The Enemy Within Averheim Sessions

Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 6, spelhelg 12
Ruben Ulfman von Mohr får ett erbjudande

IMG_2451.PNG

Tidigt på morgonen, strax innan solen gick upp över Averheim, knackade det hårt på dörren till Ruben Ulfman von Mohrs stadsresidens.

Ruben vaknade och han kände sig både trött och irriterad. Natten hade varit väldigt påfrestande och han hade endast lyckats sova ett par timmar på soffan i salongen. Gabriel hade arbetat ihärdigt hela natten med att stycka och bära bor tjuren som de tidigare på natten hittat i Rubens säng. Hela huset från Rubens sovrum till salongen, trappan och köket, hade nu blodspår av Gabriels makabra arbete.

Nu hade dorfern, av ren och skär utmattning, somnat i en fåtölj mitt emot soffan där Ruben sovit. Ruben såg på dorfern med både beundran och avsmak. Beundran för det ihärdiga arbetet och för Gabriels kyla och handlingskraft i situationen. Avsmak för att dorfern sov med öppen mun, med saliv rinnande utefter mungipan, samtidigt som han snarkade högt. Gabriels kläder var blodiga och en äcklig och avskyvärd stank av slakt och blod omgav honom. Ruben suckade tungt och insåg att fåtöljen förmodligen var helt förstörd. Ruben la också märke till att Gabriel sov med öppna ögon men att ögonen nästan var helt täckta av en vit hinna. “Vad är det med den mannens ögon, högst märkligt” tänkte Ruben.

Knackningarna fortsatte frenetiskt och Ruben tänkte precis ropa efter Nellie Metternisch att hon skulle öppna dörren. Sedan kom han ihåg att Nellie nu var “pantsatt gisslan” hos The Honourable Guild of Assassins. Pantsatt för en överenskommelse som Ruben nu bittert ångrade. “Jag lyckades visserligen avstyra mordet på Giselbert Kuhn, men varifrån fick jag den avskyvärda idén att mörda Giselbert från början? Men stackars Nellie har de ändå i förvar tills dess jag betalat hela skulden” tänkte Ruben.

Knackningarna fortsatte ihärdigt. Gabriel var så utmattad att han inte vaknade. Ruben släpade sig därför med trötta och tunga steg till ytterdörren och öppnade.

“Ambassadör von Mohr?” sa en man i tidiga 30-års åldern. Mannen var smal och klädd i svarta byxor och en gul skjorta. På huvudet bar han en enkel svart hatt. På skjortans bröst fanns von Leitdorfs heraldiska symbol, en gul-svart örn, broderad.
”Ja, det stämmer" svarade Ruben myndigt. “Vad vill ni mitt i natten?”
“Jag ber om ursäkt om jag väckte er herr ambassadör. Men det är inte längre natt utan tidig morgon. Jag kommer med ett brev från Baron Kastor von Leitdorf, baronen vill att ni läser brevet omedelbart och att ni sedan följer med mig till von Leitdorfs residens”.

Budbäraren lämnade över ett förseglat brev till Ruben och väntade på svaret.

Ruben bröt sigillet och vecklade långsamt upp brevet. Hans händer såg nog stadiga ut för en utomstående betraktare men Ruben darrade inombords av stress och oro. Han bara önskade att gryningen skulle föra med sig lite andrum. Men det blir aldrig som man har tänkt sig.

En inbjudan med ett löfte om ett förmånligt erbjudande? Vad var det Quintus hade i kikaren nu? Tankarna rusade genom Rubens huvud. Han orkade inte med några mer intriger nu. Den gamle räven hade Rubens kulor i ett skruvstäd. Så var det bara. Hade han berättat för Kastor och Hans vad Giselbert hade sagt? Ruben orkade inte tanken på att också Hans von Leitdorf skulle se honom som en mördare. Ruben hade lovat dom sin röst i valet så kanske Quintus hade nöjt sig med det utan att behöva gå och skvallra för Kastor och Hans.
Ruben var fortfarande uppskakad efter mötet med lönnmördarna och det makabra fyndet hemma i sin egen säng. Han hade förväntat sig en reaktion från Grosz men ångesten var inte desto mindre för det. Ett dubbelspel började ta form i Rubens huvud men han ville gärna slippa tänka på Friedrich Grosz just nu. Det var inte ett möte han såg fram emot.

Von Leitdorfs var fortfarande mäktiga. De skulle vara goda allierade. Men vad skulle det vara för skillnad mot att vara strykhund åt Marlene! Å andra sidan hade Rubens fördomar om von Leitdorfs många gånger kommit på skam. Dom kunde vara hetsiga men Ruben hade börjat tycka om dom. De var belevade, intelligenta människor och verkade ha ett genuint intresse för Averlands välgång. Ibland önskade Ruben bara att få glömma allt, bara göra som han blev tillsagd och inte tänka på sin politiska överlevnad. Bara gå på middagar och fester, briljer med sina historier och sin sång och kurtisera unga damer. Och fiska i gryningen. Ja, just det, det var det han skulle göra nu!
”-Gott, vänta här. Jag ska bara klä mig” sa han till mannen. Ruben klädde sig raskt i sin fiskarmundering med knäbyxor och väst. Han tog en bredbrättad hatt med rund kulle gjord av kalvskinn från en vit kalv och med en grön plym liggande på brättet. Den hade han fått av baron von Tasswinder. Det var varmt. Hatten skulle skydda gott mot solen nere på den vida Aver. Innanför dörren tog han sin enkla, flätade fiskarväska och sitt metspö. Så följde han budbäraren ut genom dörren. Värmen var som en vägg. Solen stod lågt så det var fortfarande skuggor i dom vita gränderna mellan herrskapshusen men varmt ändå. I den lilla fiskarväskan hade Ruben en pipa och ett par stopp tobak. Man behövde tålamod för att fånga dom stora fiskarna.

Budbäraren såg aningen förvånad och stressad ut när han såg Rubens klädsel. Han harklade sig och sa:
“Ambassadör von Mohr…jag antar att ni läste brevet noggrant. Jag är övertygad om att det i brevet stod att ni omedelbart skulle följa med mig till von Leitdorfs residens. Baron Kastor von Leitdorf önskar träffa er omgående. Inte för att det är min sak, men är inte din…hmmm klädsel…lite, jag menar, lite opassande…hmmm för ett möte med Baron Kastor von Leitdorf”. Budbäraren var röd i ansiktet och pannan glänste av svett. Att tala till en adelsman på detta sätt var något han verkligen inte var van vid. Men ordern han fått av Quintus von Griffonstein hade varit glasklar. Att leverera brevet till von Mohr och sedan omedelbart eskortera adelsmannen till von Leitdorfs residens. Vad skulle Quintus von Griffonstein säga om ambassadör von Mohr kom till mötet klädd i fiskarkläder?

Samtidigt som budbäraren nervöst väntade på adelsmannens svar passerade flera vagnar på den kullerstensbelagda vägen utanför Rubens hus. Vagnarna var dragna av välmående oxar och hästar och kärrorna var fullastade med varor som skulle till den stora marknaden vid Plenzerplatz. Bland varorna fanns gröna pumpor, gyllenröda tomater, salladshuvuden, rovor, gröna äpplen, stora krus med vin, stora runda ostar, burkar med honung, ägg, färskt kött och fisk och vackra blombuketter i olika färger. Bönderna från byarna kring Averheim passerade här tidigt varje morgon för att leverera sina produkter till marknadsstånden. Överflödet av mat och läckerheter var slående. De rika hade pengar och endast de färskaste och bästa produkterna var gott nog för herrskapsfolket runt Plenzerplatz.

Ruben brydde sig inte så mycket om tjänarens invändningar. Inte behövde han förklara sig. Han hade flera anledningar till att klä sig som han gjort. Om Quintus trodde sig ha köpt en vara som han kunde göra som han ville med så trodde han fel. Ruben tänkte inte spela med i något spel. Ruben ville också visa att om Kastor inte kom med något seriöst erbjudande utan bara ville förödmjuka honom så hade han bättre saker för sig. Ruben var faktiskt också baron nu. De var jämlikar. Inte tänkte han spela rollen av ett offer heller. Livet skulle levas även om det var tungt. Vidare så var det så att om det kom till heta diskussioner så var floden, och fiske, enkla och jordnära nöjen. Det var något som förenade Ruben och Hans. Även en sådan liten markering kunde vara nog för att ge Hans sympatier för Ruben och splittring i trion han skulle möta. För Ruben personligen var det dessutom en sorts hedersbetygelse. Han höll von Leitdorfs i hög aktning och för Ruben var detta ett sätt att visa att det var vad de hade att säga som var det viktiga och inte yta. Men om de skulle se det på samma sätt som han det visste han inte. Det kunde lika gärna vara tvärtom. Så mindes Ruben också en pajas på Friedrichhafen platz från när han var liten. Carolus P kallades han. Han var skäggig och hade en förkärlek för vin och därav en röd näsa. Inga av barnen tyckte att han var så väldigt rolig. Han var mest retsam. Fast det var spännande när han häcklade vuxna som gick förbi. Han brukade säga ”-Alltid retar det nån.”

Till sist så var Ruben faktiskt sugen på att fiska.

Men det var sant att det verkligen inte var tjänarens sak att kommentera vad Ruben hade på sig. Skulle han sätta honom på plats? Nej, att sätta folk på plats bara för att man kunde det kunde ha den otrevliga egenheten att slå tillbaka på en själv. Så Ruben bara sa:
”-Seså, visa väg gode man. Och se till att hålla dom där djuren undan mig.”
Budbäraren fann sig i situationen och insåg att det inte var passande att fortsätta kommentera adelsmannens klädsel. Han lydde Rubens uppmaning att visa vägen och började promenera, i rask takt ett par steg framför Ruben, i riktning mot Plenzerplatz. De gick över det stora torgets marknadsplats. Det var redan intensiv aktivitet där med vagnar fullastade med varor, dragdjur och handlare. Marknadsstånd restes överallt och varor av allehanda sorter packades av vagnarna och lades fram på bord. Frau Berith Schmekt hade redan börjat rosta mandlar i en stor järngryta och i marknadsståndet bredvid packade Frau Kellner upp sina delikata och nybakade honungskakor täckta av ett tjockt lager med socker. Doften av dessa godsaker fick det att vattnas i munnen på Ruben och han visste av egen erfarenhet att redan innan lunchtid skulle delikatesserna vara slutsålda.

I folkmyllret på torget kom Ruben återigen att tänka på gycklaren Carolus P. Förutom att han var vältalig så var han också en stor vinkännare. Därför åtnjöt han en respekt och uppmärksamhet på stadens årliga vinfestival som han aldrig fick annars. Andra tider på året var det ingen som tog särskilt mycket notis av honom där han låg i rännstenen. Han hade till och med skapat ett uttryck som var väl känt i Averheim: ”Spruch Stosset an!” Det betydde att sjunga ut sin skål med kraft och han använde det ofta som slutkläm när han hade övertygat dom församlade om sin dom över vinet. Varför tänkte han på honom nu och vem var han? Ruben tänkte att han kanske hade lärt mer av den mannen än han själv anat. Han hade ofta besökt Friedrichhafen platz och studerat ord, blickar och poser. Skulle han behöva sina färdigheter nu?

Efter att de passerat marknadsdelen av Plenzerplatz så tornade den mäktiga Sigmarkyrkan upp sig. En byggnad i gotisk stil som var både imponerande, storslagen och skrämmande på samma gång. Redan fanns det en liten kö med människor vid kyrkans portar som väntade på att Disciple Kurgan skulle påbörja försäljningen av avlatsbrev. Bredvid Sigmarkyrkan låg Shallyas vitmålade tempel och hospital. Det mest slående var templets smala höga torn som var lika högt som Sigmartemplets kupol. Fyra unga Shallya-noviser matade duvorna framför templet med brödsmulor, rester från den tidiga frukosten noviserna intagit innan dagens första bön. Längre bort på gatan hördes det ihärdiga ljudet av hammarslag från byggarbetsplatsen där templet till Handrich restes. Full aktivitet rådde och hantverkare lastade av stora kärror med tegel som levererats från Stefan Nefsteins tegelfabrik. Ruben rös till av obehag då han hastigt och omedvetet slängde en blick på Lena Steinhägers praktfulla stadshus som låg granne med byggarbetsplatsen. Det var ett hus han aldrig mer ville sätta sin fot i igen. De passerade även von Alptraums, von Grünwalds och von Tuchtenhagens praktfulla residens innan de kom fram till von Leitdorfs magnifika stadshus som var omgivet av en bastant och nästan tre meter hög mur av mörk sten. Husets vitkalkade väggar lyste och liknande en glänsande pärla i morgonsolen. Byggnaden var i fyra våningar med två små torn av mörk tegel på framsidan. Utanför järngrindarna stod två vakter i von Leitdorfs färger. De var beväpnade med hillebarder och bar välputsade och glänsande bröstplåtar. I bältet hade de varsin pistol. På huvudet bar vakterna en ståtlig svart hatt med en gul fjäder i brättet.

Vakterna öppnade utan ett ord järngrindarna och ställde sig i stram givakt när budbäraren och Ruben passerade in på innergården. Innergården bestod av en vacker och välskött trädgård med blommor i rött och gult. Ruben kunde se ytterligare fyra vakter på innergården, varav två av dem hade var sin stor, svart, skräckinjagande stridshund, Tilean-Man-Eaters, i koppel. På en liten bänk under ett parasoll vid husfasaden satt ambassadör Quintus von Griffonstein. Han var propert och stilrent klädd. När han såg Ruben reste han sig upp och gick fram för att hälsa. Handslaget var fast och utstrålade både självsäkerhet och auktoritet. Med ett brett leende sa Quintus;
“Välkommen herr ambassadör, Baron Ruben Ulfman von Mohr. Vi har ju en vana att träffas väldigt ofta du och jag nu för tiden och det gläder mig att ni hörsammat Baron Kastor von Leitdorfs önskan om ett möte. Jag förstår att ni undrar vad detta möte ska handla om. Är det ytterligare en konspiration eller fälla för att vi ska styra era handlingar? Men var inte orolig käre vän. Det här är ett möte utan några baktankar alls. Det här är ett möte som kan gagna både er personligen och släkten von Mohr mer än ni någonsin kan ana” Quintus tystnade och log. Ett par sekunder av märklig tystnad följde. Precis när Ruben öppnade munnen för att tala fortsatte Quintus att ta till orda. Han lutade sig fram och var så pass närgången Rubens ansikte att nästippen nuddade Rubens. Sedan viskade han
“Var inte orolig käre vän. Jag har inte berättat vare sig för Kastor eller för Hans att du ströp Selena von Kush. Det enda jag sagt till dem är att jag har en hållhake på dig som gör att du nu är fullkomligt lojal mot familjen von Leitdorf. Varken Kastor eller Hans är intresserade av att veta något mer. Men det är just nämnda händelse som gjort att jag lagt ett mycket gott ord för dig i Kastors öra. Du är en handlingens man Ruben. En man av ambition, otålighet, stil och klass. Du är som jag, vi är varandras likheter du och jag. Se bara hur du är klädd inför mötet med Kastor. För att visa din självständighet och påvisa ditt oberoende har du brutit mot konventionerna och klätt dig som om du skulle ut på en fisketur på Aver. Det visar att du inte vill att någon trampar ned dig, inte ens Quintus von Griffonstein. Det kallas värdighet och stolthet och det gillar jag mer än du kan ana. Så min käre vän, ska vi gå in till mötet med Kastor och Hans. De väntar på oss i Marius gamla kontor på tredje våningen. Du hittar ju dit så efter dig min herre” sa Quintus och vinkade lätt med handen i en uppmaning för Ruben att gå in i huset.

Två trappor ledde, från var sitt hörn av framsidan, parallellt med väggen, upp till en liten terrass. Trapporna bildade en triangel på fasaden med marken som bas och pekande på huvudingången. Ruben tog den högra trappan och kom upp på terrassen. Två kvinnor som höll på att skura mosaiken på golvet avslutade genast sitt arbete, reste sig upp och neg. Mosaiken hade naturmotiv med slingrande växter och blad och fantasifulla djur. Dörrarna stod öppna. Ruben gav kvinnorna en lätt nickning och gick in i huset.

Ruben visste att det här huset inte bara var ett lättsinnigt lyxbygge. Hans hade visat honom huset när Ruben var liten. Dom vackert ornamenterade dörrarna var järnbeslagna och innanför hängde två bastanta ekbjälkar som kunde sättas för dörren på insidan. Inte nog med det, alldeles innanför dörrarna började en brant trappa som gick upp. Väggarna och taket bildade en välvd korridor. Där var det ytterligare mosaiker som avbildade scener ur ”Deus Sigmar”. En handfull män kunde hålla den här trappen länge med hjälp av sin upphöjda position. Det troliga var dock att försvararna inte ens skulle behöva göra sig besväret att gå ner i trappan. Det var mördarhål i taket med jämna mellanrum där försvararna kunde beskjuta inträngare med armborst eller hälla kokande tjära eller vatten över dem. Dessutom fanns det galler som kunde sänkas ner från övervåningen, ett vid dörren och ett högst upp i trappen. Därmed fångade man fienden i korridoren. Detta var en plats att dö på.

Skulle de fånga honom? Det trodde han inte men för säkerhets skull väntade han in Quintus som kom flåsande bakom honom. De kom upp i en stor, rund hall med välvt grovhugget tak i sten. Det kändes lite som att vara i en vinkällare. Det var inte en så remarkabel hall. Den var enkel. Man hade undvikit att bygga med trä som ju är brännbart. Trots det var tegelgolvet konstfullt lagt och polerat. Här var det dörrar till andra rum. Ruben visste att det under dem låg kök och förråd i två våningar men i de våningarna var det lågt i tak och trångt. I de två herrskapsvåningarna var det högt i tak och stora fönster. Men fönstren hade bastanta luckor. På denna våning var det salonger, kontor, bibliotek och ett kapell bland annat. Rakt fram var det en bred trappa som ledde upp till nästa våning. Ruben blev denna gång inte visad till det sidorum där han och Werner hade fått lämna ifrån sig sina vapen till Lisstadt förra gången han var här. Det rummet var ett förgemak till utrymmena ovanför trappan och hade tillgång till mördarhålen och gallren. Där var det några små rum för stationerade soldater. Antagligen hade judical champion Lisstadt ett rum där också och Ruben föreställde sig att det där även stod ett piano.

Ruben fortsatte upp för trappan. Nu kom de till början av en lång korridor. Här var det mer flärdfullt utsmyckat med skinande träpaneler, gobelänger och höga dörrar med pelare på sidorna, också i trä, allt konstfullt marmorerat. Dörrarna ledde in till sovrum, badrum och familjens matsal. Det var bara ett fåtal gånger Ruben hade varit här och aldrig i familjen von Leitdorfs privata sfär. Men alla gäster som kom hit gick igenom här för att komma till den fjärde våningen där den stora festsalen låg. Det var en hög hall helt byggd i trä med loftsbjälkar och takstolar i taket som hade utskärningar föreställande von Leitdorfs rovfåglar som, med skriande gap och uppspärrade klor, hotfullt stirrade ner på besökare. Där var det höga fönster med färgat glas, trägolv som glänste som glas och målningar längs väggarna. De avbildade Averlands vackra landskap med böljande sädesfält, blå himmel, prunkande trädgårdar och pittoreska bondgårdar, solrosor och vinstockar, svindlande bergspass med snötäckta bergstoppar och förstås den mäktiga floden Aver, givaren av allt liv.

Men det var till våningen under som Ruben skulle denna gång. Och det var något helt annat. Festhallen kunde offras i ett anfall men den tredje våningen var gjord för att stå emot mycket. Den tredje våningen stack ut något utanför våningarna under. Detta gjorde också att festhallen kunde byggas större. Tredje våningen var däremot inte hög och hade kvadratiska gluggar hela vägen runt huset. Detta för att kunna ha en bra överblick över området runt omkring, både nära huset och långt bort. Längst bort i korridoren på andra våningen var det ett stort fönster där man kunde se Weawers District och Aver långt där nere. På var sida om fönstret gick två trappor upp mot festhallen. Men till tredje våningen var det en liten dörr i panelen som inte var lätt att finna om man inte visste var den var. Ruben väntade in Quintus som öppnade dörren och med en gest bad Ruben att stiga in.

Innanför var det bara en liten avsats och sedan en smal trappa som ledde uppåt. Den var inte lång. Ruben kom upp genom golvet mitt i ett enormt rum. Den uppgående solen lyste honom rakt i ansiket genom gluggarna på östra sidan och han var tillfälligt bländad efter mörkret i trappan. Bredvid hålet där trappan kom upp låg en stor lucka med kraftiga beslag som kunde läggas för hålet. Ruben hade som sagt varit här nyligen med Werner men då hade det varit mörkt och endast upplyst av ett par ljus. Här fick man intrycket av att det var en blandning av jaktstuga och soldatkasern. Hela våningen utgjordes av detta enda rum. Det var lågt i tak. Väggarna var i sten och fyra tjocka stenpelare bar upp det stora kvadratiska taket. Genom pelarna måste det gå rökgångar för där fanns fyra kaminer. Golvet här var också i tegel och nött genom många år av användande. På väggarna hängde vapen, och inte gamla rostiga klenoder utan välskötta svärd, yxor och armborst av god kvalitet. Med jämna mellanrum hängde också heraldiska sköldar med olika insignier. Här och var på golvet låg det kohudar och älgskinn. Det stod även en del enkla bord och stolar uppställda.
Ruben vände sig till höger, mot söder, och där vid ett magnifikt skrivbord, stod Kastor von Leitdorf och Hans von Leitdorf och väntade på honom. Solens strålar föll på dem. Kastor var utsökt klädd i kläder av senaste snitt i lila och svart. Han bar värja. Hans var klädd i sin ordens uniform och bröstplåt, respektingivande som alltid. En känsla hade kommit sig smygande på Ruben men nu kände han den påtagligt. Han hade blivit högst medveten om att han befann sig i hjärtat av den anrika familjen von Leitdorfs maktsfär. Själv var han en ensam person från en liten adelssläkt. Men dock inte obetydlig försökte han intala sig själv. Han drog ett djupt andetag och vandrade fram mot männen. Kastor höjde på huvudet och synade Ruben men hans min avslöjade inte mycket. Det såg ut som att han valde att acceptera Rubens klädsel som en kuriositet. Hans däremot bara log vänligt och skakade roat på huvudet som om han erinrade sig den charmiga men uppstudsiga pojke som han kände ifrån när Ruben var liten. Styrkt av detta log Ruben brett och svepte av sig sin stora hatt och bugade sig djupt för dem i tur och ordning:
”-Ers nåd, baron och ärade grandmaster. Det är en ynnest att få vara här. Jag var just på väg ut på en fisketur när ert bud nådde mig. Jag dröjde inte utan begav mig genast hit. Alltid till er tjänst. Vad kan jag göra för er och för Averland?” sa Ruben så morskt han kunde och såg sig sedan omkring för att se om det var tänkt att han skulle sitta någonstans.

“Baron Ruben Ulfman von Mohr, angenämt att se er. Jag ber om ursäkt för det tidiga mötet, men tid är tyvärr en bristvara i dessa tider. Slå er ned” sa Kastor von Leitdorf samtidigt som han med sin högra hand gav Ruben tecken att slå sig ned i mitten av de tre stolar som var uppställda längs skrivbordets ena långsida. På Rubens högra sida satte sig Hans von Leitdorf och på den vänstra Quintus von Griffonstein. Kastor själv slog sig ned på andra sidan av skrivbordet. Det var uppenbart att Ruben med sin placering rakt mittemot Kastor var centralgestalt i mötet.

“Jag antar att ni både är förvånad och spänd över vad detta möte ska innebära. Måhända känner ni en viss fruktan och förmodligen, och med all rätt, är ni även på er vakt. Averheim fullkomligt kokar av intrigspel och den stora frågan är ju vem kan man lita på” sa Kastor samtidigt som han blev tyst i några sekunder för att ge Ruben tillfälle att smälta de inledande orden. Sedan fortsatte han prata.
“Baron von Mohr, jag har kallat er till detta möte av den enkla anledningen att mina båda närmsta och mest förtrogna medarbetare, helt oberoende av varandra och ovetande om vad den andre svarat, föreslagit dig till en väldigt speciell post. Grandmaster Hans von Leitdorf och ambassadör Quintus von Griffonstein är fullkomligt eniga, och tro mig det är något som inte inträffar allt för ofta” sa Kastor och log. Det var uppenbart att von Leitdorfs familjeöverhuvud njöt av situationen och sakta men säkert portionerade ut sitt budskap. Han gjorde återigen en konstpaus för att låta Ruben ta in hans ord.

“Averheims framtid och öde ska snart avgöras i konklaven i Streissen. En ny Elector Count ska väljas. Jag är ju som ni mycket väl känner till en av tronpretendenterna. Men jag kan endast bli vald om jag spelar det politiska spelet till fullo. Att bygga allianser och få inflytande är allt som räknas inför omröstningen i valet av en ny Elector Count. Och det är här du kommer in Ruben Ulfman von Mohr. Jag vill att du blir familjen von Leitdorfs nästa ambassadör med uppdrag att bygga hållbara allianser för framtiden som gör att jag blir vald till Elector Count” sa Kastor.

Återigen blev Kastor tyst för att under ett par sekunders tid iaktta Rubens förvånade reaktion. Innan Ruben hann säga något fortsatte Kastor.
“Jag förstår att det är många tankar och frågor som snurrar i ditt huvud just nu. Så låt mig klargöra en del saker. Jag ska tala helt öppet och utan förskönande omskrivningar. Som person är jag eftertänksam och jag fattar inga förhastade beslut. Jag lyssnar alltid på vad mina rådgivare, Hans von Leitdorf och Quintus von Griffonstein, har att säga i en fråga innan jag fattar mina beslut. Tre personers klokskap och synpunkter ger bättre underbyggda beslut. Hans von Leitdorf är den stora krigaren, en praktisk lagd man som dessutom är en djupt troende sigmarit. En klok sigmarit som inte drivs av extremism eller enfaldighet. Hans är rådgivaren som representerar dygd, moral och rättrådighet, som drivs av omtanke för Averland och dess folk. Men han har en nackdel och det är att han ibland drivs av sina känslor och i stundens hetta kan agera utan att tänka efter. Det är ju något som ni själv fått erfara von Mohr, det var ju tack vare din klokskap och dina övertalande ord som vi undvek en öppen konflikt med familjen von Alptraum. Sedan har vi Quintus, min ambassadör och tillika ränksmidare. En person som har talets gåva och som älskar intriger och spelet bakom lyckta dörrar. Ingen behärskar Averlands politiska spel som Quintus gör. Han utför de smutsiga handlingar som varken jag eller Hans vill kännas vid. Det är inget som jag är stolt över och mitt samvete har många gånger varit tyngt över den skada och det lidande Quintus intrigerande har åsamkat andra personer. Men det är så politiken alltid har fungerat i Averland, ränksmideri och intrigerande har alltid varit centralt för den person som vill erövra eller behålla makten. Det är ett faktum som varken jag eller Hans kan ändra på, hur gärna vi än skulle vilja det. Men jag och Hans kan tygla och dämpa Quintus värsta excesser. Vi utgör motpolen och försöker finna medelvägen genom vår moraliska kompass. Men utan Quintus färdigheter och kompetens skulle vi sedan länge vara överkörda, utmanövrerade och krossade av våra konkurrenter. Man kan säga att vi tre lever i symbios med varandra i syfte att stärka familjen von Leitdorfs inflytande och därmed Averlands väl och ve” sa Kastor.

Återigen blev det tyst några sekunder innan Kastor fortsatte med sin monolog.
“Men vi har kommit till en punkt där Quintus intrigerande har gått för långt och blivit en belastning för familjen von Leitdorf. Jag tror inte att jag kan bli Elector Count med Quintus vid min sida. Han har blivit allt för avskydd och hatad för att vi ska kunna vinna nya sympatier och anseende. Med Quintus som ambassadör kan vi inte längre skapa nya allianser byggda på ömsesidigt förtroende. Vi kan med Quintus endast tvinga och utpressa oss till makt. Och det är inte hållbart för ett styre som vill förändra och ha folket med sig. Nu har hans rykte dessutom dragits rejält i smutsen genom det ogenomtänkta och ej av mig sanktionerade utspelet om kapten Markus Baerfaust. Jag, Hans och Quintus är därför rörande överens om att Quintus ska träda tillbaka. Och det är där du kommer in von Mohr”.

Kastor nickade lätt åt både Quintus och Hans. Det var Hans som först tog till orda. Han vände sig mot Ruben och sa:
“När Kastor i enrum och i förtroende frågade mig vem jag ansåg skulle vara bäst lämpad som ny ambassadör för familjen von Leitdorf tvekade jag inte utan nämnde genast ditt namn Ruben. Du är ung, intelligent och extremt karismatisk och vältalig. Två gånger har du övertalat mig att hålla tillbaka mina känslor och inte agera förhastat. Den första gången förhindrade du ett krig mellan von Leitdorfs och von Alptraums. Den andra gången räddade du Averheim från att kastas in i ett blodbad vid Plenzerplatz. Du är en statsman ut i fingrarna. Du har moral och värdighet. Jag vet naturligtvis att det florerar rykten om din karaktär. Att du ibland förlorar kontrollen och hänger dig åt dryckenskap och kvinnoaffärer. Men vid Sigmar, ingen människa är perfekt! Vi begår alla misstag och gör saker som vi ångrar. Men så länge vi håller de sigmaritiska idealen närmast vårt hjärta och ber om förlåtelse och gör bättring så kan vi bekämpa våra svagheter, laster och misstag. Vi kan komma ut som bättre och starkare människor. Den som säger sig aldrig ha syndat eller begått några moraliska misstag och sedan inte är man nog att erkänna det kan inte heller kalla sig för en sann sigmarit. För även vår gud och beskyddare Sigmar Heldenhammer begick misstag och syndade när han vandrade i vår värld. Men han lärde sig av vad han gjort och blev på så sätt en bättre människa. Det är så jag ser på dig Ruben, du är en stor man men med svagheter och laster, precis som alla andra. Och du är den klokaste person jag kan tänka mig att ha vid min sida nu när det politiska spelet går in i en ny fas i Streissen”. Grandmaster Hans von Leitdorf tittade Ruben djupt i ögonen och blev sedan tyst. Ruben slogs av att den store krigaren var tårögd och uppenbart känslosamt påverkad av sitt eget tal. Det fanns en enorm känsla och passion bakom de ord han precis framfört.

Sedan tog Quintus till orda.
“Ruben von Mohr jag vet att du ser på mig som en giftorm och intrigmakare. Och jag förnekar det inte alls. Det är en sådan person jag är. Jag har pressat dig sedan du blev ambassadör för von Kaufman. Tryckt på för att du skulle utföra ODRAS smutsiga arbete och om smutskastningen av von Heine skulle misslyckas var planen att göra dig till syndabock. Jag har även lyckas få dig i mitt järngrepp genom att få min informatör, Giselbert Kuhn, att berätta en hemlighet om dig så avskyvärd att jag bokstavligen äger din röst i Elector Count valet. Men jag har inte berättat vad din hemlighet är för vare sig Kastor eller Hans. De vill inte och de ska inte få veta. Det erbjudande du har fått idag är helt frivilligt. Tackar du nej till att bli von Leitdorfs ambassadör så har jag uttryckligen och bestämt fått order av Kastor att inte använda hemligheten för att tvinga dig att lägga din röst på von Leitdorf. Ditt val ska ske av helt fri vilja. Varför, undrar du säkert, har jag föreslagit dig att bli min efterträdare? Det svar jag gav till Kastor när jag fick frågan var följande. Du är en otroligt ambitiös person, du vill bli någon och lyfta familjen von Mohrs namn och ära. Du vill göra det som din far och bror misslyckats med. Jag vet att du har hårda nypor om det så krävs och att du ibland gör saker som du ångrar efteråt. Men du agerar och du är inte rädd för att agera. Det är en beundransvärd egenskap i politik. Att våga och spela högt. Dessutom har du en enorm social begåvning och du har talets gåva. Hur många i Averheim har besegrat Marlene von Alptraum i en verbal duell? Din hemlighet, som jag nu råkar känna till, fick mig att förstå att du kan göra saker som inte ens jag vet om jag skulle vara förmögen att göra. Men du gör det inte av ondska eller illvilja utan för att du tror att du agerat rätt. Vem är jag att döma om vad som är rätt eller fel rent moraliskt? Du har samtidigt en hederskodex som jag vet att Hans uppskattar, en hederskodex som jag själv ofta saknat. Det gör att jag är fullkomligt övertygad om att du kan bli en bättre och större ambassadör för familjen von Leitdorf än vad jag någonsin varit. Jag beundrar din handlingskraft och jag kan inte tänka mig en bättre efterträdare. Jag träder tillbaka för Kastors och familjen von Leitdorfs skull. Jag är en “persona non grata” i politiken, en belastning för von Leitdorfs. Jag är en gammal och trött man. Men om du behöver mina råd och mitt mentorskap kommer jag att finnas där för dig, men bara om du ber om det" sa Quintus.

Återigen blev det några sekunders tystnad innan Kastor tog till orda.
“Några avslutande ord innan jag ska låta dig tala von Mohr. Jag vill innerligt att du blir min ambassadör men jag önskar det inte bara för min personliga vinning. Jag önskar det även för Averlands framtid och välgång. Just nu råder en vild och smutsig maktstrid mellan tronpretendenterna. Alla vill bli Elector Count men för vems vinning? För deras egen skull eller för deras familjers ära? Jag vill bli Elector Count för Averlands skull. Har du hört de andra kandidaterna prata om politik och vad de vill åstadkomma om de blir valda? Svaret är tyvärr nej då de alla drivs av egna agendor baserade på egennyttan. Om jag blir vald till Elector Count vill jag åstadkomma följande. För det första vill jag återupprätta den heliga alliansen mellan adeln, Sigmarkyrkan och de självägande bönderna. Det som varit ryggraden och styrkan i provinsens historia. Vi behöver stärka Sigmarkyrkan men det ska vara en Sigmarkyrka som bygger på öppenhet och tolerans. Tider av religiöst förtryck hör till det förflutna. Det är mitt mål att få Warrior Priest Krieglietz att tygla sina extrema tendenser och åsikter. Det är Hans von Leitdorfs version av sigmaritisk tro som ska ledsaga oss, men vi kommer att behöva Krieglietz stöd i konklaven. Vi behöver Sigmarkyrkans dygder och tro för att besegra Averlands yttre och inre fiender. Grönskinnen rör sig igen både i bergen och på landsbygden och oheliga kulter med mörka agendor konspirerar i städerna. Folket behöver tron på Sigmar för att enas och känna hopp. För det andra behöver vi stärka böndernas ställning i provinsen. De ger oss mat och de förser den averländska armen med sina söner och hästar. Jag vill att bönderna ska få en permanent plats i det inre styrande råd som jag tänker inrätta om jag blir vald. Men jag litar inte alls på Nicklas Pürfurst, han är bara en egoistisk skojare som försöker sko sig själv. Averland behöver en ny och rättrådig bondeledare. I det styrande rådet, där jag själv kommer att vara ordförande, tänker jag även erbjuda plats till de två övriga högadelsfamiljerna. Både von Alptraum och von Grünwald ska sitta i mitt råd, jag vill styra med dem och inte mot dem. Där ska även Sigmarkyrkan ha en permanent plats. Averlands lågadelfamiljer ska också få en plats i rådet. Den familj som ska vara lågadelns representant ska väljas vart tredje år genom en öppen omröstning. Det betyder att rådet kommer att ha sammanlagt sex platser. Jag tänker inte vara en envåldshärskare utan rådet ska fatta beslut i alla för Averland viktiga frågor. Rådet ska vara beslutande organ med majoritetsbeslut. Endast om rådet är oenigt, med tre röster mot tre, ska jag i egenskap av Elector Count ha den utslagsgivande rösten. Dessutom avser jag att ta ut betydligt mer i skatt av den växande köpmannaklassen. Borgarnas rikedom och makt ökar i mycket snabb takt. Men det skapar spänning i de tre största städerna Averheim, Streissen och Pfunzig. Fattigdomen bland den fattiga stadsbefolkningen är enorm. Folk svälter och kriminaliteten växer lavinartat. Vi behöver därför beskatta borgarna hårdare, pengar som sedan ska gå till primärt två ändamål. Det första är att förstärka den averländska armen och de större städernas stadsvaktstyrkor. Det andra är att se till att städernas fattiga får mat och rent vatten. Ingen ska behöva svälta i Averland. Vi har mat till alla. Vi är The Empires kornbod. Det Baron Ruben Ulfman von Mohr är mitt politiska program och jag hoppas att du vill bli min ambassadör och hjälpa till att förverkliga detta. Nu vill jag höra dina reflektioner och tankar” sa Kastor.

En lång tystnad följde. Ruben var verkligen helt förbluffad. Det här hade han inte väntat sig. Hans strupe kändes alldeles torr. Eller satt han och gapade med munnen öppen? Han måste samla sig.
”-Eh, har ni något att dricka? Jag tror jag behöver vatten.” Quintus hällde upp vatten i en tennmugg och räckte till Ruben. Ruben drack girigt av vattnet. När han satte ner kruset både log han och rynkade pannan om vart annat och han fick nästan tårar i ögonen. För det första kunde han inte låta bli att känna sig rörd. Att höra att någon uppskattade hans färdigheter och integritet, och det till på köpet från människor som Hans och Kastor von Leitdorf, var som när man var liten och ens mor kramade om en när man hade ramlat av hästen och skrapat sig. Ruben var så upprymd så han hade kunnat säga ja på en gång. Men så började han tänka på allt som komplicerade det hela. Alla som han hade gjort olika avtal med. Alla som litade på honom. Sen var det ju frågan om detta var någon slags fälla också. Ett maktspel. Att Quintus skulle gå i pension och slå sig till ro och odla solrosor hade han väldigt svårt att tro på. Det argumentet var det svagaste. Och hade det här något med Rufus att göra? Och vad skulle farmor säga?
”-Tillåter ni?” sa Ruben och tog fram sin pipa och tobak ur väskan. Kastor nickade. Ruben drog ett djupt andetag och andades ut. Sen började han stoppa pipan. Så tog han till orda.

”-Jag är djupt rörd och tacksam över ert erbjudande. Jag har stor respekt för er alla och det att ni har övervägt mig för denna post är en stor ära. Det att Hans så förbehållslöst har gett mig så goda vitsord gör att jag inte kan göra annat än att ta detta på djupaste allvar. För jag hoppas att han tillåter att jag räknar honom som en vän. Det är mörka tider och om mitt enda bidrag var att se till att män som grandmastern fanns där för oss så skulle jag vara nöjd. Men, till att börja med, är ni inte rädda för att jag kunde vara till en ännu större belastning än Quintus? Min familj är en magnet för ondsinnade rykten både runt min far och min mor. En bedragare som påstår sig vara min mor har snärjt både von Heine och prinsessan Gabriella. Förutom det så har jag och mina vänner varit tvungna att ha att göra med platser och personer som är förknippade med dessa oheliga kulter som du talar om Kastor. Om jag började arbeta för er så skulle Marlene viga sitt liv åt att snoka reda på allt smutsigt på mig som hon kunde komma över. Och det är bara början. Vi har kommit något på spåren som har kallas ”folket under oss”, varelser som Snorre Knutson säger är ärkefiender till dvärgarna och som de slagits mot i årtusenden. Människor kan lönnmördas mitt på ljusan dag i en fullsatt rättssal. Övervåningen på ett hus kan förintas utan att lämna ett spår på våningen under. När börjar de vädra en snokande adelsman? Men det är fortfarande inte det värsta. Ni har hört talas om Black Hood kan jag tänka mig. Han, eller hon, ligger bakom en revolution som saknar motstycke i Averlands historia. Brunnarna som sinat i hamnen, folkets uppror, stölden av Järnkronan, kapandet av von Kaufmans coacher, bristen på krut, maktövertagandet i hamnen, försvinnanden och utpressning. Allt för att försvaga de ledande i adeln och sätta Black Hoods egen kandidat på tronen. Och om inte det går så befarar jag ett inbördeskrig. I ett uppdrag för von Kaufman, som i och för sig var lyckat, så avslöjade jag mig för en av Black Hoods närmaste män och har nu i natt fått ett mycket påtagligt hot riktat mot mig. Det skulle kunna vara en stor säkerhetsrisk för er.” Han tog en paus och tänkte en stund.
”-Men jag märker nu när jag går igenom allt detta att det inte är främst det som upptar mina tankar. Jag tänker på mina vänner och allierade. Några av dem skulle inte bry sig det minsta om vem jag arbetade för medan andra skulle behöva lite övertalning. Några skulle kanske känna sig svikna och en del bli rent fientliga. Men det finns en som jag inte kan svika.”
Ruben tog sig nu tid att tända sin pipa. Han visste inte om han vågade säga detta. Men han ville så gärna att det skulle fungera. Tobaken lugnade honom. Han puffade på pipan och såg ut mot fälten och Aver långt borta.
”-Jag vet inte om ni känner till att Dagobert Tochfel studerade i Nuln. Han har nu barn som också studerar där. Black Hood visste detta och hen hade tagit reda på att brunnarna tillhör staden och därför inte kan säljas. Black Hood kidnappade Tochfels barn och Tochfel utpressades till att se till att count Diehl von Ritterbach köpte brunnarna. Von Ritterbachs öde var beseglat. Fällan slog igen och von Leitdorfs hade blivit av med sin starkaste allierade. Plötsligt kom det fram att köpet var olagligt. Sen gjorde det ju inte saken bättre att den idioten satte sin lit till män som Arndt Hicken. För den saken borde han kanske gå en pilgrimsfärd barfota till Altdorf. Men har han begått något brott? Han blev lockad. Och vilken skuld har vi som lät en svag man som Tochfel sitta på platsen som steward? Faktum är att von Ritterbach nog hade blivit avrättad innan sanningen kom fram om han inte hade kommit undan. Så, detta är min gåva till er. Er allierade är inte förlorad för er. Om ni fortsatt står vid valet att göra mig till er ambassadör så ska ni göra rätt inför von Ritterbach även om han väljer att inte komma tillbaka till von Leitdorfs sida. Det är mitt villkor. Om han vill komma tillbaka vet jag inte men det lär nog underlätta att Quintus inte är i närheten då.” Ruben log.
”-Och en sak til, be mig inte att arrangera några fester.”

Helt oväntat började Hans att skratta högljutt åt Rubens sista ord. Först ett lågt skratt men efter bara några sekunder ekade rummet av ett ihärdigt och mullrande skratt. Quintus tittade sedan på Kastor och nickade lätt på huvudet. Därefter började även Quintus att skratta. Kastor tittade först på Hans och sedan på Quintus. Ansiktet var sammanbitet, det var tydligt att Kastors hjärna gick på högvarv. Han analyserade och vägde varje ord som Ruben sagt. Både Hans och Quintus hade med sina skratt accepterat Ruben. Ruben hade talat öppenhjärtigt och sakligt framfört den belastning han kunde innebära som ambassadör för familjen von Leitdorf. Det fanns mörka sidor i familjen von Mohr. Dunkla och illasinnade rykten om Rubens föräldrar och bror. Sedan kravet att han skulle göra rätt inför von Ritterbach. Kastor funderade, vägde för- och nackdelar. Kastor tittade på röken från Rubens pipa. Han kände doften av tobak och såg hur rökringarna letade sig upp mot taket. Den sammanvägda känslan av sina rådgivares skratt, doften av tobak men framförallt Rubens totala ärlighet och omtanke om von Ritterbach, en man som var hatad av alla i Averheim, gav Kastor en positiv känsla. Diehl von Ritterbach hade varit Kastors närmaste vän och allierad. Diehl hade lurats in i en fälla men Kastor hade inte backat upp honom. Han hade inte stått upp för sin vän utan hade lyssnat på Quintus råd. Politiska överväganden hade gått före gammal vänskap. Precis som The Black Hood hade planerat och förutspått. Det var därför dags att kämpa emot och göra det oväntade. Kastor skulle följa Rubens råd och försöka försonas med Diehl. The Black Hood skulle aldrig kunna räkna med det. Draget skulle säkert vara ett politiskt misstag och minska hans chanser att samla stöd i Elector Count valet. Men när hade en von Leitdorf blundat för svårigheter och motgångar? Tiden hade kommit för kamp. Med Hans på sin högra sida och Ruben på sin vänstra skulle familjen von Leitdorf kämpa för att gå segrande ur konklaven och ge Averland en bättre framtid.

Kastor skrattade. Han skrattade högt. Sedan gick han fram till Ruben och räckte fram sin högra hand. Med ett fast handslag skakade han Rubens hand.
“Baron Ruben von Mohr, jag accepterar ditt villkor. Jag ska behandla Count Diehl von Ritterbach med värdighet och respekt. Han ska få ett erbjudande om att åter komma under mitt beskydd. Jag ska personligen kämpa för att han inte ska ställas inför rätta, mitt mål är att ogiltigförklara kapten Baerfaust arresteringsorder. Om Diehl accepterar vet jag inte. Men jag inser att jag handlat fel. Jag svek en nära vän och gick i fiendens fälla. Jag tänker ödmjukt be von Ritterbach om ursäkt” sa Kastor.

Kastor tittade sedan Ruben djupt i ögonen och log. Sedan bröt han mot all kutym och gav Ruben en stor och hjärtlig kram.
“Ruben, du är min ambassadör nu. Vi skippar titlarna och kallar hädanefter varandra vid förnamn. En sak är säker, jag lovar att du aldrig mer kommer att behöva anordna en fest i ditt liv, vi vill ju inte upprepa von Kaufmans Garden Party” skrattade Kastor.
“Din lön kommer att vara 2 guld per vecka och jag kommer även ge dig en engångssumma på 20 guld för att du tackade ja. Du får en vältränad averländsk häst som ridhäst, 2 pistoler med von Leitdorfs heraldiska symbol inristad i kolven samt en värja av högsta kvalitet. Dessutom fyra set av de finaste adelskläder du kan tänka dig för officiella tillfällen samt en uppsättning jaktkläder i läder av högsta kvalitet att använda vid resor och jakt. Du behöver även en personlig Valet, som håller koll på ditt schema och din garderob. Jag vet en utmärkt person som kan ta anställning hos dig” fortsatte Kastor.

Kastor blev avbruten av en hård knackning som kom nerifrån trappen. Dörren där nere öppnades. ”Grimwold von Krieglitz ers nåd” sa en tjänare.
”Släpp in honom" svarade Kastor.
Upp för trappan och genom öppningen i golvet kom en Knight of Sigmars Blood, nästan två meter lång, klädd i full metallrustning.
“Grand Master, von Leitdorfs arme är redo för avmarsch” sa Grimwold och tittade på Hans.
“Det är bra. Jag ansluter till armen och förklarar avmarsch inom 1 timme” svarade Hans.
“Grimwold, tillåt mig presentera min nya ambassadör Ruben Ulfman von Mohr” sa Kastor.
Grimwold rörde inte en min men stirrade hastigt och arrogant mot Ruben. Det var tydligt att han inte gillade Kastors val av ambassadör.

Kastor vände sig mot Ruben.
“Ruben, för din kännedom kommer Hans att leda min arme mot Streissen. Jag kommer inte att resa med armen. Det skulle sända fel politiska signaler om jag anländer till Streissen i täten av armen. Istället kommer jag att resa imorgon med vagn i sällskap av Jens Lisstadt samt Ferdinand och Claudia von Leitdorf. Jag vill att du reser med mig Ruben. Jag tänker hålla ett kort tal till mina soldater innan de tågar iväg med Hans. Jag vill att du kommer till stadsporten om en timme så att jag kan presentera dig som ny ambassadör för mina soldater. Och när vi möts igen vill jag även att du ger mig råd om vem av de övriga kandidaterna som von Leitdorf borde stödja om det visar sig att jag inte vinner Elector Count valet. Vi måste vara förberedda på det alternativet och då måste vi stödja den kandidat som på bästa sätt kan gagna Averlands folk. Jag vet vem jag avser att stödja men jag vill höra din åsikt. Quintus, kan du vara vänlig att följa Ruben ut” sa Kastor.
När Quintus följde Ruben tillbaka ner genom huset igen hördes ett vackert och melankoliskt pianospel. Für Elise.

De skiljdes åt nere i hallen. Ruben hastade ut i solen och gick genom trädgården. Han funderade på Kastors poilitiska program. Var verkligen von Grunwald de rätta att regera med von Leitdorf och von Alptraum? Och kunde man avfärda köpmännen så lätt? Kanske, de höll ju på med inre stridigheter nu. Men å andra sidan stöttades de av Rufus von Leitdorf. Ruben kände att det var det här han verkligen ville jobba med. Men han hade några saker att ordna upp i för von Kaufmans räkning innan han helt kunde gå vidare i sin nya anställning. Kunde han klara det på en timme? Och sen måste han hinna tala med Hans innan armén avtågade. Ruben befarade att det Averhiem de alla lämnade för Streissen inte skulle vara det samma när de kom tillbaka.
Sen var det frågan vad andra skulle säga. Werner hade själv nekat till en anställning hos von Leitdorfs och var nu själv hos von Kaufman. Von Tuchtenhagen ansåg att de hade en allians, i blod dessutom. Ruben hoppades kunna omförhandla den lite. Det var väl det samtalet han var mest nervös för nu, om han skulle kunna få Theodosius att se saken på samma sätt. Leonora och Ruben hade en annan allians så den borde inte vara förändrad. Snarare stärkt hoppades Ruben. Och von Kaufman hade inget att klaga på tyckte Ruben. Han hade faktiskt avskedat honom och Ruben hade ändå följt sina åtaganden till slutet. Och hans vän Oskar von Hertwig var en yrkessoldat och hans uppdrag borde ge honom den lön han blivit lovad vare sig Ruben var hos von Kaufman eller inte. Något annat skulle bara vara skadligt för von Kaufmans rykte. Och så var det von Ritterbach. Ruben var säker på att han skulle kunna få honom att se fördelarna. Hoppas bara han gjorde det innan von Ritterbach sköt huvudet av honom.
Till slut kom han återigen att tänka på farmor. Var hon gaggig? Eller om hon inte var det skulle då Frida von Mohr ställa Ruben i skamvrån? Men Ruben kände sig glad, nästan uppsluppen. Det fanns jobb att göra.
Vakterna öppnade grindarna för honom. När han passerade ut på gatan svepte han av sig hatten och saluterade vakterna med:
”-Spruch Stosset an!”

View
Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 5, spelhelg 12
Källaren är i Streissen nu

IMG_2538.JPG

“Källaren finns i Streissen nu” med de orden avslutade doktor Moebius den makabra föreställningen. Det fåtal gäster som lyckats och haft modet att följa hela föreställningen från början till slut var helt psykiskt utmattade. Starka känslor, allt från skräck, ångest och rädsla till ren eufori, glädje och lycka var det som fanns kvar hos publiken. Vissa applåderade föreställningen och skrek högljutt av glädje, en ung kvinna började helt oväntat att sjunga en melankolisk barnvisa, en man stirrade in i väggen samtidigt som han skrek ut sin ångest, ett par personer låg på golvet och skakade av ångestfylld rädsla och två män började spontant och passionerat att kyssa varandra trots att de aldrig tidigare setts.

Doktor Moebius stod längst ned på trappan till källaren och tog in publikens känsloyttringar. Det här var hans största föreställning någonsin. Ett mästerverk. Bakom Doktor Moebius fanns bara ett kolsvart tomrum av ingenting. Källaren var borta. Fysiskt försvunnen, en total omöjlighet enligt fysikens och naturens alla lagar.
“Mina damer och herrar, källaren finns i Streissen nu! Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre tackar er alla för er medverkan, er uppmärksamhet men framförallt för era känslor. Än en gång ett stort tack och kärlek till er alla” sa Doktor Moebius teatraliskt. Han knöt därefter ett rött tygskärp runt midjan och stängde den gröna sidenrocken som tidigare varit helt öppen och ogenerat visat hans nakenhet och mandom. Sedan gick han runt till var och en i publiken, kramade och kysste dem alla.

Ut ur det svarta tomrummet, där källaren en gång funnits, steg Elistsa “skuggornas mästare”. Det verkade som om ingen kunde se henne. En som dock såg Elitsa var Lisa Winkelman. Lisa hängde svävande ovanför trappan, fäst i kedjor runt armar och ben som i sin tur var fästa i taket. Det var som om hon svävade på mage över publiken. Lisa var naken och hela kroppen var täckt av stearin som runnit ut från det 20-talet vaxljus som var uppställda på hennes rygg. Hon hade deltagit i föreställningen som en levande ljuskrona. Om det var hennes roll i föreställningen, ljuskronan som spred ljus och sanning över de mörka hemligheterna, som gjorde att hon kunde se Elitsa var något inte ens Doktor Moebius skulle kunna förstå eller förklara.

Elitsa passerade obemärkt genom publiken som om hon inte existerade. Hon gick upp för trappan och sedan ut i den stora salongen. Lisa kände en ofattbar skräck när hon såg Elitsa röra sig i skuggorna. Det var något omänskligt och skrämmande över henne. Den porslinsvita huden i den mörkgrå tunikan. Den var som om hon var en levande skugga utan fysisk form.

I den stora salongen låg folk nakna här och där, antingen ensamma eller tillsammans i små grupper. De flesta sov, utmattade efter en lång natt av njutningar. Vin, mat, opium och weirdroot hade funnits i överflöd och fritt delats ut av Bertholz, Doktor Moebius bokhållare och Steward. Rummet hade på småtimmarna, efter det att Doktor Moebius, August van der Wreijswiik, Dina, Harim och Silas Hornblower framfört teatern förvandlats till en orgie där alla älskade med alla, oberoende av ålder eller kön. De som verkligen ville och vågade se slutet på föreställningen hade följt med Doktor Moebius ned i källaren men de flesta hade nöjt sig med att vara kvar i salongen och istället fånga de lätta njutningarna. Linda Therese von Mohr var en av dem som stannat kvar och hon låg utsträckt på en hög med sidenkuddar. Hon såg avslappnad och hög ut, log förföriskt och tittade sig omkring i rummet. På hennes vänstra axeln låg en naken kvinna, Mathilda Durbein och sov. På den högra axeln låg en annan naken kvinna sovande, Beatrice Knox.

Doktor Moebius gick fram till Linda Therese och skakade lätt på huvudet. Sedan sa han;
“Så du vågade inte följa med oss ned i källaren. Kanske var du rädd för vad du skulle finna och vad du skulle upptäcka om dig själv. Rädd för att möta Elitsa. Rädd för att du är ensam och övergiven. Trots din skönhet vill ingen egentligen ha dig då alla vet hur mörk och förvriden din själ är. Ingen älskar dig Linda Therese”.
“Du vet inget om mig eller den plats och ställning jag har” svarade Linda Therese bryskt och märkbart irriterat.
“Det är dags för dig att lämna oss i fred, vi vill inte ha dig här. Du är en icke önskvärd person” svarade Doktor Moebius lugnt.

Plötsligt stormade en äldre man fram från ett närliggande rum. Mannens bruna munkkåpa var nerkissad och smutsig och runt halsen bar mannen ett silversmycke som föreställde en uggla. Mannens pupiller var stora, blicken ofokuserad och det var helt uppenbart att han var hög på weirdroot.
“Du är en bedragerska, du är inte den Linda Therese som jag en gång älskade. Du är inte kvinnan som födde min son Ruben. Du är en onaturlig hynda, en abnormation och styggelse mot världen och mot Verena. Återvänd till det mörka rike du kommer ifrån. Jag vet att det är du som deltagit i våldtäkten och mordet på syster Tina. Du och dina vidriga vänner. Vid Verena, jag förbannar dig” skrek rektor Gregor galet samtidigt som han sprang fram mot Linda Therese med en dolk i handen.

Rektor Gregor drogs plötsligt upp i luften av en osynlig kraft, han svävade nära taket ett par sekunder och sedan kastades han mot en vägg med en stor kraft. Han kraschade rakt in i en stor spegel som krossades och Gregor föll i marken i ett regn av tusen spegelbitar. Linda Therese reste sig upp. Hennes ansikte var förvridit av hat och ilska och hon gick bestämt fram mot Gregor. Rektorn låg utslagen på golvet, täckt av skärsår och blod.
“Gör det inte Linda Therese, du har ingen rätt att ta den gamle mannens liv” sa Doktor Moebius med en lugn men väldigt bestämd röst.
“Doktor Moebius, jag är inte dum. Jag förstår att rektor Gregor är en del av din förbannade föreställning. Jag har fått nog av det här patetiska skådespelet men nu ska jag förändra din historia” skrek Linda Therese.

När Linda Therese var bara ett par meter från rektor Gregor kände hon hur något greppade tag om hennes ben. Hon tittade ned på golvet men såg inget förutom en svart tomhet som tycktes ha öppnats precis under hennes ben. Något försökte slita ned henne i den svarta tomheten. Linda Therese uttalade ett par ord på ett icke mänskligt språk och hela rummet lystes upp av ett dovt rosaskimrande sken. Rummet doftade parfym och sommaräng. Ur Linda Therese båda bröst rann det en vit vattnig vätska, nästan likt bröstmjölk. Vätskan droppade snabbt ned på golvet och den mjölkvita substansen täckte snart den osynliga kraft som försökt dra ned Linda Therese i mörkret. Vätskan tycktes jaga bort skuggorna och Elitsa blev fullt synlig. Hon svävade som en vålnad i den mörka tomheten under
Linda Therese.

Källaren var i Streissen nu. Den materialiserades sakta och på det kalla stengolvet som var täckt av vatten steg något upp ur djupet. Något som tidigare stigit upp ur Aver vid Weavers District i Averheim.

Under Sigmartemplet i Averheim, i en mörk cell, kunde en kakafoni av galna röster höras. Ignatius Jonn och Agaton Coronis samtalade med hundra olika stämmor och röster.
“Vi är i Averheim nu”
“Men de är i Streissen nu”
“Vi ljuger”
“De ljuger”
“Vi talar sanning”
“De hatar oss”
“Vi hatar dem”
“Vem hatar vem”
“Vi manipulerar dem alla”
“Bara vi”
“Nej vi, inte bara vi”
“Källaren är i Streissen nu”
“Nej den är i Averheim”
“Tiden är lögn”
“Om vi ljuger dör tiden”
“Vi ljuger”
“Vi talar sanning”
“Vi är…”
“Är vi…”
“Vi är galna”
“Vi ser sanningen”
“När vi ljuger ser vi färger”
“The Enemy Within”.
“Vi vet vem det är”

View
Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 4, spelhelg 12
Mot Streissen!

IMG_2527.JPG

Morgonsolen reste sig över Averheim och nattens mörker gav sakta vika. Snart skulle staden bada i solskenet och ännu en varm dag var i antågande. Vid det ståtliga värdshuset The Journeys End rådde febril aktivitet denna tidiga morgon. Tre stora svarta droskor samt en mindre vagn, alla med The Red Arrow Coaches röda pil målad på vagnarnas sidor, förbereddes för avfärd mot Streissen. Väskor och bagage lastades och surrades fast på vagnarnas tak. Draghästarnas kondition och hovar kontrollerades av stallpojkar så att hästarnas var i prima skick och hästskorna var fräscha och stadigt fästa i hovarna. I en vagn skulle Friedrich von Kaufman färdas tillsammans med sin gamla mor Elisabeth von Kaufman, moderns hovdam Amelie von Steiner, Herr Curd Weiss, Albrun Falk och den svårt sjuka Baron Sigmund von Hindenburg. Den andra vagnen rymde hela “cirkus von Tuchtenhagen”, det vill säga Theodosius von Tuchtenhagen, Leonora von Krieglitz, Hogweed och Dagobert Gabor. I von Tuchtenhagens vagn var även Bartol von Ogdeburg medpassagerare. Den tredje vagnen var abonnerad av stadens mest framstående köpmän, samtliga medlemmar av Averheims mäktiga Merchant Guild. I vagnen färdades Gregor Geldloss, Anders Kreuz, Pieter Stuttenglas, Helmut Matter, Beatrice Hurdelberger samt assistenten Laban Nieder och legoknekten Gerald Trinkenstein. Den enda medlemmen av köpmannagillet som saknades var Lena Steinhäger. Den fjärde och mindre vagnen var en helt publik vagn för passagerare som köpt biljett till Streissen. I vagnen fanns bland annat en förklädd halfling familj som reste under falsk identitet, det var Waldemarius, Äppfelbert och Blümchen Loamdelve. Vagnen var mer än fullsatt och rymde sammanlagt hela 11 passagerare som bokstavligen satt i knä på varandra. I vagnen fanns det även två väldigt udda passagerare, Luminary Konrad Mauer och Franz von Niebelwald. Stämningen i vagnen var tryckt då samtliga passagerare var livrädda för den märkliga magiker som satt mitt bland dem.

Inspektörer och livvakter från adels- och köpmannafamiljerna gick igenom vagnarnas skick och diskuterade säkerhetsarrangemang med kuskarna. Herr Curd Weiss representerade The Red Arrow Coaches och såg personligen till att allt flöt på som planerat. Om mindre än 10 minuter skulle vagnarna lämna Averheim. Redan imorgon skulle ytterligare tre vagnar, med höga dignitärer som passagerare, resa mot Streissen. Curd Weiss skyndade sig även in i The Journeys End och upp till ambassadör Ruben Ulfman von Mohrs tjänsterum och lämnade där ett handskrivet brev på skrivbordet.

Brevet till ambassadör von Mohr löd; “Ambassadör, jag och Friedrich von Kaufman reser nu på morgonen till Streissen. Von Kaufman har ett viktigt och brådskande möte med en delegation från Nuln. Vi vill att du snabbt utser en ny värdshusvärd för The Journeys End som kan sköta verksamheten på ett kapabelt och professionellt sätt. Även att du stämmer av med personalen att allt är i sin ordning och sedan att du redan imorgon åker med en av vagnarna som rullar mot Streissen. Se även till att organisera allt relaterat till de tre droskornas avfärd imorgon. Av säkerhetsskäl ska samtliga vagnar färdas gemensamt i kortege och det är din uppgift att tygla motstridiga viljor hos olika adelsfamiljer. Väl i Streissen söker du upp mig och Friedrich von Kaufman i von Kaufmans stadshus på adressen Adel Ring 5, i närheten av Streissen Burg. Du kommer sedan, i egenskap av din post som ambassadör, att ha fullt upp med uppgifter inför konklaven den 7 Sommerzeit. Med vänlig hälsning Herr Curd Weiss”.

Det skämtades om att The Journeys End snart skulle vara lika tomt på gäster som det fanns guldmynt i en tiggares skål. Inom loppet av bara ett par dagar skulle alla som räknades i Averheims societet vara på väg till Streissen och den annalkande konklaven. När konklaven var klar och adeln valt en ny Elector Count för Averland skulle det hela firas med den stora festivalen “Streissen Wine & Beer Festival in Honour of the new Elector Count of Averland”. Ett traditionsenligt spektakel sedan flera hundra år tillbaka i tiden som skulle innebära ett par dygn av konstant firande med ett överflöd av mat, dryck och underhållning på Streissens gator. Festivalen avslutades alltid med den nattliga tjurrusningen på stadens gator för att följande morgon låta folket se den nyvalda härskaren krönas i Sigmarkatedralen. En ceremoni som avslutades med att Averlands nykrönta Elector Count skulle skåla, med och till folkmassan utanför katedralen, i ett vinfyllt horn av bergsget. Hornet var en över 2500 år gammal relik som tillhört självaste Siggurd, Averlands anfader, och som Sigmar och Siggurd skålat med och druckit ur för att befästa vänskapen och alliansen mellan Sigmars stam Unberogens och Siggurds stam Asoborns. Det var kutym att Averlands nyvalda Elector Count betalade för hela kalaset. En sedvänja som blivit allt mer kostsam genom åren då varje ny Elector Count försökte göra festivalen än mer storslagen och spektakulär än vad företrädarnas varit. Flera gånger genom historien hade det även inneburit att Averlands nyvalda härskare startat sin ämbetsperiod svårt skuldsatt. Streissen befolkning låg i vanliga fall på nästan 6000 invånare men när kröningsfestivalen gick av stapeln skulle stadens folkmängd mer än fördubblas. Fälten runt staden skulle förvandlas till stora tältläger där festivalbesökarna bodde. Medborgare från hela Averland och även från angränsande provinser som Wissenland, Reikland och Stirland skulle resa till Streissen och ta del av gratisfestivalens storslagna nöjen och utbud.

Här och där på vagnsgården utanför The Journeys End förekom det intensiva diskussioner huruvida landsvägen mot Streissen var säker att färdas på. En oro fanns för banditöverfall eller till och med anfall från grönskinnen som flera gånger den senaste månaden siktas i närheten av både Averheim och Streissen. Adels- och borgarfamiljerna skulle dock resa i vagnskortege med egna vakter på vagnarna och även med beridna vakter vid sidan om. Curd Weiss hade fått samtliga adelsmän och borgare att gå med på att resa i kortege för att öka säkerheten jämfört med om vagnarna färdades ensamma.

Kortegen skulle övernatta på The Red Arrows Coaching Inn “The Red Running Cow” som låg längs landsvägen mot Streissen. Det var ett stort befäst värdshus med ett 30-tal rum som tillhörde von Kaufmans affärsimperium.

När lastningen av bagaget var klart, hästarna förspända och samtliga passagerare satt i vagnarna gav Curd Weiss order om avfärd samtidigt som han hoppade in i von Kaufmans vagn. Vagnarna rullade på led ut på det kullerstensbelagda Plenzerplatz. Vagnskortegen iakttogs noggrant av två män. Den förste mannen var Ludwig von Pappen, som passande nog var tidigt uppe för en morgonpromenad. Den andra mannen var en betydligt mer udda person. I fina borgarkläder, som satt alldeles för snävt över magen, stod The Upright Pigs alkoholiserade kock Bloody Bert lutad mot The Journeys Ends husgavel. De fina kläderna passade inte alls ihop med den fårade, smutsiga och illaluktande personen. När den fjärde och publika vagnen passerade framför Bloody Bert sprang han fram till vagnens dörr och höll med sin högra arm ett förseglat brev högt upp i luften.
“Luminary Konrad Mauer, ni glömde både det här kontraktet och pengarna i kuvertet när ni senast träffade Herr Frederick Grosz” ropade Bloody Bert högt samtidigt som han kastade in brevet i kupén genom vagnens öppna fönster.

View
Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 3, spelhelg 12
Little House on Aver

IMG_2518.JPG

Dimman låg fortfarande tät runt “Little House on Aver”, men snart skulle den ge vika. Solens första strålar speglade sig i flodens spegelblanka yta. Här och där kunde ringar, som skapats av lekande flodabborrar, ses på vattenytan. Det var lugnt och fridfullt. Till och med i hamnkvarteren rådde det för ovanlighetens skull stillhet och tystnad förutom att några hamnarbetare, som precis staplat ut från The Upright Pig efter en natt av intensivt supande, högljutt sjöng en obscen fyllesång.

Vid “The Little House on Aver” rådde det dock febril aktivitet. Två fraktbåtar hade förtöjt vid öns lilla kaj och flera kruttunnor rullades ut från huset på ön och lastades ombord på båtarna. Hamnarbetare från The Hooks jobbade både snabbt och effektivt. Förutom krutet lastades även pistoler, musköter, armborst, svärd, hjälmar, läderrustningar och proviant ombord. 12 välmående ridhästar fördes också ombord. Hästarna var märkta med ett litet brännmärke på höger bakdel. Där hade ett litet märke föreställande Averlands sol bränts in. Ett tecken på att det var stridstränade ridhästar tillhörande Averheims garnison.

Flera ökända personer från Averheims undre värld fanns på plats denna tidiga morgon. Jochen dirigerade sina män i The Hooks för att lastningen skulle gå snabbt, smidigt och vara klar innan dimman lättade. Vid kajkanten stod den brännskadade Stanislav Schüssel och betraktade lastningen av fraktbåtarna. Vid hans sida stod Gert med sin karakteristiska näsduk som skydd för munnen. På en stor sten vid vattnet satt Gertie Borg och åt lite bröd. Bredvid henne satt The Upright Pigs värdshusvärd Helmut Weiss med en vinflaska i handen.
“De ser kärvänliga ut Helmut och Gertie” konstaterade Stanislav.
“Hon är en äcklig kvinna, det är dom alla” väste Gert.
“Du har ingen jäkla koll på kvinnor Gert, så sluta med det där skitsnacket. Gertie är väldigt duktig, hon har dragit in stora pengar till The Man in the Black Hood. Men jag trodde att Gertie var älskarinna till Herr Grosz så därför är jag förvånad att hon sitter där med Helmut” sa Stanislav.
“Frederick Grosz är alldeles för smart för att fästa sig vid en kvinna. Han är alldeles för smart för det” muttrade Gert.
“Hur är det föresten med The Knife? Eller ska vi kalla honom enarmade kniven nu?” skrattade Stanislav fullt medveten om att han provocerade Gert.
“Håll käften din brännskadade idiot” spottade Gert fram och sedan gick han ilsket därifrån.
Stanislav Schüssel var nöjd över att ha fått bort Gert från kajen. Han ogillade Gert sedan flera år tillbaka och än mer ogillade han Gerts chef Bengt “The Knife”.

På ön gick Herr Murrmann och Caspar Junior omkring och iakttog vad som skedde. De bar båda rentvättade kläder och luktade tvål. Ibland stannade de till och Herr Murrmann pekade då på någon person för att därefter viska något till Caspar Junior. Alla personer på ön tycktes sky Murrmann som pesten och gick långa omvägar för att undvika honom. Absolut ingen vågade möta psykopatens blick.

Kirsten Wahnsinn låg utslagen på en packlår bakom öns enda hus och tuggade intensivt på weirdroot. Hon hade varit försvunnen från hamnen några dagar och sedan plötsligt dykt upp igen. Hon hade då varit både rädd och skärrad och svamlat om att hon varit fångad i ett hus i Weavers District. Något fruktansvärt hade kommit upp ur vattnet den natten då Pit Fight matchen på Weavers Brücke hållits och sedan hade hon yrat något obegripligt om att Hilda Fickmichspäter hade rört hennes kropp och själ. Hon hade varit konstant hög på weirdroot sedan hon kommit tillbaka. Hennes vanligtvis aggressiva uppträdande var som bortblåst och istället var hon nästan helt apatisk.

På en liten träbänk framför huset satt stadsvakten Walfried Wirtz och samtalade med trappern Hans Blichter. Walfried skrattade gott när han mottog en läderbörs fylld med silvermynt av Hans. De båda männen pratade förtroligt och glatt precis som två gamla vänner brukar göra.

Den enda av Averheims värsta kriminella avskum som egentligen saknades den här morgonen på “The Little House on Aver” var Bengt “The Knife”.

Inne i det fallfärdiga korsvirkeshuset, som upptog den största delen av den lilla öns yta, satt Frederick Grosz vid ett bord. Vid hans sida satt Pit-Fighter arrangören Valdemar Flucht. Två medlemmar av The Hooks förde en illaluktande man klädd i trasor fram till bordet. Mannen hade en ögonbindel för ögonen. Frederick gav ett tecken till hamnarbetarna att ta bort ögonbindeln på mannen.
“Gottfried Hanson, jag har hört att affärerna går dåligt. Du har tydligen förlorat din träckvagn. Det var visst i din vagn som stadsvakten, på en sidogata till Friedrichshafen Platz, hittade liken efter Faustman “The Fist” och Fritz Flink" sa Frederick.
Gottfried Hanson svarade inte utan tittade sig rädd och förvirrad omkring i rummet.
“Nåväl Gottfried, det här är din lyckodag. Vi ska bli affärskompanjoner du och jag. Du förstår, jag hade många affärer med Fritz Flink men nu när han är död behöver jag en ny kompanjon. Och då kom jag att tänka på dig. Vid Shallya sa jag till mig själv, stackars Gottfried har inget jobb längre nu när han inte längre har en träckvagn. Men jag kan fixa ett välbetalt jobb till honom. Och inte behöver han anstränga sig heller. Bara signera några papper” sa Frederick och log. Frederick la fram en proppfull läderbörs på bordet och fortsatte sedan prata.
“Det finns 120 brass pennies i den här börsen och de är dina om du sätter din namnteckning på dessa dokument”. Samtidigt la Frederick prydligt fram fem dokument på bordet.
“Men jag kan inte skriva” sa Gottfried.
“Det behövs inte min vän. Dokumenten är redan signerade men vi behöver att du sätter ditt bokmärke på dem, precis här där ditt namn står, för att de ska vara juridiskt giltiga” sa Frederick med en vänlig röst.
“Herr Grosz, vad…vad är det du vill att jag signerar. Vad innebär dokumenten?” stammade Gottfried fram.
“Det min vän är inget som du behöver bekymra dig om. Sätt bara ditt bomärke på dokumenten så är pengapåsen din. Har du någonsin tjänat pengar på ett så här lätt sätt? Gottfried jag har inte hela dagen på mig, jag är en strängt upptagen affärsman så signera nu dokumenten så tar gentlemännen i The Hooks dig sedan tillbaka till hamnen. Spendera sedan pengarna och njut av din rikedom. Ta ett bad, köp lite nya kläder, ta ett par stop öl och lite kålstuvning på The Upright Pig och unna dig sedan något lyxigt, kanske till och med ett besök hos någon av hamnens vårblommor” sa Frederick.
Gottfried var nervös och händerna skakade. Bakom honom stod två råskinn från The Hooks. Brutala män som var vana att misshandla de personer som inte lydde. Han kände sig tvungen att signera dokumenten med sitt bomärke. När signeringen var klar fick han penningpåsen av Frederick, fick ögonen förbundna igen och eskorterades sedan till en roddbåt av The Hooks medlemmarna.

“Matilda Durbein måste tas död eller levande” tänkte Frederick hastigt. Hans tankar avbröts dock på grund av att så fort Gottfried Hanson lämnat rummet kom Fredericks närmsta man, den storvuxne Rutger Cornelius, in med en ny gäst i rummet. Den här gästen hade inte förbundna ögon. Gästen utstrålade istället arrogans och självsäkerhet värdigt en person som just nu var Averlands mest mäktiga och inflytelserika person. Frederick reste sig upp och hälsade artigt på gästen med ett kraftfullt handslag. Sedan sa han;
“Nicklas Pürfurst, en verklig ära att se er. Jag är mycket tacksam över att ni kom till detta möte. Vi har affärer att diskutera, affärer som gynnar oss båda”.

View
Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 2, spelhelg 12
Det treögda oraklet talar genom Lena Steinhäger

IMG_2482.JPG

“Vi måste ge oss av och lämna Averheim. Vi kommer att dö om vi stannar här. The Black Hood och hans råttmän kommer att döda oss. Och nu har vi även Witch Hunter Adele Ketzenblum efter oss. Vi är dödsdömda om vi stannar” sa doktor Wilhelm Verfullen stressat och med andan i halsen.
“Nej min vän. Vi stannar. Jag vet att vi spelar ett högt spel. Men vi kan inte fly, vi måste krossa eller åsamka The Black Hood all den skada vi kan innan vi lämnar staden. Vi är The Purple Hand, vi är intrigernas mästare, och vi får inte vanära vår orden. Vad tror du att ledarna i Altdorf och Middenheim skulle säga eller göra om vi drog vår gamla och ärofulla ordens namn i smutsen? De skulle eliminera oss och vi skulle förlora The Great Manipulators välsignelse. Vi måste ställa allt till rätta. Vi lät oss vilseledas och manipuleras. Nu måste vi slå tillbaka hårt.” svarade Lena Steinhäger.
“Slå tillbaka med vad. Vi har ju ingenting kvar. Våra krafter är uttömda efter att ha frammanat demonerna. Tänk bara hur fatalt vi misslyckades med demonen som nu hemsöker ditt eget hus Lena. Varken du eller jag kan komma in i oraklets källare längre. Vi har bara ett val och det är att lämna The Empire och fly till Marienburg. Vi har kontakter där. Vi kan undkomma och bygga upp ett nytt liv med andra identiteter. Det är vår enda chans om vi vill överleva” sa Wilhelm Verfullen.
“Überleben (överleva), überleben till vilket pris? Att fly och vanära The Purple Hand? Att förstöra det som generationer av kultister före oss kämpat för och byggt upp? Tzeentch skulle förbanna oss för evigt och det vet du mycket väl Wilhelm” svarade Lena Steinhäger.
“Jag hör vad du säger, men vad har vi för allierade? Vi har fortfarande en massa pengar men inga allierade förutom Werner och Wera och deras vänner. De är knappast pålitliga och jag är helt säker på att de kommer att förråda oss när de får möjlighet. Vad är det för framtid och hopp? Vi är helt körda om vi stannar här” sa Wilhelm desperat.
“Vi har ju tillsammans bett till Tzeentch att han ska välsigna Werner och Wera. De är vårt sista hopp, de kan förgöra råttmännen och åsamka The Black Hood skada. Jag är säker på att Tzeentch hört vår bön och påbörjat förändringen av deras själar och kroppar. Vi är förenade nu och på samma sida” svarade Lena.

Wilhelm Verfullen suckade tungt och ruskade på huvudet. Att deras bön skulle ha gett Werner och Wera Tzeentch välsignelse trodde han inte på. Lena var desperat och hon försökte bara ingjuta falskt mod i honom. Han sjönk ihop och blev sittande på golvet. Han var en gammal man och han var fysisk utmattad. Det senaste dygnet hade de varit på flykt. De var nu förklädda som enkla tygarbetare. Det trygga huset på Sonnen Straße i das Wein Quarter var förbrukat efter mötet med Werner och Wera. Nu återstod endast huset i Weavers District. En fastighet som Lena Steinhäger köpt i hemlighet och som de fortfarande trodde var säkert. Huset låg dock mitt i fiendens territorium. I Weavers District fanns stadsvaktens huvudkvarter på Lupus Straße och stadsdelen var även den centrala hemvisten för Jade Sceptre. En njutningskult som var väldigt fientligt inställd till The Purple Hand. Minsta misstag skulle avslöja dem och betyda döden.

Wilhelm hade på färden till det säkra huset sett att hans hus, som låg ett par kvarter bort från Plenzerplatz, satts i brand. Han hade i förbifarten köpt det senaste numret av Averheim Gazetter och skräckslaget konstaterat att Witch Hunter Adele Ketzenblum satt hans hem i brand, förklarat honom som kättare och nu gett varje medborgare i Averheim fritt fram att dräpa honom. Det fanns inget som skrämde Wilhelm mer än att hamna i händerna på den sigmaritiska Witch Huntern. Det skulle innebära en lång och ytterst plågsam död. Han lekte med tanken att överge Lena och fly ensam till Marienburg. Försöka att komma med en flodbåt till Altdorf och därifrån sedan ta en båt vidare till Marienburg. Men samtidigt fruktade han Lena Steinhäger, Magister Magistrate för The Purple Hand i Averland. Hennes krafter var visserligen utbrända och till stor del förbrukade efter de komplicerade offerritualer där demoner, från riket bortom, frammanats men hon var en kunnig magiker och hon bar Tzeentch välsignade märke på sin kropp. Han var osäker på om hon redan återhämtat sig och delvis återfått en del av sina krafter. Wilhelm kände inte samma plikt som Lena i att upprätthålla The Purple Hands heder och inte heller driften att utkräva hämnd mot The Black Hood. Hans primära mål var ren och skär överlevnad för egen del.

Lena stod vid fönstret och spanade ut på gatan. Husets fönsterluckor var stängda men genom en liten glipa kunde man se ut på gatan. Allt verkade lugnt. Då satt hon sig ned på golvet, tog fram en krita och ritade ett pentagram på golvet. Ur en liten järnask, som hon hade i kjolens högra ficka, tog hon fram ett fint malet pulver som lyste grönt. Warpstone. Hon hällde pulvret i sin högra hand och tittade andäktigt på det.

Lena sniffade in warpstone pulvret i näsan samtidigt som hon mässade:
“Nakhimbaaar Tzeentch. Futurum hakiiiimbaar. Tchaar divinus. Nakhimbaar Celestial Tzeentch”. Hennes ögon blev först helt vita som om hon var blind, sedan skiftade de färg till lysande klarblåa som om de var formade i den djupaste oceanen i världen. När Lena sedan talade var det inte längre hennes egen röst utan det var rösten från den treögda kvinnan, oraklet som nu var fångad i källaren i Lenas stadshus. Det treögda oraklet som var vaktad av den demon som Lena förlorat kontrollen över.

Wilhelm tittade med stora ögon och lyssnade noga på varje ord som oraklet sa. Flyktigt tänkte Wilhelm att Lena offrat en del av sin mänsklighet när hon sniffat i sig warpstone pulvret. Det skulle med all säkerhet innebära kroppsliga förändringar. En gåva från deras upplysta och allvetande gud, men även en säker dödsdom att hon en dag skulle sluta sitt liv brinnande på en Witch Hunters bål i förtryckaren Sigmars rike.

“De har lyckats. Astromancern och den rödhåriga kvinnan har fått Tzeentch välsignelse. Era böner har hörsammats. Magikern och den rödhåriga kvinnan ledde sina vänner rakt in i råttmännens håla och de dödade dem alla. Alla utom en slav som lyckades fly. Men reliken från expeditionen var inte där. Den är kvar i råttmännens andra högkvarter. Där finns också en av råttmännens största och mest fruktade magiker. En intrigmakare, en Grey Seer, av sällan skådad rang som gömt sig i kulisserna länge nu. Där intrigerar han mot The Man in the Black Hood. Eller är det så att det i själva verket är The Man in the Black Hood som intrigerar och lurar råttmännens stora magiker? Råttmännens magiker är för mäktig för er att att besegra. Men just nu har han begett sig av, med sin bestialiska livvakt, för att undersöka vad som hänt i råttmännens andra håla. Slavens sista ord i livet har fått honom att nyfiket ge sig av för att själv se vad som hänt. Det är den enda chans och möjlighet Tzeentch, i all sin visdom, gett er. Ni har ungefär två timmar på er att sända in magikern, den rödhåriga kvinnan och deras vänner i garveriet för att de ska kunna lägga beslag på artefakten från söderns djungler. Sedan kommer råttmännens stora magiker att återvända till garveriet fylld av raseri och hög på warpstone, farligare än någonsin. Mudflats, det finns en öppning i mudflats, ett avloppsrör från garveriet som mynnar ut i Aver. The Man in the Black Hood’s män känner inte till och bevakar inte detta rör. Det gör dock råttmännen som använder det som en hemlig gång när de simmar ut i Aver” sa oraklet.

Det blev tyst och Lena fick sin ögonfärg åter. Hon såg extremt trött och gammal ut, nästan som hon åldrats flera år. Hon tittade på Wilhelm och sa med trött röst:
“Du hörde oraklet tala. Hitta Werner och Wera och be dem att bege sig till garveriet. De har en chans att stjäla artefakten och den är nu innan råttmännens magiker återvänder. Jag vet inte vem denna råttmagiker är men om det treögda oraklet säger att han inte kan besegras så är det så. Werner och Wera måste komma över artefakten och sedan hitta ett sätt att förstöra den. Bara så kan The Black Hood besegras. Om du gör detta Wilhelm släpper jag dig fri. Du är fri att lämna The Purple Hand och fly till Marienburg och få ett nytt liv.”

Doktor Wilhelm Verfullen lämnade huset. Trots att det var tidig morgon badade staden redan i solsken och värme. Nu gällde det bara att snabbt hitta Werner och Wera.

View
Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 12
Sakhmets stjärnor

IMG_2496.JPG

Dimman som tidigare under natten varit tjock blev allt tunnare när den steg upp ur Aver. Morgonen var i antågande och nattens mörker gav sakta vika när de första solstrålarna speglades i den mäktiga flodens yta. I ek- och bokträden längs Aver satt näktergalar och sjöng. Inte ens en grå liten fågel. I floden lekte abborrarna. Allt var idylliskt och de fasor som drabbat Averheim de senaste dagarna kändes främmande.

Petra Luna Raluca tittade ut över Aver och mot den stora staden på andra sidan floden. Bakom dimman syntes, när hon tittade åt höger, konturerna av hamnen. De stora lagerhusen stod på rad. De flesta var byggda i trä och var svarta av tjäran som de var målade i. Där fanns också de ökända värdshusen The Upright Pig och The White Horse och garverierna. Bakom hamnen reste sig Averheims stora slumområde, der Faust Quarter, som var stadens mest befolkningstäta stadsdel. I floden bortanför hamnen låg Little House on Aver på en ö, men dimman omslöt för tillfället hela ön. När Luna Raluca tittade rakt fram kunde hon se Weavers District. Först den flytande stadens virrvarr av pråmar, bryggor och båtar, sedan de stora tygfabrikerna som stod uppställda längs Aver som stora mörka mastodonter. Där fanns Steinhäger Werk, Kreuz Textil Fabrik och Fabrik der Klüge. En strid ström av väverskor var redan på väg till morgonskiftet. Flera av dem sjöng samtidigt som de förberedde sig för ett långt och slitsamt 12-timmars skift på fabrikerna. Längre upp i Weavers District kunde torget Friedrichhafen Platz skymtas, ett torg som aldrig tycktes sova. Nästan dygnet runt uppträdde artister, musiker och poeter där samtidigt som torghandlare sålde livsmedel, kläder och husgeråd. Vid torget låg även stadens största värdshus, The Golden Spool. Ännu längre bort i staden, på de höga kullarna, låg de rikas kvarter runt Plenzerplatz. På toppen av en kulle kunde den gamla borgen Averburg ses. En borg som byggts om och till genom historiens tidsåldrar och som nu bestod av ett misch-mash av arkitektoniska stilar. Vid Plenzerplatz kunde man även se de höga tornen från Sigmarkyrkan och Shallyas tempel samt de praktfulla adels- och borgarhusen, byggda i tegel och korsvirke, tre till fyra våningar höga. Byggnadsställningar omslöt ett nytt tempel som restes. Ett tempel till kommersens gud, Handrich, ära med syftet att det skulle bli ännu mer praktfullt än vad Sigmars och Shallyas tempel var. På andra sidan kullen fanns stadsdelar, das Wein Quarter och Dwarf Quarter, som inte syntes från denna sida av Aver. Solen reste sig över staden och de röda tegeltaken lystes upp. Stadens husfasader hade en variant av färger, från vitkalkade korsvirkeshus och rödfärgade tegelhus till gråa dystra stenhus. Luna Raluca slogs av hur vacker och storslagen staden var i gryningen. I Averheim fanns ofattbar fattigdom och elände men också enorm rikedom och storhet. Staden var en levande organism där sorg och vemod levde sida vid sida med livsglädje och hopp.

Det var med stor sorg och vemod som Luna Raluca såg sig omkring. Striganylägret höll på att brytas upp. De färgglada vagnarna packades proppfulla med alla ägodelar som folket hade. Den första vagnen var fylld med värphöns och klanens två mjölkkor, den andra var fullpackad med tält och husgeråd, en tredje med redskap och sju getter, i den fjärde vagnen lastades klanens gamla och sjuka, i den femte barnen och i de fyra fyra följande skulle klanens vuxna färdas. Den tionde och sista vagnen tillhörde klanens Petra, Luna Raluca. Klanens både flodpråmar hade redan på natten lättat ankare och åkt mot Streissen. Averheim hade blivit för farligt för Striganyfolket av klanen Rumanjik. En ung flicka vid namn Aishah, inte ens 15 år fyllda, hade för två dagar sedan varit på Friedrichhafen Platz och sålt ägg. Hon hade stannat kvar på kvällen och tittat på eldkonstnärernas uppträdande när de övriga kvinnorna återvänt till lägret. På vägen hem hade hon blivit förföljd av medlemmar i The Canal Gang. Hon hade drabbats av panik och sprungit men blivit ikappsprungen och infångad i närheten av Steinhäger Werk. Där hade männen släpat in henne i ett lagerhus och brutalt våldfört sig på henne under flera timmar. Efteråt hade de kastat henne i Aver för att hon skulle drunkna. Det var endast ett under, värdigt Sakhmet, att ett par Striganypojkar, som varit ute i en eka för att nattfiska flodabborre, hade upptäckt och räddat henne. Aisah fick nu vård i Luna Ralucas vagn. Flickan var både fysiskt och mentalt nedbruten. Hon skulle aldrig bli sig själv igen. Såren var för djupa.

Domnar Hussni hade efter händelsen beslutat att klanen måste bryta upp. Hoten och förföljelserna mot Strigany hade bara blivit värre och värre. Stadsborna kastade sten efter dem och flera Striganys hade blivit brutalt misshandlade. Folket i Averheim skyllde allt ont som hänt i staden på Strigany. Om de stannade kvar mycket längre skulle det bara sluta med att de attackerade och dödade. Domnar Hussni hade haft en långt samtal med Luna Raluca. Domnar Hussni berättade att han fått ett bud om att Machmoud var i Streissen och att Machmoud bett klanen om hjälp.
“När en Strigany ber om hjälp så ställer man upp och hjälper varandra” hade Domnar Hussni sagt. Luna Raluca hade dock bett Domnar Hussni att inte hjälpa Machmoud.
“Du vet vem Machmoud är. Han har gift sig in i vårt folk. Jag vet att han alltid försvarat oss och att han sägs vara vårt folks befriare. En frihetshjälte som strider mot inskränkthet och förtryck. Men det finns en annan mörkare sida av Machmoud också. Han följer inte Sakhmets utan Nagash mörka väg. Han är en Assassin Priest av den mörka nekromantikern. Han kommer bara att ge vår klan olycka” hade Luna Raluca sagt.
“Luna Raluca, du vet också att han har Lady Lydias välsignelse. Vi måste, även om hans vägar och sinnen är mörka, följa honom. Han är Striganyfolkets vän. Han är en av oss sedan den dagen han gifte sig med Sara. Nagash väg är mörk men med Sakhmets ljus kan vi föra honom på en mindre farlig stig. Han behöver vår hjälp. Något ska ske i Streissen och vi måste resa dit för att stödja honom” hade Domnar Hussni sagt. Luna Raluca nickade. Hon visste att beslutet var fattat och nu skulle hon göra allt vad hon kunde för att stödja Machmoud.

Luna Raluca såg en pojke komma springande över bron. Det var Harim. Han såg både rädd, trött och stressad ut.
“Harim, vad händer?” sa Luna lugnt och med mild ton.
“Petra…..jag har sett saker i natt. Saker jag inte förstår…saker jag inte borde ha sett. Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre spelade inatt föreställningen “En resa genom drömmar och sinnen till tronen bortom” eller “Genom mörkret ut i gryningen”. Jag spelade mjölnarpojken Greger som upptäckte att mjöl var lika vitt som snö. Men färgen vitt är inte vitt egentligen. Bortom tid och rum finns det ett rike där sinnena förstärks och färgen vitt har oändligt antal nyanser. Nyanser som speglar själens alla hörn. Både det goda och det mörka. Det var då hon dök upp. När jag befann mig bortom tid och rum. Där tronen bortom finns. Hon som varit försvunnen. Skuggornas mästare Elitsa. Hon….hon var inte som förut. Hon var förändrad. Jag fick se och uppleva min egen dödsångest…" Harim började snyfta och gråta.Han skakade i hela kroppen. Luna Raluca omfamnade Harim. Hon höll honom tryggt i sin famn och lät pojken gråta.

En ensam fiol kunde höras spelas en sorgsen Striganylåt. Fiolens melankoliska ljud omslöt Strigany lägret. Det var tid för uppbrott. Det förföljda folket skulle åter ut i diasporan. Alltid jagade och alltid plågade av fördomar.

Harim tittade upp mot himlen. Morgonen var i antågande men fortfarande kunde stjärnorna ses svagt på himlen. I Striganys urgamla tro, på mångudinnan Sakhmet, sades det att när en Strigany dör så tänder Sakhmet en ny stjärna på himlen. Varje död själ hade en egen stjärna som skulle lysa för evigt. Det var en tro som gav de sörjande tröst. Den dödes själ skulle alltid lysa som en stjärna och varje natt kunde de levande och de döda mötas igen. Saknaden fanns för alltid men så gjorde även närheten.

“Petra, när jag dör kommer du då att se min stjärna på himlen och tänka på mig?” undrade Harim med gråt i halsen.
“Det vet du att jag kommer att göra. Jag kommer att se din stjärna på natten och på dagen är din stjärna i mitt hjärta” svarade Luna.
“Ska ni resa iväg, lägret bryts upp?” undrade Harim.
“Ja vi ska ut i diasporan igen. Vi ska lämna Averheim för alltid. Vi ska ansluta oss till Machmoud. Han sägs finnas i Streissen och han har sänt bud till vår Domnar. Jag ser att du är plågad och rädd Harim. Kom med oss, res med ditt folk igen” sa Luna.
“Jag önskar jag kunde. Men jag kan inte överge doktor Moebius. Han behöver mig mer nu än någonsin. Han behöver mig nu när Elitsa återvänt från tronen bortom” svarade Harim.
Luna Raluca sa inget mer. Harim hade gjort sitt val och en Strigany accepterade alltid det val en annan av deras folk gjorde. Hon kramade bara Harim hårt och gav honom en kyss på pannan. Sedan vände hon sig om och gick mot vagnarna.

Harim stod ensam kvar på platsen där lägret hade varit. Vagnarna hade åkt. Hans folk hade lämnat Averheim. Han var den sista av klanen Rumanjik som var kvar i staden. Men hur länge skulle han leva innan han också blev en ensam och lysande stjärna på natthimlen?

De hade kommit upp ur vattnet och källaren var nu i Streissen.

View
Morgonen den 3 Sigmarzeit, The Meddling of Skaven
Efterspel del 2

IMG_2489.JPG

Thanquol tittade rått-slaven djupt in i ögonen. Slaven darrade och urinerade på golvet i ren skräck. Bakom Thanquol uppenbarade sig den mäktiga och väldigt skräckinjagande råttvarelsen Boneripper, en Rat Ogre med fyra armar och ett mekaniskt vänsterben.

“Prata slav-sak” väste Thanquol.
“De, de, de är döda” stammade råttslaven fram.
“Prata högre idiot om leva-leva fortsätta du vill. Vilka är döda-slaktade?” morrade Thanquol.
“Man-sak dödade dem. Skraab, Kraskulk och Grott är döda-dödade. Alla Eshin mördare-mördade. Stor-stor människo-sak, som en Rat-Ogre, fast ful-fulare och farlig-dödligare, med Zweihänder-stor kniv, mörda-dödade dem alla” fortsatte slaven samtidigt som en distinkt doft av skräck fyllde rummet.
“Slav-sak fly som fluga-skit. Slav-sak prata-tala dumheter-idioti. Slav-sak dö-förgöras” väste Thanquol samtidigt som han höjde sin högra hand och sedan kraftfullt greppade slavens hals med sina sylvassa klor. Slaven sprattlade desperat när blodet forsade ut ur halspulsådern, i över en halv minut, innan han föll död ned på golvet.

Stanken i Atzwigs garveri var mer outhärdlig än någonsin. Doften av urin, släckt kalk, kemikalier och djurkadaver blandades med en frän och distinkt illaluktande doft av råttor och avföring. Garveriet var mörkt men lystes här och där upp av ett onaturligt grönt sken som kom från självlysande stenar som låg utspridda i rummet. I vänstra hörnet av rummet hade trägolvet brutits upp och där låg en stor hög med människokroppar staplade på varandra. Kropparna var i varierande stadium av förruttnelse. Samtliga kroppar hade skurits upp från hals till navel och fått hjärtat borttaget. I mitten av rummet i det stora garveriet fanns ett kopparfärgat fat, som hängde i en rostig järnkedja, fäst i taket nästan sju meter upp. Fatet var lite över en diameter i omkrets och fatets rostbruna färg kändes både smutsig och motbjudande. I fatet låg över ett dussin brännskadade människohjärtan. Ovanpå detta makabra innehåll låg en gyllene kläpp. En kläpp som liknande de kläppar som fanns i kyrkklockorna i Sigmarkyrkorna.

Vid garveriets högra vägg fanns även en över två meter lång järncylinder som var fäst i en ställning med järnvajrar. Ett kugghjul, som stod bredvid cylindern, var i sin tur fäst i ett bronskärl som producerade en grönaktig ånga. Kugghjulet fick cylindern att sakta rotera runt sin egen axel. Under järncylindern låg ett kompakt lager av självlysande stenar som skimrade grönt. På järncylinderns yta var märkliga tecken och symboler på råttmännens språk inristade. En lång slang, av ett läderliknande material, var fäst i cylinderns högra sida och tycktes pumpa in gas från en glasbägare som stod på golvet. Glasbägaren var nästan en meter hög och var fylld av grumlig brunaktig gas.

“Vad händer med mig…världen snurrar….snurrar….vem är jag…Shallya låt mig dö…” mumlade soldaten Günther Fassbinder i ren panik. Men det ständiga snurrandet och den fräna doften av stickande gas tycktes aldrig upphöra.

“Så…..man-saker har dödat Clan Eshin idioterna-galningarna. Men, men….ingen står upp mot Thanquol, världens största-mäktigaste Gray-Seer” väste Thanquol. Han var världens största intrigmakare och fruktade inte obetydliga människor. Sedan ett par veckor tillbaka hade han och den trogne hantlangaren Boneripper experimenterat och arbetat i garverierna. De hade dock hållit sig i skymundan och låtit Clan Eshin tro att de hade kontrollen. Men Skrabb och Kraskulk hade bara varit små ovetande marionetter. De hade trott att de hade The Man in the Black Hood i sin ficka. De hade förhandlat med The Purple Hand. Men Thanquol visste sanningen. The Man in the Black Hood hade bara utnyttjat och manipulerat Clan Eshin på samma sätt som hen hade utnyttjat The Purple Hand. Men Thanquol var inte dum, han förhandlade och agerade inte via mellanhänder. Han förhandlade med The Black Hood direkt. The Black Hood var visserligen en underlägsen människo-sak men Thanquol förstod att The Black Hood var vida mer intelligent än någon människo-sak han interagerat med tidigare. Och nu hade Thanquol arbetat intensivt för att modifiera artefakten från The Southlands Expedition, ett föremål som idioterna i Clan Eshin tidigare stulit från von Kaufmans Garden Party, och förvandlat den till det objekt som The Black Hood önskat. Men frågan just nu var om Thanquol skulle överlämna artefakten till The Black Hood eller inte? Thanquol var väl medveten om att The Black Hood var ytterst intelligent, men ingen var mer intelligent än Thanquol. The Black Hood skulle förgöras när tiden väl var inne. Men just nu kunde Thanquol utnyttja The Black Hood för sina syften så troligtvis skulle han överlämna artefakten, bara för att se vad som skulle ske. Men självklart bara för tillfället….sedan skulle The Black Hood dö….och Averland falla i råttmännens händer.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 6 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Beställning av ett mord

Efter en stund får de bindlar för ögonen och lämnas sittande på britsarna. De sitter där en lång stund, sen kommer någon och leder dem bort och ut. De leds hit och dit och sedan kommer de in igen och tvingas ner på stolar och blir bundna. Bindlarna tas av. Där står tre av Honourable League of Assassins och de är inte så glada för att se Ruben och Gabriel igen.
Till att börja med är de helt inställda på att skära halsen av Ruben och Gabriel på en gång. Ruben försöker hota med Werner men det verkar inte avskräcka dem så mycket som han hade hoppats på. Han erbjuder dem jobb och att bli deras mecenat men de vill inte lyssna på det. Det kryper fram till slut att de är desperata. Efter att Faustman försvann så har de ingen som skyddar dem och de har ett pris på sitt huvud. De kan inte ta jobb och har svårt att röra sig någonstans. De är helt enkelt slut i Averheim men kan inte ta sig härifrån heller. Ruben griper efter den utvägen och erbjuder dem att han kan ordna så att de kommer ut ur staden. Nu lyssnar de men de ska ha trettio guld bara för att låta Ruben och Gabriel överhuvudtaget gå därfifrån. Ruben och Gabriel tänker över detta en stund. De säger att de kan erbjuda dem tjugo guld nu och ett löfte om att hjälpa dem härifrån. Assassins antar erbjudandet och säger att de resterande tio gulden ska betalas när jobbet är utfört. De frågar om vad de ska utföra. Ruben och Gabriel säger att de vill ha Gisselbrecht Kuhn död. De svarar att de kan utföra detta men att det tar lite tid att rekognoscera. Så blir de tysta och efter en stund ger sig två av dem iväg. Ruben och Gabriel får sitta där och vänta utan svar på sina frågor. Det går lite under en timme så kommer de tillbaka. Ruben stönar av uppgivenhet när han ser att de har Nellie med sig. Assassins förklarar att hon är deras garanti tills de har fått sin betalning. Ruben försöker förklara att detta är onödigt och att de lär råka illa ut med tanke på att de har kidnappat Werners kusin. Det verkar bara göra dem ännu mer beslutsamma. Det finns inget att göra och Ruben och Gabriel är tvungna att bedrövade gå därifrån och lämna Nellie kvar. Hon bönar och ber Ruben att inte lämna henne där.
”-Inte igen, inte igen!”

De vandrar hem i natten. Tillbaka i Rubens hus märker de genast att något inte stämmer. Det är något som luktar. Det kommer från övervåningen. De tänder inga ljus. Ruben går mot sovrummet. Han ropar på Gabriel att komma dit också. När Gabriel möter Ruben i korridoren är han väldigt skärrad och verkar bli helt överraskad över att Ruben står där. Han ropar till:
”-Murrman!” Tydligen såg han i syne.

De tänder ett ljus och går försiktigt in i Rubens sovrum. Båda blir väldigt rädda och uppskakade av vad de ser. I den stora sängen ligger en hel tjur, uppsprättad. Det är blod överallt. Och på det stora huvudet sitter Rubens hatt. Rubens mentala hälsa drabbas av ett sammanbrott. Han får svårt att andas. Det stinker av slaktblod. Han tar sig ner till salongen och blir sittande där. Han inser att hans synder till slut har kommit ikapp honom. Han är på för djupt vatten och det finns ingen återvändo. Vad kan räddas? Hans själ. Går det fortfarande att rädda hans själ?

Medans Ruben sitter och stirrar framför sig sätter Gabriel igång med att med friskt mod stycka upp tjuren och städa upp. Leende bär han ner de bästa bitarna i svalkällaren.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 5 - Werner Lankdorf
In i råttmännens håla

Dom tittar sig snabbt omkring, det är folk i rörelse hela tiden. Det blir svårt att ta sig ner i kloakerna osedda kan dom snabbt konstatera. Ingvald lyfter lätt på brunnslocket så att dom kan klättra ner, det luktar lika illa här nere också. Waldemarius börjar följa kartan dom fått av Lena Steinhäger, efter ca 200 meter hittar dom en gång som leder bort ifrån kloakgången. Dom kan känna en otrolig stank inne ifrån gången. Waldemarius som har lyktan kryper iväg först. Därefter följer Wera, Ingvald och Werner, gången är ca 25 meter lång. Plötsligt där inne i gången slår det Werner att dom skall släcka lyktan, så att dom kan ha en liten chans att överraska råttmännen om dom finns där inne.

När dom krupit en stund mynnar gången ut i ett stort rum, i rummet kan dom urskilja 10 st varelser. När dom kommer in i rummet kan dom se att det är råttmän. Som tur är kan dom överraska råttmännen, dom hinner göra sig stridsberedda och klara för anfall innan råttmännen reagerar på att det är inkräktare i rummet. Werner gör sig redo att sända iväg en blixt, han siktar på Kraskulk som står längst bak i rummet på en liten platå. Werner ser tydligt att det är han som är magikern. Från Werners hand skjuts en blåaktig blixt iväg, den träffar Kraskulk i bröstet. Waldemarius kastar en malakai cocktail på en av råttmännen som fattar eld. Wera skjuter ett armborstlod mot Kraskulk, lodet träffar magikern som faller död till golvet. Man kan märka att det blir lite oroligt bland råttmännen när deras magiker och tillika en av ledarna elimineras så snabbt. Sen attackerar råttmännen tillbaka, Waldemarius blir träffad av en råttman men han står emot hugget. Så kastar sig Grott skrikandes över Werner, som inte hinner bli rädd för den skräckinjagande besten som attackerar honom. Werner kan känna hans vidriga andedräkt när han svingar sitt enorma vapen, hugget svischar förbi Werners ansikte med våldsam kraft. Då kommer Ingvald till undsättning, han attackerar Grott med våldsam kraft men Ingvalds attack missar den väldiga besten. Werner skickar iväg en magisk pil mot Grott, pilen träffar men verkar inte göra någon stor skada. Waldemarius skjuter en pil mot råttmannen som skadade honom, pilen träffar råttmannen som fastnar i golvet. Men Waldemarius får ett nytt hugg av en annan råttman, nu börjar skadorna synas på honom. Wera skjuter ett lod på Grott, pilen fastnar i bröstet men han bryr sig inte om pilen. Grott fortsätter slå mot Werner, men även nästa hugg missar Werner. Werner har full koncentration på Grotts attacker, så han upptäcker inte råttmannen som hugger honom i sidan. Nu har ingvald 3 st råttmän på sig, han går bärsärkagång med sin enorma zwiehänder. När han svingat klart sin zweihänder, ligger 2 råttmän döda. Skrabb har bara stått och tittat hittills, nu kastar han en kaststjärna på Wera. Man kan se att kaststjärnan tar illa på Wera. Råttmännen ser lite skakiga ut, dom har förlorat 3 av de sina. Waldemarius slungar iväg en sten mot han som sitter fast, stenen träffar råttmannen som fortfarande står på benen. Nu får Waldemarius ett hårt slag mot sidan, det slaget tar riktigt illa så han segnar till golvet medvetslös. Wera skjuter tillbaka på Skrabb, pilen träffar honom. Skrabb tar fram en grönaktig kastkniv som han kastar mot Wera, kniven träffar henne illa men hon står fortfarande på benen. Werner tar hjälp av sin stav för att få extra kraft, han skjuter iväg en blåaktig blixt från handen igen. Blixten träffar Grott som faller död till marken. När han sköt iväg blixten gick något snett, från ingenstans träffas Werner av en blixt rätt i huvudet. Blixten tar illa på Werner, han blir alldeles vimmelkantig och med en kraftig smärta i huvudet. Nu passar 2 råttmän på att hugga Werner, båda träffar med sina hugg. Men det är det sista hugget som tar illa, Werner känner en enorm smärt från skuldran och blodet forsar från axeln. Werner faller medvetslös till marken svårt skadad. Ingvald fortsätter sin slakt av råttmän, han har nätt och jämnt fått ett skrubbsår. Nu kastar Skrabb en ny grönaktig kastkniv på Wera, kniven träffar Wera som rasar ihop i stor smärta.

Wera, Waldemarius och Werner väcks av Ingvald, han har dödat varenda råttman utom en som lyckades fly säger han. Dom kollar sig omkring i rummet efter artefakten, men dom hittar inget av värde. Dom skyndar sig upp från kloakerna, Wera föreslår att dom ska gå till Shallya templet och söka vård för sina skador. När dom kommer till Shallya templet, blir dom förvisad till borggården för att tvätta av sig smutsen. Dom har inte råd till att få vård, men dom får en varsin ren kåpa. Wera kan se Rubens far Herbert von Mohr, han ser väldigt skröplig ut. Wera och Ingvald går fram för att prata med honom, men dom kommer snabbt tillbaka. Wera berättar att hon inte mött en otrevligare människa i sitt liv.

När dom kommer ut från Shallya templet så går Waldemarius, Wera och Ingvald tillbaka till The Golden Spool, medan Werner går hem till von Tasswinder. Werner försöker smyga så tyst han bara kan för att slippa stöta på Hallbjörn Atlisson. Werner vill inte hamna i diskussion med honom efter dagens utskällning. Vad skönt tänker Werner, när han ser att Hallbjörn inte sitter utanför dörren. Skölden och handyxan står lutad mot väggen men han är inte där. Werner öppnar dörren och går in till Heidi, han är så lättad att han slapp möta Hallbjörn. Werner går fram till Heidi och sätter sig på sängkanten för att badda hennes panna. När han sitter vid Heidis sida får han en olustig känsla i kroppen. Werner greppar sin stav och vänder sig snabbt mot fåtöljen vid fönstret, där sitter han Hallbjörn Atlisson. Hans enorma kropp lyses upp av månskenets ljus, Werner ryggar tillbaka av synen.
“Werner det är bara jag Hallbjörn, det var inte min mening att skrämma dig säger han med sin mullrande röst. Jag satte mig här inne när du var borta, så att jag har uppsikt över Heidi”.
“Tack så mycket Hallbjörn, jag kan inte ha fått en bättre livvakt åt Heidi än dig” säger en skärrad Werner.
“Werner är du skadad, du har blod på kåpan och det rinner blod längs armen” säger Hallbjörn.
Werner tar fram bandage ur väskan, han ber Hallbjörn lägga om såren men dom är för djupa. Hallbjörn hämtar Henriette von Tasswinder, hon blir alldeles förskräckt när hon ser Werners djupa sår. När hon samlat sig från chocken, så gör hon rent och lägger om såren. Werner lovar att berätta vad som hänt imorgon, och han vill att övriga familjen ska närvara. Henriette kramar om Werner och lovar att samla familjen imorgon, sedan går hon och lägger sig. Werner och Hallbjörn sätter sig i varsin fåtölj vid fönstret. Werner är helt slut i kroppen och skakis efter striden med råttmännen, och hans axel smärtar otroligt mycket efter hugget.
“Werner, vad är det som har hänt?” frågar Hallbjörn.
“Vi var nere i kloakern när vi blev attackerad av råttmän även kallad Skaven. Dom var många fler än vi, men vore det inte för Ingvald Reise skulle vi alla vara döda eller tillfångatagna. Han dräpte dom flesta själv, det var han som räddade oss” säger Werner.
“Jag vet vem Ingvald Reise är, han stred också i Third Battle Of Black Fire Pass. Werner vad gjorde ni nere i kloakerna egentligen?” frågar Hallbjörn.
“Vi undersökte dom sinande brunnarna, vi har upptäckt att någon mixtrat med vattentillförseln till brunnarna i hamnen och Faust Quarter. Nu ska Steward Dagobert Tochfel se till att allt blir återställt igen”säger Werner.
“Jag har hört talas om råttmän, trodde såna berättelser bara var sägner. I mina hemtrakter dyrkar många blodsguden Kharneth. Jag tror att ni i Empire har ett annat namn på honom, typ Khorne. Jag var en beryktad krigare i min hemby, byns shaman till och med välsignade min tvåhandsyxa med mäktiga runor som ger mig fördelar i strid. När min fru Thyri Herthjofsdottir dog i pesten tappade jag helt lusten att leva, jag lämnade min by för att driva runt som legoknekt. Vi for runt med våra långbåtar, plundrade och mördade. För min egen del spelade det ingen roll om jag mötte döden för jag hade helt tappat livsgnistan sedan min fru gick bort. Så levde jag i flera år, sökte döden vart jag än kunde. Tillslut hamnade jag i Kislev. Werner tänk dig när man var på oblasten i Kislev, det var otroligt kallt och snöigt. När man skådade Kharneths kaoskrigare i sina svarta metallrustningar dra fram över oblasten, i sällskap med Beastmen. Då var man riktigt rädd Werner, dessa kaoskrigare är otroligt mäktiga i strid. Jag blev själv tillfångatagen av Beastmen den dagen, jag var den ende av oss som överlevde striden. Dom släpade mig efter sig, jag var svårt skadad. Då var jag rätt säker på att Morr skulle hämta mig, och att jag skulle få möta min kära Thyri igen. Det var då han dök upp Baron Erkenbrand von Tasswinder, han ingick i en 20 man starkt kavalleri tungt beväpnade med lansar. Dom nergjorde hela gruppen av Beastmen. Det var han som såg till att jag fick vård och att jag fortfarande är vid liv. Sedan den dagen har vi hängt ihop. Baronen är en otroligt bra man rättvis men bestämd. Jag har faktiskt döpt yxan efter min fru, Thyri”. säger Hallbjörn och räcker yxan till Werner, men han orkar inte hålla den med bara en frisk arm. Hallbjörn skrattar och säger något obegripligt på Norse.
“Jag sätter mig utanför så kan du sova, du behöver vila dina sår Werner” säger Hallbjörn.

Werner lägger sig bredvid Heidi för att sova, men tankarna bara snurrar i huvudet. Werner är helt tagen av Hallbjörns berättelse. Sedan börjar han tvivla på vad han håller på med, han har hjälpt Adele Ketzenblum som kanske är en Slaanesh anhängare. Han har samarbetat med The Purple Hand och till råga på allt ska han vara mentor till Lord Wilhelm som kan få stöd av The Black Hood. Sedan alla allianser han ingått och brutit för att få tillbaka sin kära kusin Nellie Metternish, Werner vet snart inte vad som är rätt eller fel vem eller vilken han kan lita på..

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.