen med en kniv. Ytterligare ett par soldater skadades men i övrigt led angriparna inga förluster. Byborna drabbades dock värre. Inom loppet av en kvart var samtliga män, barn och åldringar dräpta på det mest brutala vis. Kvinnorna drabbades av ett än värre och vidrigt öde när soldaterna slutligen gick in i ladan. Övergreppen pågick i mer än en timme, sedan dödades även alla kvinnor.

Legosoldatkaptenen Ernst Jodl var den sista som lämnade platsen. På en husvägg skrev han med blodet från en av de mördade kvinnorna “Död åt von Leitdorfs” och på en annan vägg “Kastor von Leitdorf är en hora”. Budskapet var tydligt. Tre mil norr om Löwingsdorf, utanför Averheims stadsmur, hade von Leitdorf samlat en imponerande militärstyrka. En militärstyrka som dock inte kunnat rädda byborna som stod under adelsfamiljens beskydd. Det var en kraftig markering mot familjen von Leitdorf. Ernst Jodl satte sig upp på sin svarta stridshäst. Han var en brutal man, veteran från The Third Battle of Black Fire Pass och från två kampanjer i Tilea, och ökänd som en person utan vare sig moral eller skrupler. Han skulle nu rida till Streissen för att informera sin uppdragsgivare att det första steget mot inbördeskriget hade tagits. Men innan han lämnade byn öppnade han en sadelväska och tog fram en dolk vars skaft hade familjen von Alptraums heraldiska symbol, ett svart tjurhuvud, ingraverat. Han kastade in dolken i ladan bredvid de mördade kvinnorna. Den skulle inte bli svår att hitta.

View
Kvällen den 31 Sigmarzet, prolog 4, spelhelg 8
Lärljungen

image.jpg

“Att ha kritvita tänder är det enda som räknas när man ska dö. Titta här, min mor ligger på dödsbädden men hennes tänder är kritvita som snö” sa Herr Murrmann och log brett så att hans vita perfekta tandrad kunde ses. Murrmann höll upp sin mors huvud och öppnade hennes mun och visade kvinnans perfekta vita tänder. “Du förstår lilla vän, min mor lärde mig att hela, rena vita tänder är hemligheten till ett långt liv”.

Caspar Jr Hoffstetter lyssnade noggrant. Rummet var litet men helt rent. Det doftade såpa och på ett bord bredvid sängen där den gamla kvinnan låg stod en vas med vackra gula liljor. Väggarna var vitkalkade och blänkande vita. Golvplankorna av ek slipade och oljade. Faktum var att Caspar Jr aldrig sett ett renare eller mer välstädat rum i sitt liv.

Herr Murrmann fortsatte “Saken är den Caspar Jr att livet kräver fyra saker av en människa. Det första är att alltid ha ett välstädat hem fritt från smuts, det andra är att äta nyttigt och i möjligaste mån undvika alkohol, det tredje är att se till att man har rena vita tänder och det fjärde är att förstå betydelsen av att döda människor som bryter mot de tre första reglerna.” Caspar Jr tyckte inte om det sista som Herr Murrmann sa. Annars höll han med om allt som den snälla mannen pratat med honom om.

Caspar Jr hade umgåtts dagligen med Herr Murrmann i en veckas tid. Herr Murrmann hade kommit fram till honom när han suttit och fiskat i hamnen. Murrmann hade frågat vad pojken hette och vilka hans föräldrar var. När Caspar Jr hade berättat att hans far hette Caspar hade Herr Murrmann suckat och sett bedrövad ut. Murrmann hade svarat “Men stackars pojke, med en sådan slarver och odåga till far har du säkert inte fått en riktig uppfostran. Det kan jag se på dina smutsiga kläder och kvalitén på dina tänder. Men var glad kära barn för Herr Murrmann ska lära dig allt det som din far inte gjort. Du ska bli min lärjunge. Jag har länge funderat på att ta mig en lärling och jag känner att tiden är mogen nu”. Herr Murrmann hade sedan tagit med sig Caspar Jr till en liten lägenhet i ett tvåvåningshus i gränsen mellan hamnen och der Faust Quarter. Huset var liksom alla hus i området slitet och nedgånget men lägenheten som bestod av tre rum var det vackraste och mest välskötta Caspar Jr sett i sitt liv. Möblerna var fina och hela och allt var kliniskt välstädat. Ett rum utgjorde kök med en eldstad och blänkande kastruller och husgeråd sedan fanns det två sovrum. Ett där Murrmanns döende mor låg och ett sovrum som var Murrmanns eget. I Murrmanns sovrum fanns ett stort badkar av marmor, den vackraste tingesten som Caspar Jr sett i sitt liv. Herr Murrmann hade badat Caspar, tvättat honom med en väldoftande tvål och köpt rena kläder till honom. Sedan hade han lagat en fantastisk sallad kryddad med olivolja och solrosfrön. De hade suttit och pratat med varandra i timmar om livet, glädje och sorg och Herr Murrmann hade berättat spännande historier från Siggurds tid. Han hade berättat om brigunderna som skapat Averland vid tidpunkten för Sigmars födelse och om det stora slaget vid Black Fire Pass där Sigmar hade stoppat horderna av grönskinn. Herr Murrmanns röst var ljus och gäll, den var vänlig och passade perfekt för historieberättande. Caspar Jr kände att han hade fått en far som brydde sig, inte som sin egen far Caspar som han knappt träffade, en far som nästan alltid var berusad och som oftast inte hade tid med sina barn. Herr Murrmann kändes som den far han aldrig haft. Caspar Jr var nio år och äldst i syskonskaran. Han hade alltid drömt om att bli fiskare och åka runt på Aver i en eka och fånga flodabborre men dagarna med Murrmann hade fått honom att drömma om något annat. Han ville bli som Herr Murrmann när han blev stor. Gå runt i rena och hela kläder, bada varje dag och ha Averheims vitaste tänder. Han var Herr Murrmanns lärjunge.

View
Kvällen den 31 Sigmarzeit, prolog 3, spelhelg 8
Viktoria Reimers fall

image.jpg

Viktoria Reimer sträckte på sig i sängen. Mörkret hade återigen fallit över Averheim. Men det var onaturligt varmt, även när solens strålar inte värmde kändes staden som en kokande gryta. Nicklas Pürfurst låg naken bredvid henne och snarkade högljutt. Viktoria reste sig försiktigt och klädde på sig sin klänning. Hon var så tyst hon bara kunde för att inte väcka den sovande bondeledaren. Hon tog sina skor i handen och gick sedan barfota ut i korridoren på The Journeys End och stängde dörren bakom sig försiktigt.

Strax efter öppnades dörren i rummet bredvid det som Viktoria kommit ut ur. Det var Ludwig von Pappen. Han var som alltid välklädd och bar en svart sidenjacka av högsta kvalité och ett par röda puffbyxor med välpolerade svarta läderstövlar. Han var helt renrakad och håret var bakåtkammat med olja. Viktoria log och Ludwig mötte hennes leende. Hon kunde fortfarande komma ihåg deras första möte i Nuln för fem år sedan. Förälskelsen hade varit total och omtumlande. Viktoria hade aldrig träffat en vackrare och mer charmant man i sitt liv. Ludwig hade förändrat hennes liv. De hade varit ett par sedan dess, dock inte officiellt även om de ofta sågs tillsammans i publika sammanhang. Ludwig hade redan från början varit noga med att poängtera att han varken ville eller kunde gifta sig. Det tillät inte hans affärer. Det var först ett par år senare som Viktoria förstod att det var en lögn. Det var hans syster Elsbeth som bestämt att Ludwig aldrig skulle få gifta sig. Familjen von Pappen handlade med information, ofta smutsig sådan, men de allra smutsigaste hemligheterna fanns dolda inom familjen von Pappen. Men Viktoria var allt för förälskad och stannade vid Ludwigs sida. Och hon förlät alltid Ludwig för allt. Även när han spenderade natten med andra kvinnor. Trots att det gjorde ont. Men den största smärtan var när Ludwig sände ut henne som honungsfälla till andra män för att få fram information. Precis som hon gjort ikväll när hon förfört och hamnat i säng med bondeledaren Nicklas Pürfurst. Det fick henne att känna sig smutsig och utnyttjad. Men när hon såg Ludwigs vackra bruna ögon och hans leende förlät hon honom för allt. En gång för ett år sedan, när hon varit ledsen, hade han sagt till henne att när han var klar med Averheim skulle de resa bort tillsammans och aldrig komma tillbaka. De skulle emigrera till Tilea och köpa en stor vingård på en bergssluttning med utsikt över det stora havet. Det var den drömmen som fick henne att stå ut och fortsätta att göra vad än Ludwig bad henne om.

Ludwig log och gick fram till Viktoria. Sedan viskade han i hennes öra “Min kära Viktoria, fick du fram vilken Elector Count kanditat bondeledaren tänker stödja och varför?”
Viktoria log och viskade i Ludwigs öra “Min älskade, det är klart jag fick fram vem Pürfurst kommer att stödja. Får jag inte alltid fram information ur män?”
Ludwig svarade “Retas inte med mig käraste, ge mig namnet bara. Jag dör av nyfikenhet”.
“Det är…” Viktoria hann inte säga namnet då en röst plötsligt ropade från trappen. Det var en kvinnoröst.

“Viktoria Reimer, i Sigmars namn arresterar jag dig för konspiration mot Sigmarkyrkan. Du följer genast med mig”. Rösten kom från Witch Hunter Adele Ketzenblum. Ketzenblum pekade hotfullt mot Viktoria med sin knivförsedda hand.

För första gången på många år var Ludwig von Pappen allvarligt skärrad. Vad hände och varför? Varför ville Witch Huntern arrestera Viktoria Reimer? Ludwig harklade sig och kände en känsla han inte var van vid. Han kände osäkerhet, maktlöshet och rädsla. Men pipig nervös röst sa han “Vördade Witch Hunter, det här måste vara ett misstag Viktoria Reimer har inte gjort något, hon har aldrig…”
“Håll käften din lilla orm, inte ett ord till. Du talar med Sigmars ställföreträdare. Jag är sigmaritisk åklagare, jury, domare och bödel i ett. Jag äger vartenda liv i denna stad. Så kryp tillbaka till den håla du bor i och låt mig utföra Sigmars vilja” svarade Adele Ketzenblum med hård ton.

Viktoria Reimer skakade av rädsla och grät. “Jag är oskyldig, jag är oskyldig” skrek hon. Hon kastade sig runt Ludwig von Pappens hals och höll hårt i honom. “Rädda mig” snyftade hon.
En läderklädd arm tog ett kraftigt tag om Viktorias nacke och slet henne med ett kraftigt ryck från Ludwigs famn. Ludwig stod för första gången i sitt liv helt hjälplös och såg på när Witch Hunter Adele Ketzenblum förde bort en gråtande Viktoria Reimer.

View
Kvällen den 31 Sigmarzeit, prolog 2, spelhelg 8
Brutal Jävla Död!

image.jpg

Stämningen på The Upright Pig var mer än upprymd, det var nästan kaotiskt. Alkoholen flödade och klientelet var kraftigt berusade. Ljudnivån var öronbedövande då hamnarbetare och kriminella skålade, svor åt varandra och berättade rövarhistorier. Det var outhärdligt varmt i värdshuset och lukten av svett, urin, spyor, alkohol och överkokt mat var påträngande. Ett par män låg redan utslagna på golvet efter att ha druckit för mycket sprit och under ett bord längst in i rummet idkade en full sjöman helt öppet samlag med en prostituerad.

Värdshusvärden Helmut Weiss och kocken Bloody Bert ställde sig båda på bardisken. Bloody Bert var barbröstad och svettig. Hans kropp var täckt av smuts, blod och fett. Herr Weiss var klädd i en gråsmutsig bommullsskjorta som även den var genomblöt av svett. Bloody Bert hade en spritflaska i handen och skålade högljutt med ett par berusade medlemmar i The Hooks. Helmut Weiss ropade så högt han kunde "Sista beställningen, sista beställningen tar vi nu. The Upright Pig stänger om en halvtimme. Men var lugna kära vänner, om en och en halvtimme öppnar vi “The Upright Bridge” på Weavers Brücke. Ni ska väl dit och se Pit Fight matchen mellan Besten från Erengrad och Der Fleischer? Och innan matchen kommer jag och Bloody Bert se till att alkoholen flödar som aldrig förr på Weavers Brücke. Vi kommer för i helvete se till att till och med floden Aver blir berusad. Så gott folk gör er sista beställning och bege er sedan till Weavers Brücke, satsa pengar i matchen och bli rika. Vem vet ni kanske till och med vinner så mycket pengar att ni kan lägra en fin adelsdam från Plenzerplatz i natt. Men framförallt se till att ni inte missar århundrades mest brutala och spektakulära Pit Fight Match. Min vän vän Waldemar Flucht har lovat att vi kommer att få se BRUTAL JÄVLA DÖD I NATT!"

En timme senare hade Helmut Weiss sett till att fem fullastade vagnar med alkohol, dragna av svarta oxar, åkt iväg i riktning mot Weavers Brücke. En sjätte vagn stod utanför värdshuset som nu var tömt på gäster. I den öppna vagnen satt en rejält skadad Bengt “The Knife” med sin hantlangare Gert. På golvet i vagnen låg en bunden kvinna bara klädd i ett linne. Kvinnan hade skärsår på armar och ben och var blåslagen. Hennes blick var tom och frånvarande. Sara Topfer, en av “hamnens vårblommor”, hade under ett par dagar befunnit sig i helvetet i The Knifes högkvarter. Det enda hon visste var att The Knife hade sagt att hon skulle jobba ikväll. Bengt “The Knife” var kraftigt beväpnad med pistol, svärd och tre knivar. Hans blick var hatisk och känslokall. Gert hade ett svärd i sitt knä och ett tygskynke för sin mun. Bloody Bert kom ut från värdshuset och drog en fastbunden man efter sig i håret. Mannen skrek av smärta. Framme vid vagnen hjälptes The Knife, Gert och Bloody Bert åt att kasta mannen in i vagnen. The Knife ställde sig sedan över den fjättrade mannen och urinerade honom i ansiktet. “Igår Crime Lord, idag Piss Lord” skrattade Bengt “The Knife” rått. Bloody Bert skrattade åt The Knifes skämt och en kraftig doft av alkohol omgav den ökända kocken på The Upright Pig.

Albrecht Swearmonger var rädd. Mycket rädd. Han var bunden och kraftigt misshandlad. Vagnen var på väg i riktning mot Weavers District och Weavers Brücke. Han var på väg tillbaka till sitt gamla högkvarter. Men den här gången hade allt förändrats. Swearmongers kriminella imperium var krossat. Frågan var vad som väntade på honom?

View
Kvällen den 31 Sigmarzeit, prolog 1, spelhelg 8
Överraskande information

image.jpg

Friedrich von Kaufman var djupt försjunken i manuskripten, loggböckerna och kapten Tempelmanns personliga dagbok. Allt det som The Southland Expedition hade fört med sig. Det var en väldigt fascinerande läsning. Så mycket ny kunskap hade aldrig tidigare samlats och tagits in i Averheim på en och samma gång. Herr Curd Weiss hade med exemplarisk noggrannhet sorterat och katalogiserat dokumenten. Särskilt intressanta dokument hade han lagt i en egen hög. Friedrich von Kaufman var mäkta imponerad av det arbete som Curd Weiss hade utfört. Det var nog ingen som tänkte på det men von Kaufman var övertygad om att Curd Weiss hade den skarpaste hjärnan i hela Averheim. Friedrich var övertygad om att inte ens medlemmarna i The Sun Society kunde mäta sig med Curd Weiss intellektuella kapacitet. Men det absolut bästa var att Curd Weiss var en man som verkade i kulisserna. Han hade inga laster, han hade inget behov av att synas eller stå i centrum och han var inte intresserad av pengar, kvinnor eller vin. Istället var han helt dedikerat på att i bakgrunden sköta von Kaufmans växande affärsimperium.

Det knackade på dörren till kontoret och Gunnar Tabecks röst hördes “Ni har besök Graf Friedrich von Kaufman, det är Ferenc von Alptraum som söker er”. Friedrich blev förvånad, vad ville Ferenc von Alptraum. Med snabba rörelser plockade Friedrich bort alla dokument från skrivbordet och la dem istället i garderoben. Av ren reflex låste han även garderoben. Ingen kunde vara tillräckligt försiktig i dessa oroliga tider.

“Ferenc von Alptraum, vad förärar mig den äran?” sa Friedrich von Kaufman.
“Graf Friedrich von Kaufman, du vet att jag inte gillar småprat eller kallprat så jag går direkt på sak. Din ambassadör har besökt The Old von Alptraum Mansion i sällskap med Astromancer Werner Lankdorf och en kvinna som av beskrivningen skulle kunna vara ambassadör Leonora von Krieglitz. Ytterligare två personer fanns även med i sällskapet, en man med svart lapp för ögat och en rödhårig kvinna. Vilka de två sista personerna är vet jag inte.” sa Ferenc von Alptraum.
“Hur kan du veta detta?” undrade Friedrich.
Ytterligare en man klev plötsligt in i rummet. Mannen hade djupa ärr på vardera kind och han var klädd i enkla kläder, likt en bonde.
“Mitt namn är Kristian Achbeck, jag är väktaren som övervakar den gamla herrgården. Jag är en trogen tjänare till Ferenc von Alptraum. Jag såg en vagn dragen av hästar åka mot herrgården tidigare idag. Jag har en väldigt god observationsförmåga och beskrev personernas utseende i detalj för Ferenc von Alptraum. Av beskrivningen kunde han förstå vilka personer som besökt herrgården” sa den mystiska mannen.
“Graf Friedrich von Kaufman, vi har ju tidigare samtalat om att The Old von Alptraum Mansion är en farlig plats, en plats som vi alla bör lämna orörd. Du lovade mig för ett antal år sedan att låta herrgården vara just orörd. Därför förvånar det mig väldigt att du skickat din ambassadör till herrgården och i vilket syfte? Det är ett farligt spel du spelar och hur kommer det sig att ambassadör Leonora von Krieglitz är inblandad i den här historien?” Ferenc röst var lugn och sansad och han talade som alltid med en låg röst. Men det fanns ett svagt tecken av irritation i tonen.

Friedrich von Kaufman blev alldeles förstummad när han hörde den märkliga historien. Vad gjorde Ruben och Werner på The Old von Alptraum Mansion? Och varför var de i sällskap med den vedervärdiga Leonora von Krieglitz? Det kändes inte bra. Spelade hans ambassadör och hovmagiker ett dubbelspel? Intresset för ockultismens mörkaste hemligheter verkade vara något som intresserade ett oroväckande antal personer i Averheim. Friedrich von Kaufman var fast övertygad om att sådan kunskap endast borde innehas av de fyra mest intelligenta personerna i Averheim; Friedrich själv, Herr Curd Weiss, Ferenc von Alptraum och Luminary Konrad Mauer. “Das Kaballah auf Heimlich Wissen”. Det var över ett år sedan den hemliga gruppen eller rättare sagt det lösa nätverket hade sammankallats. Men Friedrich hade förstått att vissa medlemmar hade pratat om saker man inte borde tala med andra om. Luminary Konrad Mauer läckte hemlig kunskap som ett såll och Ferenc von Alptraum spelade ett eget märkligt spel. Dessutom litade ingen i “das Kaballah auf Heimlich Wissen”på varandra. De både spionerade och baktalade varandra. Allt för att komma över hemlig kunskap för egen vinning och för att få ett kunskaps- och informationsövertag. Endast Curd Weiss var pålitlig i Friedrich ögon.

“Ferenc von Alptraum, min vän. Jag är glad att du delger mig denna information för jag kan försäkra dig, jag till och med svär vid vår hemliga Kabbalah, att jag inte känt till Rubens och Werners handlingar. De verkar på eget bevåg med en agenda som jag inte känner till. Du måste lita på mig kära vän. Jag har inget med denna affär att göra” sa Friedrich von Kaufman.
Ferenc von Alptraum mötte Friedrich ord med ett hånleende och lämnade rummet utan att säga ett ord. Den mystiska mannen Kristian Aschbeck stirrade mot von Kaufman. Sedan gick han fram till von Kaufman och viskade i adelsmannens öra med hes röst “Dina vänner har stirrat in i Satin Tronen, jag kände husets kraftiga manifestation av Dhar. Mein Liebling Herr Liebling. Du förstår vad som kommer att ske”. Därefter lämnade Kristian Ascbeck rummet.

En halvtimme senare satt Friedrich von Kaufman i samtal med Herr Curd Weiss. De båda männen diskuterade vad de skulle göra. Herr Curd Weiss råd var att de inte skulle konfrontera Ruben och Werner. Inte ännu. Inte innan de visste mer. The Garden Party måste organiseras och genomföras just nu. Det var prioritet nummer ett. Den politiska symboliken var viktigast just nu. Von Kaufman skulle stärka sin position i kampen om tronen vid The Garden Party. The Southlands Expeditions skatter och kunskap skulle ge von Kaufman en plats i Averheims absoluta rampljus. Men efter The Garden Party skulle Ruben och Werner ha ett och annat att stå till svars för.

View
Kvällen den 31 Sigmarzeit, Satin Tronen
Efterspel del 2

image.jpg

The Old von Alptraum Mansion var återigen öde. Tystnad rådde. En lukt av parfym, som den ljuva doften av en sommaräng fylld med vackra blommor, blandades med doften av svart bearbetat läder och doften av otvättat kön. Skönhet och smutsig dekadens förenades i en märklig blandning.

Det hade gått en timme sedan en grupp av modiga äventyrare hade tagit sig in i herrgården och bestigit dess vind. Trängt in i byggnadens sköte. Två personer hade även nått fram till Herr Lieblings garderob och stirrat in i spegeln. De hade utan att veta det skådat in i The Realm of Chaos, sett verkligheten bortom verkligheten. Skådat, om än väldigt flyktigt, självaste Satin Tronens väktare. Väktaren som var Loesh älskare och älskarinna. Hermafroditen The Giver of Endless Pleusures. Hade personernas viljestyrka varit mindre hade deras själar dragits in i den ändlösa dekadensen tills tidens slut….

The End Times. Världen var döende. Slutet närmade sig. Men Satin Tronen förnekade det. Slaanesh deltog inte i planeringen av världens undergång. Slaanesh ville att världen skulle leva och utvecklas. Glädje, skönhet och lust fick aldrig ta slut. Njutning i all oändlighet. Upplev allt – det finns inga lagar. Gör vad du vill så länge du finner nya upplevelser för själen och kroppen. Men världen var döende och inte ens Slaanesh kunde längre skärma sig från vad som skedde.

I fjärran norden vandrade barbarstammarna söderut för att krossa Kislev och sedan The Empire. Krigstrummorna dånade från fjordarna, bergen och barrskogarna i Norse till taigan norr om Kislev. Archaon hade krönts till mannen som skulle avgöra världens öde. Men få, om nästan ingen, av de kaosdyrkande stammarna hade förstått vad The Lord of End Times sanna uppdrag var. Att förgöra världen och transformera den till något nytt. Förändring. Världen skulle gå under och sedan muteras och transformeras till en helt ny värld. Och så skulle det fortsätta i all oändlighet. Födelse, förändring, undergång och återfödelse. Tzeentch makt var stor. Men Slaanesh motsatte sig detta. Njutningen var här och nu. Inte imorgon. Inte i en ny värld.

Att Averland sommaren 2520 efter Sigmars födelse skulle vara platsen där hela världens öde skulle avgöras var det ingen, kanske inte ens de mörka gudarna, som visste. Men sanningen var att under den varmaste sommaren i mänsklighetens historia skulle världens öde avgöras här i Averland. Det var här som en grupp vanliga människor, helt ovetandes, dragits in i det oförutsägbara kosmiska spelet. Handlingar som kanske verkade obetydliga i ett större sammanhang skulle vara de som avgjorde om The End Times skulle inträffa eller ej. Och de alla från Wera, Werner, Ruben, Gabriel, Caspar och Ingvald till The Enemy Within och Herr Liebling var bara ovetande brickor i spelet som gudarna spelade. Saken var dock den att inte ens gudarna förstod dessa individers betydelse för spelet. Men en sak var dock säker. Satin Tronen tänkte, med alla medel tillgängliga, kämpa för världens överlevnad mot The Great Mutators konspirationer för världens undergång.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.