The Enemy Within Averheim Sessions

Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 5, spelhelg 12
Källaren är i Streissen nu

IMG_2538.JPG

“Källaren finns i Streissen nu” med de orden avslutade doktor Moebius den makabra föreställningen. Det fåtal gäster som lyckats och haft modet att följa hela föreställningen från början till slut var helt psykiskt utmattade. Starka känslor, allt från skräck, ångest och rädsla till ren eufori, glädje och lycka var det som fanns kvar hos publiken. Vissa applåderade föreställningen och skrek högljutt av glädje, en ung kvinna började helt oväntat att sjunga en melankolisk barnvisa, en man stirrade in i väggen samtidigt som han skrek ut sin ångest, ett par personer låg på golvet och skakade av ångestfylld rädsla och två män började spontant och passionerat att kyssa varandra trots att de aldrig tidigare setts.

Doktor Moebius stod längst ned på trappan till källaren och tog in publikens känsloyttringar. Det här var hans största föreställning någonsin. Ett mästerverk. Bakom Doktor Moebius fanns bara ett kolsvart tomrum av ingenting. Källaren var borta. Fysiskt försvunnen, en total omöjlighet enligt fysikens och naturens alla lagar.
“Mina damer och herrar, källaren finns i Streissen nu! Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre tackar er alla för er medverkan, er uppmärksamhet men framförallt för era känslor. Än en gång ett stort tack och kärlek till er alla” sa Doktor Moebius teatraliskt. Han knöt därefter ett rött tygskärp runt midjan och stängde den gröna sidenrocken som tidigare varit helt öppen och ogenerat visat hans nakenhet och mandom. Sedan gick han runt till var och en i publiken, kramade och kysste dem alla.

Ut ur det svarta tomrummet, där källaren en gång funnits, steg Elistsa “skuggornas mästare”. Det verkade som om ingen kunde se henne. En som dock såg Elitsa var Lisa Winkelman. Lisa hängde svävande ovanför trappan, fäst i kedjor runt armar och ben som i sin tur var fästa i taket. Det var som om hon svävade på mage över publiken. Lisa var naken och hela kroppen var täckt av stearin som runnit ut från det 20-talet vaxljus som var uppställda på hennes rygg. Hon hade deltagit i föreställningen som en levande ljuskrona. Om det var hennes roll i föreställningen, ljuskronan som spred ljus och sanning över de mörka hemligheterna, som gjorde att hon kunde se Elitsa var något inte ens Doktor Moebius skulle kunna förstå eller förklara.

Elitsa passerade obemärkt genom publiken som om hon inte existerade. Hon gick upp för trappan och sedan ut i den stora salongen. Lisa kände en ofattbar skräck när hon såg Elitsa röra sig i skuggorna. Det var något omänskligt och skrämmande över henne. Den porslinsvita huden i den mörkgrå tunikan. Den var som om hon var en levande skugga utan fysisk form.

I den stora salongen låg folk nakna här och där, antingen ensamma eller tillsammans i små grupper. De flesta sov, utmattade efter en lång natt av njutningar. Vin, mat, opium och weirdroot hade funnits i överflöd och fritt delats ut av Bertholz, Doktor Moebius bokhållare och Steward. Rummet hade på småtimmarna, efter det att Doktor Moebius, August van der Wreijswiik, Dina, Harim och Silas Hornblower framfört teatern förvandlats till en orgie där alla älskade med alla, oberoende av ålder eller kön. De som verkligen ville och vågade se slutet på föreställningen hade följt med Doktor Moebius ned i källaren men de flesta hade nöjt sig med att vara kvar i salongen och istället fånga de lätta njutningarna. Linda Therese von Mohr var en av dem som stannat kvar och hon låg utsträckt på en hög med sidenkuddar. Hon såg avslappnad och hög ut, log förföriskt och tittade sig omkring i rummet. På hennes vänstra axeln låg en naken kvinna, Mathilda Durbein och sov. På den högra axeln låg en annan naken kvinna sovande, Beatrice Knox.

Doktor Moebius gick fram till Linda Therese och skakade lätt på huvudet. Sedan sa han;
“Så du vågade inte följa med oss ned i källaren. Kanske var du rädd för vad du skulle finna och vad du skulle upptäcka om dig själv. Rädd för att möta Elitsa. Rädd för att du är ensam och övergiven. Trots din skönhet vill ingen egentligen ha dig då alla vet hur mörk och förvriden din själ är. Ingen älskar dig Linda Therese”.
“Du vet inget om mig eller den plats och ställning jag har” svarade Linda Therese bryskt och märkbart irriterat.
“Det är dags för dig att lämna oss i fred, vi vill inte ha dig här. Du är en icke önskvärd person” svarade Doktor Moebius lugnt.

Plötsligt stormade en äldre man fram från ett närliggande rum. Mannens bruna munkkåpa var nerkissad och smutsig och runt halsen bar mannen ett silversmycke som föreställde en uggla. Mannens pupiller var stora, blicken ofokuserad och det var helt uppenbart att han var hög på weirdroot.
“Du är en bedragerska, du är inte den Linda Therese som jag en gång älskade. Du är inte kvinnan som födde min son Ruben. Du är en onaturlig hynda, en abnormation och styggelse mot världen och mot Verena. Återvänd till det mörka rike du kommer ifrån. Jag vet att det är du som deltagit i våldtäkten och mordet på syster Tina. Du och dina vidriga vänner. Vid Verena, jag förbannar dig” skrek rektor Gregor galet samtidigt som han sprang fram mot Linda Therese med en dolk i handen.

Rektor Gregor drogs plötsligt upp i luften av en osynlig kraft, han svävade nära taket ett par sekunder och sedan kastades han mot en vägg med en stor kraft. Han kraschade rakt in i en stor spegel som krossades och Gregor föll i marken i ett regn av tusen spegelbitar. Linda Therese reste sig upp. Hennes ansikte var förvridit av hat och ilska och hon gick bestämt fram mot Gregor. Rektorn låg utslagen på golvet, täckt av skärsår och blod.
“Gör det inte Linda Therese, du har ingen rätt att ta den gamle mannens liv” sa Doktor Moebius med en lugn men väldigt bestämd röst.
“Doktor Moebius, jag är inte dum. Jag förstår att rektor Gregor är en del av din förbannade föreställning. Jag har fått nog av det här patetiska skådespelet men nu ska jag förändra din historia” skrek Linda Therese.

När Linda Therese var bara ett par meter från rektor Gregor kände hon hur något greppade tag om hennes ben. Hon tittade ned på golvet men såg inget förutom en svart tomhet som tycktes ha öppnats precis under hennes ben. Något försökte slita ned henne i den svarta tomheten. Linda Therese uttalade ett par ord på ett icke mänskligt språk och hela rummet lystes upp av ett dovt rosaskimrande sken. Rummet doftade parfym och sommaräng. Ur Linda Therese båda bröst rann det en vit vattnig vätska, nästan likt bröstmjölk. Vätskan droppade snabbt ned på golvet och den mjölkvita substansen täckte snart den osynliga kraft som försökt dra ned Linda Therese i mörkret. Vätskan tycktes jaga bort skuggorna och Elitsa blev fullt synlig. Hon svävade som en vålnad i den mörka tomheten under
Linda Therese.

Källaren var i Streissen nu. Den materialiserades sakta och på det kalla stengolvet som var täckt av vatten steg något upp ur djupet. Något som tidigare stigit upp ur Aver vid Weavers District i Averheim.

Under Sigmartemplet i Averheim, i en mörk cell, kunde en kakafoni av galna röster höras. Ignatius Jonn och Agaton Coronis samtalade med hundra olika stämmor och röster.
“Vi är i Averheim nu”
“Men de är i Streissen nu”
“Vi ljuger”
“De ljuger”
“Vi talar sanning”
“De hatar oss”
“Vi hatar dem”
“Vem hatar vem”
“Vi manipulerar dem alla”
“Bara vi”
“Nej vi, inte bara vi”
“Källaren är i Streissen nu”
“Nej den är i Averheim”
“Tiden är lögn”
“Om vi ljuger dör tiden”
“Vi ljuger”
“Vi talar sanning”
“Vi är…”
“Är vi…”
“Vi är galna”
“Vi ser sanningen”
“När vi ljuger ser vi färger”
“The Enemy Within”.
“Vi vet vem det är”

View
Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 4, spelhelg 12
Mot Streissen!

IMG_2527.JPG

Morgonsolen reste sig över Averheim och nattens mörker gav sakta vika. Snart skulle staden bada i solskenet och ännu en varm dag var i antågande. Vid det ståtliga värdshuset The Journeys End rådde febril aktivitet denna tidiga morgon. Tre stora svarta droskor samt en mindre vagn, alla med The Red Arrow Coaches röda pil målad på vagnarnas sidor, förbereddes för avfärd mot Streissen. Väskor och bagage lastades och surrades fast på vagnarnas tak. Draghästarnas kondition och hovar kontrollerades av stallpojkar så att hästarnas var i prima skick och hästskorna var fräscha och stadigt fästa i hovarna. I en vagn skulle Friedrich von Kaufman färdas tillsammans med sin gamla mor Elisabeth von Kaufman, moderns hovdam Amelie von Steiner, Herr Curd Weiss, Albrun Falk och den svårt sjuka Baron Sigmund von Hindenburg. Den andra vagnen rymde hela “cirkus von Tuchtenhagen”, det vill säga Theodosius von Tuchtenhagen, Leonora von Krieglitz, Hogweed och Dagobert Gabor. I von Tuchtenhagens vagn var även Bartol von Ogdeburg medpassagerare. Den tredje vagnen var abonnerad av stadens mest framstående köpmän, samtliga medlemmar av Averheims mäktiga Merchant Guild. I vagnen färdades Gregor Geldloss, Anders Kreuz, Pieter Stuttenglas, Helmut Matter, Beatrice Hurdelberger samt assistenten Laban Nieder och legoknekten Gerald Trinkenstein. Den enda medlemmen av köpmannagillet som saknades var Lena Steinhäger. Den fjärde och mindre vagnen var en helt publik vagn för passagerare som köpt biljett till Streissen. I vagnen fanns bland annat en förklädd halfling familj som reste under falsk identitet, det var Waldemarius, Äppfelbert och Blümchen Loamdelve. Vagnen var mer än fullsatt och rymde sammanlagt hela 11 passagerare som bokstavligen satt i knä på varandra. I vagnen fanns det även två väldigt udda passagerare, Luminary Konrad Mauer och Franz von Niebelwald. Stämningen i vagnen var tryckt då samtliga passagerare var livrädda för den märkliga magiker som satt mitt bland dem.

Inspektörer och livvakter från adels- och köpmannafamiljerna gick igenom vagnarnas skick och diskuterade säkerhetsarrangemang med kuskarna. Herr Curd Weiss representerade The Red Arrow Coaches och såg personligen till att allt flöt på som planerat. Om mindre än 10 minuter skulle vagnarna lämna Averheim. Redan imorgon skulle ytterligare tre vagnar, med höga dignitärer som passagerare, resa mot Streissen. Curd Weiss skyndade sig även in i The Journeys End och upp till ambassadör Ruben Ulfman von Mohrs tjänsterum och lämnade där ett handskrivet brev på skrivbordet.

Brevet till ambassadör von Mohr löd; “Ambassadör, jag och Friedrich von Kaufman reser nu på morgonen till Streissen. Von Kaufman har ett viktigt och brådskande möte med en delegation från Nuln. Vi vill att du snabbt utser en ny värdshusvärd för The Journeys End som kan sköta verksamheten på ett kapabelt och professionellt sätt. Även att du stämmer av med personalen att allt är i sin ordning och sedan att du redan imorgon åker med en av vagnarna som rullar mot Streissen. Se även till att organisera allt relaterat till de tre droskornas avfärd imorgon. Av säkerhetsskäl ska samtliga vagnar färdas gemensamt i kortege och det är din uppgift att tygla motstridiga viljor hos olika adelsfamiljer. Väl i Streissen söker du upp mig och Friedrich von Kaufman i von Kaufmans stadshus på adressen Adel Ring 5, i närheten av Streissen Burg. Du kommer sedan, i egenskap av din post som ambassadör, att ha fullt upp med uppgifter inför konklaven den 7 Sommerzeit. Med vänlig hälsning Herr Curd Weiss”.

Det skämtades om att The Journeys End snart skulle vara lika tomt på gäster som det fanns guldmynt i en tiggares skål. Inom loppet av bara ett par dagar skulle alla som räknades i Averheims societet vara på väg till Streissen och den annalkande konklaven. När konklaven var klar och adeln valt en ny Elector Count för Averland skulle det hela firas med den stora festivalen “Streissen Wine & Beer Festival in Honour of the new Elector Count of Averland”. Ett traditionsenligt spektakel sedan flera hundra år tillbaka i tiden som skulle innebära ett par dygn av konstant firande med ett överflöd av mat, dryck och underhållning på Streissens gator. Festivalen avslutades alltid med den nattliga tjurrusningen på stadens gator för att följande morgon låta folket se den nyvalda härskaren krönas i Sigmarkatedralen. En ceremoni som avslutades med att Averlands nykrönta Elector Count skulle skåla, med och till folkmassan utanför katedralen, i ett vinfyllt horn av bergsget. Hornet var en över 2500 år gammal relik som tillhört självaste Siggurd, Averlands anfader, och som Sigmar och Siggurd skålat med och druckit ur för att befästa vänskapen och alliansen mellan Sigmars stam Unberogens och Siggurds stam Asoborns. Det var kutym att Averlands nyvalda Elector Count betalade för hela kalaset. En sedvänja som blivit allt mer kostsam genom åren då varje ny Elector Count försökte göra festivalen än mer storslagen och spektakulär än vad företrädarnas varit. Flera gånger genom historien hade det även inneburit att Averlands nyvalda härskare startat sin ämbetsperiod svårt skuldsatt. Streissen befolkning låg i vanliga fall på nästan 6000 invånare men när kröningsfestivalen gick av stapeln skulle stadens folkmängd mer än fördubblas. Fälten runt staden skulle förvandlas till stora tältläger där festivalbesökarna bodde. Medborgare från hela Averland och även från angränsande provinser som Wissenland, Reikland och Stirland skulle resa till Streissen och ta del av gratisfestivalens storslagna nöjen och utbud.

Här och där på vagnsgården utanför The Journeys End förekom det intensiva diskussioner huruvida landsvägen mot Streissen var säker att färdas på. En oro fanns för banditöverfall eller till och med anfall från grönskinnen som flera gånger den senaste månaden siktas i närheten av både Averheim och Streissen. Adels- och borgarfamiljerna skulle dock resa i vagnskortege med egna vakter på vagnarna och även med beridna vakter vid sidan om. Curd Weiss hade fått samtliga adelsmän och borgare att gå med på att resa i kortege för att öka säkerheten jämfört med om vagnarna färdades ensamma.

Kortegen skulle övernatta på The Red Arrows Coaching Inn “The Red Running Cow” som låg längs landsvägen mot Streissen. Det var ett stort befäst värdshus med ett 30-tal rum som tillhörde von Kaufmans affärsimperium.

När lastningen av bagaget var klart, hästarna förspända och samtliga passagerare satt i vagnarna gav Curd Weiss order om avfärd samtidigt som han hoppade in i von Kaufmans vagn. Vagnarna rullade på led ut på det kullerstensbelagda Plenzerplatz. Vagnskortegen iakttogs noggrant av två män. Den förste mannen var Ludwig von Pappen, som passande nog var tidigt uppe för en morgonpromenad. Den andra mannen var en betydligt mer udda person. I fina borgarkläder, som satt alldeles för snävt över magen, stod The Upright Pigs alkoholiserade kock Bloody Bert lutad mot The Journeys Ends husgavel. De fina kläderna passade inte alls ihop med den fårade, smutsiga och illaluktande personen. När den fjärde och publika vagnen passerade framför Bloody Bert sprang han fram till vagnens dörr och höll med sin högra arm ett förseglat brev högt upp i luften.
“Luminary Konrad Mauer, ni glömde både det här kontraktet och pengarna i kuvertet när ni senast träffade Herr Frederick Grosz” ropade Bloody Bert högt samtidigt som han kastade in brevet i kupén genom vagnens öppna fönster.

View
Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 3, spelhelg 12
Little House on Aver

IMG_2518.JPG

Dimman låg fortfarande tät runt “Little House on Aver”, men snart skulle den ge vika. Solens första strålar speglade sig i flodens spegelblanka yta. Här och där kunde ringar, som skapats av lekande flodabborrar, ses på vattenytan. Det var lugnt och fridfullt. Till och med i hamnkvarteren rådde det för ovanlighetens skull stillhet och tystnad förutom att några hamnarbetare, som precis staplat ut från The Upright Pig efter en natt av intensivt supande, högljutt sjöng en obscen fyllesång.

Vid “The Little House on Aver” rådde det dock febril aktivitet. Två fraktbåtar hade förtöjt vid öns lilla kaj och flera kruttunnor rullades ut från huset på ön och lastades ombord på båtarna. Hamnarbetare från The Hooks jobbade både snabbt och effektivt. Förutom krutet lastades även pistoler, musköter, armborst, svärd, hjälmar, läderrustningar och proviant ombord. 12 välmående ridhästar fördes också ombord. Hästarna var märkta med ett litet brännmärke på höger bakdel. Där hade ett litet märke föreställande Averlands sol bränts in. Ett tecken på att det var stridstränade ridhästar tillhörande Averheims garnison.

Flera ökända personer från Averheims undre värld fanns på plats denna tidiga morgon. Jochen dirigerade sina män i The Hooks för att lastningen skulle gå snabbt, smidigt och vara klar innan dimman lättade. Vid kajkanten stod den brännskadade Stanislav Schüssel och betraktade lastningen av fraktbåtarna. Vid hans sida stod Gert med sin karakteristiska näsduk som skydd för munnen. På en stor sten vid vattnet satt Gertie Borg och åt lite bröd. Bredvid henne satt The Upright Pigs värdshusvärd Helmut Weiss med en vinflaska i handen.
“De ser kärvänliga ut Helmut och Gertie” konstaterade Stanislav.
“Hon är en äcklig kvinna, det är dom alla” väste Gert.
“Du har ingen jäkla koll på kvinnor Gert, så sluta med det där skitsnacket. Gertie är väldigt duktig, hon har dragit in stora pengar till The Man in the Black Hood. Men jag trodde att Gertie var älskarinna till Herr Grosz så därför är jag förvånad att hon sitter där med Helmut” sa Stanislav.
“Frederick Grosz är alldeles för smart för att fästa sig vid en kvinna. Han är alldeles för smart för det” muttrade Gert.
“Hur är det föresten med The Knife? Eller ska vi kalla honom enarmade kniven nu?” skrattade Stanislav fullt medveten om att han provocerade Gert.
“Håll käften din brännskadade idiot” spottade Gert fram och sedan gick han ilsket därifrån.
Stanislav Schüssel var nöjd över att ha fått bort Gert från kajen. Han ogillade Gert sedan flera år tillbaka och än mer ogillade han Gerts chef Bengt “The Knife”.

På ön gick Herr Murrmann och Caspar Junior omkring och iakttog vad som skedde. De bar båda rentvättade kläder och luktade tvål. Ibland stannade de till och Herr Murrmann pekade då på någon person för att därefter viska något till Caspar Junior. Alla personer på ön tycktes sky Murrmann som pesten och gick långa omvägar för att undvika honom. Absolut ingen vågade möta psykopatens blick.

Kirsten Wahnsinn låg utslagen på en packlår bakom öns enda hus och tuggade intensivt på weirdroot. Hon hade varit försvunnen från hamnen några dagar och sedan plötsligt dykt upp igen. Hon hade då varit både rädd och skärrad och svamlat om att hon varit fångad i ett hus i Weavers District. Något fruktansvärt hade kommit upp ur vattnet den natten då Pit Fight matchen på Weavers Brücke hållits och sedan hade hon yrat något obegripligt om att Hilda Fickmichspäter hade rört hennes kropp och själ. Hon hade varit konstant hög på weirdroot sedan hon kommit tillbaka. Hennes vanligtvis aggressiva uppträdande var som bortblåst och istället var hon nästan helt apatisk.

På en liten träbänk framför huset satt stadsvakten Walfried Wirtz och samtalade med trappern Hans Blichter. Walfried skrattade gott när han mottog en läderbörs fylld med silvermynt av Hans. De båda männen pratade förtroligt och glatt precis som två gamla vänner brukar göra.

Den enda av Averheims värsta kriminella avskum som egentligen saknades den här morgonen på “The Little House on Aver” var Bengt “The Knife”.

Inne i det fallfärdiga korsvirkeshuset, som upptog den största delen av den lilla öns yta, satt Frederick Grosz vid ett bord. Vid hans sida satt Pit-Fighter arrangören Valdemar Flucht. Två medlemmar av The Hooks förde en illaluktande man klädd i trasor fram till bordet. Mannen hade en ögonbindel för ögonen. Frederick gav ett tecken till hamnarbetarna att ta bort ögonbindeln på mannen.
“Gottfried Hanson, jag har hört att affärerna går dåligt. Du har tydligen förlorat din träckvagn. Det var visst i din vagn som stadsvakten, på en sidogata till Friedrichshafen Platz, hittade liken efter Faustman “The Fist” och Fritz Flink" sa Frederick.
Gottfried Hanson svarade inte utan tittade sig rädd och förvirrad omkring i rummet.
“Nåväl Gottfried, det här är din lyckodag. Vi ska bli affärskompanjoner du och jag. Du förstår, jag hade många affärer med Fritz Flink men nu när han är död behöver jag en ny kompanjon. Och då kom jag att tänka på dig. Vid Shallya sa jag till mig själv, stackars Gottfried har inget jobb längre nu när han inte längre har en träckvagn. Men jag kan fixa ett välbetalt jobb till honom. Och inte behöver han anstränga sig heller. Bara signera några papper” sa Frederick och log. Frederick la fram en proppfull läderbörs på bordet och fortsatte sedan prata.
“Det finns 120 brass pennies i den här börsen och de är dina om du sätter din namnteckning på dessa dokument”. Samtidigt la Frederick prydligt fram fem dokument på bordet.
“Men jag kan inte skriva” sa Gottfried.
“Det behövs inte min vän. Dokumenten är redan signerade men vi behöver att du sätter ditt bokmärke på dem, precis här där ditt namn står, för att de ska vara juridiskt giltiga” sa Frederick med en vänlig röst.
“Herr Grosz, vad…vad är det du vill att jag signerar. Vad innebär dokumenten?” stammade Gottfried fram.
“Det min vän är inget som du behöver bekymra dig om. Sätt bara ditt bomärke på dokumenten så är pengapåsen din. Har du någonsin tjänat pengar på ett så här lätt sätt? Gottfried jag har inte hela dagen på mig, jag är en strängt upptagen affärsman så signera nu dokumenten så tar gentlemännen i The Hooks dig sedan tillbaka till hamnen. Spendera sedan pengarna och njut av din rikedom. Ta ett bad, köp lite nya kläder, ta ett par stop öl och lite kålstuvning på The Upright Pig och unna dig sedan något lyxigt, kanske till och med ett besök hos någon av hamnens vårblommor” sa Frederick.
Gottfried var nervös och händerna skakade. Bakom honom stod två råskinn från The Hooks. Brutala män som var vana att misshandla de personer som inte lydde. Han kände sig tvungen att signera dokumenten med sitt bomärke. När signeringen var klar fick han penningpåsen av Frederick, fick ögonen förbundna igen och eskorterades sedan till en roddbåt av The Hooks medlemmarna.

“Matilda Durbein måste tas död eller levande” tänkte Frederick hastigt. Hans tankar avbröts dock på grund av att så fort Gottfried Hanson lämnat rummet kom Fredericks närmsta man, den storvuxne Rutger Cornelius, in med en ny gäst i rummet. Den här gästen hade inte förbundna ögon. Gästen utstrålade istället arrogans och självsäkerhet värdigt en person som just nu var Averlands mest mäktiga och inflytelserika person. Frederick reste sig upp och hälsade artigt på gästen med ett kraftfullt handslag. Sedan sa han;
“Nicklas Pürfurst, en verklig ära att se er. Jag är mycket tacksam över att ni kom till detta möte. Vi har affärer att diskutera, affärer som gynnar oss båda”.

View
Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 2, spelhelg 12
Det treögda oraklet talar genom Lena Steinhäger

IMG_2482.JPG

“Vi måste ge oss av och lämna Averheim. Vi kommer att dö om vi stannar här. The Black Hood och hans råttmän kommer att döda oss. Och nu har vi även Witch Hunter Adele Ketzenblum efter oss. Vi är dödsdömda om vi stannar” sa doktor Wilhelm Verfullen stressat och med andan i halsen.
“Nej min vän. Vi stannar. Jag vet att vi spelar ett högt spel. Men vi kan inte fly, vi måste krossa eller åsamka The Black Hood all den skada vi kan innan vi lämnar staden. Vi är The Purple Hand, vi är intrigernas mästare, och vi får inte vanära vår orden. Vad tror du att ledarna i Altdorf och Middenheim skulle säga eller göra om vi drog vår gamla och ärofulla ordens namn i smutsen? De skulle eliminera oss och vi skulle förlora The Great Manipulators välsignelse. Vi måste ställa allt till rätta. Vi lät oss vilseledas och manipuleras. Nu måste vi slå tillbaka hårt.” svarade Lena Steinhäger.
“Slå tillbaka med vad. Vi har ju ingenting kvar. Våra krafter är uttömda efter att ha frammanat demonerna. Tänk bara hur fatalt vi misslyckades med demonen som nu hemsöker ditt eget hus Lena. Varken du eller jag kan komma in i oraklets källare längre. Vi har bara ett val och det är att lämna The Empire och fly till Marienburg. Vi har kontakter där. Vi kan undkomma och bygga upp ett nytt liv med andra identiteter. Det är vår enda chans om vi vill överleva” sa Wilhelm Verfullen.
“Überleben (överleva), überleben till vilket pris? Att fly och vanära The Purple Hand? Att förstöra det som generationer av kultister före oss kämpat för och byggt upp? Tzeentch skulle förbanna oss för evigt och det vet du mycket väl Wilhelm” svarade Lena Steinhäger.
“Jag hör vad du säger, men vad har vi för allierade? Vi har fortfarande en massa pengar men inga allierade förutom Werner och Wera och deras vänner. De är knappast pålitliga och jag är helt säker på att de kommer att förråda oss när de får möjlighet. Vad är det för framtid och hopp? Vi är helt körda om vi stannar här” sa Wilhelm desperat.
“Vi har ju tillsammans bett till Tzeentch att han ska välsigna Werner och Wera. De är vårt sista hopp, de kan förgöra råttmännen och åsamka The Black Hood skada. Jag är säker på att Tzeentch hört vår bön och påbörjat förändringen av deras själar och kroppar. Vi är förenade nu och på samma sida” svarade Lena.

Wilhelm Verfullen suckade tungt och ruskade på huvudet. Att deras bön skulle ha gett Werner och Wera Tzeentch välsignelse trodde han inte på. Lena var desperat och hon försökte bara ingjuta falskt mod i honom. Han sjönk ihop och blev sittande på golvet. Han var en gammal man och han var fysisk utmattad. Det senaste dygnet hade de varit på flykt. De var nu förklädda som enkla tygarbetare. Det trygga huset på Sonnen Straße i das Wein Quarter var förbrukat efter mötet med Werner och Wera. Nu återstod endast huset i Weavers District. En fastighet som Lena Steinhäger köpt i hemlighet och som de fortfarande trodde var säkert. Huset låg dock mitt i fiendens territorium. I Weavers District fanns stadsvaktens huvudkvarter på Lupus Straße och stadsdelen var även den centrala hemvisten för Jade Sceptre. En njutningskult som var väldigt fientligt inställd till The Purple Hand. Minsta misstag skulle avslöja dem och betyda döden.

Wilhelm hade på färden till det säkra huset sett att hans hus, som låg ett par kvarter bort från Plenzerplatz, satts i brand. Han hade i förbifarten köpt det senaste numret av Averheim Gazetter och skräckslaget konstaterat att Witch Hunter Adele Ketzenblum satt hans hem i brand, förklarat honom som kättare och nu gett varje medborgare i Averheim fritt fram att dräpa honom. Det fanns inget som skrämde Wilhelm mer än att hamna i händerna på den sigmaritiska Witch Huntern. Det skulle innebära en lång och ytterst plågsam död. Han lekte med tanken att överge Lena och fly ensam till Marienburg. Försöka att komma med en flodbåt till Altdorf och därifrån sedan ta en båt vidare till Marienburg. Men samtidigt fruktade han Lena Steinhäger, Magister Magistrate för The Purple Hand i Averland. Hennes krafter var visserligen utbrända och till stor del förbrukade efter de komplicerade offerritualer där demoner, från riket bortom, frammanats men hon var en kunnig magiker och hon bar Tzeentch välsignade märke på sin kropp. Han var osäker på om hon redan återhämtat sig och delvis återfått en del av sina krafter. Wilhelm kände inte samma plikt som Lena i att upprätthålla The Purple Hands heder och inte heller driften att utkräva hämnd mot The Black Hood. Hans primära mål var ren och skär överlevnad för egen del.

Lena stod vid fönstret och spanade ut på gatan. Husets fönsterluckor var stängda men genom en liten glipa kunde man se ut på gatan. Allt verkade lugnt. Då satt hon sig ned på golvet, tog fram en krita och ritade ett pentagram på golvet. Ur en liten järnask, som hon hade i kjolens högra ficka, tog hon fram ett fint malet pulver som lyste grönt. Warpstone. Hon hällde pulvret i sin högra hand och tittade andäktigt på det.

Lena sniffade in warpstone pulvret i näsan samtidigt som hon mässade:
“Nakhimbaaar Tzeentch. Futurum hakiiiimbaar. Tchaar divinus. Nakhimbaar Celestial Tzeentch”. Hennes ögon blev först helt vita som om hon var blind, sedan skiftade de färg till lysande klarblåa som om de var formade i den djupaste oceanen i världen. När Lena sedan talade var det inte längre hennes egen röst utan det var rösten från den treögda kvinnan, oraklet som nu var fångad i källaren i Lenas stadshus. Det treögda oraklet som var vaktad av den demon som Lena förlorat kontrollen över.

Wilhelm tittade med stora ögon och lyssnade noga på varje ord som oraklet sa. Flyktigt tänkte Wilhelm att Lena offrat en del av sin mänsklighet när hon sniffat i sig warpstone pulvret. Det skulle med all säkerhet innebära kroppsliga förändringar. En gåva från deras upplysta och allvetande gud, men även en säker dödsdom att hon en dag skulle sluta sitt liv brinnande på en Witch Hunters bål i förtryckaren Sigmars rike.

“De har lyckats. Astromancern och den rödhåriga kvinnan har fått Tzeentch välsignelse. Era böner har hörsammats. Magikern och den rödhåriga kvinnan ledde sina vänner rakt in i råttmännens håla och de dödade dem alla. Alla utom en slav som lyckades fly. Men reliken från expeditionen var inte där. Den är kvar i råttmännens andra högkvarter. Där finns också en av råttmännens största och mest fruktade magiker. En intrigmakare, en Grey Seer, av sällan skådad rang som gömt sig i kulisserna länge nu. Där intrigerar han mot The Man in the Black Hood. Eller är det så att det i själva verket är The Man in the Black Hood som intrigerar och lurar råttmännens stora magiker? Råttmännens magiker är för mäktig för er att att besegra. Men just nu har han begett sig av, med sin bestialiska livvakt, för att undersöka vad som hänt i råttmännens andra håla. Slavens sista ord i livet har fått honom att nyfiket ge sig av för att själv se vad som hänt. Det är den enda chans och möjlighet Tzeentch, i all sin visdom, gett er. Ni har ungefär två timmar på er att sända in magikern, den rödhåriga kvinnan och deras vänner i garveriet för att de ska kunna lägga beslag på artefakten från söderns djungler. Sedan kommer råttmännens stora magiker att återvända till garveriet fylld av raseri och hög på warpstone, farligare än någonsin. Mudflats, det finns en öppning i mudflats, ett avloppsrör från garveriet som mynnar ut i Aver. The Man in the Black Hood’s män känner inte till och bevakar inte detta rör. Det gör dock råttmännen som använder det som en hemlig gång när de simmar ut i Aver” sa oraklet.

Det blev tyst och Lena fick sin ögonfärg åter. Hon såg extremt trött och gammal ut, nästan som hon åldrats flera år. Hon tittade på Wilhelm och sa med trött röst:
“Du hörde oraklet tala. Hitta Werner och Wera och be dem att bege sig till garveriet. De har en chans att stjäla artefakten och den är nu innan råttmännens magiker återvänder. Jag vet inte vem denna råttmagiker är men om det treögda oraklet säger att han inte kan besegras så är det så. Werner och Wera måste komma över artefakten och sedan hitta ett sätt att förstöra den. Bara så kan The Black Hood besegras. Om du gör detta Wilhelm släpper jag dig fri. Du är fri att lämna The Purple Hand och fly till Marienburg och få ett nytt liv.”

Doktor Wilhelm Verfullen lämnade huset. Trots att det var tidig morgon badade staden redan i solsken och värme. Nu gällde det bara att snabbt hitta Werner och Wera.

View
Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 12
Sakhmets stjärnor

IMG_2496.JPG

Dimman som tidigare under natten varit tjock blev allt tunnare när den steg upp ur Aver. Morgonen var i antågande och nattens mörker gav sakta vika när de första solstrålarna speglades i den mäktiga flodens yta. I ek- och bokträden längs Aver satt näktergalar och sjöng. Inte ens en grå liten fågel. I floden lekte abborrarna. Allt var idylliskt och de fasor som drabbat Averheim de senaste dagarna kändes främmande.

Petra Luna Raluca tittade ut över Aver och mot den stora staden på andra sidan floden. Bakom dimman syntes, när hon tittade åt höger, konturerna av hamnen. De stora lagerhusen stod på rad. De flesta var byggda i trä och var svarta av tjäran som de var målade i. Där fanns också de ökända värdshusen The Upright Pig och The White Horse och garverierna. Bakom hamnen reste sig Averheims stora slumområde, der Faust Quarter, som var stadens mest befolkningstäta stadsdel. I floden bortanför hamnen låg Little House on Aver på en ö, men dimman omslöt för tillfället hela ön. När Luna Raluca tittade rakt fram kunde hon se Weavers District. Först den flytande stadens virrvarr av pråmar, bryggor och båtar, sedan de stora tygfabrikerna som stod uppställda längs Aver som stora mörka mastodonter. Där fanns Steinhäger Werk, Kreuz Textil Fabrik och Fabrik der Klüge. En strid ström av väverskor var redan på väg till morgonskiftet. Flera av dem sjöng samtidigt som de förberedde sig för ett långt och slitsamt 12-timmars skift på fabrikerna. Längre upp i Weavers District kunde torget Friedrichhafen Platz skymtas, ett torg som aldrig tycktes sova. Nästan dygnet runt uppträdde artister, musiker och poeter där samtidigt som torghandlare sålde livsmedel, kläder och husgeråd. Vid torget låg även stadens största värdshus, The Golden Spool. Ännu längre bort i staden, på de höga kullarna, låg de rikas kvarter runt Plenzerplatz. På toppen av en kulle kunde den gamla borgen Averburg ses. En borg som byggts om och till genom historiens tidsåldrar och som nu bestod av ett misch-mash av arkitektoniska stilar. Vid Plenzerplatz kunde man även se de höga tornen från Sigmarkyrkan och Shallyas tempel samt de praktfulla adels- och borgarhusen, byggda i tegel och korsvirke, tre till fyra våningar höga. Byggnadsställningar omslöt ett nytt tempel som restes. Ett tempel till kommersens gud, Handrich, ära med syftet att det skulle bli ännu mer praktfullt än vad Sigmars och Shallyas tempel var. På andra sidan kullen fanns stadsdelar, das Wein Quarter och Dwarf Quarter, som inte syntes från denna sida av Aver. Solen reste sig över staden och de röda tegeltaken lystes upp. Stadens husfasader hade en variant av färger, från vitkalkade korsvirkeshus och rödfärgade tegelhus till gråa dystra stenhus. Luna Raluca slogs av hur vacker och storslagen staden var i gryningen. I Averheim fanns ofattbar fattigdom och elände men också enorm rikedom och storhet. Staden var en levande organism där sorg och vemod levde sida vid sida med livsglädje och hopp.

Det var med stor sorg och vemod som Luna Raluca såg sig omkring. Striganylägret höll på att brytas upp. De färgglada vagnarna packades proppfulla med alla ägodelar som folket hade. Den första vagnen var fylld med värphöns och klanens två mjölkkor, den andra var fullpackad med tält och husgeråd, en tredje med redskap och sju getter, i den fjärde vagnen lastades klanens gamla och sjuka, i den femte barnen och i de fyra fyra följande skulle klanens vuxna färdas. Den tionde och sista vagnen tillhörde klanens Petra, Luna Raluca. Klanens både flodpråmar hade redan på natten lättat ankare och åkt mot Streissen. Averheim hade blivit för farligt för Striganyfolket av klanen Rumanjik. En ung flicka vid namn Aishah, inte ens 15 år fyllda, hade för två dagar sedan varit på Friedrichhafen Platz och sålt ägg. Hon hade stannat kvar på kvällen och tittat på eldkonstnärernas uppträdande när de övriga kvinnorna återvänt till lägret. På vägen hem hade hon blivit förföljd av medlemmar i The Canal Gang. Hon hade drabbats av panik och sprungit men blivit ikappsprungen och infångad i närheten av Steinhäger Werk. Där hade männen släpat in henne i ett lagerhus och brutalt våldfört sig på henne under flera timmar. Efteråt hade de kastat henne i Aver för att hon skulle drunkna. Det var endast ett under, värdigt Sakhmet, att ett par Striganypojkar, som varit ute i en eka för att nattfiska flodabborre, hade upptäckt och räddat henne. Aisah fick nu vård i Luna Ralucas vagn. Flickan var både fysiskt och mentalt nedbruten. Hon skulle aldrig bli sig själv igen. Såren var för djupa.

Domnar Hussni hade efter händelsen beslutat att klanen måste bryta upp. Hoten och förföljelserna mot Strigany hade bara blivit värre och värre. Stadsborna kastade sten efter dem och flera Striganys hade blivit brutalt misshandlade. Folket i Averheim skyllde allt ont som hänt i staden på Strigany. Om de stannade kvar mycket längre skulle det bara sluta med att de attackerade och dödade. Domnar Hussni hade haft en långt samtal med Luna Raluca. Domnar Hussni berättade att han fått ett bud om att Machmoud var i Streissen och att Machmoud bett klanen om hjälp.
“När en Strigany ber om hjälp så ställer man upp och hjälper varandra” hade Domnar Hussni sagt. Luna Raluca hade dock bett Domnar Hussni att inte hjälpa Machmoud.
“Du vet vem Machmoud är. Han har gift sig in i vårt folk. Jag vet att han alltid försvarat oss och att han sägs vara vårt folks befriare. En frihetshjälte som strider mot inskränkthet och förtryck. Men det finns en annan mörkare sida av Machmoud också. Han följer inte Sakhmets utan Nagash mörka väg. Han är en Assassin Priest av den mörka nekromantikern. Han kommer bara att ge vår klan olycka” hade Luna Raluca sagt.
“Luna Raluca, du vet också att han har Lady Lydias välsignelse. Vi måste, även om hans vägar och sinnen är mörka, följa honom. Han är Striganyfolkets vän. Han är en av oss sedan den dagen han gifte sig med Sara. Nagash väg är mörk men med Sakhmets ljus kan vi föra honom på en mindre farlig stig. Han behöver vår hjälp. Något ska ske i Streissen och vi måste resa dit för att stödja honom” hade Domnar Hussni sagt. Luna Raluca nickade. Hon visste att beslutet var fattat och nu skulle hon göra allt vad hon kunde för att stödja Machmoud.

Luna Raluca såg en pojke komma springande över bron. Det var Harim. Han såg både rädd, trött och stressad ut.
“Harim, vad händer?” sa Luna lugnt och med mild ton.
“Petra…..jag har sett saker i natt. Saker jag inte förstår…saker jag inte borde ha sett. Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre spelade inatt föreställningen “En resa genom drömmar och sinnen till tronen bortom” eller “Genom mörkret ut i gryningen”. Jag spelade mjölnarpojken Greger som upptäckte att mjöl var lika vitt som snö. Men färgen vitt är inte vitt egentligen. Bortom tid och rum finns det ett rike där sinnena förstärks och färgen vitt har oändligt antal nyanser. Nyanser som speglar själens alla hörn. Både det goda och det mörka. Det var då hon dök upp. När jag befann mig bortom tid och rum. Där tronen bortom finns. Hon som varit försvunnen. Skuggornas mästare Elitsa. Hon….hon var inte som förut. Hon var förändrad. Jag fick se och uppleva min egen dödsångest…" Harim började snyfta och gråta.Han skakade i hela kroppen. Luna Raluca omfamnade Harim. Hon höll honom tryggt i sin famn och lät pojken gråta.

En ensam fiol kunde höras spelas en sorgsen Striganylåt. Fiolens melankoliska ljud omslöt Strigany lägret. Det var tid för uppbrott. Det förföljda folket skulle åter ut i diasporan. Alltid jagade och alltid plågade av fördomar.

Harim tittade upp mot himlen. Morgonen var i antågande men fortfarande kunde stjärnorna ses svagt på himlen. I Striganys urgamla tro, på mångudinnan Sakhmet, sades det att när en Strigany dör så tänder Sakhmet en ny stjärna på himlen. Varje död själ hade en egen stjärna som skulle lysa för evigt. Det var en tro som gav de sörjande tröst. Den dödes själ skulle alltid lysa som en stjärna och varje natt kunde de levande och de döda mötas igen. Saknaden fanns för alltid men så gjorde även närheten.

“Petra, när jag dör kommer du då att se min stjärna på himlen och tänka på mig?” undrade Harim med gråt i halsen.
“Det vet du att jag kommer att göra. Jag kommer att se din stjärna på natten och på dagen är din stjärna i mitt hjärta” svarade Luna.
“Ska ni resa iväg, lägret bryts upp?” undrade Harim.
“Ja vi ska ut i diasporan igen. Vi ska lämna Averheim för alltid. Vi ska ansluta oss till Machmoud. Han sägs finnas i Streissen och han har sänt bud till vår Domnar. Jag ser att du är plågad och rädd Harim. Kom med oss, res med ditt folk igen” sa Luna.
“Jag önskar jag kunde. Men jag kan inte överge doktor Moebius. Han behöver mig mer nu än någonsin. Han behöver mig nu när Elitsa återvänt från tronen bortom” svarade Harim.
Luna Raluca sa inget mer. Harim hade gjort sitt val och en Strigany accepterade alltid det val en annan av deras folk gjorde. Hon kramade bara Harim hårt och gav honom en kyss på pannan. Sedan vände hon sig om och gick mot vagnarna.

Harim stod ensam kvar på platsen där lägret hade varit. Vagnarna hade åkt. Hans folk hade lämnat Averheim. Han var den sista av klanen Rumanjik som var kvar i staden. Men hur länge skulle han leva innan han också blev en ensam och lysande stjärna på natthimlen?

De hade kommit upp ur vattnet och källaren var nu i Streissen.

View
Morgonen den 3 Sigmarzeit, The Meddling of Skaven
Efterspel del 2

IMG_2489.JPG

Thanquol tittade rått-slaven djupt in i ögonen. Slaven darrade och urinerade på golvet i ren skräck. Bakom Thanquol uppenbarade sig den mäktiga och väldigt skräckinjagande råttvarelsen Boneripper, en Rat Ogre med fyra armar och ett mekaniskt vänsterben.

“Prata slav-sak” väste Thanquol.
“De, de, de är döda” stammade råttslaven fram.
“Prata högre idiot om leva-leva fortsätta du vill. Vilka är döda-slaktade?” morrade Thanquol.
“Man-sak dödade dem. Skraab, Kraskulk och Grott är döda-dödade. Alla Eshin mördare-mördade. Stor-stor människo-sak, som en Rat-Ogre, fast ful-fulare och farlig-dödligare, med Zweihänder-stor kniv, mörda-dödade dem alla” fortsatte slaven samtidigt som en distinkt doft av skräck fyllde rummet.
“Slav-sak fly som fluga-skit. Slav-sak prata-tala dumheter-idioti. Slav-sak dö-förgöras” väste Thanquol samtidigt som han höjde sin högra hand och sedan kraftfullt greppade slavens hals med sina sylvassa klor. Slaven sprattlade desperat när blodet forsade ut ur halspulsådern, i över en halv minut, innan han föll död ned på golvet.

Stanken i Atzwigs garveri var mer outhärdlig än någonsin. Doften av urin, släckt kalk, kemikalier och djurkadaver blandades med en frän och distinkt illaluktande doft av råttor och avföring. Garveriet var mörkt men lystes här och där upp av ett onaturligt grönt sken som kom från självlysande stenar som låg utspridda i rummet. I vänstra hörnet av rummet hade trägolvet brutits upp och där låg en stor hög med människokroppar staplade på varandra. Kropparna var i varierande stadium av förruttnelse. Samtliga kroppar hade skurits upp från hals till navel och fått hjärtat borttaget. I mitten av rummet i det stora garveriet fanns ett kopparfärgat fat, som hängde i en rostig järnkedja, fäst i taket nästan sju meter upp. Fatet var lite över en diameter i omkrets och fatets rostbruna färg kändes både smutsig och motbjudande. I fatet låg över ett dussin brännskadade människohjärtan. Ovanpå detta makabra innehåll låg en gyllene kläpp. En kläpp som liknande de kläppar som fanns i kyrkklockorna i Sigmarkyrkorna.

Vid garveriets högra vägg fanns även en över två meter lång järncylinder som var fäst i en ställning med järnvajrar. Ett kugghjul, som stod bredvid cylindern, var i sin tur fäst i ett bronskärl som producerade en grönaktig ånga. Kugghjulet fick cylindern att sakta rotera runt sin egen axel. Under järncylindern låg ett kompakt lager av självlysande stenar som skimrade grönt. På järncylinderns yta var märkliga tecken och symboler på råttmännens språk inristade. En lång slang, av ett läderliknande material, var fäst i cylinderns högra sida och tycktes pumpa in gas från en glasbägare som stod på golvet. Glasbägaren var nästan en meter hög och var fylld av grumlig brunaktig gas.

“Vad händer med mig…världen snurrar….snurrar….vem är jag…Shallya låt mig dö…” mumlade soldaten Günther Fassbinder i ren panik. Men det ständiga snurrandet och den fräna doften av stickande gas tycktes aldrig upphöra.

“Så…..man-saker har dödat Clan Eshin idioterna-galningarna. Men, men….ingen står upp mot Thanquol, världens största-mäktigaste Gray-Seer” väste Thanquol. Han var världens största intrigmakare och fruktade inte obetydliga människor. Sedan ett par veckor tillbaka hade han och den trogne hantlangaren Boneripper experimenterat och arbetat i garverierna. De hade dock hållit sig i skymundan och låtit Clan Eshin tro att de hade kontrollen. Men Skrabb och Kraskulk hade bara varit små ovetande marionetter. De hade trott att de hade The Man in the Black Hood i sin ficka. De hade förhandlat med The Purple Hand. Men Thanquol visste sanningen. The Man in the Black Hood hade bara utnyttjat och manipulerat Clan Eshin på samma sätt som hen hade utnyttjat The Purple Hand. Men Thanquol var inte dum, han förhandlade och agerade inte via mellanhänder. Han förhandlade med The Black Hood direkt. The Black Hood var visserligen en underlägsen människo-sak men Thanquol förstod att The Black Hood var vida mer intelligent än någon människo-sak han interagerat med tidigare. Och nu hade Thanquol arbetat intensivt för att modifiera artefakten från The Southlands Expedition, ett föremål som idioterna i Clan Eshin tidigare stulit från von Kaufmans Garden Party, och förvandlat den till det objekt som The Black Hood önskat. Men frågan just nu var om Thanquol skulle överlämna artefakten till The Black Hood eller inte? Thanquol var väl medveten om att The Black Hood var ytterst intelligent, men ingen var mer intelligent än Thanquol. The Black Hood skulle förgöras när tiden väl var inne. Men just nu kunde Thanquol utnyttja The Black Hood för sina syften så troligtvis skulle han överlämna artefakten, bara för att se vad som skulle ske. Men självklart bara för tillfället….sedan skulle The Black Hood dö….och Averland falla i råttmännens händer.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 6 - Frau Wera
Fånga tillfället

Ingvald tar nu lyktan och går in i den andra grottan men den är tom. Han ser också öppningen på en till gång. Han skyndar sig tillbaka och kollar de andra. Ingen av hans vänner är död men de är rejält skadade Ingvald rotar igenom dem och hittar flaskorna med läkande dryck som de köpte innan nedanfärden till kloakerna. Han går så fram till de andra och tvingar i dem brygden. Till hans lättnad vaknar Werner till liv med ett hostande läte men Ingvald låter inte magikern få lång tid att hämta sig:
”Hjälp mig att få upp de andra. En av skaven flydde och kommer säkert att larma de andra i den andra hålan.”
Werner förspiller ingen tid utan börjar förbinda Wera och Waldemarius samtidigt som Ingvald finner en fackla som han tänder och håller upp för att underlätta magikerns omplåstring samtidigt som krigaren håller ett vakande öga och öra mot den andra grottan. Under Werners kunniga händer vaknar Waldemarius till sans men Wera fortsätter vara avsvimmad.
”Vad gör vi nu?” undrar Waldemarius. ”Hon vaknar inte.”
”Vi kan inte vara kvar här” replikerar Ingvald. ”Det kan komma fler skaven när som helst.”
Så trion drar med sig den avsvimmade Wera tillbaka genom gången med hjälp av repet de använde tidigare. När de kommer ut i kloakerna bär Ingvald Wera fram till utgången vid Shallyatemplet där trion med gemensamma krafter får upp Wera till markytan. När de alla kommer upp märker de att det börjat skymma

Äventyrarna tar sig in till Shallyatemplet där de möts av en avogt inställd Mother Hen. Hon tänker inte hjälpa dem gratis trots att flera av dem är skadade. Det är först när Waldemarius ger henne de sista av von Kaufmanns juveler som abbedissan går med på att ge dem vård. Men det blir ingen vård i templet utan de får tvätta sig i vattenkar på borggården. De får visserligen hjälp av noviser som hjälper dem med tvagningen samt klä sig i rena, vita särkar. Under tvagningen återfår Wera medvetandet. När hon fått sin vita särk tvättar hon mycket noggrant rent sin läderrustning.
”Den kostade mig en massa pengar och jag misstänker att den kommer att behövas fler gånger.”
Efter rengöringen av rustningen ser Wera Ruben von Mohrs far som går ute på borggården, stöttad av en novis. Wera får ett infall och går fram för att prata med den äldre mannen. Hennes förväntan över att samtal hamnar rejält på skam när von Mohr uppenbarligen ser henne som en lägre stående varelse och kallar henne för patrask.
Vännerna förutom Werner tar sig nu tillbaka till The Golden Spool där Ingvald får bära Waldemarius med täckt huvud då halflingen fortfarande har ett pris på sitt huvud.
Tillbaka på rummet på Golden Spool förklär Wera Waldemarius tillbaka till betjänten Bertram Humperdinkt.
När vännerna tar sig ner till skänkrummet för att äta påkallar Ingvald att i ett bås sitter det en välbekant person och dinerar med en annan person. Therese von Mohr sitter och äter med Statsråd Vincent Borstheim.
”Jaså! Den hyndan har fler som hon duperar. Undras om Borstheim också är med i hennes kult? Men… nu har vi chansen att kolla upp det medan de sitter där och äter.”
Wera berättar för de andra två sin idé och Waldemarius är med. Wera och han skyndar sig till Borstheims hus där Wera för en kort stund jobbade som städerska. Waldemarius dyrkar snabbt och diskret upp låset på ytterdörren varvid duon snabbt går in och stänger dörren efter sig. Wera leder dem sedan upp till Borstheims kombinerade sovrum och kontor för att försöka hitta några bevis för hennes tidigare fundering. Wera öppnar ett fönster som vetter mot gränden bakom huset ifall de snabbt behöver fly. Waldemarius hittar ett lönnfack i skrivbordet i rummet där det ligger tre dokument. Halflingen tar dessa och Wera stänger fönstret hon öppnade innan de skyndar sig sedan därifrån. När Wera öppnar ytterdörren står där en kvinna på farstubron som tyst tittar på dem. Wera får en olustig känsla i kroppen av denna kvinna och hon drar med sig Waldemarius ut på Plenzerplatz men kvinnan följer efter dem. De lyckas skaka av sig den kvinnan i folkvimlet på torget och tar sig tillbaka till The Golden Spool. Ett av dokumenten innehåller ett kodat meddelade som de förgäves försöker tyda.
Werner och Ingvald dyker upp och berättar att de tidigare besökt Clothilde von Alptraum. Werner ville prata till Rubens försvar men de anklagade också Clothildes livvakt för att vara en informatör till von Leitdorf. Turligt nog så trodde Clothilde på dem då de kunnat bevisa anklagelsen. Werner går nu hem till sig och de andra lägger sig och sover.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 6 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Beställning av ett mord

Efter en stund får de bindlar för ögonen och lämnas sittande på britsarna. De sitter där en lång stund, sen kommer någon och leder dem bort och ut. De leds hit och dit och sedan kommer de in igen och tvingas ner på stolar och blir bundna. Bindlarna tas av. Där står tre av Honourable League of Assassins och de är inte så glada för att se Ruben och Gabriel igen.
Till att börja med är de helt inställda på att skära halsen av Ruben och Gabriel på en gång. Ruben försöker hota med Werner men det verkar inte avskräcka dem så mycket som han hade hoppats på. Han erbjuder dem jobb och att bli deras mecenat men de vill inte lyssna på det. Det kryper fram till slut att de är desperata. Efter att Faustman försvann så har de ingen som skyddar dem och de har ett pris på sitt huvud. De kan inte ta jobb och har svårt att röra sig någonstans. De är helt enkelt slut i Averheim men kan inte ta sig härifrån heller. Ruben griper efter den utvägen och erbjuder dem att han kan ordna så att de kommer ut ur staden. Nu lyssnar de men de ska ha trettio guld bara för att låta Ruben och Gabriel överhuvudtaget gå därfifrån. Ruben och Gabriel tänker över detta en stund. De säger att de kan erbjuda dem tjugo guld nu och ett löfte om att hjälpa dem härifrån. Assassins antar erbjudandet och säger att de resterande tio gulden ska betalas när jobbet är utfört. De frågar om vad de ska utföra. Ruben och Gabriel säger att de vill ha Gisselbrecht Kuhn död. De svarar att de kan utföra detta men att det tar lite tid att rekognoscera. Så blir de tysta och efter en stund ger sig två av dem iväg. Ruben och Gabriel får sitta där och vänta utan svar på sina frågor. Det går lite under en timme så kommer de tillbaka. Ruben stönar av uppgivenhet när han ser att de har Nellie med sig. Assassins förklarar att hon är deras garanti tills de har fått sin betalning. Ruben försöker förklara att detta är onödigt och att de lär råka illa ut med tanke på att de har kidnappat Werners kusin. Det verkar bara göra dem ännu mer beslutsamma. Det finns inget att göra och Ruben och Gabriel är tvungna att bedrövade gå därifrån och lämna Nellie kvar. Hon bönar och ber Ruben att inte lämna henne där.
”-Inte igen, inte igen!”

De vandrar hem i natten. Tillbaka i Rubens hus märker de genast att något inte stämmer. Det är något som luktar. Det kommer från övervåningen. De tänder inga ljus. Ruben går mot sovrummet. Han ropar på Gabriel att komma dit också. När Gabriel möter Ruben i korridoren är han väldigt skärrad och verkar bli helt överraskad över att Ruben står där. Han ropar till:
”-Murrman!” Tydligen såg han i syne.

De tänder ett ljus och går försiktigt in i Rubens sovrum. Båda blir väldigt rädda och uppskakade av vad de ser. I den stora sängen ligger en hel tjur, uppsprättad. Det är blod överallt. Och på det stora huvudet sitter Rubens hatt. Rubens mentala hälsa drabbas av ett sammanbrott. Han får svårt att andas. Det stinker av slaktblod. Han tar sig ner till salongen och blir sittande där. Han inser att hans synder till slut har kommit ikapp honom. Han är på för djupt vatten och det finns ingen återvändo. Vad kan räddas? Hans själ. Går det fortfarande att rädda hans själ?

Medans Ruben sitter och stirrar framför sig sätter Gabriel igång med att med friskt mod stycka upp tjuren och städa upp. Leende bär han ner de bästa bitarna i svalkällaren.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 5 - Frau Wera
Strid i mörkret

Efter en stunds diskussion bestämmer sig gänget för att attackera skavenhålan under Plenzerplatz även om Werner är väldigt skeptisk till idén.
”Verkar som att vår magiker inte vill slåss. Trodde han var modigare än så. Men, men… vi har alla våra svagheter. Varför är inte jag rädd? Vi vet inte vad som väntar oss… Därför att jag vill göra något! Jag är trött på att bara springa runt, runt. Nu vill jag att vi åsamkar våra fiender skada. Att vi gör något på riktigt! Ha, ha. Nu skulle min kusin ha hört och sett mig.”
Så under eftermiddagen den andra Sommerzeit förbereder sig kvartetten för att ta sig ner i kloakerna igen. Fast denna gång inställda för strid. Wera klär på sig sin rustning och beväpnar sig med sitt armborst, sin kastdolk i höger stövel, sin vanliga dolk i vänster stövel samt sin slunga gömd som hårsnodd. De andra är också beväpnade för strid. Ingvald har sin bröstplåt samt både Zweihändern och ett långsvärd med sköld. Waldemarius har sin kortbåge samt en dolk medan Werner, som har bytt ut sin magikerkåpa mot mörka tåliga kläder, bara bär på sin stav. Efter ett visst övertalande lyckas Wera få Werner att ta emot den ena pistolen då Wera kommer att bära på lyktan. Waldemarius får den andra pistolen.
Gänget går så till Shallyatemplet vid Plenzerplatz och hittar där det sagda brunnslocket. Folk tittar lite konstigt på kvartetten så Ingvald ropar:
”Officiellt uppdrag” och viftar med dokumentet de fick av Tochfel.
Åter igen slås de av värmen och stanken nere i kloakerna. De håller sig igen på en av avsatserna bredvid kloakvattnet och även denna gång går halflingen först, följt av Wera som bär lyktan. De följer anvisningarna de fått och efter ett 20-tal meter hittar de en smal, grävd gång som bara är dryga metern i diametern och som leder svagt nedåt. Tanken på att krypa ner i den trånga och klaustrofobiska gången gör ingen av dem glada men de gör det ändå. Loamdelve kryper in först, följd av Wera och Ingvald och till sist kommer Werner. Så fort Wera har börjat krypa hör hon Werner väsa till:
”Släck lyktan! Vill du avslöja oss för de som väntar där nere?”
Wera skyndar sig att släcka men ångrar sig snabbt när den klaustrofobiska känslan blir mycket större. Trots det trånga utrymmet lyckas äventyrarna krypa väldigt tyst genom gången och lyckas överraska de varelser som väntar på dem vid gångens slut.

Det är Waldemarius som först ser att gången tar slut. Han stannar till så att Wera märker han stop innan han tyst kliver ut och ställer sig upp. Wera stannar också till för att signalera till Ingvald att de nått slutet på gången. Hon kliver försiktigt upp och tänder lyktan samtidigt som Ingvald och Werner kliver upp på fötter bredvid henne. De ser nu att gången mynnat ut i en stor grotta. Hela grottan är utgrävd men inte av någon mänsklig hand då den är för ojämn och ostrukturerad för det. Hela grottan stinker av päls och en stark, stickande odör de aldrig tidigare känt. Till höger om gången som äventyrarna kom ut genom ser de en öppning till en till grotta.
Åtta varelser väntar på dem i grottan. Alla har utseendet av råttor men enorma sådana på 140 cm som står på sina bakben och som håller vapen i sina framtassar. Sex av dem står på grottans golv. Fyra stycken är mindre än de andra och har trasor på sig samt rostiga svärd. Nummer fem är en större än de första, har svart päls och har en bättre rustning och vapen. Den sista Skaven på golvet är en stor, muskulös hemsk varelse på nästan 2 meter med en skorpionsvans och i bröstet på ratogren Grott lyser det något grönt.
På en plattform längst den bortre väggen mittemot där äventyrarna befinner sig står, cirka två meter ovanför grottans golv står det två råttvarelser till. Den ena är gråvit i pälsen, är klädd i kåpa och har två horn på huvudet. Den andra är en större råttman med svart päls och fullt med kastknivar på bröstet.
Waldemarius reagerar fortast av äventyrarna och kastar den Malakais coctail han gjort på den stora Grott. Flaskan träffar och den stora varelsen antänds men det verkar inte den stora varelsen bry sig om. Werner mumlar något och plötsligt far blixt far från hans hand och träffar skaven med hornen. Gray Seer Kraskulk rycker till och skriker när blixten träffar honom.
Grott vrålar och måttar ett fruktansvärt hugg mot Werner som skadat hans herre. Men det mäktiga slaget missar mirakulöst nog magikern och spräcker stenen bredvid honom. Wera skickar iväg ett lod mot Kraskulk som stupar med lodet utstickandes ur bröstet. Under tiden har den andre Skavenkedaren på avsatsen – Clan Assassin Skrab – förflyttat sig förbluffande hastighet till öppningen mot den andra grottan. Där snurrar lönnmördaren runt med en graciös rörelse samtidigt som han drar fram och kastar en kaststjärna mot Wera i en enda smidig rörelse. Wera blir träffad av projektilen i armen och hon hinner bara registrera smärtan från såret innan en annan smärta gör sin påmind. En brännande smärta som blixtsnabbt sprider sig ut i kroppen.
”Förgiftad” hinner Wera tänka innan hon svimmar av.
Ingvald ger upp vrålar och sveper med sin zweihänder mot Grott men den stora besten rör sig fortare än vad han trodde och undviker hugget trots att denne fortfarande brinner. Men när Grott vrider sig mot Ingvald tar Werner tillfället i akt och frammanar ännu en blixt som magikern skickar på ratogren som träffas men står fortfarande på benen.
De mindre skaven rusar nu fram och anfaller de objudna inkräktarna. Två går på halflingen som troligtvis ses som ett enklare byte. Waldemarius och Werner träffas av varsitt svärdshugg. Den tredje skaven hugger mot Ingvald som stoppar upp hugget med sin svepande zweihänder varvid riddaren låter svärdet fortsätta sin cirkelrörelse och träffar attackeraren djupt i sidan. Skaven faller med ett skrikande läte. Waldemarius försöker förgäves undvika svärdshugget från sin andra attackerare med men sårad igen.
Med svetten lackande från pannan från skadan samt ansträngningen av att kasta krävande besvärjelser manar Werner fram en till blixt till som far från hans hand och träffar den brinnande Grott. Nu äntligen. faller den stora varelsen. När Ingvald ser den stora besten falla snor han snabbt om på klacken och stormar den andre ledaren, Skrab. Skrab är huvudet kortare än Ingvald men ser ut att vara mer muskulös och smidigare än riddaren av Myrmidia. Men det bekommer inte Ingvald som sveper med sitt stora två-hands svärd för sin speciella attack. Han slår undan benen för Skrab och i samma smidiga rörelse hugger han huvudet av råttmannen innan kroppen helt träffat marken. Waldemarius som nu är hårt ansatt backar undan och skjuter mot den större av sina motståndare. Siktet är dåligt men turligt nog så fastnar pilen i någon rot på marken och naglar fast Skaven. Men det stoppar inte den svarta råttmannen som drar fram en kniv och kastar på halflingen. Även detta kastvapen är förgiftat och Waldemarius drabbas av samma sak som Wera och faller. Under tiden hoppar de två andra på mannen som skjuter blixtar och Werner faller under deras hugg. Ingvald är nu den ende som står upp.
Riddaren vrålar ut sin ilska mot de som skadat hans vänner och attackerar stridslystet den skaven som kastade kniven på Waldemarius. Råttmannen ger ett ifrån sig ett högt pipande läte av rädsla men då han fortfarande sitter fast på grund av Waldemarius pil kan inte undkomma det svepande tvåhandssvärdet. Hugget från Ingvald klyver råttmannen från hjässa till mage. Vid åsynen av detta vänder sig en av de minsta Skaven flyr mot den andra grottan men de andra två kvarvarande skaven attackerar Ingvald under höga pipanden som om de ropade till varandra att anfalla samtidigt. Det får de inget för. Den förste av dem faller innan han kommit inom egen räckvidd mot riddaren som svingar zweihändern med dödlig precision. Hugget träffar anfallaren över halsen varvid Ingvald direkt vrider på svärdet och skickar fem fot av stål genom magen på den sista av skaven som dör innan hans kompis hunnit träffa marken. Ingvald drar ut svärdet ur kroppen med en piruett. Trots blodbadet är riddaren helt oskadd.
Grottan blir nu alldeles tyst och allt som Ingvald hör är sin egen andhämtning.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.