
Tidigt på morgonen, strax innan solen gick upp över Averheim, knackade det hårt på dörren till Ruben Ulfman von Mohrs stadsresidens.
Ruben vaknade och han kände sig både trött och irriterad. Natten hade varit väldigt påfrestande och han hade endast lyckats sova ett par timmar på soffan i salongen. Gabriel hade arbetat ihärdigt hela natten med att stycka och bära bor tjuren som de tidigare på natten hittat i Rubens säng. Hela huset från Rubens sovrum till salongen, trappan och köket, hade nu blodspår av Gabriels makabra arbete.
Nu hade dorfern, av ren och skär utmattning, somnat i en fåtölj mitt emot soffan där Ruben sovit. Ruben såg på dorfern med både beundran och avsmak. Beundran för det ihärdiga arbetet och för Gabriels kyla och handlingskraft i situationen. Avsmak för att dorfern sov med öppen mun, med saliv rinnande utefter mungipan, samtidigt som han snarkade högt. Gabriels kläder var blodiga och en äcklig och avskyvärd stank av slakt och blod omgav honom. Ruben suckade tungt och insåg att fåtöljen förmodligen var helt förstörd. Ruben la också märke till att Gabriel sov med öppna ögon men att ögonen nästan var helt täckta av en vit hinna. “Vad är det med den mannens ögon, högst märkligt” tänkte Ruben.
Knackningarna fortsatte frenetiskt och Ruben tänkte precis ropa efter Nellie Metternisch att hon skulle öppna dörren. Sedan kom han ihåg att Nellie nu var “pantsatt gisslan” hos The Honourable Guild of Assassins. Pantsatt för en överenskommelse som Ruben nu bittert ångrade. “Jag lyckades visserligen avstyra mordet på Giselbert Kuhn, men varifrån fick jag den avskyvärda idén att mörda Giselbert från början? Men stackars Nellie har de ändå i förvar tills dess jag betalat hela skulden” tänkte Ruben.
Knackningarna fortsatte ihärdigt. Gabriel var så utmattad att han inte vaknade. Ruben släpade sig därför med trötta och tunga steg till ytterdörren och öppnade.
“Ambassadör von Mohr?” sa en man i tidiga 30-års åldern. Mannen var smal och klädd i svarta byxor och en gul skjorta. På huvudet bar han en enkel svart hatt. På skjortans bröst fanns von Leitdorfs heraldiska symbol, en gul-svart örn, broderad.
”Ja, det stämmer" svarade Ruben myndigt. “Vad vill ni mitt i natten?”
“Jag ber om ursäkt om jag väckte er herr ambassadör. Men det är inte längre natt utan tidig morgon. Jag kommer med ett brev från Baron Kastor von Leitdorf, baronen vill att ni läser brevet omedelbart och att ni sedan följer med mig till von Leitdorfs residens”.
Budbäraren lämnade över ett förseglat brev till Ruben och väntade på svaret.
Ruben bröt sigillet och vecklade långsamt upp brevet. Hans händer såg nog stadiga ut för en utomstående betraktare men Ruben darrade inombords av stress och oro. Han bara önskade att gryningen skulle föra med sig lite andrum. Men det blir aldrig som man har tänkt sig.
En inbjudan med ett löfte om ett förmånligt erbjudande? Vad var det Quintus hade i kikaren nu? Tankarna rusade genom Rubens huvud. Han orkade inte med några mer intriger nu. Den gamle räven hade Rubens kulor i ett skruvstäd. Så var det bara. Hade han berättat för Kastor och Hans vad Giselbert hade sagt? Ruben orkade inte tanken på att också Hans von Leitdorf skulle se honom som en mördare. Ruben hade lovat dom sin röst i valet så kanske Quintus hade nöjt sig med det utan att behöva gå och skvallra för Kastor och Hans.
Ruben var fortfarande uppskakad efter mötet med lönnmördarna och det makabra fyndet hemma i sin egen säng. Han hade förväntat sig en reaktion från Grosz men ångesten var inte desto mindre för det. Ett dubbelspel började ta form i Rubens huvud men han ville gärna slippa tänka på Friedrich Grosz just nu. Det var inte ett möte han såg fram emot.
Von Leitdorfs var fortfarande mäktiga. De skulle vara goda allierade. Men vad skulle det vara för skillnad mot att vara strykhund åt Marlene! Å andra sidan hade Rubens fördomar om von Leitdorfs många gånger kommit på skam. Dom kunde vara hetsiga men Ruben hade börjat tycka om dom. De var belevade, intelligenta människor och verkade ha ett genuint intresse för Averlands välgång. Ibland önskade Ruben bara att få glömma allt, bara göra som han blev tillsagd och inte tänka på sin politiska överlevnad. Bara gå på middagar och fester, briljer med sina historier och sin sång och kurtisera unga damer. Och fiska i gryningen. Ja, just det, det var det han skulle göra nu!
”-Gott, vänta här. Jag ska bara klä mig” sa han till mannen. Ruben klädde sig raskt i sin fiskarmundering med knäbyxor och väst. Han tog en bredbrättad hatt med rund kulle gjord av kalvskinn från en vit kalv och med en grön plym liggande på brättet. Den hade han fått av baron von Tasswinder. Det var varmt. Hatten skulle skydda gott mot solen nere på den vida Aver. Innanför dörren tog han sin enkla, flätade fiskarväska och sitt metspö. Så följde han budbäraren ut genom dörren. Värmen var som en vägg. Solen stod lågt så det var fortfarande skuggor i dom vita gränderna mellan herrskapshusen men varmt ändå. I den lilla fiskarväskan hade Ruben en pipa och ett par stopp tobak. Man behövde tålamod för att fånga dom stora fiskarna.
Budbäraren såg aningen förvånad och stressad ut när han såg Rubens klädsel. Han harklade sig och sa:
“Ambassadör von Mohr…jag antar att ni läste brevet noggrant. Jag är övertygad om att det i brevet stod att ni omedelbart skulle följa med mig till von Leitdorfs residens. Baron Kastor von Leitdorf önskar träffa er omgående. Inte för att det är min sak, men är inte din…hmmm klädsel…lite, jag menar, lite opassande…hmmm för ett möte med Baron Kastor von Leitdorf”. Budbäraren var röd i ansiktet och pannan glänste av svett. Att tala till en adelsman på detta sätt var något han verkligen inte var van vid. Men ordern han fått av Quintus von Griffonstein hade varit glasklar. Att leverera brevet till von Mohr och sedan omedelbart eskortera adelsmannen till von Leitdorfs residens. Vad skulle Quintus von Griffonstein säga om ambassadör von Mohr kom till mötet klädd i fiskarkläder?
Samtidigt som budbäraren nervöst väntade på adelsmannens svar passerade flera vagnar på den kullerstensbelagda vägen utanför Rubens hus. Vagnarna var dragna av välmående oxar och hästar och kärrorna var fullastade med varor som skulle till den stora marknaden vid Plenzerplatz. Bland varorna fanns gröna pumpor, gyllenröda tomater, salladshuvuden, rovor, gröna äpplen, stora krus med vin, stora runda ostar, burkar med honung, ägg, färskt kött och fisk och vackra blombuketter i olika färger. Bönderna från byarna kring Averheim passerade här tidigt varje morgon för att leverera sina produkter till marknadsstånden. Överflödet av mat och läckerheter var slående. De rika hade pengar och endast de färskaste och bästa produkterna var gott nog för herrskapsfolket runt Plenzerplatz.
Ruben brydde sig inte så mycket om tjänarens invändningar. Inte behövde han förklara sig. Han hade flera anledningar till att klä sig som han gjort. Om Quintus trodde sig ha köpt en vara som han kunde göra som han ville med så trodde han fel. Ruben tänkte inte spela med i något spel. Ruben ville också visa att om Kastor inte kom med något seriöst erbjudande utan bara ville förödmjuka honom så hade han bättre saker för sig. Ruben var faktiskt också baron nu. De var jämlikar. Inte tänkte han spela rollen av ett offer heller. Livet skulle levas även om det var tungt. Vidare så var det så att om det kom till heta diskussioner så var floden, och fiske, enkla och jordnära nöjen. Det var något som förenade Ruben och Hans. Även en sådan liten markering kunde vara nog för att ge Hans sympatier för Ruben och splittring i trion han skulle möta. För Ruben personligen var det dessutom en sorts hedersbetygelse. Han höll von Leitdorfs i hög aktning och för Ruben var detta ett sätt att visa att det var vad de hade att säga som var det viktiga och inte yta. Men om de skulle se det på samma sätt som han det visste han inte. Det kunde lika gärna vara tvärtom. Så mindes Ruben också en pajas på Friedrichhafen platz från när han var liten. Carolus P kallades han. Han var skäggig och hade en förkärlek för vin och därav en röd näsa. Inga av barnen tyckte att han var så väldigt rolig. Han var mest retsam. Fast det var spännande när han häcklade vuxna som gick förbi. Han brukade säga ”-Alltid retar det nån.”
Till sist så var Ruben faktiskt sugen på att fiska.
Men det var sant att det verkligen inte var tjänarens sak att kommentera vad Ruben hade på sig. Skulle han sätta honom på plats? Nej, att sätta folk på plats bara för att man kunde det kunde ha den otrevliga egenheten att slå tillbaka på en själv. Så Ruben bara sa:
”-Seså, visa väg gode man. Och se till att hålla dom där djuren undan mig.”
Budbäraren fann sig i situationen och insåg att det inte var passande att fortsätta kommentera adelsmannens klädsel. Han lydde Rubens uppmaning att visa vägen och började promenera, i rask takt ett par steg framför Ruben, i riktning mot Plenzerplatz. De gick över det stora torgets marknadsplats. Det var redan intensiv aktivitet där med vagnar fullastade med varor, dragdjur och handlare. Marknadsstånd restes överallt och varor av allehanda sorter packades av vagnarna och lades fram på bord. Frau Berith Schmekt hade redan börjat rosta mandlar i en stor järngryta och i marknadsståndet bredvid packade Frau Kellner upp sina delikata och nybakade honungskakor täckta av ett tjockt lager med socker. Doften av dessa godsaker fick det att vattnas i munnen på Ruben och han visste av egen erfarenhet att redan innan lunchtid skulle delikatesserna vara slutsålda.
I folkmyllret på torget kom Ruben återigen att tänka på gycklaren Carolus P. Förutom att han var vältalig så var han också en stor vinkännare. Därför åtnjöt han en respekt och uppmärksamhet på stadens årliga vinfestival som han aldrig fick annars. Andra tider på året var det ingen som tog särskilt mycket notis av honom där han låg i rännstenen. Han hade till och med skapat ett uttryck som var väl känt i Averheim: ”Spruch Stosset an!” Det betydde att sjunga ut sin skål med kraft och han använde det ofta som slutkläm när han hade övertygat dom församlade om sin dom över vinet. Varför tänkte han på honom nu och vem var han? Ruben tänkte att han kanske hade lärt mer av den mannen än han själv anat. Han hade ofta besökt Friedrichhafen platz och studerat ord, blickar och poser. Skulle han behöva sina färdigheter nu?
Efter att de passerat marknadsdelen av Plenzerplatz så tornade den mäktiga Sigmarkyrkan upp sig. En byggnad i gotisk stil som var både imponerande, storslagen och skrämmande på samma gång. Redan fanns det en liten kö med människor vid kyrkans portar som väntade på att Disciple Kurgan skulle påbörja försäljningen av avlatsbrev. Bredvid Sigmarkyrkan låg Shallyas vitmålade tempel och hospital. Det mest slående var templets smala höga torn som var lika högt som Sigmartemplets kupol. Fyra unga Shallya-noviser matade duvorna framför templet med brödsmulor, rester från den tidiga frukosten noviserna intagit innan dagens första bön. Längre bort på gatan hördes det ihärdiga ljudet av hammarslag från byggarbetsplatsen där templet till Handrich restes. Full aktivitet rådde och hantverkare lastade av stora kärror med tegel som levererats från Stefan Nefsteins tegelfabrik. Ruben rös till av obehag då han hastigt och omedvetet slängde en blick på Lena Steinhägers praktfulla stadshus som låg granne med byggarbetsplatsen. Det var ett hus han aldrig mer ville sätta sin fot i igen. De passerade även von Alptraums, von Grünwalds och von Tuchtenhagens praktfulla residens innan de kom fram till von Leitdorfs magnifika stadshus som var omgivet av en bastant och nästan tre meter hög mur av mörk sten. Husets vitkalkade väggar lyste och liknande en glänsande pärla i morgonsolen. Byggnaden var i fyra våningar med två små torn av mörk tegel på framsidan. Utanför järngrindarna stod två vakter i von Leitdorfs färger. De var beväpnade med hillebarder och bar välputsade och glänsande bröstplåtar. I bältet hade de varsin pistol. På huvudet bar vakterna en ståtlig svart hatt med en gul fjäder i brättet.
Vakterna öppnade utan ett ord järngrindarna och ställde sig i stram givakt när budbäraren och Ruben passerade in på innergården. Innergården bestod av en vacker och välskött trädgård med blommor i rött och gult. Ruben kunde se ytterligare fyra vakter på innergården, varav två av dem hade var sin stor, svart, skräckinjagande stridshund, Tilean-Man-Eaters, i koppel. På en liten bänk under ett parasoll vid husfasaden satt ambassadör Quintus von Griffonstein. Han var propert och stilrent klädd. När han såg Ruben reste han sig upp och gick fram för att hälsa. Handslaget var fast och utstrålade både självsäkerhet och auktoritet. Med ett brett leende sa Quintus;
“Välkommen herr ambassadör, Baron Ruben Ulfman von Mohr. Vi har ju en vana att träffas väldigt ofta du och jag nu för tiden och det gläder mig att ni hörsammat Baron Kastor von Leitdorfs önskan om ett möte. Jag förstår att ni undrar vad detta möte ska handla om. Är det ytterligare en konspiration eller fälla för att vi ska styra era handlingar? Men var inte orolig käre vän. Det här är ett möte utan några baktankar alls. Det här är ett möte som kan gagna både er personligen och släkten von Mohr mer än ni någonsin kan ana” Quintus tystnade och log. Ett par sekunder av märklig tystnad följde. Precis när Ruben öppnade munnen för att tala fortsatte Quintus att ta till orda. Han lutade sig fram och var så pass närgången Rubens ansikte att nästippen nuddade Rubens. Sedan viskade han
“Var inte orolig käre vän. Jag har inte berättat vare sig för Kastor eller för Hans att du ströp Selena von Kush. Det enda jag sagt till dem är att jag har en hållhake på dig som gör att du nu är fullkomligt lojal mot familjen von Leitdorf. Varken Kastor eller Hans är intresserade av att veta något mer. Men det är just nämnda händelse som gjort att jag lagt ett mycket gott ord för dig i Kastors öra. Du är en handlingens man Ruben. En man av ambition, otålighet, stil och klass. Du är som jag, vi är varandras likheter du och jag. Se bara hur du är klädd inför mötet med Kastor. För att visa din självständighet och påvisa ditt oberoende har du brutit mot konventionerna och klätt dig som om du skulle ut på en fisketur på Aver. Det visar att du inte vill att någon trampar ned dig, inte ens Quintus von Griffonstein. Det kallas värdighet och stolthet och det gillar jag mer än du kan ana. Så min käre vän, ska vi gå in till mötet med Kastor och Hans. De väntar på oss i Marius gamla kontor på tredje våningen. Du hittar ju dit så efter dig min herre” sa Quintus och vinkade lätt med handen i en uppmaning för Ruben att gå in i huset.
Två trappor ledde, från var sitt hörn av framsidan, parallellt med väggen, upp till en liten terrass. Trapporna bildade en triangel på fasaden med marken som bas och pekande på huvudingången. Ruben tog den högra trappan och kom upp på terrassen. Två kvinnor som höll på att skura mosaiken på golvet avslutade genast sitt arbete, reste sig upp och neg. Mosaiken hade naturmotiv med slingrande växter och blad och fantasifulla djur. Dörrarna stod öppna. Ruben gav kvinnorna en lätt nickning och gick in i huset.
Ruben visste att det här huset inte bara var ett lättsinnigt lyxbygge. Hans hade visat honom huset när Ruben var liten. Dom vackert ornamenterade dörrarna var järnbeslagna och innanför hängde två bastanta ekbjälkar som kunde sättas för dörren på insidan. Inte nog med det, alldeles innanför dörrarna började en brant trappa som gick upp. Väggarna och taket bildade en välvd korridor. Där var det ytterligare mosaiker som avbildade scener ur ”Deus Sigmar”. En handfull män kunde hålla den här trappen länge med hjälp av sin upphöjda position. Det troliga var dock att försvararna inte ens skulle behöva göra sig besväret att gå ner i trappan. Det var mördarhål i taket med jämna mellanrum där försvararna kunde beskjuta inträngare med armborst eller hälla kokande tjära eller vatten över dem. Dessutom fanns det galler som kunde sänkas ner från övervåningen, ett vid dörren och ett högst upp i trappen. Därmed fångade man fienden i korridoren. Detta var en plats att dö på.
Skulle de fånga honom? Det trodde han inte men för säkerhets skull väntade han in Quintus som kom flåsande bakom honom. De kom upp i en stor, rund hall med välvt grovhugget tak i sten. Det kändes lite som att vara i en vinkällare. Det var inte en så remarkabel hall. Den var enkel. Man hade undvikit att bygga med trä som ju är brännbart. Trots det var tegelgolvet konstfullt lagt och polerat. Här var det dörrar till andra rum. Ruben visste att det under dem låg kök och förråd i två våningar men i de våningarna var det lågt i tak och trångt. I de två herrskapsvåningarna var det högt i tak och stora fönster. Men fönstren hade bastanta luckor. På denna våning var det salonger, kontor, bibliotek och ett kapell bland annat. Rakt fram var det en bred trappa som ledde upp till nästa våning. Ruben blev denna gång inte visad till det sidorum där han och Werner hade fått lämna ifrån sig sina vapen till Lisstadt förra gången han var här. Det rummet var ett förgemak till utrymmena ovanför trappan och hade tillgång till mördarhålen och gallren. Där var det några små rum för stationerade soldater. Antagligen hade judical champion Lisstadt ett rum där också och Ruben föreställde sig att det där även stod ett piano.
Ruben fortsatte upp för trappan. Nu kom de till början av en lång korridor. Här var det mer flärdfullt utsmyckat med skinande träpaneler, gobelänger och höga dörrar med pelare på sidorna, också i trä, allt konstfullt marmorerat. Dörrarna ledde in till sovrum, badrum och familjens matsal. Det var bara ett fåtal gånger Ruben hade varit här och aldrig i familjen von Leitdorfs privata sfär. Men alla gäster som kom hit gick igenom här för att komma till den fjärde våningen där den stora festsalen låg. Det var en hög hall helt byggd i trä med loftsbjälkar och takstolar i taket som hade utskärningar föreställande von Leitdorfs rovfåglar som, med skriande gap och uppspärrade klor, hotfullt stirrade ner på besökare. Där var det höga fönster med färgat glas, trägolv som glänste som glas och målningar längs väggarna. De avbildade Averlands vackra landskap med böljande sädesfält, blå himmel, prunkande trädgårdar och pittoreska bondgårdar, solrosor och vinstockar, svindlande bergspass med snötäckta bergstoppar och förstås den mäktiga floden Aver, givaren av allt liv.
Men det var till våningen under som Ruben skulle denna gång. Och det var något helt annat. Festhallen kunde offras i ett anfall men den tredje våningen var gjord för att stå emot mycket. Den tredje våningen stack ut något utanför våningarna under. Detta gjorde också att festhallen kunde byggas större. Tredje våningen var däremot inte hög och hade kvadratiska gluggar hela vägen runt huset. Detta för att kunna ha en bra överblick över området runt omkring, både nära huset och långt bort. Längst bort i korridoren på andra våningen var det ett stort fönster där man kunde se Weawers District och Aver långt där nere. På var sida om fönstret gick två trappor upp mot festhallen. Men till tredje våningen var det en liten dörr i panelen som inte var lätt att finna om man inte visste var den var. Ruben väntade in Quintus som öppnade dörren och med en gest bad Ruben att stiga in.
Innanför var det bara en liten avsats och sedan en smal trappa som ledde uppåt. Den var inte lång. Ruben kom upp genom golvet mitt i ett enormt rum. Den uppgående solen lyste honom rakt i ansiket genom gluggarna på östra sidan och han var tillfälligt bländad efter mörkret i trappan. Bredvid hålet där trappan kom upp låg en stor lucka med kraftiga beslag som kunde läggas för hålet. Ruben hade som sagt varit här nyligen med Werner men då hade det varit mörkt och endast upplyst av ett par ljus. Här fick man intrycket av att det var en blandning av jaktstuga och soldatkasern. Hela våningen utgjordes av detta enda rum. Det var lågt i tak. Väggarna var i sten och fyra tjocka stenpelare bar upp det stora kvadratiska taket. Genom pelarna måste det gå rökgångar för där fanns fyra kaminer. Golvet här var också i tegel och nött genom många år av användande. På väggarna hängde vapen, och inte gamla rostiga klenoder utan välskötta svärd, yxor och armborst av god kvalitet. Med jämna mellanrum hängde också heraldiska sköldar med olika insignier. Här och var på golvet låg det kohudar och älgskinn. Det stod även en del enkla bord och stolar uppställda.
Ruben vände sig till höger, mot söder, och där vid ett magnifikt skrivbord, stod Kastor von Leitdorf och Hans von Leitdorf och väntade på honom. Solens strålar föll på dem. Kastor var utsökt klädd i kläder av senaste snitt i lila och svart. Han bar värja. Hans var klädd i sin ordens uniform och bröstplåt, respektingivande som alltid. En känsla hade kommit sig smygande på Ruben men nu kände han den påtagligt. Han hade blivit högst medveten om att han befann sig i hjärtat av den anrika familjen von Leitdorfs maktsfär. Själv var han en ensam person från en liten adelssläkt. Men dock inte obetydlig försökte han intala sig själv. Han drog ett djupt andetag och vandrade fram mot männen. Kastor höjde på huvudet och synade Ruben men hans min avslöjade inte mycket. Det såg ut som att han valde att acceptera Rubens klädsel som en kuriositet. Hans däremot bara log vänligt och skakade roat på huvudet som om han erinrade sig den charmiga men uppstudsiga pojke som han kände ifrån när Ruben var liten. Styrkt av detta log Ruben brett och svepte av sig sin stora hatt och bugade sig djupt för dem i tur och ordning:
”-Ers nåd, baron och ärade grandmaster. Det är en ynnest att få vara här. Jag var just på väg ut på en fisketur när ert bud nådde mig. Jag dröjde inte utan begav mig genast hit. Alltid till er tjänst. Vad kan jag göra för er och för Averland?” sa Ruben så morskt han kunde och såg sig sedan omkring för att se om det var tänkt att han skulle sitta någonstans.
“Baron Ruben Ulfman von Mohr, angenämt att se er. Jag ber om ursäkt för det tidiga mötet, men tid är tyvärr en bristvara i dessa tider. Slå er ned” sa Kastor von Leitdorf samtidigt som han med sin högra hand gav Ruben tecken att slå sig ned i mitten av de tre stolar som var uppställda längs skrivbordets ena långsida. På Rubens högra sida satte sig Hans von Leitdorf och på den vänstra Quintus von Griffonstein. Kastor själv slog sig ned på andra sidan av skrivbordet. Det var uppenbart att Ruben med sin placering rakt mittemot Kastor var centralgestalt i mötet.
“Jag antar att ni både är förvånad och spänd över vad detta möte ska innebära. Måhända känner ni en viss fruktan och förmodligen, och med all rätt, är ni även på er vakt. Averheim fullkomligt kokar av intrigspel och den stora frågan är ju vem kan man lita på” sa Kastor samtidigt som han blev tyst i några sekunder för att ge Ruben tillfälle att smälta de inledande orden. Sedan fortsatte han prata.
“Baron von Mohr, jag har kallat er till detta möte av den enkla anledningen att mina båda närmsta och mest förtrogna medarbetare, helt oberoende av varandra och ovetande om vad den andre svarat, föreslagit dig till en väldigt speciell post. Grandmaster Hans von Leitdorf och ambassadör Quintus von Griffonstein är fullkomligt eniga, och tro mig det är något som inte inträffar allt för ofta” sa Kastor och log. Det var uppenbart att von Leitdorfs familjeöverhuvud njöt av situationen och sakta men säkert portionerade ut sitt budskap. Han gjorde återigen en konstpaus för att låta Ruben ta in hans ord.
“Averheims framtid och öde ska snart avgöras i konklaven i Streissen. En ny Elector Count ska väljas. Jag är ju som ni mycket väl känner till en av tronpretendenterna. Men jag kan endast bli vald om jag spelar det politiska spelet till fullo. Att bygga allianser och få inflytande är allt som räknas inför omröstningen i valet av en ny Elector Count. Och det är här du kommer in Ruben Ulfman von Mohr. Jag vill att du blir familjen von Leitdorfs nästa ambassadör med uppdrag att bygga hållbara allianser för framtiden som gör att jag blir vald till Elector Count” sa Kastor.
Återigen blev Kastor tyst för att under ett par sekunders tid iaktta Rubens förvånade reaktion. Innan Ruben hann säga något fortsatte Kastor.
“Jag förstår att det är många tankar och frågor som snurrar i ditt huvud just nu. Så låt mig klargöra en del saker. Jag ska tala helt öppet och utan förskönande omskrivningar. Som person är jag eftertänksam och jag fattar inga förhastade beslut. Jag lyssnar alltid på vad mina rådgivare, Hans von Leitdorf och Quintus von Griffonstein, har att säga i en fråga innan jag fattar mina beslut. Tre personers klokskap och synpunkter ger bättre underbyggda beslut. Hans von Leitdorf är den stora krigaren, en praktisk lagd man som dessutom är en djupt troende sigmarit. En klok sigmarit som inte drivs av extremism eller enfaldighet. Hans är rådgivaren som representerar dygd, moral och rättrådighet, som drivs av omtanke för Averland och dess folk. Men han har en nackdel och det är att han ibland drivs av sina känslor och i stundens hetta kan agera utan att tänka efter. Det är ju något som ni själv fått erfara von Mohr, det var ju tack vare din klokskap och dina övertalande ord som vi undvek en öppen konflikt med familjen von Alptraum. Sedan har vi Quintus, min ambassadör och tillika ränksmidare. En person som har talets gåva och som älskar intriger och spelet bakom lyckta dörrar. Ingen behärskar Averlands politiska spel som Quintus gör. Han utför de smutsiga handlingar som varken jag eller Hans vill kännas vid. Det är inget som jag är stolt över och mitt samvete har många gånger varit tyngt över den skada och det lidande Quintus intrigerande har åsamkat andra personer. Men det är så politiken alltid har fungerat i Averland, ränksmideri och intrigerande har alltid varit centralt för den person som vill erövra eller behålla makten. Det är ett faktum som varken jag eller Hans kan ändra på, hur gärna vi än skulle vilja det. Men jag och Hans kan tygla och dämpa Quintus värsta excesser. Vi utgör motpolen och försöker finna medelvägen genom vår moraliska kompass. Men utan Quintus färdigheter och kompetens skulle vi sedan länge vara överkörda, utmanövrerade och krossade av våra konkurrenter. Man kan säga att vi tre lever i symbios med varandra i syfte att stärka familjen von Leitdorfs inflytande och därmed Averlands väl och ve” sa Kastor.
Återigen blev det tyst några sekunder innan Kastor fortsatte med sin monolog.
“Men vi har kommit till en punkt där Quintus intrigerande har gått för långt och blivit en belastning för familjen von Leitdorf. Jag tror inte att jag kan bli Elector Count med Quintus vid min sida. Han har blivit allt för avskydd och hatad för att vi ska kunna vinna nya sympatier och anseende. Med Quintus som ambassadör kan vi inte längre skapa nya allianser byggda på ömsesidigt förtroende. Vi kan med Quintus endast tvinga och utpressa oss till makt. Och det är inte hållbart för ett styre som vill förändra och ha folket med sig. Nu har hans rykte dessutom dragits rejält i smutsen genom det ogenomtänkta och ej av mig sanktionerade utspelet om kapten Markus Baerfaust. Jag, Hans och Quintus är därför rörande överens om att Quintus ska träda tillbaka. Och det är där du kommer in von Mohr”.
Kastor nickade lätt åt både Quintus och Hans. Det var Hans som först tog till orda. Han vände sig mot Ruben och sa:
“När Kastor i enrum och i förtroende frågade mig vem jag ansåg skulle vara bäst lämpad som ny ambassadör för familjen von Leitdorf tvekade jag inte utan nämnde genast ditt namn Ruben. Du är ung, intelligent och extremt karismatisk och vältalig. Två gånger har du övertalat mig att hålla tillbaka mina känslor och inte agera förhastat. Den första gången förhindrade du ett krig mellan von Leitdorfs och von Alptraums. Den andra gången räddade du Averheim från att kastas in i ett blodbad vid Plenzerplatz. Du är en statsman ut i fingrarna. Du har moral och värdighet. Jag vet naturligtvis att det florerar rykten om din karaktär. Att du ibland förlorar kontrollen och hänger dig åt dryckenskap och kvinnoaffärer. Men vid Sigmar, ingen människa är perfekt! Vi begår alla misstag och gör saker som vi ångrar. Men så länge vi håller de sigmaritiska idealen närmast vårt hjärta och ber om förlåtelse och gör bättring så kan vi bekämpa våra svagheter, laster och misstag. Vi kan komma ut som bättre och starkare människor. Den som säger sig aldrig ha syndat eller begått några moraliska misstag och sedan inte är man nog att erkänna det kan inte heller kalla sig för en sann sigmarit. För även vår gud och beskyddare Sigmar Heldenhammer begick misstag och syndade när han vandrade i vår värld. Men han lärde sig av vad han gjort och blev på så sätt en bättre människa. Det är så jag ser på dig Ruben, du är en stor man men med svagheter och laster, precis som alla andra. Och du är den klokaste person jag kan tänka mig att ha vid min sida nu när det politiska spelet går in i en ny fas i Streissen”. Grandmaster Hans von Leitdorf tittade Ruben djupt i ögonen och blev sedan tyst. Ruben slogs av att den store krigaren var tårögd och uppenbart känslosamt påverkad av sitt eget tal. Det fanns en enorm känsla och passion bakom de ord han precis framfört.
Sedan tog Quintus till orda.
“Ruben von Mohr jag vet att du ser på mig som en giftorm och intrigmakare. Och jag förnekar det inte alls. Det är en sådan person jag är. Jag har pressat dig sedan du blev ambassadör för von Kaufman. Tryckt på för att du skulle utföra ODRAS smutsiga arbete och om smutskastningen av von Heine skulle misslyckas var planen att göra dig till syndabock. Jag har även lyckas få dig i mitt järngrepp genom att få min informatör, Giselbert Kuhn, att berätta en hemlighet om dig så avskyvärd att jag bokstavligen äger din röst i Elector Count valet. Men jag har inte berättat vad din hemlighet är för vare sig Kastor eller Hans. De vill inte och de ska inte få veta. Det erbjudande du har fått idag är helt frivilligt. Tackar du nej till att bli von Leitdorfs ambassadör så har jag uttryckligen och bestämt fått order av Kastor att inte använda hemligheten för att tvinga dig att lägga din röst på von Leitdorf. Ditt val ska ske av helt fri vilja. Varför, undrar du säkert, har jag föreslagit dig att bli min efterträdare? Det svar jag gav till Kastor när jag fick frågan var följande. Du är en otroligt ambitiös person, du vill bli någon och lyfta familjen von Mohrs namn och ära. Du vill göra det som din far och bror misslyckats med. Jag vet att du har hårda nypor om det så krävs och att du ibland gör saker som du ångrar efteråt. Men du agerar och du är inte rädd för att agera. Det är en beundransvärd egenskap i politik. Att våga och spela högt. Dessutom har du en enorm social begåvning och du har talets gåva. Hur många i Averheim har besegrat Marlene von Alptraum i en verbal duell? Din hemlighet, som jag nu råkar känna till, fick mig att förstå att du kan göra saker som inte ens jag vet om jag skulle vara förmögen att göra. Men du gör det inte av ondska eller illvilja utan för att du tror att du agerat rätt. Vem är jag att döma om vad som är rätt eller fel rent moraliskt? Du har samtidigt en hederskodex som jag vet att Hans uppskattar, en hederskodex som jag själv ofta saknat. Det gör att jag är fullkomligt övertygad om att du kan bli en bättre och större ambassadör för familjen von Leitdorf än vad jag någonsin varit. Jag beundrar din handlingskraft och jag kan inte tänka mig en bättre efterträdare. Jag träder tillbaka för Kastors och familjen von Leitdorfs skull. Jag är en “persona non grata” i politiken, en belastning för von Leitdorfs. Jag är en gammal och trött man. Men om du behöver mina råd och mitt mentorskap kommer jag att finnas där för dig, men bara om du ber om det" sa Quintus.
Återigen blev det några sekunders tystnad innan Kastor tog till orda.
“Några avslutande ord innan jag ska låta dig tala von Mohr. Jag vill innerligt att du blir min ambassadör men jag önskar det inte bara för min personliga vinning. Jag önskar det även för Averlands framtid och välgång. Just nu råder en vild och smutsig maktstrid mellan tronpretendenterna. Alla vill bli Elector Count men för vems vinning? För deras egen skull eller för deras familjers ära? Jag vill bli Elector Count för Averlands skull. Har du hört de andra kandidaterna prata om politik och vad de vill åstadkomma om de blir valda? Svaret är tyvärr nej då de alla drivs av egna agendor baserade på egennyttan. Om jag blir vald till Elector Count vill jag åstadkomma följande. För det första vill jag återupprätta den heliga alliansen mellan adeln, Sigmarkyrkan och de självägande bönderna. Det som varit ryggraden och styrkan i provinsens historia. Vi behöver stärka Sigmarkyrkan men det ska vara en Sigmarkyrka som bygger på öppenhet och tolerans. Tider av religiöst förtryck hör till det förflutna. Det är mitt mål att få Warrior Priest Krieglietz att tygla sina extrema tendenser och åsikter. Det är Hans von Leitdorfs version av sigmaritisk tro som ska ledsaga oss, men vi kommer att behöva Krieglietz stöd i konklaven. Vi behöver Sigmarkyrkans dygder och tro för att besegra Averlands yttre och inre fiender. Grönskinnen rör sig igen både i bergen och på landsbygden och oheliga kulter med mörka agendor konspirerar i städerna. Folket behöver tron på Sigmar för att enas och känna hopp. För det andra behöver vi stärka böndernas ställning i provinsen. De ger oss mat och de förser den averländska armen med sina söner och hästar. Jag vill att bönderna ska få en permanent plats i det inre styrande råd som jag tänker inrätta om jag blir vald. Men jag litar inte alls på Nicklas Pürfurst, han är bara en egoistisk skojare som försöker sko sig själv. Averland behöver en ny och rättrådig bondeledare. I det styrande rådet, där jag själv kommer att vara ordförande, tänker jag även erbjuda plats till de två övriga högadelsfamiljerna. Både von Alptraum och von Grünwald ska sitta i mitt råd, jag vill styra med dem och inte mot dem. Där ska även Sigmarkyrkan ha en permanent plats. Averlands lågadelfamiljer ska också få en plats i rådet. Den familj som ska vara lågadelns representant ska väljas vart tredje år genom en öppen omröstning. Det betyder att rådet kommer att ha sammanlagt sex platser. Jag tänker inte vara en envåldshärskare utan rådet ska fatta beslut i alla för Averland viktiga frågor. Rådet ska vara beslutande organ med majoritetsbeslut. Endast om rådet är oenigt, med tre röster mot tre, ska jag i egenskap av Elector Count ha den utslagsgivande rösten. Dessutom avser jag att ta ut betydligt mer i skatt av den växande köpmannaklassen. Borgarnas rikedom och makt ökar i mycket snabb takt. Men det skapar spänning i de tre största städerna Averheim, Streissen och Pfunzig. Fattigdomen bland den fattiga stadsbefolkningen är enorm. Folk svälter och kriminaliteten växer lavinartat. Vi behöver därför beskatta borgarna hårdare, pengar som sedan ska gå till primärt två ändamål. Det första är att förstärka den averländska armen och de större städernas stadsvaktstyrkor. Det andra är att se till att städernas fattiga får mat och rent vatten. Ingen ska behöva svälta i Averland. Vi har mat till alla. Vi är The Empires kornbod. Det Baron Ruben Ulfman von Mohr är mitt politiska program och jag hoppas att du vill bli min ambassadör och hjälpa till att förverkliga detta. Nu vill jag höra dina reflektioner och tankar” sa Kastor.
En lång tystnad följde. Ruben var verkligen helt förbluffad. Det här hade han inte väntat sig. Hans strupe kändes alldeles torr. Eller satt han och gapade med munnen öppen? Han måste samla sig.
”-Eh, har ni något att dricka? Jag tror jag behöver vatten.” Quintus hällde upp vatten i en tennmugg och räckte till Ruben. Ruben drack girigt av vattnet. När han satte ner kruset både log han och rynkade pannan om vart annat och han fick nästan tårar i ögonen. För det första kunde han inte låta bli att känna sig rörd. Att höra att någon uppskattade hans färdigheter och integritet, och det till på köpet från människor som Hans och Kastor von Leitdorf, var som när man var liten och ens mor kramade om en när man hade ramlat av hästen och skrapat sig. Ruben var så upprymd så han hade kunnat säga ja på en gång. Men så började han tänka på allt som komplicerade det hela. Alla som han hade gjort olika avtal med. Alla som litade på honom. Sen var det ju frågan om detta var någon slags fälla också. Ett maktspel. Att Quintus skulle gå i pension och slå sig till ro och odla solrosor hade han väldigt svårt att tro på. Det argumentet var det svagaste. Och hade det här något med Rufus att göra? Och vad skulle farmor säga?
”-Tillåter ni?” sa Ruben och tog fram sin pipa och tobak ur väskan. Kastor nickade. Ruben drog ett djupt andetag och andades ut. Sen började han stoppa pipan. Så tog han till orda.
”-Jag är djupt rörd och tacksam över ert erbjudande. Jag har stor respekt för er alla och det att ni har övervägt mig för denna post är en stor ära. Det att Hans så förbehållslöst har gett mig så goda vitsord gör att jag inte kan göra annat än att ta detta på djupaste allvar. För jag hoppas att han tillåter att jag räknar honom som en vän. Det är mörka tider och om mitt enda bidrag var att se till att män som grandmastern fanns där för oss så skulle jag vara nöjd. Men, till att börja med, är ni inte rädda för att jag kunde vara till en ännu större belastning än Quintus? Min familj är en magnet för ondsinnade rykten både runt min far och min mor. En bedragare som påstår sig vara min mor har snärjt både von Heine och prinsessan Gabriella. Förutom det så har jag och mina vänner varit tvungna att ha att göra med platser och personer som är förknippade med dessa oheliga kulter som du talar om Kastor. Om jag började arbeta för er så skulle Marlene viga sitt liv åt att snoka reda på allt smutsigt på mig som hon kunde komma över. Och det är bara början. Vi har kommit något på spåren som har kallas ”folket under oss”, varelser som Snorre Knutson säger är ärkefiender till dvärgarna och som de slagits mot i årtusenden. Människor kan lönnmördas mitt på ljusan dag i en fullsatt rättssal. Övervåningen på ett hus kan förintas utan att lämna ett spår på våningen under. När börjar de vädra en snokande adelsman? Men det är fortfarande inte det värsta. Ni har hört talas om Black Hood kan jag tänka mig. Han, eller hon, ligger bakom en revolution som saknar motstycke i Averlands historia. Brunnarna som sinat i hamnen, folkets uppror, stölden av Järnkronan, kapandet av von Kaufmans coacher, bristen på krut, maktövertagandet i hamnen, försvinnanden och utpressning. Allt för att försvaga de ledande i adeln och sätta Black Hoods egen kandidat på tronen. Och om inte det går så befarar jag ett inbördeskrig. I ett uppdrag för von Kaufman, som i och för sig var lyckat, så avslöjade jag mig för en av Black Hoods närmaste män och har nu i natt fått ett mycket påtagligt hot riktat mot mig. Det skulle kunna vara en stor säkerhetsrisk för er.” Han tog en paus och tänkte en stund.
”-Men jag märker nu när jag går igenom allt detta att det inte är främst det som upptar mina tankar. Jag tänker på mina vänner och allierade. Några av dem skulle inte bry sig det minsta om vem jag arbetade för medan andra skulle behöva lite övertalning. Några skulle kanske känna sig svikna och en del bli rent fientliga. Men det finns en som jag inte kan svika.”
Ruben tog sig nu tid att tända sin pipa. Han visste inte om han vågade säga detta. Men han ville så gärna att det skulle fungera. Tobaken lugnade honom. Han puffade på pipan och såg ut mot fälten och Aver långt borta.
”-Jag vet inte om ni känner till att Dagobert Tochfel studerade i Nuln. Han har nu barn som också studerar där. Black Hood visste detta och hen hade tagit reda på att brunnarna tillhör staden och därför inte kan säljas. Black Hood kidnappade Tochfels barn och Tochfel utpressades till att se till att count Diehl von Ritterbach köpte brunnarna. Von Ritterbachs öde var beseglat. Fällan slog igen och von Leitdorfs hade blivit av med sin starkaste allierade. Plötsligt kom det fram att köpet var olagligt. Sen gjorde det ju inte saken bättre att den idioten satte sin lit till män som Arndt Hicken. För den saken borde han kanske gå en pilgrimsfärd barfota till Altdorf. Men har han begått något brott? Han blev lockad. Och vilken skuld har vi som lät en svag man som Tochfel sitta på platsen som steward? Faktum är att von Ritterbach nog hade blivit avrättad innan sanningen kom fram om han inte hade kommit undan. Så, detta är min gåva till er. Er allierade är inte förlorad för er. Om ni fortsatt står vid valet att göra mig till er ambassadör så ska ni göra rätt inför von Ritterbach även om han väljer att inte komma tillbaka till von Leitdorfs sida. Det är mitt villkor. Om han vill komma tillbaka vet jag inte men det lär nog underlätta att Quintus inte är i närheten då.” Ruben log.
”-Och en sak til, be mig inte att arrangera några fester.”
Helt oväntat började Hans att skratta högljutt åt Rubens sista ord. Först ett lågt skratt men efter bara några sekunder ekade rummet av ett ihärdigt och mullrande skratt. Quintus tittade sedan på Kastor och nickade lätt på huvudet. Därefter började även Quintus att skratta. Kastor tittade först på Hans och sedan på Quintus. Ansiktet var sammanbitet, det var tydligt att Kastors hjärna gick på högvarv. Han analyserade och vägde varje ord som Ruben sagt. Både Hans och Quintus hade med sina skratt accepterat Ruben. Ruben hade talat öppenhjärtigt och sakligt framfört den belastning han kunde innebära som ambassadör för familjen von Leitdorf. Det fanns mörka sidor i familjen von Mohr. Dunkla och illasinnade rykten om Rubens föräldrar och bror. Sedan kravet att han skulle göra rätt inför von Ritterbach. Kastor funderade, vägde för- och nackdelar. Kastor tittade på röken från Rubens pipa. Han kände doften av tobak och såg hur rökringarna letade sig upp mot taket. Den sammanvägda känslan av sina rådgivares skratt, doften av tobak men framförallt Rubens totala ärlighet och omtanke om von Ritterbach, en man som var hatad av alla i Averheim, gav Kastor en positiv känsla. Diehl von Ritterbach hade varit Kastors närmaste vän och allierad. Diehl hade lurats in i en fälla men Kastor hade inte backat upp honom. Han hade inte stått upp för sin vän utan hade lyssnat på Quintus råd. Politiska överväganden hade gått före gammal vänskap. Precis som The Black Hood hade planerat och förutspått. Det var därför dags att kämpa emot och göra det oväntade. Kastor skulle följa Rubens råd och försöka försonas med Diehl. The Black Hood skulle aldrig kunna räkna med det. Draget skulle säkert vara ett politiskt misstag och minska hans chanser att samla stöd i Elector Count valet. Men när hade en von Leitdorf blundat för svårigheter och motgångar? Tiden hade kommit för kamp. Med Hans på sin högra sida och Ruben på sin vänstra skulle familjen von Leitdorf kämpa för att gå segrande ur konklaven och ge Averland en bättre framtid.
Kastor skrattade. Han skrattade högt. Sedan gick han fram till Ruben och räckte fram sin högra hand. Med ett fast handslag skakade han Rubens hand.
“Baron Ruben von Mohr, jag accepterar ditt villkor. Jag ska behandla Count Diehl von Ritterbach med värdighet och respekt. Han ska få ett erbjudande om att åter komma under mitt beskydd. Jag ska personligen kämpa för att han inte ska ställas inför rätta, mitt mål är att ogiltigförklara kapten Baerfaust arresteringsorder. Om Diehl accepterar vet jag inte. Men jag inser att jag handlat fel. Jag svek en nära vän och gick i fiendens fälla. Jag tänker ödmjukt be von Ritterbach om ursäkt” sa Kastor.
Kastor tittade sedan Ruben djupt i ögonen och log. Sedan bröt han mot all kutym och gav Ruben en stor och hjärtlig kram.
“Ruben, du är min ambassadör nu. Vi skippar titlarna och kallar hädanefter varandra vid förnamn. En sak är säker, jag lovar att du aldrig mer kommer att behöva anordna en fest i ditt liv, vi vill ju inte upprepa von Kaufmans Garden Party” skrattade Kastor.
“Din lön kommer att vara 2 guld per vecka och jag kommer även ge dig en engångssumma på 20 guld för att du tackade ja. Du får en vältränad averländsk häst som ridhäst, 2 pistoler med von Leitdorfs heraldiska symbol inristad i kolven samt en värja av högsta kvalitet. Dessutom fyra set av de finaste adelskläder du kan tänka dig för officiella tillfällen samt en uppsättning jaktkläder i läder av högsta kvalitet att använda vid resor och jakt. Du behöver även en personlig Valet, som håller koll på ditt schema och din garderob. Jag vet en utmärkt person som kan ta anställning hos dig” fortsatte Kastor.
Kastor blev avbruten av en hård knackning som kom nerifrån trappen. Dörren där nere öppnades. ”Grimwold von Krieglitz ers nåd” sa en tjänare.
”Släpp in honom" svarade Kastor.
Upp för trappan och genom öppningen i golvet kom en Knight of Sigmars Blood, nästan två meter lång, klädd i full metallrustning.
“Grand Master, von Leitdorfs arme är redo för avmarsch” sa Grimwold och tittade på Hans.
“Det är bra. Jag ansluter till armen och förklarar avmarsch inom 1 timme” svarade Hans.
“Grimwold, tillåt mig presentera min nya ambassadör Ruben Ulfman von Mohr” sa Kastor.
Grimwold rörde inte en min men stirrade hastigt och arrogant mot Ruben. Det var tydligt att han inte gillade Kastors val av ambassadör.
Kastor vände sig mot Ruben.
“Ruben, för din kännedom kommer Hans att leda min arme mot Streissen. Jag kommer inte att resa med armen. Det skulle sända fel politiska signaler om jag anländer till Streissen i täten av armen. Istället kommer jag att resa imorgon med vagn i sällskap av Jens Lisstadt samt Ferdinand och Claudia von Leitdorf. Jag vill att du reser med mig Ruben. Jag tänker hålla ett kort tal till mina soldater innan de tågar iväg med Hans. Jag vill att du kommer till stadsporten om en timme så att jag kan presentera dig som ny ambassadör för mina soldater. Och när vi möts igen vill jag även att du ger mig råd om vem av de övriga kandidaterna som von Leitdorf borde stödja om det visar sig att jag inte vinner Elector Count valet. Vi måste vara förberedda på det alternativet och då måste vi stödja den kandidat som på bästa sätt kan gagna Averlands folk. Jag vet vem jag avser att stödja men jag vill höra din åsikt. Quintus, kan du vara vänlig att följa Ruben ut” sa Kastor.
När Quintus följde Ruben tillbaka ner genom huset igen hördes ett vackert och melankoliskt pianospel. Für Elise.
De skiljdes åt nere i hallen. Ruben hastade ut i solen och gick genom trädgården. Han funderade på Kastors poilitiska program. Var verkligen von Grunwald de rätta att regera med von Leitdorf och von Alptraum? Och kunde man avfärda köpmännen så lätt? Kanske, de höll ju på med inre stridigheter nu. Men å andra sidan stöttades de av Rufus von Leitdorf. Ruben kände att det var det här han verkligen ville jobba med. Men han hade några saker att ordna upp i för von Kaufmans räkning innan han helt kunde gå vidare i sin nya anställning. Kunde han klara det på en timme? Och sen måste han hinna tala med Hans innan armén avtågade. Ruben befarade att det Averhiem de alla lämnade för Streissen inte skulle vara det samma när de kom tillbaka.
Sen var det frågan vad andra skulle säga. Werner hade själv nekat till en anställning hos von Leitdorfs och var nu själv hos von Kaufman. Von Tuchtenhagen ansåg att de hade en allians, i blod dessutom. Ruben hoppades kunna omförhandla den lite. Det var väl det samtalet han var mest nervös för nu, om han skulle kunna få Theodosius att se saken på samma sätt. Leonora och Ruben hade en annan allians så den borde inte vara förändrad. Snarare stärkt hoppades Ruben. Och von Kaufman hade inget att klaga på tyckte Ruben. Han hade faktiskt avskedat honom och Ruben hade ändå följt sina åtaganden till slutet. Och hans vän Oskar von Hertwig var en yrkessoldat och hans uppdrag borde ge honom den lön han blivit lovad vare sig Ruben var hos von Kaufman eller inte. Något annat skulle bara vara skadligt för von Kaufmans rykte. Och så var det von Ritterbach. Ruben var säker på att han skulle kunna få honom att se fördelarna. Hoppas bara han gjorde det innan von Ritterbach sköt huvudet av honom.
Till slut kom han återigen att tänka på farmor. Var hon gaggig? Eller om hon inte var det skulle då Frida von Mohr ställa Ruben i skamvrån? Men Ruben kände sig glad, nästan uppsluppen. Det fanns jobb att göra.
Vakterna öppnade grindarna för honom. När han passerade ut på gatan svepte han av sig hatten och saluterade vakterna med:
”-Spruch Stosset an!”