The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 4 - Werner Lankdorf
Strid och misslyckat uppdrag

Werner och Ruben bestämmer sig för att berätta för Gabriel, han har ändå sett vad som hände med Grevinnan von Kusch. När dom berättat för Gabriel, så ser han mest förbryllad och snopen ut. “Vad fan hade han förväntat sig att vi skulle göra med Grevinnan von Kusch” tänkte Werner. Dom bestämmer att dom ska ta med kroppen tillbaka till diligensen, men Werner vill sitta kvar själv med Grevinnan Selena von Kusch ett tag.

Ruben och Gabriel går tillbaka mot diligensen för att hämta hjälp med Grevinnan von Kusch kropp. Werner sätter sig på knä, han tar Selena von Kusch kropp i sin famn.
“Jag ber så mycket om förlåtelse för det jag gjort mot dig, trodde inte att sorgen och besvikelsen skulle kännas så kraftfull när jag visste att detta var din önskan. Detta dåd kommer jag att måsta bära med mig resten av livet, det måste vara ett av mitt livs värsta stunder” säger Werner pratandes för sig själv.

Strax efter kommer Gabriel och Ingvald för att hämta kroppen, Ruben är inte med. När dom kommer tillbaka till diligensen kan Werner känna av den spända stämningen som råder. När Werner kommer fram till diligensen kan han se hur Clothilde von Alptraum just läxat upp Ruben. När dom får syn på Werner blir det tyst. Ruben tittar på Werner med en uppgiven och tom blick “Werner jag har berättat allting, alla var på mig hela tiden”.
“Ni borde ha berättat för oss vad ni tänkte göra” säger Ingvald.
“Vi lovade Selena von Kusch, det var ett förtroende vi gav henne. Men det förtroende kunde vi inte hålla. Har aldrig sett er så jäkla misstänksamma tidigare, vad fan trodde ni vi skulle göra med henne egentligen? Vi har följt med er på saker utan att veta allting, men vi har aldrig gjort något dylikt” säger Werner och Ruben i kör.
“Så går det om man inte är ärlig” säger Gabriel.
“Dom orden ska jag ha i åtanke” framöver säger Werner. Om stämningen var dålig förut, så är den kaosartad nu.

Werner och Ruben går och lindar in Selena von Kusch kropp, dom hade tagit med sig en tjock filt. Sedan får dom hjälp med att lägga hennes kropp på taket på diligensen. Sedan bestämmer Ruben att vi avbryter resan och beger oss hem mot Averheim igen.

Jochen Krupp och Wera vänder diligensen, sedan bär det av mot Averheim. Inne i diligensen är det alldeles tyst, ingen säger något. Så får Werner en illavarslande tanke, han kom på att han tidigare sett Clothildes livvakt Gisselbert Kuhn leverera ett brev till Quintus von Griffonstein. “Undra hur trovärdig han är med att inte berätta för någon vad som hände här idag, Clothilde von Alptraum litar tydligen på honom”. Werner litar dock inte på honom, så han håller ett öga på Gisselbert Kuhn som sitter alldeles oberörd. Efter ett tag stannar diligensen till. Wera hojtar att det ligger ett träd över vägen. Alla hoppar ur diligensen utom Werner, Clothilde och Gisselbert Kuhn. En bit från trädet står en kvinna, hon presenterar sig som Gertie och att hon samlar något att äta till sina barn. Ingvald, Ruben och Gabriel hjälps åt med att ta bort trädet från vägen.

Sedan fortsätter resan mot Averheim, dom hinner bara åka några hundra meter. Sedan hör dom en signal, typ som att någon blåser i ett horn. Dom vänder diligensen för att möta fienden, när dom kommer där trädet låg ser dom att Gertie försöker springa därifrån. Ingvald och Gabriel börjar ta upp jakten på henne, medan dom andra gör sig redo för strid. Plötsligt kan dom se 6 st ryttare komma emot dom i hög fart. Wera och Ruben avvaktar tills dom har kommit närmare. Wera avlossar ett lod som träffar en av ryttarna. Inne i dilligansen förbereder sig Werner på att kasta en besvärjelse. Ryttarna närmar sig diligensen väldigt snabbt, när dom är tillräckligt nära avlossar dom sina vapen. Dom har siktat in sig på Jochen Krupp som kör diligensen, han dör av sina skador. Ruben och Wera besvarar deras eld. Wera träffar en så svårt att han avlider. Werner skickar iväg en blixt från sin näve, den träffar en av ryttarna som ryggar tillbaka. Clothilde och Gisselbert Kuhn tittar på Werner med stor misstänksamhet. Nu ger sig Gabriel och Ingvald in i striden, dom avbröt jagandet av Gertie. Werner har aldrig tidigare sett dess like till krigare, Ingvald dräper ryttarna en efter en. Han till och med springer efter dom, ingen av ryttarna har en chans att undkomma den väldiga besten. Werner ropar att dom ska ta en ryttare levande. Efter någon minuts stridande är alla ryttare dräpta, Ingvald står där alldeles blodig med kroppar runt omkring sig. Werner är helt tagen av Ingvalds stridsteknik, så imponerad … Ingen av ryttarna överlevde striden, även Jochen Krupp fick sätta livet till.

Ruben kommer till Werner och viskar att han satt en kula i huvudet på Selena von Kusch döda kropp under striden som det var sagt att göra. Dom lastar upp alla kropparna på diligensen och beger sig av mot Averheim, väl framme i Averheim stannar dom först till på Luppus Strasse hos stadsvakten. Där hoppar Wera och Gabriel av, dom ska visa upp kropparna för Kapten Baerfaust. Sedan lämnar dom av Clothilde von Alptraum och Gisselbert Kuhn vid deras residens, hon säger några väl valda ord till Ruben innan hon lämnar diligensen. Sedan åker dom till The Journeys End, för att lämna diligensen och informera Curd Weiss om det som hänt. Ruben vill prata med Curd Weiss, så han ber Werner informera Niccolo Machiavelli om situationen.

Werner vill gå ensam, men Ingvald ger sig inte så han följer med Werner. Dom kommer fram till Werners lägenhet på Sudenberg Strasse 7. Rafael Vincente följer med dom upp till Niccolo Machiavelli. Werner talar om att uppdraget är utfört, Ingvald beklagar också. Werner kan se på Niccolo Machiavellis ansiktsuttryck att något är fel “Werner för i helvete har du redan brutit förtroende du gav oss, du och Ruben kunde inte sköta detta på ett korrekt sätt”. Werner hade helt glömt att Ingvald var med. Han försöker förklara det helt oväntade som inträffade, men han avbryts av en enormt elak Machiavelli. “Vilka är det som vet vad som hände och inga lögner” ryter en elak Machiavelli. Werner berättar vilka som var med på resan. “Litar du verkligen på att Clothilde von Alptraum och hennes livvakt håller tyst, dom skulle verkligen kunna använda detta mot Lord Wilhelm” ryter Machiavelli.
“Jag litar på Clothilde von Alptraum, men är inte lika säker på hennes livvakt Gisselbert Kuhn” säger Werner.
“Werner då blir det din uppgift att röja bort honom, hur du gör det är ditt problem. Om det här kommer att förstöra för Lord Wilhelm att bli Elector Count, då kommer jag hålla DIG och RUBEN skyldiga för det. Lämna lägenheten innan jag blir mer förbannad” ryter en arg Niccolo Machiavelli.

Werner och Ingvald lämnar lägenheten med rumpan mellan benen, dom går tillbaka till The Journeys End för att möta dom andra. Ruben ser helt knäckt ut, han berättar att Curd Weiss blev vansinnig över hur vi utförde uppdraget. “Vi skulle förstås taget en levande och förhört den personen nu är allt lika ogjort som tidigare”. Werner berättar om fiaskot hos Niccolo Machiavelli och att han kräver att vi ska dräpa Gisselbert Kuhn. Wera och Gabriel tar det hela med en klackspark och dom skiter i om Curd Weiss och Niccolo Machiavelli blev besvikna. Ingvald håller också med dom i den frågan. Dom börjar diskutera om att det finns viktigare saker att göra, än att vara orolig för lite skäll. Dom vill besöka kloakerna igen, Wera har fixat en person som hittar där nere. Werner går med sänkt huvud till Ruben, han slår sig ned bredvid honom. “Ruben det här måste absolut vara den värsta dagen i mitt liv, vet inte hur man ska gå vidare från detta” säger en uppgiven Werner. Ruben instämmer med Werner, sen vill han få vara i fred. Han börjar sakta gå mot sitt eget hus. Werner blir sittandes kvar ensam, han kunde se i Rubens ögon hur jäkla dåligt han mådde över det som inträffat. Nog för att denna dag gått till historien som den värsta dagen i Werners liv, allt han gjort hade blivit fiasko. Werner skulle bara vilja lägga sig ned och vakna av att allt bara var en dröm. Men att ge upp nu det kunde han inte göra, han hade gett Grevinnan Selena von Kusch ett löfte och det skulle han fan inte bryta…. Han hade suttit och funderat lite på vägen hem, det fanns kanske en liten ljusglimt i tunneln i alla fall……….

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 3 - Werner Lankdorf
Mordet på Selena von Kusch

Werner var klarvaken, han försökte somna om men det var omöjligt. Tankarna bara mal i skallen på honom. Han smyger sig ur sängen, för att inte väcka Heidi. Werner vankar av och an i rummet, han försöker sortera tankarna men det funkar inte. “Hur fan kunde jag missa den tvåsvansade kometen, jag måste studera himlavalvet bättre”. Werner hade läst att om en tvåsvansad komet syntes på himlen, så var det ett dåligt omen. Och där stod den vedervärdiga flagellanten Rune Steen och gottade sig i folks skräck för kometen dom nyss sett. Han sätter sig i fåtöljen vid fönstret, han måste öppna fönstret för han är alldeles svettig. Werner sitter där och bara tittar på Heidi, hon är så vacker även när hon sover. Så kom han att tänka på drömmen han fick när han stod på Plentzerplatz och tittade på den dansande Heralden av Morr, Heidi var med i den otäcka drömmen. Werner skulle kunna tänka sig lite hjälp med att tyda drömmen, för den känns lite illavarslande.

Werner lutar sig tillbaka i fåtöljen och stirrar ut i mörkret, nu börjar morgondagen göra sig gällande. Werner börjar gruva sig för att göra något så hemskt. Helt utan förvarning kastar sig Werner ur fåtöljen, han börjar vanka av och an igen. Fast nu går han och pratar för sig själv. Han har precis kommit ihåg att han reagerade på Adele Ketzenblums ansiktsuttryck när hon såg Wera tidigare ikväll. Hon kände igen Wera, säkert från incidenten på Brunsweg 2.
“Tänk om Adele Ketzenblum tillhör Jade Sceptre”. Disciple Kurgan berättade att hon hatade Tzeentch. Visste hon om vad dom tänkte göra med Heidi, hon kanske inte vet om att Heidi och Werner är ett par?

Werner sätter sig i fåtöljen igen, han kan inte släppa tankarna på Adele Ketzenblum. Han vaknar till i fåtöljen av att solen lyser honom i ansiktet, han går upp och tvättar sig. Werner pysslar om Heidi lite innan han lämnar rummet, idag fick han en känsla av att Heidis tillstånd känns en aning stabilare. Werner småpratar lite med Arta Schaffer innan han går iväg. När Werner kommer ner i köket är redan Henriette och Heidis syster Lisa uppe. Werner berättar att han upplevde Heidi något piggare idag, och att han ska åka iväg en snabbis med Ruben.

När Werner kommer till sin lägenhet så är redan Ruben och Ingvald där, Rafael Vincente möter Werner. “Du är sen Werner, nu bommade du när Grevinnan Selena von Kusch dubbade Ingvald Reise till Knight of The Blazing Sun. Nu är han en av oss, Ingvald är en bra man”. “Jag ber så mycket om ursäkt, har varit en tuff natt” säger Werner. “Kom, vi måste skynda oss. Grevinnan von Kusch vill tala med dig innan ni ger er iväg, det var tydligen något viktigt”. Rafael Vincente tar med Werner direkt till Grevinnan von Kusch, hon skiner upp en aning när hon ser Werner. “Werner jag blev orolig för en stund att du ångrat dig”. “Nej då, jag har bara haft en tuff natt och jag ber så mycket om ursäkt om jag gjort dig orolig” säger Werner. “Du svarade inte på min fråga igår kväll, som jag sa igår det finns ingen som jag litar på som dig. Mitt avslut idag skulle kännas som en befrielse om jag visste att du vill bli Lord Wilhelms rådgivare, och se till så han fortsätter sina studier och att han följer Verenas läror. Du kommer få en viktig roll i Lord Wilhelms resa mot Elector Count”. Werner börjar skruva på sig, han får en olustig känsla längs ryggraden. Han lägger sina nävar om Grevinnan von Kusch nävar och tittar henne djupt i ögonen. “Om det är så du vill, då lovar jag dig att göra mitt bästa för att Lord Wilhelm ska få ett så bra liv som möjligt”. Grevinnan von Kusch kramar om Werner. “Nu ska jag bara ta ett så hedersamt farväl av min son som det går, sen kan vi bege oss Werner”.

Under tiden Werner väntar kommer Ruben och Ingvald, Ruben meddelar att dom beger sig mot diligensen för att möta upp Clothilde von Alptraum och dom andra passagerarna. Werner säger att han kommer med Grevinnan von Kusch så fort hon gjort det hon skall. Efter en stund kommer Grevinnan von Kusch ut från lägenheten, hon ser inte alls fräsch ut. Dom börjar gå mot The Journeys End och diligensen. När Werner kommer gåendes med Grevinnan von Kusch, börjar det viskas vad hon ska med och göra. Werner kan höra Curd Weiss säga till Ruben att hon ingick inte i resesällskapet. “Nu gör hon det” svarar Ruben. Wera sätter sig på kuskbocken med Jochen Krupp och Gabriel ställer sig bak på vagnen. Inne i vagnen på ena sidan sitter Grevinnan von Kusch, Werner och Ingvald och på andra sidan Ruben, Clothilde von Alptraum och hennes livvakt Gisselbert Kuhn.

Vagnen gör ett ärevarv på Plentzerplatz för att imponera på folket innan den lämnar Averheim. Resan går sakta ut ur staden, Ingvald och Clothilde von Alptraum tycker det är mycket opassande att ta med Grevinnan von Kusch när hon mår så dåligt. Ruben tycker situationen börjar bli lite jobbig, så Werner försöker lugna läget med att säga att han tror en resa skulle göra gott för Grevinnan von Kusch. Men den förklaringen köper dom inte, så tjafset fortsätter. Grevinnan von Kusch tar plötsligt Werners hand och säger “Werner vi måste stanna diligensen, jag måste kräkas”. Werner bankar i taket och hojtar att dom måste stanna diligensen. När diligensen stannar skyndar sig Werner ut med Grevinnan, hon lägger sig ned med huvudet i Werners knä. Ingvald kommer fram och tittar hur hon mår, sedan går han och pratar med Wera och Gabriel. Werner hjälper Grevinnan von Kusch tillbaka in i diligensen, men nu har även Wera och Gabriel sällat sig till den kritiska sidan. Det blir en spänd stämning efter tjafset som utbröt. Efter ett tag rullar diligensen vidare.

Werner sitter och hoppas på att dom ska rulla in i ett skogsparti snart, han ser att det är jobbigt för Grevinnan. Det är en spänd stämning inne i diligensen, Clothilde tittar lite snett på Ruben. Plötsligt lutar sig Grevinnan von Kusch mot Werner och viskar, “Werner det måste ske nu snart, jag orkar inte hålla emot mycket längre”. Werner tittar ut för att se hur terrängen är, inget skogsparti så längt ögat når. Werner kan bara se några enstaka träd efter vägen, annars är det bara höga vinrankor som växer längst vägen. Werner dunkar i taket igen, han får dom att stanna diligensen igen. Werner tar med sig Grevinnan von Kusch ut igen, nu mår hon riktigt dåligt. Dom andra fortsätter att högljutt klaga på vad som händer, Werner ropar till sig Ruben. Han förklarar för Ruben att Grevinnan inte pallar med mycket längre, det måste ske nu snart. Ruben tycker att dom fortsätter en bit till, utifall det kommer en lämpligare terräng.

Dom fortsätter resan, Ruben börjar bli riktigt stressad av situationen. Grevinnan von Kusch tar tag i Werners hand, hon kramar den hårt. Sedan viskar hon, “Det måste ske nu, jag orkar inte längre”. Werner tittar på Ruben innan han bankar i taket igen, det hörs uppgivna röster från Jochen och Wera. Werner tar återigen med sig Grevinnan von Kusch ut ur dilligansen, han tar med sig henne en bit bort. Ingvald följer efter Werner och Grevinnan von Kusch, han bara står där och tittar när Werner baddar hennes svettiga panna. Nu har alla i och på diligensen klivit av, Werner kan höra många missnöjda röster från diligensen. Werner ropar på Ruben, som måste avsluta sin diskussion med dom andra passagerarna innan han kommer. Werner och Ruben tar med sig Grevinnan von Kusch, dom går bort från diligensen mot vinrankorna. Ingvald följer efter trots att dom sagt åt honom att stanna vid diligensen,. Grevinnan von Kusch samlar sina sista krafter för be Ingvald stanna vid diligensen med dom andra. Ingvald vänder åter till dom andra, men klagar högljutt.

Werner och Ruben tar med sig Grevinnan von Kusch in bland vinrankorna, plötsligt säger Grevinnan von Kusch att det måste göras nu. Werner och Ruben är skrämmande överens om att dom inte kan skjuta henne och skylla på banditer, det är alldeles för öppet var skulle banditerna hunnit gömma sig. Dom bestämmer sig för att kväva henne och sedan skylla på att hon dog av sin sjukdom. Werner sätter sig ned med Grevinnan von Kusch i sin famn,“Selena von Kusch slappna av nu, så lovar jag att ditt lidande snart är över” säger Werner med tårarna rinnandes ner för kinderna. Ruben tar fram en halsduk som han vikt ihop, sedan lägger han den över hennes mun och trycker hårt. Selena von Kusch gör några sista ansträngningar, Werner lägger sin hand på Rubens och hjälper till att trycka. Werner kan se att Gabriel kommer smygandes efter dom. “Vad fan håller han på med” tänker Werner. När väl Grevinnan von Kusch slutat andas dyker Gabriel upp, “Jag förstod att ni döljer något” säger Gabriel. Ruben och Werner vet inte vad dom ska säga, dom trodde ingen av sina vänner skulle vara så misstänksamma så att dom skulle smyga ut efter dom.

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 2 - Werner Lankdorf
En skrämmande vädjan om hjälp

Werner frågar Pauli Frandrini om det har hänt något, men han vill inte berätta något om vad det gäller. Werner och Ruben följer med Pauli Frandrini hem till Werners lägenhet på Sudenberg Strasse 7, utanför står Rafael Vincente och väntar. Dom blir visade upp till Werners lägenhet av dom båda Tileanarna. Dom leds in till vardagsrummet, där är både Selena von Kusch och Niccolo Machiavelli. Werner ser direkt att något är fel, Selena von Kusch sitter i soffan med tårfyllda ögon. Niccolo Machiavelli gör tecken åt Frandrini och Vincente att dom kan lämna rummet, dom tittar på Grevinnan von Kusch som nickar åt dom att det är ok att lämna rummet. “Det var bra att ni kunde komma så snabbt” säger Machiavelli. “Werner kom och sätt dig här med mig, jag har något jag måste berätta” säger en gråtandes Selena von Kusch. Hon tar Werners hand och börjar gråta ännu mera, “Jag är svårt sjuk och kommer inte att överleva”. “Vad är det du säger Grevinnan, jag känner folk som är duktig på medicin. Vi måste försöka, så prata inte på detta sätt” säger Werner. Selena von Kusch tittar på Niccolo Machiavelli, han nickar tillbaka och säger. “Selena berätta sanningen för Werner och Ruben, dom måste få veta vad som hänt”. “Jag har något inom mig som vill komma ut, jag har gjort saker som jag inte ens visste var möjligt. Det som är inom mig kräver att jag ska mörda The Man in the Black Hood, men jag varken vill eller kan mörda den person som gjorde det möjligt att få tillbaka Lord Wilhelm”. Werner är helt mållös, han vet inte vad han ska ta sig till. “Men Grevinnan jag kan tala med Luminary Konrad Mauer, han kan säkert hjälpa oss”.
“Werner du har alltid varit så snäll och hjälpsam mot mig och Lord Wilhelm, när alla andra hånat och gjort narr av mig har du stått troget vid min sida. Men den här gången kan du inte rädda mig, detta är något ondskefullt som måste förgöras. Jag vill be er om en sista tjänst, det är därför du är här Ruben Ulfman von Mohr”. Selena von Kusch vänder sig mot Werner, hon lägger sin hand på hans axel. “Werner det jag kommer att begära av dig är inte lätt, men jag gör det för Lord Wilhelms bästa. Jag skulle vilja att ni avslutade mitt liv, jag orkar inte hålla ondskan inom mig mycket längre. Werner jag förstår om du inte kan göra det jag ber om, det är därför jag ville att Ruben skulle vara med. Han är en adelsman på väg uppåt, han är så gott som familjen von Mohrs överhuvud nu och han är van vid tuffa beslut”. Werner tittar på Selena von Kusch med tårarna rinnandes ner för kinderna, han kan höra Rubens röst. “Grevinnan Selena von Kusch jag gör det för en mors omtanke för sitt barn, säger Ruben”. Grevinnan ler mot Ruben, sedan tittar hon på en förkrossad Werner. "Nå Werner, vad säger du frågar Selena von Kusch. Jag gör det, säger Werner med rosslig röst. Bra säger Niccolo Machiavelli “det här kanske låter grymt men ni måste få det att se ut som att hon blev mördad. Därför måste du sätta en kula i huvudet på henne och det måste ske imorgon för jag tror inte hon orkar motstå det hon har inom sig mycket längre. Detta måste göras diskret, inget får svärta ned Lord Wilhelms chans att bli Elector Count. Man bryter inte ett förtroende, kom ihåg det. Vi har vetskap om att du har stora skulder i Averbank, men eftersom du hjälper oss så kommer vi lösa dina skulder åt dig”. Efter att Niccolo Machiavelli förklarat för Ruben vad som gäller, och att han kommer att bli rikligt kompenserad så vänder sig Selena von Kusch åter mot Werner “Jag vill av hela mitt hjärta att du blir rådgivare och tar hand om Lord Wilhelm tills han blir myndig, att du och Niccolo Machiavelli stöttar Lord Wilhelms väg till Elector Count. Jag har ingen annan som jag kan tänka mig denna uppgift, du får din belöning när Lord Wilhelm blir Elector Count”. “Men hur ska jag kunna göra så att Lord Wilhelm får så bra förutsättningar i livet som möjligt” undrar Werner. “Werner var bara dig själv, du har dom bra sidor en god Elector Count kan ha nytta av…..”

Werner och Ruben lämnar lägenheten, båda är tagna av stundens allvar. Dom bestämmer sig för att ta med Selena von Kusch på dilligensturen imorgon. Sedan går dom åt varsitt håll, dom bestämmer sig för att träffas på Sudenberg Strasse imorgon. Promenaden hem till von Tasswinders residens var lång denna kväll, det var många tankar och grubblerier i huvudet på Werner. När Werner kommer hem sitter Baron Erkenbrand och sover i sin fåtölj i vardagsrummet, Werner försöker smyga för att inte väcka honom. Men det funkar inte, “Werner, kom in i vardagsrummet så jag får prata med dig” säger Baronen med barsk stämma. Werner går mot vardagsrummet, tillfället känns inte optimalt för honom att ha en konversation med Baronen. Dom har inte hunnit prata så mycket med varandra på sista tiden, det är mest Henriette som Werner pratat med på slutet. “Werner, jag ser att du rakat av dig håret. Det är bra, en man ska inte ha långt hår. Förresten vet du vilken eller vilka som ligger bakom angreppet på min älskade dotter, som jag sagt tidigare är hon mitt allt”.
“Nej, jag har ingen aning om vem som gjort det, men jag har hjälp av Kapten Baerfaust” säger Werner med osäker stämma. “Werner får du reda på vem som gjort det, då jävlar kommer du till mig på engång. Då ska jag åsamka dom sådan smärta som dom bara kan drömma om, var så jävla säker Werner”. Efter det raseriutbrottet går Werner mot sängkammaren. Werner har aldrig sett den här sidan hos Baron Erkenbrand tidigare, det tyder på att han är väldigt orolig för hennes hälsa. Werner skyndar sig upp till Heidi, han smyger upp dörren. Men där ligger hon fortfarande med feberdrömmar. Werner baddar hennes panna med en blöt trasa innan han kryper ner i sängen med henne. Han ligger där i sängen och tänker på Heidi och hur morgondagen ska bli, han har aldrig tagit någons liv tidigare. Speciellt inte en person som han har sådana känslor för, han tycker mycket om Selena von Kusch. Fast inte på ett sexuellt vis, utan på ett mer vänskapligt sätt. Werner kan känna att hans ögonlock börjar bli tunga, han är nära att somna. Då kommer han plötsligt på en sak, han kastar sig upp i sängen. “Hur fan har jag kunnat förbi sett detta……….”

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 1 - Frau Wera
Förhandlingar om vatten, inte våld

Plenzerplatz är en plats fylld av stora spänningar. Bakom de uppställda kanonerna, framför värdshuset The Journeys End, står en del av adeln och borgarna som var på von Kaufmans Garden party medan den andra delen håller på att fly in i Sigmartemplet. I den bortre änden av torget skanderar folkmassan krav på rent vatten men det hörs även mer aggressiva ord som att bränna ner adelshusen. Hela torget är som en gasfylld grotta där minsta gnista kommer att få allt att explodera.
I fronten på folkmassan ser Wera Boris Lönnerman och den brännskadade Stanislav Schüssel. ”Schüssel står med Lönnerman?! Kan bara betyda att Schüssel är med som Black Hoods ögon, öron och även mun skall jag tro.”
När Wera närmar sig Ruben och Werner ser hon även att Gabriel är i antågande. Wera ser på Rubens oroliga ansikte att situationen är allvarlig och pressad. Upp på allt annat märker Wera att hennes tidigare huvudvärk och feber har kommit tillbaka men hon skjuter bort smärtan.
”Det kan vara så att Ruben behöver hjälp. Även om vi har våra dispyter så kommer jag inte att lämna honom i sticket. Det skulle inte han göra med mig heller.”
Wera kommer nu fram till Ruben med ett, vad hon hoppas, lugnande leende. Hon ser också att Werner ser spänd ut medan Tochfel ser rent ut sagt skräckslagen ut.
”Vad är det som händer, von Mohr?” frågar Wera adelsmannen.
”Marlene von Alpraum, Mattias von Grunwald och Bartol von Ogdenburg vill att Sergeant Zacharias Kneider skall öppna eld med kanonerna mot demonstranterna framför oss. Det kommer att bli ett blodbad och troligtvis också ett inbördeskrig om det kommer ske.” Rubens röst är pressad. ”Vi måste försöka få dem att komma på bättre tankar och avsvärja en katastrof.”
”Jag är med dig, Ruben” svarar Wera. ”Idiotiska högdjur. De tänker skjuta på törstiga människor som blivit uppeldade upp av agitatorn eftersom ingen av de styrande tagit tag i saken.”
”Jag följer också med” säger Gabriel.
Ruben ser lättad ut och vill att även Ingvald hjälper till i diskussionen.
”Ingvald?! Skall han vara med i övertalandet? Nåväl, när det gäller verbala dispyter så vet Ruben vad han gör.”
Till Weras förvåning börjar nu Ruben att sjunga. Hon fattar först ingenting men när hon ser motståndarna stanna upp i sitt gastande fattar hon varför. Vännerna tar tillfället i akt och börjar direkt ansätta adelsfolket i sina olika försök att vinna en verbal diskussion.

Diskussionerna böljar. Vännerna följer Rubens direktiv och koncentrerar sig först på von Ogdenburg och von Grunwald. Ruben snirklar sig runt med fina ord blandade med lögner. Ingvald använder sin stora kroppshydda som sätter tyngd bakom sina underliggande hot. Wera använder sitt leende och sin kropp för att distrahera så att de tappar fattningen.
Bartol von Ogdenburg är den första som drar sig ur då han svimmar av skräck efter att ha hotats av Ingvald. ”Nu förstår jag varför Ruben ville ha med Ingvald.”
Mattias von Grunwald är näste man att förlora då han blir stående och tittar på Wera med en längtan och hunger i blicken. Detta efter att Wera fått ögonkontakt med adelsmannen samtidigt som hon lade till en riktig förförelsemanöver mot honom. Bara Marlene von Alptraum kvar.
Men det är inte så bara. Marlene har varit överhuvud för en mäktig adelsfamilj i många år och en mästare att delta i en verbal strid. Hon slår ut Gabriel så denne blir stum innan hon koncentrerar sig på Ruben. Wera känner att hennes så framgångsrika flirtiga tillvägagångssätt inte fungerar på ”Järngrevinnan” så hon försöker istället vara ett understöd till Ruben.
Efter en lång diskussion så hittar Ruben till slut en öppning och tystar Marlene von Alptraum. De har vunnit. Zacahrias Kneider fäller inte orden om att öppna eld. Men allt är inte vunnet i och med denna seger. Den uppretade folksamlingen står fortfarande och skriker på torget.

Ruben ger pöbeln en blick, vinkar åt Ingvald att följa med och går sedan emot folkhopen för att ta hand om nästa hot. Vid deras sida ansluter sig också Gabriel. Åter igen stämmer Ruben upp i sång när han närmar sig sina motståndare – Boris Lönnerman och Stanislav Schüssel. En sång om Averlands söner och döttrar.
”Ha, ha! Kör hårt Ruben. Mycket smart tänkt. Ingen i pöbeln kommer att attackera någon som sjunger om dem själva.”
Plötsligt ser Wera något i ögonvrån. I en gränd bredvid The Jorneys End står witchhunter Adele Ketzenblum tillsammans med Friedrich von Kaufman och Curd Weiss. Både Ketzenblum och Weiss håller i en varsin pistol som de pekar mot varandra. Deras ansikten visar att det ligger ett allvar bakom deras hotade kroppshållningar. Wera vänder om och går dit. Hon har bara gått något steg då hon märker att Werner kommer efter henne. Magikern verkar också ha sett vad som pågår i gränden.
På vägen till gränden hör Wera Grandmaster Hans von Leitdorf ropa efter en häst. När han får en häst hoppar han på riddjuret och ropar att han rider för att hämta sin armé utanför stadsportarna.

Atmosfären i gränden är så spänd som den först verkade. Ketzenblum och Weiss munhuggs samtidigt som Weiss har höjt sin vänstra arm. Ketzenblum säger åt Weiss att lägga ner vapnet då det är olagligt att hota en Templar av Sigmar vilket Weiss inte verkar bekymra sig om.
Wera går fram och påkallar deras uppmärksamhet:
”Ärade Witch hunter, ni behövs på torget för att hjälpa oss blidka pöbeln. Ni behövs för att förhindra ett blodbad om folket beslutar sig att storma The Journeys End.”
”Jag är upptagen. Von Kaufmann! Ni är arresterad för konspiration mot The Empire. Ge upp och kom med mig.”
Von Kaufman replikerar:
”Det är befängt! Jag har bara visat de artefakter som The Southöland Expedition tagit med sig från fjärran Lustria. Det är inte olagligt.”
Curd Weiss pekar fortfarande med sin pistol mot Ketzenblum.
”För att vara en byråkrat och administratör verkar Curd Weiss ovanligt lugn och orädd med att sikta med en pistol mot en witch hunter” tänker Wera.
Plötsligt ryker Werner till och går fram till Ketzenblum. Han påkallar sedan deras uppmärksamhet att han har fått syn på en gevärspipa i ett fönster som är riktad mot witch huntern. Adele blir blek när hon blir påkallad detta faktum men werner ställer sig mellan Ketzenblum och geväret.
”Flytta på dig, Werner” fräser Curd Weiss. Men Werner flyttar inte på sig.
”Avsluta dessa dumheter” säger magikern. ”Låt oss istället förhindra en massaker.”
”Okej. Vi sänker vapnen på tre. Ett… två… tre.” säger Ketzenblum.
Både hon och Weiss sänker sina pistoler efter tre. Weiss har även sänkt sin arm.
Wera slänger en blick mot fönstret och ser då att gevärspipan är borta.
Så slår insikten till hos Wera: ”Det är ett fönster på The Journeys End!”
Ketzenblum ger Weiss ett ilsket ögonkast innan hon vänder sig mot Wera och Werner:
”Då så. Låt oss stävja pöbeln.”

När trion kommer fram till mitten av Plenzerplatz finner de Ruben som förhandlar för fullt med Lönnerman. Kraven från agitatorn är enkla – ge folket i hamnen och Faust Quarter vatten från brunnen på Plenzerplatz annars stormar mobben de samlade adelsmännen och deras hus. För att säkerställa att det verkligen skar vill Lönnerman ha det skriftligen i ett dokument, attesterad av Tochfel. Wera ser att Schüssel backad undan och står en bit bort. Den brändskadade mannen ser rädd ut och kastar skrämda blickar mot Ingvald.
Ruben höjer rösten:
”Tochfel! Kom hit!”
Steward Tochfel kommer fram till Ruben som förklarar läget:
”Herr Lönnerman vill ha ett skriftligt dokument från er att de har rätt att få färskt vatten från brunnen på Plenzerplatz tre gånger per dag med början direkt." Tochfel nickar bara.
Ruben vill att han och Wera åker och stoppar Hans von Leitdorf att ta in sin armé i staden medan Werner och Gabriel säker ställer att dokumentet attesteras med villkoren som Lönnerman kräver.

Plötsligt dyker The Man in the Black Hood upp. Klädd i svarta kläder och med goblinmasken för ansiktet står hen på byggställning mot det nya Heindrich templet som skall byggas vid torget. Med när The Black Hood öppnar munnen så låter det fel. Rösten är svag och osäker när den stammande kräver att församlingen på torget skall ta dit Caspar. Weras misstanke att det är en bedragare blir bekräftad när ett antal Hooks medlemmar börjar ruska i byggställningen för att få ner mannen i masken. Det dröjer inte länge förrän mannen i mask med ett skrik ramlar ner från ställningen och rakt ner i famnen på de väntade gängmedlemmarna. Wera ser sedan hur masken tas av mannen och att han förs därifrån. När sedan ryktet når henne får hon höra det var en köpman vid namn Peter Gross som försökt lura de alla.

Plötsligt kommer Ketzeblum smygande upp bakom Wera och viskar i hennes öra:
”Ge dig av fort härifrån. Det kommer att bli bråkigt och stökigt här.”
Wera har svårt att inte gapa av förvåning. ”Varför bryr sig en witch hunter om vad som händer mig?! Tyvärr så kan jag inte backa nu. Jag och Ruben skall stoppa en armé.”

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 1 - Werner Lankdorf
Framgångar

Där står dom på Plentzerplatz och skådar när den enorma folkhopen drar fram, dom skanderar “Kaltes Klares Wasser, Eat The Rich och Every Mansion A Bonfire” hänförda av agitatorn Boris Lönnermann. Werner börjar få en känsla av rädsla och osäkerhet, det här kan sluta hur som helst om kanonerna börjar skjuta tänker han. Han hoppas att det inte blir så, om det inträffar då kan hans kära Heidi vara ett av hundratals oskyldiga offer. En bit framför folkhopen står 4 kanoner redo att avfyras mot folket, Zacharias Kneider står och väntar på order. Han tittar sig nervöst omkring, han börjar ropa om någon sett Kapten Baerfaust. Han får snabbt till svar att Kapten Baerfaust är kvar inne i Averburg för att hjälpa folket som är kvar där inne. Nu stiger Mattias von Grunwald, Bartol von Ogdeburg och inte minst Marlene von Alptraum fram till Zacharias Kneider, alla 3 börjar högljutt kräva att han ska avlossa kanonerna mot packet från hamnen. Steward Dagobert Tochfel står också där framme, han gör allt i sin makt för att inte Zacharias Kneider ska avlossa kanonerna. Han blir nedtystad av dom 3 adels personerna, som kräver att kanonerna ska dåna över Plentzerplatz. Vi står där och beskådar kaoset, plötsligt kommer Steward Tochfel springandes fram till Ruben. Han tar tag i Rubens arm, “Ruben Ulfman von Mohr du måste stoppa det här vansinnet” stammar han fram. “Du är den enda vettiga människa här som kan få ett slut på detta tok”. Ruben tycker själv att det här är ett vansinne, skjuta mot oskyldigt folk det gör man bara inte. Ruben Ulfman von Mohr och Steward Dagobert Tochfel kommer fram till dom 3 adelspersonerna, det uppstår en mycket het diskussion parterna emellan. Det hela slutar med att det utbryter en socialt ordkrig om vad som ska ske med kanonerna. På ena sidan står Bartol von Ogdeburg, Mattias von Grunwald och Marlene von Alptraum, som motståndare har dom Ruben Ulfman von Mohr uppbackad av Wera, Gabriel, Ingvald och Werner. Werner är inte delaktig i den verbala debatten. Han står lite bakom för att understöda med lite magi och kanske några kloka ord. Efter några hårda verbala påhopp, ger sig en förnedrad von Ogdeburg. Efter att han dragit sig ur diskussionen, är det von Grunwalds tur att ge upp. Nu står Marlene von Alptraum alldeles ensam mot Ruben, Wera, Gabriel och Ingvald, nu visar hon verkligen varför hon är överhuvud i familjen von Alptraum. Hon manövrerar ut Gabriel på ett elegant sätt, sedan ger hon sig på Ruben. Hon känner att Wera och Ingvalds argument dom kan hon handskas med, men Rubens är det lite mer tyngd bakom. Efter någon minut tittar Marlene von Alptraum med besviken blick på Ruben och säger, “Ruben Ulfman von Mohr du har knapphändigt övertygat mig för stunden att inte avlossa kanonerna, men om något skulle gå fel här ikväll. Då kommer du Ruben Ulfman von Mohr få stå till svars inför våra familjer och det kommer inte att bli nådigt”. Ruben tittar på Marlene von Alptraum och säger " Jag har full koll på situationen, det kommer att ordna sig jag lovar säger Ruben".

Ruben börjar gå fram emot den stora folksamlingen, tätt följd av Gabriel, Ingvald och Steward Dagobert Tochfel. Folksamlingen leds av Boris Lönnermann, han har en svårt bränskadad Stanislav Schussel vid sin sida. Diskussionen eskalerar sig snabbt till högljuda påhopp från Lönnermann. Werner kan se Grandmaster Hans von Leitdorf kasta sig upp på sin stridshäst, och rider mot södra porten. Där utanför murarna har von Leitdorfs arme sitt läger. Werner kan inte höra något som sägs, han står alldeles för långt bort. Werner kan av en slump se att Wera går iväg åt motsatt håll där folksamlingen är, han börjar gå efter henne för att se vad hon har på gång. Wera går mot tältet där explosionen inträffade, där står fortfarande Adele Ketzenblum och Curd Weiss och siktar på varandra. Friedrich von Kaufman bara står där och stirrar med tom blick. Wera går fram och börjar tilltala Friedrich von Kaufman, men får inget svar han är alldeles borta. Werner som inte hunnit så långt kan se att Curd Weiss står med handen i luften. Plötsligt kan Werner se en gevärspipa sticka ut från ett fönster på The Journeys End, geväret är riktat mot Adele Ketzenblum. Werner förstår snabbt att skytten bara väntar på ett tecken från Curd Weiss. Utan att tänka sig för skyndar sig Werner fram till Adele Ketzenblum, han ställer sig för Adele Ketzenblum så att gevärsskytten inte skulle kunna skjuta henne. Werner hör hur Curd Weiss höjer rösten “Werner förhelvete försvinn”. Men Werner står kvar, han börjar bli lite orolig för vad som ska hända. “Werner jag säger detta en sista gång, försvinn nu” säger en otroligt irriterad Curd Weiss. Nu börjar även Adele Ketzenblum bli uppretad på att Werner står så nära henne, “Werner vad fan håller du på med, försvinn annars skjuter jag skallen av dig”. Nu var Werner väldigt rädd för sitt liv, han hade ingen aning om vad som kommer hända honom. “Ärade Holy Templar av Sigmar det är någon i fönstret som siktar på dig med ett gevär” stammar Werner fram och pekar på fönstret. Nu ser han att Adeles ansiktsuttryck blir en aning skärrad. Wera ser vad som håller på att hända, hon vänder sig mot Curd Weiss. “Herr Curd Weiss det finns viktigare saker att göra ikväll än att stå och sikta på varandra, jag tror att bara Holy Templar av Sigmar Adele Ketzenblum kan få stopp på folkhopen som står en bit bort och är redo att bränna ner alla byggnader vid Plentzerplatz. Då kommer även ni att bli drabbad, så ta ert förnuft till fånga och sluta med det ni gör”. Werner tittar på Curd Weiss som fortfarande står med näven i luften, han stirrar på Wera med bestämd blick. Curd Weiss sänker armen sakta, “Jag håller med er, vi lägger ned vapnen för ikväll. Det finns ett större bekymmer för tillfället som kommer att drabba oss alla om vi inte får ett slut på det”. Adele Ketzenblum bakar bort en bit när hon ser att Curd Weiss sänker armen, samtidigt när han sänker armen kan hon se att gevärspipan försvinner från fönstret. Wera går fram mot Adele Ketzenblum, när Adele får syn på Wera kan Werner se att hon tycks känna igen Wera. Wera börjar samtala med en något skärrad Adele Ketzenblum. Werner börjar gå tillbaka till dom andra, han känner en rädsla för Adele Ketzenblum. Hon har hotat att skjuta skallen av Werner 2 gånger bara ikväll, så han är orolig att hon kommer göra honom illa på riktigt snart. Så han har bestämt sig för att försöka hålla sig undan henne. Så kan han höra Adele Ketzenblums röst bakom sig, “Werner, du följer med mig mot folkhopen. Och du går bakom oss” säger hon till Wera. Werner blir alldeles stel när han hör hennes röst, men han gör som hon sagt. När dom går där tillsammans viskar hon till Werner med en aningen skakig röst, " Jag får nog tänka om i fallet Curd Weiss han är en farlig och tuff motståndare. Vilken vågar trotsa en Holy Templar av Sigmar, och planera att döda en. Undra vilken gevärsskytten var"?

När dom närmar sig folkhopen har Ruben lyckats lugna ner den stora folksamlingen, han för ett samtal med Boris Lönnermann. Werner kan höra några röster från folksamlingen när dom anländer, “Titta en Witch Hunter, och vad fan har hon med sig”. Adele Ketzenblum höjer sin röst, hon säger några väl valda ord till folksamlingen. Werner nämner för Ruben att Grandmaster Hans von Leitdorf ridit mot södra porten, antagligen för att hämta sin arme. Ruben säger åt Werner att han ska följa med Steward Dagobert Tochfel och fixa ett skriftligt intyg åt Lönnermann. Själv ska han möta Hans von Leitdorf, innan han kommer fram med sin arme. Gabriel följer med Werner och Steward Tochfel mot Averburg, medan dom andra följer med Ruben. Innan Werner hinner sticka iväg, så berättar Adele Ketzenblum att hon måste tillbaka till Sigmartemplet och det fort. Werner bara nickar åt henne.

När Werner med sällskap kommer fram till Averburgs borggård ligger fortfarande röken av molnet tjockt, plötsligt hör dom en bekant röst skrika. “Nu känner jag igen dig din satans dorfer, du är Gabriel Sachs och nu ska du dö”. Det är Mattias von Grunwald som med draget vapen avfyrar ett skott mot Gabriel, skottet träffar Gabriel som börjar blöda en hel del. Nu springer Gabriel in i dimman för att kunna gömma sig för von Grunwald som tar fram sin andra pistol och skjuter mot Gabriel. Allt sker så snabbt, dom båda är borta på någon sekund. Werner tar beslut på att dom måste fortsätta in i Averburg och skriva intyget. När Werner och Steward Tochfel kommer ut på borggården igen, möts dom av en blödande Gabriel som lyckats lura bort Mattias von Grunwald. Dom kan höra hur han skriker efter Gabriel inne från dimman. När dom kommer ut på Plenzerplatz möts dom av Ruben och dom andra. Ruben, Wera, Ingvald, Hans von Leitdorf och Steward Dagobert Tochfel går fram till folksamlingen och Boris Lönnermann med det påskrivna intyget. Werner börjar plåstra om Gabriel, efter ett tag kan dom höra en jublande folksamling. Intyget innebär att folket i hamnen och Faust Quarter ska få färskt vatten 3 gånger per dag. Den stora folkhopen drar sig ner mot hamnen skrålandes och med vagnar med rent vatten. På Plentzerplatz får Ruben Ulfman von Mohr ta emot många adelsmäns beröm, för att förhindrat att deras egendomar bränts ner. Han får även mycket beröm av Kapten Baerfaust, som blir elak när han får höra att vissa ville att dom skulle avlossa kanonerna mot folket. Werner står stolt och nöjd på Plentzerplatz och tänker på vad hans vänner åstadkommit här ikväll, han är särskilt nöjd för Rubens skull. Så plötsligt dyker Pauli Frandrini upp. Han vill att Werner och Ruben skall följa med, det är brådskande……

View
The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 1 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
"Kaltes klares Wasser!" Del 1

Plenzerplatz är vanligtvis dunkelt så här dags. Lanternor utanför herrskapshusen skapar sfärer av varmt sken. Bortom dom försvinner snabbt dom flackande skuggorna i mörker. Men nu är ödestimman här.

Ruben, Ingvald och Werner står bakom kanonbatterierna som vaktar brunnarna på torget. Dom hör ropen från den rasande folkmassan: ”-Kaltes klares wasser!” Många hundra facklor får torget att lysa upp och Ruben tycker att han känner värmen från dom. Det är trots allt varmt och kvavt. Stormmoln hopar sig över staden. Skenet från Mannsleib kan inte bryta igenom. Det fallande trycket gör att soten från alla facklorna hänger kvar runt torget. Det börjar blåsa och gnistor flyger från fyrfaten vid kanonerna där mannskapet står redo med luntor för att tända kanonernas stubiner. Männen svettas av värmen och nervositet. Zacharias Kneider ryter åt sina män att stå redo att möta upprorsmakarna med Averländskt stål. Sen söker han av torget efter någon som kan ge ordern. Han tar vanligtvis bara order från kapten Baerfaust men kaptenen är inte här så vem ska han välja att lyssna på? Mobben skanderar att dom fina stadshusen ska plundras och några börjar klättra på murar och grindar. Privata vakter ställer ängstligt upp sig. Dom är vana vid att mota bort tiggare, inte stå emot hundratals uppretade hamnarbetare. Ruben är också orolig, det här kan gå väldigt illa. Han känner att pulsen ökar. Bartol von Ogdeburg, Mattias von Grunwald och Marlene von Alptraum, oroliga för sina stadshus, skyndar fram till Zacharias och beordrar honom att ge eld mot packet. Allt står och väger på en knivsegg.

Ruben tänker återigen att dom borde ha gjort något åt brunnarna för flera dagar sedan. Det här är Black Hoods verk. Ruben blir arg. Black Hood är bara en hycklare, framställer sig som Averheims hjälte, dom fattigas förkämpe, men i hens stora spel är dom alla förbrukningsbara. I efterhand kan det alltid hävdas att dom offrades på martyrens altare. Allt var så utstuderat.

Stadens steward Dagobert Tochfel försöker desperat nå fram till Kneider och få honom att inte öppna eld men Kneider ignorerar honom. Tochfel upptäcker Ruben och går fram till honom.
”-Ruben Ulfman von Mohr, jag ber er, ni måste få dom att inse galenskapen i detta.”
”-Varför ska jag ordna upp i andras röror jämt?” tänker Ruben men inser att han har sagt det högt.
”-Det blir inbördes krig om vi inte löser det här” fortsätter en upprörd Tochfel ”-Ni är vårt enda hopp von Mohr.” Ruben har redan förstått att han måste göra något men han behöver Wera. Var är hon? Eller, Caspar skulle också vara till stor nytta, men Ruben kan inte se honom heller. Så är Wera plötsligt där vid hans sida och istället för den uppfordrande, trotsiga min hon har använt sig av det senaste dygnet så ler hon. Det leendet kan få en man att göra vad som helst och Ruben känner sig stärkt. Precis den målinriktade charmen är vad han behöver nu. Han vänder sig mot Tochfel.
”-Om jag gör det här så är du skyldig mig en tjänst” säger han och pekar på Tochfel.
”-Ja, ja” svarar den stressade Tochfel frånvarande. Ruben härsknar till.
”-Jag menar det, vid Sigmar! Om jag så ber dig att hålla Morrs portar öppna så ska du göra det. Men nu ska du göra en annan sak för mig. Gå in i borgen och säkra maten. Få den hit.” Tochfel ser nu på Ruben som om han var en galning.
”-Men..men, det är vansinne. Det går inte att gå in där nu. Vadå för mat? Den gör ingen nytta nu.” Vid Ranalds krökta tofflor! Ruben börjar förklara långsamt och metodiskt men han når inte längre fram till mannen.

Black Hood har byggt sitt namn på handlingar med stor symbolik. Ruben hade inte tänkt att vara sämre. Inne i borgen står middagen som aldrig hann serveras. Kryddkorvar med äkta bladguld i, sauerkraut på vinäger från Loningbruck och honung från äppelblom. Till dessert skulle det serveras isade apelsiner med bretonsk cognac. Om Ruben klarade det här så ville han att det skulle talas i hamnen om att Ruben Ulfman von Mohr lovade folket att dom skulle få äta guld och han höll det. Han suckar, det är bara att ge upp det nu.

Han vänder sig till Wera och dom andra. Gabriel kommer och ansluter sig också. Dom gör snabbt upp en strategi. Dom måste ställa sina motståndares auktoritet i tvivel och få Kneider att lyssna på Ruben. Först ska dom med alla medel få von Ogdeburg och von Grunwald ur balans. Dom är mest högljudda och desperata och skapar en spänd stämning. Detta är Weras jobb. Sen kan dom koncentrera sig på Marlene. Ruben har gått i clinch med henne många gånger förut. Ingvald och Werner verkar som tur är tillräckligt nyktra efter mötet med weirdrootmolnet. Werner får agera som stöd och ge auktoritet till deras ord. Gabriel väljs också in att vara med. Om inte annat så för att han inte ska ställa till otyg på annat håll. Ruben ber dom också att hålla utkik efter andra som dom vet är underhuggare till Black Hood. Andra kanske tänker blanda sig i leken. Averheims framtid står på spel. Ett misslyckande är inte ett alternativ.

Ruben går fram till Marlene, von Ogdeburg och von Grunwald. Han vill fånga allas uppmärksamhet och få dom att lyssna på honom men han vill inte vara för aggressiv så att alla vänder taggarna utåt och blir defensiva mot honom. Ruben stämmer upp i en sång. Han använder en känd melodi men anpassar texten till stunden.
”-Kan du höra folkets sång, sången om unga arga män? Det är sången som förkunnar, du blir aldrig slav igen! När ditt hjärta börjar slå i samma takt som trummans slag då är dags att börja gå mot en morgondag!” Han tar upp refrängen och får några runt om att sjunga med. Rubens sång påverkar även deras motståndare som åtminstone inte öppet vill häckla ett budskap som framförs på detta sätt och så tydligt tar ställning för en rättvis hjärtesak. Sen leder Ruben an med all auktoritet han kan uppmana som överhuvud för sin familj och börjar argumentera med von Ogdeburg, von Grunwald och Marlene.

Wera, Ingvald och Gabriel tar initiativet. Marlene kan börja ifrågasätta sällskapet Ruben är i och sända bort hans allierade om hon får chansen. Tillsammans gör dom processen kort med von Ogdeburg och von Grunwald. Ingvald och Gabriel imponerar väldigt på Ruben. Ruben drar fram allt smutsigt, smått eller stort, som han har om männen och Wera håller von Grunwalds blick så han inte kan tänka på något annat än henne. Snart blir von Grunwald helt stum, fångad av Weras förföriska rörelser och Ingvald skrämmer von Ogdeburg så han svimmar. Ruben är nöjd med deras hänsynslösa utmanövrerande av männen. Snabbt och effektivt. Men dom kan inte låta bli att bli lite oroliga för den skräckinjagande Ingvald. Ruben och Werner undrar vad som kan hända om han skulle drivas för långt. Skulle Ingvald ge sig på Marlene är spelet slut.
Marlene är hårdhudad och inte lätt att få ur balans. Här hjälper inte Weras charm, Gabriels snabba, förvillande tirader eller Ingvalds skräckinjagande uppsyn på samma sätt som mot ringare män. När man tror att man har henne så slinker hon undan med ett motargument eller ett smicker. Hon överlämnar plötsligt en praktfull värja till Ruben som tillfälligtvis kommer av sig. Men till slut kan hon inte stå emot dom alla tillsammans. Ruben ser sin öppning och spänner ögonen i henne och påminner henne om allt han vet om henne och då ser hon plötsligt orolig ut och tystnar.

Ruben talar med Kneider, som redan ser situationen ur ett annat perspektiv, och stämningen mildras när männen vid batterierna slappnar av. Hotet är avvärjt för tillfället. En första seger är vunnen.

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 7, spelhelg 10
Bisarra händelser

IMG_2382.JPG

Trängseln var enorm och det rådde panik bland de välbesuttna som försökte ta sig bort från Plenzerplatz. Många hade vapen dragna, pistoler och värjor, som skydd om pöbeln skulle gå till attack. Ett par unga adelsdamer i chock, Wanda von Grünwald och Amelie von Steiner, eskorterades av baron Hanes von Mecklenburg till Sigmarkyrkan. Kyrkans stora portar var öppna och krigarprästen Unterlector Kurt Algirson stod med en Warhammer i händerna och föste in panikslagna adelsmän och borgare i kyrkan.
“Sigmar ska skydda er. Ingen panik medborgare. Kyrkan är helig mark. Om pöbeln sätter sin fot i kyrkan är det kätteri. Sigmar skyddar sitt folk. Ha förtröstan och drabbas inte av panik” ropade krigarprästen. Trots prästens myndiga stämma verkade dock inte de personer som flydde till kyrkan känna något lugn. Det fanns något speciellt i luften, en oro som aldrig tidigare drabbat Averheim så kraftfullt. Det var som om att i natt kunde allt brista, civilisationen kunde krossas av den annalkande stormen och anarkin ta över. Och i en sådan situation var det högst tveksamt om ens Sigmars hus kunde erbjuda skydd.

I källarkatakomberna under Sigmartemplet rådde både oro och förväntan. Hilda Fickmichspäter satt inlåst i en cell i rummet där Witch Hunterns skadade kompanjoner huserade. Männen beväpnade sig i oro och rädsla för vad som skedde där ute. Hilda var normalt sett en helt orädd person men i kväll kände hon både ångest och rädsla. Det krafter som var i rörelse var emot allt hon trodde på. Hon kunde förnimma undergångens skrämmande närvaro. Var det något Hilda Fickmichspäter uppskattade mer än något annat var det livet här och nu och alla dess möjligheter till upplevelser. Därför var tanken på död och förändring den mest skrämmande av dem alla.

I en närliggande källare och fängelsehåla under Sigmartemplet fanns dock en enorm eufori och förväntan. Cellen var liten, mörk och fuktig och rymde två personer som tycktes prata med 100 olika stämmor och röster. Agaton Coronis och Ignatius Jonns gravt muterade och förändrade kroppar syntes inte i det nattsvarta mörkret i cellen. Men deras röster var som en galen kakafoni från den mörkaste av febermardrömmar. Rösterna talade snabbt och intensivt. Ofta i falsett och i mun på varandra.
“Förändring, förändringens vindar blåser där ute”
“Ute är förändring men inne är det ingen förändring”
“Förändringen inne är ute och ute är inne”
“Vi är i Averheim, i Averheim”
“Tchar är här”
“Vi är här”
“Vi är många”
“Vi är få”
“Vi ljuger alltid, vi är konspiratörer”
“Vi ljuger aldrig vi är sanningen”
“Sanningen gör ont”
“Sanningen ger lycka”
“Averheim behöver sanning och förändring”
“Förändring behöver Averheim”
“Averheim behöver inget”
“Det är här nu”
“Råttmännen har det”
“De fick det”
“Nej de stal det”
“Konspirationer”
“Nej sanning”
“Det finns ingen sanning, bara förändring”
“Vi ljuger”
“Vi talar alltid sanning”
“Kosmos är oändligt”
“Kosmos finns inte”
“Galenskapen är oändlig”
“Vi är en”
“Vi är många”
“En mun är fler än två”
“Du ljuger”
“Den mörkaste sanningen”
“Vi är i Averheim”
“Nej vi är i ditt huvud”
“Ditt huvud är förändrat”
“The End Times är här”

Medan de galna rösterna talade i en mörk cell under Sigmartemplet förde de båda tileanska legosoldaterna, Pauli Frandrini och Rafael Vincente, Selena von Kusch, unge Lord Wilhelm och Niccolo Machiavelli i säkerhet. När flera personer desperat sökte skydd i Sigmarkyrkan och lyssnade på Unterlector Kurt Algirsons ord så förde tileanarna de personer som de var betalade att skydda snabbt förbi Sigmartemplet.
“Det sämsta vi kan göra är att stänga in oss med alla andra i Sigmarkyrkan. Där blir vi bara instängda och sårbara. Om folket stormar eller sätter eld på kyrkan kommer det att bli en massaker där inne. Vi måste bort från Plenzerplatz så fort som möjligt. Vi måste ta oss hem till herr Lankdorfs lägenhet på Sudenberg Strasse. Just nu är det det bästa stället vi kan söka skydd i. Das Wein Quarter kommer att vara lugnt i natt om folket plundrar stadshusen vid Plenzerplatz” sa Pauli Frandrini.
Ingen i sällskapet protesterade utan alla litade fullkomligt på legosoldatens omdöme, erfarenhet och professionalitet. Det var inte för intet som legosoldaterna från Tilea ansågs vara de bästa av alla i hela The Old World.

Gruppen trängde och knuffade sig fram för att kunna ta sig in på en sidogata som ledde bort från Plenzerplatz i riktning mot das Wein Quarter. Selena von Kusch höll unge Lord Wilhelm hårt i handen. Hon skulle utan tvekan ge sitt liv för sonen om det skulle behövas. I trängseln skymtade hon den korpulenta köpmannen Helmut Matter. Mannen svettades kraftigt och verkade vara panikslagen. Av vad Selena von Kusch kunde se försökte köpmannen ta sig till Merchant Guilds hus för att söka skydd. “Jag borde slita upp hans hals och äta hans organ. Låta honom lida som ett slaktsvin som tappas på blod. Höra hans desperata och plågade skrik” tänkte Selena von Kusch spontant. “Herregud, vid Verena vad är det jag tänker. Inte nu igen. Inte nu när jag behöver skydda min son. Verena ge mig kraft att stå emot mörkret, låt mig stå emot mörkret i natt. Jag är er ödmjuka tjänare som alltid följt er väg. Snälla gudinna ge mig kraft” fortsatte Selena panikartat att tänka. Attackerna kom tätare och tätare nu. Bara under The Garden Party hade hon fyllts av de hemska tankarna vid tre tillfällen. Och de blev bara mörkare och mer makabra varje gång. “Hur länge till ska min viljestyrka lyckas stå emot? Jag måste stå emot för Wilhelms skull. Bara några timmar till. En natt till och sedan är allt över”.

“Countess Selena von Kusch, ta er samman. Ni har drabbats av en ny attack. Tänk på Lord Wilhelm. ni måste vara värdig och stor i detta ögonblick. Din sons kandidatur är allt som räknas nu. När vi är i säkerhet sänder jag Pauli Frandrini att hitta Werner Lankdorf” viskade Niccolo Machiavelli i Selanas öra.
“Herr Machiavelli, vi behöver Ruben von Mohr också. Jag är rädd att Werner Lankdorf inte kan göra vad som krävs. Hans hjärta tillhör Verena. Han är god man. Ruben däremot är ambitiös och maktfullkomlig. Men han lyssnar på Werner. Werner måste övertala honom” sa Selena.
“Tänk inte på vad som måste ske just nu. Allt som spelar någon roll i detta ögonblick är att vi för Lord Wilhelm i säkerhet” svarade Machiavelli.
“Rösten säger åt mig att döda The Man in the Black Hood. Sluka hen och slita hjärtat ur bröstet. Varför har jag sådana tankar. Varför vill jag döda den person som gav mig Lord Wilhelm åter. Vid Verena varför drabbas jag av detta” viskade Selena i Machiavellis öra.
“Det är därför vi behöver Werner Lankdorf och Ruben von Mohr” svarade Machiavelli.
“Du måste alltid finnas vid Lord Wilhelms sida. Du och Werner Lankdorf” sa Selena samtidigt som tårar rann utöver hennes kinder.
“Jag lovar. Jag och Werner Lankdorf ska finnas vid Lord Wilhelms sida” sa Machiavelli.

De hade kommit ett par kvarter bort från Plenzerplatz när de sprang på en grupp av 10 män. Männen var klädda i slitna och trasiga kläder. De var smutsiga och beväpnade med påkar och dolkar. Utan tvekan en grupp från folkmassan som sökt lyckan genom att plundra i borgarkvarteren bortom Plenzerplatz. Ingen dum plan med tanke på att alla stadsvakter befann sig på Plenzerplatz. Gängets ledare en mager lång man i 40-års åldern utan tänder ropade
“Ge oss alla era ägodelar och ni får passera. Vi kan döda er om vi vill era rika svin”.
“De har en kvinna med sig. Jag har alltid drömt att få smaka adelsfitta” sa en annan man. Männen skrattade högt och rått. De gick skrattande fram mot Selena von Kusch sällskap. Selena kramade hårt Lord Wilhelms hand. Unge Lord Wilhelm darrade av rädsla. Niccolo Machiavelli drog en dolk från bältet. Pauli Frandrini och Rafael Vincente drog sina svärd.
“Så hur blir det, får vi pengar och fitta så får ni gå. Annars dödar vi er” sa råskinnens ledare.

På bråkdelen av en sekund, helt synkroniserade och utan att yttra ett ord gick de båda tileanska livvakterna till attack. Pauli Frandrini högg råskinnens ledare över den högra handleden så att handen flög iväg flera meter. Mannen skrek av smärta och snurrade runt samtidigt som blodet från handstumpen sprutade ned hans kamrater. Rafael Vincente utdelade två snabba hugg mot två andra män. Ett hugg snittade upp magen på en man som föll ned på marken med inälvorna synliga, det andra hugget halshögg den andra mannen. De andra råbusarna fylldes av skräck och chock av attackens brutalitet och flydde snabbt bort i riktning mot Plenzerplatz. De tileanska legosoldaterna hade varit enormt effektiva. Niccolo Machiavelli log. På ytan var de tileanska legosoldaterna kultiverade, vänliga och vältaliga. Men när något hotade vad de var betalda att beskydda var de effektiva och skoningslösa mördarmaskiner.

“Kom vi måste vidare, vi måste hem” sa Niccolo Machiavelli och tog tag i Selenas arm.
Selenas blick var fäst vid mannen som låg död på marken med inälvorna hängandes ur buken. Så mycket blod. Hennes blick blev dimmigare och hon fylldes av ett inre raseri. Banditernas ledare som fått handen avhuggen hade sjunkit ihop på marken av smärta. Han skrek högt. Selena slet sig loss från Machiavellis grepp och rusade fram mot den skrikande mannen. Hon riktade en spark mot mannens huvud och träffade honom över näsan. Det hördes ett krasande ljud när näsbenet knäcktes. Sedan satte hon sig över mannen och förde sina båda pekfingrar rakt in i mannens ögon. På bråkdelen av en sekund hade hon slitit ut båda ögonen ur mannens huvud. Hon höll ögonen i sina händer och stoppade dem sedan i sin mun och började tugga. Mannen skrek högt av smärta. Pauli Frandrini slet bort Selena från mannen och tvingade upp hennes mun. Han stoppade sina fingrar i hennes mun och slet sedan ut de söndertuggade ögonen som ramlade på marken. Samtidigt högg Rafael Vincente den skrikande mannen i hjärtat för att avsluta mannens plågor.
“Vid Myrmidia vad gör ni?” sa Pauli Frandrini med chock i rösten samtidigt som han skakade om adelskvinnan.
Lord Wilhelm grät som ett spädbarn och hela hans kropp darrade av panikattacken som drabbat honom efter åsynen av vad som hänt.
Niccolo Machiavelli styrde upp situationen och sa med bestämd stämma “Pauli och Rafael jag förstår att ni är chokade. Men ni måste förstå att Selena är sjuk. Hon är svårt sjuk. Vad som är viktigt nu är att vi skyddar och för unge Lord Wilhelm i säkerhet. Det ni ikväll beskådat stannar här. Verena och Myrmidia är våra vittnen ikväll och det är deras vilja att inget av detta kommer ut. Lord Wilhelm måste bli Averlands nästa Elector Count. Och jag och Selena har pratat om att hennes sjukdom inte får bli ett hinder för Lord Wilhelm. Om hennes fiender får reda på vad som hänt är Lord Wilhelms kandidatur förstörd. Men det finns en lösning på problemet som Selena och jag diskuterat. Pauli du måste bege dig till Plenzerplats och finna Astromancer Werner Lankdorf. Han är som du vet Selenas vän. Be Werner Lankdorf att även ta med sig Ruben von Mohr. Jag och Rafael ser till att Selena och Lord Wilhelm kommer hem i trygghet.”

Rafael Vincente och Pauli Frandrini såg på varandra. De nickade och gjorde sedan vad Machiavelli befallt. De var ytterst lojala och även i denna märkliga situation fast bestämda att i Myrmidias namn beskydda Selena von Kusch och Lord Wilhelm

En kvart senare satt Machiavelli med Selena vid köksbordet i Werner Lankdorfs lägenhet på Sudenberg Strasse 7. Selena såg trött, rädd och förvirrad ut.
“Jag minns inget Herr Machiavelli. Vad hände egentligen. Jag har bara minnesfragment av blod och skrik. Och jag har en konstig smak i min mun” sa Selena.
“I natt, kära Selena von Kusch, är det bäst för dig att inte höra Verenas sanning. Drick lite vin och skingra dina tankar. Lord Wilhelm är i säkerhet. Han ligger i sin säng. Och det är ju det som är vår viktigaste uppgift. Jag har låtit Pauli bege sig till Plenzerplatz för att söka upp Werner Lankdorf och Ruben von Mohr. De ska få lösa det problem som ni är. Vi gör det för Averland och för Lord Wilhelm”.

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 6, spelhelg 10
The End Times

IMG_2371.JPG

Harim och hans folk Strigany tycktes vara de enda som såg det komma. Averheim var som förbytt. Världen stod inför en omtumlande förändring. Var det värmen och bristen på vatten som fått folket att resa sig eller var det kanske något annat? Inflytandet från de kosmiska krafterna?

Kometen syntes allt tydligare på himlen. Den brann på himlen som ett rött klot och lämnade efter sig en tvåsvansad komet. Sakta svepte den in på himlen från öster och färdades sedan mot väster. I början syntes den knappt men snart kunde man ana den på kvällshimlen. Den färdades allt snabbare mot bakgrunden av tusentals gnistrande stjärnor.

Harim stod på Weavers Brücke och skådade ut över Avers mörka vatten där stjärnornas sken återspeglades. Från långt upp i staden, från de rikas kvarter runt Plenzerplatz kunde oljud och skrik höras från en stor samling människor. Harim uppmärksammade hur lugnt och tyst allt var här i Weavers District. Det var inte många personer på bron eller i kvarteren mot floden, knappt några alls. Faktum var att Harim aldrig sett så få människor i Weavers District som i kväll. Alla tycktes ha vandrat mot Plenzerplatz för att beskåda vad som var på gång. Revolutionen mot de rika och välbärgade. Det fattiga folkets resning.

Tidigare på kvällen hade personer från hamnen och der Faust Quarter kommit till Weavers District och agiterat att revolutionen var i antågande. Den sista dagen i Sigmarzeit skulle vara dagen då de fattiga reste sig mot de rika förtryckarna för att kräva rättvisa. Olga Junker hade samlat arbetarna från tygfabrikerna. De hade vandrat mot Plenzerplatz för att iaktta vad som skulle ske. Arbetarna från Weavers District var betydligt mer försiktiga än personerna från hamnen eller der Faust Quarter. De skrek inte ilskna slagord om att hänga adeln eller borgarna utan var mer åskådare för att se vad som skulle hända. Händelseförloppet skulle styra hur arbetarna vid tygfabrikerna skulle agera. Vissa skulle kalla dem opportunister, Olga Junker kallade dem realister.

Harim tänkte på samtalet han hade haft igår natt med Luna Raluca. Luna hade berättat att hon sett saker hända på himlen. Att Sakhmet flyttat på stjärnornas position och att månarna Mannslieb och Morrslieb rört sig på ett konstigt och högst oregelbundet sätt. Särskilt Morrslieb hade varit annorlunda. Morrslibs sjuka grönaktiga sken hade varit klarare än tidigare. Luna Raluca hade berättat för Harim att hon trodde att en komet snart skulle uppenbara sig på himlen, en komet liknande den som sågs på himlen vid tiden för Magnus the Pious för över 200 år sedan. Sigmars komet. Ett tecken för hopp och framtid för vissa, för andra ett tecken för undergång och död. “The End Times är här Harim. Världen är döende. Vår tid är slut. Undergången kommer från norr” hade Luna Raluca sagt till Harim.

Senare den natten hade Harim lämnat Strigany lägret för att bege sig till Doktor Moebius gods i Weavers District. Han hade knackat på dörren och Rita Schauspiler hade släppt in honom. Hon hade varit klädd i en teatermask föreställande en skogsnymf och varit naken på överkroppen. Inne i godset hade 100-tals vaxljus varit tända. Röda gardiner delade av rummen i rummen. Harim kände igen den distinkta sötaktiga doften av opium. Hung Foos opium. Många samlades för att jaga draken i Doktor Moebius gods när nattens timmar var som mörkast. Så var det nästan varje natt.

Ett par unga blinda pojkar med tomma ögonhålor, Hung Foos pojkar, hade tagit Harim i handen och fört honom till Doktor Moebius. Doktor Moebius hade suttit i ett badkar av marmor uppställt mitt i den stora salongen med Elitsa och Dina vid sin sida. I badkaret låg ett antal tomma vinflaskor och flöt. Harim rodnade inte för nakenheten. I Striganys kultur var nakenhet något naturligt och inget att skämmas över. Det var en stor skillnad mot averländarnas prydhet. Men Doktor Moebius var inte som en vanlig averländare, han var frispråkig och orädd.

Harim berättade för Doktor Moebius vad Luna Raluca hade sagt tidigare på kvällen om The End Times. Doktor Moebius hade haft ett märkligt leende på läpparna när Harim talade. Han inspirerades och fascinerades tydligen av berättelsen. Vad som sedan följde var högst märkligt. Det hela började med att Doktor Moebius klev upp ur badet. I en hand höll han en flaska Loningbruck Ruby och i den andra en gul solros. Naken ställde han sig på en stol och började att prata entusiastiskt inför sina gäster.

“Lyssna gott folk. Inatt är det den näst sista dagen i månaden Sigmarzeit. Låt oss leva den här natten som om den vore den sista i våra liv. För vem kan veta vad framtiden har i sitt sköte? Min vän Harim har talat med sitt folk Strigany. Och det ska gudarna veta, det folket har mer kunskap än några andra i detta land om vad som väntar oss alla. Petra Luna Raluca har sett tecknen. Vår värld är döende. Vi ska alla dö. The End Times är här. Den sista tiden som poeten Nostredamus skrev om. Men bör inte vi kära vänner gå före händelserna och dö här och nu? Jo det ska vi göra symboliskt här i natt. Vi ska möta den mörkaste döden, vi ska ta steget in i Morrs rike i natt. Men bara för att när solens första värmande strålar återvänder samla våra sista krafter och tillsammans gå in i ljuset igen. Vi ska trotsa döden. Vi ska leva och frodas. För det är det vi är till för. Att leva när andra går under. Vi ska dö här i natt så vi inte behöver frukta döden imorgon. Vi är konstnärer! Vi är Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre. Bara vi kan se döden i vitögat och återvända till den materiella världen med glädje. Vi är de utvalda. Vi ska trotsa “The End Times” med vår livskraft. Vi ska se in i mörkret och styra det. Vi är livet. Men låt oss först dö…..vi ska alla dö om än bara symboliskt här i natt. Bara genom döden kan vi återvända och omfamna livets storslagenhet".

Harim såg med stora ögon på vad som som sedan hände. Doktor Moebius gick runt och målade allas ansikten svarta med en tjock färg som luktade tjära. Det fanns ungefär 15 gäster i godset och Harim kände de flesta. Bland hans teatergrupp återfanns August van der Wreijstwiik, Dina, Elitsa och Silas Hornblower. Bland gästerna fanns även kulturpersonligheter som Rita Schauspieler, Lisa Winkelmann, Frau Heidi och den tileanska cirkusdirektören Doktor Vittori.

“Den svarta färgen på era ansikten symboliserar döden. Låt oss alla känna döden ikväll. Upplev och få ut alla era skräckfyllda känslor inför det oundvikliga. Slutet som väntar oss alla. Släpp ut er ångest och låt den måla era innersta tankar. Vad vi skapar inatt är konst. Upptäckten av vad som väntar när The End Times nalkas. Strigany folket har alltid sagt att kometen i skyn symboliserar domedagen. Sigmariterna tror att det är ett tecken av hopp. En signal från Sigmar själv att samla folket i en mycket svår tid. Mina vänner, jag vet inte vem som har rätt av Striganys eller Sigmariterna. Men låt oss lära mer om oss själva inatt. Våra tankar och känslor inför döden. Låt nattens upplevelse bli en inspiration för oss alla. Inspiration att skapa poesi, litteratur, teater, musik och sång passande en döende värld på väg mot undergången. Låt oss finna det vackra, det vemodiga och det känslosamt passionerade. Låt oss skapa som aldrig förr. Mina damer och herrar. Jag är Doktor Moebius och i natt ska vi resa in i våra själars mörkaste vrår. Vi ska lära oss mer om oss själva. Välkommen till “Leben im Mortis”. Mörker mina vänner, mörker". När Doktor Moebius blev tyst föll mörkret över herrgården. Alla ljus släcktes. Tunga gardiner drogs för fönstren och alla gäster sökte upp en plats i herrgården för att symboliskt dö på. Alla gick till en egen plats eller ett eget rum. Vissa gick upp på vinden, andra ned i källaren och några la sig i någon av herrgårdens salonger och rum. Men alla var ensamma där de var för att symbolisera ensamheten i dödsögonblicket.

Harim hade varit rädd. Hjärtat hade bankat frenetiskt i bröstkorgen som om det ville bryta sig ut och fly. Han hade i mörkret sökt sig till Doktor Moebius tesalong och lagt sig under bordet i rummet. Mörkret var totalt och det gick inte att se något. Harim låg på en tjock matta och han kom ihåg att Dina en gång berättat att mattan var tillverkad i Araby och att symbolerna på mattan var skyddssigill för att hålla illasinnade ökenandar borta. Karavan köpmännen som reste över den stora öknen, al-Sahar, i Araby brukade sova på sådana mattor på nätterna. Nu skulle Harim symboliskt “dö” på en sådan matta. Harim kände paniken komma, ångesten av att dö. Han hörde ett kvinnoskrik från herrgårdens övervåning eller vind. Det lät som Rita Schauspieler. Harim kunde höra att hon även skrek ut “Jag vill inte dö, jag vill inte dö”. Det var tydligen fler som drabbats av ångest i denna makabra föreställning regisserad av Doktor Moebius. Harim slöt ögonen, försökte finna ett inre lugn och bekämpa rädslan. Han bad tyst en bön till Sakhmet. Tänkte på den gången för några år sedan när han och hans far besökt Helfurt på sensommaren. De hade kommit för att sälja får till byborna. På kvällen, när de satt runt lägerelden och utbyte information om klanernas tillstånd, hade en vacker kvinna från Castle Helfurt kommit ned i byn. Hennes hud hade varit kritvit och helt slät. Hon var mycket vacker och klädd i en röd klänning. Lady Lydia var hennes namn. Hon hade pratat med hans far och gett honom några silvermynt. Sedan hade hon gått fram till Harim och viskat i hans öra “Harim, var inte rädd för döden. Det finns ett liv efter. Det är jag ett bevis för. Din far säger att du ofta talar om döden och känner rädsla inför den. Men kom ihåg Lady Lydias ord – döden är bara början”. På något märkligt sätt hade Harim funnit trygghet i de märkliga orden från adelskvinnan. Den fruktan och de tankar han som ungt barn hade haft för döden hade sakta försvunnit efter kvällen i Helfurt. Och på någon mystiskt sätt fann Harim tröst i Lady Lydias ord när han nu låg under bordet i tesalongen för att dö. Harim kände hur rummet sakta tycktes bli kallt. Han kände hur hans egen andning blev allt mer lugn och stillsam. Händer och fötter kändes bortdomnade. Efter ett tag kunde han inte heller känna sin kropp. Allt var mörkt och Harims tankar tycktes allt mer avlägsna och diffusa. “Jag håller på att dö” tänkte Harim. Han kämpade inte emot utan omfamnade kylan och döden. Snart andades han knappt längre och världen tycktes upplösas.

Ingenting.

“Jag är död”.

Ett ljussken. En tunnel.

En komet över öknen. Karavaner.

Ett sniffade ljud. Något rörde sig i intigheten. En mörk skugga. Ondska. Uråldrig.

“Själen jag måste rädda min själ”.

Harim slog huvudet i bordsskivan när han hastigt satte sig upp. Det smärtade enormt. Han skrek av skräck. Skrek som ett spädbarn. Hans ögon var fyllda av tårar och hela kroppen skakade. En gardin drogs bort och genom fönstren kunde stjärnorna ses på natthimlen men dagen var i antågande. Rummet var varmt igen. Vid fönstret stod Doktor Moebius och log. “Harim var inte rädd. Du lever igen. Vad du upplever nu är bara dina innersta känslor av döden. Du har upplevt döden men kommit tillbaka. Du är bland vänner nu. Kom Harim, ta min hand så går vi till den stora salongen. Vi samlas alla där för att dela våra upplevelser” sa Doktor Moebius.

När Harim kom in i den stora salongen var alla redan där. Alla utom Elitsa. Ett par lyktor var tända. Folk satt i fåtöljer eller låg på mjuka madrasser som var utspridda på golvet. Dina höll om Rita Schauspieler som tycktes ha drabbats av en panikattack. Doktor Vittori stod i ett hörn av rummet och stirrade med tom blick in i väggen. August van der Wreijstwiik låg på en madrass i fosterställning och grät. Silas Hornblower satt vid pianot och tryckte hela tiden på två tangenter om och om igen. Ljudet var galet, psykotiskt.

“Doktor Moebius, var är Elitsa?” frågade Harim och tittade upp mot doktorns ansikte.
“Hon är kvar i skuggorna” svarade Doktor Moebius kryptiskt.

Vad som sedan följde var en märklig session som pågick till gryningen och solens första välkomnade sken. Var och en berättade om sin upplevelse om döden. Folk grät, skrek och höll om varandra. De sökte tröst. Berättelserna var mörka och märkliga. Alla hade sin egen historia att berätta om döden. Doktor Moebius gick runt och höll om var och en som berättat sin historia. Han gav tröst och uppmuntran. Att använda mörkret de upplevt för att finna inspiration och skaparglädje. Att vända de mörka tankarna till något positivt. Att skapa konst och kultur på en helt ny nivå.

Tankarna på händelserna natten innan försvann och Harim kände den varma kvällsvinden i ansiktet. På Weavers Brücke kändes alltid vinden starkare. Det fanns inga hus eller byggnader för att stoppa vinden mitt på bron. Folkmassans vrål från de rika kvarteren i stadens centrum hördes tydligt på bron. Harim undrade vad som skulle ske i natt. Skulle allt gå fredligt till eller skulle våldsamheter utbryta? Skulle blod och död täcka Averheims gator? Sorg och förtvivlan? Plötsligt kände Harim en kall hand som tog tag i hans hand. Det var Elitsa. Hon var klädd i gråa kläder och hade en huva för ansiktet. “Elitsa, var tog du vägen igår natt? Du var inte med när alla samlades i salongen” undrade Harim.

Elitsa smekte Harim över kinden med kalla fingrar och svarade “Jag vandrade i mörkret. I skuggorna. Jag tog mig allt djupare in i dödens mörka rike. Utforskade vrår och gömda skrymslen av psyket där ingen normal människa vill vara. Jag möte den dansande mannen i svart – Morrs herald. I just denna stund dansar mannen i svart på en undanskymd plats vid Plenzerplatz. Men han kommer sedan att gå till Friedrichshafen Platz för att avsluta sin dans. Det är så han alltid gjort. Men skillnaden från tidigare är att detta är hans sista dans. Dödsdansernas dödsdans. Die Totentanz. Dansen som inleder The End Times. Sedan när dansen slutar kommer den tvåsvansade kometen synas allt tydligare på himlen. Sigmars hoppfulla komet för vissa, undergången för andra. I detta ögonblick är det nog bara du och jag och ditt folk som ser det lilla klotet som rör sig över himlen, men snart kommer hela Averheim att kunna se det. En sak kan jag lova dig Harim. Alla som föds imorgon, den första dagen i Sommerzeit, kommer att vara förändrade. Djur eller människa spelar ingen roll. De kommer alla att bära mutationen med sig. För vissa kommer den visa sig vara fysisk för andra är den psykisk”

“Så min vän, ta min hand så vandrar vi tillsammans mot Friedrichshafen Platz och möter Morrs herald. Sedan skådar vi mot himlen för att se den tvåsvansade kometen i all dess prakt” sa Elitsa.

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 5, spelhelg 10
Att bräka som en get

IMG_2370.JPG

Mitt i rummet var ett pentagram ritat i vit krita och i getblod. Det doftade kraftigt och fränt från en sötaktig rökelse som även täckte rummet i ett lätt dimmoln. Fönstren mot Plenzerplatz var täckta av mörka tjocka gardiner. Det enda ljuset kom från den stora ljuskronan i taket där över 20 levande ljus var tända. Från torget utanför hördes ljudet av en enorm uppretad folkmassa som skanderade slagord mot de rika. Men de två männen i rummet fäste ingen vikt vid folkmassans argsinta skrik. De var helt upptagna av ritualen.

Ferenc von Alptraum och Kristian Ascbeck satt nakna bredvid varandra precis utanför pentagramet. Deras kroppar var helt täckta av rödmålade symboler och runor. I mitten av pentagramet låg en död svan. Vingarna låg utsträckta åt varsitt håll, halsen var sträckt uppåt och benen nedåt. Allt upplagt som en stjärna i den femuddiga pentagonen.

Kristian Ascbecks ögon var helt vita utan pupiller, och tyckes stirra in i oändligheten. Ferenc von Alptraums kropp började sakta lyfta från golvet och levitera. Han satt i skrädarställning och svävade ungefär en decimeter ovanför golvet. Kristian mässade med en ljus gäll röst, helt olik hans vanliga mörka dova stämma “Ljuzzzimbar elrichhh Tzaar. Luminen arch sxendriiitch. Universialiis Terribles. Zzimmminen arch Imagus. Illzwicch kixsh. Ziimbar werq. Deamonic werum”.

Rummet tycktes koka av dold energi. Temperaturen steg snabbt och männens kroppar dröp av svett. En svag doft av svavel kunde anas. Plötsligt antändes svanen och den började brinna. Lågorna var blåa som havet och istället för eldens knaster hördes ett vinande vindljud. Först lågt och lugnt men sedan sakta tilltagande som om en storm var i antågande. Kristian fortsatte att mässa men tvingades nu skrika för att överrösta vindens tjut. Svanen tycktes sedan explodera i ett kraftigt ljus av regnbågens alla färger och även av färger som inte existerade i den materiella världen.

Allt blev tyst.

Det var som att tid och rum upphört att existera.

Ferenc tycktes sväva fritt högt upp i himlen. Rummets konturer kunde inte längre urskiljas. Det enda som existerade var en blå oändlig sfär. Lika oändligt och ogreppbart som universum.

Kristian stod upp och flöt fritt i tomrummet. Han sträckte sina händer ovanför huvudet och symbolerna och runorna på hans kropp lyste kraftigt i rött.

Ett svanhuvud, med en lång blå hals, kom ringlande ut ur intigheten. Halsen tycktes oändligt lång och det var tydligt att perspektiven inte längre var logiska. Den materiella världens fysiska regler gällde inte här. Svanens gula näbb närmade sig Ferenc von Alptraum och viskade något. Ferenc ansikte förändrades plötsligt och antog formen av en getabock. Getabocken bräkte åt svanen som i sin tur fortsatte att viska hemligheter i adelsmannens öra.

Den kosmiska vindens hemligheter.

Temperaturen sjönk och rummet materialiserades återigen. Pentagramet var kvar på golvet men svanen var helt borta. Ferenc och Kristian vaknade till liv. Deras kroppar var täckta av svett och deras ögon lyste av utmattning. De föll båda ihop sida vid sida och andades tungt och ansträngt som om de sprungit en mil i hög fart.

Det var Kristian som med ansträngd stämma bröt tystnaden “Ferenc vad viskade svanen i ditt öra?”.

Det tog ett par minuter innan Ferenc fick kontroll på andningen och kunde svara “Kristian, det finns tre olika demoner i staden. Herr Liebling som gömmer sig i Weavers District, Doppelgängern som helt öppet vandrar bland oss och den befjädrade demon som The Purple Hand frammanat. En befjädrad demon som besatt en av personerna som just nu befinner sig på Plenzerplatz. Dessutom dansar heralden i skuggorna i just detta ögonblick”.

Kristian lät som ett nyfiket och förväntansfullt barn när han ivrigt frågade “Berätta min vän, vem är det som den befjädrade demonen besatt?”

Ferenc svarade med ett märkligt omänskligt bräkande, likt ljudet från en getabock. Kristian satte sig hastigt upp och svarade “Det hade jag aldrig kunnat gissa. Men i vilket syfte och varför? Vad är The Purple Hands plan?”

Ferenc fortsatte att bräka.

Vid Plenzerplatz rådde kalabalik. Skräckslagna adelsmän och borgare flydde i vild panik samtidigt som personer med mer sinnesnärvaro drog vapen för att försvara sig mot pöbelns raseri. Rop om att kanonerna borde öppna eld hördes.

Vid “The Journeys End” dansade en ensam man helt obemärkt i skuggorna.

En annan man hade siktet inställt på att skjuta Adele Ketzenblums huvud i bitar.

I just detta spända ögonblick rusade Marlene von Alptraum fram till sergeant Zacharias Kneider. Hon var fast besluten om att ge order om eldgivning. Men för ett kort ögonblick tappade hon koncentrationen och slogs av tanken på hur mycket hon föraktar och hatar sin son Ferenc. Ett hat som hon närt ända från den stunden då den nyfödda Ferenc öppnade munnen för första gången. Men inte för att likt ett nyfött spädbarn skrika utan för att bräka som en get.

View
Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 4, spelhelg 10
På väg mot hämnd

IMG_2362.JPG

Masken var svart som natten. Den var blankpolerad och glänste svagt i lanternans sken. En skräckinjagande maktsymbol formad som ett ondskefullt leende goblinansikte. Symboliken var tydlig, masken representerade Averlands urgamla arvsfiende sedan Sigmars och Siggurds dagar.

Med darrande händer satte hen masken för ansiktet. Den passade perfekt. Ett precisionsarbete in i minsta detalj.

Det var en väldigt varm kväll. Solen hade gått ned för två timmar sedan men värmen tycktes inte ge med sig. Ungefär 100 meter bort, i riktning mot Plenzerplatz, hördes ropen från en enorm folkmassa. Det var som om hela staden var i uppror denna sista kväll i Sigmars månad.

Hen svepte den svarta kåpan över ansiktet. Tyget var tjockt och värmen var nästan olidlig. Svetten rann under masken och andningen var tung och ansträngd. “Jag får inte drabbas av astma nu, inte nu när allt står på spel” tänkte hen.

Mannen i den svarta kåpan började gå efter husväggarna i das Wein Quarter i riktning mot Plenzerplatz. Ett par barn fick syn på personen med den skräckinjagande masken och sprang rädda därifrån.

Mannen i den svarta kåpan log under sin mask när barnen flydde. Känslan av makt och skräckinjagande respekt rusade genom huvudet. Peter Gross skulle få hela Averheim att darra. En bedragen man ute efter hämnd. The Enemy Within var på väg.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.