The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 4 - Werner Lankdorf
Misslyckat försök att frita prinsessan

När Werner kommer tillbaka till The Golden Spool är dom andra redan där, dom tittar på Werner med stora ögon när han kommer med boxen på ryggen. Werner berättar för dom andra vad som blev sagt hos Luminary Mauer. Medan dom sitter vid bordet och tar en öl, så börjar dom planera för att försöka frita Prinsessan Gabriella. Dom ska göra ett besök hos von Heines residens när det blir natt. Efter det så delar dom på sig igen, innan alla försvinner så kommer dom överens om att träffas på The Golden Spool i natt. Werner har tänkt besöka Niccolo Machiavelli och Lord Wilhelm, men innan han går dit skyndar han sig till en skräddare som gör ett överdrag till boxen se att den inte är så i ögon fallande. Sen skyndar han sig till Sudenberg Strasse 7 hans gamla lägenhet, där möts han av Rafael Vincente och Pauli Frandrini.

“God kväll Werner” säger dom båda Tileanarna.
“God kväll på er, är Machiavelli och Lord Wilhelm anträffbara” säger Werner.
“Dom är där uppe, bara att stiga på du hittar upp själv” skrattar Rafael Vincente. Werner går upp till lägenheten, han knackar på och går in. Niccolo Machiavelli sitter och lyssnar på när Lord Wilhelm läser en bok. Niccolo Machiavelli och Lord Wilhelm hälsar Werner välkommen. Werner slås direkt av att Niccolo Machiavelli är som en annan person gentemot vad han var för 2 kvällar sedan. Dom småpratar och umgås ett tag, stämningen är riktigt på topp.
“Werner kommer du också följa med mig till Streissen” frågar Lord Wilhelm. Werner tittar på Machiavelli som nickar och säger.
“Ja, det kommer han att göra Lord Wilhelm”. Lord Wilhelm skiner upp som en sol, sen springer han fram och kramar om Werner.
“Lord Wilhelm kan du gå in till Vincente och Frandrini ett tag, så ska jag berätta en saga för dig senare” säger Machiavelli. Lord Wilhelm skuttar iväg till Vincente och Frandrini som genast börjar leka och busa med honom.
“Werner hur har det löst sig med Clothildes livvakt? " undrar Machiavelli.
“Jag har pratat med Clothilde om honom, vi har bevis för att han är en informatör för Quintus von Griffonstein. Och han har redan tjallat för von Griffonstein” säger Werner.
“Hur vet vi att inte von Griffonstein kommer använda det” säger Machiavelli.
“Ruben är ju ambassadör åt von Leitdorf nu, jag vet inte om dom utnyttjade det för att få honom att bli ambassadör. Men jag är övertygad om att Ruben har allt under kontroll” säger Werner.
“Werner jag vill att du meddelar Ruben att jag vill träffa honom innan avresan mot Streissen, jag vill se honom i ögonen när vi skakar hand om att dom inte använder det emot oss. Annars gör vi som du sade, vi förnekar allt och påstår att det är en lögn och smutskastning av ett föräldralöst barn. Det kan fungera om vi har Clothilde med oss, du måste prata med henne om detta. Och Werner skulle von Leitdorf använda det dom vet om Selenas von Kuschs död mot oss, då kommer jag hävda att det var Ruben som mördade henne” säger Machiavelli.
“Du behöver inte oroa dig, Ruben har det här under kontroll” säger Werner. Det sista Werner vill är att Ruben ska bli anklagad för det tragiska och sorgliga dom gjorde tillsammans.
“Machiavelli vi var och tittade i morse när von Leitdorfs arme marscherade iväg mot Streissen, har vi också mobiliserat en arme inför Streissen” frågar Werner.
“Vi har The Knights Of The Blazing Sun och sedan har vi dom tre bästa militärstrategerna i Averland till vårt förfogande, din svärfar Erkenbrand von Tasswinder, Konrad von Niebelwald och Viktor von Steiner. Så var lugn Werner vi är bra rustade om det skulle gå så långt, vänta bara Werner så kommer du förstå vad jag menar” skrattar Machiavelli.

Efter det givande samtalet skyndar sig Werner hem, han måste lämna boxen i säkert förvar innan han ska till von Heine. När Werner kommer hem har inte Heidi kommit än, så Werner ber Hallbjörn hålla koll på boxen. Werner sätter på sig vanliga anständiga kläder, sen beger sig han av mot Rubens hus. När Werner knackar på Rubens dörr så öppnar ingen, dörren är olåst så Werner går in. När han tittar sig omkring kan han se Ruben stå på alla 4 och skura trappen, han ser helt förkrossad ut.
“Hur står det till Ruben” frågar Werner. Ruben berättar att han varit och hämtat Nellie, han lämnade henne hos Heidi. Sen var han på The Journeys End, för ett middagsmöte då en av hans tjänare kommit för att hämta honom. När han kommer hem så är det kaos där hemma, tjänaren berättade gråtande hur Frederick Grosz och Rutger Cornelius tänkt besöka Ruben. När han inte var hemma så lämnade dom ett meddelande, dom mördade alla andra tjänarna. Ruben är helt förkrossad att dom gav sig på hans tjänare, han ber Ingvald hämta Kapten Baerfaust. Efter 10 min kommer Ingvald tillbaka med Kapten Baerfaust och Arta Schaffer. Ruben drar hela händelseförloppet för dom. Kapten Baerfaust och Arta Schaffer tar med sig dom döda kropparna.

Efter det beger dom sig av mot The Golden Spool för att möta upp dom andra, när alla är samlade beger dom sig av till von Heines residens. När dom kommer fram till dom finare delarna av kvarteret stannar sällskapet, Caspar smyger iväg för att kolla läget. När han kommer tillbaka så meddelar han att den svarta dillegansen är borta, och det är 2 vakter på framsidan av huset och 2 vakter med 2 Tilean Maneater “hundar” på innergården. Dom smyger sig fram emot huset, när dom kollat av läget bestämmer dom sig för att ta sig in genom ett fönster på gaveln. Caspar smyger sig fram till huset, sedan kastar han fast en änterhake på taket. När repet sitter där klättrar Caspar upp till fönstret och lirkar upp det, därefter klättrar dom andra upp. Alla utom Ruben lyckas ta sig in genom fönstret, han lyckas inte klättra upp för repet. Dom kommer upp i en korridor med 4 dörrar, Werner och Caspar tar den första dörren och Wera, Ingvald och Gabriel tar den andra på samma sida. Werner och Caspar kommer in i ett stort bibliotek, det är en otrolig ordning på alla böcker kan Werner snabbt konstatera. Dom söker av rummet, då upptäcker Werner att en sektion av bokhyllan går att dra ut. Caspar börjar dra i bokhyllan, men den vill inte ge med sig. Werner försöker hjälpa Caspar så gott han kan, lönndörren är tung och svår att få upp. Plötsligt kan dom höra från vakterna på innergården att dom blivit upptäckta, vakterna tar med sig hundarna och går in i huset. Till slut får Werner och Caspar upp lönndörren, men dom kan höra hur hundskallen kommer allt närmare. När dom kommer in i lönnrummet så skjuter dom igen dörren. Där inne i rummet lyser några lyktor upp rummet, på golvet ligger det fullt med rosenblad utspridda över hela rummet. På ett altare i hörnet av rummet står en staty av en varelse med 4 kloförsedda armar, det brinner även rökelser på altaret. Werner känner igen doften från von Alptraum Mansion, statyn känner han också igen från en bok om Slaanesh han tjuvkikat i hos Luminary Mauer. Statyn föreställer en Demonette av Slaanesh, en sorts demon. Mitt i rummet på några sunkiga madrasser ligger Prinsessan Gabriella alldeles naken, hon har 2 dildos av elfenben uppstoppad i vaginan och anus. Hon är helt okontaktbar, Werner ser likheter med när han fann Heidi. Nu kan dom också höra hur hundarna skäller inne i biblioteket, efter ett ögonblick hör dom hur hundarna lämnar rummet och det låter som stridigheter ute i korridoren. Werner tar ur dom båda dildoarna och lindar in Prinsessan i en filt, Werner kan se hur Caspar plockar på sig dom båda dildoarna. Caspar börjar öppna dörren men det är fortfarande väldigt besvärligt, undertiden stoppar Werner på sig 2 böcker som ligger på altaret. När Caspar får upp dörren kan dom höra hur en dillegans rullar in på uppfarten, plötsligt hör Werner hur en kvinnoröst skriker något på ett främmande språk. Han kan förstå att hon lagt en besvärjelse, men inte vad. Så får Caspar upp dörren, när dom är på väg ut ur rummet kan dom höra att något bakom dom vaknat till liv. Werner vänder sig om för att se vad som händer, till hans stora förskräckelse kan han se att statyn fått liv. (D3 terror – test). Helt utan förvarning skickar den iväg sin långa kloförsedda tentakel, den träffar Prinsessan Gabriella med våldsam kraft. Blodet stänker över Werner som ser hur Prinsessan sitter fast i demonettens klor, han försöker dra loss henne men har ingen chans för demonetten är mycket starkare än Werner. (D4 – test). Så känner Werner en otrolig smärta i sidan, demonen har svingat sin tentakel mot honom. Werner inser att han inte kan få loss prinsessan från Demonetten, hon är utom all räddning ändå efter det slaget tänker Werner. Han släpper taget om prinsessan och springer efter Caspar, utanför rummet kan han se Wera och Ingvald ta sig ner från fönstret. Men Gabriel går mot rummet i stället, då får han syn på det som jagar dom. Synen av Demonetten blir för mycket för Gabriel som rasar ihop mitt på golvet, Caspar springer förbi Gabriel mot fönstret. Werner gör det samma, för han rubbar inte Gabriel själv. När dom kommit ut ur huset skyndar dom sig därifrån. När dom samlas en bit bort från huset kan dom se hur lågor står upp i skyn från von Heines hus. Caspar smyger sig tillbaka för att se vad som händer, när han kommer tillbaka berättar han vad han såg och hörde. Von Heine, Rutger von Sterber och Linda Terese von Mohr pratar med stadsvakten, dom påstod att någon har attackerat prinsessan Gabriella och bränt ner von Heines hus. Prinsessan hade överlevt attacken. Helt plötsligt dyker Gabriel upp, han lyckades på något mirakulöst sätt fly från det brinnande huset. (Fatepoint). Alla är nedstämda, allt gick ju som planerat ända tills att Linda Terese von Mohr kom till huset och väckte en jävla Demon. Werner kan inte sluta tänka på prinsessan Gabriella, han hade henne men släppte taget om henne för att han trodde hon var död. Nu vinklar dom det så att von Heine kommer få sympatier inför konklaven, undra om kejsaren får reda på något av det som hänt? Där delar dom på sig och går hem till sitt, men Werner har fått en ide. Werner går mot Sudenberg Strasse 7…

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 5 - Frau Wera
Olika förhållanden

När Wera och Ingvald kommer fram till Plenzerplatz vänder sig Wera till Ingvald:
”Tack för att du inte lämnade mig i sticket med Jochen. Var det dumt att låta honom följa med oss?”
”Nej. Vi måste visa att vi är bättre än de vi kämpar mot. Han kanske kan vara till vår hjälp längre fram” svarar riddaren av Myrmidia.
”Skönt att höra. Nu tänker jag gå till Adele Ketzenblum för att se om jag kan få henne att spara Märtha Hoffstetter. Hur vill du göra?”
”Jag har egna ärenden. Vi syns sedan på Golden Spool.”
Wera går nu in till Sigmartemplet. Hon stannar upp en novis och ber att få bli förd till Templar Adele Ketzenblum vilket så sker.
När Wera kommer in till rummet där Ketzenblum och hennes hejdukar bor ser hon Märtha Hoffstetter i samma cell som Fichmichspäter. Märtha ser rädd ut och försöker hålla sig undan den närgångna Fichmichspäter som smeker hennes rygg.
”Låt bli mig!” Märthas röst är gäll av rädsla.
Ketzenblum tittar på med misstänksamma ögon på Wera när hon kommer in.
”Och vem är du?”
”Wera” säger Wera och släpper ut sitt hår ur läderhjälmen.
”Åh, Wera. Så trevligt. Lars, Greger, Haldur. Lämna oss!”
Witch hunterns män lämnar rummet samtidigt som Märtha ropar:
”Wera? Wera är det du? Wera, hjälp mig härifrån! Jag måste hem till mina barn.”
”Jag är här för att be dig låta Märtha få gå.”
”Hon hittades i hädarens hem.”
”Men Märtha var Verfullens städerska och hon var också den som gav mig tipset om Verfullens låsta dörr. Hon är oskyldig till det som skett där.”
”Oavsett vad så skall jag först kolla henne så att hon inte har någon korruption i sig innan jag släpper henne.”
Okej. Jag är också här för att rapportera att vi har rensat ut två Skavennästen. En under Plenzerplatz och en i Antzwigs garveri. Råttmännen har varit Black Hoods hantlangare och lakejer och har även mördat åt denne.”
Ketzenblum nickar. ”Har du något mer?”
”Nej. Vi hoppas få fram bevis gällande de mer prominenta personerna snart.”
Det bli sedan tyst och Wera märker att Ketzenblum tittar på henne med en lysten glimt i ögonen.
Wera fångar Adele Ketzenblums blick med samma blick hon brukar ge de män som hon vill förföra. Så går hon fram till Witch huntern utan att släppa henne med blicken. När hon står alldeles intill Ketzenblum lutar sig Wera framåt lie grand och säger tyst:
”Om du vill ha mig så kan du få mig.”
Ketzenblums ögon vidgas först av förvåning för att sedan fyllas av lust.
”Ja. Jag vill gärna ha dig. Här och nu.”
”Även med publik?” frågar Wera och nickar åt de två som sitter i cellen.
”Gör inget. De kommer inte att komma härifrån.” Ketzenblum lutar sig så fram och kysser Wera på munnen innan hon börjar klä av henne. Wera hjälper sedan Adele av med kläderna. Templarn av Sigmar har en smärt, stark kropp med flera ärr som vittnar om det farliga liv hon lever. Med hungriga kyssar börjar kvinnorna smeka varandra och där på britsen i källaren under Sigmartemplet har Wera sex med Witch hunter Adele Ketenblum. Till sin förvåning och njutning känner Wera att hon ligger med en person som gör det av verklig åtrå till henne även om partnern har en tendens att smeka hennes kropp med kniven som sitter i stället för vänster hand. Under deras kärleksakt börjar Fichmichspäter masturbera medan hon tittar på dem medan Märtha gråter och kryper ihop i ett hörn.
När de båda är tillfredsställda och ligger de hopslingrade i bädden och pustar ut.
”Märkligt att jag skall finna riktig åtrå tillsammans med en kvinnlig Witch hunter.”
Wera och Adele reser sig sedan upp och klär på sig under ömsesidig tystnad innan de ger varandra en varsin kyss på kinden varvid Wera lämnar rummet och Sigmartemplet.

Den före detta prostituerade går raka spåret till hamnen och White Horse Tavern. När hon kommer in i värdshusets skänkrum ser hon sin man, Herr Schneider, som också upptäcker henne där han sitter vid ett bord. Han reser sig upp när hon kommer fram till honom.
”Wera! Vad fan har du varit? Jag har frågat efter dig i dagar. I dagar!”
”Jag har haft fullt upp.”
”Jaha. Du har haft fullt upp… men det är det slut med nu! Du skall vara här hädanefter och dra in pengar till din make. Vad skall annars folk tro?”
Weras nästa replik sägs med en röst som är kall nog att sänka temperaturen i hela skänkrummet:
”Nu är det så, käre make, att när jag sist var hit så var jag förklädd. Då satt du på stolen där…” Wera pekar på stolen tre bord bort, ”… med två horor i knät. Du såg inte ut att som att du saknade mig då. Har du betalat igen silvermynten till Fritz, förresten?”
”Va! Nej.. Jo… Jag ska… Snart. Bara du drar in lite pengar så…”
”Herr Schneider. Jag kom hit idag för att meddela dig att jag vill skiljas.”
”VA?! Skiljas… Men… men… vi har ju just gift oss.”
”Det har vi och nu tar det slut.” Med de orden tar Wera ett steg framåt och ger Herr Schneider en hård spark mellan hans ben. Mannen kvider till och sjunker ihop på golvet med händerna för skrevet. Wera hukar sig ner vid Herr Schneider och drar fram sin dolk som hon sätter mot hans hals.
”Jag hoppas att du nu förstår allvaret med vad jag nyss sade. Börjar du komma med protester kommer jag att bli väldigt sur då jag förväntar mig att vi är överens om denna skiljsmässa.”
Herr Schneider nickar snabbt och kvider fram svagt:
”Ja.”
”Bra. Farväl då Herr Schneider. Må våra vägar inte korsas igen.” Med de orden så går Wera ut från White Horse utan att bry sig om alla som tittar efter henne med stora ögon. Hon vikar på vägen till en gapande Bernhardt Kurtz som står bakom bardisken och säger:
”Hej Bernhardt. Roligt att se att du hämtat dig från dina skador. Ha det så bra.”

Så lämnar Fraulein Wera hamnen och går med bestämda steg mot Weavers District med ett leende på läpparna.

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 4 - Frau Wera
The Hooks

Så fort Wera och Ingvald kommer till Faust Quarter börjar Wera höra sig för bland folket på gatan var hon kan finna mannen vid namn Jochen. Hon blir dirigerad till att besöka en sunkig dryckeshåla vid en liten bakgata mitt inne i stadsdelen. När de kliver in i baren ser Wera att sunkig är bara förnamnet. Det luktar av gammal öl, spya och rök. Det är lågt i tak och borden och stolarna är skraltiga och smutsiga. Runt omkring sitter det ett tiotal personer och dricker. Jochen sitter där också. Hela stället blir tyst och allas blickar vänds mot nykomlingarna som kliver genom dörren. Wera tittar runt i rummet som om hon inte känner igen någon och höjer sedan rösten:
”Vi söker en man vid namn Jochen. Vi vill prata med honom om hans syster och Black Hood. Vi har ett erbjudande till honom som han inte vill missa. Vi väntar fem minuter utanför innan vi går vidare.” Wera vänder på klacken och går ut tillsammans med Ingvald. De går en bit bort från barens dörr och ställer sig för att vänta.
Det går ett antal minuter innan dörren till dryckeshålan öppnas och Jochen kommer ut tillsammans med fem man. När de går mot Ingvald och Wera ser hon att det dyker upp fler män från gränderna runt dem och även på balkongerna ovanför. Ingvald och Wera backar försiktigt tills de står sida vid sida med ryggarna mot en byggnad. De är nu omringade av 13 Hooksmedlemmar samt Jochen som ler och säger:
”Trodde du verkligen att jag skulle gå på det där, Wera? Jag kände igen dig så fort du kom innanför dörren. Jag är väldigt tacksam över att du kommer till mig. Du försökte döda mig tidigare men då var du i överläge med flera vänner omkring dig. Nu är läget det motsatta.”
”Vi kom för att prata med dig om det som hände på torget här i Faust Quarter. Jag såg att du ifrågasatte Black Hoods order och vi kan hjälpa varandra mot Black Hood.”
Jochen blir nu röd i ansiktet och ilsknar till:
”Vad menar du med att ifrågasätta?! Vi är Black Hoods trognaste medhjälpare och har alltid varit det! Du skall nu dö, din hora.” Jochen vänder sig nu mot Ingvald: ”Vi har inget otalt med dig, Der Fleischer. Lämna horan nu och ingen kommer göra något mot dig. Det här är mellan Wera och oss.”
”Jag kommer inte att lämna Wera i sticket. Hon och jag står tillsammans” svarar Ingvald lugnt som om han pratade om vädret.
Wera känner att hon blir rörd och glad över Ingvalds ord. ”Han kommer inte lämna mig! Åh, Ingvald, du är verkligen en riktig vän.” Hade det inte varit för den farliga situation de befann sig i hade hon omfamnat riddaren. ”Nu gäller det att komma ur det här innan det blir våldsamt.”
Hon tittar Jochen i ögonen utan att vis anågon rädsla:
”Och när Black Hood inte har nytta av er längre? Då kommer ni att sluta som Halheimer. Det är så Black Hood jobbar. Men anfall oss ni om du tror att det kommer att bli bästa lösningen för dig. Ingvald tar fem av er själv och mitt första lod kommer att träffa dig, Jochen”
”Ha, stora ord från en flicka som står helt själv. Hur kan du tro att du kommer att klara dig ur det här?”
Wera ler för sig själv. ”Det kommer jag att göra för du har nu börjat munhuggas istället för att ge dina män signalen att anfalla. Du kommer inte vinna ett ordkrig mot mig.” Hon säger inget till Jochen utan ger honom bara ett bländande leende. The Hooks ledare blir stum och ilskan falnar från hans ögon. Wera släpper ut sitt hår och går lått framåtlutad med vickande höfter fram mot Jochen, tar hans hand och lägger på ett av sina bröst. Hennes röst är plötsligt mjuk och förförisk:
”Jag har inte sagt att jag kommer klara mig utan vill bara påpeka att det är onödigt att bruka våld mot varandra. Jag vet att Black Hood använder sig av råttmännen för att göra sig av med personer som inte behövs längre. Varför inte använda oss av varandra, det är så mycket mer… njutbart.”
Jochens ögon håller på att trilla ut sina hålor och detsamma kan sägas om flera av hans hejdukar som blir tysta och stirrandes på Wera. Till och med Ingvald blir röd i ansiktet av Weras rörelser och röst.
”Män! Så enkla att dupera.”

Jochen återfår sin fattning efter någon sekund men han är nu en slagen man. Han viftar åt sina män att retirera och viskar sedan till Wera:
”Du har rätt. Black Hood kommer att göra sig av med mig när jag inte är till nytta längre. Det har jag förstått sedan länge. Men jag kan inte ifrågasätta Black Hood inför mina män. Då kommer jag att snabba på min egen död. Men jag har en syster att tänka på.”
”Och din syster används som påtryckningsmedel av Black Hood för att få dig att lyda.”
”Nej, det är The Knife som hotat att våldta och döda Eva om jag inte lyder honom. Hon lever som gatflicka i hamnen. Jag hatar honom och önskar att jag får chansen att ta kål på det kräket.”
”Helt okej för mig om inte jag hinner först.”
”Fast The Knife är svårt skadad. Han och några till anföll Baerfaust men blev besegrade och Baerfaust kastade sin zweihänder och kapade armen på The Knife. Jag hörde The Knife berätta att han blivit förrådd. Han hade blivit lovad att Baerfaust var ensam men istället hade kaptenen sina zweihändersoldater med sig. The Knife misstänker att det var Black Hood själv som lurade honom och är därför inte längre trogen till Black Hood.”
”Synd att fanstyget överlevde. Men han kan inte göra något ont på din syster just nu. Vad kan du berätta om Little House on Aver?”
”Det ägs av Fredrich Grosz och har används som vapen- och krutlager. Huset är nu tomt då allt krut samt några kanoner och stridshästar är på väg med fraktbåtar till Streissen. Grosz är också på väg till Streissen med sin älskarinna Gertie Borg. Vet inte vad alla vapen och krut skall vara till för men det är inte för något gott.”
”Självklart inte. Undras om det är för Black Hoods eller för Grosz räkning som krutet är på väg till Streissen?”__
”Jag vill bort från Averheim, tillsammans med min Eva. Jag är trött på allt våld. Men jag kan inte ta oss härifrån på egen väg. Kan ni hjälpa oss?”
”Hur skall du få med dig din syster?”
”Hon är inte fången någonstans men är förbjuden att lämna hamnkvarteren. Men hon har sagt att hon följer mig om jag säger till.”
”Okej. Kom till stallet bakom The Journeys End tidigt imorgon bitti. Vårt gäng kommer då att resa mot Streissen. Se till att ha med dig vapen och utrustning så ni klarar av att sova utomhus. Lovar inte att vi har grejor även för er.”
Jochen tittar på Wera med stora ögon innan han vänder ner blicken. Rösten hackar som av gråt när han pratar till henne:
”Tack. Tack så mycket. Vi kommer att vara där.”
Jochen vänder tillbaka till sitt tillhåll med sina män och Wera och Ingvald lämnar The Faust Quarter.

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 3 - Werner Lankdorf
Werner blir väktaren av artefakten

När Werner är på väg att lämna von Tasswinders hus kan han höra Baronen och Hallbjörn samtala, “Såg du vad nervös Werner var Baron, men jag kan garantera att du lättade hans hjärta” säger Hallbjörn och dom båda börjar skratta högt.

Werner går mot stadsvakten, han hade gruvat sig för att ta detta samtal med Baronen. Men nu skötte Baronen det alldeles själv, ett problem mindre tänker Werner. Framme vid Lupus Strasse, möts han av Arta Schaffer. Hon berättar att Heidi är uppe hos Kapten Baerfaust, hon följer med Werner upp till Kapten Baerfausts rum. När Werner kommer in i rummet kan han se Heidi sitta och samtala med Kapten Baerfaust.
“Werner är det du som kommer förbi” säger Kapten Baerfaust. “Tänkte titta till dig, för att se hur det är med dig efter attacken”säger Werner.
“Dom måste ha mutat någon av min vakter, för dom slog till när jag gett dom flesta ledigt för att återhämta sig efter garden partyt. Det var tur att jag hade Filip Kohl-Eisenberg, Florian Frankfurter, Justus Köhnke och Wolfgang Pappenschöld här på stationen. Det var precis som att jag kände på mig att något skulle kunna hända” säger Kapten Baerfaust.
“Det är huvudsaken att det gick bra för dig Baerfaust. Du har säkert hört eller sett det Quintus von Griffonstein skrev om dig i Averheim Gazetter” säger Werner. “Jo, Arta Schaffer läste upp det jäkla påhittet för mig” säger Kapten Baerfaust.
“Vad är det han skrivit” säger Heidi. “von Griffonstein gick ut i tidningen med att påstå att Kapten Baerfaust är The Blackhood” säger Werner. Heidi blir rosenrasande och säger några väl valda ord om von Griffonstein.
“Jag kan förstå om du är besviken på mig och Ruben, det var ju vi som fick dig att dra tillbaka häktnings orden på von Griffonstein och sedan gör han så här mot dig” säger en besviken Werner.
“När jag direkt fick höra vad han gjort, då var jag riktigt förbannad på er. Men ju mer jag tänkt på det, då inser jag att ni inte kan rå för vad den jäkla ormen von Griffonstein hittar på. Förresten Werner jag hörde av Heidi att du reser till Streissen för att vara mentor åt Lord Wilhelm, det är stort Werner att du hjälper denna föräldralösa unga pojk. Han kommer behöva dig mer än vad du tror Werner, han kommer att bli tufft ansatt av skitprat och yttre påtryckningar i Streissen. Selena von Kusch var en enastående fin kvinna, hon gick bort alldeles för tidigt” säger en sentimental Kapten Baerfaust. Werner står där och spelar ovetandes om det som hänt henne. Så kallar plikten för kapten Baerfaust, Heidi och Werner tar farväl av Kapten Baerfaust.

När dom står på gatan utanför vaktstationen så säger Heidi till Werner,
“Werner följer du med mig till Ruben, jag måste tala med honom”. “Vad gäller det” undrar Werner kryptiskt.
“Du behöver inte vara orolig Werner, jag ska inte skälla på honom” skrattar Heidi. När dom går kvarteren fram så frågar Werner, “Heidi vore det inte bäst för dig att stanna hemma, bara vila och njuta i lugn och ro. Du har ju nyss vaknat upp från det hemska du var med om” säger Werner.
“Nej jag måste åka till Streissen, jag ska hjälpa rektor Wilfried Pieter Glantz-Wilzen med att övervaka konklaven. Han behöver min hjälp, jag kommer att följa med dig och far till Streissen vad ni än säger” fräser Heidi.
Oj oj ingen ide att säga något mer om detta just nu tänker Werner. Under promenaden till Rubens hus så får Heidi höra hur folk ropar glåpord efter Werner, Heidi kramar tag i Werners arm. Werner tittar på Heidi och ler, sedan går dom armkrok lägst gatorna fram till Rubens hus.

Framme hos Ruben tar han in dom från sidodörren, Ruben hälsar dom välkommen och kramar om Heidi. Ruben ser en aning stressad ut. Heidi går direkt på sak och frågar Ruben hur han tänkt göra med röstningen i konklaven, men han har ingen aning om hur det funkar. Heidi förklarar några röstningsprocedurer för Ruben, nu är det upp till han att välja en som han tycker passar. Efter samtalet med Ruben kommer Heidi fram till Werner,
“Jag måste kila iväg för att träffa Gerlind von Boehm, vi har bokat bord på The Journeys End. Vi ses hemma till kvällen” och ger Werner en puss.

“Ruben är Nellie hemma, jag skulle vilja prata några ord med henne” säger Werner.
“Du Werner, det har hänt en sak” svarar Ruben.
“Vad menar du” frågar Werner.
“Jag och Gabriel var och träffade The Honourable Guild Of Assassins, vi tänkte leja dom att göra ett jobb för oss. Det var då dom kidnappade Nellie, för att ha henne som säkerhet. Om vi inte betalar så dödar dom henne, dom litar inte på oss efter vad du gjorde mot dom. Men Werner jag lovar dig att ordna detta, Nellie ska inte komma till skada du har mitt ord på det” säger Ruben.
Werner är helt förstummad han vet inte vad han ska säga, han som kämpat och lovat och gjort saker till höger och vänster för att få sin kusin fri. Men trots besvikelsen över Nellie, så känner sig Werner ganska säker på att Ruben kommer hämta hem henne. Plötsligt ramlar dom andra kamraterna in hos Ruben, Werner hade helt glömt vart dom skulle samlas. Han hade för sig att dom skulle träffas på The Golden Spool. Dom flesta har något som dom måste ordna innan avfärd mot Streissen. Werner får artefakten av Wera, dom är lite oense om vad dom ska göra med artefakten. Tillslut bestämmer dom sig för att Werner ska ta med den till Luminary Konrad Mauer.

Werner tar med sig artefakten och beger sig mot Hochbuche Weg och Luminary Konrad Mauer. Werner knackar på dörren hos Luminary Mauer. Han gluttar på en liten lucka i dörren och kikar ut.
“Jasså det är Astromancer Werner Lankdorf, men vad är det för sak du för med dig till mitt hem” säger Luminary Mauer bestämt.
“Det är därför jag kommit till dig, men jag vill inte stå här ute och prata om det” säger Werner. Så hör Werner hur dörren reglas upp, det tar lite tid för det är några lås som ska reglas upp. Luminary Mauer tittar ut bakom Werner, sedan stänger han snabbt dörren och reglar den ordentligt.
“Werner ta med dig saken och följ med mig” säger Luminary Mauer. Werner följer efter Luminary Mauer längst upp i tornet, till hans bibliotek som är något helt otroligt för en akademiker.
“Werner lägg saken på skrivbordet, vad är det för något du har med dig” undrar Mauer.
Werner förklarar allting för Luminary Mauer, från mötet med Lena Steinhäger och Purple Hand till sista striden i garverierna. “Werner täck av artefakten, jag vill se på den” säger Luminary Mauer. Werner börjar vika upp djurhudarna som den är inlindad i, när artefakten är avtäckt ryggar Luminary Mauer tillbaka.
“Jag har inte känt en artefakt med sådan kraftfull Dhar tidigare, inte ens nere i katakomberna på Light College finns något liknande och där förvaras det många mäktiga artefakter”.

Så försvinner Luminary Mauer iväg ett tag, när han kommer tillbaka har han med sig en låda av tenn och trä. “Werner lägg ner artefakten i lådan”. Werner tar artefakten och stoppar ner den i lådan, när han tar i den så känner han vilken ondska den utstrålar “D3 Corruption”. När artefakten ligger i lådan, då skyndar sig Luminary Mauer att stänga locket. Sedan börjar han leta bland burkar han har i bokhyllorna, efter lite letande kommer han tillbaka med en spik i ren silver. Han lägger silver spiken på lådan, sedan börjar han lägga en besvärjelse över lådan. Efter att han lagt besvärjelsen måste han sätta sig ner, det var tydligen en mycket krävande besvärjelse.
“Werner nu har jag lagt en mycket kraftfull skydds besvärjelse över boxen”. När Werner tittar på lådan, kan han se att det inte är någon vanlig trälåda längre, det är mer en box men fortfarande i samma storlek och på locket är det ett sigill. Båda två är tagna av stundens allvar, dom sätter sig i en varsin fåtölj i biblioteket.

“Jag fick det här brevet idag när jag satt i dillegansen redo att resa mot Streissen, det var en person jag aldrig sett tidigare som levererade brevet. När jag läst brevet hoppade jag fort av dillegansen och skyndade mig hem” säger Luminary Mauer.
Han ger brevet till Werner som läser det högt, där står det att Frederick Grosz har hans syster Katarina Mauer. Om Luminary Mauer reser till Streissen kommer dom döda hans syster.
“Vad ska jag ta mig till Werner” säger Luminary Mauer.
“Vad jag hörde idag så betalar dom 1G till den som kan tipsa om din syster, så förhoppningsvis har dom henne inte. Hon kanske kontaktar digVarför vill dom inte ha dig i Streissen och vad är din uppgift där” frågar Werner.
“Jag ska övervaka konklaven så att inget onaturligt inträffar, jag reser dit för Light College räkning. En sak till, du måste ha stor respekt hos Lena Steinhäger. Om hon är Magister Magistrate då är hon en skicklig magiker, så för tillfället är det bättre att ha henne som vän än fiende” säger Luminary Mauer kryptiskt.
“Hon berättade att Dagobert Gabor föråt The Purple Hand, nu tillhör han The Blackhood” säger Werner. “Vi måste se upp med Dagobert Gabor, du måste hålla koll på honom Werner” säger Mauer.
“Hur skall jag klara av honom, han är mycket mäktigare än vad jag är” säger Werner.
Du måste bara vara smartare och mer finurlig än vad han är" flinar Luminary Mauer.

Efter den långa diskussionen reser sig Werner och börjar gå ned för trappen, då hör han hur Luminary Mauer ropar från biblioteket. “Werner du glömde boxen. Jag lämnar den här hos dig, här är den i tryggt förvar” säger Werner. "Kommer aldrig på frågan, du måste ta med artefakten. Besvärjelsen jag lade på boxen innebär att det bara är du som kan öppna den, det går inte att öppna den genom att dyrka eller bruks yttre våld. Endast mäktig magi kan få upp den, jag gjorde dig till en sorts väktare över boxen. Du får absolut inte ge den till Sigmariterna eller tappa den, du måste alltid ha den med dig. Vi måste förstöra den på något sätt, jag ska leta i mina böcker och höra mig för med kollegor. Jag tror att du måste ta hjälp av Von Kaufman på något sätt "säger Luminary Mauer. Werner får en stor klump i bröstet, varför la han denna börda på mig och hur fan ska jag nämna något sådant för von Kaufman tänker Werner. Werner lämnar Hochbuche Weg med tunga steg……

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 3 - Frau Wera
En kyrkkläpp och en flykt

”Är… är den död? Är de andra döda? Ruben ser riktigt illa däran ut.”
Men då vaknar Werner till sans igen och Wera ger honom en kram innan magikern får hjälpa de skadade. Han börjar med Ruben och lyckas stoppa blödningen i adelsmannens ben. Även Wera blir också omplåstrad men medan Werner plåstrar om dem hörs en duns från övervåningen och alla blir blick stilla. Ingvald drar sitt svärd och går med försiktiga steg uppför trappan till nästa våning. Tätt efter går Gabriel. Wera ser hur de försvinner och får en klump av nervositet i magen. Men hon låter sig inte bli stillastående utan river ner ett stort skinn som hänger på en av väggarna och lägger detta på golvet under kopparfatet. Sedan får hon hjälp av Ruben att med hjälp av störar trycka upp ena sidan av fatet så att den grönskimrande kläppen faller ner på skinnet. Wera ser nu att kläppen är utsmyckad med sigmarsymboler. Hon viker snabbt ihop skinnet till en säck runt kläppen. ”Jag tänker inte vidröra den. Har Skaven, eller Black Hood tänkt använda kläppen i sigmartemplets klocka? Och vad kommer då att ske? Werner sa att den utstrålar starkt av svart magi. Vi måste få bort den från Skaven!”

Wera hör nu att Ingvald och Gabriel börjar prata med någon på övervåningen och sedan kommer de tillbaka nerför trappan tillsammans med Caspar Hoffstetter.
”Caspar! Vad har han varit och hur hittade han oss?! Skit samma! Vi måste snabbt härifrån! Den mäktiga skaven kan snart vara här. Och vaktposterna ute måste ha hört striden här inne.”
Äventyrarna provar nu att öppna dörren som leder till det andra garveriet. Caspar fiskar fram några dyrkar och får upp låset men inte dörren som verkar vara blockerad på den andra sidan.
”Håll er undan” säger Ingvald som tar sats och slår in dörren med kroppen.
Men det får han inget för. Jochutz garveri är tomt.
Gänget har nu fem vägar att välja på för att ta sig ut från byggnaden: Dörren på framsidan, fönstren på baksidan, via balkongen på övervåningen, kloakerna via hålet i golvet eller via avloppet igen.
Efter en kort genomgång av alternativen, deras konsekvenser och vart de skall föra kläppen enas gänget i att ta avloppet igen för att ta sig ut från byggnaden och föra den korrumperade kläppen till Lumunary Konrad Mauer. Största diskussionen gäller om de skall ta kläppen till Mauer eller till sigmariterna.
Ingen av dem har lust att gå ner i smutsen och lukten igen men de gör det i alla fall. Utom Caspar som säger sig vilja gå via balkongen istället. De andra tittar förvånande på tjuven men ifrågasätter inte hans val. Den korta promenaden ut till mudflats går bra men när de fem äventyrarna kommer börjar röra sig mot kajkanten hör de ett rop:
”Här! De är på mudflats!”
Då hörs ett nytt rop ovanifrån med Caspars röst:
”De springer mot Upright Pig!”
”Smart Caspar. Och jag som ifrågasatte varför du skulle gå via balkongen.” Wera skäms över sin tidigare skepticism. Hon ser inte hur bra Caspars avledningsmanöver lyckas då gänget nu måste springa för att försöka skaka sig av de jagande The Hooks. Det är svårare för Wera att hänga med de andra då hon bär på kläppen men hon lyckas hålla tempot och när de kommer fram till finare kvarteren lyckas de skaka av sig förföljarna.
Gänget kommer fram till Mauers torn och Werner erbjuder sig att leverera kläppen till magikern vilket är okej för de andra. Innan de skils åt bestämmer de att träffas vid skymningen på The Golden Spool.

Wera har planer på att leta efter Mauers syster Katarina, besöka Ketzenblum igen men först hitta The Hooks ledare Jochen som hon tidigare såg prata emot Lönnermann när denne agiterade för en revolution. Hon hoppas på att Jochen vill bryta med The Black Hood och berättar vad han vet. Ingvald följer gärna med Wera till hennes stora lättnad. Duon tar sig till Rubens hus för att tvätta sig och på vägen dit köper Wera nya kläder.
När de kommer till Ruben möts de av Caspar och Gabriel som är klädda i Rubens finaste kläder. Wera får börja med att städa upp badrummet som de två skitat ner. Sedan går Wera och Ingvald till hennes rum på Golden Spool där Wera förklär sig till armbågsskytten Sigrid Michl från Reikland. Hon går nu med arborstet med sig och läderrustningen fullt synlig även om hon gömmer sitt röda hår under läderhjälmen. Under promenaden till Faust Quarter får Ingvald berätta om hur en militär prickskytteenhet fungerar samt ge henne ett namn på en sådan enhet från Reikland.

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 2 - Frau Wera
Striden i garveriet

Svaret blir naturligtvis att försöka ta sig till kajen genom att blanda sig med alla de andra människorna som rör sig i hamnen. På vägen mot mudflats passerar äventyrarna en pir som har en eka fastknuten vid sig. Nu väser Ruben till de andra:
”Fort, skär loss båten. Vi skall lura vakterna på den andra piren.”
Gabriel är snabb att reagera och skyndar sig fram och kapar båtens förtöjningar. När ekan har drivit ut en bit höjer Ruben rösten och säger med en befallande ton:
”Barn! Det är barn i båten! Ni där på piren! Rädda barnen i båten!”
”Smart Ruben. Hoppas nu bara de går på det.” Men Wera behöver inte vara orolig.
Tagen av myndigheten i Rubens röst stelnar The Hooks medlemmarna på piren till men kastar sig sedan i båten som är förtöjd bredvid dem och börjar ro mot den drivande ekan.
Gänget slösar ingen tid utan skyndar sig ner i mudflats där de ser mynningen på avloppet. Det stinker hemskt från öppningen och Wera undviker att titta ner för att slippa se något av det avskräde som de behöver vada i.
Trots lukten och smutsen lyckas hela gänget krypa tyst genom gången vilket gör att de åter igen lyckas överraska sitt mål.

När de kommer in i Atzwigs Garveri möts de av en obeskrivlig stank och ett mardrömsscenario. De ser en hög med lemlästade människokroppar, en konstig maskin samt ett kopparfat. Fatet är fyllt med brända hjärtan och ovanpå dessa något som ser ut som en klockkläpp som lyser med ett grönt sken.
”De har gjort om statyn de stal till en… kyrkkläpp?! Men varför?” Wera hinner inte fundera så mycket mer då det även finns fem Skaven i garveriet. Två stycken mindre råttmän står tillsammans till vänster om dem. En mindre Skaven står framför dem och bakom denne, vid den konstiga apparaten, står den fjärde. Halvvägs upp på en trappa som leder till våningen ovanför står den femte Skaven. Denne är svart och större än de andra och hans rustning tyder på att den är ledaren för råttmännen i garveriet.
Ingvald är den förste att gå till handling. Han drar fram sin zweihänder och rusar mot de två Skaven som står till vänster. Med en svepande rörelse slår han ner den ena Skaven till marken och dödar råttmannen genom att köra det stora svärdet genom den fallnes bröstkorg. Ingvald använder samtidigt svärdet som en hoppstav och tar spjärn med svärdet, gör ett jämfota hopp över den fallne fienden för att sedan snabbt förflytta sig till foten på trappan. Hans nya mål är i sikte – ledaren för råttmännen.
Under tiden har Gabriel dragit sin värja och anfaller råttmannen som står framför honom. Men Skaven undviker hans hugg med ett smidigt hopp åt sidan. Wera hör hur Werner mumlar något samtidigt som hon drar fram sin slunga och skickar en kula mot den återstående Skaven som står till vänster om henne. Men hon är skakad över vad hon sett och kulan missar. Ruben har dragit sin pistol men stannar upp då ett pistolskott skulle avslöja dem för vaktposterna utanför.
Nu reagerar Skaven. Ledaren släpper en flaska på golvet och en tjock rök innesluter denne så han blir osynlig för alla. Plötsligt far en kaststjärna ut från röken och träffar Ingvald som överraskades av röken. Ingvald vrålar till av smärta och ilska, rusar uppför trappan och hugger blint in i röken runt Skavens ledare, men hugget missar. Nu försöker Ruben locka ut skavenledaren från sin skyddande rökridå genom att förolämpa och utmana denne på duell, men strategin fungerar inte. Gabriel försöker parera ett hugg från sin motståndare men lyckas inte helt utan blir träffad samtidigt som råttmannen vid maskinen drar i en spak som gör att gas börjar pumpas in i den stora cylindern.
Nu hörs det ett nytt vrål från trappan:
”Era förvuxna skogsmöss, jag skall döda er!” Med de orden hugger Ingvald igen i röken runt ledaren och denna gång belönas han med att känna hur svärdet träffar och hör att ledaren skriker till. Gabriel upptäcker vad Skaven vid maskinen gör och tar inga risker gällande vad syftet är med maskinen och dess gas. Han attackerar Skaven vid apparaten och lyckas träffa maskinisten men inte dödligt. Wera har också upptäckt vad som händer vid den olycksbådande apparaten och skickar iväg en kula mot Gabriels motståndare. Kulan träffar maskinisten i huvudet som stupar men det blir också den sista kulan som slungan skickar iväg då remmen brister. ”Förbannelser! Varför just nu?! Den måste ha blivit skör av att vara i mitt hår och då utsatts för solen.”
Plötsligt försvinner röken runt ledaren och samtidigt som denne drar ett svärd och måttar ett hugg mot Ingvald som står nedanför. Hugget faller aldrig då Wera med en snabb rörelse drar sin kastkniv från stöveln, går fram två steg mot trappan och kastar kniven på Skavenledaren som faller med kniven begravd i nacken.

Då exploderar den gasfyllda cylindern på maskinen och alla stelnar till. Till sin fasa ser Wera att gasen tätnar till en fast form samtidigt som den absorberar den fallne Skaven som startade maskinen. Massan materialiserar sig till ett monster, en 3 meter lång perversion med råttsvans och en kropp som liknar en reptil med fyra armar och fyra ben. Det värsta är dock de två huvudena där den döde Skaven har blivit ett huvud och det andra har stora likheter med en människa. Varelsen ger upp ett gurglande läte och kommer kravlande mot de fyra små människorna som står framför den. Eller rättare sagt de tre människorna då Werner svimmar av åsynen av monstret. Wera backar ofrivilligt ifrån varelsen, snubblar och faller baklänges.
Då monstret har allt sitt fokus framåt missar den Ingvald som kommer mot den bakifrån och måttar ett kraftigt hugg som trots att den tar djupt inte får varelsen att reagera. Monstret anfaller Ruben och dess kraftiga arm träffar adelsmannens ben som viker sig och Ruben faller. Wera inser att risken för att upptäckas är bra mycket lindrigare än att bli uppäten av monstret intill henne så hon drar fram en pistol liggandes och skjuter på varelsen. Men hennes sikte är dåligt då hon fortfarande är skakig av hur dem materialiserades framför henne så skottet missar. Ingvald hugger igen mot monstret och ännu en gång träffar han utan att det saktar ner varelsen.
Gabriel som har backat tillbaka till de andra ser att den siste av Skaven står fortfarande och anfaller denna. Hans svärd träffar råttmannen men inte tillräckligt. När Wera ser Gabriel attackera råttmannen inser hon det kloka med att ta bort en motståndare i taget så hon laddar och skjuter mot den kvarvarande råttmannen. Skottet trasar sönder Skavens vapenhand och råttmannen retirerar skrikandes samtidigt som denne försöker stoppa blodflödet.
Bakom det stora monstret hugger Ingvald igen med sitt stora svärd och åter igen misslyckas han med att dra till sig monstrets uppmärksamhet då varelsen nu är inställd på Gabriel.
Det stora missfostret slår ut med sin kloförsedda arm mot Gabriel som förgäves försöker undvika slaget. Dorfern träffas och kraften i slaget skickar honom in i väggen och sedan in i medvetslöshet med blodet rinnande från ett stort sår i sidan. Med darrande händer och svetten strömmande över ansiktet ställer sig Wera upp, laddar om pistolen och skjuter igen. Denna gång är monstret nära henne och skottet träffar men till Weras fasa står det fortfarande.
Åter igen hugger Ingvald på odjuret bakifrån men hugget ignoreras igen av monstret. Istället slänger den ut sina klor mot Wera som försöker hoppa undan slaget. Hon lyckas inte helt utan känner hur klorna biter in i hennes ben och hon faller nästan omkull av smärtan. Men hon lyckas hålla sig på benen samtidigt som hon frenetiskt laddar om pistolen. Med varelsen inpå henne kan hon inte missa men till sin förfäran som står den kvar trots att hon träffar på nära håll. ”Det är kört. Varelsen kan inte dödas. Nästa träff gör den slut på mig.”
Men nu tar Ingvald sats och utdelar ett mäktigt hugg där han kastar sig framåt med svärdet som ett spjut som biter djupt in i varelsens kropp. Det hörs ett läte som en människas skrik när varelsen från Skavens helvetesmaskin sjunker ihop. Vederstyggelsen rycker till en sista gång innan den blir helt stilla.

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 2 - Werner Lankdorf
Strid mot Skaven igen

När Werner och Wera kommer tillbaka till Ingvald är han lite irriterad eftersom han inte fick vara delaktig i samtalet med Dr Verfullen. Wera berättar för Ingvald att dom måste ta sig in i garverierna för att hitta artefakten, Werner håller med men är långt ifrån lika exalterad som Wera. Ingvald ifrågasätter varför vi fortsätter hjälpa Purple Hand, det blir en liten diskussion mellan Wera och Ingvald. Till slut går Ingvald med på att ta sig ner till Garverierna för att hitta artefakten. Dom skyndar sig upp på muren igen för att hitta Ruben och Gabriel, uppe på muren kan dom se hur Gabriel spelar fiol för Kastor von Leitdorf. Kastor är alldeles lyrisk efter att ha hört Gabriel spela fiol, han vill att Gabriel reser med von Leitdorfs kortege till Streissen. För han vill höra Gabriel spela tillsammans med Jens Lisstadt. Werner, Wera och Ingvald blir verkligen förvånad att höra Gabriel spela fiol så bra, han har många strängar på sin lyra den mannen.

När Ruben och Gabriel pratat klart med Kastor von Leitdorf, då skyndar sig Wera och dom andra fram. Wera förklarar lite snabbt hur läget är och att dom har drygt 1 timme på sig att hitta artefakten. Dom skyndar sig hem för att byta kläder, sedan är det full fart ner mot garverierna. Dom bestämmer sig för att ta sig in genom avloppsröret som leder ut i “mudflats”, allihopa lyckas att smyga fram till avloppsröret. När dom smyger fram mot röret kan dom se att garverierna är starkt bevakat av The Hooks. Allihopa slås av den enorma stanken från där avloppet mynnar ut i floden Aver, men det är bara att bita ihop och krypa in i röret. Stanken blir bara värre och värre ju längre in i röret dom kommer, efter att dom krypt ca 20 meter kommer dom in i ett stort rum inne i garveriet. I rummet finns det en dörr som leder ut ur rummet, det finns en trapp som leder upp till en övervåning. I taket hänger ett enormt koppar fat, i fatet ligger det flera förkolnade människohjärtan och artefakten som har blivit transformerad till en “bellclapper”. Den har helt klart blivit ansatt av mäktig mörk magi, den bara lyser av Warpstone. Werner kan känna en otroligt stark Dhar komma från fatet. Längst bort i rummet är en underlig manick som stånkar och låter, den bara osar av Warpstone. I rummet finns också 5 skaven, det är 4 mindre och en assassin som står i trappen.

Vännerna har lyckats tagit sig obemärkt in i rummet, alla gör sig redo för strid. Ingvald rusar upp mot assassin som står i trappen, medans Wera, Gabriel och Ruben skjuter på dom andra skaven. Werner lägger en hjälpande besvärjelse för hans vänner. Assassin i trappen släpper en glaskula i golvet, plötsligt är han helt täckt i ett rökmoln. Dom andra skaven attackerar tillbaka, Gabriel får någon liten blessyr. Sedan Kastar sig Ingvald över assassin i trappen, han utdelar en skaplig skada trots röken. Wera skjuter ihjäl en skaven, medan Gabriel och Ruben strider på. Werner dönar på med en blixt på en av skaven, den står fortfarande men blir svårt skadad. Assassin drar upp en grönskimrande kaststjärna och kastar den mot Ingvald, den träffar men Ingvald bara vrålar och fortsätter strida. Gabriel och Ruben får några blessyrer till, men det är ingen fara för livet. Tillslut dräper Ingvald assassin i trappen med ett kraftfullt hugg, efter den attacken fortsätter han ned för trappen och dräper ytterligare en skaven. Ingvald är helt ostoppbar för stunden.
Dom andra kämpar på utan resultat. Den skaven som är svårt skadad kastar sig över manicken som frustar och stönar, han börjar pumpa upp trycket tills hela behållaren exploderar i ett moln av Warpstone. När molnet lagt sig kan dom se en enormt skräckinjagande varelse mitt på golvet, där har ett enormt muterat monster skapats. Den enda kvarvarande skaven liksom sugs in i varelsen. Alla blir vettskrämd över vad dom ser, värst blir det för Werner som svimmar av skräck och utmattning. Ingvald slänger sig över monstret, han får in en skaplig träff. Monstret attackerar Ruben, som kastas till marken avsvimmad av ett otroligt hårt slag mot benet. Den andra attacken sänker han Gabriel med ett lika hårt slag mot magen. Nu är det bara Wera och Ingvald kvar. Wera skjuter ett lod på varelsen, hon får in en bra träff men samtidigt går armborstet sönder. Ingvald fortsätter hugga på varelsen, med ett sådant hugg skulle han klyva en vuxen människa i 2 delar. Varelsen attackerar Wera med full kraft, Wera blir svårt skadad men hon står fortfarande på benen. Ingvald fortsätter hugga varelsen, men den bara fortsätter sina attacker. Wera lyckas skada varelsen lite igen. Varelsen fortsätter attackera Wera, men denna gång lyckas hon hoppa undan attacken. Den här gången får Ingvald in ett hugg med otrolig kraft, Wera och Ingvald kan se hur varelsen sjunker ihop död till marken. Dom båda kramar om varandra i ren lycka av att se monstret falla död till marken.

Wera och Ingvald lyckas skaka liv i dom andra, dom var bara avsvimmade som tur var. Werner börjar lägga om såren på dom andra. Han kan snabbt konstatera att Ruben måste ha professionell läkarvård för att inte mista sitt ben, hans ben ser riktigt illa ut. Men Werner lyckas bandagera Rubens ben så pass bra att han kan gå på benet obehindrat för tillfället. Nu är det bråttom att plocka ner artefakten, innan den fruktade magikern kommer tillbaka. Wera och Werner lindar in artefakten i djurhudar som ligger på golvet, så dom slipper ha direkt kontakt med artefakten. Under tiden söker dom andra av rummet. Dom vill inte ta kloaken härifrån, utifall dom skulle möta magikern nere i kloakerna och avloppet som dom kom ifrån är uteslutet. Så dom tänker ta ett fönster från den andra delen av garveriet. Plötsligt hör dom en kraftig duns från övervåningen, Ingvald och Gabriel drar vapnen och går upp för trappen. När dom tar sig in på övervåningen blir dom mäkta överraskad, där i rummet står Caspar. Han har hört skott och skrik från garverierna, Caspar hade ett rum på The White Horse. Han förstod direkt att det var hans vänner som var i farten, han säger att det är väl bevakat med Hooks medlemmar där ute. Dom bestämmer sig tillslut för att fly ut genom ett fönster på den andra garveri byggnaden, när dom hoppar ut från fönstret börjar dom smyga därifrån. Men som väntat är det Werner som inte är försiktig nog, han väsnas så pass mycket att en person på taket upptäcker dom. Han slår larm direkt, genast börjar det komma folk till undsättning. Dom börjar fly från The Hooks som jagar efter dom, Werner är helt utmattad av det han varit med om och att bära på artefakten. Han börjar hamna på efterkälken, The Hooks börjar hinna ifatt Werner. Wera ser hur Werner börjar sacka efter, så hon bestämmer sig för att ta artefakten av Werner för att underlätta för honom. Werner tar hjälp av sin magi och kan uppbringa lite mera krafter så att dom lyckas skaka av sig sina förföljare. Dom skyndar sig till The Golden Spool, och upp till Weras rum. Werner är alldeles utmattad, han sätter sig på golvet och lutar sig mot väggen. Dom bestämmer sig för att träffas på The Golden Spool igen efter att dom fräschat till sig.

Werner känner sig en aning nedstämd när han går hemmåt, ännu ett mindre lyckat möte med skaven tänker han. Som tur är slipper han träffa Baronen när han kommer hem, Werner vet vad han tycker om att folk kommer skitiga. Henriette von Tasswinder stöter ihop med Werner.
“Men Werner har du varit nere i dom där jäkla kloakerna igen, du kan inte springa omkring där nere. Du måste vara rädd om dig Werner, speciellt efter det vi fick höra idag” säger Henriette med ett leende på läpparna.
“Vad är det som har hänt” säger Werner.
“Ta av dig kläderna där ute, så säger jag till Beatrice att hon gör i ordning ett bad åt dig Werner” säger Henriette.

Werner sätter sig i det varma badet, när han suttit där ett tag så börjar han funderar på vad Henriette menade tidigare. När Werner bytt om och är på väg ner, stöter han på Heidis 2 äldre systrar Cornelia och Katarina.
“Vi vill gratulera till det som hänt, vi längtar redan” säger dom och kramar om Werner.
Werner fattar fortfarande ingenting av vad dom menar. På vägen ut passerar Werner stora salen, plötsligt hör han Baronen ropa på honom med bestämd röst. “Werner kom hit så får jag tala med dig”.
Werner har stor respekt för Baronen, men det här tonläget låter inte bra tänker Werner. Werner går in till Baronen med tunga steg, han undviker ögonkontakt med Baronen.
“Werner sätt dig ned här bredvid, vi måste tala om en sak” säger Baronen.
Werner är väldigt nervös, han bara väntar sig en rejäl avhyvling av Baronen som ser sammanbiten ut.
“Baron Erkenbrand vad ville du tala med mig om?” säger en nervös Werner.
“Werner du måste få Heidi att inte åka till Streissen, hon måste få vila och ta det lugnt efter det hon varit med om. Vi är så oroliga för henne, hon har ju nyss vaknat upp från att varit neddrogad i 4 dagar. Men hon envisas med att hon måste till Streissen för att assistera någon Rektor Pieter Glantz-Wilzen med det juridiska vid konklaven” säger Baronen.
“Jag ska tala med henne snarast”säger Werner.
Hon har gått för att besöka Kapten Baerfaust, hon var orolig för honom. Det var en sak till, jag har hört av min fru att du också kommit hem skadad, ni måste vara rädda om er. Heidi samlade alla i familjen i stora salen idag, där berättade hon för oss att ni ska bli föräldrar. Vi är så glada för att ni ska bli föräldrar, när vi kommer tillbaka från Streissen då ska vi fira detta stort" säger Baronen. Efter att han sagt det så tystnar han ett tag, Werner kan se att han grubblar över något.
“Werner jag måste få berätta att jag försökte förbjuda Heidi att träffa dig när jag fick reda på att ni hade ett förhållande i smyg, men hon hotade med att rymma sin väg med dig och aldrig träffa oss igen. Då hade jag faktiskt planer på att låta Hallbjörn ta hand om dig. Men hon är ju min lilla flicka, så jag kunde inte gör så mot mitt älskade barn. När Heidi hotade att rymma sin väg och aldrig komma tillbaka, då insåg jag och Henriette hur mycket hon älskar dig. När Ruben också började prata och berömma dig, då bestämde jag mig för att ge ert förhållande en chans” säger Baronen.
“Var det min samhällsklass som gjorde att du ville stoppa vårt förhållande, skulle det bli för pinsamt för dig att höra från dom andra adelsfamiljerna att Heidi träffat en från borgarklassen” frågar Werner.Nu ser Werner hur Baronen ilsknar till.
“Werner, det där med samhällsklasser och sociala tillställningar det intresserar mig inte ett dyft. Det var mer vad du sysslar med, magi det är något tabu och inget man livnär sig på Werner. Du är nästan 2 meter och har inte en muskel på kroppen, hur skulle du kunna försvara min lilla flicka sånt gör en far orolig. Dagen då Ruben förde oss samman, det var något med dig Werner som jag gillade. Sen att en av mina bästa vänner Kapten Baerfaust berättade vilken bra och ärlig människa du är, sådant gjorde bara mitt beslut lättare” säger Baronen.
“Jag har verkligen varit livrädd för det här samtalet Baron Erkenbrand, att du inte skulle kunna acceptera att vi skulle få barn. Vad skulle vi då ta oss till” säger Werner. “Jag har nog märkt att du undvikit mig Werner, jag vill bara säga att du är en i familjen von Tasswinder nu” sa Baronen

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 1 - Frau Wera
Uppsamling vid Södra stadsporten

Wera vaknar ledbruten i sitt rum på The Golden Spool. Hon känner av såren från striden och märker också till sin irritation att hon åter igen är febrig. ”Kommer jag aldrig att bli frisk…? Nej, troligtvis inte så länge du springer i kloaker och slåss mot råttmän.”
Innan hon går ner för att äta en frukost knackar Wera på dörren till Loamdelves rum. Där inne håller Waldemarius, Blümchen och Äppfelbert på att förbereda sig för avfärden till Streissen.
”God morgon, Waldemarius, herr och fru Loamdelve. Ville bara passa på att säga adjö och lyckönska er en lyckosam färd till Streissen.”
”God morgon och stort tack till dig” svarar Äppfelbert. ”Nu ska vi äntligen få lämna detta ställe för att starta upp ett nytt liv i Streissen. Du skall veta att du alltid är välkommen till oss när du är i Streissen.”
”Det kan bli snarare än du tror. Vill ni ha hjälp med att förklä er innan färden?”
”Ja tack, Wera. Det vore väldigt vänligt av dig” svarar Waldemarius.
Efter att ha förklätt Loamdelves äter Wera frukost med Ingvald. Eftersom ingen av de två riktigt vet vad de skall göra härnäst så går de bort till Rubens hus.
När de kommer fram till Rubens hus möter de i trädgården Ruben och Gabriel samt en rödhårig, vacker kvinna som står med dem men som också ser rädd ut.
”Wera! Vad bra att du är här.” Ruben låter lättad. ”Kom och lugna ner denna kvinna och berätta att hon inte har något att vara rädd för.”
”Vad nu? Vem är detta? Vad har de sagt till henne?” Wera får en känsla av att hon förväntas ordna till något som de två framför henne har ställt till med. Hon vänder sig mot kvinnan:
”God morgon, fröken. Vad heter ni?”
”Lisbeth Klara.” Lisbeth ser på Wera med en jagad blick.
”Jag tycker hon ser bekant ut… Kan hon vara från The Red Room?”
”Hon är hitsänd av von Pappen som en del av att få fram bevis för att smutskasta von Heine” inflikar Ruben. ”Vi hade tänkt låta henne bo på The Journeys End.”
”Gör så.” Weras svar är kort.
Wera ser nu att Gabriel har som en vit hinna över sina ögon. Det liknar inte något hon har sett tidigare.
”Nå. Låt oss inkvartera fraulein Klara på The Journeys End och sedan går vi till Werner och ser om kan få med oss honom till den Södra porten” säger Ruben med hög röst.
”Till den Södra porten? Varför det?”
De andra hakar på Ruben som börjat gå innan han pratat färdigt.
”Varför fick han plötsligt så bråttom?” tänker Wera för sig själv.
Då Journeys End ligger på vägen till von Tasswinders hus lämnar de först av Lisbeth och Wera får veta att värdshuset nu saknar en värdshusvärd.
”Jag hade ju kunnat vara värdshusvärd” säger Gabriel med en butter underton.
”Nej, du behövs på annat håll” svarar Ruben kort.
Gänget har nu kommit fram till von Tasswinders hus och till allas förvåning är det Ingvald som går fram och knackar hårt på dörren. Då ingen kommer och öppnar knackar Ingvald igen och ropar högt:
”Öppna nu!”
Då plötsligt öppnas dörren och i öppningen står Werner.
”Werner, du skall med oss till Södra stadsporten” säger Ingvald bryskt.
Strax efter Werner kommer nu Baron von Tasswinder som undrar vem som håller på att slå på hans dörr.
Stackars Ingvald säger bort sig och Wera börjar finna hela situationen komisk:
”Hej, får Werner komma ut och leka med oss?”
Så samlar hon sig och ser på medan Ruben lugnar ner Baron von Tasswinder. Ruben berättar nu att han blivit ambassadör för von Leitdorfs och vill att de alla följer med till den Södra stadsporten för att se von Leitdorf armé tåga mot Streissen.
”Och varför skall vi se på det spektaklet? Kan förstå att du, Ruben skall vara där men varför skall jag behöva vara där? Och vad händer sedan?” Wera frågar Ruben.
Ruben blir tyst och ser osäker ut innan han säger:
”Jaaa… Det är ju ett skådespel och folkfest att se en armé tåga iväg. Du kommer säkert tycka det är ståtligt. Sedan kan du mingla runt med alla som kommer var där.”
”Inga planer annars, alltså. Tyder på att Ruben har själv blivit tillsagd att komma dit och att han inte vet vad som kommer hända vid Södra stadsporten.”
Werner följer dock med och hela gänget beger sig mot den Södra stadsporten. Under promenaden uppdaterar de varandra över vad de gjort sedan sist de träffades.
När de kommer fram ser Wera att Ruben har rätt om folkfest. Hela den öppna ytan framför den öppna porten är fylld med människor som vill se von Leitdorf armé tåga iväg. Själva armén står uppställd på fälten utanför stadsmuren under fladdrande banér.
Ruben för dem upp på stadsmuren där de rikare av folket står. Strax efter dyker också Kastor von Leitdorf upp med sitt följe på murkrönet där äventyrarna står. Kastor ber Ruben ställa på hans högra sida och börjar sedan hålla ett tal till soldaterna utanför stadsmuren där han bland annat presenterar Ruben som sin nya Ambassadör När Kastor är klar, vinkar han fram Ruben för att denne skall ta över och hålla ett tal som ny ambassadör. Ruben stakar sig först men blir snabbt varm i kläderna och avslutar talet med en sång tillsammans med Gabriel.
”Skall Gabriel börja med sång han också?”

Efter att Ruben är klar med sitt tal och sång blir han snabbt omringad av diverse adelsmän och borgare som vill visa vördnad och gratulera Ruben till hans nya tjänst. Under tiden hörs fanfarer från ängen nedanför och armén börjar marschera sin väg.
Plötsligt känner Wera att någon drar i henne kläder och en röst viskar till henne:
”Kom! Kom hit. Jag behöver tala med dig.”
Den som påkallar hennes uppmärksamhet låter nervös, är dold bakom en kåpa och viftar åt Wera att följa efter. Hon känner igen både kåpan och rösten – Dr Verfullen. Wera följer med Verfullen som går till en gränd en bit bort från folkvimlet. Ingen tycks se dem då allas uppmärksamhet är riktade mot von Leitdorfs.
När Wera kommer närmare Verfullen börjar denne vifta med armarna och prata 1med en hög, och snabb röst som avslöjar hur stressad doktorn är:
”Jag har letat överallt efter er. Ni måste anfalla garverierna nu! På en gång! Det treögda oraklet har berättat för oss att en mäktig Skaven har dykt upp i staden. Denna varelse har ofantliga krafter och om inte ni snabbt tar artefakten från rättmännen kommer den att vara alltid förlorad. Skaven med de stora krafterna har nu gett sig av, troligtvis för att se hur det ser ut efter er attack mot hålan under Plenzerplatz, men ni har bara en dryg timme på er att ta artefakten. Ni kan ta er in i garveriet via avloppet som leder ut i Aver. Ni måste skynda er!”
”Hört och förstått, doktorn. Jag tar det med de andra.”
”Skynda er. Annars är allt förverkligat.” Med de orden försvinner Dr Verfullen i skuggorna.
Wera gå nu tillbaka till folkvimlet runt Ruben och hans nya arbetsgivare där hon nu hör att någon spelar på fiol. Hon känner inte igen stycket men den som spelar gör det mycket bra. När hon kommer närmare ser hon till sin förvåning att det är Gabriel som spelar fiol med bravur.
”Va! Spelar Gabriel fiol?! Och bra dessutom! Många musikaliska talanger i vår grupp.”
Wera försöker få ögonkontakt med de andra vilket inte sker på en gång. Ingvald och Werner lyckas hon få kontakt med och de kommer gående till henne. Men hon tycker sig försöka under en halv evighet innan Gabriel och Ruben har pratat färdigt med alla och får syn på henne.
När gänget samlas och börjar bege sig därifrån, med Gabriel bärandes på en fiol, berättar Wera om vad Verfullen sagt. Till hennes förvåning så berättar Ruben och Gabriel att de träffade på en treögd kvinna i källaren på Lena Steinhägers hus när de bröt sig in där för 4 dagar sedan. Kvinnan rabblade en massa nonsens.
Efter en kort diskussion bestämmer de sig för att anfalla garveriet men Gabriel kräver att de först tar sig till Rubens hus då han vill beväpna sig och klä på sig sin rustning.
”Jag skulle också vilja ha mitt armborst…” tänker Wera ”… Men som tur är har jag min rustning på mig. Och min slunga och mina knivar och en pistol.” Efter de senaste dagarnas händelser tar inte Wera några risker utan har på sig både vapen och sin läderrustning gömd under sina kläder. ”Egentligen är läderrustningen för fin för att gömma undan men, men…” Wera betalade en dvärgsmed mycket pengar för rustningen från de guldmynt hon fick för stölden av von Alptraums krona. Förutom att den ser bra ut sa dvärgen att den är lättare an de flesta andra läderrustningar och också smidig nog att ha innanför vanliga kläder.
Då Rubens hus ligger vid Plezerplatz blir det en lång omväg innan de kan ta sig till hamnen. Gänget försöker jogga dit för att skynda sig men det går långsamt ändå eftersom Werner verkar ha svårt för att springa. När så Gabriel fått beväpna sig och gänget kommer ner till hamnen känner Wera att joggandet tagit på hennes ork. Att hon är skadad och febrig är nog den största orsaken till att hennes kondition inte är särskilt bra.
”Puh! Det var jobbigt. Seså, samla dig nu. Andas djupt.”
Wera ser nu att garverierna fortfarande är under bevakning av The Hooks. Vaktposter finns på mittemot garveriernas framsidor på andra sidan gatan, både på marken och på balkonger. Andra vaktposter finns på balkonger på husen bredvid samt två stycken som står på en pir som går ut en bit i floden. Avloppsröret från garverierna mynnar ut på baksidan av en av byggnaderna vid det sedimentlager som bildats mellan floden Aver och kajkanten och som kallas mudflats.
Wera tittar sig runt och försöker fokusera på den förestående uppgiften trots att hennes kropp säger åt henne att vila.
”Hur fasen skall vi alla kunna ta oss ner till avloppsröret i mudflats osedda?”

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 1 - Werner Lankdorf
Ett nytt möte med doktor Verfullen

Werner vaknar upp på morgonen den 3 Sommerzeit av att Heidi knuffar på honom, först tror han att hon gör det i sömnen som förut. Men den här gången är det ingen dröm, hon kastar sig gråtandes runt halsen på Werner. Heidi börjar prata med Werner med en gråtfylld röst.
“Werner, vad är det som har hänt. Jag kommer inte ihåg någonting förutom att Linda Therese von Mohr ville träffa mig, jag klev in i en svart dillegans. Där blev jag bjuden på ett glas vin av Linda Terese von Mohr, sen minns jag inget mer av vad som har hänt” säger Heidi.
“Vi fick höra om den svarta dillegansen som åkte runt i Averheim på nätterna och förgrepp sig på unga kvinnor, vi fick även reda på att den tillhörde Dieter von Heine. Vi lyckades stjäla ett brev av Rutger von Sterber samma kväll som Ingvald besegrade Besten från Erengrad. I brevet stod det att dom skulle göra en ceremoni med dig som offer och att du fanns på Brunsweg 2. Men som tur var lyckades jag hitta dig innan dom han fullborda någon sådan cermoni. Du har legat i sängen sedan dess, jag har varit så jäkla orolig för dig” säger Werner.
“Hur länge har jag legat i sängen?” frågar Heidi.
“Du har legat i sängen in4 dagar” säger Werner.
“Jag läste ditt brev som du ställt på mitt sängbord innan jag väckte dig, du är en sån fin och omtänksam människa Werner Det är klart du ska resa till Streissen för att stötta och hjälpa Lord Wilhelm, du gav ju Selena von Kusch ditt ord innan hon dog. Så det är du skyldig henne, Lord Wilhelm tror jag skulle bli en bra Elector Count. Hur är det med Kapten Barfaust förresten, han kommer väl överleva attacken?” frågar Heidi oroligt.
“Han är illa tilltygad men kommer att överleva, han är stark och har bra läkkött våran Gudfar” säger Werner.

När dom kommer ner i matsalen, möts dom av övriga familjen som är helt överlyckliga att se Heidi på benen igen. När alla har fått hälsa och krama om henne, ber Baron Erkenbrand att alla sätter sig till bords och njuter av en härlig frukost denna underbara dag. När dom sitter där vid bordet och äter och samtalar i kärvänlig anda, så hörs plötsligt några våldsamma knackningar på ytterdörren. Werner reser sig för att gå och öppna, när han öppnar dörren blir han mäkta överraskad. Där står Ingvald redo att slå in dörren som det verkar, med sig har han Ruben, Wera, och Gabriel.
“Werner du måste följa med till södra porten” säger Ingvald. Werner fattar ingenting av det Ingvald säger. “Varför ska jag lämna Heidi nu när hon äntligen vaknat, för att gå till södra porten och göra vad” tänker Werner.
“Vi måste gå nu, ryter Ingvald”.
Då dyker Baron Erkenbrand upp i dörren.
“Vad är det för sabla liv här ute” ryter baronen.
“Har du fått en inneboende Werner?” säger Ingvald.
“Men vad är det här för en pajas som beter sig på detta sätt i mitt hem” säger Baronen och tittar på Werner.
Innan Werner hinner säga något så tar Ruben till orda.
“God morgon Baron von Tasswinder, jag ber så mycket om ursäkt för min väns uppförande. Vi kom för att prata med Werner”.
Baron Erkenbrand lugnar sig när han ser att Ruben är med och pratar med honom. Ruben går fram till Werner;
" Werner jag skulle verkligen vilja att du följde med till den södra porten för att se när von Leitdorfs arme marscherar mot Streissen, jag har nyligen blivit utnämnd till deras ambassadör" säger Ruben med ett leende på läpparna.
Werner vet inte vad han ska ta sig till, han vill bara få umgås med Heidi. Så kommer Heidi fram till Werner, hon hälsar på Ruben som hälsar tillbaka.
“Werner det går bra att du följer med Ruben, jag vill ändå prata enskilt med far” säger Heidi och ger Werner en puss.
“Ingvald, du måste lära dig hur man beter sig bland folk, hur tror du Werner skulle ha råd att bo så här. Det tillhör min gudfar Baron Erkenbrand von Tasswinder. Heidi von Tasswinder, Werners trolovade är Baronens dotter om du inte visste det” säger en irriterad Ruben.

Ingvald börjar gå mot södra porten mumlandes för sig själv, efter honom följer resten av sällskapet. Vid södra porten har det samlats mycket folk för att se vad von Leitdorf har på gång. När Kastor von Leitdorf får syn på Ruben, så ropar han till sig sin nya ambassadör. Ruben möter upp Kastor von Leitdorf, sedan går dom upp på muren för att skåda deras arme. Werner och dom andra går också upp på muren, där kan dom se Hans von Leitdorf stå i täten och redo att leda von Leitdorfs arme mot Streissen. Så tar Kastor von Leitdorf till orda och presenterar Ruben Ulfman von Mohr som deras nya ambassadör för armen. Efter presentationen så ber Kastor Ruben att säga eller sjunga något för att ingjuta mod i armen. Ruben kallar fram Gabriel, som har med sig några papper med en sång text på. Gabriel håller upp papperna åt Ruben, som tar till ton och börjar sjunga en marschlåt för armen. Efter att sången är klar ser Kastor von Leitdorf väldigt nöjd ut med sin nya ambassadör, och armen skanderar Ruben Ulfman von Mohrs namn några gånger. Kastor von Leitdorf vill prata med Ruben och Gabriel, så dom går avsides. Wera, Ingvald och Werner lämnar muren, det är mycket folk ute. Plötsligt dyker det upp en filur i kåpa med huvan nerdragen för ansiktet, personen vill tala med Werner och Wera. Werner och Wera följer med personen till en avskild plats på torget för att tala, det är Dr Verfullen som är under huvan.
“Vi behöver er hjälp igen, ni gjorde ett utmärkt jobb senast med skaven boningen under Shallya templet. Men Lena Steinhäger har pratat med det treögda oraklet, artefakten finns i den andra boningen i garverierna. Ni måste skynda er dit för att hämta artefakten, ni har kanske bara 1 timme på er” säger Dr Verfullen.
“Vadå 1 timme, har inte vi hjälpt er tillräckligt. Vad tjänar vi på att göra skitjobbet åt er igen” säger Wera.
“Ni måste få tag i artefakten innan Black Hood får tag på den. Lena Steinhäger har fått veta av det treögda oraklet att det finns en skaven magiker där, han är långt mycket mäktigare än vad alla vi är tillsammans. Just nu är han och undersöker den andra boningen, för att se vad som inträffade där. Så ni har max 1 timme på er att hitta artefakten innan han kommer tillbaka och då är det kört för er att få artefakten” säger Dr Verfullen.
“Men vi måste ha en box i tenn för att kunna förvara artefakten” säger Werner.
“Såna prylar får ni fixa själv, det är inget vi har. Och ni måste förstöra den på något vis, vad ni än gör så måste ni skydda den från att hamna hos Black Hood. Jag tänker lämna Averheim nu, jag vågar inte vara kvar här längre” säger Dr Verfullen.
“Jag skulle vilja tala med Lena Steinhäger igen” säger Werner.
“Jag vet att hon har höga tankar om dig Werner, det är hon som sett till att du inte fått komma till skada tidigare. Men jag kan inte garantera att hon vill tala med dig Werner, skulle hon vilja träffa dig igen så kommer hon söka upp dig. För ni kommer inte hitta henne hur mycket ni än letar, hon har gått under jorden. Du är en bra människa Werner, men nu lämnar jag Averheim för gott. Lycka till med artefakten” avslutar Dr Verfullen samtalet

View
Morgonen den 3 Sommerzeit, prolog 6, spelhelg 12
Ruben Ulfman von Mohr får ett erbjudande

IMG_2451.PNG

Tidigt på morgonen, strax innan solen gick upp över Averheim, knackade det hårt på dörren till Ruben Ulfman von Mohrs stadsresidens.

Ruben vaknade och han kände sig både trött och irriterad. Natten hade varit väldigt påfrestande och han hade endast lyckats sova ett par timmar på soffan i salongen. Gabriel hade arbetat ihärdigt hela natten med att stycka och bära bor tjuren som de tidigare på natten hittat i Rubens säng. Hela huset från Rubens sovrum till salongen, trappan och köket, hade nu blodspår av Gabriels makabra arbete.

Nu hade dorfern, av ren och skär utmattning, somnat i en fåtölj mitt emot soffan där Ruben sovit. Ruben såg på dorfern med både beundran och avsmak. Beundran för det ihärdiga arbetet och för Gabriels kyla och handlingskraft i situationen. Avsmak för att dorfern sov med öppen mun, med saliv rinnande utefter mungipan, samtidigt som han snarkade högt. Gabriels kläder var blodiga och en äcklig och avskyvärd stank av slakt och blod omgav honom. Ruben suckade tungt och insåg att fåtöljen förmodligen var helt förstörd. Ruben la också märke till att Gabriel sov med öppna ögon men att ögonen nästan var helt täckta av en vit hinna. “Vad är det med den mannens ögon, högst märkligt” tänkte Ruben.

Knackningarna fortsatte frenetiskt och Ruben tänkte precis ropa efter Nellie Metternisch att hon skulle öppna dörren. Sedan kom han ihåg att Nellie nu var “pantsatt gisslan” hos The Honourable Guild of Assassins. Pantsatt för en överenskommelse som Ruben nu bittert ångrade. “Jag lyckades visserligen avstyra mordet på Giselbert Kuhn, men varifrån fick jag den avskyvärda idén att mörda Giselbert från början? Men stackars Nellie har de ändå i förvar tills dess jag betalat hela skulden” tänkte Ruben.

Knackningarna fortsatte ihärdigt. Gabriel var så utmattad att han inte vaknade. Ruben släpade sig därför med trötta och tunga steg till ytterdörren och öppnade.

“Ambassadör von Mohr?” sa en man i tidiga 30-års åldern. Mannen var smal och klädd i svarta byxor och en gul skjorta. På huvudet bar han en enkel svart hatt. På skjortans bröst fanns von Leitdorfs heraldiska symbol, en gul-svart örn, broderad.
”Ja, det stämmer" svarade Ruben myndigt. “Vad vill ni mitt i natten?”
“Jag ber om ursäkt om jag väckte er herr ambassadör. Men det är inte längre natt utan tidig morgon. Jag kommer med ett brev från Baron Kastor von Leitdorf, baronen vill att ni läser brevet omedelbart och att ni sedan följer med mig till von Leitdorfs residens”.

Budbäraren lämnade över ett förseglat brev till Ruben och väntade på svaret.

Ruben bröt sigillet och vecklade långsamt upp brevet. Hans händer såg nog stadiga ut för en utomstående betraktare men Ruben darrade inombords av stress och oro. Han bara önskade att gryningen skulle föra med sig lite andrum. Men det blir aldrig som man har tänkt sig.

En inbjudan med ett löfte om ett förmånligt erbjudande? Vad var det Quintus hade i kikaren nu? Tankarna rusade genom Rubens huvud. Han orkade inte med några mer intriger nu. Den gamle räven hade Rubens kulor i ett skruvstäd. Så var det bara. Hade han berättat för Kastor och Hans vad Giselbert hade sagt? Ruben orkade inte tanken på att också Hans von Leitdorf skulle se honom som en mördare. Ruben hade lovat dom sin röst i valet så kanske Quintus hade nöjt sig med det utan att behöva gå och skvallra för Kastor och Hans.
Ruben var fortfarande uppskakad efter mötet med lönnmördarna och det makabra fyndet hemma i sin egen säng. Han hade förväntat sig en reaktion från Grosz men ångesten var inte desto mindre för det. Ett dubbelspel började ta form i Rubens huvud men han ville gärna slippa tänka på Friedrich Grosz just nu. Det var inte ett möte han såg fram emot.

Von Leitdorfs var fortfarande mäktiga. De skulle vara goda allierade. Men vad skulle det vara för skillnad mot att vara strykhund åt Marlene! Å andra sidan hade Rubens fördomar om von Leitdorfs många gånger kommit på skam. Dom kunde vara hetsiga men Ruben hade börjat tycka om dom. De var belevade, intelligenta människor och verkade ha ett genuint intresse för Averlands välgång. Ibland önskade Ruben bara att få glömma allt, bara göra som han blev tillsagd och inte tänka på sin politiska överlevnad. Bara gå på middagar och fester, briljer med sina historier och sin sång och kurtisera unga damer. Och fiska i gryningen. Ja, just det, det var det han skulle göra nu!
”-Gott, vänta här. Jag ska bara klä mig” sa han till mannen. Ruben klädde sig raskt i sin fiskarmundering med knäbyxor och väst. Han tog en bredbrättad hatt med rund kulle gjord av kalvskinn från en vit kalv och med en grön plym liggande på brättet. Den hade han fått av baron von Tasswinder. Det var varmt. Hatten skulle skydda gott mot solen nere på den vida Aver. Innanför dörren tog han sin enkla, flätade fiskarväska och sitt metspö. Så följde han budbäraren ut genom dörren. Värmen var som en vägg. Solen stod lågt så det var fortfarande skuggor i dom vita gränderna mellan herrskapshusen men varmt ändå. I den lilla fiskarväskan hade Ruben en pipa och ett par stopp tobak. Man behövde tålamod för att fånga dom stora fiskarna.

Budbäraren såg aningen förvånad och stressad ut när han såg Rubens klädsel. Han harklade sig och sa:
“Ambassadör von Mohr…jag antar att ni läste brevet noggrant. Jag är övertygad om att det i brevet stod att ni omedelbart skulle följa med mig till von Leitdorfs residens. Baron Kastor von Leitdorf önskar träffa er omgående. Inte för att det är min sak, men är inte din…hmmm klädsel…lite, jag menar, lite opassande…hmmm för ett möte med Baron Kastor von Leitdorf”. Budbäraren var röd i ansiktet och pannan glänste av svett. Att tala till en adelsman på detta sätt var något han verkligen inte var van vid. Men ordern han fått av Quintus von Griffonstein hade varit glasklar. Att leverera brevet till von Mohr och sedan omedelbart eskortera adelsmannen till von Leitdorfs residens. Vad skulle Quintus von Griffonstein säga om ambassadör von Mohr kom till mötet klädd i fiskarkläder?

Samtidigt som budbäraren nervöst väntade på adelsmannens svar passerade flera vagnar på den kullerstensbelagda vägen utanför Rubens hus. Vagnarna var dragna av välmående oxar och hästar och kärrorna var fullastade med varor som skulle till den stora marknaden vid Plenzerplatz. Bland varorna fanns gröna pumpor, gyllenröda tomater, salladshuvuden, rovor, gröna äpplen, stora krus med vin, stora runda ostar, burkar med honung, ägg, färskt kött och fisk och vackra blombuketter i olika färger. Bönderna från byarna kring Averheim passerade här tidigt varje morgon för att leverera sina produkter till marknadsstånden. Överflödet av mat och läckerheter var slående. De rika hade pengar och endast de färskaste och bästa produkterna var gott nog för herrskapsfolket runt Plenzerplatz.

Ruben brydde sig inte så mycket om tjänarens invändningar. Inte behövde han förklara sig. Han hade flera anledningar till att klä sig som han gjort. Om Quintus trodde sig ha köpt en vara som han kunde göra som han ville med så trodde han fel. Ruben tänkte inte spela med i något spel. Ruben ville också visa att om Kastor inte kom med något seriöst erbjudande utan bara ville förödmjuka honom så hade han bättre saker för sig. Ruben var faktiskt också baron nu. De var jämlikar. Inte tänkte han spela rollen av ett offer heller. Livet skulle levas även om det var tungt. Vidare så var det så att om det kom till heta diskussioner så var floden, och fiske, enkla och jordnära nöjen. Det var något som förenade Ruben och Hans. Även en sådan liten markering kunde vara nog för att ge Hans sympatier för Ruben och splittring i trion han skulle möta. För Ruben personligen var det dessutom en sorts hedersbetygelse. Han höll von Leitdorfs i hög aktning och för Ruben var detta ett sätt att visa att det var vad de hade att säga som var det viktiga och inte yta. Men om de skulle se det på samma sätt som han det visste han inte. Det kunde lika gärna vara tvärtom. Så mindes Ruben också en pajas på Friedrichhafen platz från när han var liten. Carolus P kallades han. Han var skäggig och hade en förkärlek för vin och därav en röd näsa. Inga av barnen tyckte att han var så väldigt rolig. Han var mest retsam. Fast det var spännande när han häcklade vuxna som gick förbi. Han brukade säga ”-Alltid retar det nån.”

Till sist så var Ruben faktiskt sugen på att fiska.

Men det var sant att det verkligen inte var tjänarens sak att kommentera vad Ruben hade på sig. Skulle han sätta honom på plats? Nej, att sätta folk på plats bara för att man kunde det kunde ha den otrevliga egenheten att slå tillbaka på en själv. Så Ruben bara sa:
”-Seså, visa väg gode man. Och se till att hålla dom där djuren undan mig.”
Budbäraren fann sig i situationen och insåg att det inte var passande att fortsätta kommentera adelsmannens klädsel. Han lydde Rubens uppmaning att visa vägen och började promenera, i rask takt ett par steg framför Ruben, i riktning mot Plenzerplatz. De gick över det stora torgets marknadsplats. Det var redan intensiv aktivitet där med vagnar fullastade med varor, dragdjur och handlare. Marknadsstånd restes överallt och varor av allehanda sorter packades av vagnarna och lades fram på bord. Frau Berith Schmekt hade redan börjat rosta mandlar i en stor järngryta och i marknadsståndet bredvid packade Frau Kellner upp sina delikata och nybakade honungskakor täckta av ett tjockt lager med socker. Doften av dessa godsaker fick det att vattnas i munnen på Ruben och han visste av egen erfarenhet att redan innan lunchtid skulle delikatesserna vara slutsålda.

I folkmyllret på torget kom Ruben återigen att tänka på gycklaren Carolus P. Förutom att han var vältalig så var han också en stor vinkännare. Därför åtnjöt han en respekt och uppmärksamhet på stadens årliga vinfestival som han aldrig fick annars. Andra tider på året var det ingen som tog särskilt mycket notis av honom där han låg i rännstenen. Han hade till och med skapat ett uttryck som var väl känt i Averheim: ”Spruch Stosset an!” Det betydde att sjunga ut sin skål med kraft och han använde det ofta som slutkläm när han hade övertygat dom församlade om sin dom över vinet. Varför tänkte han på honom nu och vem var han? Ruben tänkte att han kanske hade lärt mer av den mannen än han själv anat. Han hade ofta besökt Friedrichhafen platz och studerat ord, blickar och poser. Skulle han behöva sina färdigheter nu?

Efter att de passerat marknadsdelen av Plenzerplatz så tornade den mäktiga Sigmarkyrkan upp sig. En byggnad i gotisk stil som var både imponerande, storslagen och skrämmande på samma gång. Redan fanns det en liten kö med människor vid kyrkans portar som väntade på att Disciple Kurgan skulle påbörja försäljningen av avlatsbrev. Bredvid Sigmarkyrkan låg Shallyas vitmålade tempel och hospital. Det mest slående var templets smala höga torn som var lika högt som Sigmartemplets kupol. Fyra unga Shallya-noviser matade duvorna framför templet med brödsmulor, rester från den tidiga frukosten noviserna intagit innan dagens första bön. Längre bort på gatan hördes det ihärdiga ljudet av hammarslag från byggarbetsplatsen där templet till Handrich restes. Full aktivitet rådde och hantverkare lastade av stora kärror med tegel som levererats från Stefan Nefsteins tegelfabrik. Ruben rös till av obehag då han hastigt och omedvetet slängde en blick på Lena Steinhägers praktfulla stadshus som låg granne med byggarbetsplatsen. Det var ett hus han aldrig mer ville sätta sin fot i igen. De passerade även von Alptraums, von Grünwalds och von Tuchtenhagens praktfulla residens innan de kom fram till von Leitdorfs magnifika stadshus som var omgivet av en bastant och nästan tre meter hög mur av mörk sten. Husets vitkalkade väggar lyste och liknande en glänsande pärla i morgonsolen. Byggnaden var i fyra våningar med två små torn av mörk tegel på framsidan. Utanför järngrindarna stod två vakter i von Leitdorfs färger. De var beväpnade med hillebarder och bar välputsade och glänsande bröstplåtar. I bältet hade de varsin pistol. På huvudet bar vakterna en ståtlig svart hatt med en gul fjäder i brättet.

Vakterna öppnade utan ett ord järngrindarna och ställde sig i stram givakt när budbäraren och Ruben passerade in på innergården. Innergården bestod av en vacker och välskött trädgård med blommor i rött och gult. Ruben kunde se ytterligare fyra vakter på innergården, varav två av dem hade var sin stor, svart, skräckinjagande stridshund, Tilean-Man-Eaters, i koppel. På en liten bänk under ett parasoll vid husfasaden satt ambassadör Quintus von Griffonstein. Han var propert och stilrent klädd. När han såg Ruben reste han sig upp och gick fram för att hälsa. Handslaget var fast och utstrålade både självsäkerhet och auktoritet. Med ett brett leende sa Quintus;
“Välkommen herr ambassadör, Baron Ruben Ulfman von Mohr. Vi har ju en vana att träffas väldigt ofta du och jag nu för tiden och det gläder mig att ni hörsammat Baron Kastor von Leitdorfs önskan om ett möte. Jag förstår att ni undrar vad detta möte ska handla om. Är det ytterligare en konspiration eller fälla för att vi ska styra era handlingar? Men var inte orolig käre vän. Det här är ett möte utan några baktankar alls. Det här är ett möte som kan gagna både er personligen och släkten von Mohr mer än ni någonsin kan ana” Quintus tystnade och log. Ett par sekunder av märklig tystnad följde. Precis när Ruben öppnade munnen för att tala fortsatte Quintus att ta till orda. Han lutade sig fram och var så pass närgången Rubens ansikte att nästippen nuddade Rubens. Sedan viskade han
“Var inte orolig käre vän. Jag har inte berättat vare sig för Kastor eller för Hans att du ströp Selena von Kush. Det enda jag sagt till dem är att jag har en hållhake på dig som gör att du nu är fullkomligt lojal mot familjen von Leitdorf. Varken Kastor eller Hans är intresserade av att veta något mer. Men det är just nämnda händelse som gjort att jag lagt ett mycket gott ord för dig i Kastors öra. Du är en handlingens man Ruben. En man av ambition, otålighet, stil och klass. Du är som jag, vi är varandras likheter du och jag. Se bara hur du är klädd inför mötet med Kastor. För att visa din självständighet och påvisa ditt oberoende har du brutit mot konventionerna och klätt dig som om du skulle ut på en fisketur på Aver. Det visar att du inte vill att någon trampar ned dig, inte ens Quintus von Griffonstein. Det kallas värdighet och stolthet och det gillar jag mer än du kan ana. Så min käre vän, ska vi gå in till mötet med Kastor och Hans. De väntar på oss i Marius gamla kontor på tredje våningen. Du hittar ju dit så efter dig min herre” sa Quintus och vinkade lätt med handen i en uppmaning för Ruben att gå in i huset.

Två trappor ledde, från var sitt hörn av framsidan, parallellt med väggen, upp till en liten terrass. Trapporna bildade en triangel på fasaden med marken som bas och pekande på huvudingången. Ruben tog den högra trappan och kom upp på terrassen. Två kvinnor som höll på att skura mosaiken på golvet avslutade genast sitt arbete, reste sig upp och neg. Mosaiken hade naturmotiv med slingrande växter och blad och fantasifulla djur. Dörrarna stod öppna. Ruben gav kvinnorna en lätt nickning och gick in i huset.

Ruben visste att det här huset inte bara var ett lättsinnigt lyxbygge. Hans hade visat honom huset när Ruben var liten. Dom vackert ornamenterade dörrarna var järnbeslagna och innanför hängde två bastanta ekbjälkar som kunde sättas för dörren på insidan. Inte nog med det, alldeles innanför dörrarna började en brant trappa som gick upp. Väggarna och taket bildade en välvd korridor. Där var det ytterligare mosaiker som avbildade scener ur ”Deus Sigmar”. En handfull män kunde hålla den här trappen länge med hjälp av sin upphöjda position. Det troliga var dock att försvararna inte ens skulle behöva göra sig besväret att gå ner i trappan. Det var mördarhål i taket med jämna mellanrum där försvararna kunde beskjuta inträngare med armborst eller hälla kokande tjära eller vatten över dem. Dessutom fanns det galler som kunde sänkas ner från övervåningen, ett vid dörren och ett högst upp i trappen. Därmed fångade man fienden i korridoren. Detta var en plats att dö på.

Skulle de fånga honom? Det trodde han inte men för säkerhets skull väntade han in Quintus som kom flåsande bakom honom. De kom upp i en stor, rund hall med välvt grovhugget tak i sten. Det kändes lite som att vara i en vinkällare. Det var inte en så remarkabel hall. Den var enkel. Man hade undvikit att bygga med trä som ju är brännbart. Trots det var tegelgolvet konstfullt lagt och polerat. Här var det dörrar till andra rum. Ruben visste att det under dem låg kök och förråd i två våningar men i de våningarna var det lågt i tak och trångt. I de två herrskapsvåningarna var det högt i tak och stora fönster. Men fönstren hade bastanta luckor. På denna våning var det salonger, kontor, bibliotek och ett kapell bland annat. Rakt fram var det en bred trappa som ledde upp till nästa våning. Ruben blev denna gång inte visad till det sidorum där han och Werner hade fått lämna ifrån sig sina vapen till Lisstadt förra gången han var här. Det rummet var ett förgemak till utrymmena ovanför trappan och hade tillgång till mördarhålen och gallren. Där var det några små rum för stationerade soldater. Antagligen hade judical champion Lisstadt ett rum där också och Ruben föreställde sig att det där även stod ett piano.

Ruben fortsatte upp för trappan. Nu kom de till början av en lång korridor. Här var det mer flärdfullt utsmyckat med skinande träpaneler, gobelänger och höga dörrar med pelare på sidorna, också i trä, allt konstfullt marmorerat. Dörrarna ledde in till sovrum, badrum och familjens matsal. Det var bara ett fåtal gånger Ruben hade varit här och aldrig i familjen von Leitdorfs privata sfär. Men alla gäster som kom hit gick igenom här för att komma till den fjärde våningen där den stora festsalen låg. Det var en hög hall helt byggd i trä med loftsbjälkar och takstolar i taket som hade utskärningar föreställande von Leitdorfs rovfåglar som, med skriande gap och uppspärrade klor, hotfullt stirrade ner på besökare. Där var det höga fönster med färgat glas, trägolv som glänste som glas och målningar längs väggarna. De avbildade Averlands vackra landskap med böljande sädesfält, blå himmel, prunkande trädgårdar och pittoreska bondgårdar, solrosor och vinstockar, svindlande bergspass med snötäckta bergstoppar och förstås den mäktiga floden Aver, givaren av allt liv.

Men det var till våningen under som Ruben skulle denna gång. Och det var något helt annat. Festhallen kunde offras i ett anfall men den tredje våningen var gjord för att stå emot mycket. Den tredje våningen stack ut något utanför våningarna under. Detta gjorde också att festhallen kunde byggas större. Tredje våningen var däremot inte hög och hade kvadratiska gluggar hela vägen runt huset. Detta för att kunna ha en bra överblick över området runt omkring, både nära huset och långt bort. Längst bort i korridoren på andra våningen var det ett stort fönster där man kunde se Weawers District och Aver långt där nere. På var sida om fönstret gick två trappor upp mot festhallen. Men till tredje våningen var det en liten dörr i panelen som inte var lätt att finna om man inte visste var den var. Ruben väntade in Quintus som öppnade dörren och med en gest bad Ruben att stiga in.

Innanför var det bara en liten avsats och sedan en smal trappa som ledde uppåt. Den var inte lång. Ruben kom upp genom golvet mitt i ett enormt rum. Den uppgående solen lyste honom rakt i ansiket genom gluggarna på östra sidan och han var tillfälligt bländad efter mörkret i trappan. Bredvid hålet där trappan kom upp låg en stor lucka med kraftiga beslag som kunde läggas för hålet. Ruben hade som sagt varit här nyligen med Werner men då hade det varit mörkt och endast upplyst av ett par ljus. Här fick man intrycket av att det var en blandning av jaktstuga och soldatkasern. Hela våningen utgjordes av detta enda rum. Det var lågt i tak. Väggarna var i sten och fyra tjocka stenpelare bar upp det stora kvadratiska taket. Genom pelarna måste det gå rökgångar för där fanns fyra kaminer. Golvet här var också i tegel och nött genom många år av användande. På väggarna hängde vapen, och inte gamla rostiga klenoder utan välskötta svärd, yxor och armborst av god kvalitet. Med jämna mellanrum hängde också heraldiska sköldar med olika insignier. Här och var på golvet låg det kohudar och älgskinn. Det stod även en del enkla bord och stolar uppställda.
Ruben vände sig till höger, mot söder, och där vid ett magnifikt skrivbord, stod Kastor von Leitdorf och Hans von Leitdorf och väntade på honom. Solens strålar föll på dem. Kastor var utsökt klädd i kläder av senaste snitt i lila och svart. Han bar värja. Hans var klädd i sin ordens uniform och bröstplåt, respektingivande som alltid. En känsla hade kommit sig smygande på Ruben men nu kände han den påtagligt. Han hade blivit högst medveten om att han befann sig i hjärtat av den anrika familjen von Leitdorfs maktsfär. Själv var han en ensam person från en liten adelssläkt. Men dock inte obetydlig försökte han intala sig själv. Han drog ett djupt andetag och vandrade fram mot männen. Kastor höjde på huvudet och synade Ruben men hans min avslöjade inte mycket. Det såg ut som att han valde att acceptera Rubens klädsel som en kuriositet. Hans däremot bara log vänligt och skakade roat på huvudet som om han erinrade sig den charmiga men uppstudsiga pojke som han kände ifrån när Ruben var liten. Styrkt av detta log Ruben brett och svepte av sig sin stora hatt och bugade sig djupt för dem i tur och ordning:
”-Ers nåd, baron och ärade grandmaster. Det är en ynnest att få vara här. Jag var just på väg ut på en fisketur när ert bud nådde mig. Jag dröjde inte utan begav mig genast hit. Alltid till er tjänst. Vad kan jag göra för er och för Averland?” sa Ruben så morskt han kunde och såg sig sedan omkring för att se om det var tänkt att han skulle sitta någonstans.

“Baron Ruben Ulfman von Mohr, angenämt att se er. Jag ber om ursäkt för det tidiga mötet, men tid är tyvärr en bristvara i dessa tider. Slå er ned” sa Kastor von Leitdorf samtidigt som han med sin högra hand gav Ruben tecken att slå sig ned i mitten av de tre stolar som var uppställda längs skrivbordets ena långsida. På Rubens högra sida satte sig Hans von Leitdorf och på den vänstra Quintus von Griffonstein. Kastor själv slog sig ned på andra sidan av skrivbordet. Det var uppenbart att Ruben med sin placering rakt mittemot Kastor var centralgestalt i mötet.

“Jag antar att ni både är förvånad och spänd över vad detta möte ska innebära. Måhända känner ni en viss fruktan och förmodligen, och med all rätt, är ni även på er vakt. Averheim fullkomligt kokar av intrigspel och den stora frågan är ju vem kan man lita på” sa Kastor samtidigt som han blev tyst i några sekunder för att ge Ruben tillfälle att smälta de inledande orden. Sedan fortsatte han prata.
“Baron von Mohr, jag har kallat er till detta möte av den enkla anledningen att mina båda närmsta och mest förtrogna medarbetare, helt oberoende av varandra och ovetande om vad den andre svarat, föreslagit dig till en väldigt speciell post. Grandmaster Hans von Leitdorf och ambassadör Quintus von Griffonstein är fullkomligt eniga, och tro mig det är något som inte inträffar allt för ofta” sa Kastor och log. Det var uppenbart att von Leitdorfs familjeöverhuvud njöt av situationen och sakta men säkert portionerade ut sitt budskap. Han gjorde återigen en konstpaus för att låta Ruben ta in hans ord.

“Averheims framtid och öde ska snart avgöras i konklaven i Streissen. En ny Elector Count ska väljas. Jag är ju som ni mycket väl känner till en av tronpretendenterna. Men jag kan endast bli vald om jag spelar det politiska spelet till fullo. Att bygga allianser och få inflytande är allt som räknas inför omröstningen i valet av en ny Elector Count. Och det är här du kommer in Ruben Ulfman von Mohr. Jag vill att du blir familjen von Leitdorfs nästa ambassadör med uppdrag att bygga hållbara allianser för framtiden som gör att jag blir vald till Elector Count” sa Kastor.

Återigen blev Kastor tyst för att under ett par sekunders tid iaktta Rubens förvånade reaktion. Innan Ruben hann säga något fortsatte Kastor.
“Jag förstår att det är många tankar och frågor som snurrar i ditt huvud just nu. Så låt mig klargöra en del saker. Jag ska tala helt öppet och utan förskönande omskrivningar. Som person är jag eftertänksam och jag fattar inga förhastade beslut. Jag lyssnar alltid på vad mina rådgivare, Hans von Leitdorf och Quintus von Griffonstein, har att säga i en fråga innan jag fattar mina beslut. Tre personers klokskap och synpunkter ger bättre underbyggda beslut. Hans von Leitdorf är den stora krigaren, en praktisk lagd man som dessutom är en djupt troende sigmarit. En klok sigmarit som inte drivs av extremism eller enfaldighet. Hans är rådgivaren som representerar dygd, moral och rättrådighet, som drivs av omtanke för Averland och dess folk. Men han har en nackdel och det är att han ibland drivs av sina känslor och i stundens hetta kan agera utan att tänka efter. Det är ju något som ni själv fått erfara von Mohr, det var ju tack vare din klokskap och dina övertalande ord som vi undvek en öppen konflikt med familjen von Alptraum. Sedan har vi Quintus, min ambassadör och tillika ränksmidare. En person som har talets gåva och som älskar intriger och spelet bakom lyckta dörrar. Ingen behärskar Averlands politiska spel som Quintus gör. Han utför de smutsiga handlingar som varken jag eller Hans vill kännas vid. Det är inget som jag är stolt över och mitt samvete har många gånger varit tyngt över den skada och det lidande Quintus intrigerande har åsamkat andra personer. Men det är så politiken alltid har fungerat i Averland, ränksmideri och intrigerande har alltid varit centralt för den person som vill erövra eller behålla makten. Det är ett faktum som varken jag eller Hans kan ändra på, hur gärna vi än skulle vilja det. Men jag och Hans kan tygla och dämpa Quintus värsta excesser. Vi utgör motpolen och försöker finna medelvägen genom vår moraliska kompass. Men utan Quintus färdigheter och kompetens skulle vi sedan länge vara överkörda, utmanövrerade och krossade av våra konkurrenter. Man kan säga att vi tre lever i symbios med varandra i syfte att stärka familjen von Leitdorfs inflytande och därmed Averlands väl och ve” sa Kastor.

Återigen blev det tyst några sekunder innan Kastor fortsatte med sin monolog.
“Men vi har kommit till en punkt där Quintus intrigerande har gått för långt och blivit en belastning för familjen von Leitdorf. Jag tror inte att jag kan bli Elector Count med Quintus vid min sida. Han har blivit allt för avskydd och hatad för att vi ska kunna vinna nya sympatier och anseende. Med Quintus som ambassadör kan vi inte längre skapa nya allianser byggda på ömsesidigt förtroende. Vi kan med Quintus endast tvinga och utpressa oss till makt. Och det är inte hållbart för ett styre som vill förändra och ha folket med sig. Nu har hans rykte dessutom dragits rejält i smutsen genom det ogenomtänkta och ej av mig sanktionerade utspelet om kapten Markus Baerfaust. Jag, Hans och Quintus är därför rörande överens om att Quintus ska träda tillbaka. Och det är där du kommer in von Mohr”.

Kastor nickade lätt åt både Quintus och Hans. Det var Hans som först tog till orda. Han vände sig mot Ruben och sa:
“När Kastor i enrum och i förtroende frågade mig vem jag ansåg skulle vara bäst lämpad som ny ambassadör för familjen von Leitdorf tvekade jag inte utan nämnde genast ditt namn Ruben. Du är ung, intelligent och extremt karismatisk och vältalig. Två gånger har du övertalat mig att hålla tillbaka mina känslor och inte agera förhastat. Den första gången förhindrade du ett krig mellan von Leitdorfs och von Alptraums. Den andra gången räddade du Averheim från att kastas in i ett blodbad vid Plenzerplatz. Du är en statsman ut i fingrarna. Du har moral och värdighet. Jag vet naturligtvis att det florerar rykten om din karaktär. Att du ibland förlorar kontrollen och hänger dig åt dryckenskap och kvinnoaffärer. Men vid Sigmar, ingen människa är perfekt! Vi begår alla misstag och gör saker som vi ångrar. Men så länge vi håller de sigmaritiska idealen närmast vårt hjärta och ber om förlåtelse och gör bättring så kan vi bekämpa våra svagheter, laster och misstag. Vi kan komma ut som bättre och starkare människor. Den som säger sig aldrig ha syndat eller begått några moraliska misstag och sedan inte är man nog att erkänna det kan inte heller kalla sig för en sann sigmarit. För även vår gud och beskyddare Sigmar Heldenhammer begick misstag och syndade när han vandrade i vår värld. Men han lärde sig av vad han gjort och blev på så sätt en bättre människa. Det är så jag ser på dig Ruben, du är en stor man men med svagheter och laster, precis som alla andra. Och du är den klokaste person jag kan tänka mig att ha vid min sida nu när det politiska spelet går in i en ny fas i Streissen”. Grandmaster Hans von Leitdorf tittade Ruben djupt i ögonen och blev sedan tyst. Ruben slogs av att den store krigaren var tårögd och uppenbart känslosamt påverkad av sitt eget tal. Det fanns en enorm känsla och passion bakom de ord han precis framfört.

Sedan tog Quintus till orda.
“Ruben von Mohr jag vet att du ser på mig som en giftorm och intrigmakare. Och jag förnekar det inte alls. Det är en sådan person jag är. Jag har pressat dig sedan du blev ambassadör för von Kaufman. Tryckt på för att du skulle utföra ODRAS smutsiga arbete och om smutskastningen av von Heine skulle misslyckas var planen att göra dig till syndabock. Jag har även lyckas få dig i mitt järngrepp genom att få min informatör, Giselbert Kuhn, att berätta en hemlighet om dig så avskyvärd att jag bokstavligen äger din röst i Elector Count valet. Men jag har inte berättat vad din hemlighet är för vare sig Kastor eller Hans. De vill inte och de ska inte få veta. Det erbjudande du har fått idag är helt frivilligt. Tackar du nej till att bli von Leitdorfs ambassadör så har jag uttryckligen och bestämt fått order av Kastor att inte använda hemligheten för att tvinga dig att lägga din röst på von Leitdorf. Ditt val ska ske av helt fri vilja. Varför, undrar du säkert, har jag föreslagit dig att bli min efterträdare? Det svar jag gav till Kastor när jag fick frågan var följande. Du är en otroligt ambitiös person, du vill bli någon och lyfta familjen von Mohrs namn och ära. Du vill göra det som din far och bror misslyckats med. Jag vet att du har hårda nypor om det så krävs och att du ibland gör saker som du ångrar efteråt. Men du agerar och du är inte rädd för att agera. Det är en beundransvärd egenskap i politik. Att våga och spela högt. Dessutom har du en enorm social begåvning och du har talets gåva. Hur många i Averheim har besegrat Marlene von Alptraum i en verbal duell? Din hemlighet, som jag nu råkar känna till, fick mig att förstå att du kan göra saker som inte ens jag vet om jag skulle vara förmögen att göra. Men du gör det inte av ondska eller illvilja utan för att du tror att du agerat rätt. Vem är jag att döma om vad som är rätt eller fel rent moraliskt? Du har samtidigt en hederskodex som jag vet att Hans uppskattar, en hederskodex som jag själv ofta saknat. Det gör att jag är fullkomligt övertygad om att du kan bli en bättre och större ambassadör för familjen von Leitdorf än vad jag någonsin varit. Jag beundrar din handlingskraft och jag kan inte tänka mig en bättre efterträdare. Jag träder tillbaka för Kastors och familjen von Leitdorfs skull. Jag är en “persona non grata” i politiken, en belastning för von Leitdorfs. Jag är en gammal och trött man. Men om du behöver mina råd och mitt mentorskap kommer jag att finnas där för dig, men bara om du ber om det" sa Quintus.

Återigen blev det några sekunders tystnad innan Kastor tog till orda.
“Några avslutande ord innan jag ska låta dig tala von Mohr. Jag vill innerligt att du blir min ambassadör men jag önskar det inte bara för min personliga vinning. Jag önskar det även för Averlands framtid och välgång. Just nu råder en vild och smutsig maktstrid mellan tronpretendenterna. Alla vill bli Elector Count men för vems vinning? För deras egen skull eller för deras familjers ära? Jag vill bli Elector Count för Averlands skull. Har du hört de andra kandidaterna prata om politik och vad de vill åstadkomma om de blir valda? Svaret är tyvärr nej då de alla drivs av egna agendor baserade på egennyttan. Om jag blir vald till Elector Count vill jag åstadkomma följande. För det första vill jag återupprätta den heliga alliansen mellan adeln, Sigmarkyrkan och de självägande bönderna. Det som varit ryggraden och styrkan i provinsens historia. Vi behöver stärka Sigmarkyrkan men det ska vara en Sigmarkyrka som bygger på öppenhet och tolerans. Tider av religiöst förtryck hör till det förflutna. Det är mitt mål att få Warrior Priest Krieglietz att tygla sina extrema tendenser och åsikter. Det är Hans von Leitdorfs version av sigmaritisk tro som ska ledsaga oss, men vi kommer att behöva Krieglietz stöd i konklaven. Vi behöver Sigmarkyrkans dygder och tro för att besegra Averlands yttre och inre fiender. Grönskinnen rör sig igen både i bergen och på landsbygden och oheliga kulter med mörka agendor konspirerar i städerna. Folket behöver tron på Sigmar för att enas och känna hopp. För det andra behöver vi stärka böndernas ställning i provinsen. De ger oss mat och de förser den averländska armen med sina söner och hästar. Jag vill att bönderna ska få en permanent plats i det inre styrande råd som jag tänker inrätta om jag blir vald. Men jag litar inte alls på Nicklas Pürfurst, han är bara en egoistisk skojare som försöker sko sig själv. Averland behöver en ny och rättrådig bondeledare. I det styrande rådet, där jag själv kommer att vara ordförande, tänker jag även erbjuda plats till de två övriga högadelsfamiljerna. Både von Alptraum och von Grünwald ska sitta i mitt råd, jag vill styra med dem och inte mot dem. Där ska även Sigmarkyrkan ha en permanent plats. Averlands lågadelfamiljer ska också få en plats i rådet. Den familj som ska vara lågadelns representant ska väljas vart tredje år genom en öppen omröstning. Det betyder att rådet kommer att ha sammanlagt sex platser. Jag tänker inte vara en envåldshärskare utan rådet ska fatta beslut i alla för Averland viktiga frågor. Rådet ska vara beslutande organ med majoritetsbeslut. Endast om rådet är oenigt, med tre röster mot tre, ska jag i egenskap av Elector Count ha den utslagsgivande rösten. Dessutom avser jag att ta ut betydligt mer i skatt av den växande köpmannaklassen. Borgarnas rikedom och makt ökar i mycket snabb takt. Men det skapar spänning i de tre största städerna Averheim, Streissen och Pfunzig. Fattigdomen bland den fattiga stadsbefolkningen är enorm. Folk svälter och kriminaliteten växer lavinartat. Vi behöver därför beskatta borgarna hårdare, pengar som sedan ska gå till primärt två ändamål. Det första är att förstärka den averländska armen och de större städernas stadsvaktstyrkor. Det andra är att se till att städernas fattiga får mat och rent vatten. Ingen ska behöva svälta i Averland. Vi har mat till alla. Vi är The Empires kornbod. Det Baron Ruben Ulfman von Mohr är mitt politiska program och jag hoppas att du vill bli min ambassadör och hjälpa till att förverkliga detta. Nu vill jag höra dina reflektioner och tankar” sa Kastor.

En lång tystnad följde. Ruben var verkligen helt förbluffad. Det här hade han inte väntat sig. Hans strupe kändes alldeles torr. Eller satt han och gapade med munnen öppen? Han måste samla sig.
”-Eh, har ni något att dricka? Jag tror jag behöver vatten.” Quintus hällde upp vatten i en tennmugg och räckte till Ruben. Ruben drack girigt av vattnet. När han satte ner kruset både log han och rynkade pannan om vart annat och han fick nästan tårar i ögonen. För det första kunde han inte låta bli att känna sig rörd. Att höra att någon uppskattade hans färdigheter och integritet, och det till på köpet från människor som Hans och Kastor von Leitdorf, var som när man var liten och ens mor kramade om en när man hade ramlat av hästen och skrapat sig. Ruben var så upprymd så han hade kunnat säga ja på en gång. Men så började han tänka på allt som komplicerade det hela. Alla som han hade gjort olika avtal med. Alla som litade på honom. Sen var det ju frågan om detta var någon slags fälla också. Ett maktspel. Att Quintus skulle gå i pension och slå sig till ro och odla solrosor hade han väldigt svårt att tro på. Det argumentet var det svagaste. Och hade det här något med Rufus att göra? Och vad skulle farmor säga?
”-Tillåter ni?” sa Ruben och tog fram sin pipa och tobak ur väskan. Kastor nickade. Ruben drog ett djupt andetag och andades ut. Sen började han stoppa pipan. Så tog han till orda.

”-Jag är djupt rörd och tacksam över ert erbjudande. Jag har stor respekt för er alla och det att ni har övervägt mig för denna post är en stor ära. Det att Hans så förbehållslöst har gett mig så goda vitsord gör att jag inte kan göra annat än att ta detta på djupaste allvar. För jag hoppas att han tillåter att jag räknar honom som en vän. Det är mörka tider och om mitt enda bidrag var att se till att män som grandmastern fanns där för oss så skulle jag vara nöjd. Men, till att börja med, är ni inte rädda för att jag kunde vara till en ännu större belastning än Quintus? Min familj är en magnet för ondsinnade rykten både runt min far och min mor. En bedragare som påstår sig vara min mor har snärjt både von Heine och prinsessan Gabriella. Förutom det så har jag och mina vänner varit tvungna att ha att göra med platser och personer som är förknippade med dessa oheliga kulter som du talar om Kastor. Om jag började arbeta för er så skulle Marlene viga sitt liv åt att snoka reda på allt smutsigt på mig som hon kunde komma över. Och det är bara början. Vi har kommit något på spåren som har kallas ”folket under oss”, varelser som Snorre Knutson säger är ärkefiender till dvärgarna och som de slagits mot i årtusenden. Människor kan lönnmördas mitt på ljusan dag i en fullsatt rättssal. Övervåningen på ett hus kan förintas utan att lämna ett spår på våningen under. När börjar de vädra en snokande adelsman? Men det är fortfarande inte det värsta. Ni har hört talas om Black Hood kan jag tänka mig. Han, eller hon, ligger bakom en revolution som saknar motstycke i Averlands historia. Brunnarna som sinat i hamnen, folkets uppror, stölden av Järnkronan, kapandet av von Kaufmans coacher, bristen på krut, maktövertagandet i hamnen, försvinnanden och utpressning. Allt för att försvaga de ledande i adeln och sätta Black Hoods egen kandidat på tronen. Och om inte det går så befarar jag ett inbördeskrig. I ett uppdrag för von Kaufman, som i och för sig var lyckat, så avslöjade jag mig för en av Black Hoods närmaste män och har nu i natt fått ett mycket påtagligt hot riktat mot mig. Det skulle kunna vara en stor säkerhetsrisk för er.” Han tog en paus och tänkte en stund.
”-Men jag märker nu när jag går igenom allt detta att det inte är främst det som upptar mina tankar. Jag tänker på mina vänner och allierade. Några av dem skulle inte bry sig det minsta om vem jag arbetade för medan andra skulle behöva lite övertalning. Några skulle kanske känna sig svikna och en del bli rent fientliga. Men det finns en som jag inte kan svika.”
Ruben tog sig nu tid att tända sin pipa. Han visste inte om han vågade säga detta. Men han ville så gärna att det skulle fungera. Tobaken lugnade honom. Han puffade på pipan och såg ut mot fälten och Aver långt borta.
”-Jag vet inte om ni känner till att Dagobert Tochfel studerade i Nuln. Han har nu barn som också studerar där. Black Hood visste detta och hen hade tagit reda på att brunnarna tillhör staden och därför inte kan säljas. Black Hood kidnappade Tochfels barn och Tochfel utpressades till att se till att count Diehl von Ritterbach köpte brunnarna. Von Ritterbachs öde var beseglat. Fällan slog igen och von Leitdorfs hade blivit av med sin starkaste allierade. Plötsligt kom det fram att köpet var olagligt. Sen gjorde det ju inte saken bättre att den idioten satte sin lit till män som Arndt Hicken. För den saken borde han kanske gå en pilgrimsfärd barfota till Altdorf. Men har han begått något brott? Han blev lockad. Och vilken skuld har vi som lät en svag man som Tochfel sitta på platsen som steward? Faktum är att von Ritterbach nog hade blivit avrättad innan sanningen kom fram om han inte hade kommit undan. Så, detta är min gåva till er. Er allierade är inte förlorad för er. Om ni fortsatt står vid valet att göra mig till er ambassadör så ska ni göra rätt inför von Ritterbach även om han väljer att inte komma tillbaka till von Leitdorfs sida. Det är mitt villkor. Om han vill komma tillbaka vet jag inte men det lär nog underlätta att Quintus inte är i närheten då.” Ruben log.
”-Och en sak til, be mig inte att arrangera några fester.”

Helt oväntat började Hans att skratta högljutt åt Rubens sista ord. Först ett lågt skratt men efter bara några sekunder ekade rummet av ett ihärdigt och mullrande skratt. Quintus tittade sedan på Kastor och nickade lätt på huvudet. Därefter började även Quintus att skratta. Kastor tittade först på Hans och sedan på Quintus. Ansiktet var sammanbitet, det var tydligt att Kastors hjärna gick på högvarv. Han analyserade och vägde varje ord som Ruben sagt. Både Hans och Quintus hade med sina skratt accepterat Ruben. Ruben hade talat öppenhjärtigt och sakligt framfört den belastning han kunde innebära som ambassadör för familjen von Leitdorf. Det fanns mörka sidor i familjen von Mohr. Dunkla och illasinnade rykten om Rubens föräldrar och bror. Sedan kravet att han skulle göra rätt inför von Ritterbach. Kastor funderade, vägde för- och nackdelar. Kastor tittade på röken från Rubens pipa. Han kände doften av tobak och såg hur rökringarna letade sig upp mot taket. Den sammanvägda känslan av sina rådgivares skratt, doften av tobak men framförallt Rubens totala ärlighet och omtanke om von Ritterbach, en man som var hatad av alla i Averheim, gav Kastor en positiv känsla. Diehl von Ritterbach hade varit Kastors närmaste vän och allierad. Diehl hade lurats in i en fälla men Kastor hade inte backat upp honom. Han hade inte stått upp för sin vän utan hade lyssnat på Quintus råd. Politiska överväganden hade gått före gammal vänskap. Precis som The Black Hood hade planerat och förutspått. Det var därför dags att kämpa emot och göra det oväntade. Kastor skulle följa Rubens råd och försöka försonas med Diehl. The Black Hood skulle aldrig kunna räkna med det. Draget skulle säkert vara ett politiskt misstag och minska hans chanser att samla stöd i Elector Count valet. Men när hade en von Leitdorf blundat för svårigheter och motgångar? Tiden hade kommit för kamp. Med Hans på sin högra sida och Ruben på sin vänstra skulle familjen von Leitdorf kämpa för att gå segrande ur konklaven och ge Averland en bättre framtid.

Kastor skrattade. Han skrattade högt. Sedan gick han fram till Ruben och räckte fram sin högra hand. Med ett fast handslag skakade han Rubens hand.
“Baron Ruben von Mohr, jag accepterar ditt villkor. Jag ska behandla Count Diehl von Ritterbach med värdighet och respekt. Han ska få ett erbjudande om att åter komma under mitt beskydd. Jag ska personligen kämpa för att han inte ska ställas inför rätta, mitt mål är att ogiltigförklara kapten Baerfaust arresteringsorder. Om Diehl accepterar vet jag inte. Men jag inser att jag handlat fel. Jag svek en nära vän och gick i fiendens fälla. Jag tänker ödmjukt be von Ritterbach om ursäkt” sa Kastor.

Kastor tittade sedan Ruben djupt i ögonen och log. Sedan bröt han mot all kutym och gav Ruben en stor och hjärtlig kram.
“Ruben, du är min ambassadör nu. Vi skippar titlarna och kallar hädanefter varandra vid förnamn. En sak är säker, jag lovar att du aldrig mer kommer att behöva anordna en fest i ditt liv, vi vill ju inte upprepa von Kaufmans Garden Party” skrattade Kastor.
“Din lön kommer att vara 2 guld per vecka och jag kommer även ge dig en engångssumma på 20 guld för att du tackade ja. Du får en vältränad averländsk häst som ridhäst, 2 pistoler med von Leitdorfs heraldiska symbol inristad i kolven samt en värja av högsta kvalitet. Dessutom fyra set av de finaste adelskläder du kan tänka dig för officiella tillfällen samt en uppsättning jaktkläder i läder av högsta kvalitet att använda vid resor och jakt. Du behöver även en personlig Valet, som håller koll på ditt schema och din garderob. Jag vet en utmärkt person som kan ta anställning hos dig” fortsatte Kastor.

Kastor blev avbruten av en hård knackning som kom nerifrån trappen. Dörren där nere öppnades. ”Grimwold von Krieglitz ers nåd” sa en tjänare.
”Släpp in honom" svarade Kastor.
Upp för trappan och genom öppningen i golvet kom en Knight of Sigmars Blood, nästan två meter lång, klädd i full metallrustning.
“Grand Master, von Leitdorfs arme är redo för avmarsch” sa Grimwold och tittade på Hans.
“Det är bra. Jag ansluter till armen och förklarar avmarsch inom 1 timme” svarade Hans.
“Grimwold, tillåt mig presentera min nya ambassadör Ruben Ulfman von Mohr” sa Kastor.
Grimwold rörde inte en min men stirrade hastigt och arrogant mot Ruben. Det var tydligt att han inte gillade Kastors val av ambassadör.

Kastor vände sig mot Ruben.
“Ruben, för din kännedom kommer Hans att leda min arme mot Streissen. Jag kommer inte att resa med armen. Det skulle sända fel politiska signaler om jag anländer till Streissen i täten av armen. Istället kommer jag att resa imorgon med vagn i sällskap av Jens Lisstadt samt Ferdinand och Claudia von Leitdorf. Jag vill att du reser med mig Ruben. Jag tänker hålla ett kort tal till mina soldater innan de tågar iväg med Hans. Jag vill att du kommer till stadsporten om en timme så att jag kan presentera dig som ny ambassadör för mina soldater. Och när vi möts igen vill jag även att du ger mig råd om vem av de övriga kandidaterna som von Leitdorf borde stödja om det visar sig att jag inte vinner Elector Count valet. Vi måste vara förberedda på det alternativet och då måste vi stödja den kandidat som på bästa sätt kan gagna Averlands folk. Jag vet vem jag avser att stödja men jag vill höra din åsikt. Quintus, kan du vara vänlig att följa Ruben ut” sa Kastor.
När Quintus följde Ruben tillbaka ner genom huset igen hördes ett vackert och melankoliskt pianospel. Für Elise.

De skiljdes åt nere i hallen. Ruben hastade ut i solen och gick genom trädgården. Han funderade på Kastors poilitiska program. Var verkligen von Grunwald de rätta att regera med von Leitdorf och von Alptraum? Och kunde man avfärda köpmännen så lätt? Kanske, de höll ju på med inre stridigheter nu. Men å andra sidan stöttades de av Rufus von Leitdorf. Ruben kände att det var det här han verkligen ville jobba med. Men han hade några saker att ordna upp i för von Kaufmans räkning innan han helt kunde gå vidare i sin nya anställning. Kunde han klara det på en timme? Och sen måste han hinna tala med Hans innan armén avtågade. Ruben befarade att det Averhiem de alla lämnade för Streissen inte skulle vara det samma när de kom tillbaka.
Sen var det frågan vad andra skulle säga. Werner hade själv nekat till en anställning hos von Leitdorfs och var nu själv hos von Kaufman. Von Tuchtenhagen ansåg att de hade en allians, i blod dessutom. Ruben hoppades kunna omförhandla den lite. Det var väl det samtalet han var mest nervös för nu, om han skulle kunna få Theodosius att se saken på samma sätt. Leonora och Ruben hade en annan allians så den borde inte vara förändrad. Snarare stärkt hoppades Ruben. Och von Kaufman hade inget att klaga på tyckte Ruben. Han hade faktiskt avskedat honom och Ruben hade ändå följt sina åtaganden till slutet. Och hans vän Oskar von Hertwig var en yrkessoldat och hans uppdrag borde ge honom den lön han blivit lovad vare sig Ruben var hos von Kaufman eller inte. Något annat skulle bara vara skadligt för von Kaufmans rykte. Och så var det von Ritterbach. Ruben var säker på att han skulle kunna få honom att se fördelarna. Hoppas bara han gjorde det innan von Ritterbach sköt huvudet av honom.
Till slut kom han återigen att tänka på farmor. Var hon gaggig? Eller om hon inte var det skulle då Frida von Mohr ställa Ruben i skamvrån? Men Ruben kände sig glad, nästan uppsluppen. Det fanns jobb att göra.
Vakterna öppnade grindarna för honom. När han passerade ut på gatan svepte han av sig hatten och saluterade vakterna med:
”-Spruch Stosset an!”

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.