The Enemy Within Averheim Sessions

Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 6, spelhelg 10
The End Times

IMG_2371.JPG

Harim och hans folk Strigany tycktes vara de enda som såg det komma. Averheim var som förbytt. Världen stod inför en omtumlande förändring. Var det värmen och bristen på vatten som fått folket att resa sig eller var det kanske något annat? Inflytandet från de kosmiska krafterna?

Kometen syntes allt tydligare på himlen. Den brann på himlen som ett rött klot och lämnade efter sig en tvåsvansad komet. Sakta svepte den in på himlen från öster och färdades sedan mot väster. I början syntes den knappt men snart kunde man ana den på kvällshimlen. Den färdades allt snabbare mot bakgrunden av tusentals gnistrande stjärnor.

Harim stod på Weavers Brücke och skådade ut över Avers mörka vatten där stjärnornas sken återspeglades. Från långt upp i staden, från de rikas kvarter runt Plenzerplatz kunde oljud och skrik höras från en stor samling människor. Harim uppmärksammade hur lugnt och tyst allt var här i Weavers District. Det var inte många personer på bron eller i kvarteren mot floden, knappt några alls. Faktum var att Harim aldrig sett så få människor i Weavers District som i kväll. Alla tycktes ha vandrat mot Plenzerplatz för att beskåda vad som var på gång. Revolutionen mot de rika och välbärgade. Det fattiga folkets resning.

Tidigare på kvällen hade personer från hamnen och der Faust Quarter kommit till Weavers District och agiterat att revolutionen var i antågande. Den sista dagen i Sigmarzeit skulle vara dagen då de fattiga reste sig mot de rika förtryckarna för att kräva rättvisa. Olga Junker hade samlat arbetarna från tygfabrikerna. De hade vandrat mot Plenzerplatz för att iaktta vad som skulle ske. Arbetarna från Weavers District var betydligt mer försiktiga än personerna från hamnen eller der Faust Quarter. De skrek inte ilskna slagord om att hänga adeln eller borgarna utan var mer åskådare för att se vad som skulle hända. Händelseförloppet skulle styra hur arbetarna vid tygfabrikerna skulle agera. Vissa skulle kalla dem opportunister, Olga Junker kallade dem realister.

Harim tänkte på samtalet han hade haft igår natt med Luna Raluca. Luna hade berättat att hon sett saker hända på himlen. Att Sakhmet flyttat på stjärnornas position och att månarna Mannslieb och Morrslieb rört sig på ett konstigt och högst oregelbundet sätt. Särskilt Morrslieb hade varit annorlunda. Morrslibs sjuka grönaktiga sken hade varit klarare än tidigare. Luna Raluca hade berättat för Harim att hon trodde att en komet snart skulle uppenbara sig på himlen, en komet liknande den som sågs på himlen vid tiden för Magnus the Pious för över 200 år sedan. Sigmars komet. Ett tecken för hopp och framtid för vissa, för andra ett tecken för undergång och död. “The End Times är här Harim. Världen är döende. Vår tid är slut. Undergången kommer från norr” hade Luna Raluca sagt till Harim.

Senare den natten hade Harim lämnat Strigany lägret för att bege sig till Doktor Moebius gods i Weavers District. Han hade knackat på dörren och Rita Schauspiler hade släppt in honom. Hon hade varit klädd i en teatermask föreställande en skogsnymf och varit naken på överkroppen. Inne i godset hade 100-tals vaxljus varit tända. Röda gardiner delade av rummen i rummen. Harim kände igen den distinkta sötaktiga doften av opium. Hung Foos opium. Många samlades för att jaga draken i Doktor Moebius gods när nattens timmar var som mörkast. Så var det nästan varje natt.

Ett par unga blinda pojkar med tomma ögonhålor, Hung Foos pojkar, hade tagit Harim i handen och fört honom till Doktor Moebius. Doktor Moebius hade suttit i ett badkar av marmor uppställt mitt i den stora salongen med Elitsa och Dina vid sin sida. I badkaret låg ett antal tomma vinflaskor och flöt. Harim rodnade inte för nakenheten. I Striganys kultur var nakenhet något naturligt och inget att skämmas över. Det var en stor skillnad mot averländarnas prydhet. Men Doktor Moebius var inte som en vanlig averländare, han var frispråkig och orädd.

Harim berättade för Doktor Moebius vad Luna Raluca hade sagt tidigare på kvällen om The End Times. Doktor Moebius hade haft ett märkligt leende på läpparna när Harim talade. Han inspirerades och fascinerades tydligen av berättelsen. Vad som sedan följde var högst märkligt. Det hela började med att Doktor Moebius klev upp ur badet. I en hand höll han en flaska Loningbruck Ruby och i den andra en gul solros. Naken ställde han sig på en stol och började att prata entusiastiskt inför sina gäster.

“Lyssna gott folk. Inatt är det den näst sista dagen i månaden Sigmarzeit. Låt oss leva den här natten som om den vore den sista i våra liv. För vem kan veta vad framtiden har i sitt sköte? Min vän Harim har talat med sitt folk Strigany. Och det ska gudarna veta, det folket har mer kunskap än några andra i detta land om vad som väntar oss alla. Petra Luna Raluca har sett tecknen. Vår värld är döende. Vi ska alla dö. The End Times är här. Den sista tiden som poeten Nostredamus skrev om. Men bör inte vi kära vänner gå före händelserna och dö här och nu? Jo det ska vi göra symboliskt här i natt. Vi ska möta den mörkaste döden, vi ska ta steget in i Morrs rike i natt. Men bara för att när solens första värmande strålar återvänder samla våra sista krafter och tillsammans gå in i ljuset igen. Vi ska trotsa döden. Vi ska leva och frodas. För det är det vi är till för. Att leva när andra går under. Vi ska dö här i natt så vi inte behöver frukta döden imorgon. Vi är konstnärer! Vi är Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre. Bara vi kan se döden i vitögat och återvända till den materiella världen med glädje. Vi är de utvalda. Vi ska trotsa “The End Times” med vår livskraft. Vi ska se in i mörkret och styra det. Vi är livet. Men låt oss först dö…..vi ska alla dö om än bara symboliskt här i natt. Bara genom döden kan vi återvända och omfamna livets storslagenhet".

Harim såg med stora ögon på vad som som sedan hände. Doktor Moebius gick runt och målade allas ansikten svarta med en tjock färg som luktade tjära. Det fanns ungefär 15 gäster i godset och Harim kände de flesta. Bland hans teatergrupp återfanns August van der Wreijstwiik, Dina, Elitsa och Silas Hornblower. Bland gästerna fanns även kulturpersonligheter som Rita Schauspieler, Lisa Winkelmann, Frau Heidi och den tileanska cirkusdirektören Doktor Vittori.

“Den svarta färgen på era ansikten symboliserar döden. Låt oss alla känna döden ikväll. Upplev och få ut alla era skräckfyllda känslor inför det oundvikliga. Slutet som väntar oss alla. Släpp ut er ångest och låt den måla era innersta tankar. Vad vi skapar inatt är konst. Upptäckten av vad som väntar när The End Times nalkas. Strigany folket har alltid sagt att kometen i skyn symboliserar domedagen. Sigmariterna tror att det är ett tecken av hopp. En signal från Sigmar själv att samla folket i en mycket svår tid. Mina vänner, jag vet inte vem som har rätt av Striganys eller Sigmariterna. Men låt oss lära mer om oss själva inatt. Våra tankar och känslor inför döden. Låt nattens upplevelse bli en inspiration för oss alla. Inspiration att skapa poesi, litteratur, teater, musik och sång passande en döende värld på väg mot undergången. Låt oss finna det vackra, det vemodiga och det känslosamt passionerade. Låt oss skapa som aldrig förr. Mina damer och herrar. Jag är Doktor Moebius och i natt ska vi resa in i våra själars mörkaste vrår. Vi ska lära oss mer om oss själva. Välkommen till “Leben im Mortis”. Mörker mina vänner, mörker". När Doktor Moebius blev tyst föll mörkret över herrgården. Alla ljus släcktes. Tunga gardiner drogs för fönstren och alla gäster sökte upp en plats i herrgården för att symboliskt dö på. Alla gick till en egen plats eller ett eget rum. Vissa gick upp på vinden, andra ned i källaren och några la sig i någon av herrgårdens salonger och rum. Men alla var ensamma där de var för att symbolisera ensamheten i dödsögonblicket.

Harim hade varit rädd. Hjärtat hade bankat frenetiskt i bröstkorgen som om det ville bryta sig ut och fly. Han hade i mörkret sökt sig till Doktor Moebius tesalong och lagt sig under bordet i rummet. Mörkret var totalt och det gick inte att se något. Harim låg på en tjock matta och han kom ihåg att Dina en gång berättat att mattan var tillverkad i Araby och att symbolerna på mattan var skyddssigill för att hålla illasinnade ökenandar borta. Karavan köpmännen som reste över den stora öknen, al-Sahar, i Araby brukade sova på sådana mattor på nätterna. Nu skulle Harim symboliskt “dö” på en sådan matta. Harim kände paniken komma, ångesten av att dö. Han hörde ett kvinnoskrik från herrgårdens övervåning eller vind. Det lät som Rita Schauspieler. Harim kunde höra att hon även skrek ut “Jag vill inte dö, jag vill inte dö”. Det var tydligen fler som drabbats av ångest i denna makabra föreställning regisserad av Doktor Moebius. Harim slöt ögonen, försökte finna ett inre lugn och bekämpa rädslan. Han bad tyst en bön till Sakhmet. Tänkte på den gången för några år sedan när han och hans far besökt Helfurt på sensommaren. De hade kommit för att sälja får till byborna. På kvällen, när de satt runt lägerelden och utbyte information om klanernas tillstånd, hade en vacker kvinna från Castle Helfurt kommit ned i byn. Hennes hud hade varit kritvit och helt slät. Hon var mycket vacker och klädd i en röd klänning. Lady Lydia var hennes namn. Hon hade pratat med hans far och gett honom några silvermynt. Sedan hade hon gått fram till Harim och viskat i hans öra “Harim, var inte rädd för döden. Det finns ett liv efter. Det är jag ett bevis för. Din far säger att du ofta talar om döden och känner rädsla inför den. Men kom ihåg Lady Lydias ord – döden är bara början”. På något märkligt sätt hade Harim funnit trygghet i de märkliga orden från adelskvinnan. Den fruktan och de tankar han som ungt barn hade haft för döden hade sakta försvunnit efter kvällen i Helfurt. Och på någon mystiskt sätt fann Harim tröst i Lady Lydias ord när han nu låg under bordet i tesalongen för att dö. Harim kände hur rummet sakta tycktes bli kallt. Han kände hur hans egen andning blev allt mer lugn och stillsam. Händer och fötter kändes bortdomnade. Efter ett tag kunde han inte heller känna sin kropp. Allt var mörkt och Harims tankar tycktes allt mer avlägsna och diffusa. “Jag håller på att dö” tänkte Harim. Han kämpade inte emot utan omfamnade kylan och döden. Snart andades han knappt längre och världen tycktes upplösas.

Ingenting.

“Jag är död”.

Ett ljussken. En tunnel.

En komet över öknen. Karavaner.

Ett sniffade ljud. Något rörde sig i intigheten. En mörk skugga. Ondska. Uråldrig.

“Själen jag måste rädda min själ”.

Harim slog huvudet i bordsskivan när han hastigt satte sig upp. Det smärtade enormt. Han skrek av skräck. Skrek som ett spädbarn. Hans ögon var fyllda av tårar och hela kroppen skakade. En gardin drogs bort och genom fönstren kunde stjärnorna ses på natthimlen men dagen var i antågande. Rummet var varmt igen. Vid fönstret stod Doktor Moebius och log. “Harim var inte rädd. Du lever igen. Vad du upplever nu är bara dina innersta känslor av döden. Du har upplevt döden men kommit tillbaka. Du är bland vänner nu. Kom Harim, ta min hand så går vi till den stora salongen. Vi samlas alla där för att dela våra upplevelser” sa Doktor Moebius.

När Harim kom in i den stora salongen var alla redan där. Alla utom Elitsa. Ett par lyktor var tända. Folk satt i fåtöljer eller låg på mjuka madrasser som var utspridda på golvet. Dina höll om Rita Schauspieler som tycktes ha drabbats av en panikattack. Doktor Vittori stod i ett hörn av rummet och stirrade med tom blick in i väggen. August van der Wreijstwiik låg på en madrass i fosterställning och grät. Silas Hornblower satt vid pianot och tryckte hela tiden på två tangenter om och om igen. Ljudet var galet, psykotiskt.

“Doktor Moebius, var är Elitsa?” frågade Harim och tittade upp mot doktorns ansikte.
“Hon är kvar i skuggorna” svarade Doktor Moebius kryptiskt.

Vad som sedan följde var en märklig session som pågick till gryningen och solens första välkomnade sken. Var och en berättade om sin upplevelse om döden. Folk grät, skrek och höll om varandra. De sökte tröst. Berättelserna var mörka och märkliga. Alla hade sin egen historia att berätta om döden. Doktor Moebius gick runt och höll om var och en som berättat sin historia. Han gav tröst och uppmuntran. Att använda mörkret de upplevt för att finna inspiration och skaparglädje. Att vända de mörka tankarna till något positivt. Att skapa konst och kultur på en helt ny nivå.

Tankarna på händelserna natten innan försvann och Harim kände den varma kvällsvinden i ansiktet. På Weavers Brücke kändes alltid vinden starkare. Det fanns inga hus eller byggnader för att stoppa vinden mitt på bron. Folkmassans vrål från de rika kvarteren i stadens centrum hördes tydligt på bron. Harim undrade vad som skulle ske i natt. Skulle allt gå fredligt till eller skulle våldsamheter utbryta? Skulle blod och död täcka Averheims gator? Sorg och förtvivlan? Plötsligt kände Harim en kall hand som tog tag i hans hand. Det var Elitsa. Hon var klädd i gråa kläder och hade en huva för ansiktet. “Elitsa, var tog du vägen igår natt? Du var inte med när alla samlades i salongen” undrade Harim.

Elitsa smekte Harim över kinden med kalla fingrar och svarade “Jag vandrade i mörkret. I skuggorna. Jag tog mig allt djupare in i dödens mörka rike. Utforskade vrår och gömda skrymslen av psyket där ingen normal människa vill vara. Jag möte den dansande mannen i svart – Morrs herald. I just denna stund dansar mannen i svart på en undanskymd plats vid Plenzerplatz. Men han kommer sedan att gå till Friedrichshafen Platz för att avsluta sin dans. Det är så han alltid gjort. Men skillnaden från tidigare är att detta är hans sista dans. Dödsdansernas dödsdans. Die Totentanz. Dansen som inleder The End Times. Sedan när dansen slutar kommer den tvåsvansade kometen synas allt tydligare på himlen. Sigmars hoppfulla komet för vissa, undergången för andra. I detta ögonblick är det nog bara du och jag och ditt folk som ser det lilla klotet som rör sig över himlen, men snart kommer hela Averheim att kunna se det. En sak kan jag lova dig Harim. Alla som föds imorgon, den första dagen i Sommerzeit, kommer att vara förändrade. Djur eller människa spelar ingen roll. De kommer alla att bära mutationen med sig. För vissa kommer den visa sig vara fysisk för andra är den psykisk”

“Så min vän, ta min hand så vandrar vi tillsammans mot Friedrichshafen Platz och möter Morrs herald. Sedan skådar vi mot himlen för att se den tvåsvansade kometen i all dess prakt” sa Elitsa.

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 5, spelhelg 10
Att bräka som en get

IMG_2370.JPG

Mitt i rummet var ett pentagram ritat i vit krita och i getblod. Det doftade kraftigt och fränt från en sötaktig rökelse som även täckte rummet i ett lätt dimmoln. Fönstren mot Plenzerplatz var täckta av mörka tjocka gardiner. Det enda ljuset kom från den stora ljuskronan i taket där över 20 levande ljus var tända. Från torget utanför hördes ljudet av en enorm uppretad folkmassa som skanderade slagord mot de rika. Men de två männen i rummet fäste ingen vikt vid folkmassans argsinta skrik. De var helt upptagna av ritualen.

Ferenc von Alptraum och Kristian Ascbeck satt nakna bredvid varandra precis utanför pentagramet. Deras kroppar var helt täckta av rödmålade symboler och runor. I mitten av pentagramet låg en död svan. Vingarna låg utsträckta åt varsitt håll, halsen var sträckt uppåt och benen nedåt. Allt upplagt som en stjärna i den femuddiga pentagonen.

Kristian Ascbecks ögon var helt vita utan pupiller, och tyckes stirra in i oändligheten. Ferenc von Alptraums kropp började sakta lyfta från golvet och levitera. Han satt i skrädarställning och svävade ungefär en decimeter ovanför golvet. Kristian mässade med en ljus gäll röst, helt olik hans vanliga mörka dova stämma “Ljuzzzimbar elrichhh Tzaar. Luminen arch sxendriiitch. Universialiis Terribles. Zzimmminen arch Imagus. Illzwicch kixsh. Ziimbar werq. Deamonic werum”.

Rummet tycktes koka av dold energi. Temperaturen steg snabbt och männens kroppar dröp av svett. En svag doft av svavel kunde anas. Plötsligt antändes svanen och den började brinna. Lågorna var blåa som havet och istället för eldens knaster hördes ett vinande vindljud. Först lågt och lugnt men sedan sakta tilltagande som om en storm var i antågande. Kristian fortsatte att mässa men tvingades nu skrika för att överrösta vindens tjut. Svanen tycktes sedan explodera i ett kraftigt ljus av regnbågens alla färger och även av färger som inte existerade i den materiella världen.

Allt blev tyst.

Det var som att tid och rum upphört att existera.

Ferenc tycktes sväva fritt högt upp i himlen. Rummets konturer kunde inte längre urskiljas. Det enda som existerade var en blå oändlig sfär. Lika oändligt och ogreppbart som universum.

Kristian stod upp och flöt fritt i tomrummet. Han sträckte sina händer ovanför huvudet och symbolerna och runorna på hans kropp lyste kraftigt i rött.

Ett svanhuvud, med en lång blå hals, kom ringlande ut ur intigheten. Halsen tycktes oändligt lång och det var tydligt att perspektiven inte längre var logiska. Den materiella världens fysiska regler gällde inte här. Svanens gula näbb närmade sig Ferenc von Alptraum och viskade något. Ferenc ansikte förändrades plötsligt och antog formen av en getabock. Getabocken bräkte åt svanen som i sin tur fortsatte att viska hemligheter i adelsmannens öra.

Den kosmiska vindens hemligheter.

Temperaturen sjönk och rummet materialiserades återigen. Pentagramet var kvar på golvet men svanen var helt borta. Ferenc och Kristian vaknade till liv. Deras kroppar var täckta av svett och deras ögon lyste av utmattning. De föll båda ihop sida vid sida och andades tungt och ansträngt som om de sprungit en mil i hög fart.

Det var Kristian som med ansträngd stämma bröt tystnaden “Ferenc vad viskade svanen i ditt öra?”.

Det tog ett par minuter innan Ferenc fick kontroll på andningen och kunde svara “Kristian, det finns tre olika demoner i staden. Herr Liebling som gömmer sig i Weavers District, Doppelgängern som helt öppet vandrar bland oss och den befjädrade demon som The Purple Hand frammanat. En befjädrad demon som besatt en av personerna som just nu befinner sig på Plenzerplatz. Dessutom dansar heralden i skuggorna i just detta ögonblick”.

Kristian lät som ett nyfiket och förväntansfullt barn när han ivrigt frågade “Berätta min vän, vem är det som den befjädrade demonen besatt?”

Ferenc svarade med ett märkligt omänskligt bräkande, likt ljudet från en getabock. Kristian satte sig hastigt upp och svarade “Det hade jag aldrig kunnat gissa. Men i vilket syfte och varför? Vad är The Purple Hands plan?”

Ferenc fortsatte att bräka.

Vid Plenzerplatz rådde kalabalik. Skräckslagna adelsmän och borgare flydde i vild panik samtidigt som personer med mer sinnesnärvaro drog vapen för att försvara sig mot pöbelns raseri. Rop om att kanonerna borde öppna eld hördes.

Vid “The Journeys End” dansade en ensam man helt obemärkt i skuggorna.

En annan man hade siktet inställt på att skjuta Adele Ketzenblums huvud i bitar.

I just detta spända ögonblick rusade Marlene von Alptraum fram till sergeant Zacharias Kneider. Hon var fast besluten om att ge order om eldgivning. Men för ett kort ögonblick tappade hon koncentrationen och slogs av tanken på hur mycket hon föraktar och hatar sin son Ferenc. Ett hat som hon närt ända från den stunden då den nyfödda Ferenc öppnade munnen för första gången. Men inte för att likt ett nyfött spädbarn skrika utan för att bräka som en get.

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 4, spelhelg 10
På väg mot hämnd

IMG_2362.JPG

Masken var svart som natten. Den var blankpolerad och glänste svagt i lanternans sken. En skräckinjagande maktsymbol formad som ett ondskefullt leende goblinansikte. Symboliken var tydlig, masken representerade Averlands urgamla arvsfiende sedan Sigmars och Siggurds dagar.

Med darrande händer satte hen masken för ansiktet. Den passade perfekt. Ett precisionsarbete in i minsta detalj.

Det var en väldigt varm kväll. Solen hade gått ned för två timmar sedan men värmen tycktes inte ge med sig. Ungefär 100 meter bort, i riktning mot Plenzerplatz, hördes ropen från en enorm folkmassa. Det var som om hela staden var i uppror denna sista kväll i Sigmars månad.

Hen svepte den svarta kåpan över ansiktet. Tyget var tjockt och värmen var nästan olidlig. Svetten rann under masken och andningen var tung och ansträngd. “Jag får inte drabbas av astma nu, inte nu när allt står på spel” tänkte hen.

Mannen i den svarta kåpan började gå efter husväggarna i das Wein Quarter i riktning mot Plenzerplatz. Ett par barn fick syn på personen med den skräckinjagande masken och sprang rädda därifrån.

Mannen i den svarta kåpan log under sin mask när barnen flydde. Känslan av makt och skräckinjagande respekt rusade genom huvudet. Peter Gross skulle få hela Averheim att darra. En bedragen man ute efter hämnd. The Enemy Within var på väg.

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 3, spelhelg 10
Med sikte på Adele Ketzenblums huvud

IMG_2357.PNG

En lätt fingertryckning och Adele Ketzenblums huvud skulle explodera i en sörja av ben, blod och hjärnsubstans. Det fanns inget finare och mer pricksäkert gevär i hela världen än en Hochland Long Rifle. Det skulle inte vara första gången som Baron Kristoffer Thüringen von Hochstauffer dödade en sigmaritisk Witch Hunter.

Baronen studerade det vackra geväret, tillverkat i Hochland med en inristad varg, guden Ulrics symbol, i det vackra silverhandtaget. Geväret var ett tecken på The Empires högstående teknologiska innovations- och utvecklingsnivå. Men det var även ett konsthantverk av exceptionell klass, fullt i nivå med vad dvärgarna kunde göra.

En betjänt i von Kaufmans gul-svarta uniform hade drygt fem minuter tidigare kontaktat baronen och kort och koncist framfört en vädjan från Curd Weiss. “Herr Curd Weiss vill att du tar ställning i hans rum på The Journeys End. Geväret som du gav honom i gåva när han besökte dig i Middenheim står uppställt bakom dörren. Det är laddat och klart. Gå sedan till fönstret med utsikt över Plenzerplatz och ta sikte på von Kaufmans antagonist. Vid första tecken från Curd Weiss skjuter du antagonisten i huvudet.”

“Sigmarit, var redo att möta den vita vargens raseri. Ulric är den största av dem alla” viskade von Hochstauffer samtidigt som hans finger vilade på avtryckaren. Fyra sigmaritiska Witch Hunters hade han dödat under sin levnadstid. Sigmariter som alla varit allt för nyfikna på professor Robertus von Oppenheims forskning vid Collegium Theologica i Middenheim. Sigmariter borde verkligen vara mer försiktiga i Ulrics heliga stad, baronen hade flera gånger häpnat över sigmariternas brist på kunskap och omdöme. Middenheim var inte som Altdorf, Nuln eller Averheim. I norr härskade Ulric, vargarnas, vinterns och krigets gud. Middenheim var hans heliga stad.

“Undrar vad din läromästare skulle säga om jag dödar dig Adele Ketzenblum” tänkte von Hochstauffer. “När du var ett spädbarn låg du i mina armar och jag höll dig över den eviga elden i Ulrics tempel i Middenheim. Trots detta kom du att dyrka Sigmar. Men din läromästare är en bra man, ovanligt klok och hederlig för att vara Sigmarit och Witch Hunter. En skam att jag inte kan säga samma sak om dig Fraulein Ketzenblum” tänkte baronen. Von Hochstauffer hade inte mycket till övers för sigmariter. Familjen von Hochstauffer hade alltid varit trogna ulricaner och familjen hade nära och djupa personliga vänskapsband till självaste Al-Ulric, High Priest of Ulric. Men det fanns även ett fåtal sigmariter som baronen respekterade och hade vänskapsband med. En sådan person var Hans von Leitdorf. För knappt 20 år sedan hade de stridit sida vid sida på Kislevs stäpper. De hade båda deltagit som frivilliga i Tsarinnans vårkampanj mot barbarstammarna från norr. Den våren dödade de tillsammans över 20 man, kurgans från norr som tillbad de mörka förbjudna gudarna. Baron von Hochstauffer och Hans von Leitdorf hade stridit, ridit, druckit kvas och sjungit kislevitiska sånger vid lägerelden. Trots de teologiska dispyterna hade de den våren och sommaren utvecklat en djup och respektfull vänskap till varandra. Det var under den kampanjen som baronen förstått vilken kraft barbarernas talismaner och vapen hade. Föremål smidda av mörka schamaner i norr och fyllda av mörka krafter. Det var där på den kislevitiska oblasten som fröet till vad som sedan skulle bli von Oppenheims forskning föddes. När baronen den hösten återvände till Middenheim hade han presenterat sina idéer för Al-Ulric som sedan sammankopplat baronen med professor Robertus von Oppenheim vid Collegium Thelogica. Professorn var ett geni som genast förstått baronens idé. Snart hade von Oppenheims forskning blivit så komplex och så invecklad att baronen inte längre kunde förstå den. Men han litade helt och fullo på att von Oppenheim skulle komma med en lösning. En lösning som för alltid skulle förändra världen. En mer viktig upptäckt än vad som tidigare funnits i mänsklighetens historia. Det var via professorn som baronen några år senare lärde känna Friedrich von Kaufman och dennes assistent den mycket begåvade Herr Curd Weiss. Friedrich von Kaufman och Robertus von Oppenheim delade samma vision och passion för det storslagna och visionära vetenskapliga forskningsprojektet. Och när Friedrich von Kaufman organiserade och finansierade The Southland Expedition skulle den mångåriga forskning som Robertus von Oppenheim arbetat med kunna slutföras.

Kaoset på Plenzerplatz var totalt. Skrik och slagord hördes överallt. Men von Hochstauffer brydde sig inte om kalabaliken. Hans blick var helst fäst på Adele Ketzenblums mörka hatt. Utan den distinkta hatten hade baronen haft svårt att urskilja Witch Huntern i folkmassan. Men Witch Hunters var ju inte kända för sin diskretion, en egenskap som baronen utnyttjat vid flera tillfällen och som lett till flera sigmariters död. Adele Ketzenblum stod, med ett stadigt grepp om sin pistol, och stirrade på Friedrich von Kaufman. 5-6 meter från Ketzenblum stod Curd Weiss, även han med en pistol i handen. Von Kaufman såg ut att vara både bedrövad och ofokuserad. Herr Weiss var däremot helt koncentrerad på Ketzenblum. Blickar möttes. Minsta oväntad rörelse från någon av de tre personerna skulle utlösa våld och död.

“Ge mig bara tecknet Herr Weiss och Adele Ketzenblum kommer att få vandra in i Morrs mörka rike i kväll. Inget är viktigare än att von Kaufmans och von Oppenheims samarbete fortsätter” viskade von Hochstauffer för sig själv.

Alldeles under fönstret på The Journeys Ends andra våning, där von Hochstauffer siktade med geväret mot Adele Ketzenblum, stod en märklig man i fågelkostym och fågelmask. Sakta började mannen att rycka i kroppen, först i spastiska nästan krampaktiga rörelser som sedan sakta övergick i en märklig dans.

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 2, spelhelg 10
Bengt "The Knife" ser hur adeln går i fällan

IMG_2295.JPG
Bengt “the Knife” var förklädd. Han var nyrakad, nyklippt, nybadad och klädd i exklusiva borgarkläder. Färgglada puffbyxor i svart och rött, ett par välpolerade lågskor av finaste läder och en gul sidenskjorta. På huvudet bar han en svart tyghatt med en gul fjäder. Han var till och med parfymerad. “Jag stinker som en jävla hamnhora” tänkte Bengt som inte alls kände sig bekväm vare sig i kläderna eller i den miljö han befann sig i.

Han stod knappt fem meter från Zacharias Kneiders kanonbatteri på Plenzerplatz. Ut ur Averburg kom borgare och adelsmän springande i vild panik. För några minuter sedan hade en högljudd smäll hörts inifrån borgen och ett tjockt rökmoln vilade nu över Averburg. En sötaktig frän doft kom från rökmolnet, doften av weirdroot. På andra sidan Plenzerplatz tågade en enorm folkmassa från hamnen och der Faust Quarter in på torget.

Bengt “the Knife” gjorde precis som The Enemy Within beordrat honom. Han höll sig lite i bakgrunden och iakttog det kaotiska händelseförloppet. The Enemy Within hade natten innan, nästan vid solens uppgång, träffat Bengt och informerat om vad som skulle ske. Bengt hade fått order att, med hot om så krävdes, se till att Boris Lönnermann tågade med en stor folkmassa mot Plenzerplatz för att befinna sig vid torget strax efter kl 9 på kvällen. Först hade Boris Lönnermann vägrat att samla folket och sa att han övertalats av Jochen att försöka få till stånd en förhandlingslösning med Steward Tochfel. En lösning som skulle innebära att brunnarna runt Plenzerplatz skulle öppnas upp för de fattiga. Men efter att Boris Lönnermann på eftermiddagen vägrats tillträde till Averburg och ett möte med Steward Tochfel hade agitatorn varit betydligt mer övertalningsbar. Bengt “the Knife” hade knappt ens behövt hota agitatorn för att han skulle börja agera och samla massorna av fattiga.

Bengt hade vid mötet med The Enemy Within frågat vad syftet var med folkmassans tåg mot Plenzerplatz. Svaret hade varit brutalt och kallt. “De är alla lamm på väg till slakt. Lockbeten för att kanonerna vid torget ska öppna eld. Men deras död kommer inte att vara förgäves. De dör som stolta averländska hjältar för den större saken”. Bengt hade inte riktigt förstått vad The Enemy Within menade och tog sig mod att ställa en följdfråga “Men varför vill du att kanonerna ska skjuta på dem? Dessutom känner jag kapten Baerfaust, han skulle aldrig ge order om att skjuta mot folket. Baerfaust är blödig när det kommer till sånt, den jäveln drivs av moral och principer”. Till Bengts stora förvåning gav The Enemy Within ett väldigt detaljerat svar. Den mystiske ledaren öppnade upp sig och avslöjade en del av de hemliga planerna. Var det en ögonblick av hybris som ledaren drabbats av?

“Kapten Baerfaust behöver du inte oroa dig för. Jag kommer att se till att kaptenen kommer att ha mer än fullt upp av vad som kommer att hända inne i Averburg. Jag tänker nämligen ge kaptenen och hans närmaste män en väldigt kaotisk situation att ta hand om. Bengt, du förstår folkmassans tåg mot Plenzerplatz handlar om politik. Kan jag locka en eller två av Elector Count kandidaterna i fällan kommer deras kandidatur att krossas. Jag vet att Zacharias Kneider endast kommer att avfyra kanonerna på order. Han är en person som inte gör något på eget bevåg. Kan jag därför lura von Alptraums eller von Leitdorfs att ge order om eldgivning så är allt vunnet. Zacharias Kneider kommer garanterat att lyssna på representanter för högadeln när kapten Baerfaust inte finns närvarande. Din uppgift Bengt är att se till att dina ligister högljutt attackerar von Alptraums och von Leitdorfs stadshus. Låt det se ut som att de ska bränna, mörda och plundra. Då tvingar vi säkert in antingen von Alptraums eller von Leitdorfs i fällan. Har vi riktig tur lurar vi till och med båda familjerna. När väl massakern har börjat ska vi sedan vitt och brett sprida nyheten om vilken adelsfamilj som gav order om eld mot folket. Ingen adelsfamilj som ansvarat för detta vedervärdiga dåd kommer att kunna få Elector Count titeln. Det är som ett parti schack, för att kunna fälla kungen måste bönderna offras. Jag kommer att gråta för de döda och sörja deras tragiska öde. Men jag är tvungen att göra detta Bengt. Jag gör det för Averlands långsiktiga öde. För en bättre framtid. Av kärlek till Averland och dess stolta folk. Jag vill att du agerar mina ögon och öron på Plenzerplatz. Klä ut dig till en rik borgare och iaktta bara vad som sker. Var uppmärksam på allt, ingrip inte och rapportera sedan allt till mig”.

Bengt “the Knife” hade gjort precis som The Enemy Within begärt. Han hade satt press på Boris Lönnermann och sett till att hans män tillsammans med medlemmar ur The Hooks skulle attackera von Alptraums och von Leitdorfs stadshus. Innerst inne funderade Bengt även på när det var dags att förråda The Enemy Within. Han visste att The Enemy Within i sinom tid skulle göra sig av med honom, så det gällde att agera först. Men fortfarande var han viktig för The Enemy Withins planer. “Men när tiden är mogen ska jag skära halsen av The Enemy Within” tänkte Bengt.

Helmut Weiss, värdshusvärden på The Upright Pig, var en mästare på förklädnad och klädde på kvällen ut Bengt så perfekt att ingen i hamnen kände igenom den före detta soldaten. Weiss hade till och med dränkt in Bengt i parfym, något som Bengt verkligen inte uppskattade. “En dag ska det jävla svinet få ångra att han parfymerade mig” svor Bengt tyst för sig själv när han vandrade mot Plenzerplatz. “Jag stinker som…som den där förbannade horan Wera” tänkte Bengt samtidigt som han blev allt mer arg och uppretad. Blotta tanken på den unga rödhåriga kvinnan fick honom att koka av ilska. Men dagen skulle komma då hon skulle få se vad Bengt kunde göra med en kniv.

Vid Plenzerplatz var allt kaotiskt. En kraftig explosion hördes från Averburg och bara några minuter senare sprang skrikande och skräckslagna borgare och adelsmän ut ur borgen. Bara för att mötas av synen av en enorm folkmassa, skanderade anti-adliga budskap, vandra in på Plenzerplatz. Bengt log skadeglatt när ett par adelsdamer i ren panik gallskrek i skräck när de såg berusade råskinn från hamnen attackera grindarna till von Alptraums och von Leitdorfs stadshus. Zacharias Kneider ropade efter kapten Baerfaust men kapten fanns inte i närheten. Två adelsmän, med stora ögon och hängande käkar, tydliga tecken på kraftig påverkan av weirdroot, skrek till Zacharias att öppna eld. Mitt i kaoset kom ingen mindre än Marlene von Alptraum springande med dragen pistol, mäkta upprörd av attacken mot von Alptraums stadshus, samtidigt som hon skrek order till Zaharius att öppna eld. Allt gick precis till som The Enemy Within förutsett. En av Averheims högadelsfamiljer hade tagit betet och gått i fällan. Bengt kunde inte låta bli att beundra vilken lysande konspiratör och intrigmakare The Enemy Within var.

Bara ett par meter från Bengt passerade Herr Murrmann med fem medlemmar ur The Hooks i släptåg. De var klädda i gul svarta betjäntkläder. Bengt vände sig hastigt om. Han ville verkligen inte att Averheims största psykopat skulle få syn på honom här. Inte när han såg ut som en borgarfjolla och luktade parfym som en sköka. Bengt visste att Herr Murrmann trots sin galenskap hade en exceptionell iakttagelseförmåga och en knivskarp intelligens. Dessutom var Herr Murrmann fullständigt lojal mot The Enemy Within. Bengt fruktade att Herr Murrmann en dag skulle upptäcka och avslöja att Bengt planerade att förråda och döda The Enemy Within. Herr Murrmann var som en hundvalp inför mästaren i svårt kåpa. Bengt kunde dock pusta ut då Murrmann inte såg honom. Istället hörde han en mörk kraftfull röst skrika bestämt alldeles till vänster om honom.

“Vid Sigmar, ge mig en häst. Se till att jag får en häst. Adelsmän, formera er. Ta ställning runt kanonbatterierna. Håll torget i 20 minuter. Gör vad ni kan. Jag rider ut och hämtar von Leitdorfs arme. Von Leitdorfs soldater ska återställa ordningen på Averheims gator”. Mannen som skrek var ingen mindre än Hans von Leitdorf. En borgare sprang fram med en vit häst till Hans von Leitdorf. Adelsmannen kastade sig sedan upp på hästen och red i galopp in på der Adel Ring, en ringväg från Plenzerplatz som ledde mot das Wein Quarter och sedan mot den södra stadsporten. Bengt såg roat på hur ytterligare en adelsfamilj gick i fällan och höll på att straffa sig ur möjligheterna att vinna Elector Count titeln. Skulle von Leitdorfs sätta in soldater mot ett folk som bara krävde tillgång till vatten skulle de aldrig kunna nå tronen. Deras politiska makt skulle vara förbrukad för århundraden framåt.

Kalabaliken var total vid Plenzerplatz. Folket skanderade slagord mot de rika. Boris Lönnermann agiterade som aldrig förr och krävde tillgång till brunnarna. Handgemäng mellan von Alptraums vakter och råbusar från hamnen uppstod när vakterna försökte knuffa ned ligisterna som klättrade upp på murarna runt von Alptraums stadshus. Adelsdamer och förnäma borgarkvinnor skrek i förtvivlan och skräck för vad pöbeln skulle göra med dem. Adelsmän laddade pistoler med darriga händer och förberedde sig för striden. Steward Tochfel vädjade desperat till ambassadör Ruben Ulfman von Mohr att stoppa ordern om eldgivning. Friedrich von Kaufman och Curd Weiss stog i en låst och spänt situation öga mot öga mot Witch Hunter Adele Ketzenblum. Alla var helt uppslukade av den kaotiska situationen. Men Bengt “The Knife” var alltid uppmärksam och på helspänn. Det krävdes för att överleva det hårda liv han levt. Det tycktes som om han var den enda personen på torget som uppmärksammande en ensam man klädd i svart med en fågelmask för ansiktet. Mannen stod i hörnet av The Journeys End vid en vattentunna. Mannen rörde sig märkligt, nästan mekaniskt. “Vad i helvete är detta, står det en man och dansar för sig själv just nu” utbrast Bengt spontant och förvånat.

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 1, spelhelg 10
Kalabalik vid Plenzerplatz

IMG_2353.JPG

Det var en vacker och väldigt varm kväll i Averheim. Mörkret hade fallit över staden och himlen var stjärnklar. Mannslieb var nästan full medan Morrsliebs grönaktiga sken knappt syntes. Från öster drog dock stora mörka moln in som om en storm var i nära antågande.

Plenzerplatz var upplyst av stora stormlanternor som tändes varje kväll. Husen vid det anrika torget var stora, tre-fem våningar höga, praktfulla och välunderhållna. Varje hus var dessutom omgivet av en välskött trädgård med prydliga blomsterrrabatter, i de flesta fall dessutom inringat av en hög mur. Ingen annanstans i hela Averland fanns mer välstånd och rikedom samlat än på denna plats.

Två händelser kom dock att bryta friden vid Plenzerplatz den ödesdigra kvällen den 33 Sigmarzeit. Den första var en kraftfull och högljudd explosion inifrån den gamla borgen Averburg och det andra var den enorma folkmassa som tågade in mot Plenzerplatz högljutt skrikandes slagord.

Sergeant Zacharias Kneider såg folkmassan tåga mot Plenzerplatz. Det var en stor mobb, över 500 kanske till och med så många som upp mot 1000 personer. Det var som om Averheims fattiga gått man ur huse för att tåga mot de rikas boningar. Massan skanderade unisont slagord som “Kaltes Klares Wasser”, “Eat the rich” och “Every Mansion a bonfire”. I spetsen för folkmassan tågade agitatorn Boris Lönnermann.

Zacharias Kneider var en hårdför krigsveteran och djupt troende sigmarit. Att de fattiga reste sig mot de rikas förtryck existerade inte i hans värld. För Zacharias var folkmassan bara en samling kriminella avskum som reste sig mot den sigmaritiska världsordningen. Han spottade föraktfullt en brun sörja av tuggtobak på marken och skrek högt “Soldater ladda kanonerna med krut och kulor”.

De fyra kanonbatterierna bemannades av 12 män, alla artillerister med stridserfarenhet från The Third Battle of Blackfire Pass, som hanterade de fyra pjäserna Große Bertha, Tina Todtbringer, Schwester Gudrun och Kleine Lisa. Manskapet laddade snabbt och effektivt kanonerna. Artilleristerna hade visserligen extremt ont om krut men tillräckligt för att skjuta åtminstone tre salvor vardera för varje kanon.

Zacharias Kneider var redo att öppna eld mot folkmassan men som den lydiga soldat han var behövde han få ett godkännande och en order av ett högre befäl. Han var väl medveten om att när kanonerna öppnade eld mot den täta folksamlingen skulle en blodig massaker ske. “Jag behöver klartecken från kapten Baerfaust att öppna eld, kan någon säga mig var kapten är?” vrålade han så att spott och tuggtobak sprutade från hans ansikte.

Men kapten Baerfaust fanns inte i närheten. Någon ropade att kaptenen befann sig inne i Averburg för att jaga attentatsmännen som smällt av en bomb vid The Garden Party. Samtidigt stormade en mängd välklädda adelsmän och borgare desperat och skrikande ut ur Averburg. Plenzerplatz var plötsligt och oväntat platsen för en kalabalikartad scen. In mot torget marscherande en enorm människomassa. Strax utanför The Journeys End, vid torgets mitt fanns kanonbatteriet uppställt och vid Averburgs portar befann sig en panikslagen samling bestående av Averheims societet. Det enda som skyddade de rika och mäktiga från pöbeln var Zacharias Kneiders kanonbatteri.

“Bei Sigmar! Feuer feuer!” ropade två adelsmän. Det var inga mindre än de förnäma herrarna Mattias von Grünwald och Bartol von Ogdeburg som sprang mot Zacharias Kneider och skrek ut order om eldgivning mot folkmassan.

Zacharias Kneider såg sig omkring. Kapten Baerfaust kunde inte ses, men Zaharias kände igen högadelsmannen Mattias von Grünwald, adelsmannens order om att öppna eld fick räcka som situationen såg ut nu. Pöbeln fick inte inta Plenzerplatz. Inte under några omständigheter.

Steward Dagobert Tochfel såg vad som höll på att ske. Om Zacharias Kneider öppnade eld skulle ett blodbad ske. Averheim skulle hamna i kaos och ingen kunde förutse vad som skulle ske härnäst. “Nej nej” ropade Steward Tochfel till Zacharias, “Öppna inte eld!”. Zacharias Kneider såg föraktfullt på Steward Tochfel och ropade “Vid Sigmar, jag tar inte order av en simpel borgare och tillika civilist”. Tochfel såg sig desperat omkring efter någon som kunde bringa ordning i kalabaliken och förhindra ett blodbad. Överallt sprang skrikande, skadade och drogade adelsmän och borgare omkring. Det var då Steward Tochfel såg ambassadör Ruben Ulfman von Mohr i folkmassan. Ambassadörens blick var klar och bestämd även om ansiktet såg trött ut. Tochfel rusade fram till von Mohr och tog desperat tag om hans arm “Ambassadör von Mohr, ni måste hjälpa mig att förhindra en katastrof. Ni måste tala Zacharias Kneider tillrätta. Han har fått order av von Grünwald och von Ogdeburg att öppna eld mot en stor folkmassa av fattiga som just nu tågar in på Plenzerplatz. För Averheims skull, för Shallyas skull förhindra massakern herr ambassadör” bad Tochfel desperat.

I exakt samma ögonblick rusade Marlene von Alptraum fram mot Zacharias Kneider. Hon höll en dragen pistol i handen och skrek högt och bestämt till sergeanten “Öppna eld soldat. Pöbeln försöker storma von Alptraums stadshus. Öppna eld mot packet nu!”.

View
The Enemy Within - Spelhelg 9, Del 4 - Werner Lankdorf
En kaotisk trädgårdsfest

Werner står och myser när han ser hur irriterad och förnedrad Dr Verfullen är. von Kaufman kallar till sig Ruben, von Kaufman vill att Ruben skall informera gästerna om att det är dags för avtäckning av fynden från Southland Expedition. Gästerna börjar dra sig närmare dom övertäckta burarna, alla vill komma så nära som möjligt. Så börjas avtäckningen av burarna, en efter en täcks dom av. Alla burarna innehåller exotiska och sällsynta djur, i den största buren finns en Grip fast den är utan vingar. Efter att dom stora burarna är avtäckta, så meddelar von Kaufman att artefakterna ska avtäckas. von Kaufman vill imponera på Clothilde von Alptraum, han ber henne komma fram till honom så hon får se artefakterna riktigt bra. När Ruben får höra det går han fram till Werner som också står där framme. “Werner, jag har onda aningar om dessa artefakter. Om något händer måste du skydda Clothilde”. Werner är så upptagen med artefakterna att han bara stirrar på Ruben. Där visas ett stort ägg av elfenben, ett stort trähuvud, en statyett i guld föreställande en grodvarelse, ett leende goblin huvud i jade och till sist en guldtacka med runor på. Werner berättar vad han vet om artefakterna för Ruben. När guldtackan täcks av händer något mystiskt, det är som om folk blir förhäxade av guldtackan. Många av gästerna svimmar, medan von Kaufman är alldeles exalterad över det som händer. Plötsligt kliver Luminary Konrad Mauer fram, “Den måste förstöras” säger Luminary Mauer med bestämd röst och pekar på jade huvudet. “Är du inte riktigt klok, den ska studeras” säger von Kaufman. “Ni vet inte vad ni har att göra med, Werner du måste väl också inse att den är ondska”. Werner funderar ett tag innan han svarar, han har en baktanke med svaret. "Håller med, jag kan känna ondska från den. “Struntprat” säger von Kaufman. Nu kommer Dagobert Gabor fram, han ställer sig och studerar Jade skallen. “Jag instämmer, den är ond. Ni kan se hålen här” och pekar på ögonhålorna. “Det är något med hålen, det är där man ska gömma osten skrattar han högljutt”. Han har gjort narr av hela situationen, gästerna börjar skratta. “Där ser ni, Dagobert Gabor intygar att den är helt ofarlig säger von Kaufman”. Luminary Mauer är alldeles illröd i ansiktet av ilska, “Ni vet inte vad ni har att göra med, jag hade förväntat mig ett mer stöd av dig Werner”. Sedan rusar han ut från garden partyt. Werner får dåligt samvete av att det blev som det blev, han vill absolut inte vara osams med Luminary Konrad Mauer. När Werner står där och mår dåligt för det som hände kommer Curd Weiss fram, “Werner, vad fan var det där. Du skall alltid stödja von Kaufman, annars har vi ingen nytta av dig”. Sedan går han iväg med raska steg.

Efter att Werner fått sig en uppsträckning av Curd Weiss, går han till tältet för att hämta ett glas vin. Werner slänger en blick bort mot von Kaufman, deras blickar möts och von Kaufman skakar på huvudet åt Werner. Plötsligt hör Werner en bekant röst som ger han rysningar bakom sig, “Men är det inte Werner Lankdorf, du har verkligen kommit upp dig sedan sist vi träffades”. Werner vänder sig om, där står han med den bekanta rösten Herr Murrmann. “Vad fan gör du här?” säger Wener. “Är det så man hälsar på en bekant, jag skulle hjälpa till på garden partyt”. “Ska du hjälpa till med vakthållningen,” säger Werner skeptiskt. “Har du sett dom där jävla pajasarna Caspar och Gabriel, jag skulle vilja träffa dom” säger Murrmann. “Caspar och Gabriel är inte här på partyt” säger Werner. “Haha, jag förstår om du vill skydda dina vänner men du är dålig på att ljuga. Dina vänner försökte lura med mig in i labyrinten, där dom hade för avsikt att mörda mig. Får jag tag på dom båda, då lovar jag att dom är ett minne blott” säger Murrmann bestämt. “Jag vet inte alls vart dom är” säger Werner. Werner känner sig illa till mods att prata med Murrmann, efter vad han gjorde mot Frau Junker. Murrmann står och hånler under hela samtalet, men Werner viker inte sin blick som han blivit lärd av Baerfaust. Nu hoppas verkligen Werner på att Baerfaust skall dyka upp. " Werner, nu måste jag hitta dina vänner för jag vill verkligen avsluta deras liv här i natt" säger Murrmann. “Jo Werner, kan du tänka dig att Frau Junker skyddade dig in i det längsta. Det var faktiskt ett rent nöje att få träffa en sån tuff och vacker kvinna, men du kan inte tro vad hon skrek och bad för sitt liv när jag skar av henne fingret” säger Murrmann med ett stort leende på läpparna". När han står och berättar om hur han torterade Frau Junker, den rädsla som Werner haft för Murrmann har förbytts till ilska. " Murrmann din jävla gris, du gav dig på en helt oskyldig kvinna och gjorde henne illa. Sen kidnappade du min kusin, tur för dig att inte något hände henne" ryter Werner. “Just det din kusin, Nellie Metternish om jag inte minns helt fel. Jag hade stora planer för henne, det har kunnat blivit mycket roligt och blodigt” skrattar Murrmann. Werners ögon blir alldeles svarta av ilska, han går emot Murrmann med bestämda steg. Murrmann har fortfarande ett leende på läpparna, men han backar något steg. Han är ganska cool i situationen, men han litar inte helt på Werner. " Werner, jag har inget otalt med dig" säger Murrmann. “Vilken jäkla tur för dig Murrmann att inget hände Nellie” säger Werner. Murrmann flinar lite åt Werner sedan går han därifrån. Werner är så irriterad på vad Murrmann vräkte ur sig.

Werner bestämmer sig för att lämna garden partyt, han tänker leta upp Luminary Mauer för att förklara vad som hände. När Werner kommer fram till porten så ser han Ruben stå och prata med en man i plåtrustning, i bältet hänger ett stort svärd. Mannen blir insläppt och han går direkt fram till Lena Steinhäger. Sin väg fram till Lena Steinhäger passerar han von Leitdorf, dom känner igen honom och det börjar diskuteras dom emellan. Werner frågar Ruben vilken mannen i rustning är, Ruben förklarar att det är Rufus von Leitdorfs befälhavare Kapten Bernhardt Hoche. Efter att kapten Hoche pratat med Lena Steinhäger ber han få ordet, han meddelar att Rufus von Leitdorf kandiderar till Elector Count titeln. Om Rufus von Leitdorf blir vald lovar han att Averheim kommer bli en Friestadt. Efter dom orden tackar kapten Hoche för sig och han lämnar partyt. Det börjar diskuteras vilt bland gästerna, om vad detta kan ha för inverkan på valet av Elector Count. Ruben går in till garden partyt igen, medans Werner lämnar partyt. Han kommer inte långt från portarna innan han möter en upprörd Adele Ketzenblum. “Jag måste ta en diskussion med din arbetsgivare, han har inte varit helt ärlig” säger en mycket upprörd Adele Ketzenblum. Werner inser att det inte är rätt läge att fråga vad som händer, han följer efter Adele Ketzenblum tillbaka till garden partyt.
Adele Ketzenblum går raka vägen fram till von Kaufman, hon börjar anklaga von Kaufman för att inte vara ärlig med fynden från Southland Expedition. von Kaufman viker sig inte, utan svarar kaxigt tillbaka. Plötsligt ser Werner att Curd Weiss står lite på sidan med handen på sin pistol, han inser att han måste varna henne. “Adele Ketzenblum, passa dig för Curd Weiss till höger om dig”. Nu är Adele Ketzenblum som förbytt, hon står med dragen pistol riktad mot von Kaufman. “Jag har koll på honom, men du står mitt i skottlinjen förhelvete. Och du skall tilltala mig som den Holy Templar Of Sigmar jag är och inget annat”. Werner blir rädd för hennes ilska, han backar bort från situationen. (lyckat D2 fear-test). Stämningen är mycket spänd, ingen av dom viker ner sig. Werner backar bort en bit för att se hur situationen artar sig. Helt plötsligt stegrar sig Gripen i sin bur, den är alldeles vild. Borta vid labyrinten står Caspar och Gabriel, dom är på väg in i labyrinten. Helt utan förvarning snubblar Caspar till, han börjar hoppa runt och kackla som en höna. Nu upptäcker Murrmann Caspar och Gabriel, han tar med sig sina vakter och går mot labyrinten. von Kaufman ber Amelie von Steiner att starta leken i labyrinten, hon förklarar att hon springer in i labyrinten och gömmer sig. Den som först lyckas hitta henne kommer att få ett fint pris. Så springer hon in i labyrinten, efter henne springer Gabriel, von Tuchtenhagen, Clothilde von Alptraum, Hogweed, Hadelind von Beate, Gerlind von Böhm, Wanda von Grunwald, Dalmotti och Linda Therese von Mohr. I samma stund lyckas Gripen bryta sönder buren, i panik flyr den in i Labyrinten. Nu utbryter det panik bland gästerna, Caspar springer in i labyrinten. Ruben ger order till Ingvald att dom måste skydda gästerna, och bege sig in i Labyrinten. Werner tycker inte det är en bra ide att alla springer in i Labyrinten, det kommer säkert hända något här ute. Alla dom andra springer in i Labyrinten, Murrmann och dom andra vakterna följer också efter. Werner stannar kvar utanför Labyrinten, utan förvarning hörs det en enorm explosion från det stora tältet med all artefakterna. Folk flyr ut ur tältet och bort från den tjocka röken som blivit efter explosionen. Werner ser hur Messerschmitt försöker krypa bort från tältet, han är tydligen svårt skadad. Werner skyndar sig dit för att hjälpa honom, han är mycket svårt sårad. När Werner kommer fram till honom så yrar han om ett hårigt monster med gula ögon. Werner hittar en kaststjärna i ryggen när han undersöker honom, Werner inser att han måste handla fort annars kommer Messerschmitt mista livet. Werner plockar bort kaststjärnan och börjar bandagera honom. (lyckat D3 First Aid test). Nu har röken dragit in där dom står, Werner börjar känna sig yr och ögonen börjar rinna. Werner gör allt för att dra Messerschmitt ut ur röken, men han rubbar inte den enorma bjässen. Werner vägrar lämna honom liggandes i rökmolnet, han fortsätter dra i Messerschmitt utan att lyckas rubba honom. Nu börjar Werner känna sig lite luddig i huvudet, men han tycker sig se Ingvald komma ut ur labyrinten. Werner skriker allt vad han kan på Ingvald, att han ska komma och hjälpa honom med Messerschmitt. Men Ingvald tvekar om han ska stiga in i rökmolnet, Werner skriker åt Ingvald att han ska hoppa in i rökmolnet och hjälpa honom med Messerschmitt. Ingvald kommer till undsättning, nu när Ingvald hjälper till då lyckas dom dra kroppen ut ur rökmolnet. Werner blir liggandes bredvid Messerschmitt, han försöker få ordning på huvudet han är fortfarande lullig i knoppen efter rökmolnet. Så hör han Ingvald klaga över det samma, han är också seg i knoppen. När dom 2 väl kommit på benen, kan dom se hur folk springer omkring i panik. Adele Ketzenblum står med dragen pistol och följer vad som händer. Werner gör allt för att inte möta hennes blick. Så hör dom skott avfyras, dom kan se hur Graf Mattias von Grunwald skjuter djuren som finns i burarna. Samtidigt kan Werner se Dagobert Gabor stå mitt i dammen, han bara står där och stirrar ner i dammen. Plötsligt dyker Graf Bartol von Ogdeburg upp med dragen pistol, han vänder sig mot Ingvald. Med dimmig blick höjer han pistolen och skjuter mot Ingvald, som tur är missar skottet. Efter att han avfyrat sitt vapen, vänder han sig om och går iväg. Ingvald drar fram sitt svärd och hugger mot von Ogdeburg, men samma här hugget susar förbi och träffar marken. I samma veva kommer Ruben ut ur labyrinten, han såg vad Ingvald försökte göra. Plötsligt kommer von Ogdeburg fram till Ruben med dragen pistol, han siktar Ruben rakt i ansiktet och trycker av. Men på något mirakulöst sätt så lyckas han bomma Ruben med skottet, men han ramlar baklänges i dammen. Ruben tar med sig Werner och Ingvald, dom skyndar sig mot porten. På vägen mot porten ser dom hur Kapten Baerfaust och hans Zweihänder börjat röja upp och ta reda på allt folk. Framme vid porten stöter dom på Friedrich von Kaufman, han blänger på Werner och Ruben. “Ni har vanärat mitt namn, gjort mig till åtlöje inför alla gäster”. Det blir en hätsk diskussion mellan Ruben Ulfman von Mohr och Friedrich von Kaufman. von Kaufman tittar på Ruben och säger, “Du har gjort ditt i min tjänst, du har fått sparken och behöver inte komma tillbaks”. Ruben ser sammanbiten ut, medans Werner står och undrar om det gäller honom också…. Dom kommer ut på Plenzerplatz, där har dom flesta samlats efter paniken på garden partyt. Så kan dom se och höra en enorm folksamling komma gåendes mot Plenzerplatz, dom kan höra otrevliga rop skandera från folkhopen. Werner tittar på Ruben och säger, " Ruben det här kommer sluta illa". Sedan tittar Werner upp på stjärnorna och tänker “Det här kommer aldrig sluta väl”.

View
The Enemy Within - Spelhelg 9, Del 7 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Attentatet

Stämningen är spänd. Vid ingången till labyrinten står Caspar och Gabriel. En bit framför dom, och stående en bit ifrån varandra som om dom stod vid spetsarna av en triangel, står von Kaufman, Adele Ketzenblum och Curd Weiss. Ketzenblum verkar arg på von Kaufman men han möter hennes blick trotsigt. Herr Weiss har handen på sin pistol. Det är ett låst läge. Murrman, med några vakter, och Werner och Ingvald tittar på. Caspar tar ett steg mot labyrinten men snubblar plötsligt och hoppar sen runt och kacklar som en höna. Murrman börjar röra sig mot Caspar. Ruben förstår ingenting. Gripen stegrar sig i sin bur. Gabriel råkar fyra av ett skott i marken samtidigt som Ingvald också snubblar och kör ner sitt svärd i marken. Von Kaufman tilltalar Amelie von Steiner, utan att ta blicken från Adele, och ber henne starta leken. Amelie berättar om en lek som går ut på att hon ska ställa sig på ett ställe inne i labyrinten och den som först finner henne kommer att vinna ett fint pris. Så springer hon in i labyrinten. Gabriel springer genast efter och efter honom följer också von Tuchtenhagen, Clothilde, Hogweed, Hadelind von Beate, Linda Therese von Mohr, Dalmotti, Gerlind von Böhm och Wanda von Grunwald.
I samma ögonblick kommer plötsligt gripen fri och folk börjar skrika. Gripen störtar i vild panik in i labyrinten. Nu måste dom snabbt avgöra vad dom ska göra men det visar sig svårt. Caspar rör sig mot labyrinten och Murrman gör detsamma med ögonen på Caspar. Dom har tydligen något personligt gruff. Ruben beslutar att den första prioriteringen är att skydda gästerna och beordrar därför Ingvald och vakterna att springa in i labyrinten men dom tvekar. Han tvekar själv också för dom har inte någon karta och det blir inte mycket till räddningsaktion om dom också ska irra runt där inne. Werner är inte beredd att gå in i labyrinten och inte är han till någon hjälp för att orientera sig där inne heller säger han. Ruben ser inte Wera någonstans. Ruben leder själv vägen in i labyrinten med Ingvald och vakterna men det blir trängsel vid första vägskälet när det inte är etablerat vem som ska leda. Alla hoppar till när Wanda von Grunwald plötsligt dyker upp skrikandes. Hon springer ut ur labyrinten. Caspar, som är en bit framför dom andra, tar plötsligt sats och gör en volt upp på häcken utom synhåll. Ruben bestämmer sig, går själv åt höger och beordrar dom andra vakterna att gå till vänster. Ingvald vänder och beslutar att bistå Werner istället.

Ruben går nervöst genom labyrinten. Han har hela tiden höger hand utsträckt och följer labyrintens högra vägg, så har han någon sorts metod i alla fall. Det är skumt och tyst där inne. Labyrinten har inte tagits omhand ordentligt och är därför yvig och det finns gott om grenar att snubbla på. Så hörs plötsligt en explosion och kort efter det hörs skjutande. Ruben undrar vad som pågår men han håller sin kurs och överlåter det andra åt Ingvald och Werner. Ruben hittar först Hogweed och senare von Tuchtenhagen och leder dom ut. Han ser att det är kaos på festplatsen och tung rök kommer från platsen där artefakterna står. Werner och Ingvald håller på att hjälpa en skadad Messerschmitt bort från röken. Ruben fortsätter in i labyrinten. Han kommer ut i en glänta där Averheims sol har återgivits på en stor stenskiva på marken. Där stöter han på Gabriel som i släptåg har Clothilde och Amelie. Gabriel är angelägen att lämna över kvinnorna till Ruben för han pratar något om att Murrman är ute efter honom och Caspar. Tydligen har någon plan att döda Murrman gått snett.
Ruben tänker att Gabriel visserligen är nyckfull och han sköt trots allt mot von Tuchtenhagen och hans uppväxt, med spionträningen i unga år, kan inte ha varit så väldigt kärleksfull. Men inte var han en mördare? Och Caspar, vad Ruben visste var Caspar en trogen följare av Ranald och mord är förkastligt enligt Ranald. Vad höll herrarna på med egentligen? Konklaven närmade sig och Ruben skulle kunna ha nytta av dom i Streissen men mördare ville han inte umgås med. Det var det ena, men den främsta oron Ruben hade var för deras själar om dom valde den vägen. Den vägen leder bara till hämnd och fördärv, det var Ruben säker på. Kanske var han tvungen att göra något åt det. Men dom skulle inte tycka om det och dom skulle nog inte tacka honom.

Ruben leder Clothilde och Amelie genom labyrinten. Gabriel visar sig ha en karta och han ska ut han också så dom behöver bara följa honom även om han hastar i förväg. Dom kommer ut och hela festområdet är i totalt kaos. Dom flesta har flytt från borgen. Det är inte så många där. Röken innehåller tydligen opium eller weirdroot och folk vinglar runt och beter sig konstigt. Ingvald och Werner är påverkade. Von Grunwald står och avrättar dom exotiska djuren i sina burar. Skjuter, laddar och skjuter igen. Von Ogdeburg får syn på Ruben och drar sin pistol mot honom. Nu är det slut, tänker Ruben, von Ogdeburg är en duktig skytt. Men han missar mirakulöst och sen drattar han i en damm. Ruben tackar gudarna sen leder han ut Werner och Ingvald. Baerfaust tar hand om uppröjningen med sina Zweihänder. Vid porten möter Ruben von Kaufman. Han är rasande på Ruben och dom käftar om säkerheten. Tillslut ger von Kaufman ett tydligt besked:
”-Gå! Jag vill aldrig se er mer! Jag är vanärad!” skriker han. Ruben går. Han har lärt sig ett och annat och han borde ha gjort ett bättre jobb men han är också trött på att vara barnvakt åt folk som inte vet sitt eget bästa. Varför ska han röja upp efter andra hela tiden? Nu ska han se till sina vänner och sen ska han bara tänka på sig själv.

Dom kommer ut på Plenzerplatz. Många adelsmän och adelskvinnor har samlats där. Så hörs rop och arga röster och en rasande mob kommer gående på torget och skanderar.
”-Vatten åt alla! Död åt adelssvinen!”

View
The Enemy Within - Spelhelg 9, Del 6 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Intriger

När Ruben har samlat sig lite går han och pratar med Purfurst. Ruben erbjuder Purfurst en hög summa guld för att stödja von Kaufman men framförallt skydd för Purfurst och hans familj nu när han är en så eftertraktad person. Men Purfurst bara skrattar åt budet och ber Ruben återkomma när han har något vettigare att erbjuda.
Ruben hamnar sen i samspråk med von Pappen. Purfurst är bara girig säger von Pappen. Han har erbjudits både fina titlar och av Marlene har han fått löfte om att få Anne Lises hand i giftermål. Ruben ryser.
Ruben pratar sen med von Tuchtenhagen om Purfurst. Grafen är nu åter resonerande och klartänkt.
”-Det är bättre att ta fram skit på Purfurst, det är gratis. Inte ett silver ska ges till den där bonden” fnyser von Tuchtenhagen. Ruben håller med.
”-Om han skulle gifta sig med Anne Lise, det vore som att se en snigel krypa på ett rosenblad” sen byter Ruben ämne ”-Imorgon har jag för avsikt att officiellt undersöka försvinnandena av några av min arbetsgivares droskor men jag tänkte även se närmre på Steinhägers förehavanden och då speciellt Stefan Nefsteins Ziegel Fabrik. Det tycker von Tuchtenhagen låter spännande.
”-Det måste göras storslaget” säger han till Ruben, så höjer han rösten ”-Det har kommit till min vetskap att Ruben här tänker be Clothilde om en tur på landet imorgon i en vagn från Red Arrow Coaches. Vad säger Clothilde? Det låter väl som en härlig utflykt. Accepterar ni?”
Clothilde verkar överrumplad men hon ser glad ut när hon tackar ja till inbjudan. Grafen klappar i händerna sen vänder han sig och viskar till Ruben:
”-Nu har du guld i lasten, ingen kan motstå det. Då får vi veta vem som stjäl från von Kaufman och det kanske är en vän till oss.” Ruben får fjärilar i magen. Han har ryckts med i grafens infall igen. Han inser risken Clothilde utsätts för och får lite dåligt samvete, men trots allt, von Tuchtenhagen är en man i hans egen anda, beredd att gripa tillfället i flykten och ta risker, försöka ligga steget före. Och Ruben vill stödja von Tuchtenhagen just nu för Rubens mål är klart, det är Clothilde. Och han får henne aldrig om hon blir elector count eller om någon som styrs av onda krafter blir det tror Ruben. Von Tuchtenhagen verkar vara den ende som inte är inblandad i eller en måltavla för Black Hoods agenda.

Adele Ketzenblum lämnar festen och en kort stund senare kommer Caspar och Gabriel tillbaka. Dom berättar att dom gick ner i Sigmartemplets fängelse, hämtade ut Victoria Reimer och gick ut med henne genom huvudingången, utan strid eller att lämna spår efter sig. Ruben är mycket imponerad. En av vakterna kommer fram till Ruben och säger att dom har stoppat en man vid porten som önskar komma in. Ruben blir åter imponerad, denna gång över hur bra vakterna sköter sig. Ruben följer vakten till porten och möter där Hoche, befälhavare för Rufus von Leitdorfs trupper. Ruben ser ingen större anledning att hålla honom utanför och han vill gärna se vad som händer. Hoche blir genast igenkänd av von Leitdorfs och dom blir upprörda. Hoche går raka vägen fram till Lena Steinhäger. Von Leitdorfs diskuterar sinsemellan. Så meddelar Hoche att Rufus von Leitdorf kandiderar till elector count titeln och att om han blir vald så ska Averheim bli en Freistadt. Den nyheten skapar en del heta diskussioner.

Nu får Ruben till slut möjlighet att samla ambassadörerna i Marius von Leitdorfs bibliotek. Där samlas Quintus von Griffonstein, Leonora von Krieglitz, Marlene von Alptraum, Petrus von Dinkel, Selena von Kusch och Ruben. Meningen med mötet är att bestämma en tid för konklaven i Streissen. Dom pratar först om klausulen som Ulfgang Krieglitz iverksatte. Marlene går genast till attack mot Ruben:
”-Jag såg nog hur Magdalena Brecht såg på dig. Har ni ett förhållande?” säger hon vresigt. Leonora blir också alldeles mörk i synen och väser åt Ruben:
”-Vad har du ihop med henne?”
Vid Sigmars hammare! tänker Ruben. Var den dumma jäntan tvungen att gå och bli kär i honom. Varför ska han alltid bre på så mycket? Om Marlene och Leonora märkt något då var det inget han bara hade inbillat sig. Han ler först och tänker försöka skämta bort det men han ser på Marlenes misstänksamma min och på Leonoras svartsjuka, mordiska blick att sanningen är bättre.
”-Vi har inget förhållande” han ser på Leonora och tillägger ”-Det finns inget Vi. Jag kan väl inte hjälpa om kvinnor finner mig charmerande. Jag är väl inte intresserad av henne. Jag har hjälpt henne att presentera sin konklav. Hon är bara en bortskämd flicka. Hon är beläst, men har inte mycket erfarenhet av världen. Jag var alldeles frustrerad av hennes gnäll igår.” Står han verkligen och säger detta om en überlector av Verena?
”-Nåja, det var inte detta vi skulle diskutera” säger Marlene, och nu har hon en hemlig min som Ruben istället tolkar som intrigerande. Det tycker han ännu mindre om.
Marlene undrar vad Ruben tycker dom ska föreslå för frist och han drar då till med två veckor. Det fnyser dom flesta åt, dom vill ha ett tidigare datum. En mycket nervös von Dinkel håller inte med men dom andra ambassadörerna, förutom von Kusch, tystar ner honom och Ruben säger åt honom att gå om han inte har nått mer att bidra med. Von Dinkel går med svansen mellan benen. Ruben föreslår nu att konklaven hålls om sju dagar. Efter en kort tystnad så går alla med på det. Ruben hade velat ha mycket mer tid på sig men han får bara hoppas han kan skapa allianser och avslöja komplotter innan dess. Dom börjar sen diskutera formerna för valet men alla finner det komplicerat och Ruben ombeds ta fram ett dokument med Magdalena Brecht som säkerställare. Selena von Kusch reser sig. Den officiella delen av mötet är avslutad och hon är upprörd .
”-Jag kan inte tro mina egna ögon vad jag har fått bevittna här. Ni uppträder ovärdigt och osmakligt och ni bör skämmas över hur ni behandlade den stackars mannen. Ni mobbade honom, även ni herr von Mohr!” Så stormar hon ut. Dom kvarvarande ambassadörerna tittar på varandra och ler. Så var dom av med henne.
”-Tja, hon har ingen aning om hur det är i den verkliga världen” säger Ruben och dom andra håller med.
Von Griffonstein ber Ruben lägga fram vad han har på von Heine och Ruben gör det inklusive det att han nu, efter en affär med von Pappen, har en som kan vittna mot von Heine. Dom andra finner detta vara nog och ber Ruben att gå till attack när tillfälle ges så ska dom andra backa upp honom. Dom avslutar nu mötet och går tillbaka ut till festen. Då slår det Ruben att nu dög det med Magdalena plötsligt. Var det en fälla av Marlene för att kunna ogiltigförklara formen på valet eller Verenas röst? Han minns från sina studier något om vad som gällde för tjänare av Verena: ”Tjänare av Verena måste, under alla omständigheter, alltid tala sanning och får aldrig låta sig påverkas av rädsla eller favorisering.” Just det, så var det. Men kommer det att räcka? Dumma lilla flicka. När Ruben kommer ut i trädgården igen så har allt förändrats.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.