Nyskilda Wera vaknar sakta till liv tidigt på morgonen den 4 Sommerzeit i sitt rum på The Golden Spool. Hennes kropp värker och ögonen känns grusiga av trötthet men hon har några ärenden som behöver göras innan avresan till Streissen. Hon ligger och känner sig ensam i väntan på att hennes kropp och sinne skall vakna till.
”Vad tyst det är. Inga snarkningar eller tunga andetag. Ingen doft av instängd luft på grund av för många personer i samma rum. Ingen försynt knackning på dörren.”
Wera suckar, kliver upp och börjar klä på sig. Hon skulle aldrig erkänna det för de andra att hon saknar deras sällskap. Hon har under hela sin uppväxt fått höra att det är en svaghet att ty sig för mycket till andra vilket inte hindrat henne från att göra det ändå.
Under tiden som hon klär på sig reflekterar hon över vad som hände igår och allt som skett de senaste 21 dagarna efter att hon för första gången träffade Werner. ”Så mycket som hänt! Det känns som om hela gänget – Werner, Ruben, Ingvald, Caspar, Gabriel och jag själv – styrs av en osynlig kraft.” Tanken förvånar Wera. Hon har aldrig varit särskilt religiös, en livsåskådning som också blivit ifrågasatt flera gånger innan hon flydde sitt hem.
”Men att viga sitt hopp och liv åt en gudom eller osynlig kraft, det är ingen svaghet?” Wera känner åter igen ilskan och besvikelsen blossa upp vid tanken av det dubbelmoraliska budskapet från barndomen.

För ovanlighetens skull är Wera sig själv. Inget smink eller annorlunda kläder denna morgon då hon kommer att få fördelar av att visa sig som den hon är. På sig har Wera samma kläder som hon använde som tjänsteflicka åt Ruben men under har hon sin läderrustning och i stövlarna är knivarna gömda. Gömd är också pistolen, nedstucken i midjan bakom ryggen. Håret är uppsatt med slungan hon köpte igår under promenaden från White Horse Tavern och skilsmässan från Herr Schneider. Hennes packning inför resan består av väskan med smink och andra kläder. Armborstet är dock kvar hos von Mohr och hon hoppas hinna dit innan de reser för att få med sig vapnet på färden.
Wera räknar med att inte träffa på så många personer denna arla morgon och hennes stora förhoppning är att inte behöva komma tillbaka till Averheim igen. Staden har gett henne för många fiender för att det skall kännas bra att bo kvar här men först har hon två jobbiga ärenden att klara av innan hon kliver på diligensen till Streissen. ”Om jag nu får åka med. Känner jag högdjuren rätt så kommer de inte att vilja ha med en fattig, före detta prostituerad som reser tillsammans med en brottslig stallpojke och hans syster.”
Wera skjuter tanken åt sidan. ”Det får bli ett senare problem. Ett bekymmer i taget.”

Det första ärendet gäller Märta Hofftstetters hem och barn. Wera vet att Märta inte kommer levande ifrån källaren under Sigmartemplet och hon vill rädda Märtas barn från att svälta ihjäl. På vägen mot hamnen stannar hon till vid ett bageri och köper två nybakade limpor, en bit ost och en flaska mjölk. När hon sedan kommer fram till det fallfärdiga huset och knackar lätt på dörren så får hon ingen reaktion. ”Gudars! Är jag för sent ute? Har de redan dött?”
Så hör hon några som viskar på andra sidan dörren innan det åter blir tyst. Wera knackar på igen och känner sedan på dörren. Den är olåst så hon öppnar och kliver in.
Wera kommer in en liten lägenhet där morgonljuset strilar in genom trasiga fönsterluckor. Hon befinner sig i ett större allrum där det står en större säng med en tunn madrass samt ett fallfärdigt bord med fem omaka, slitna stolar. En dörr i den bortre väggen verkar leda till ett mindre rum och en öppning till höger om henne leder in till ett litet kök. Luften i lägenheten är unken på grund av instängdhet och ingrodd smuts. På sängen sitter tre bleka barn och tittar på Wera med rädda blickar. Alla tre verkar ha gråtit.
”Tre pojkar?! Hon sade till mig på White Horse att hon hade 4 barn!”
Wera låter dock inte sin fråga synas i ansiktet utan ger barnen att lugnande leende samtidigt som hon plockar fram bröden, osten och mjölken.
”Godmorgon barn. Jag heter Wera och jag kommer med mat till er från er pappa Caspar. Han trodde att ni skulle vara hungriga.” Wera känner hur lögnen ger henne en sur smak i munnen men hon fortsätter att prata lugnt med ett positivt tonfall:
”Kom till bordet så skall jag skära upp brödet åt er. Ni ser jättehungriga ut.”
Wera ställer fram det hon har köpt och doften från det nygräddade brödet får barnen att glömma bort allt utom sin drift att dämpa hungern. Alla tre skyndar sig fram och sätter sig till bords medan Wera går in i det lilla köket och letar fram en kniv och tre trämuggar.
Hon skär upp bröden och osten i skivor och delar ut dem till de tre hungriga ungarna samtidigt som hon säger till var och en:
”Här kommer ett bröd till…?”
Barnen svarar:
”…Fritz …Gunnar …Günther.” Men blickarna är fästa på brödskivorna. När de tar emot brödet så formligen kastar de i sig maten mjölken går in lika fort. Efter att allt är uppätet kommer den förväntade frågan:
”Var är mamma?” Fritz – pojken som ser äldst ut – är den som frågar.
”Hon har gått vilse och er pappa letar nu efter henne. Det är därför jag kommer med mat till er.” Åter igen kommer den sura smaken i munnen.
”Jag vill att mamma kommer hem!” säger den yngste pojken, Günther, med gråt i halsen.
”Jag vet det, lilla vän, men jag vet inte var hon är. Var är er fjärde bror? Sover han?” fortsätter hon snabbt innan någon kommer med en ny fråga.
”Nej, Junior är inte hemma. Han är också borta.” Fritz börjar gråta vilket gör att hans bröder också börjar.
”Seså, era stackare, var inte så ledsna. Det är inte roligt när någon i familjen saknas men jag har kommit för att ta er till en annan stor familj så ni slipper känna er ensamma. Vad säger ni om det? Vill ni följa med mig dit? Hon som är mamma där är en jättesnäll tant som heter Heidelschneider.” Wera lägger in hela sin övertalningsförmåga nu. ”Ni kommer inte behöva vara hungriga igen och jag hjälper er att packa så ni inte glömmer något.”
Utan att vänta på något svar börjar Wera plocka upp en del av kläderna som hon ser ligger spridda i rummet. Snart så har hon fått de tre barnen att börja plocka med sig sina tillhörigheter samtidigt som hon letar igenom köket och sovrummet. I en ask på en hylla i köket hittar Wera Märtas besparingar – en handfull kopparmynt samt några silver shillings – som hon plockar på sig.
Efter att ha kollat igenom lägenheten en sista gång tar hon med sig barnen Hoffstetter ut på gatan och sedan vidare mot lagerhusen vid hamnen för att ta sig till lagerhus nummer 16. Günther och Gunnar håller varsin hand på Wera och Fritz håller i Günthers andra hand.
”Det märks att de vet hur de skall hålla ihop när de går utanför hemmet. Märta har uppfostrat dem bra. Måtte nu Frau Heidelschneider ha lyckats inkvartera sig i lagerhuset.”
Men Wera behöver inte vara orolig eftersom Frau Heidelschneider har lytt hennes råd och tagit det tomma lagerhuset i besittning.

I vanlig ordning är Frau Heidelschneider vaken trots att det är tidigt på morgonen. Hon hälsar på Wera med en blandning av glädje och förvåning:
”God morgon Wera. Jag är glad att se dig men jag trodde inte att du skulle komma tillsammans med tre barn.”
”God morgon Frau Heidelschneider. Tack detsamma. Jag kommer med tre barn som behöver en familj.”
”Jag ser det. De stackarna ser både undernärda och bleka ut.” Heidelschneider sätter sig på huk framför barnen Hoffstetter. ”Hej på er, barn. Är ni hungriga? Jag heter Frau Heidelschneider. Vad heter ni?”
Efter barnen har fått presentera sig tar Heidelschneider med sig dem in till kontorsutrymmet i lagerhuset som nu används som kök. Medan Fritz, Gunnar och Günther äter berättar Wera att deras mor är den stackars hushållerskan som togs av Witch huntern i Dr Verfullens hus. Hon ger sedan Heidelschneider Märthas mynt plus några av sina egna silver shillings.
”Det här är deras mors besparingar. Jag måste vidare nu, Frau H. Ha det så gott.”
Wera vinkar adjö till barnen Hoffstetter och lämnar lagerhus 16.

Det är dags att ta tag i det andra ärendet – berätta för Olga Klinski att hennes man är död. Under den korta promenaden till Klinskis hem inser Wera att hon inte själv har haft tid med att smälta insikten att Jürgen är död.
”Stackars Olga och stackars Jürgen. Han räddade mitt liv men jag kunde inte rädda hans. Vilket hemskt öde. Tagen av råttfolket och utsatt för vem vet vad för hemskheter. Hans lik ligger nog bland de andra kropparna i Jochutz garveri. Vad var syftet med alla döda? Användes de också till någon sorts ritual? Eller blev de delar till monstret som kom från råttmännens maskin? Hade de tänkt göra fler monster? Vi glömde meddela vakten vad vi hittade i garveriet.”
Så är hon framme och knackar på Klinskis dörr. Det tar en stund men så till slut öppnas försiktigt dörren och hon ser Olga i glipan. Kvinnan ser blek, utmärglad och hålögd ut.
”Hon ser precis ut som barnen Hoffstetter.”
Men till skillnad mot samtalet med barnen så försöker inte Wera släta över beskedet med glatt sinne men hon är beredd att ljuga om Jürgens öde:
”God morgon Olga. Jag är rädd för att jag har tråkiga nyheter. Jürgen är död.”
Kvinnan vacklar till och ser ut att stödja sig mot dörrkarmen för att inte falla.
”Nej! Nej! Det får inte vara sant.” Hon börjar gråta. Efter en stund samlar sig Olga och tittar på Wera med bedjande ögon: ”Har du sett hans kropp? Var är den?”
”Jag har inte sett hans kropp men jag har sett andra som delat hans öde. En kult som dyrkat en ond gud har letat upp och offrat människor i ritualer för sin gudom och Jürgen var en av dem som blev tagen. De hade sitt tillhåll i Jochutz garveri. Jag har sett högen av lik i garveriet och är övertygad om att Jürgen ligger där med alla de andra männsikorna som försvunnit under de senaste månaderna. Vill du prompt se Jürgen får du ta det med vakten.”
Olga har börjat gråta igen under Weras berättelse. Hon säger som till sig själv:
”Ja, jag vill se honom. Stackars Jürgen. Han var alltid så snäll. Vad skall hända med mig nu? Är jag dömd till svält?”
”Nej. Det är du inte. Här.” Wera ger henne några Silvermynt. ”Om du tar dig till lagerhus 16 i hamnen så kommer du märka att Frau Heidelschneider har sitt hem för hemlösa kvinnor och barn där. Hon behöver alltid hjälp och där finns också tre små barn som mist sin mor och som behöver någon som tar hand om dem. Istället för att gråta bort ditt liv kan du bistå andra som behöver en varm person som du.”
Olga tittar en lång stund på Wera med pannan i djupa veck. Så sträcker kvinnan på sig och torkar tårarna.
”Du har rätt, Wera. Tack för din hjälp. Jag går till Frau Heidelschneider efter att jag pratat med vakten.”
”Bra. Se nu till att ta hand om dig. Farväl.”
“Farväl Wera. Må Shallyas välsignelse vara med dig.”
Så vänder Wera på klacken och börjar gå mot Ruben Ulfman von Mohrs hus.

Bengt “The Knife” hade feber och värk. Den avhuggna armens stump smärtade något fruktansvärt. Men Bengts hjärna var klar och all tid i sängen på The Upright Pig hade gett honom tid att tänka, lägga ihop pusslet och förstå hur allt hängde ihop. Bengt visste nu vem som var The Enemy Within. Allt hade klarnat när han lagt ihop de mest uppenbara och självklara ledtrådarna. The Black Hood hade gjort allt för att dölja spåren men om man som Bengt visste var man skulle leta klarnade allt. Det var två, av varandra oberoende, personer som fått Bengt att kunna avslöja vem den den hemliga fienden var. Den första ledtråden var perukmakaren Peter Gross. En person som få personer i Averheim kände till eller brydde sig om. Efter att Peter Gross i ett obegripligt dumt försök försökt föreställa The Black Hood för ett par dagar sedan, under kalabaliken på Plenzerplatz, hade han blivit gripen av den verkliga Black Hood’s män och han förvarades nu i källaren på The Upright Pig i väntan på att The Black Hood skulle ge sitt godkännande till att han skulle dödas. Peter Gross var inte bara perukmakare han tillverkade även teatermasker och läderstövlar. Allt det hade klarnat för “The Knife” nu. Alla samband, alla små detaljer. Den andra personen som fått Bengt att lista ut The Black Hoods identitet var, boktryckaren och utgivaren av Averheim Gazetter, Hannes Kühler. Bengt var ingen analfabet, tvärtom var han väldigt intelligent, vilket få människor insåg. Han hade genom att umgås med officerarna lärt sig läsa under sin tid i armen. Nästan dagligen läste han dagens utgåva av Averheim Gazetter. Och det var i dessa nummer han hade hittat den andra ledtråden som lett till The Black Hoods identitet. Två av varandra oberoende ledtrådar som avslöjat brister i The Black Hoods annars så genialiska och genomtänkta plan. Men Bengt hade sinne för detaljer och han hatade The Black Hood över allt annat. Till och med mer än vad han hatade horan Wera. Bengt hade endast ett mål just nu och det var att han skulle stoppa och döda The Black Hood. Hatet drev honom framåt. Hatet mot att ha blivit lurad och förrådd. Men han kände även ett enormt hat mot horan Wera. The Black Hood och Wera var väldigt lika på många sätt och vis. Han såg sanningen nu. En dag skulle han döda dem båda. Sedan skulle han få frid i livet.

Det hördes ljud från trappan, tunga steg som bestämt gick upp. Stöveltramp av fem till sex man. Bengts hjärta pumpade hårt. Han visste instinktivt att de hade kommit för att döda honom. Innan The Black Hood reste till Streissen måste Bengt dö. Vittnet måste dö. Överlevnadsinstinkten, som räddat Bengt så många gånger tidigare, slog till. Han rusade upp ur sängen, öppnade fönstret mot baksidan på The Upright Pig och tittade snabbt omkring. Det var mörkt och det regnade. Vid uthuset såg han en märklig syn, en person med en stav som blixtrade till under bråkdelen av en sekund knuffade en korpulent person rakt in i uthuset. Bengt brydde sig inte om den märkliga synen, han måste fokusera på att överleva.

Dörren bakom honom slets upp. Bengt hoppade samtidigt ut från fönstret. En röst skrek “döda honom”. Det var Stanislav Schüssels röst. Bengts huvud rusade av tankar innan han landade och slog i marken. Han hade använt sina reflexer och sin utmärkta balansförmåga och tursamt nog landat på fötterna. Schüssel var bödeln. Han slängde snabbt en blick mot fönstret och såg Schüssels och Gerts ansikte. Gert hade förrått honom. Bengt kände bara hat och besvikelse över att hans enda levande vän nu svikit honom. Sedan sprang han. Ett skott avlossades efter honom. Kulan snuddade vid hans högra öra och slet av örsnibben och träffade sedan en vägg. Han tappade hörseln på örat.

Bengt bara sprang för sitt liv med alla sina sista krafter. Det enda sättet att överleva var att ta sig in i der Faust Quarter. Där hade han sedan länge förberett ett gömställe som ingen kände till. Inte ens hans forna kamrater Fritz och Gert visste om det. Bakom honom hördes rop och hundskall. Jakten hade börjat. Inatt var Bengt “The Knife” Averheims mest jagade man. The Enemy Within hade bestämt sig för att Bengt måste dö.

Regn föll över staden och det blåste. Averheims tid som händelsernas centrum var över för den här gången. The Enemy Withins konspirationer hade nu ett annat mål. Konklaven i Streissen. Ett nytt kapitel i The Enemy Withins planer skulle inledas samtidigt som alla som räknades i Averheim reste eller förberedde sin resa mot Streissen.

En man i en brun sliten kåpa gömde sig i mörkret på baksidan av The Upright Pig. Gryningen var snart här och skulle han få svar gällde det att hitta det innan han blev igenkänd. Från värdshuset hördes ljudet av skrålande och fulla personer. Stanken av fisk, urin och spyor var påtaglig i den här delen av hamnen.

Kvinnan var klädd i en brun trasig kåpa. Hon gnagde på benet av en kanin som hon hittat i avfallet kvällen innan. Hungern värkte i hennes mage, hon kunde inte minnas när hon ätit sig mätt senast. Kleine Aver var helt mörkt, det fanns inga ljuskällor i slummen och inte ens stjärnorna på natthimlen syntes. Kvinnan reflekterade över att det inte längre var samma tryckande hetta som plågat Averheim de senaste veckorna. Istället hade det börja blåsa och vinden svalkande skönt. Kanske himlen var täckt av moln? Kanske det var regn på gång?

Mannen såg ett par beväpnade ligister patrullera runt värdshuset. Han tryckte sig hårt mot uthusets vägg för att inte bli upptäckt. Hjärtat bultade, blev han upptäckt mitt i fiendens territorium skulle det troligtvis innebära döden. Han var inte van att smyga omkring och gömma sig i skuggorna. Faktum var att han aldrig gjort det förut i hela sitt liv. Han kände en svalkande vind mot ansiktet. Det blåste och den tryckande värmen som plågat staden så länge tycktes ge vika. Mannen tittade upp mot himlen men han kunde inte se stjärnorna. Bara ett kompakt mörker, men snart skulle gryningen komma. Himlen måste vara täckt av tjocka moln. Skulle det bli regn? Vakterna passerade förbi utan att se mannen.

Kvinnan höll en tygsäck i handen. Den innehöll alla hennes ägodelar. I mörkret kunde ingen se vad som fanns i.

Mannen höll en vandringsstav eller käpp i handen. I mörkret kunde ingen se vad det var.

Bakdörren på The Upright Pig öppnades. En korpulent man kom ut. Han höll en flaska sprit i handen och vinglade fram uppenbart berusad. Sedan ställde han sig mot skjulets vägg, drog ned sina byxor och pinkade mot väggen. Mannen i kåpan stod i mörkret bara ett par meter ifrån den urinerade mannen.

Kvinnan såg en vagn dragen av två gamla oxar rulla fram mot utkanten av Kleine Aver. Lumphandlarens vagn var täckt av bråte och skrot.
“Ursäkta herrn, jag har hört att ni ska till Schwerin, kan jag få åka med?” ropade kvinnan.
Hjärtat bultade, hennes liv hängde på att hon lyckades fly från Averheim. Hemska män letade efter henne i hamnen och i der Faust Quarter. Det hade utlysts en belöning på ofattbara ett helt guldmynt till den som kunde finna henne. Men få hade letat i den värsta slummen i Kleine Aver på andra sidan floden. Hon hade gömt sig i en gammal övergiven jordkällare och endast kommit fram under nätternas mörkaste timmar för att leta mat. Det fanns bara två personer som visste var hon befann sig och det var hennes enda vänner i staden, avskrädesbonden Gottfried Hanson och gatupoeten Erwin Körber. Kvinnan hade haft ett förhållande med Gottfried under några år men det hade tagit slut när hon förändrades. Gottfried hade blivit förskräckt av utväxten men de var fortfarande vänner. Erwin hade hon känt i ett par år nu. Han hade upptäckt henne en natt när hon vandrade på gatorna i Weavers District och krupit fram till henne på alla fyra som en hund. Sedan hade han sagt “Jag ser färgerna runt dig. Du och jag är lika. Vi har krafter inom oss”. Det var början på en vänskap mellan två utstötta och mentalt instabila personer som delade krafter som var förbjudna av samhället.

Det var nu eller aldrig. Mannen i kåpan höll fram sin stav, precis framför ansiktet på mannen som urinerade. Under bråkdelen av en sekund så lystes mörkret upp av ett bländande vitt sken som fullkomligt förblindade och omtöcknade den urinerade mannen. Med all sin kraft knuffade mannen i kåpan in den förblindade mannen i en öppning i skjulet. De båda männen föll pladask ned på jordgolvet i skjulet. Mannen i kåpan hamnade över den förblindade mannen. Den förblindade mannen pinkade fortfarande och mannen i kåpan kände hur obekvämt det kändes när hans egna kläder blev blöta av den korpulenta mannens stinkande urin. Ursinnet växte och mannen i kåpa tappade fattningen för första gången på många år.

Lumphandlaren såg föraktfullt på kvinnan klädd i trasor.
“Varför skulle en gammal ful skabbig kärring få åka med mig?” sa lumphandlaren.
“För att jag måste komma bort från Averheim” svarade kvinnan samtidigt som hon stirrade på lumphandlaren.
Lumphandlaren såg hur kvinnans ena öga lyste i mörkret. Ett onaturligt sken. Han överrumplades av skräcken men han hann inte skrika förrän en lång klibbig rosa tentakel sköt ut underifrån kvinnans kåpa. Tentakeln slingrade sig snabbt runt lumphandlarens hals och tryckte till. Mannen kunde varken skrika eller andas och han drogs sprattlande ned från vagnen och landade hårt på marken. Kvinnan kastade sig direkt över honom och slog en sten mot mannens huvud. Lumphandlaren förlorade medvetandet och svimmade. Kvinnan tittade sig omkring och drog in tentakeln under kåpan. Gatan var tom. Ingen kunde ha sett vad som hänt. Hon hoppade snabbt upp på vagnen och körde därifrån. Hon färdades bort från faran i Averheim. Mot Schwerin i Stirland. En ny tillflyktsort. Ett nytt gömställe. Ett nytt liv i misär och hunger. Utstött och ensam. Det var hennes lott i livet. När hon åkte mot väster på en liten guppig grusväg började gryningen komma. Himlen var täckt av moln. Det blåste och började duggregna. Kvinnans tankar var sorgsna och melankoliska. Hon tänkte på sin bror.

Den korpulenta mannen skakade av skräck. Han stank av gammal mat, svett, spya och urin. Ett pruttande ljud hördes och hans byxor fylldes av diarré. Skjulet var helt upplyst av ett onaturligt skarpt vitt sken. Det brände i ögonen, smärtade som om ögonen skulle hoppa ut ur skallen. Mannen med kåpan satt över honom. Huvan hade fallit bakåt och visade ett långsmalt vitt ansikte med ett vitt getskägg. Ögonen var mjölkvita. I handen höll mannen i kåpan en stav på vars topp det fanns en liten döskalle och tre klart brinnande stearinljus. Det fanns ett enormt raseri i mannens ansikte.
“Var är min syster, tala eller ljuset ska förgöra dig ditt stinkande missfoster. Jag vet att det var du som gav mig brevet igår morse. Tala” sa mannen täckt av ljus.
Den korpulenta mannen började gråta och harklade snyftande fram några ord.
“Vi har henne inte. Brevet var en lögn. Vi, vi…. har letat efter henne dag och natt men vi har inte hittat henne. Snälla, snälla, jag ber dig, döda mig inte”.
Mannen i ljus visste direkt att den korpulenta mannen inte ljög. Den vita vinden Hysh tvättade alltid bort lögnen och visade den rena sanningen. Mannen i vitt reste sig upp, stirrade mot skjulets tak och sa.
“Du tillhör de lägsta av de lägsta. Jag tänker inte offra mina krafter på att döda dig”.
Mannen i vitt satte huvan över huvudet och lämnade skjulet. Han såg inga vakter och skyndade snabbt mot de mörka gränderna i der Faust Quarter. Gryningen var i antågande. Himlen var täckt av moln och det blåste. Efter ett tag började det duggregna. “De har inte min syster, jag måste genast ge mig iväg till Streissen” tänkte mannen. Mannens tankar var sorgsna och vemodiga. Han tänkte på sin syster.

När Werner kommer tillbaka till The Golden Spool är dom andra redan där, dom tittar på Werner med stora ögon när han kommer med boxen på ryggen. Werner berättar för dom andra vad som blev sagt hos Luminary Mauer. Medan dom sitter vid bordet och tar en öl, så börjar dom planera för att försöka frita Prinsessan Gabriella. Dom ska göra ett besök hos von Heines residens när det blir natt. Efter det så delar dom på sig igen, innan alla försvinner så kommer dom överens om att träffas på The Golden Spool i natt. Werner har tänkt besöka Niccolo Machiavelli och Lord Wilhelm, men innan han går dit skyndar han sig till en skräddare som gör ett överdrag till boxen se att den inte är så i ögon fallande. Sen skyndar han sig till Sudenberg Strasse 7 hans gamla lägenhet, där möts han av Rafael Vincente och Pauli Frandrini.

“God kväll Werner” säger dom båda Tileanarna.
“God kväll på er, är Machiavelli och Lord Wilhelm anträffbara” säger Werner.
“Dom är där uppe, bara att stiga på du hittar upp själv” skrattar Rafael Vincente. Werner går upp till lägenheten, han knackar på och går in. Niccolo Machiavelli sitter och lyssnar på när Lord Wilhelm läser en bok. Niccolo Machiavelli och Lord Wilhelm hälsar Werner välkommen. Werner slås direkt av att Niccolo Machiavelli är som en annan person gentemot vad han var för 2 kvällar sedan. Dom småpratar och umgås ett tag, stämningen är riktigt på topp.
“Werner kommer du också följa med mig till Streissen” frågar Lord Wilhelm. Werner tittar på Machiavelli som nickar och säger.
“Ja, det kommer han att göra Lord Wilhelm”. Lord Wilhelm skiner upp som en sol, sen springer han fram och kramar om Werner.
“Lord Wilhelm kan du gå in till Vincente och Frandrini ett tag, så ska jag berätta en saga för dig senare” säger Machiavelli. Lord Wilhelm skuttar iväg till Vincente och Frandrini som genast börjar leka och busa med honom.
“Werner hur har det löst sig med Clothildes livvakt? " undrar Machiavelli.
“Jag har pratat med Clothilde om honom, vi har bevis för att han är en informatör för Quintus von Griffonstein. Och han har redan tjallat för von Griffonstein” säger Werner.
“Hur vet vi att inte von Griffonstein kommer använda det” säger Machiavelli.
“Ruben är ju ambassadör åt von Leitdorf nu, jag vet inte om dom utnyttjade det för att få honom att bli ambassadör. Men jag är övertygad om att Ruben har allt under kontroll” säger Werner.
“Werner jag vill att du meddelar Ruben att jag vill träffa honom innan avresan mot Streissen, jag vill se honom i ögonen när vi skakar hand om att dom inte använder det emot oss. Annars gör vi som du sade, vi förnekar allt och påstår att det är en lögn och smutskastning av ett föräldralöst barn. Det kan fungera om vi har Clothilde med oss, du måste prata med henne om detta. Och Werner skulle von Leitdorf använda det dom vet om Selenas von Kuschs död mot oss, då kommer jag hävda att det var Ruben som mördade henne” säger Machiavelli.
“Du behöver inte oroa dig, Ruben har det här under kontroll” säger Werner. Det sista Werner vill är att Ruben ska bli anklagad för det tragiska och sorgliga dom gjorde tillsammans.
“Machiavelli vi var och tittade i morse när von Leitdorfs arme marscherade iväg mot Streissen, har vi också mobiliserat en arme inför Streissen” frågar Werner.
“Vi har The Knights Of The Blazing Sun och sedan har vi dom tre bästa militärstrategerna i Averland till vårt förfogande, din svärfar Erkenbrand von Tasswinder, Konrad von Niebelwald och Viktor von Steiner. Så var lugn Werner vi är bra rustade om det skulle gå så långt, vänta bara Werner så kommer du förstå vad jag menar” skrattar Machiavelli.

Efter det givande samtalet skyndar sig Werner hem, han måste lämna boxen i säkert förvar innan han ska till von Heine. När Werner kommer hem har inte Heidi kommit än, så Werner ber Hallbjörn hålla koll på boxen. Werner sätter på sig vanliga anständiga kläder, sen beger sig han av mot Rubens hus. När Werner knackar på Rubens dörr så öppnar ingen, dörren är olåst så Werner går in. När han tittar sig omkring kan han se Ruben stå på alla 4 och skura trappen, han ser helt förkrossad ut.
“Hur står det till Ruben” frågar Werner. Ruben berättar att han varit och hämtat Nellie, han lämnade henne hos Heidi. Sen var han på The Journeys End, för ett middagsmöte då en av hans tjänare kommit för att hämta honom. När han kommer hem så är det kaos där hemma, tjänaren berättade gråtande hur Frederick Grosz och Rutger Cornelius tänkt besöka Ruben. När han inte var hemma så lämnade dom ett meddelande, dom mördade alla andra tjänarna. Ruben är helt förkrossad att dom gav sig på hans tjänare, han ber Ingvald hämta Kapten Baerfaust. Efter 10 min kommer Ingvald tillbaka med Kapten Baerfaust och Arta Schaffer. Ruben drar hela händelseförloppet för dom. Kapten Baerfaust och Arta Schaffer tar med sig dom döda kropparna.

Efter det beger dom sig av mot The Golden Spool för att möta upp dom andra, när alla är samlade beger dom sig av till von Heines residens. När dom kommer fram till dom finare delarna av kvarteret stannar sällskapet, Caspar smyger iväg för att kolla läget. När han kommer tillbaka så meddelar han att den svarta dillegansen är borta, och det är 2 vakter på framsidan av huset och 2 vakter med 2 Tilean Maneater “hundar” på innergården. Dom smyger sig fram emot huset, när dom kollat av läget bestämmer dom sig för att ta sig in genom ett fönster på gaveln. Caspar smyger sig fram till huset, sedan kastar han fast en änterhake på taket. När repet sitter där klättrar Caspar upp till fönstret och lirkar upp det, därefter klättrar dom andra upp. Alla utom Ruben lyckas ta sig in genom fönstret, han lyckas inte klättra upp för repet. Dom kommer upp i en korridor med 4 dörrar, Werner och Caspar tar den första dörren och Wera, Ingvald och Gabriel tar den andra på samma sida. Werner och Caspar kommer in i ett stort bibliotek, det är en otrolig ordning på alla böcker kan Werner snabbt konstatera. Dom söker av rummet, då upptäcker Werner att en sektion av bokhyllan går att dra ut. Caspar börjar dra i bokhyllan, men den vill inte ge med sig. Werner försöker hjälpa Caspar så gott han kan, lönndörren är tung och svår att få upp. Plötsligt kan dom höra från vakterna på innergården att dom blivit upptäckta, vakterna tar med sig hundarna och går in i huset. Till slut får Werner och Caspar upp lönndörren, men dom kan höra hur hundskallen kommer allt närmare. När dom kommer in i lönnrummet så skjuter dom igen dörren. Där inne i rummet lyser några lyktor upp rummet, på golvet ligger det fullt med rosenblad utspridda över hela rummet. På ett altare i hörnet av rummet står en staty av en varelse med 4 kloförsedda armar, det brinner även rökelser på altaret. Werner känner igen doften från von Alptraum Mansion, statyn känner han också igen från en bok om Slaanesh han tjuvkikat i hos Luminary Mauer. Statyn föreställer en Demonette av Slaanesh, en sorts demon. Mitt i rummet på några sunkiga madrasser ligger Prinsessan Gabriella alldeles naken, hon har 2 dildos av elfenben uppstoppad i vaginan och anus. Hon är helt okontaktbar, Werner ser likheter med när han fann Heidi. Nu kan dom också höra hur hundarna skäller inne i biblioteket, efter ett ögonblick hör dom hur hundarna lämnar rummet och det låter som stridigheter ute i korridoren. Werner tar ur dom båda dildoarna och lindar in Prinsessan i en filt, Werner kan se hur Caspar plockar på sig dom båda dildoarna. Caspar börjar öppna dörren men det är fortfarande väldigt besvärligt, undertiden stoppar Werner på sig 2 böcker som ligger på altaret. När Caspar får upp dörren kan dom höra hur en dillegans rullar in på uppfarten, plötsligt hör Werner hur en kvinnoröst skriker något på ett främmande språk. Han kan förstå att hon lagt en besvärjelse, men inte vad. Så får Caspar upp dörren, när dom är på väg ut ur rummet kan dom höra att något bakom dom vaknat till liv. Werner vänder sig om för att se vad som händer, till hans stora förskräckelse kan han se att statyn fått liv. (D3 terror – test). Helt utan förvarning skickar den iväg sin långa kloförsedda tentakel, den träffar Prinsessan Gabriella med våldsam kraft. Blodet stänker över Werner som ser hur Prinsessan sitter fast i demonettens klor, han försöker dra loss henne men har ingen chans för demonetten är mycket starkare än Werner. (D4 – test). Så känner Werner en otrolig smärta i sidan, demonen har svingat sin tentakel mot honom. Werner inser att han inte kan få loss prinsessan från Demonetten, hon är utom all räddning ändå efter det slaget tänker Werner. Han släpper taget om prinsessan och springer efter Caspar, utanför rummet kan han se Wera och Ingvald ta sig ner från fönstret. Men Gabriel går mot rummet i stället, då får han syn på det som jagar dom. Synen av Demonetten blir för mycket för Gabriel som rasar ihop mitt på golvet, Caspar springer förbi Gabriel mot fönstret. Werner gör det samma, för han rubbar inte Gabriel själv. När dom kommit ut ur huset skyndar dom sig därifrån. När dom samlas en bit bort från huset kan dom se hur lågor står upp i skyn från von Heines hus. Caspar smyger sig tillbaka för att se vad som händer, när han kommer tillbaka berättar han vad han såg och hörde. Von Heine, Rutger von Sterber och Linda Terese von Mohr pratar med stadsvakten, dom påstod att någon har attackerat prinsessan Gabriella och bränt ner von Heines hus. Prinsessan hade överlevt attacken. Helt plötsligt dyker Gabriel upp, han lyckades på något mirakulöst sätt fly från det brinnande huset. (Fatepoint). Alla är nedstämda, allt gick ju som planerat ända tills att Linda Terese von Mohr kom till huset och väckte en jävla Demon. Werner kan inte sluta tänka på prinsessan Gabriella, han hade henne men släppte taget om henne för att han trodde hon var död. Nu vinklar dom det så att von Heine kommer få sympatier inför konklaven, undra om kejsaren får reda på något av det som hänt? Där delar dom på sig och går hem till sitt, men Werner har fått en ide. Werner går mot Sudenberg Strasse 7…

När Wera och Ingvald kommer fram till Plenzerplatz vänder sig Wera till Ingvald:
”Tack för att du inte lämnade mig i sticket med Jochen. Var det dumt att låta honom följa med oss?”
”Nej. Vi måste visa att vi är bättre än de vi kämpar mot. Han kanske kan vara till vår hjälp längre fram” svarar riddaren av Myrmidia.
”Skönt att höra. Nu tänker jag gå till Adele Ketzenblum för att se om jag kan få henne att spara Märtha Hoffstetter. Hur vill du göra?”
”Jag har egna ärenden. Vi syns sedan på Golden Spool.”
Wera går nu in till Sigmartemplet. Hon stannar upp en novis och ber att få bli förd till Templar Adele Ketzenblum vilket så sker.
När Wera kommer in till rummet där Ketzenblum och hennes hejdukar bor ser hon Märtha Hoffstetter i samma cell som Fichmichspäter. Märtha ser rädd ut och försöker hålla sig undan den närgångna Fichmichspäter som smeker hennes rygg.
”Låt bli mig!” Märthas röst är gäll av rädsla.
Ketzenblum tittar på med misstänksamma ögon på Wera när hon kommer in.
”Och vem är du?”
”Wera” säger Wera och släpper ut sitt hår ur läderhjälmen.
”Åh, Wera. Så trevligt. Lars, Greger, Haldur. Lämna oss!”
Witch hunterns män lämnar rummet samtidigt som Märtha ropar:
”Wera? Wera är det du? Wera, hjälp mig härifrån! Jag måste hem till mina barn.”
”Jag är här för att be dig låta Märtha få gå.”
”Hon hittades i hädarens hem.”
”Men Märtha var Verfullens städerska och hon var också den som gav mig tipset om Verfullens låsta dörr. Hon är oskyldig till det som skett där.”
”Oavsett vad så skall jag först kolla henne så att hon inte har någon korruption i sig innan jag släpper henne.”
Okej. Jag är också här för att rapportera att vi har rensat ut två Skavennästen. En under Plenzerplatz och en i Antzwigs garveri. Råttmännen har varit Black Hoods hantlangare och lakejer och har även mördat åt denne.”
Ketzenblum nickar. ”Har du något mer?”
”Nej. Vi hoppas få fram bevis gällande de mer prominenta personerna snart.”
Det bli sedan tyst och Wera märker att Ketzenblum tittar på henne med en lysten glimt i ögonen.
Wera fångar Adele Ketzenblums blick med samma blick hon brukar ge de män som hon vill förföra. Så går hon fram till Witch huntern utan att släppa henne med blicken. När hon står alldeles intill Ketzenblum lutar sig Wera framåt lie grand och säger tyst:
”Om du vill ha mig så kan du få mig.”
Ketzenblums ögon vidgas först av förvåning för att sedan fyllas av lust.
”Ja. Jag vill gärna ha dig. Här och nu.”
”Även med publik?” frågar Wera och nickar åt de två som sitter i cellen.
”Gör inget. De kommer inte att komma härifrån.” Ketzenblum lutar sig så fram och kysser Wera på munnen innan hon börjar klä av henne. Wera hjälper sedan Adele av med kläderna. Templarn av Sigmar har en smärt, stark kropp med flera ärr som vittnar om det farliga liv hon lever. Med hungriga kyssar börjar kvinnorna smeka varandra och där på britsen i källaren under Sigmartemplet har Wera sex med Witch hunter Adele Ketenblum. Till sin förvåning och njutning känner Wera att hon ligger med en person som gör det av verklig åtrå till henne även om partnern har en tendens att smeka hennes kropp med kniven som sitter i stället för vänster hand. Under deras kärleksakt börjar Fichmichspäter masturbera medan hon tittar på dem medan Märtha gråter och kryper ihop i ett hörn.
När de båda är tillfredsställda och ligger de hopslingrade i bädden och pustar ut.
”Märkligt att jag skall finna riktig åtrå tillsammans med en kvinnlig Witch hunter.”
Wera och Adele reser sig sedan upp och klär på sig under ömsesidig tystnad innan de ger varandra en varsin kyss på kinden varvid Wera lämnar rummet och Sigmartemplet.

Den före detta prostituerade går raka spåret till hamnen och White Horse Tavern. När hon kommer in i värdshusets skänkrum ser hon sin man, Herr Schneider, som också upptäcker henne där han sitter vid ett bord. Han reser sig upp när hon kommer fram till honom.
”Wera! Vad fan har du varit? Jag har frågat efter dig i dagar. I dagar!”
”Jag har haft fullt upp.”
”Jaha. Du har haft fullt upp… men det är det slut med nu! Du skall vara här hädanefter och dra in pengar till din make. Vad skall annars folk tro?”
Weras nästa replik sägs med en röst som är kall nog att sänka temperaturen i hela skänkrummet:
”Nu är det så, käre make, att när jag sist var hit så var jag förklädd. Då satt du på stolen där…” Wera pekar på stolen tre bord bort, ”… med två horor i knät. Du såg inte ut att som att du saknade mig då. Har du betalat igen silvermynten till Fritz, förresten?”
”Va! Nej.. Jo… Jag ska… Snart. Bara du drar in lite pengar så…”
”Herr Schneider. Jag kom hit idag för att meddela dig att jag vill skiljas.”
”VA?! Skiljas… Men… men… vi har ju just gift oss.”
”Det har vi och nu tar det slut.” Med de orden tar Wera ett steg framåt och ger Herr Schneider en hård spark mellan hans ben. Mannen kvider till och sjunker ihop på golvet med händerna för skrevet. Wera hukar sig ner vid Herr Schneider och drar fram sin dolk som hon sätter mot hans hals.
”Jag hoppas att du nu förstår allvaret med vad jag nyss sade. Börjar du komma med protester kommer jag att bli väldigt sur då jag förväntar mig att vi är överens om denna skiljsmässa.”
Herr Schneider nickar snabbt och kvider fram svagt:
”Ja.”
”Bra. Farväl då Herr Schneider. Må våra vägar inte korsas igen.” Med de orden så går Wera ut från White Horse utan att bry sig om alla som tittar efter henne med stora ögon. Hon vikar på vägen till en gapande Bernhardt Kurtz som står bakom bardisken och säger:
”Hej Bernhardt. Roligt att se att du hämtat dig från dina skador. Ha det så bra.”

Så lämnar Fraulein Wera hamnen och går med bestämda steg mot Weavers District med ett leende på läpparna.

Så fort Wera och Ingvald kommer till Faust Quarter börjar Wera höra sig för bland folket på gatan var hon kan finna mannen vid namn Jochen. Hon blir dirigerad till att besöka en sunkig dryckeshåla vid en liten bakgata mitt inne i stadsdelen. När de kliver in i baren ser Wera att sunkig är bara förnamnet. Det luktar av gammal öl, spya och rök. Det är lågt i tak och borden och stolarna är skraltiga och smutsiga. Runt omkring sitter det ett tiotal personer och dricker. Jochen sitter där också. Hela stället blir tyst och allas blickar vänds mot nykomlingarna som kliver genom dörren. Wera tittar runt i rummet som om hon inte känner igen någon och höjer sedan rösten:
”Vi söker en man vid namn Jochen. Vi vill prata med honom om hans syster och Black Hood. Vi har ett erbjudande till honom som han inte vill missa. Vi väntar fem minuter utanför innan vi går vidare.” Wera vänder på klacken och går ut tillsammans med Ingvald. De går en bit bort från barens dörr och ställer sig för att vänta.
Det går ett antal minuter innan dörren till dryckeshålan öppnas och Jochen kommer ut tillsammans med fem man. När de går mot Ingvald och Wera ser hon att det dyker upp fler män från gränderna runt dem och även på balkongerna ovanför. Ingvald och Wera backar försiktigt tills de står sida vid sida med ryggarna mot en byggnad. De är nu omringade av 13 Hooksmedlemmar samt Jochen som ler och säger:
”Trodde du verkligen att jag skulle gå på det där, Wera? Jag kände igen dig så fort du kom innanför dörren. Jag är väldigt tacksam över att du kommer till mig. Du försökte döda mig tidigare men då var du i överläge med flera vänner omkring dig. Nu är läget det motsatta.”
”Vi kom för att prata med dig om det som hände på torget här i Faust Quarter. Jag såg att du ifrågasatte Black Hoods order och vi kan hjälpa varandra mot Black Hood.”
Jochen blir nu röd i ansiktet och ilsknar till:
”Vad menar du med att ifrågasätta?! Vi är Black Hoods trognaste medhjälpare och har alltid varit det! Du skall nu dö, din hora.” Jochen vänder sig nu mot Ingvald: ”Vi har inget otalt med dig, Der Fleischer. Lämna horan nu och ingen kommer göra något mot dig. Det här är mellan Wera och oss.”
”Jag kommer inte att lämna Wera i sticket. Hon och jag står tillsammans” svarar Ingvald lugnt som om han pratade om vädret.
Wera känner att hon blir rörd och glad över Ingvalds ord. ”Han kommer inte lämna mig! Åh, Ingvald, du är verkligen en riktig vän.” Hade det inte varit för den farliga situation de befann sig i hade hon omfamnat riddaren. ”Nu gäller det att komma ur det här innan det blir våldsamt.”
Hon tittar Jochen i ögonen utan att vis anågon rädsla:
”Och när Black Hood inte har nytta av er längre? Då kommer ni att sluta som Halheimer. Det är så Black Hood jobbar. Men anfall oss ni om du tror att det kommer att bli bästa lösningen för dig. Ingvald tar fem av er själv och mitt första lod kommer att träffa dig, Jochen”
”Ha, stora ord från en flicka som står helt själv. Hur kan du tro att du kommer att klara dig ur det här?”
Wera ler för sig själv. ”Det kommer jag att göra för du har nu börjat munhuggas istället för att ge dina män signalen att anfalla. Du kommer inte vinna ett ordkrig mot mig.” Hon säger inget till Jochen utan ger honom bara ett bländande leende. The Hooks ledare blir stum och ilskan falnar från hans ögon. Wera släpper ut sitt hår och går lått framåtlutad med vickande höfter fram mot Jochen, tar hans hand och lägger på ett av sina bröst. Hennes röst är plötsligt mjuk och förförisk:
”Jag har inte sagt att jag kommer klara mig utan vill bara påpeka att det är onödigt att bruka våld mot varandra. Jag vet att Black Hood använder sig av råttmännen för att göra sig av med personer som inte behövs längre. Varför inte använda oss av varandra, det är så mycket mer… njutbart.”
Jochens ögon håller på att trilla ut sina hålor och detsamma kan sägas om flera av hans hejdukar som blir tysta och stirrandes på Wera. Till och med Ingvald blir röd i ansiktet av Weras rörelser och röst.
”Män! Så enkla att dupera.”

Jochen återfår sin fattning efter någon sekund men han är nu en slagen man. Han viftar åt sina män att retirera och viskar sedan till Wera:
”Du har rätt. Black Hood kommer att göra sig av med mig när jag inte är till nytta längre. Det har jag förstått sedan länge. Men jag kan inte ifrågasätta Black Hood inför mina män. Då kommer jag att snabba på min egen död. Men jag har en syster att tänka på.”
”Och din syster används som påtryckningsmedel av Black Hood för att få dig att lyda.”
”Nej, det är The Knife som hotat att våldta och döda Eva om jag inte lyder honom. Hon lever som gatflicka i hamnen. Jag hatar honom och önskar att jag får chansen att ta kål på det kräket.”
”Helt okej för mig om inte jag hinner först.”
”Fast The Knife är svårt skadad. Han och några till anföll Baerfaust men blev besegrade och Baerfaust kastade sin zweihänder och kapade armen på The Knife. Jag hörde The Knife berätta att han blivit förrådd. Han hade blivit lovad att Baerfaust var ensam men istället hade kaptenen sina zweihändersoldater med sig. The Knife misstänker att det var Black Hood själv som lurade honom och är därför inte längre trogen till Black Hood.”
”Synd att fanstyget överlevde. Men han kan inte göra något ont på din syster just nu. Vad kan du berätta om Little House on Aver?”
”Det ägs av Fredrich Grosz och har används som vapen- och krutlager. Huset är nu tomt då allt krut samt några kanoner och stridshästar är på väg med fraktbåtar till Streissen. Grosz är också på väg till Streissen med sin älskarinna Gertie Borg. Vet inte vad alla vapen och krut skall vara till för men det är inte för något gott.”
”Självklart inte. Undras om det är för Black Hoods eller för Grosz räkning som krutet är på väg till Streissen?”__
”Jag vill bort från Averheim, tillsammans med min Eva. Jag är trött på allt våld. Men jag kan inte ta oss härifrån på egen väg. Kan ni hjälpa oss?”
”Hur skall du få med dig din syster?”
”Hon är inte fången någonstans men är förbjuden att lämna hamnkvarteren. Men hon har sagt att hon följer mig om jag säger till.”
”Okej. Kom till stallet bakom The Journeys End tidigt imorgon bitti. Vårt gäng kommer då att resa mot Streissen. Se till att ha med dig vapen och utrustning så ni klarar av att sova utomhus. Lovar inte att vi har grejor även för er.”
Jochen tittar på Wera med stora ögon innan han vänder ner blicken. Rösten hackar som av gråt när han pratar till henne:
”Tack. Tack så mycket. Vi kommer att vara där.”
Jochen vänder tillbaka till sitt tillhåll med sina män och Wera och Ingvald lämnar The Faust Quarter.

När Werner är på väg att lämna von Tasswinders hus kan han höra Baronen och Hallbjörn samtala, “Såg du vad nervös Werner var Baron, men jag kan garantera att du lättade hans hjärta” säger Hallbjörn och dom båda börjar skratta högt.

Werner går mot stadsvakten, han hade gruvat sig för att ta detta samtal med Baronen. Men nu skötte Baronen det alldeles själv, ett problem mindre tänker Werner. Framme vid Lupus Strasse, möts han av Arta Schaffer. Hon berättar att Heidi är uppe hos Kapten Baerfaust, hon följer med Werner upp till Kapten Baerfausts rum. När Werner kommer in i rummet kan han se Heidi sitta och samtala med Kapten Baerfaust.
“Werner är det du som kommer förbi” säger Kapten Baerfaust. “Tänkte titta till dig, för att se hur det är med dig efter attacken”säger Werner.
“Dom måste ha mutat någon av min vakter, för dom slog till när jag gett dom flesta ledigt för att återhämta sig efter garden partyt. Det var tur att jag hade Filip Kohl-Eisenberg, Florian Frankfurter, Justus Köhnke och Wolfgang Pappenschöld här på stationen. Det var precis som att jag kände på mig att något skulle kunna hända” säger Kapten Baerfaust.
“Det är huvudsaken att det gick bra för dig Baerfaust. Du har säkert hört eller sett det Quintus von Griffonstein skrev om dig i Averheim Gazetter” säger Werner. “Jo, Arta Schaffer läste upp det jäkla påhittet för mig” säger Kapten Baerfaust.
“Vad är det han skrivit” säger Heidi. “von Griffonstein gick ut i tidningen med att påstå att Kapten Baerfaust är The Blackhood” säger Werner. Heidi blir rosenrasande och säger några väl valda ord om von Griffonstein.
“Jag kan förstå om du är besviken på mig och Ruben, det var ju vi som fick dig att dra tillbaka häktnings orden på von Griffonstein och sedan gör han så här mot dig” säger en besviken Werner.
“När jag direkt fick höra vad han gjort, då var jag riktigt förbannad på er. Men ju mer jag tänkt på det, då inser jag att ni inte kan rå för vad den jäkla ormen von Griffonstein hittar på. Förresten Werner jag hörde av Heidi att du reser till Streissen för att vara mentor åt Lord Wilhelm, det är stort Werner att du hjälper denna föräldralösa unga pojk. Han kommer behöva dig mer än vad du tror Werner, han kommer att bli tufft ansatt av skitprat och yttre påtryckningar i Streissen. Selena von Kusch var en enastående fin kvinna, hon gick bort alldeles för tidigt” säger en sentimental Kapten Baerfaust. Werner står där och spelar ovetandes om det som hänt henne. Så kallar plikten för kapten Baerfaust, Heidi och Werner tar farväl av Kapten Baerfaust.

När dom står på gatan utanför vaktstationen så säger Heidi till Werner,
“Werner följer du med mig till Ruben, jag måste tala med honom”. “Vad gäller det” undrar Werner kryptiskt.
“Du behöver inte vara orolig Werner, jag ska inte skälla på honom” skrattar Heidi. När dom går kvarteren fram så frågar Werner, “Heidi vore det inte bäst för dig att stanna hemma, bara vila och njuta i lugn och ro. Du har ju nyss vaknat upp från det hemska du var med om” säger Werner.
“Nej jag måste åka till Streissen, jag ska hjälpa rektor Wilfried Pieter Glantz-Wilzen med att övervaka konklaven. Han behöver min hjälp, jag kommer att följa med dig och far till Streissen vad ni än säger” fräser Heidi.
Oj oj ingen ide att säga något mer om detta just nu tänker Werner. Under promenaden till Rubens hus så får Heidi höra hur folk ropar glåpord efter Werner, Heidi kramar tag i Werners arm. Werner tittar på Heidi och ler, sedan går dom armkrok lägst gatorna fram till Rubens hus.

Framme hos Ruben tar han in dom från sidodörren, Ruben hälsar dom välkommen och kramar om Heidi. Ruben ser en aning stressad ut. Heidi går direkt på sak och frågar Ruben hur han tänkt göra med röstningen i konklaven, men han har ingen aning om hur det funkar. Heidi förklarar några röstningsprocedurer för Ruben, nu är det upp till han att välja en som han tycker passar. Efter samtalet med Ruben kommer Heidi fram till Werner,
“Jag måste kila iväg för att träffa Gerlind von Boehm, vi har bokat bord på The Journeys End. Vi ses hemma till kvällen” och ger Werner en puss.

“Ruben är Nellie hemma, jag skulle vilja prata några ord med henne” säger Werner.
“Du Werner, det har hänt en sak” svarar Ruben.
“Vad menar du” frågar Werner.
“Jag och Gabriel var och träffade The Honourable Guild Of Assassins, vi tänkte leja dom att göra ett jobb för oss. Det var då dom kidnappade Nellie, för att ha henne som säkerhet. Om vi inte betalar så dödar dom henne, dom litar inte på oss efter vad du gjorde mot dom. Men Werner jag lovar dig att ordna detta, Nellie ska inte komma till skada du har mitt ord på det” säger Ruben.
Werner är helt förstummad han vet inte vad han ska säga, han som kämpat och lovat och gjort saker till höger och vänster för att få sin kusin fri. Men trots besvikelsen över Nellie, så känner sig Werner ganska säker på att Ruben kommer hämta hem henne. Plötsligt ramlar dom andra kamraterna in hos Ruben, Werner hade helt glömt vart dom skulle samlas. Han hade för sig att dom skulle träffas på The Golden Spool. Dom flesta har något som dom måste ordna innan avfärd mot Streissen. Werner får artefakten av Wera, dom är lite oense om vad dom ska göra med artefakten. Tillslut bestämmer dom sig för att Werner ska ta med den till Luminary Konrad Mauer.

Werner tar med sig artefakten och beger sig mot Hochbuche Weg och Luminary Konrad Mauer. Werner knackar på dörren hos Luminary Mauer. Han gluttar på en liten lucka i dörren och kikar ut.
“Jasså det är Astromancer Werner Lankdorf, men vad är det för sak du för med dig till mitt hem” säger Luminary Mauer bestämt.
“Det är därför jag kommit till dig, men jag vill inte stå här ute och prata om det” säger Werner. Så hör Werner hur dörren reglas upp, det tar lite tid för det är några lås som ska reglas upp. Luminary Mauer tittar ut bakom Werner, sedan stänger han snabbt dörren och reglar den ordentligt.
“Werner ta med dig saken och följ med mig” säger Luminary Mauer. Werner följer efter Luminary Mauer längst upp i tornet, till hans bibliotek som är något helt otroligt för en akademiker.
“Werner lägg saken på skrivbordet, vad är det för något du har med dig” undrar Mauer.
Werner förklarar allting för Luminary Mauer, från mötet med Lena Steinhäger och Purple Hand till sista striden i garverierna. “Werner täck av artefakten, jag vill se på den” säger Luminary Mauer. Werner börjar vika upp djurhudarna som den är inlindad i, när artefakten är avtäckt ryggar Luminary Mauer tillbaka.
“Jag har inte känt en artefakt med sådan kraftfull Dhar tidigare, inte ens nere i katakomberna på Light College finns något liknande och där förvaras det många mäktiga artefakter”.

Så försvinner Luminary Mauer iväg ett tag, när han kommer tillbaka har han med sig en låda av tenn och trä. “Werner lägg ner artefakten i lådan”. Werner tar artefakten och stoppar ner den i lådan, när han tar i den så känner han vilken ondska den utstrålar “D3 Corruption”. När artefakten ligger i lådan, då skyndar sig Luminary Mauer att stänga locket. Sedan börjar han leta bland burkar han har i bokhyllorna, efter lite letande kommer han tillbaka med en spik i ren silver. Han lägger silver spiken på lådan, sedan börjar han lägga en besvärjelse över lådan. Efter att han lagt besvärjelsen måste han sätta sig ner, det var tydligen en mycket krävande besvärjelse.
“Werner nu har jag lagt en mycket kraftfull skydds besvärjelse över boxen”. När Werner tittar på lådan, kan han se att det inte är någon vanlig trälåda längre, det är mer en box men fortfarande i samma storlek och på locket är det ett sigill. Båda två är tagna av stundens allvar, dom sätter sig i en varsin fåtölj i biblioteket.

“Jag fick det här brevet idag när jag satt i dillegansen redo att resa mot Streissen, det var en person jag aldrig sett tidigare som levererade brevet. När jag läst brevet hoppade jag fort av dillegansen och skyndade mig hem” säger Luminary Mauer.
Han ger brevet till Werner som läser det högt, där står det att Frederick Grosz har hans syster Katarina Mauer. Om Luminary Mauer reser till Streissen kommer dom döda hans syster.
“Vad ska jag ta mig till Werner” säger Luminary Mauer.
“Vad jag hörde idag så betalar dom 1G till den som kan tipsa om din syster, så förhoppningsvis har dom henne inte. Hon kanske kontaktar digVarför vill dom inte ha dig i Streissen och vad är din uppgift där” frågar Werner.
“Jag ska övervaka konklaven så att inget onaturligt inträffar, jag reser dit för Light College räkning. En sak till, du måste ha stor respekt hos Lena Steinhäger. Om hon är Magister Magistrate då är hon en skicklig magiker, så för tillfället är det bättre att ha henne som vän än fiende” säger Luminary Mauer kryptiskt.
“Hon berättade att Dagobert Gabor föråt The Purple Hand, nu tillhör han The Blackhood” säger Werner. “Vi måste se upp med Dagobert Gabor, du måste hålla koll på honom Werner” säger Mauer.
“Hur skall jag klara av honom, han är mycket mäktigare än vad jag är” säger Werner.
Du måste bara vara smartare och mer finurlig än vad han är" flinar Luminary Mauer.

Efter den långa diskussionen reser sig Werner och börjar gå ned för trappen, då hör han hur Luminary Mauer ropar från biblioteket. “Werner du glömde boxen. Jag lämnar den här hos dig, här är den i tryggt förvar” säger Werner. "Kommer aldrig på frågan, du måste ta med artefakten. Besvärjelsen jag lade på boxen innebär att det bara är du som kan öppna den, det går inte att öppna den genom att dyrka eller bruks yttre våld. Endast mäktig magi kan få upp den, jag gjorde dig till en sorts väktare över boxen. Du får absolut inte ge den till Sigmariterna eller tappa den, du måste alltid ha den med dig. Vi måste förstöra den på något sätt, jag ska leta i mina böcker och höra mig för med kollegor. Jag tror att du måste ta hjälp av Von Kaufman på något sätt "säger Luminary Mauer. Werner får en stor klump i bröstet, varför la han denna börda på mig och hur fan ska jag nämna något sådant för von Kaufman tänker Werner. Werner lämnar Hochbuche Weg med tunga steg……

”Är… är den död? Är de andra döda? Ruben ser riktigt illa däran ut.”
Men då vaknar Werner till sans igen och Wera ger honom en kram innan magikern får hjälpa de skadade. Han börjar med Ruben och lyckas stoppa blödningen i adelsmannens ben. Även Wera blir också omplåstrad men medan Werner plåstrar om dem hörs en duns från övervåningen och alla blir blick stilla. Ingvald drar sitt svärd och går med försiktiga steg uppför trappan till nästa våning. Tätt efter går Gabriel. Wera ser hur de försvinner och får en klump av nervositet i magen. Men hon låter sig inte bli stillastående utan river ner ett stort skinn som hänger på en av väggarna och lägger detta på golvet under kopparfatet. Sedan får hon hjälp av Ruben att med hjälp av störar trycka upp ena sidan av fatet så att den grönskimrande kläppen faller ner på skinnet. Wera ser nu att kläppen är utsmyckad med sigmarsymboler. Hon viker snabbt ihop skinnet till en säck runt kläppen. ”Jag tänker inte vidröra den. Har Skaven, eller Black Hood tänkt använda kläppen i sigmartemplets klocka? Och vad kommer då att ske? Werner sa att den utstrålar starkt av svart magi. Vi måste få bort den från Skaven!”

Wera hör nu att Ingvald och Gabriel börjar prata med någon på övervåningen och sedan kommer de tillbaka nerför trappan tillsammans med Caspar Hoffstetter.
”Caspar! Vad har han varit och hur hittade han oss?! Skit samma! Vi måste snabbt härifrån! Den mäktiga skaven kan snart vara här. Och vaktposterna ute måste ha hört striden här inne.”
Äventyrarna provar nu att öppna dörren som leder till det andra garveriet. Caspar fiskar fram några dyrkar och får upp låset men inte dörren som verkar vara blockerad på den andra sidan.
”Håll er undan” säger Ingvald som tar sats och slår in dörren med kroppen.
Men det får han inget för. Jochutz garveri är tomt.
Gänget har nu fem vägar att välja på för att ta sig ut från byggnaden: Dörren på framsidan, fönstren på baksidan, via balkongen på övervåningen, kloakerna via hålet i golvet eller via avloppet igen.
Efter en kort genomgång av alternativen, deras konsekvenser och vart de skall föra kläppen enas gänget i att ta avloppet igen för att ta sig ut från byggnaden och föra den korrumperade kläppen till Lumunary Konrad Mauer. Största diskussionen gäller om de skall ta kläppen till Mauer eller till sigmariterna.
Ingen av dem har lust att gå ner i smutsen och lukten igen men de gör det i alla fall. Utom Caspar som säger sig vilja gå via balkongen istället. De andra tittar förvånande på tjuven men ifrågasätter inte hans val. Den korta promenaden ut till mudflats går bra men när de fem äventyrarna kommer börjar röra sig mot kajkanten hör de ett rop:
”Här! De är på mudflats!”
Då hörs ett nytt rop ovanifrån med Caspars röst:
”De springer mot Upright Pig!”
”Smart Caspar. Och jag som ifrågasatte varför du skulle gå via balkongen.” Wera skäms över sin tidigare skepticism. Hon ser inte hur bra Caspars avledningsmanöver lyckas då gänget nu måste springa för att försöka skaka sig av de jagande The Hooks. Det är svårare för Wera att hänga med de andra då hon bär på kläppen men hon lyckas hålla tempot och när de kommer fram till finare kvarteren lyckas de skaka av sig förföljarna.
Gänget kommer fram till Mauers torn och Werner erbjuder sig att leverera kläppen till magikern vilket är okej för de andra. Innan de skils åt bestämmer de att träffas vid skymningen på The Golden Spool.

Wera har planer på att leta efter Mauers syster Katarina, besöka Ketzenblum igen men först hitta The Hooks ledare Jochen som hon tidigare såg prata emot Lönnermann när denne agiterade för en revolution. Hon hoppas på att Jochen vill bryta med The Black Hood och berättar vad han vet. Ingvald följer gärna med Wera till hennes stora lättnad. Duon tar sig till Rubens hus för att tvätta sig och på vägen dit köper Wera nya kläder.
När de kommer till Ruben möts de av Caspar och Gabriel som är klädda i Rubens finaste kläder. Wera får börja med att städa upp badrummet som de två skitat ner. Sedan går Wera och Ingvald till hennes rum på Golden Spool där Wera förklär sig till armbågsskytten Sigrid Michl från Reikland. Hon går nu med arborstet med sig och läderrustningen fullt synlig även om hon gömmer sitt röda hår under läderhjälmen. Under promenaden till Faust Quarter får Ingvald berätta om hur en militär prickskytteenhet fungerar samt ge henne ett namn på en sådan enhet från Reikland.

Svaret blir naturligtvis att försöka ta sig till kajen genom att blanda sig med alla de andra människorna som rör sig i hamnen. På vägen mot mudflats passerar äventyrarna en pir som har en eka fastknuten vid sig. Nu väser Ruben till de andra:
”Fort, skär loss båten. Vi skall lura vakterna på den andra piren.”
Gabriel är snabb att reagera och skyndar sig fram och kapar båtens förtöjningar. När ekan har drivit ut en bit höjer Ruben rösten och säger med en befallande ton:
”Barn! Det är barn i båten! Ni där på piren! Rädda barnen i båten!”
”Smart Ruben. Hoppas nu bara de går på det.” Men Wera behöver inte vara orolig.
Tagen av myndigheten i Rubens röst stelnar The Hooks medlemmarna på piren till men kastar sig sedan i båten som är förtöjd bredvid dem och börjar ro mot den drivande ekan.
Gänget slösar ingen tid utan skyndar sig ner i mudflats där de ser mynningen på avloppet. Det stinker hemskt från öppningen och Wera undviker att titta ner för att slippa se något av det avskräde som de behöver vada i.
Trots lukten och smutsen lyckas hela gänget krypa tyst genom gången vilket gör att de åter igen lyckas överraska sitt mål.

När de kommer in i Atzwigs Garveri möts de av en obeskrivlig stank och ett mardrömsscenario. De ser en hög med lemlästade människokroppar, en konstig maskin samt ett kopparfat. Fatet är fyllt med brända hjärtan och ovanpå dessa något som ser ut som en klockkläpp som lyser med ett grönt sken.
”De har gjort om statyn de stal till en… kyrkkläpp?! Men varför?” Wera hinner inte fundera så mycket mer då det även finns fem Skaven i garveriet. Två stycken mindre råttmän står tillsammans till vänster om dem. En mindre Skaven står framför dem och bakom denne, vid den konstiga apparaten, står den fjärde. Halvvägs upp på en trappa som leder till våningen ovanför står den femte Skaven. Denne är svart och större än de andra och hans rustning tyder på att den är ledaren för råttmännen i garveriet.
Ingvald är den förste att gå till handling. Han drar fram sin zweihänder och rusar mot de två Skaven som står till vänster. Med en svepande rörelse slår han ner den ena Skaven till marken och dödar råttmannen genom att köra det stora svärdet genom den fallnes bröstkorg. Ingvald använder samtidigt svärdet som en hoppstav och tar spjärn med svärdet, gör ett jämfota hopp över den fallne fienden för att sedan snabbt förflytta sig till foten på trappan. Hans nya mål är i sikte – ledaren för råttmännen.
Under tiden har Gabriel dragit sin värja och anfaller råttmannen som står framför honom. Men Skaven undviker hans hugg med ett smidigt hopp åt sidan. Wera hör hur Werner mumlar något samtidigt som hon drar fram sin slunga och skickar en kula mot den återstående Skaven som står till vänster om henne. Men hon är skakad över vad hon sett och kulan missar. Ruben har dragit sin pistol men stannar upp då ett pistolskott skulle avslöja dem för vaktposterna utanför.
Nu reagerar Skaven. Ledaren släpper en flaska på golvet och en tjock rök innesluter denne så han blir osynlig för alla. Plötsligt far en kaststjärna ut från röken och träffar Ingvald som överraskades av röken. Ingvald vrålar till av smärta och ilska, rusar uppför trappan och hugger blint in i röken runt Skavens ledare, men hugget missar. Nu försöker Ruben locka ut skavenledaren från sin skyddande rökridå genom att förolämpa och utmana denne på duell, men strategin fungerar inte. Gabriel försöker parera ett hugg från sin motståndare men lyckas inte helt utan blir träffad samtidigt som råttmannen vid maskinen drar i en spak som gör att gas börjar pumpas in i den stora cylindern.
Nu hörs det ett nytt vrål från trappan:
”Era förvuxna skogsmöss, jag skall döda er!” Med de orden hugger Ingvald igen i röken runt ledaren och denna gång belönas han med att känna hur svärdet träffar och hör att ledaren skriker till. Gabriel upptäcker vad Skaven vid maskinen gör och tar inga risker gällande vad syftet är med maskinen och dess gas. Han attackerar Skaven vid apparaten och lyckas träffa maskinisten men inte dödligt. Wera har också upptäckt vad som händer vid den olycksbådande apparaten och skickar iväg en kula mot Gabriels motståndare. Kulan träffar maskinisten i huvudet som stupar men det blir också den sista kulan som slungan skickar iväg då remmen brister. ”Förbannelser! Varför just nu?! Den måste ha blivit skör av att vara i mitt hår och då utsatts för solen.”
Plötsligt försvinner röken runt ledaren och samtidigt som denne drar ett svärd och måttar ett hugg mot Ingvald som står nedanför. Hugget faller aldrig då Wera med en snabb rörelse drar sin kastkniv från stöveln, går fram två steg mot trappan och kastar kniven på Skavenledaren som faller med kniven begravd i nacken.

Då exploderar den gasfyllda cylindern på maskinen och alla stelnar till. Till sin fasa ser Wera att gasen tätnar till en fast form samtidigt som den absorberar den fallne Skaven som startade maskinen. Massan materialiserar sig till ett monster, en 3 meter lång perversion med råttsvans och en kropp som liknar en reptil med fyra armar och fyra ben. Det värsta är dock de två huvudena där den döde Skaven har blivit ett huvud och det andra har stora likheter med en människa. Varelsen ger upp ett gurglande läte och kommer kravlande mot de fyra små människorna som står framför den. Eller rättare sagt de tre människorna då Werner svimmar av åsynen av monstret. Wera backar ofrivilligt ifrån varelsen, snubblar och faller baklänges.
Då monstret har allt sitt fokus framåt missar den Ingvald som kommer mot den bakifrån och måttar ett kraftigt hugg som trots att den tar djupt inte får varelsen att reagera. Monstret anfaller Ruben och dess kraftiga arm träffar adelsmannens ben som viker sig och Ruben faller. Wera inser att risken för att upptäckas är bra mycket lindrigare än att bli uppäten av monstret intill henne så hon drar fram en pistol liggandes och skjuter på varelsen. Men hennes sikte är dåligt då hon fortfarande är skakig av hur dem materialiserades framför henne så skottet missar. Ingvald hugger igen mot monstret och ännu en gång träffar han utan att det saktar ner varelsen.
Gabriel som har backat tillbaka till de andra ser att den siste av Skaven står fortfarande och anfaller denna. Hans svärd träffar råttmannen men inte tillräckligt. När Wera ser Gabriel attackera råttmannen inser hon det kloka med att ta bort en motståndare i taget så hon laddar och skjuter mot den kvarvarande råttmannen. Skottet trasar sönder Skavens vapenhand och råttmannen retirerar skrikandes samtidigt som denne försöker stoppa blodflödet.
Bakom det stora monstret hugger Ingvald igen med sitt stora svärd och åter igen misslyckas han med att dra till sig monstrets uppmärksamhet då varelsen nu är inställd på Gabriel.
Det stora missfostret slår ut med sin kloförsedda arm mot Gabriel som förgäves försöker undvika slaget. Dorfern träffas och kraften i slaget skickar honom in i väggen och sedan in i medvetslöshet med blodet rinnande från ett stort sår i sidan. Med darrande händer och svetten strömmande över ansiktet ställer sig Wera upp, laddar om pistolen och skjuter igen. Denna gång är monstret nära henne och skottet träffar men till Weras fasa står det fortfarande.
Åter igen hugger Ingvald på odjuret bakifrån men hugget ignoreras igen av monstret. Istället slänger den ut sina klor mot Wera som försöker hoppa undan slaget. Hon lyckas inte helt utan känner hur klorna biter in i hennes ben och hon faller nästan omkull av smärtan. Men hon lyckas hålla sig på benen samtidigt som hon frenetiskt laddar om pistolen. Med varelsen inpå henne kan hon inte missa men till sin förfäran som står den kvar trots att hon träffar på nära håll. ”Det är kört. Varelsen kan inte dödas. Nästa träff gör den slut på mig.”
Men nu tar Ingvald sats och utdelar ett mäktigt hugg där han kastar sig framåt med svärdet som ett spjut som biter djupt in i varelsens kropp. Det hörs ett läte som en människas skrik när varelsen från Skavens helvetesmaskin sjunker ihop. Vederstyggelsen rycker till en sista gång innan den blir helt stilla.

När Werner och Wera kommer tillbaka till Ingvald är han lite irriterad eftersom han inte fick vara delaktig i samtalet med Dr Verfullen. Wera berättar för Ingvald att dom måste ta sig in i garverierna för att hitta artefakten, Werner håller med men är långt ifrån lika exalterad som Wera. Ingvald ifrågasätter varför vi fortsätter hjälpa Purple Hand, det blir en liten diskussion mellan Wera och Ingvald. Till slut går Ingvald med på att ta sig ner till Garverierna för att hitta artefakten. Dom skyndar sig upp på muren igen för att hitta Ruben och Gabriel, uppe på muren kan dom se hur Gabriel spelar fiol för Kastor von Leitdorf. Kastor är alldeles lyrisk efter att ha hört Gabriel spela fiol, han vill att Gabriel reser med von Leitdorfs kortege till Streissen. För han vill höra Gabriel spela tillsammans med Jens Lisstadt. Werner, Wera och Ingvald blir verkligen förvånad att höra Gabriel spela fiol så bra, han har många strängar på sin lyra den mannen.

När Ruben och Gabriel pratat klart med Kastor von Leitdorf, då skyndar sig Wera och dom andra fram. Wera förklarar lite snabbt hur läget är och att dom har drygt 1 timme på sig att hitta artefakten. Dom skyndar sig hem för att byta kläder, sedan är det full fart ner mot garverierna. Dom bestämmer sig för att ta sig in genom avloppsröret som leder ut i “mudflats”, allihopa lyckas att smyga fram till avloppsröret. När dom smyger fram mot röret kan dom se att garverierna är starkt bevakat av The Hooks. Allihopa slås av den enorma stanken från där avloppet mynnar ut i floden Aver, men det är bara att bita ihop och krypa in i röret. Stanken blir bara värre och värre ju längre in i röret dom kommer, efter att dom krypt ca 20 meter kommer dom in i ett stort rum inne i garveriet. I rummet finns det en dörr som leder ut ur rummet, det finns en trapp som leder upp till en övervåning. I taket hänger ett enormt koppar fat, i fatet ligger det flera förkolnade människohjärtan och artefakten som har blivit transformerad till en “bellclapper”. Den har helt klart blivit ansatt av mäktig mörk magi, den bara lyser av Warpstone. Werner kan känna en otroligt stark Dhar komma från fatet. Längst bort i rummet är en underlig manick som stånkar och låter, den bara osar av Warpstone. I rummet finns också 5 skaven, det är 4 mindre och en assassin som står i trappen.

Vännerna har lyckats tagit sig obemärkt in i rummet, alla gör sig redo för strid. Ingvald rusar upp mot assassin som står i trappen, medans Wera, Gabriel och Ruben skjuter på dom andra skaven. Werner lägger en hjälpande besvärjelse för hans vänner. Assassin i trappen släpper en glaskula i golvet, plötsligt är han helt täckt i ett rökmoln. Dom andra skaven attackerar tillbaka, Gabriel får någon liten blessyr. Sedan Kastar sig Ingvald över assassin i trappen, han utdelar en skaplig skada trots röken. Wera skjuter ihjäl en skaven, medan Gabriel och Ruben strider på. Werner dönar på med en blixt på en av skaven, den står fortfarande men blir svårt skadad. Assassin drar upp en grönskimrande kaststjärna och kastar den mot Ingvald, den träffar men Ingvald bara vrålar och fortsätter strida. Gabriel och Ruben får några blessyrer till, men det är ingen fara för livet. Tillslut dräper Ingvald assassin i trappen med ett kraftfullt hugg, efter den attacken fortsätter han ned för trappen och dräper ytterligare en skaven. Ingvald är helt ostoppbar för stunden.
Dom andra kämpar på utan resultat. Den skaven som är svårt skadad kastar sig över manicken som frustar och stönar, han börjar pumpa upp trycket tills hela behållaren exploderar i ett moln av Warpstone. När molnet lagt sig kan dom se en enormt skräckinjagande varelse mitt på golvet, där har ett enormt muterat monster skapats. Den enda kvarvarande skaven liksom sugs in i varelsen. Alla blir vettskrämd över vad dom ser, värst blir det för Werner som svimmar av skräck och utmattning. Ingvald slänger sig över monstret, han får in en skaplig träff. Monstret attackerar Ruben, som kastas till marken avsvimmad av ett otroligt hårt slag mot benet. Den andra attacken sänker han Gabriel med ett lika hårt slag mot magen. Nu är det bara Wera och Ingvald kvar. Wera skjuter ett lod på varelsen, hon får in en bra träff men samtidigt går armborstet sönder. Ingvald fortsätter hugga på varelsen, med ett sådant hugg skulle han klyva en vuxen människa i 2 delar. Varelsen attackerar Wera med full kraft, Wera blir svårt skadad men hon står fortfarande på benen. Ingvald fortsätter hugga varelsen, men den bara fortsätter sina attacker. Wera lyckas skada varelsen lite igen. Varelsen fortsätter attackera Wera, men denna gång lyckas hon hoppa undan attacken. Den här gången får Ingvald in ett hugg med otrolig kraft, Wera och Ingvald kan se hur varelsen sjunker ihop död till marken. Dom båda kramar om varandra i ren lycka av att se monstret falla död till marken.

Wera och Ingvald lyckas skaka liv i dom andra, dom var bara avsvimmade som tur var. Werner börjar lägga om såren på dom andra. Han kan snabbt konstatera att Ruben måste ha professionell läkarvård för att inte mista sitt ben, hans ben ser riktigt illa ut. Men Werner lyckas bandagera Rubens ben så pass bra att han kan gå på benet obehindrat för tillfället. Nu är det bråttom att plocka ner artefakten, innan den fruktade magikern kommer tillbaka. Wera och Werner lindar in artefakten i djurhudar som ligger på golvet, så dom slipper ha direkt kontakt med artefakten. Under tiden söker dom andra av rummet. Dom vill inte ta kloaken härifrån, utifall dom skulle möta magikern nere i kloakerna och avloppet som dom kom ifrån är uteslutet. Så dom tänker ta ett fönster från den andra delen av garveriet. Plötsligt hör dom en kraftig duns från övervåningen, Ingvald och Gabriel drar vapnen och går upp för trappen. När dom tar sig in på övervåningen blir dom mäkta överraskad, där i rummet står Caspar. Han har hört skott och skrik från garverierna, Caspar hade ett rum på The White Horse. Han förstod direkt att det var hans vänner som var i farten, han säger att det är väl bevakat med Hooks medlemmar där ute. Dom bestämmer sig tillslut för att fly ut genom ett fönster på den andra garveri byggnaden, när dom hoppar ut från fönstret börjar dom smyga därifrån. Men som väntat är det Werner som inte är försiktig nog, han väsnas så pass mycket att en person på taket upptäcker dom. Han slår larm direkt, genast börjar det komma folk till undsättning. Dom börjar fly från The Hooks som jagar efter dom, Werner är helt utmattad av det han varit med om och att bära på artefakten. Han börjar hamna på efterkälken, The Hooks börjar hinna ifatt Werner. Wera ser hur Werner börjar sacka efter, så hon bestämmer sig för att ta artefakten av Werner för att underlätta för honom. Werner tar hjälp av sin magi och kan uppbringa lite mera krafter så att dom lyckas skaka av sig sina förföljare. Dom skyndar sig till The Golden Spool, och upp till Weras rum. Werner är alldeles utmattad, han sätter sig på golvet och lutar sig mot väggen. Dom bestämmer sig för att träffas på The Golden Spool igen efter att dom fräschat till sig.

Werner känner sig en aning nedstämd när han går hemmåt, ännu ett mindre lyckat möte med skaven tänker han. Som tur är slipper han träffa Baronen när han kommer hem, Werner vet vad han tycker om att folk kommer skitiga. Henriette von Tasswinder stöter ihop med Werner.
“Men Werner har du varit nere i dom där jäkla kloakerna igen, du kan inte springa omkring där nere. Du måste vara rädd om dig Werner, speciellt efter det vi fick höra idag” säger Henriette med ett leende på läpparna.
“Vad är det som har hänt” säger Werner.
“Ta av dig kläderna där ute, så säger jag till Beatrice att hon gör i ordning ett bad åt dig Werner” säger Henriette.

Werner sätter sig i det varma badet, när han suttit där ett tag så börjar han funderar på vad Henriette menade tidigare. När Werner bytt om och är på väg ner, stöter han på Heidis 2 äldre systrar Cornelia och Katarina.
“Vi vill gratulera till det som hänt, vi längtar redan” säger dom och kramar om Werner.
Werner fattar fortfarande ingenting av vad dom menar. På vägen ut passerar Werner stora salen, plötsligt hör han Baronen ropa på honom med bestämd röst. “Werner kom hit så får jag tala med dig”.
Werner har stor respekt för Baronen, men det här tonläget låter inte bra tänker Werner. Werner går in till Baronen med tunga steg, han undviker ögonkontakt med Baronen.
“Werner sätt dig ned här bredvid, vi måste tala om en sak” säger Baronen.
Werner är väldigt nervös, han bara väntar sig en rejäl avhyvling av Baronen som ser sammanbiten ut.
“Baron Erkenbrand vad ville du tala med mig om?” säger en nervös Werner.
“Werner du måste få Heidi att inte åka till Streissen, hon måste få vila och ta det lugnt efter det hon varit med om. Vi är så oroliga för henne, hon har ju nyss vaknat upp från att varit neddrogad i 4 dagar. Men hon envisas med att hon måste till Streissen för att assistera någon Rektor Pieter Glantz-Wilzen med det juridiska vid konklaven” säger Baronen.
“Jag ska tala med henne snarast”säger Werner.
Hon har gått för att besöka Kapten Baerfaust, hon var orolig för honom. Det var en sak till, jag har hört av min fru att du också kommit hem skadad, ni måste vara rädda om er. Heidi samlade alla i familjen i stora salen idag, där berättade hon för oss att ni ska bli föräldrar. Vi är så glada för att ni ska bli föräldrar, när vi kommer tillbaka från Streissen då ska vi fira detta stort" säger Baronen. Efter att han sagt det så tystnar han ett tag, Werner kan se att han grubblar över något.
“Werner jag måste få berätta att jag försökte förbjuda Heidi att träffa dig när jag fick reda på att ni hade ett förhållande i smyg, men hon hotade med att rymma sin väg med dig och aldrig träffa oss igen. Då hade jag faktiskt planer på att låta Hallbjörn ta hand om dig. Men hon är ju min lilla flicka, så jag kunde inte gör så mot mitt älskade barn. När Heidi hotade att rymma sin väg och aldrig komma tillbaka, då insåg jag och Henriette hur mycket hon älskar dig. När Ruben också började prata och berömma dig, då bestämde jag mig för att ge ert förhållande en chans” säger Baronen.
“Var det min samhällsklass som gjorde att du ville stoppa vårt förhållande, skulle det bli för pinsamt för dig att höra från dom andra adelsfamiljerna att Heidi träffat en från borgarklassen” frågar Werner.Nu ser Werner hur Baronen ilsknar till.
“Werner, det där med samhällsklasser och sociala tillställningar det intresserar mig inte ett dyft. Det var mer vad du sysslar med, magi det är något tabu och inget man livnär sig på Werner. Du är nästan 2 meter och har inte en muskel på kroppen, hur skulle du kunna försvara min lilla flicka sånt gör en far orolig. Dagen då Ruben förde oss samman, det var något med dig Werner som jag gillade. Sen att en av mina bästa vänner Kapten Baerfaust berättade vilken bra och ärlig människa du är, sådant gjorde bara mitt beslut lättare” säger Baronen.
“Jag har verkligen varit livrädd för det här samtalet Baron Erkenbrand, att du inte skulle kunna acceptera att vi skulle få barn. Vad skulle vi då ta oss till” säger Werner. “Jag har nog märkt att du undvikit mig Werner, jag vill bara säga att du är en i familjen von Tasswinder nu” sa Baronen

Wera vaknar ledbruten i sitt rum på The Golden Spool. Hon känner av såren från striden och märker också till sin irritation att hon åter igen är febrig. ”Kommer jag aldrig att bli frisk…? Nej, troligtvis inte så länge du springer i kloaker och slåss mot råttmän.”
Innan hon går ner för att äta en frukost knackar Wera på dörren till Loamdelves rum. Där inne håller Waldemarius, Blümchen och Äppfelbert på att förbereda sig för avfärden till Streissen.
”God morgon, Waldemarius, herr och fru Loamdelve. Ville bara passa på att säga adjö och lyckönska er en lyckosam färd till Streissen.”
”God morgon och stort tack till dig” svarar Äppfelbert. ”Nu ska vi äntligen få lämna detta ställe för att starta upp ett nytt liv i Streissen. Du skall veta att du alltid är välkommen till oss när du är i Streissen.”
”Det kan bli snarare än du tror. Vill ni ha hjälp med att förklä er innan färden?”
”Ja tack, Wera. Det vore väldigt vänligt av dig” svarar Waldemarius.
Efter att ha förklätt Loamdelves äter Wera frukost med Ingvald. Eftersom ingen av de två riktigt vet vad de skall göra härnäst så går de bort till Rubens hus.
När de kommer fram till Rubens hus möter de i trädgården Ruben och Gabriel samt en rödhårig, vacker kvinna som står med dem men som också ser rädd ut.
”Wera! Vad bra att du är här.” Ruben låter lättad. ”Kom och lugna ner denna kvinna och berätta att hon inte har något att vara rädd för.”
”Vad nu? Vem är detta? Vad har de sagt till henne?” Wera får en känsla av att hon förväntas ordna till något som de två framför henne har ställt till med. Hon vänder sig mot kvinnan:
”God morgon, fröken. Vad heter ni?”
”Lisbeth Klara.” Lisbeth ser på Wera med en jagad blick.
”Jag tycker hon ser bekant ut… Kan hon vara från The Red Room?”
”Hon är hitsänd av von Pappen som en del av att få fram bevis för att smutskasta von Heine” inflikar Ruben. ”Vi hade tänkt låta henne bo på The Journeys End.”
”Gör så.” Weras svar är kort.
Wera ser nu att Gabriel har som en vit hinna över sina ögon. Det liknar inte något hon har sett tidigare.
”Nå. Låt oss inkvartera fraulein Klara på The Journeys End och sedan går vi till Werner och ser om kan få med oss honom till den Södra porten” säger Ruben med hög röst.
”Till den Södra porten? Varför det?”
De andra hakar på Ruben som börjat gå innan han pratat färdigt.
”Varför fick han plötsligt så bråttom?” tänker Wera för sig själv.
Då Journeys End ligger på vägen till von Tasswinders hus lämnar de först av Lisbeth och Wera får veta att värdshuset nu saknar en värdshusvärd.
”Jag hade ju kunnat vara värdshusvärd” säger Gabriel med en butter underton.
”Nej, du behövs på annat håll” svarar Ruben kort.
Gänget har nu kommit fram till von Tasswinders hus och till allas förvåning är det Ingvald som går fram och knackar hårt på dörren. Då ingen kommer och öppnar knackar Ingvald igen och ropar högt:
”Öppna nu!”
Då plötsligt öppnas dörren och i öppningen står Werner.
”Werner, du skall med oss till Södra stadsporten” säger Ingvald bryskt.
Strax efter Werner kommer nu Baron von Tasswinder som undrar vem som håller på att slå på hans dörr.
Stackars Ingvald säger bort sig och Wera börjar finna hela situationen komisk:
”Hej, får Werner komma ut och leka med oss?”
Så samlar hon sig och ser på medan Ruben lugnar ner Baron von Tasswinder. Ruben berättar nu att han blivit ambassadör för von Leitdorfs och vill att de alla följer med till den Södra stadsporten för att se von Leitdorf armé tåga mot Streissen.
”Och varför skall vi se på det spektaklet? Kan förstå att du, Ruben skall vara där men varför skall jag behöva vara där? Och vad händer sedan?” Wera frågar Ruben.
Ruben blir tyst och ser osäker ut innan han säger:
”Jaaa… Det är ju ett skådespel och folkfest att se en armé tåga iväg. Du kommer säkert tycka det är ståtligt. Sedan kan du mingla runt med alla som kommer var där.”
”Inga planer annars, alltså. Tyder på att Ruben har själv blivit tillsagd att komma dit och att han inte vet vad som kommer hända vid Södra stadsporten.”
Werner följer dock med och hela gänget beger sig mot den Södra stadsporten. Under promenaden uppdaterar de varandra över vad de gjort sedan sist de träffades.
När de kommer fram ser Wera att Ruben har rätt om folkfest. Hela den öppna ytan framför den öppna porten är fylld med människor som vill se von Leitdorf armé tåga iväg. Själva armén står uppställd på fälten utanför stadsmuren under fladdrande banér.
Ruben för dem upp på stadsmuren där de rikare av folket står. Strax efter dyker också Kastor von Leitdorf upp med sitt följe på murkrönet där äventyrarna står. Kastor ber Ruben ställa på hans högra sida och börjar sedan hålla ett tal till soldaterna utanför stadsmuren där han bland annat presenterar Ruben som sin nya Ambassadör När Kastor är klar, vinkar han fram Ruben för att denne skall ta över och hålla ett tal som ny ambassadör. Ruben stakar sig först men blir snabbt varm i kläderna och avslutar talet med en sång tillsammans med Gabriel.
”Skall Gabriel börja med sång han också?”

Efter att Ruben är klar med sitt tal och sång blir han snabbt omringad av diverse adelsmän och borgare som vill visa vördnad och gratulera Ruben till hans nya tjänst. Under tiden hörs fanfarer från ängen nedanför och armén börjar marschera sin väg.
Plötsligt känner Wera att någon drar i henne kläder och en röst viskar till henne:
”Kom! Kom hit. Jag behöver tala med dig.”
Den som påkallar hennes uppmärksamhet låter nervös, är dold bakom en kåpa och viftar åt Wera att följa efter. Hon känner igen både kåpan och rösten – Dr Verfullen. Wera följer med Verfullen som går till en gränd en bit bort från folkvimlet. Ingen tycks se dem då allas uppmärksamhet är riktade mot von Leitdorfs.
När Wera kommer närmare Verfullen börjar denne vifta med armarna och prata 1med en hög, och snabb röst som avslöjar hur stressad doktorn är:
”Jag har letat överallt efter er. Ni måste anfalla garverierna nu! På en gång! Det treögda oraklet har berättat för oss att en mäktig Skaven har dykt upp i staden. Denna varelse har ofantliga krafter och om inte ni snabbt tar artefakten från rättmännen kommer den att vara alltid förlorad. Skaven med de stora krafterna har nu gett sig av, troligtvis för att se hur det ser ut efter er attack mot hålan under Plenzerplatz, men ni har bara en dryg timme på er att ta artefakten. Ni kan ta er in i garveriet via avloppet som leder ut i Aver. Ni måste skynda er!”
”Hört och förstått, doktorn. Jag tar det med de andra.”
”Skynda er. Annars är allt förverkligat.” Med de orden försvinner Dr Verfullen i skuggorna.
Wera gå nu tillbaka till folkvimlet runt Ruben och hans nya arbetsgivare där hon nu hör att någon spelar på fiol. Hon känner inte igen stycket men den som spelar gör det mycket bra. När hon kommer närmare ser hon till sin förvåning att det är Gabriel som spelar fiol med bravur.
”Va! Spelar Gabriel fiol?! Och bra dessutom! Många musikaliska talanger i vår grupp.”
Wera försöker få ögonkontakt med de andra vilket inte sker på en gång. Ingvald och Werner lyckas hon få kontakt med och de kommer gående till henne. Men hon tycker sig försöka under en halv evighet innan Gabriel och Ruben har pratat färdigt med alla och får syn på henne.
När gänget samlas och börjar bege sig därifrån, med Gabriel bärandes på en fiol, berättar Wera om vad Verfullen sagt. Till hennes förvåning så berättar Ruben och Gabriel att de träffade på en treögd kvinna i källaren på Lena Steinhägers hus när de bröt sig in där för 4 dagar sedan. Kvinnan rabblade en massa nonsens.
Efter en kort diskussion bestämmer de sig för att anfalla garveriet men Gabriel kräver att de först tar sig till Rubens hus då han vill beväpna sig och klä på sig sin rustning.
”Jag skulle också vilja ha mitt armborst…” tänker Wera ”… Men som tur är har jag min rustning på mig. Och min slunga och mina knivar och en pistol.” Efter de senaste dagarnas händelser tar inte Wera några risker utan har på sig både vapen och sin läderrustning gömd under sina kläder. ”Egentligen är läderrustningen för fin för att gömma undan men, men…” Wera betalade en dvärgsmed mycket pengar för rustningen från de guldmynt hon fick för stölden av von Alptraums krona. Förutom att den ser bra ut sa dvärgen att den är lättare an de flesta andra läderrustningar och också smidig nog att ha innanför vanliga kläder.
Då Rubens hus ligger vid Plezerplatz blir det en lång omväg innan de kan ta sig till hamnen. Gänget försöker jogga dit för att skynda sig men det går långsamt ändå eftersom Werner verkar ha svårt för att springa. När så Gabriel fått beväpna sig och gänget kommer ner till hamnen känner Wera att joggandet tagit på hennes ork. Att hon är skadad och febrig är nog den största orsaken till att hennes kondition inte är särskilt bra.
”Puh! Det var jobbigt. Seså, samla dig nu. Andas djupt.”
Wera ser nu att garverierna fortfarande är under bevakning av The Hooks. Vaktposter finns på mittemot garveriernas framsidor på andra sidan gatan, både på marken och på balkonger. Andra vaktposter finns på balkonger på husen bredvid samt två stycken som står på en pir som går ut en bit i floden. Avloppsröret från garverierna mynnar ut på baksidan av en av byggnaderna vid det sedimentlager som bildats mellan floden Aver och kajkanten och som kallas mudflats.
Wera tittar sig runt och försöker fokusera på den förestående uppgiften trots att hennes kropp säger åt henne att vila.
”Hur fasen skall vi alla kunna ta oss ner till avloppsröret i mudflats osedda?”

Werner vaknar upp på morgonen den 3 Sommerzeit av att Heidi knuffar på honom, först tror han att hon gör det i sömnen som förut. Men den här gången är det ingen dröm, hon kastar sig gråtandes runt halsen på Werner. Heidi börjar prata med Werner med en gråtfylld röst.
“Werner, vad är det som har hänt. Jag kommer inte ihåg någonting förutom att Linda Therese von Mohr ville träffa mig, jag klev in i en svart dillegans. Där blev jag bjuden på ett glas vin av Linda Terese von Mohr, sen minns jag inget mer av vad som har hänt” säger Heidi.
“Vi fick höra om den svarta dillegansen som åkte runt i Averheim på nätterna och förgrepp sig på unga kvinnor, vi fick även reda på att den tillhörde Dieter von Heine. Vi lyckades stjäla ett brev av Rutger von Sterber samma kväll som Ingvald besegrade Besten från Erengrad. I brevet stod det att dom skulle göra en ceremoni med dig som offer och att du fanns på Brunsweg 2. Men som tur var lyckades jag hitta dig innan dom han fullborda någon sådan cermoni. Du har legat i sängen sedan dess, jag har varit så jäkla orolig för dig” säger Werner.
“Hur länge har jag legat i sängen?” frågar Heidi.
“Du har legat i sängen in4 dagar” säger Werner.
“Jag läste ditt brev som du ställt på mitt sängbord innan jag väckte dig, du är en sån fin och omtänksam människa Werner Det är klart du ska resa till Streissen för att stötta och hjälpa Lord Wilhelm, du gav ju Selena von Kusch ditt ord innan hon dog. Så det är du skyldig henne, Lord Wilhelm tror jag skulle bli en bra Elector Count. Hur är det med Kapten Barfaust förresten, han kommer väl överleva attacken?” frågar Heidi oroligt.
“Han är illa tilltygad men kommer att överleva, han är stark och har bra läkkött våran Gudfar” säger Werner.

När dom kommer ner i matsalen, möts dom av övriga familjen som är helt överlyckliga att se Heidi på benen igen. När alla har fått hälsa och krama om henne, ber Baron Erkenbrand att alla sätter sig till bords och njuter av en härlig frukost denna underbara dag. När dom sitter där vid bordet och äter och samtalar i kärvänlig anda, så hörs plötsligt några våldsamma knackningar på ytterdörren. Werner reser sig för att gå och öppna, när han öppnar dörren blir han mäkta överraskad. Där står Ingvald redo att slå in dörren som det verkar, med sig har han Ruben, Wera, och Gabriel.
“Werner du måste följa med till södra porten” säger Ingvald. Werner fattar ingenting av det Ingvald säger. “Varför ska jag lämna Heidi nu när hon äntligen vaknat, för att gå till södra porten och göra vad” tänker Werner.
“Vi måste gå nu, ryter Ingvald”.
Då dyker Baron Erkenbrand upp i dörren.
“Vad är det för sabla liv här ute” ryter baronen.
“Har du fått en inneboende Werner?” säger Ingvald.
“Men vad är det här för en pajas som beter sig på detta sätt i mitt hem” säger Baronen och tittar på Werner.
Innan Werner hinner säga något så tar Ruben till orda.
“God morgon Baron von Tasswinder, jag ber så mycket om ursäkt för min väns uppförande. Vi kom för att prata med Werner”.
Baron Erkenbrand lugnar sig när han ser att Ruben är med och pratar med honom. Ruben går fram till Werner;
" Werner jag skulle verkligen vilja att du följde med till den södra porten för att se när von Leitdorfs arme marscherar mot Streissen, jag har nyligen blivit utnämnd till deras ambassadör" säger Ruben med ett leende på läpparna.
Werner vet inte vad han ska ta sig till, han vill bara få umgås med Heidi. Så kommer Heidi fram till Werner, hon hälsar på Ruben som hälsar tillbaka.
“Werner det går bra att du följer med Ruben, jag vill ändå prata enskilt med far” säger Heidi och ger Werner en puss.
“Ingvald, du måste lära dig hur man beter sig bland folk, hur tror du Werner skulle ha råd att bo så här. Det tillhör min gudfar Baron Erkenbrand von Tasswinder. Heidi von Tasswinder, Werners trolovade är Baronens dotter om du inte visste det” säger en irriterad Ruben.

Ingvald börjar gå mot södra porten mumlandes för sig själv, efter honom följer resten av sällskapet. Vid södra porten har det samlats mycket folk för att se vad von Leitdorf har på gång. När Kastor von Leitdorf får syn på Ruben, så ropar han till sig sin nya ambassadör. Ruben möter upp Kastor von Leitdorf, sedan går dom upp på muren för att skåda deras arme. Werner och dom andra går också upp på muren, där kan dom se Hans von Leitdorf stå i täten och redo att leda von Leitdorfs arme mot Streissen. Så tar Kastor von Leitdorf till orda och presenterar Ruben Ulfman von Mohr som deras nya ambassadör för armen. Efter presentationen så ber Kastor Ruben att säga eller sjunga något för att ingjuta mod i armen. Ruben kallar fram Gabriel, som har med sig några papper med en sång text på. Gabriel håller upp papperna åt Ruben, som tar till ton och börjar sjunga en marschlåt för armen. Efter att sången är klar ser Kastor von Leitdorf väldigt nöjd ut med sin nya ambassadör, och armen skanderar Ruben Ulfman von Mohrs namn några gånger. Kastor von Leitdorf vill prata med Ruben och Gabriel, så dom går avsides. Wera, Ingvald och Werner lämnar muren, det är mycket folk ute. Plötsligt dyker det upp en filur i kåpa med huvan nerdragen för ansiktet, personen vill tala med Werner och Wera. Werner och Wera följer med personen till en avskild plats på torget för att tala, det är Dr Verfullen som är under huvan.
“Vi behöver er hjälp igen, ni gjorde ett utmärkt jobb senast med skaven boningen under Shallya templet. Men Lena Steinhäger har pratat med det treögda oraklet, artefakten finns i den andra boningen i garverierna. Ni måste skynda er dit för att hämta artefakten, ni har kanske bara 1 timme på er” säger Dr Verfullen.
“Vadå 1 timme, har inte vi hjälpt er tillräckligt. Vad tjänar vi på att göra skitjobbet åt er igen” säger Wera.
“Ni måste få tag i artefakten innan Black Hood får tag på den. Lena Steinhäger har fått veta av det treögda oraklet att det finns en skaven magiker där, han är långt mycket mäktigare än vad alla vi är tillsammans. Just nu är han och undersöker den andra boningen, för att se vad som inträffade där. Så ni har max 1 timme på er att hitta artefakten innan han kommer tillbaka och då är det kört för er att få artefakten” säger Dr Verfullen.
“Men vi måste ha en box i tenn för att kunna förvara artefakten” säger Werner.
“Såna prylar får ni fixa själv, det är inget vi har. Och ni måste förstöra den på något vis, vad ni än gör så måste ni skydda den från att hamna hos Black Hood. Jag tänker lämna Averheim nu, jag vågar inte vara kvar här längre” säger Dr Verfullen.
“Jag skulle vilja tala med Lena Steinhäger igen” säger Werner.
“Jag vet att hon har höga tankar om dig Werner, det är hon som sett till att du inte fått komma till skada tidigare. Men jag kan inte garantera att hon vill tala med dig Werner, skulle hon vilja träffa dig igen så kommer hon söka upp dig. För ni kommer inte hitta henne hur mycket ni än letar, hon har gått under jorden. Du är en bra människa Werner, men nu lämnar jag Averheim för gott. Lycka till med artefakten” avslutar Dr Verfullen samtalet

Tidigt på morgonen, strax innan solen gick upp över Averheim, knackade det hårt på dörren till Ruben Ulfman von Mohrs stadsresidens.

Ruben vaknade och han kände sig både trött och irriterad. Natten hade varit väldigt påfrestande och han hade endast lyckats sova ett par timmar på soffan i salongen. Gabriel hade arbetat ihärdigt hela natten med att stycka och bära bor tjuren som de tidigare på natten hittat i Rubens säng. Hela huset från Rubens sovrum till salongen, trappan och köket, hade nu blodspår av Gabriels makabra arbete.

Nu hade dorfern, av ren och skär utmattning, somnat i en fåtölj mitt emot soffan där Ruben sovit. Ruben såg på dorfern med både beundran och avsmak. Beundran för det ihärdiga arbetet och för Gabriels kyla och handlingskraft i situationen. Avsmak för att dorfern sov med öppen mun, med saliv rinnande utefter mungipan, samtidigt som han snarkade högt. Gabriels kläder var blodiga och en äcklig och avskyvärd stank av slakt och blod omgav honom. Ruben suckade tungt och insåg att fåtöljen förmodligen var helt förstörd. Ruben la också märke till att Gabriel sov med öppna ögon men att ögonen nästan var helt täckta av en vit hinna. “Vad är det med den mannens ögon, högst märkligt” tänkte Ruben.

Knackningarna fortsatte frenetiskt och Ruben tänkte precis ropa efter Nellie Metternisch att hon skulle öppna dörren. Sedan kom han ihåg att Nellie nu var “pantsatt gisslan” hos The Honourable Guild of Assassins. Pantsatt för en överenskommelse som Ruben nu bittert ångrade. “Jag lyckades visserligen avstyra mordet på Giselbert Kuhn, men varifrån fick jag den avskyvärda idén att mörda Giselbert från början? Men stackars Nellie har de ändå i förvar tills dess jag betalat hela skulden” tänkte Ruben.

Knackningarna fortsatte ihärdigt. Gabriel var så utmattad att han inte vaknade. Ruben släpade sig därför med trötta och tunga steg till ytterdörren och öppnade.

“Ambassadör von Mohr?” sa en man i tidiga 30-års åldern. Mannen var smal och klädd i svarta byxor och en gul skjorta. På huvudet bar han en enkel svart hatt. På skjortans bröst fanns von Leitdorfs heraldiska symbol, en gul-svart örn, broderad.
”Ja, det stämmer" svarade Ruben myndigt. “Vad vill ni mitt i natten?”
“Jag ber om ursäkt om jag väckte er herr ambassadör. Men det är inte längre natt utan tidig morgon. Jag kommer med ett brev från Baron Kastor von Leitdorf, baronen vill att ni läser brevet omedelbart och att ni sedan följer med mig till von Leitdorfs residens”.

Budbäraren lämnade över ett förseglat brev till Ruben och väntade på svaret.

Ruben bröt sigillet och vecklade långsamt upp brevet. Hans händer såg nog stadiga ut för en utomstående betraktare men Ruben darrade inombords av stress och oro. Han bara önskade att gryningen skulle föra med sig lite andrum. Men det blir aldrig som man har tänkt sig.

En inbjudan med ett löfte om ett förmånligt erbjudande? Vad var det Quintus hade i kikaren nu? Tankarna rusade genom Rubens huvud. Han orkade inte med några mer intriger nu. Den gamle räven hade Rubens kulor i ett skruvstäd. Så var det bara. Hade han berättat för Kastor och Hans vad Giselbert hade sagt? Ruben orkade inte tanken på att också Hans von Leitdorf skulle se honom som en mördare. Ruben hade lovat dom sin röst i valet så kanske Quintus hade nöjt sig med det utan att behöva gå och skvallra för Kastor och Hans.
Ruben var fortfarande uppskakad efter mötet med lönnmördarna och det makabra fyndet hemma i sin egen säng. Han hade förväntat sig en reaktion från Grosz men ångesten var inte desto mindre för det. Ett dubbelspel började ta form i Rubens huvud men han ville gärna slippa tänka på Friedrich Grosz just nu. Det var inte ett möte han såg fram emot.

Von Leitdorfs var fortfarande mäktiga. De skulle vara goda allierade. Men vad skulle det vara för skillnad mot att vara strykhund åt Marlene! Å andra sidan hade Rubens fördomar om von Leitdorfs många gånger kommit på skam. Dom kunde vara hetsiga men Ruben hade börjat tycka om dom. De var belevade, intelligenta människor och verkade ha ett genuint intresse för Averlands välgång. Ibland önskade Ruben bara att få glömma allt, bara göra som han blev tillsagd och inte tänka på sin politiska överlevnad. Bara gå på middagar och fester, briljer med sina historier och sin sång och kurtisera unga damer. Och fiska i gryningen. Ja, just det, det var det han skulle göra nu!
”-Gott, vänta här. Jag ska bara klä mig” sa han till mannen. Ruben klädde sig raskt i sin fiskarmundering med knäbyxor och väst. Han tog en bredbrättad hatt med rund kulle gjord av kalvskinn från en vit kalv och med en grön plym liggande på brättet. Den hade han fått av baron von Tasswinder. Det var varmt. Hatten skulle skydda gott mot solen nere på den vida Aver. Innanför dörren tog han sin enkla, flätade fiskarväska och sitt metspö. Så följde han budbäraren ut genom dörren. Värmen var som en vägg. Solen stod lågt så det var fortfarande skuggor i dom vita gränderna mellan herrskapshusen men varmt ändå. I den lilla fiskarväskan hade Ruben en pipa och ett par stopp tobak. Man behövde tålamod för att fånga dom stora fiskarna.

Budbäraren såg aningen förvånad och stressad ut när han såg Rubens klädsel. Han harklade sig och sa:
“Ambassadör von Mohr…jag antar att ni läste brevet noggrant. Jag är övertygad om att det i brevet stod att ni omedelbart skulle följa med mig till von Leitdorfs residens. Baron Kastor von Leitdorf önskar träffa er omgående. Inte för att det är min sak, men är inte din…hmmm klädsel…lite, jag menar, lite opassande…hmmm för ett möte med Baron Kastor von Leitdorf”. Budbäraren var röd i ansiktet och pannan glänste av svett. Att tala till en adelsman på detta sätt var något han verkligen inte var van vid. Men ordern han fått av Quintus von Griffonstein hade varit glasklar. Att leverera brevet till von Mohr och sedan omedelbart eskortera adelsmannen till von Leitdorfs residens. Vad skulle Quintus von Griffonstein säga om ambassadör von Mohr kom till mötet klädd i fiskarkläder?

Samtidigt som budbäraren nervöst väntade på adelsmannens svar passerade flera vagnar på den kullerstensbelagda vägen utanför Rubens hus. Vagnarna var dragna av välmående oxar och hästar och kärrorna var fullastade med varor som skulle till den stora marknaden vid Plenzerplatz. Bland varorna fanns gröna pumpor, gyllenröda tomater, salladshuvuden, rovor, gröna äpplen, stora krus med vin, stora runda ostar, burkar med honung, ägg, färskt kött och fisk och vackra blombuketter i olika färger. Bönderna från byarna kring Averheim passerade här tidigt varje morgon för att leverera sina produkter till marknadsstånden. Överflödet av mat och läckerheter var slående. De rika hade pengar och endast de färskaste och bästa produkterna var gott nog för herrskapsfolket runt Plenzerplatz.

Ruben brydde sig inte så mycket om tjänarens invändningar. Inte behövde han förklara sig. Han hade flera anledningar till att klä sig som han gjort. Om Quintus trodde sig ha köpt en vara som han kunde göra som han ville med så trodde han fel. Ruben tänkte inte spela med i något spel. Ruben ville också visa att om Kastor inte kom med något seriöst erbjudande utan bara ville förödmjuka honom så hade han bättre saker för sig. Ruben var faktiskt också baron nu. De var jämlikar. Inte tänkte han spela rollen av ett offer heller. Livet skulle levas även om det var tungt. Vidare så var det så att om det kom till heta diskussioner så var floden, och fiske, enkla och jordnära nöjen. Det var något som förenade Ruben och Hans. Även en sådan liten markering kunde vara nog för att ge Hans sympatier för Ruben och splittring i trion han skulle möta. För Ruben personligen var det dessutom en sorts hedersbetygelse. Han höll von Leitdorfs i hög aktning och för Ruben var detta ett sätt att visa att det var vad de hade att säga som var det viktiga och inte yta. Men om de skulle se det på samma sätt som han det visste han inte. Det kunde lika gärna vara tvärtom. Så mindes Ruben också en pajas på Friedrichhafen platz från när han var liten. Carolus P kallades han. Han var skäggig och hade en förkärlek för vin och därav en röd näsa. Inga av barnen tyckte att han var så väldigt rolig. Han var mest retsam. Fast det var spännande när han häcklade vuxna som gick förbi. Han brukade säga ”-Alltid retar det nån.”

Till sist så var Ruben faktiskt sugen på att fiska.

Men det var sant att det verkligen inte var tjänarens sak att kommentera vad Ruben hade på sig. Skulle han sätta honom på plats? Nej, att sätta folk på plats bara för att man kunde det kunde ha den otrevliga egenheten att slå tillbaka på en själv. Så Ruben bara sa:
”-Seså, visa väg gode man. Och se till att hålla dom där djuren undan mig.”
Budbäraren fann sig i situationen och insåg att det inte var passande att fortsätta kommentera adelsmannens klädsel. Han lydde Rubens uppmaning att visa vägen och började promenera, i rask takt ett par steg framför Ruben, i riktning mot Plenzerplatz. De gick över det stora torgets marknadsplats. Det var redan intensiv aktivitet där med vagnar fullastade med varor, dragdjur och handlare. Marknadsstånd restes överallt och varor av allehanda sorter packades av vagnarna och lades fram på bord. Frau Berith Schmekt hade redan börjat rosta mandlar i en stor järngryta och i marknadsståndet bredvid packade Frau Kellner upp sina delikata och nybakade honungskakor täckta av ett tjockt lager med socker. Doften av dessa godsaker fick det att vattnas i munnen på Ruben och han visste av egen erfarenhet att redan innan lunchtid skulle delikatesserna vara slutsålda.

I folkmyllret på torget kom Ruben återigen att tänka på gycklaren Carolus P. Förutom att han var vältalig så var han också en stor vinkännare. Därför åtnjöt han en respekt och uppmärksamhet på stadens årliga vinfestival som han aldrig fick annars. Andra tider på året var det ingen som tog särskilt mycket notis av honom där han låg i rännstenen. Han hade till och med skapat ett uttryck som var väl känt i Averheim: ”Spruch Stosset an!” Det betydde att sjunga ut sin skål med kraft och han använde det ofta som slutkläm när han hade övertygat dom församlade om sin dom över vinet. Varför tänkte han på honom nu och vem var han? Ruben tänkte att han kanske hade lärt mer av den mannen än han själv anat. Han hade ofta besökt Friedrichhafen platz och studerat ord, blickar och poser. Skulle han behöva sina färdigheter nu?

Efter att de passerat marknadsdelen av Plenzerplatz så tornade den mäktiga Sigmarkyrkan upp sig. En byggnad i gotisk stil som var både imponerande, storslagen och skrämmande på samma gång. Redan fanns det en liten kö med människor vid kyrkans portar som väntade på att Disciple Kurgan skulle påbörja försäljningen av avlatsbrev. Bredvid Sigmarkyrkan låg Shallyas vitmålade tempel och hospital. Det mest slående var templets smala höga torn som var lika högt som Sigmartemplets kupol. Fyra unga Shallya-noviser matade duvorna framför templet med brödsmulor, rester från den tidiga frukosten noviserna intagit innan dagens första bön. Längre bort på gatan hördes det ihärdiga ljudet av hammarslag från byggarbetsplatsen där templet till Handrich restes. Full aktivitet rådde och hantverkare lastade av stora kärror med tegel som levererats från Stefan Nefsteins tegelfabrik. Ruben rös till av obehag då han hastigt och omedvetet slängde en blick på Lena Steinhägers praktfulla stadshus som låg granne med byggarbetsplatsen. Det var ett hus han aldrig mer ville sätta sin fot i igen. De passerade även von Alptraums, von Grünwalds och von Tuchtenhagens praktfulla residens innan de kom fram till von Leitdorfs magnifika stadshus som var omgivet av en bastant och nästan tre meter hög mur av mörk sten. Husets vitkalkade väggar lyste och liknande en glänsande pärla i morgonsolen. Byggnaden var i fyra våningar med två små torn av mörk tegel på framsidan. Utanför järngrindarna stod två vakter i von Leitdorfs färger. De var beväpnade med hillebarder och bar välputsade och glänsande bröstplåtar. I bältet hade de varsin pistol. På huvudet bar vakterna en ståtlig svart hatt med en gul fjäder i brättet.

Vakterna öppnade utan ett ord järngrindarna och ställde sig i stram givakt när budbäraren och Ruben passerade in på innergården. Innergården bestod av en vacker och välskött trädgård med blommor i rött och gult. Ruben kunde se ytterligare fyra vakter på innergården, varav två av dem hade var sin stor, svart, skräckinjagande stridshund, Tilean-Man-Eaters, i koppel. På en liten bänk under ett parasoll vid husfasaden satt ambassadör Quintus von Griffonstein. Han var propert och stilrent klädd. När han såg Ruben reste han sig upp och gick fram för att hälsa. Handslaget var fast och utstrålade både självsäkerhet och auktoritet. Med ett brett leende sa Quintus;
“Välkommen herr ambassadör, Baron Ruben Ulfman von Mohr. Vi har ju en vana att träffas väldigt ofta du och jag nu för tiden och det gläder mig att ni hörsammat Baron Kastor von Leitdorfs önskan om ett möte. Jag förstår att ni undrar vad detta möte ska handla om. Är det ytterligare en konspiration eller fälla för att vi ska styra era handlingar? Men var inte orolig käre vän. Det här är ett möte utan några baktankar alls. Det här är ett möte som kan gagna både er personligen och släkten von Mohr mer än ni någonsin kan ana” Quintus tystnade och log. Ett par sekunder av märklig tystnad följde. Precis när Ruben öppnade munnen för att tala fortsatte Quintus att ta till orda. Han lutade sig fram och var så pass närgången Rubens ansikte att nästippen nuddade Rubens. Sedan viskade han
“Var inte orolig käre vän. Jag har inte berättat vare sig för Kastor eller för Hans att du ströp Selena von Kush. Det enda jag sagt till dem är att jag har en hållhake på dig som gör att du nu är fullkomligt lojal mot familjen von Leitdorf. Varken Kastor eller Hans är intresserade av att veta något mer. Men det är just nämnda händelse som gjort att jag lagt ett mycket gott ord för dig i Kastors öra. Du är en handlingens man Ruben. En man av ambition, otålighet, stil och klass. Du är som jag, vi är varandras likheter du och jag. Se bara hur du är klädd inför mötet med Kastor. För att visa din självständighet och påvisa ditt oberoende har du brutit mot konventionerna och klätt dig som om du skulle ut på en fisketur på Aver. Det visar att du inte vill att någon trampar ned dig, inte ens Quintus von Griffonstein. Det kallas värdighet och stolthet och det gillar jag mer än du kan ana. Så min käre vän, ska vi gå in till mötet med Kastor och Hans. De väntar på oss i Marius gamla kontor på tredje våningen. Du hittar ju dit så efter dig min herre” sa Quintus och vinkade lätt med handen i en uppmaning för Ruben att gå in i huset.

Två trappor ledde, från var sitt hörn av framsidan, parallellt med väggen, upp till en liten terrass. Trapporna bildade en triangel på fasaden med marken som bas och pekande på huvudingången. Ruben tog den högra trappan och kom upp på terrassen. Två kvinnor som höll på att skura mosaiken på golvet avslutade genast sitt arbete, reste sig upp och neg. Mosaiken hade naturmotiv med slingrande växter och blad och fantasifulla djur. Dörrarna stod öppna. Ruben gav kvinnorna en lätt nickning och gick in i huset.

Ruben visste att det här huset inte bara var ett lättsinnigt lyxbygge. Hans hade visat honom huset när Ruben var liten. Dom vackert ornamenterade dörrarna var järnbeslagna och innanför hängde två bastanta ekbjälkar som kunde sättas för dörren på insidan. Inte nog med det, alldeles innanför dörrarna började en brant trappa som gick upp. Väggarna och taket bildade en välvd korridor. Där var det ytterligare mosaiker som avbildade scener ur ”Deus Sigmar”. En handfull män kunde hålla den här trappen länge med hjälp av sin upphöjda position. Det troliga var dock att försvararna inte ens skulle behöva göra sig besväret att gå ner i trappan. Det var mördarhål i taket med jämna mellanrum där försvararna kunde beskjuta inträngare med armborst eller hälla kokande tjära eller vatten över dem. Dessutom fanns det galler som kunde sänkas ner från övervåningen, ett vid dörren och ett högst upp i trappen. Därmed fångade man fienden i korridoren. Detta var en plats att dö på.

Skulle de fånga honom? Det trodde han inte men för säkerhets skull väntade han in Quintus som kom flåsande bakom honom. De kom upp i en stor, rund hall med välvt grovhugget tak i sten. Det kändes lite som att vara i en vinkällare. Det var inte en så remarkabel hall. Den var enkel. Man hade undvikit att bygga med trä som ju är brännbart. Trots det var tegelgolvet konstfullt lagt och polerat. Här var det dörrar till andra rum. Ruben visste att det under dem låg kök och förråd i två våningar men i de våningarna var det lågt i tak och trångt. I de två herrskapsvåningarna var det högt i tak och stora fönster. Men fönstren hade bastanta luckor. På denna våning var det salonger, kontor, bibliotek och ett kapell bland annat. Rakt fram var det en bred trappa som ledde upp till nästa våning. Ruben blev denna gång inte visad till det sidorum där han och Werner hade fått lämna ifrån sig sina vapen till Lisstadt förra gången han var här. Det rummet var ett förgemak till utrymmena ovanför trappan och hade tillgång till mördarhålen och gallren. Där var det några små rum för stationerade soldater. Antagligen hade judical champion Lisstadt ett rum där också och Ruben föreställde sig att det där även stod ett piano.

Ruben fortsatte upp för trappan. Nu kom de till början av en lång korridor. Här var det mer flärdfullt utsmyckat med skinande träpaneler, gobelänger och höga dörrar med pelare på sidorna, också i trä, allt konstfullt marmorerat. Dörrarna ledde in till sovrum, badrum och familjens matsal. Det var bara ett fåtal gånger Ruben hade varit här och aldrig i familjen von Leitdorfs privata sfär. Men alla gäster som kom hit gick igenom här för att komma till den fjärde våningen där den stora festsalen låg. Det var en hög hall helt byggd i trä med loftsbjälkar och takstolar i taket som hade utskärningar föreställande von Leitdorfs rovfåglar som, med skriande gap och uppspärrade klor, hotfullt stirrade ner på besökare. Där var det höga fönster med färgat glas, trägolv som glänste som glas och målningar längs väggarna. De avbildade Averlands vackra landskap med böljande sädesfält, blå himmel, prunkande trädgårdar och pittoreska bondgårdar, solrosor och vinstockar, svindlande bergspass med snötäckta bergstoppar och förstås den mäktiga floden Aver, givaren av allt liv.

Men det var till våningen under som Ruben skulle denna gång. Och det var något helt annat. Festhallen kunde offras i ett anfall men den tredje våningen var gjord för att stå emot mycket. Den tredje våningen stack ut något utanför våningarna under. Detta gjorde också att festhallen kunde byggas större. Tredje våningen var däremot inte hög och hade kvadratiska gluggar hela vägen runt huset. Detta för att kunna ha en bra överblick över området runt omkring, både nära huset och långt bort. Längst bort i korridoren på andra våningen var det ett stort fönster där man kunde se Weawers District och Aver långt där nere. På var sida om fönstret gick två trappor upp mot festhallen. Men till tredje våningen var det en liten dörr i panelen som inte var lätt att finna om man inte visste var den var. Ruben väntade in Quintus som öppnade dörren och med en gest bad Ruben att stiga in.

Innanför var det bara en liten avsats och sedan en smal trappa som ledde uppåt. Den var inte lång. Ruben kom upp genom golvet mitt i ett enormt rum. Den uppgående solen lyste honom rakt i ansiket genom gluggarna på östra sidan och han var tillfälligt bländad efter mörkret i trappan. Bredvid hålet där trappan kom upp låg en stor lucka med kraftiga beslag som kunde läggas för hålet. Ruben hade som sagt varit här nyligen med Werner men då hade det varit mörkt och endast upplyst av ett par ljus. Här fick man intrycket av att det var en blandning av jaktstuga och soldatkasern. Hela våningen utgjordes av detta enda rum. Det var lågt i tak. Väggarna var i sten och fyra tjocka stenpelare bar upp det stora kvadratiska taket. Genom pelarna måste det gå rökgångar för där fanns fyra kaminer. Golvet här var också i tegel och nött genom många år av användande. På väggarna hängde vapen, och inte gamla rostiga klenoder utan välskötta svärd, yxor och armborst av god kvalitet. Med jämna mellanrum hängde också heraldiska sköldar med olika insignier. Här och var på golvet låg det kohudar och älgskinn. Det stod även en del enkla bord och stolar uppställda.
Ruben vände sig till höger, mot söder, och där vid ett magnifikt skrivbord, stod Kastor von Leitdorf och Hans von Leitdorf och väntade på honom. Solens strålar föll på dem. Kastor var utsökt klädd i kläder av senaste snitt i lila och svart. Han bar värja. Hans var klädd i sin ordens uniform och bröstplåt, respektingivande som alltid. En känsla hade kommit sig smygande på Ruben men nu kände han den påtagligt. Han hade blivit högst medveten om att han befann sig i hjärtat av den anrika familjen von Leitdorfs maktsfär. Själv var han en ensam person från en liten adelssläkt. Men dock inte obetydlig försökte han intala sig själv. Han drog ett djupt andetag och vandrade fram mot männen. Kastor höjde på huvudet och synade Ruben men hans min avslöjade inte mycket. Det såg ut som att han valde att acceptera Rubens klädsel som en kuriositet. Hans däremot bara log vänligt och skakade roat på huvudet som om han erinrade sig den charmiga men uppstudsiga pojke som han kände ifrån när Ruben var liten. Styrkt av detta log Ruben brett och svepte av sig sin stora hatt och bugade sig djupt för dem i tur och ordning:
”-Ers nåd, baron och ärade grandmaster. Det är en ynnest att få vara här. Jag var just på väg ut på en fisketur när ert bud nådde mig. Jag dröjde inte utan begav mig genast hit. Alltid till er tjänst. Vad kan jag göra för er och för Averland?” sa Ruben så morskt han kunde och såg sig sedan omkring för att se om det var tänkt att han skulle sitta någonstans.

“Baron Ruben Ulfman von Mohr, angenämt att se er. Jag ber om ursäkt för det tidiga mötet, men tid är tyvärr en bristvara i dessa tider. Slå er ned” sa Kastor von Leitdorf samtidigt som han med sin högra hand gav Ruben tecken att slå sig ned i mitten av de tre stolar som var uppställda längs skrivbordets ena långsida. På Rubens högra sida satte sig Hans von Leitdorf och på den vänstra Quintus von Griffonstein. Kastor själv slog sig ned på andra sidan av skrivbordet. Det var uppenbart att Ruben med sin placering rakt mittemot Kastor var centralgestalt i mötet.

“Jag antar att ni både är förvånad och spänd över vad detta möte ska innebära. Måhända känner ni en viss fruktan och förmodligen, och med all rätt, är ni även på er vakt. Averheim fullkomligt kokar av intrigspel och den stora frågan är ju vem kan man lita på” sa Kastor samtidigt som han blev tyst i några sekunder för att ge Ruben tillfälle att smälta de inledande orden. Sedan fortsatte han prata.
“Baron von Mohr, jag har kallat er till detta möte av den enkla anledningen att mina båda närmsta och mest förtrogna medarbetare, helt oberoende av varandra och ovetande om vad den andre svarat, föreslagit dig till en väldigt speciell post. Grandmaster Hans von Leitdorf och ambassadör Quintus von Griffonstein är fullkomligt eniga, och tro mig det är något som inte inträffar allt för ofta” sa Kastor och log. Det var uppenbart att von Leitdorfs familjeöverhuvud njöt av situationen och sakta men säkert portionerade ut sitt budskap. Han gjorde återigen en konstpaus för att låta Ruben ta in hans ord.

“Averheims framtid och öde ska snart avgöras i konklaven i Streissen. En ny Elector Count ska väljas. Jag är ju som ni mycket väl känner till en av tronpretendenterna. Men jag kan endast bli vald om jag spelar det politiska spelet till fullo. Att bygga allianser och få inflytande är allt som räknas inför omröstningen i valet av en ny Elector Count. Och det är här du kommer in Ruben Ulfman von Mohr. Jag vill att du blir familjen von Leitdorfs nästa ambassadör med uppdrag att bygga hållbara allianser för framtiden som gör att jag blir vald till Elector Count” sa Kastor.

Återigen blev Kastor tyst för att under ett par sekunders tid iaktta Rubens förvånade reaktion. Innan Ruben hann säga något fortsatte Kastor.
“Jag förstår att det är många tankar och frågor som snurrar i ditt huvud just nu. Så låt mig klargöra en del saker. Jag ska tala helt öppet och utan förskönande omskrivningar. Som person är jag eftertänksam och jag fattar inga förhastade beslut. Jag lyssnar alltid på vad mina rådgivare, Hans von Leitdorf och Quintus von Griffonstein, har att säga i en fråga innan jag fattar mina beslut. Tre personers klokskap och synpunkter ger bättre underbyggda beslut. Hans von Leitdorf är den stora krigaren, en praktisk lagd man som dessutom är en djupt troende sigmarit. En klok sigmarit som inte drivs av extremism eller enfaldighet. Hans är rådgivaren som representerar dygd, moral och rättrådighet, som drivs av omtanke för Averland och dess folk. Men han har en nackdel och det är att han ibland drivs av sina känslor och i stundens hetta kan agera utan att tänka efter. Det är ju något som ni själv fått erfara von Mohr, det var ju tack vare din klokskap och dina övertalande ord som vi undvek en öppen konflikt med familjen von Alptraum. Sedan har vi Quintus, min ambassadör och tillika ränksmidare. En person som har talets gåva och som älskar intriger och spelet bakom lyckta dörrar. Ingen behärskar Averlands politiska spel som Quintus gör. Han utför de smutsiga handlingar som varken jag eller Hans vill kännas vid. Det är inget som jag är stolt över och mitt samvete har många gånger varit tyngt över den skada och det lidande Quintus intrigerande har åsamkat andra personer. Men det är så politiken alltid har fungerat i Averland, ränksmideri och intrigerande har alltid varit centralt för den person som vill erövra eller behålla makten. Det är ett faktum som varken jag eller Hans kan ändra på, hur gärna vi än skulle vilja det. Men jag och Hans kan tygla och dämpa Quintus värsta excesser. Vi utgör motpolen och försöker finna medelvägen genom vår moraliska kompass. Men utan Quintus färdigheter och kompetens skulle vi sedan länge vara överkörda, utmanövrerade och krossade av våra konkurrenter. Man kan säga att vi tre lever i symbios med varandra i syfte att stärka familjen von Leitdorfs inflytande och därmed Averlands väl och ve” sa Kastor.

Återigen blev det tyst några sekunder innan Kastor fortsatte med sin monolog.
“Men vi har kommit till en punkt där Quintus intrigerande har gått för långt och blivit en belastning för familjen von Leitdorf. Jag tror inte att jag kan bli Elector Count med Quintus vid min sida. Han har blivit allt för avskydd och hatad för att vi ska kunna vinna nya sympatier och anseende. Med Quintus som ambassadör kan vi inte längre skapa nya allianser byggda på ömsesidigt förtroende. Vi kan med Quintus endast tvinga och utpressa oss till makt. Och det är inte hållbart för ett styre som vill förändra och ha folket med sig. Nu har hans rykte dessutom dragits rejält i smutsen genom det ogenomtänkta och ej av mig sanktionerade utspelet om kapten Markus Baerfaust. Jag, Hans och Quintus är därför rörande överens om att Quintus ska träda tillbaka. Och det är där du kommer in von Mohr”.

Kastor nickade lätt åt både Quintus och Hans. Det var Hans som först tog till orda. Han vände sig mot Ruben och sa:
“När Kastor i enrum och i förtroende frågade mig vem jag ansåg skulle vara bäst lämpad som ny ambassadör för familjen von Leitdorf tvekade jag inte utan nämnde genast ditt namn Ruben. Du är ung, intelligent och extremt karismatisk och vältalig. Två gånger har du övertalat mig att hålla tillbaka mina känslor och inte agera förhastat. Den första gången förhindrade du ett krig mellan von Leitdorfs och von Alptraums. Den andra gången räddade du Averheim från att kastas in i ett blodbad vid Plenzerplatz. Du är en statsman ut i fingrarna. Du har moral och värdighet. Jag vet naturligtvis att det florerar rykten om din karaktär. Att du ibland förlorar kontrollen och hänger dig åt dryckenskap och kvinnoaffärer. Men vid Sigmar, ingen människa är perfekt! Vi begår alla misstag och gör saker som vi ångrar. Men så länge vi håller de sigmaritiska idealen närmast vårt hjärta och ber om förlåtelse och gör bättring så kan vi bekämpa våra svagheter, laster och misstag. Vi kan komma ut som bättre och starkare människor. Den som säger sig aldrig ha syndat eller begått några moraliska misstag och sedan inte är man nog att erkänna det kan inte heller kalla sig för en sann sigmarit. För även vår gud och beskyddare Sigmar Heldenhammer begick misstag och syndade när han vandrade i vår värld. Men han lärde sig av vad han gjort och blev på så sätt en bättre människa. Det är så jag ser på dig Ruben, du är en stor man men med svagheter och laster, precis som alla andra. Och du är den klokaste person jag kan tänka mig att ha vid min sida nu när det politiska spelet går in i en ny fas i Streissen”. Grandmaster Hans von Leitdorf tittade Ruben djupt i ögonen och blev sedan tyst. Ruben slogs av att den store krigaren var tårögd och uppenbart känslosamt påverkad av sitt eget tal. Det fanns en enorm känsla och passion bakom de ord han precis framfört.

Sedan tog Quintus till orda.
“Ruben von Mohr jag vet att du ser på mig som en giftorm och intrigmakare. Och jag förnekar det inte alls. Det är en sådan person jag är. Jag har pressat dig sedan du blev ambassadör för von Kaufman. Tryckt på för att du skulle utföra ODRAS smutsiga arbete och om smutskastningen av von Heine skulle misslyckas var planen att göra dig till syndabock. Jag har även lyckas få dig i mitt järngrepp genom att få min informatör, Giselbert Kuhn, att berätta en hemlighet om dig så avskyvärd att jag bokstavligen äger din röst i Elector Count valet. Men jag har inte berättat vad din hemlighet är för vare sig Kastor eller Hans. De vill inte och de ska inte få veta. Det erbjudande du har fått idag är helt frivilligt. Tackar du nej till att bli von Leitdorfs ambassadör så har jag uttryckligen och bestämt fått order av Kastor att inte använda hemligheten för att tvinga dig att lägga din röst på von Leitdorf. Ditt val ska ske av helt fri vilja. Varför, undrar du säkert, har jag föreslagit dig att bli min efterträdare? Det svar jag gav till Kastor när jag fick frågan var följande. Du är en otroligt ambitiös person, du vill bli någon och lyfta familjen von Mohrs namn och ära. Du vill göra det som din far och bror misslyckats med. Jag vet att du har hårda nypor om det så krävs och att du ibland gör saker som du ångrar efteråt. Men du agerar och du är inte rädd för att agera. Det är en beundransvärd egenskap i politik. Att våga och spela högt. Dessutom har du en enorm social begåvning och du har talets gåva. Hur många i Averheim har besegrat Marlene von Alptraum i en verbal duell? Din hemlighet, som jag nu råkar känna till, fick mig att förstå att du kan göra saker som inte ens jag vet om jag skulle vara förmögen att göra. Men du gör det inte av ondska eller illvilja utan för att du tror att du agerat rätt. Vem är jag att döma om vad som är rätt eller fel rent moraliskt? Du har samtidigt en hederskodex som jag vet att Hans uppskattar, en hederskodex som jag själv ofta saknat. Det gör att jag är fullkomligt övertygad om att du kan bli en bättre och större ambassadör för familjen von Leitdorf än vad jag någonsin varit. Jag beundrar din handlingskraft och jag kan inte tänka mig en bättre efterträdare. Jag träder tillbaka för Kastors och familjen von Leitdorfs skull. Jag är en “persona non grata” i politiken, en belastning för von Leitdorfs. Jag är en gammal och trött man. Men om du behöver mina råd och mitt mentorskap kommer jag att finnas där för dig, men bara om du ber om det" sa Quintus.

Återigen blev det några sekunders tystnad innan Kastor tog till orda.
“Några avslutande ord innan jag ska låta dig tala von Mohr. Jag vill innerligt att du blir min ambassadör men jag önskar det inte bara för min personliga vinning. Jag önskar det även för Averlands framtid och välgång. Just nu råder en vild och smutsig maktstrid mellan tronpretendenterna. Alla vill bli Elector Count men för vems vinning? För deras egen skull eller för deras familjers ära? Jag vill bli Elector Count för Averlands skull. Har du hört de andra kandidaterna prata om politik och vad de vill åstadkomma om de blir valda? Svaret är tyvärr nej då de alla drivs av egna agendor baserade på egennyttan. Om jag blir vald till Elector Count vill jag åstadkomma följande. För det första vill jag återupprätta den heliga alliansen mellan adeln, Sigmarkyrkan och de självägande bönderna. Det som varit ryggraden och styrkan i provinsens historia. Vi behöver stärka Sigmarkyrkan men det ska vara en Sigmarkyrka som bygger på öppenhet och tolerans. Tider av religiöst förtryck hör till det förflutna. Det är mitt mål att få Warrior Priest Krieglietz att tygla sina extrema tendenser och åsikter. Det är Hans von Leitdorfs version av sigmaritisk tro som ska ledsaga oss, men vi kommer att behöva Krieglietz stöd i konklaven. Vi behöver Sigmarkyrkans dygder och tro för att besegra Averlands yttre och inre fiender. Grönskinnen rör sig igen både i bergen och på landsbygden och oheliga kulter med mörka agendor konspirerar i städerna. Folket behöver tron på Sigmar för att enas och känna hopp. För det andra behöver vi stärka böndernas ställning i provinsen. De ger oss mat och de förser den averländska armen med sina söner och hästar. Jag vill att bönderna ska få en permanent plats i det inre styrande råd som jag tänker inrätta om jag blir vald. Men jag litar inte alls på Nicklas Pürfurst, han är bara en egoistisk skojare som försöker sko sig själv. Averland behöver en ny och rättrådig bondeledare. I det styrande rådet, där jag själv kommer att vara ordförande, tänker jag även erbjuda plats till de två övriga högadelsfamiljerna. Både von Alptraum och von Grünwald ska sitta i mitt råd, jag vill styra med dem och inte mot dem. Där ska även Sigmarkyrkan ha en permanent plats. Averlands lågadelfamiljer ska också få en plats i rådet. Den familj som ska vara lågadelns representant ska väljas vart tredje år genom en öppen omröstning. Det betyder att rådet kommer att ha sammanlagt sex platser. Jag tänker inte vara en envåldshärskare utan rådet ska fatta beslut i alla för Averland viktiga frågor. Rådet ska vara beslutande organ med majoritetsbeslut. Endast om rådet är oenigt, med tre röster mot tre, ska jag i egenskap av Elector Count ha den utslagsgivande rösten. Dessutom avser jag att ta ut betydligt mer i skatt av den växande köpmannaklassen. Borgarnas rikedom och makt ökar i mycket snabb takt. Men det skapar spänning i de tre största städerna Averheim, Streissen och Pfunzig. Fattigdomen bland den fattiga stadsbefolkningen är enorm. Folk svälter och kriminaliteten växer lavinartat. Vi behöver därför beskatta borgarna hårdare, pengar som sedan ska gå till primärt två ändamål. Det första är att förstärka den averländska armen och de större städernas stadsvaktstyrkor. Det andra är att se till att städernas fattiga får mat och rent vatten. Ingen ska behöva svälta i Averland. Vi har mat till alla. Vi är The Empires kornbod. Det Baron Ruben Ulfman von Mohr är mitt politiska program och jag hoppas att du vill bli min ambassadör och hjälpa till att förverkliga detta. Nu vill jag höra dina reflektioner och tankar” sa Kastor.

En lång tystnad följde. Ruben var verkligen helt förbluffad. Det här hade han inte väntat sig. Hans strupe kändes alldeles torr. Eller satt han och gapade med munnen öppen? Han måste samla sig.
”-Eh, har ni något att dricka? Jag tror jag behöver vatten.” Quintus hällde upp vatten i en tennmugg och räckte till Ruben. Ruben drack girigt av vattnet. När han satte ner kruset både log han och rynkade pannan om vart annat och han fick nästan tårar i ögonen. För det första kunde han inte låta bli att känna sig rörd. Att höra att någon uppskattade hans färdigheter och integritet, och det till på köpet från människor som Hans och Kastor von Leitdorf, var som när man var liten och ens mor kramade om en när man hade ramlat av hästen och skrapat sig. Ruben var så upprymd så han hade kunnat säga ja på en gång. Men så började han tänka på allt som komplicerade det hela. Alla som han hade gjort olika avtal med. Alla som litade på honom. Sen var det ju frågan om detta var någon slags fälla också. Ett maktspel. Att Quintus skulle gå i pension och slå sig till ro och odla solrosor hade han väldigt svårt att tro på. Det argumentet var det svagaste. Och hade det här något med Rufus att göra? Och vad skulle farmor säga?
”-Tillåter ni?” sa Ruben och tog fram sin pipa och tobak ur väskan. Kastor nickade. Ruben drog ett djupt andetag och andades ut. Sen började han stoppa pipan. Så tog han till orda.

”-Jag är djupt rörd och tacksam över ert erbjudande. Jag har stor respekt för er alla och det att ni har övervägt mig för denna post är en stor ära. Det att Hans så förbehållslöst har gett mig så goda vitsord gör att jag inte kan göra annat än att ta detta på djupaste allvar. För jag hoppas att han tillåter att jag räknar honom som en vän. Det är mörka tider och om mitt enda bidrag var att se till att män som grandmastern fanns där för oss så skulle jag vara nöjd. Men, till att börja med, är ni inte rädda för att jag kunde vara till en ännu större belastning än Quintus? Min familj är en magnet för ondsinnade rykten både runt min far och min mor. En bedragare som påstår sig vara min mor har snärjt både von Heine och prinsessan Gabriella. Förutom det så har jag och mina vänner varit tvungna att ha att göra med platser och personer som är förknippade med dessa oheliga kulter som du talar om Kastor. Om jag började arbeta för er så skulle Marlene viga sitt liv åt att snoka reda på allt smutsigt på mig som hon kunde komma över. Och det är bara början. Vi har kommit något på spåren som har kallas ”folket under oss”, varelser som Snorre Knutson säger är ärkefiender till dvärgarna och som de slagits mot i årtusenden. Människor kan lönnmördas mitt på ljusan dag i en fullsatt rättssal. Övervåningen på ett hus kan förintas utan att lämna ett spår på våningen under. När börjar de vädra en snokande adelsman? Men det är fortfarande inte det värsta. Ni har hört talas om Black Hood kan jag tänka mig. Han, eller hon, ligger bakom en revolution som saknar motstycke i Averlands historia. Brunnarna som sinat i hamnen, folkets uppror, stölden av Järnkronan, kapandet av von Kaufmans coacher, bristen på krut, maktövertagandet i hamnen, försvinnanden och utpressning. Allt för att försvaga de ledande i adeln och sätta Black Hoods egen kandidat på tronen. Och om inte det går så befarar jag ett inbördeskrig. I ett uppdrag för von Kaufman, som i och för sig var lyckat, så avslöjade jag mig för en av Black Hoods närmaste män och har nu i natt fått ett mycket påtagligt hot riktat mot mig. Det skulle kunna vara en stor säkerhetsrisk för er.” Han tog en paus och tänkte en stund.
”-Men jag märker nu när jag går igenom allt detta att det inte är främst det som upptar mina tankar. Jag tänker på mina vänner och allierade. Några av dem skulle inte bry sig det minsta om vem jag arbetade för medan andra skulle behöva lite övertalning. Några skulle kanske känna sig svikna och en del bli rent fientliga. Men det finns en som jag inte kan svika.”
Ruben tog sig nu tid att tända sin pipa. Han visste inte om han vågade säga detta. Men han ville så gärna att det skulle fungera. Tobaken lugnade honom. Han puffade på pipan och såg ut mot fälten och Aver långt borta.
”-Jag vet inte om ni känner till att Dagobert Tochfel studerade i Nuln. Han har nu barn som också studerar där. Black Hood visste detta och hen hade tagit reda på att brunnarna tillhör staden och därför inte kan säljas. Black Hood kidnappade Tochfels barn och Tochfel utpressades till att se till att count Diehl von Ritterbach köpte brunnarna. Von Ritterbachs öde var beseglat. Fällan slog igen och von Leitdorfs hade blivit av med sin starkaste allierade. Plötsligt kom det fram att köpet var olagligt. Sen gjorde det ju inte saken bättre att den idioten satte sin lit till män som Arndt Hicken. För den saken borde han kanske gå en pilgrimsfärd barfota till Altdorf. Men har han begått något brott? Han blev lockad. Och vilken skuld har vi som lät en svag man som Tochfel sitta på platsen som steward? Faktum är att von Ritterbach nog hade blivit avrättad innan sanningen kom fram om han inte hade kommit undan. Så, detta är min gåva till er. Er allierade är inte förlorad för er. Om ni fortsatt står vid valet att göra mig till er ambassadör så ska ni göra rätt inför von Ritterbach även om han väljer att inte komma tillbaka till von Leitdorfs sida. Det är mitt villkor. Om han vill komma tillbaka vet jag inte men det lär nog underlätta att Quintus inte är i närheten då.” Ruben log.
”-Och en sak til, be mig inte att arrangera några fester.”

Helt oväntat började Hans att skratta högljutt åt Rubens sista ord. Först ett lågt skratt men efter bara några sekunder ekade rummet av ett ihärdigt och mullrande skratt. Quintus tittade sedan på Kastor och nickade lätt på huvudet. Därefter började även Quintus att skratta. Kastor tittade först på Hans och sedan på Quintus. Ansiktet var sammanbitet, det var tydligt att Kastors hjärna gick på högvarv. Han analyserade och vägde varje ord som Ruben sagt. Både Hans och Quintus hade med sina skratt accepterat Ruben. Ruben hade talat öppenhjärtigt och sakligt framfört den belastning han kunde innebära som ambassadör för familjen von Leitdorf. Det fanns mörka sidor i familjen von Mohr. Dunkla och illasinnade rykten om Rubens föräldrar och bror. Sedan kravet att han skulle göra rätt inför von Ritterbach. Kastor funderade, vägde för- och nackdelar. Kastor tittade på röken från Rubens pipa. Han kände doften av tobak och såg hur rökringarna letade sig upp mot taket. Den sammanvägda känslan av sina rådgivares skratt, doften av tobak men framförallt Rubens totala ärlighet och omtanke om von Ritterbach, en man som var hatad av alla i Averheim, gav Kastor en positiv känsla. Diehl von Ritterbach hade varit Kastors närmaste vän och allierad. Diehl hade lurats in i en fälla men Kastor hade inte backat upp honom. Han hade inte stått upp för sin vän utan hade lyssnat på Quintus råd. Politiska överväganden hade gått före gammal vänskap. Precis som The Black Hood hade planerat och förutspått. Det var därför dags att kämpa emot och göra det oväntade. Kastor skulle följa Rubens råd och försöka försonas med Diehl. The Black Hood skulle aldrig kunna räkna med det. Draget skulle säkert vara ett politiskt misstag och minska hans chanser att samla stöd i Elector Count valet. Men när hade en von Leitdorf blundat för svårigheter och motgångar? Tiden hade kommit för kamp. Med Hans på sin högra sida och Ruben på sin vänstra skulle familjen von Leitdorf kämpa för att gå segrande ur konklaven och ge Averland en bättre framtid.

Kastor skrattade. Han skrattade högt. Sedan gick han fram till Ruben och räckte fram sin högra hand. Med ett fast handslag skakade han Rubens hand.
“Baron Ruben von Mohr, jag accepterar ditt villkor. Jag ska behandla Count Diehl von Ritterbach med värdighet och respekt. Han ska få ett erbjudande om att åter komma under mitt beskydd. Jag ska personligen kämpa för att han inte ska ställas inför rätta, mitt mål är att ogiltigförklara kapten Baerfaust arresteringsorder. Om Diehl accepterar vet jag inte. Men jag inser att jag handlat fel. Jag svek en nära vän och gick i fiendens fälla. Jag tänker ödmjukt be von Ritterbach om ursäkt” sa Kastor.

Kastor tittade sedan Ruben djupt i ögonen och log. Sedan bröt han mot all kutym och gav Ruben en stor och hjärtlig kram.
“Ruben, du är min ambassadör nu. Vi skippar titlarna och kallar hädanefter varandra vid förnamn. En sak är säker, jag lovar att du aldrig mer kommer att behöva anordna en fest i ditt liv, vi vill ju inte upprepa von Kaufmans Garden Party” skrattade Kastor.
“Din lön kommer att vara 2 guld per vecka och jag kommer även ge dig en engångssumma på 20 guld för att du tackade ja. Du får en vältränad averländsk häst som ridhäst, 2 pistoler med von Leitdorfs heraldiska symbol inristad i kolven samt en värja av högsta kvalitet. Dessutom fyra set av de finaste adelskläder du kan tänka dig för officiella tillfällen samt en uppsättning jaktkläder i läder av högsta kvalitet att använda vid resor och jakt. Du behöver även en personlig Valet, som håller koll på ditt schema och din garderob. Jag vet en utmärkt person som kan ta anställning hos dig” fortsatte Kastor.

Kastor blev avbruten av en hård knackning som kom nerifrån trappen. Dörren där nere öppnades. ”Grimwold von Krieglitz ers nåd” sa en tjänare.
”Släpp in honom" svarade Kastor.
Upp för trappan och genom öppningen i golvet kom en Knight of Sigmars Blood, nästan två meter lång, klädd i full metallrustning.
“Grand Master, von Leitdorfs arme är redo för avmarsch” sa Grimwold och tittade på Hans.
“Det är bra. Jag ansluter till armen och förklarar avmarsch inom 1 timme” svarade Hans.
“Grimwold, tillåt mig presentera min nya ambassadör Ruben Ulfman von Mohr” sa Kastor.
Grimwold rörde inte en min men stirrade hastigt och arrogant mot Ruben. Det var tydligt att han inte gillade Kastors val av ambassadör.

Kastor vände sig mot Ruben.
“Ruben, för din kännedom kommer Hans att leda min arme mot Streissen. Jag kommer inte att resa med armen. Det skulle sända fel politiska signaler om jag anländer till Streissen i täten av armen. Istället kommer jag att resa imorgon med vagn i sällskap av Jens Lisstadt samt Ferdinand och Claudia von Leitdorf. Jag vill att du reser med mig Ruben. Jag tänker hålla ett kort tal till mina soldater innan de tågar iväg med Hans. Jag vill att du kommer till stadsporten om en timme så att jag kan presentera dig som ny ambassadör för mina soldater. Och när vi möts igen vill jag även att du ger mig råd om vem av de övriga kandidaterna som von Leitdorf borde stödja om det visar sig att jag inte vinner Elector Count valet. Vi måste vara förberedda på det alternativet och då måste vi stödja den kandidat som på bästa sätt kan gagna Averlands folk. Jag vet vem jag avser att stödja men jag vill höra din åsikt. Quintus, kan du vara vänlig att följa Ruben ut” sa Kastor.
När Quintus följde Ruben tillbaka ner genom huset igen hördes ett vackert och melankoliskt pianospel. Für Elise.

De skiljdes åt nere i hallen. Ruben hastade ut i solen och gick genom trädgården. Han funderade på Kastors poilitiska program. Var verkligen von Grunwald de rätta att regera med von Leitdorf och von Alptraum? Och kunde man avfärda köpmännen så lätt? Kanske, de höll ju på med inre stridigheter nu. Men å andra sidan stöttades de av Rufus von Leitdorf. Ruben kände att det var det här han verkligen ville jobba med. Men han hade några saker att ordna upp i för von Kaufmans räkning innan han helt kunde gå vidare i sin nya anställning. Kunde han klara det på en timme? Och sen måste han hinna tala med Hans innan armén avtågade. Ruben befarade att det Averhiem de alla lämnade för Streissen inte skulle vara det samma när de kom tillbaka.
Sen var det frågan vad andra skulle säga. Werner hade själv nekat till en anställning hos von Leitdorfs och var nu själv hos von Kaufman. Von Tuchtenhagen ansåg att de hade en allians, i blod dessutom. Ruben hoppades kunna omförhandla den lite. Det var väl det samtalet han var mest nervös för nu, om han skulle kunna få Theodosius att se saken på samma sätt. Leonora och Ruben hade en annan allians så den borde inte vara förändrad. Snarare stärkt hoppades Ruben. Och von Kaufman hade inget att klaga på tyckte Ruben. Han hade faktiskt avskedat honom och Ruben hade ändå följt sina åtaganden till slutet. Och hans vän Oskar von Hertwig var en yrkessoldat och hans uppdrag borde ge honom den lön han blivit lovad vare sig Ruben var hos von Kaufman eller inte. Något annat skulle bara vara skadligt för von Kaufmans rykte. Och så var det von Ritterbach. Ruben var säker på att han skulle kunna få honom att se fördelarna. Hoppas bara han gjorde det innan von Ritterbach sköt huvudet av honom.
Till slut kom han återigen att tänka på farmor. Var hon gaggig? Eller om hon inte var det skulle då Frida von Mohr ställa Ruben i skamvrån? Men Ruben kände sig glad, nästan uppsluppen. Det fanns jobb att göra.
Vakterna öppnade grindarna för honom. När han passerade ut på gatan svepte han av sig hatten och saluterade vakterna med:
”-Spruch Stosset an!”

“Källaren finns i Streissen nu” med de orden avslutade doktor Moebius den makabra föreställningen. Det fåtal gäster som lyckats och haft modet att följa hela föreställningen från början till slut var helt psykiskt utmattade. Starka känslor, allt från skräck, ångest och rädsla till ren eufori, glädje och lycka var det som fanns kvar hos publiken. Vissa applåderade föreställningen och skrek högljutt av glädje, en ung kvinna började helt oväntat att sjunga en melankolisk barnvisa, en man stirrade in i väggen samtidigt som han skrek ut sin ångest, ett par personer låg på golvet och skakade av ångestfylld rädsla och två män började spontant och passionerat att kyssa varandra trots att de aldrig tidigare setts.

Doktor Moebius stod längst ned på trappan till källaren och tog in publikens känsloyttringar. Det här var hans största föreställning någonsin. Ett mästerverk. Bakom Doktor Moebius fanns bara ett kolsvart tomrum av ingenting. Källaren var borta. Fysiskt försvunnen, en total omöjlighet enligt fysikens och naturens alla lagar.
“Mina damer och herrar, källaren finns i Streissen nu! Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre tackar er alla för er medverkan, er uppmärksamhet men framförallt för era känslor. Än en gång ett stort tack och kärlek till er alla” sa Doktor Moebius teatraliskt. Han knöt därefter ett rött tygskärp runt midjan och stängde den gröna sidenrocken som tidigare varit helt öppen och ogenerat visat hans nakenhet och mandom. Sedan gick han runt till var och en i publiken, kramade och kysste dem alla.

Ut ur det svarta tomrummet, där källaren en gång funnits, steg Elistsa “skuggornas mästare”. Det verkade som om ingen kunde se henne. En som dock såg Elitsa var Lisa Winkelman. Lisa hängde svävande ovanför trappan, fäst i kedjor runt armar och ben som i sin tur var fästa i taket. Det var som om hon svävade på mage över publiken. Lisa var naken och hela kroppen var täckt av stearin som runnit ut från det 20-talet vaxljus som var uppställda på hennes rygg. Hon hade deltagit i föreställningen som en levande ljuskrona. Om det var hennes roll i föreställningen, ljuskronan som spred ljus och sanning över de mörka hemligheterna, som gjorde att hon kunde se Elitsa var något inte ens Doktor Moebius skulle kunna förstå eller förklara.

Elitsa passerade obemärkt genom publiken som om hon inte existerade. Hon gick upp för trappan och sedan ut i den stora salongen. Lisa kände en ofattbar skräck när hon såg Elitsa röra sig i skuggorna. Det var något omänskligt och skrämmande över henne. Den porslinsvita huden i den mörkgrå tunikan. Den var som om hon var en levande skugga utan fysisk form.

I den stora salongen låg folk nakna här och där, antingen ensamma eller tillsammans i små grupper. De flesta sov, utmattade efter en lång natt av njutningar. Vin, mat, opium och weirdroot hade funnits i överflöd och fritt delats ut av Bertholz, Doktor Moebius bokhållare och Steward. Rummet hade på småtimmarna, efter det att Doktor Moebius, August van der Wreijswiik, Dina, Harim och Silas Hornblower framfört teatern förvandlats till en orgie där alla älskade med alla, oberoende av ålder eller kön. De som verkligen ville och vågade se slutet på föreställningen hade följt med Doktor Moebius ned i källaren men de flesta hade nöjt sig med att vara kvar i salongen och istället fånga de lätta njutningarna. Linda Therese von Mohr var en av dem som stannat kvar och hon låg utsträckt på en hög med sidenkuddar. Hon såg avslappnad och hög ut, log förföriskt och tittade sig omkring i rummet. På hennes vänstra axeln låg en naken kvinna, Mathilda Durbein och sov. På den högra axeln låg en annan naken kvinna sovande, Beatrice Knox.

Doktor Moebius gick fram till Linda Therese och skakade lätt på huvudet. Sedan sa han;
“Så du vågade inte följa med oss ned i källaren. Kanske var du rädd för vad du skulle finna och vad du skulle upptäcka om dig själv. Rädd för att möta Elitsa. Rädd för att du är ensam och övergiven. Trots din skönhet vill ingen egentligen ha dig då alla vet hur mörk och förvriden din själ är. Ingen älskar dig Linda Therese”.
“Du vet inget om mig eller den plats och ställning jag har” svarade Linda Therese bryskt och märkbart irriterat.
“Det är dags för dig att lämna oss i fred, vi vill inte ha dig här. Du är en icke önskvärd person” svarade Doktor Moebius lugnt.

Plötsligt stormade en äldre man fram från ett närliggande rum. Mannens bruna munkkåpa var nerkissad och smutsig och runt halsen bar mannen ett silversmycke som föreställde en uggla. Mannens pupiller var stora, blicken ofokuserad och det var helt uppenbart att han var hög på weirdroot.
“Du är en bedragerska, du är inte den Linda Therese som jag en gång älskade. Du är inte kvinnan som födde min son Ruben. Du är en onaturlig hynda, en abnormation och styggelse mot världen och mot Verena. Återvänd till det mörka rike du kommer ifrån. Jag vet att det är du som deltagit i våldtäkten och mordet på syster Tina. Du och dina vidriga vänner. Vid Verena, jag förbannar dig” skrek rektor Gregor galet samtidigt som han sprang fram mot Linda Therese med en dolk i handen.

Rektor Gregor drogs plötsligt upp i luften av en osynlig kraft, han svävade nära taket ett par sekunder och sedan kastades han mot en vägg med en stor kraft. Han kraschade rakt in i en stor spegel som krossades och Gregor föll i marken i ett regn av tusen spegelbitar. Linda Therese reste sig upp. Hennes ansikte var förvridit av hat och ilska och hon gick bestämt fram mot Gregor. Rektorn låg utslagen på golvet, täckt av skärsår och blod.
“Gör det inte Linda Therese, du har ingen rätt att ta den gamle mannens liv” sa Doktor Moebius med en lugn men väldigt bestämd röst.
“Doktor Moebius, jag är inte dum. Jag förstår att rektor Gregor är en del av din förbannade föreställning. Jag har fått nog av det här patetiska skådespelet men nu ska jag förändra din historia” skrek Linda Therese.

När Linda Therese var bara ett par meter från rektor Gregor kände hon hur något greppade tag om hennes ben. Hon tittade ned på golvet men såg inget förutom en svart tomhet som tycktes ha öppnats precis under hennes ben. Något försökte slita ned henne i den svarta tomheten. Linda Therese uttalade ett par ord på ett icke mänskligt språk och hela rummet lystes upp av ett dovt rosaskimrande sken. Rummet doftade parfym och sommaräng. Ur Linda Therese båda bröst rann det en vit vattnig vätska, nästan likt bröstmjölk. Vätskan droppade snabbt ned på golvet och den mjölkvita substansen täckte snart den osynliga kraft som försökt dra ned Linda Therese i mörkret. Vätskan tycktes jaga bort skuggorna och Elitsa blev fullt synlig. Hon svävade som en vålnad i den mörka tomheten under
Linda Therese.

Källaren var i Streissen nu. Den materialiserades sakta och på det kalla stengolvet som var täckt av vatten steg något upp ur djupet. Något som tidigare stigit upp ur Aver vid Weavers District i Averheim.

Under Sigmartemplet i Averheim, i en mörk cell, kunde en kakafoni av galna röster höras. Ignatius Jonn och Agaton Coronis samtalade med hundra olika stämmor och röster.
“Vi är i Averheim nu”
“Men de är i Streissen nu”
“Vi ljuger”
“De ljuger”
“Vi talar sanning”
“De hatar oss”
“Vi hatar dem”
“Vem hatar vem”
“Vi manipulerar dem alla”
“Bara vi”
“Nej vi, inte bara vi”
“Källaren är i Streissen nu”
“Nej den är i Averheim”
“Tiden är lögn”
“Om vi ljuger dör tiden”
“Vi ljuger”
“Vi talar sanning”
“Vi är…”
“Är vi…”
“Vi är galna”
“Vi ser sanningen”
“När vi ljuger ser vi färger”
“The Enemy Within”.
“Vi vet vem det är”

Morgonsolen reste sig över Averheim och nattens mörker gav sakta vika. Snart skulle staden bada i solskenet och ännu en varm dag var i antågande. Vid det ståtliga värdshuset The Journeys End rådde febril aktivitet denna tidiga morgon. Tre stora svarta droskor samt en mindre vagn, alla med The Red Arrow Coaches röda pil målad på vagnarnas sidor, förbereddes för avfärd mot Streissen. Väskor och bagage lastades och surrades fast på vagnarnas tak. Draghästarnas kondition och hovar kontrollerades av stallpojkar så att hästarnas var i prima skick och hästskorna var fräscha och stadigt fästa i hovarna. I en vagn skulle Friedrich von Kaufman färdas tillsammans med sin gamla mor Elisabeth von Kaufman, moderns hovdam Amelie von Steiner, Herr Curd Weiss, Albrun Falk och den svårt sjuka Baron Sigmund von Hindenburg. Den andra vagnen rymde hela “cirkus von Tuchtenhagen”, det vill säga Theodosius von Tuchtenhagen, Leonora von Krieglitz, Hogweed och Dagobert Gabor. I von Tuchtenhagens vagn var även Bartol von Ogdeburg medpassagerare. Den tredje vagnen var abonnerad av stadens mest framstående köpmän, samtliga medlemmar av Averheims mäktiga Merchant Guild. I vagnen färdades Gregor Geldloss, Anders Kreuz, Pieter Stuttenglas, Helmut Matter, Beatrice Hurdelberger samt assistenten Laban Nieder och legoknekten Gerald Trinkenstein. Den enda medlemmen av köpmannagillet som saknades var Lena Steinhäger. Den fjärde och mindre vagnen var en helt publik vagn för passagerare som köpt biljett till Streissen. I vagnen fanns bland annat en förklädd halfling familj som reste under falsk identitet, det var Waldemarius, Äppfelbert och Blümchen Loamdelve. Vagnen var mer än fullsatt och rymde sammanlagt hela 11 passagerare som bokstavligen satt i knä på varandra. I vagnen fanns det även två väldigt udda passagerare, Luminary Konrad Mauer och Franz von Niebelwald. Stämningen i vagnen var tryckt då samtliga passagerare var livrädda för den märkliga magiker som satt mitt bland dem.

Inspektörer och livvakter från adels- och köpmannafamiljerna gick igenom vagnarnas skick och diskuterade säkerhetsarrangemang med kuskarna. Herr Curd Weiss representerade The Red Arrow Coaches och såg personligen till att allt flöt på som planerat. Om mindre än 10 minuter skulle vagnarna lämna Averheim. Redan imorgon skulle ytterligare tre vagnar, med höga dignitärer som passagerare, resa mot Streissen. Curd Weiss skyndade sig även in i The Journeys End och upp till ambassadör Ruben Ulfman von Mohrs tjänsterum och lämnade där ett handskrivet brev på skrivbordet.

Brevet till ambassadör von Mohr löd; “Ambassadör, jag och Friedrich von Kaufman reser nu på morgonen till Streissen. Von Kaufman har ett viktigt och brådskande möte med en delegation från Nuln. Vi vill att du snabbt utser en ny värdshusvärd för The Journeys End som kan sköta verksamheten på ett kapabelt och professionellt sätt. Även att du stämmer av med personalen att allt är i sin ordning och sedan att du redan imorgon åker med en av vagnarna som rullar mot Streissen. Se även till att organisera allt relaterat till de tre droskornas avfärd imorgon. Av säkerhetsskäl ska samtliga vagnar färdas gemensamt i kortege och det är din uppgift att tygla motstridiga viljor hos olika adelsfamiljer. Väl i Streissen söker du upp mig och Friedrich von Kaufman i von Kaufmans stadshus på adressen Adel Ring 5, i närheten av Streissen Burg. Du kommer sedan, i egenskap av din post som ambassadör, att ha fullt upp med uppgifter inför konklaven den 7 Sommerzeit. Med vänlig hälsning Herr Curd Weiss”.

Det skämtades om att The Journeys End snart skulle vara lika tomt på gäster som det fanns guldmynt i en tiggares skål. Inom loppet av bara ett par dagar skulle alla som räknades i Averheims societet vara på väg till Streissen och den annalkande konklaven. När konklaven var klar och adeln valt en ny Elector Count för Averland skulle det hela firas med den stora festivalen “Streissen Wine & Beer Festival in Honour of the new Elector Count of Averland”. Ett traditionsenligt spektakel sedan flera hundra år tillbaka i tiden som skulle innebära ett par dygn av konstant firande med ett överflöd av mat, dryck och underhållning på Streissens gator. Festivalen avslutades alltid med den nattliga tjurrusningen på stadens gator för att följande morgon låta folket se den nyvalda härskaren krönas i Sigmarkatedralen. En ceremoni som avslutades med att Averlands nykrönta Elector Count skulle skåla, med och till folkmassan utanför katedralen, i ett vinfyllt horn av bergsget. Hornet var en över 2500 år gammal relik som tillhört självaste Siggurd, Averlands anfader, och som Sigmar och Siggurd skålat med och druckit ur för att befästa vänskapen och alliansen mellan Sigmars stam Unberogens och Siggurds stam Asoborns. Det var kutym att Averlands nyvalda Elector Count betalade för hela kalaset. En sedvänja som blivit allt mer kostsam genom åren då varje ny Elector Count försökte göra festivalen än mer storslagen och spektakulär än vad företrädarnas varit. Flera gånger genom historien hade det även inneburit att Averlands nyvalda härskare startat sin ämbetsperiod svårt skuldsatt. Streissen befolkning låg i vanliga fall på nästan 6000 invånare men när kröningsfestivalen gick av stapeln skulle stadens folkmängd mer än fördubblas. Fälten runt staden skulle förvandlas till stora tältläger där festivalbesökarna bodde. Medborgare från hela Averland och även från angränsande provinser som Wissenland, Reikland och Stirland skulle resa till Streissen och ta del av gratisfestivalens storslagna nöjen och utbud.

Här och där på vagnsgården utanför The Journeys End förekom det intensiva diskussioner huruvida landsvägen mot Streissen var säker att färdas på. En oro fanns för banditöverfall eller till och med anfall från grönskinnen som flera gånger den senaste månaden siktas i närheten av både Averheim och Streissen. Adels- och borgarfamiljerna skulle dock resa i vagnskortege med egna vakter på vagnarna och även med beridna vakter vid sidan om. Curd Weiss hade fått samtliga adelsmän och borgare att gå med på att resa i kortege för att öka säkerheten jämfört med om vagnarna färdades ensamma.

Kortegen skulle övernatta på The Red Arrows Coaching Inn “The Red Running Cow” som låg längs landsvägen mot Streissen. Det var ett stort befäst värdshus med ett 30-tal rum som tillhörde von Kaufmans affärsimperium.

När lastningen av bagaget var klart, hästarna förspända och samtliga passagerare satt i vagnarna gav Curd Weiss order om avfärd samtidigt som han hoppade in i von Kaufmans vagn. Vagnarna rullade på led ut på det kullerstensbelagda Plenzerplatz. Vagnskortegen iakttogs noggrant av två män. Den förste mannen var Ludwig von Pappen, som passande nog var tidigt uppe för en morgonpromenad. Den andra mannen var en betydligt mer udda person. I fina borgarkläder, som satt alldeles för snävt över magen, stod The Upright Pigs alkoholiserade kock Bloody Bert lutad mot The Journeys Ends husgavel. De fina kläderna passade inte alls ihop med den fårade, smutsiga och illaluktande personen. När den fjärde och publika vagnen passerade framför Bloody Bert sprang han fram till vagnens dörr och höll med sin högra arm ett förseglat brev högt upp i luften.
“Luminary Konrad Mauer, ni glömde både det här kontraktet och pengarna i kuvertet när ni senast träffade Herr Frederick Grosz” ropade Bloody Bert högt samtidigt som han kastade in brevet i kupén genom vagnens öppna fönster.

Dimman låg fortfarande tät runt “Little House on Aver”, men snart skulle den ge vika. Solens första strålar speglade sig i flodens spegelblanka yta. Här och där kunde ringar, som skapats av lekande flodabborrar, ses på vattenytan. Det var lugnt och fridfullt. Till och med i hamnkvarteren rådde det för ovanlighetens skull stillhet och tystnad förutom att några hamnarbetare, som precis staplat ut från The Upright Pig efter en natt av intensivt supande, högljutt sjöng en obscen fyllesång.

Vid “The Little House on Aver” rådde det dock febril aktivitet. Två fraktbåtar hade förtöjt vid öns lilla kaj och flera kruttunnor rullades ut från huset på ön och lastades ombord på båtarna. Hamnarbetare från The Hooks jobbade både snabbt och effektivt. Förutom krutet lastades även pistoler, musköter, armborst, svärd, hjälmar, läderrustningar och proviant ombord. 12 välmående ridhästar fördes också ombord. Hästarna var märkta med ett litet brännmärke på höger bakdel. Där hade ett litet märke föreställande Averlands sol bränts in. Ett tecken på att det var stridstränade ridhästar tillhörande Averheims garnison.

Flera ökända personer från Averheims undre värld fanns på plats denna tidiga morgon. Jochen dirigerade sina män i The Hooks för att lastningen skulle gå snabbt, smidigt och vara klar innan dimman lättade. Vid kajkanten stod den brännskadade Stanislav Schüssel och betraktade lastningen av fraktbåtarna. Vid hans sida stod Gert med sin karakteristiska näsduk som skydd för munnen. På en stor sten vid vattnet satt Gertie Borg och åt lite bröd. Bredvid henne satt The Upright Pigs värdshusvärd Helmut Weiss med en vinflaska i handen.
“De ser kärvänliga ut Helmut och Gertie” konstaterade Stanislav.
“Hon är en äcklig kvinna, det är dom alla” väste Gert.
“Du har ingen jäkla koll på kvinnor Gert, så sluta med det där skitsnacket. Gertie är väldigt duktig, hon har dragit in stora pengar till The Man in the Black Hood. Men jag trodde att Gertie var älskarinna till Herr Grosz så därför är jag förvånad att hon sitter där med Helmut” sa Stanislav.
“Frederick Grosz är alldeles för smart för att fästa sig vid en kvinna. Han är alldeles för smart för det” muttrade Gert.
“Hur är det föresten med The Knife? Eller ska vi kalla honom enarmade kniven nu?” skrattade Stanislav fullt medveten om att han provocerade Gert.
“Håll käften din brännskadade idiot” spottade Gert fram och sedan gick han ilsket därifrån.
Stanislav Schüssel var nöjd över att ha fått bort Gert från kajen. Han ogillade Gert sedan flera år tillbaka och än mer ogillade han Gerts chef Bengt “The Knife”.

På ön gick Herr Murrmann och Caspar Junior omkring och iakttog vad som skedde. De bar båda rentvättade kläder och luktade tvål. Ibland stannade de till och Herr Murrmann pekade då på någon person för att därefter viska något till Caspar Junior. Alla personer på ön tycktes sky Murrmann som pesten och gick långa omvägar för att undvika honom. Absolut ingen vågade möta psykopatens blick.

Kirsten Wahnsinn låg utslagen på en packlår bakom öns enda hus och tuggade intensivt på weirdroot. Hon hade varit försvunnen från hamnen några dagar och sedan plötsligt dykt upp igen. Hon hade då varit både rädd och skärrad och svamlat om att hon varit fångad i ett hus i Weavers District. Något fruktansvärt hade kommit upp ur vattnet den natten då Pit Fight matchen på Weavers Brücke hållits och sedan hade hon yrat något obegripligt om att Hilda Fickmichspäter hade rört hennes kropp och själ. Hon hade varit konstant hög på weirdroot sedan hon kommit tillbaka. Hennes vanligtvis aggressiva uppträdande var som bortblåst och istället var hon nästan helt apatisk.

På en liten träbänk framför huset satt stadsvakten Walfried Wirtz och samtalade med trappern Hans Blichter. Walfried skrattade gott när han mottog en läderbörs fylld med silvermynt av Hans. De båda männen pratade förtroligt och glatt precis som två gamla vänner brukar göra.

Den enda av Averheims värsta kriminella avskum som egentligen saknades den här morgonen på “The Little House on Aver” var Bengt “The Knife”.

Inne i det fallfärdiga korsvirkeshuset, som upptog den största delen av den lilla öns yta, satt Frederick Grosz vid ett bord. Vid hans sida satt Pit-Fighter arrangören Valdemar Flucht. Två medlemmar av The Hooks förde en illaluktande man klädd i trasor fram till bordet. Mannen hade en ögonbindel för ögonen. Frederick gav ett tecken till hamnarbetarna att ta bort ögonbindeln på mannen.
“Gottfried Hanson, jag har hört att affärerna går dåligt. Du har tydligen förlorat din träckvagn. Det var visst i din vagn som stadsvakten, på en sidogata till Friedrichshafen Platz, hittade liken efter Faustman “The Fist” och Fritz Flink" sa Frederick.
Gottfried Hanson svarade inte utan tittade sig rädd och förvirrad omkring i rummet.
“Nåväl Gottfried, det här är din lyckodag. Vi ska bli affärskompanjoner du och jag. Du förstår, jag hade många affärer med Fritz Flink men nu när han är död behöver jag en ny kompanjon. Och då kom jag att tänka på dig. Vid Shallya sa jag till mig själv, stackars Gottfried har inget jobb längre nu när han inte längre har en träckvagn. Men jag kan fixa ett välbetalt jobb till honom. Och inte behöver han anstränga sig heller. Bara signera några papper” sa Frederick och log. Frederick la fram en proppfull läderbörs på bordet och fortsatte sedan prata.
“Det finns 120 brass pennies i den här börsen och de är dina om du sätter din namnteckning på dessa dokument”. Samtidigt la Frederick prydligt fram fem dokument på bordet.
“Men jag kan inte skriva” sa Gottfried.
“Det behövs inte min vän. Dokumenten är redan signerade men vi behöver att du sätter ditt bokmärke på dem, precis här där ditt namn står, för att de ska vara juridiskt giltiga” sa Frederick med en vänlig röst.
“Herr Grosz, vad…vad är det du vill att jag signerar. Vad innebär dokumenten?” stammade Gottfried fram.
“Det min vän är inget som du behöver bekymra dig om. Sätt bara ditt bomärke på dokumenten så är pengapåsen din. Har du någonsin tjänat pengar på ett så här lätt sätt? Gottfried jag har inte hela dagen på mig, jag är en strängt upptagen affärsman så signera nu dokumenten så tar gentlemännen i The Hooks dig sedan tillbaka till hamnen. Spendera sedan pengarna och njut av din rikedom. Ta ett bad, köp lite nya kläder, ta ett par stop öl och lite kålstuvning på The Upright Pig och unna dig sedan något lyxigt, kanske till och med ett besök hos någon av hamnens vårblommor” sa Frederick.
Gottfried var nervös och händerna skakade. Bakom honom stod två råskinn från The Hooks. Brutala män som var vana att misshandla de personer som inte lydde. Han kände sig tvungen att signera dokumenten med sitt bomärke. När signeringen var klar fick han penningpåsen av Frederick, fick ögonen förbundna igen och eskorterades sedan till en roddbåt av The Hooks medlemmarna.

“Matilda Durbein måste tas död eller levande” tänkte Frederick hastigt. Hans tankar avbröts dock på grund av att så fort Gottfried Hanson lämnat rummet kom Fredericks närmsta man, den storvuxne Rutger Cornelius, in med en ny gäst i rummet. Den här gästen hade inte förbundna ögon. Gästen utstrålade istället arrogans och självsäkerhet värdigt en person som just nu var Averlands mest mäktiga och inflytelserika person. Frederick reste sig upp och hälsade artigt på gästen med ett kraftfullt handslag. Sedan sa han;
“Nicklas Pürfurst, en verklig ära att se er. Jag är mycket tacksam över att ni kom till detta möte. Vi har affärer att diskutera, affärer som gynnar oss båda”.

“Vi måste ge oss av och lämna Averheim. Vi kommer att dö om vi stannar här. The Black Hood och hans råttmän kommer att döda oss. Och nu har vi även Witch Hunter Adele Ketzenblum efter oss. Vi är dödsdömda om vi stannar” sa doktor Wilhelm Verfullen stressat och med andan i halsen.
“Nej min vän. Vi stannar. Jag vet att vi spelar ett högt spel. Men vi kan inte fly, vi måste krossa eller åsamka The Black Hood all den skada vi kan innan vi lämnar staden. Vi är The Purple Hand, vi är intrigernas mästare, och vi får inte vanära vår orden. Vad tror du att ledarna i Altdorf och Middenheim skulle säga eller göra om vi drog vår gamla och ärofulla ordens namn i smutsen? De skulle eliminera oss och vi skulle förlora The Great Manipulators välsignelse. Vi måste ställa allt till rätta. Vi lät oss vilseledas och manipuleras. Nu måste vi slå tillbaka hårt.” svarade Lena Steinhäger.
“Slå tillbaka med vad. Vi har ju ingenting kvar. Våra krafter är uttömda efter att ha frammanat demonerna. Tänk bara hur fatalt vi misslyckades med demonen som nu hemsöker ditt eget hus Lena. Varken du eller jag kan komma in i oraklets källare längre. Vi har bara ett val och det är att lämna The Empire och fly till Marienburg. Vi har kontakter där. Vi kan undkomma och bygga upp ett nytt liv med andra identiteter. Det är vår enda chans om vi vill överleva” sa Wilhelm Verfullen.
“Überleben (överleva), überleben till vilket pris? Att fly och vanära The Purple Hand? Att förstöra det som generationer av kultister före oss kämpat för och byggt upp? Tzeentch skulle förbanna oss för evigt och det vet du mycket väl Wilhelm” svarade Lena Steinhäger.
“Jag hör vad du säger, men vad har vi för allierade? Vi har fortfarande en massa pengar men inga allierade förutom Werner och Wera och deras vänner. De är knappast pålitliga och jag är helt säker på att de kommer att förråda oss när de får möjlighet. Vad är det för framtid och hopp? Vi är helt körda om vi stannar här” sa Wilhelm desperat.
“Vi har ju tillsammans bett till Tzeentch att han ska välsigna Werner och Wera. De är vårt sista hopp, de kan förgöra råttmännen och åsamka The Black Hood skada. Jag är säker på att Tzeentch hört vår bön och påbörjat förändringen av deras själar och kroppar. Vi är förenade nu och på samma sida” svarade Lena.

Wilhelm Verfullen suckade tungt och ruskade på huvudet. Att deras bön skulle ha gett Werner och Wera Tzeentch välsignelse trodde han inte på. Lena var desperat och hon försökte bara ingjuta falskt mod i honom. Han sjönk ihop och blev sittande på golvet. Han var en gammal man och han var fysisk utmattad. Det senaste dygnet hade de varit på flykt. De var nu förklädda som enkla tygarbetare. Det trygga huset på Sonnen Straße i das Wein Quarter var förbrukat efter mötet med Werner och Wera. Nu återstod endast huset i Weavers District. En fastighet som Lena Steinhäger köpt i hemlighet och som de fortfarande trodde var säkert. Huset låg dock mitt i fiendens territorium. I Weavers District fanns stadsvaktens huvudkvarter på Lupus Straße och stadsdelen var även den centrala hemvisten för Jade Sceptre. En njutningskult som var väldigt fientligt inställd till The Purple Hand. Minsta misstag skulle avslöja dem och betyda döden.

Wilhelm hade på färden till det säkra huset sett att hans hus, som låg ett par kvarter bort från Plenzerplatz, satts i brand. Han hade i förbifarten köpt det senaste numret av Averheim Gazetter och skräckslaget konstaterat att Witch Hunter Adele Ketzenblum satt hans hem i brand, förklarat honom som kättare och nu gett varje medborgare i Averheim fritt fram att dräpa honom. Det fanns inget som skrämde Wilhelm mer än att hamna i händerna på den sigmaritiska Witch Huntern. Det skulle innebära en lång och ytterst plågsam död. Han lekte med tanken att överge Lena och fly ensam till Marienburg. Försöka att komma med en flodbåt till Altdorf och därifrån sedan ta en båt vidare till Marienburg. Men samtidigt fruktade han Lena Steinhäger, Magister Magistrate för The Purple Hand i Averland. Hennes krafter var visserligen utbrända och till stor del förbrukade efter de komplicerade offerritualer där demoner, från riket bortom, frammanats men hon var en kunnig magiker och hon bar Tzeentch välsignade märke på sin kropp. Han var osäker på om hon redan återhämtat sig och delvis återfått en del av sina krafter. Wilhelm kände inte samma plikt som Lena i att upprätthålla The Purple Hands heder och inte heller driften att utkräva hämnd mot The Black Hood. Hans primära mål var ren och skär överlevnad för egen del.

Lena stod vid fönstret och spanade ut på gatan. Husets fönsterluckor var stängda men genom en liten glipa kunde man se ut på gatan. Allt verkade lugnt. Då satt hon sig ned på golvet, tog fram en krita och ritade ett pentagram på golvet. Ur en liten järnask, som hon hade i kjolens högra ficka, tog hon fram ett fint malet pulver som lyste grönt. Warpstone. Hon hällde pulvret i sin högra hand och tittade andäktigt på det.

Lena sniffade in warpstone pulvret i näsan samtidigt som hon mässade:
“Nakhimbaaar Tzeentch. Futurum hakiiiimbaar. Tchaar divinus. Nakhimbaar Celestial Tzeentch”. Hennes ögon blev först helt vita som om hon var blind, sedan skiftade de färg till lysande klarblåa som om de var formade i den djupaste oceanen i världen. När Lena sedan talade var det inte längre hennes egen röst utan det var rösten från den treögda kvinnan, oraklet som nu var fångad i källaren i Lenas stadshus. Det treögda oraklet som var vaktad av den demon som Lena förlorat kontrollen över.

Wilhelm tittade med stora ögon och lyssnade noga på varje ord som oraklet sa. Flyktigt tänkte Wilhelm att Lena offrat en del av sin mänsklighet när hon sniffat i sig warpstone pulvret. Det skulle med all säkerhet innebära kroppsliga förändringar. En gåva från deras upplysta och allvetande gud, men även en säker dödsdom att hon en dag skulle sluta sitt liv brinnande på en Witch Hunters bål i förtryckaren Sigmars rike.

“De har lyckats. Astromancern och den rödhåriga kvinnan har fått Tzeentch välsignelse. Era böner har hörsammats. Magikern och den rödhåriga kvinnan ledde sina vänner rakt in i råttmännens håla och de dödade dem alla. Alla utom en slav som lyckades fly. Men reliken från expeditionen var inte där. Den är kvar i råttmännens andra högkvarter. Där finns också en av råttmännens största och mest fruktade magiker. En intrigmakare, en Grey Seer, av sällan skådad rang som gömt sig i kulisserna länge nu. Där intrigerar han mot The Man in the Black Hood. Eller är det så att det i själva verket är The Man in the Black Hood som intrigerar och lurar råttmännens stora magiker? Råttmännens magiker är för mäktig för er att att besegra. Men just nu har han begett sig av, med sin bestialiska livvakt, för att undersöka vad som hänt i råttmännens andra håla. Slavens sista ord i livet har fått honom att nyfiket ge sig av för att själv se vad som hänt. Det är den enda chans och möjlighet Tzeentch, i all sin visdom, gett er. Ni har ungefär två timmar på er att sända in magikern, den rödhåriga kvinnan och deras vänner i garveriet för att de ska kunna lägga beslag på artefakten från söderns djungler. Sedan kommer råttmännens stora magiker att återvända till garveriet fylld av raseri och hög på warpstone, farligare än någonsin. Mudflats, det finns en öppning i mudflats, ett avloppsrör från garveriet som mynnar ut i Aver. The Man in the Black Hood’s män känner inte till och bevakar inte detta rör. Det gör dock råttmännen som använder det som en hemlig gång när de simmar ut i Aver” sa oraklet.

Det blev tyst och Lena fick sin ögonfärg åter. Hon såg extremt trött och gammal ut, nästan som hon åldrats flera år. Hon tittade på Wilhelm och sa med trött röst:
“Du hörde oraklet tala. Hitta Werner och Wera och be dem att bege sig till garveriet. De har en chans att stjäla artefakten och den är nu innan råttmännens magiker återvänder. Jag vet inte vem denna råttmagiker är men om det treögda oraklet säger att han inte kan besegras så är det så. Werner och Wera måste komma över artefakten och sedan hitta ett sätt att förstöra den. Bara så kan The Black Hood besegras. Om du gör detta Wilhelm släpper jag dig fri. Du är fri att lämna The Purple Hand och fly till Marienburg och få ett nytt liv.”

Doktor Wilhelm Verfullen lämnade huset. Trots att det var tidig morgon badade staden redan i solsken och värme. Nu gällde det bara att snabbt hitta Werner och Wera.

Dimman som tidigare under natten varit tjock blev allt tunnare när den steg upp ur Aver. Morgonen var i antågande och nattens mörker gav sakta vika när de första solstrålarna speglades i den mäktiga flodens yta. I ek- och bokträden längs Aver satt näktergalar och sjöng. Inte ens en grå liten fågel. I floden lekte abborrarna. Allt var idylliskt och de fasor som drabbat Averheim de senaste dagarna kändes främmande.

Petra Luna Raluca tittade ut över Aver och mot den stora staden på andra sidan floden. Bakom dimman syntes, när hon tittade åt höger, konturerna av hamnen. De stora lagerhusen stod på rad. De flesta var byggda i trä och var svarta av tjäran som de var målade i. Där fanns också de ökända värdshusen The Upright Pig och The White Horse och garverierna. Bakom hamnen reste sig Averheims stora slumområde, der Faust Quarter, som var stadens mest befolkningstäta stadsdel. I floden bortanför hamnen låg Little House on Aver på en ö, men dimman omslöt för tillfället hela ön. När Luna Raluca tittade rakt fram kunde hon se Weavers District. Först den flytande stadens virrvarr av pråmar, bryggor och båtar, sedan de stora tygfabrikerna som stod uppställda längs Aver som stora mörka mastodonter. Där fanns Steinhäger Werk, Kreuz Textil Fabrik och Fabrik der Klüge. En strid ström av väverskor var redan på väg till morgonskiftet. Flera av dem sjöng samtidigt som de förberedde sig för ett långt och slitsamt 12-timmars skift på fabrikerna. Längre upp i Weavers District kunde torget Friedrichhafen Platz skymtas, ett torg som aldrig tycktes sova. Nästan dygnet runt uppträdde artister, musiker och poeter där samtidigt som torghandlare sålde livsmedel, kläder och husgeråd. Vid torget låg även stadens största värdshus, The Golden Spool. Ännu längre bort i staden, på de höga kullarna, låg de rikas kvarter runt Plenzerplatz. På toppen av en kulle kunde den gamla borgen Averburg ses. En borg som byggts om och till genom historiens tidsåldrar och som nu bestod av ett misch-mash av arkitektoniska stilar. Vid Plenzerplatz kunde man även se de höga tornen från Sigmarkyrkan och Shallyas tempel samt de praktfulla adels- och borgarhusen, byggda i tegel och korsvirke, tre till fyra våningar höga. Byggnadsställningar omslöt ett nytt tempel som restes. Ett tempel till kommersens gud, Handrich, ära med syftet att det skulle bli ännu mer praktfullt än vad Sigmars och Shallyas tempel var. På andra sidan kullen fanns stadsdelar, das Wein Quarter och Dwarf Quarter, som inte syntes från denna sida av Aver. Solen reste sig över staden och de röda tegeltaken lystes upp. Stadens husfasader hade en variant av färger, från vitkalkade korsvirkeshus och rödfärgade tegelhus till gråa dystra stenhus. Luna Raluca slogs av hur vacker och storslagen staden var i gryningen. I Averheim fanns ofattbar fattigdom och elände men också enorm rikedom och storhet. Staden var en levande organism där sorg och vemod levde sida vid sida med livsglädje och hopp.

Det var med stor sorg och vemod som Luna Raluca såg sig omkring. Striganylägret höll på att brytas upp. De färgglada vagnarna packades proppfulla med alla ägodelar som folket hade. Den första vagnen var fylld med värphöns och klanens två mjölkkor, den andra var fullpackad med tält och husgeråd, en tredje med redskap och sju getter, i den fjärde vagnen lastades klanens gamla och sjuka, i den femte barnen och i de fyra fyra följande skulle klanens vuxna färdas. Den tionde och sista vagnen tillhörde klanens Petra, Luna Raluca. Klanens både flodpråmar hade redan på natten lättat ankare och åkt mot Streissen. Averheim hade blivit för farligt för Striganyfolket av klanen Rumanjik. En ung flicka vid namn Aishah, inte ens 15 år fyllda, hade för två dagar sedan varit på Friedrichhafen Platz och sålt ägg. Hon hade stannat kvar på kvällen och tittat på eldkonstnärernas uppträdande när de övriga kvinnorna återvänt till lägret. På vägen hem hade hon blivit förföljd av medlemmar i The Canal Gang. Hon hade drabbats av panik och sprungit men blivit ikappsprungen och infångad i närheten av Steinhäger Werk. Där hade männen släpat in henne i ett lagerhus och brutalt våldfört sig på henne under flera timmar. Efteråt hade de kastat henne i Aver för att hon skulle drunkna. Det var endast ett under, värdigt Sakhmet, att ett par Striganypojkar, som varit ute i en eka för att nattfiska flodabborre, hade upptäckt och räddat henne. Aisah fick nu vård i Luna Ralucas vagn. Flickan var både fysiskt och mentalt nedbruten. Hon skulle aldrig bli sig själv igen. Såren var för djupa.

Domnar Hussni hade efter händelsen beslutat att klanen måste bryta upp. Hoten och förföljelserna mot Strigany hade bara blivit värre och värre. Stadsborna kastade sten efter dem och flera Striganys hade blivit brutalt misshandlade. Folket i Averheim skyllde allt ont som hänt i staden på Strigany. Om de stannade kvar mycket längre skulle det bara sluta med att de attackerade och dödade. Domnar Hussni hade haft en långt samtal med Luna Raluca. Domnar Hussni berättade att han fått ett bud om att Machmoud var i Streissen och att Machmoud bett klanen om hjälp.
“När en Strigany ber om hjälp så ställer man upp och hjälper varandra” hade Domnar Hussni sagt. Luna Raluca hade dock bett Domnar Hussni att inte hjälpa Machmoud.
“Du vet vem Machmoud är. Han har gift sig in i vårt folk. Jag vet att han alltid försvarat oss och att han sägs vara vårt folks befriare. En frihetshjälte som strider mot inskränkthet och förtryck. Men det finns en annan mörkare sida av Machmoud också. Han följer inte Sakhmets utan Nagash mörka väg. Han är en Assassin Priest av den mörka nekromantikern. Han kommer bara att ge vår klan olycka” hade Luna Raluca sagt.
“Luna Raluca, du vet också att han har Lady Lydias välsignelse. Vi måste, även om hans vägar och sinnen är mörka, följa honom. Han är Striganyfolkets vän. Han är en av oss sedan den dagen han gifte sig med Sara. Nagash väg är mörk men med Sakhmets ljus kan vi föra honom på en mindre farlig stig. Han behöver vår hjälp. Något ska ske i Streissen och vi måste resa dit för att stödja honom” hade Domnar Hussni sagt. Luna Raluca nickade. Hon visste att beslutet var fattat och nu skulle hon göra allt vad hon kunde för att stödja Machmoud.

Luna Raluca såg en pojke komma springande över bron. Det var Harim. Han såg både rädd, trött och stressad ut.
“Harim, vad händer?” sa Luna lugnt och med mild ton.
“Petra…..jag har sett saker i natt. Saker jag inte förstår…saker jag inte borde ha sett. Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre spelade inatt föreställningen “En resa genom drömmar och sinnen till tronen bortom” eller “Genom mörkret ut i gryningen”. Jag spelade mjölnarpojken Greger som upptäckte att mjöl var lika vitt som snö. Men färgen vitt är inte vitt egentligen. Bortom tid och rum finns det ett rike där sinnena förstärks och färgen vitt har oändligt antal nyanser. Nyanser som speglar själens alla hörn. Både det goda och det mörka. Det var då hon dök upp. När jag befann mig bortom tid och rum. Där tronen bortom finns. Hon som varit försvunnen. Skuggornas mästare Elitsa. Hon….hon var inte som förut. Hon var förändrad. Jag fick se och uppleva min egen dödsångest…" Harim började snyfta och gråta.Han skakade i hela kroppen. Luna Raluca omfamnade Harim. Hon höll honom tryggt i sin famn och lät pojken gråta.

En ensam fiol kunde höras spelas en sorgsen Striganylåt. Fiolens melankoliska ljud omslöt Strigany lägret. Det var tid för uppbrott. Det förföljda folket skulle åter ut i diasporan. Alltid jagade och alltid plågade av fördomar.

Harim tittade upp mot himlen. Morgonen var i antågande men fortfarande kunde stjärnorna ses svagt på himlen. I Striganys urgamla tro, på mångudinnan Sakhmet, sades det att när en Strigany dör så tänder Sakhmet en ny stjärna på himlen. Varje död själ hade en egen stjärna som skulle lysa för evigt. Det var en tro som gav de sörjande tröst. Den dödes själ skulle alltid lysa som en stjärna och varje natt kunde de levande och de döda mötas igen. Saknaden fanns för alltid men så gjorde även närheten.

“Petra, när jag dör kommer du då att se min stjärna på himlen och tänka på mig?” undrade Harim med gråt i halsen.
“Det vet du att jag kommer att göra. Jag kommer att se din stjärna på natten och på dagen är din stjärna i mitt hjärta” svarade Luna.
“Ska ni resa iväg, lägret bryts upp?” undrade Harim.
“Ja vi ska ut i diasporan igen. Vi ska lämna Averheim för alltid. Vi ska ansluta oss till Machmoud. Han sägs finnas i Streissen och han har sänt bud till vår Domnar. Jag ser att du är plågad och rädd Harim. Kom med oss, res med ditt folk igen” sa Luna.
“Jag önskar jag kunde. Men jag kan inte överge doktor Moebius. Han behöver mig mer nu än någonsin. Han behöver mig nu när Elitsa återvänt från tronen bortom” svarade Harim.
Luna Raluca sa inget mer. Harim hade gjort sitt val och en Strigany accepterade alltid det val en annan av deras folk gjorde. Hon kramade bara Harim hårt och gav honom en kyss på pannan. Sedan vände hon sig om och gick mot vagnarna.

Harim stod ensam kvar på platsen där lägret hade varit. Vagnarna hade åkt. Hans folk hade lämnat Averheim. Han var den sista av klanen Rumanjik som var kvar i staden. Men hur länge skulle han leva innan han också blev en ensam och lysande stjärna på natthimlen?

De hade kommit upp ur vattnet och källaren var nu i Streissen.

Thanquol tittade rått-slaven djupt in i ögonen. Slaven darrade och urinerade på golvet i ren skräck. Bakom Thanquol uppenbarade sig den mäktiga och väldigt skräckinjagande råttvarelsen Boneripper, en Rat Ogre med fyra armar och ett mekaniskt vänsterben.

“Prata slav-sak” väste Thanquol.
“De, de, de är döda” stammade råttslaven fram.
“Prata högre idiot om leva-leva fortsätta du vill. Vilka är döda-slaktade?” morrade Thanquol.
“Man-sak dödade dem. Skraab, Kraskulk och Grott är döda-dödade. Alla Eshin mördare-mördade. Stor-stor människo-sak, som en Rat-Ogre, fast ful-fulare och farlig-dödligare, med Zweihänder-stor kniv, mörda-dödade dem alla” fortsatte slaven samtidigt som en distinkt doft av skräck fyllde rummet.
“Slav-sak fly som fluga-skit. Slav-sak prata-tala dumheter-idioti. Slav-sak dö-förgöras” väste Thanquol samtidigt som han höjde sin högra hand och sedan kraftfullt greppade slavens hals med sina sylvassa klor. Slaven sprattlade desperat när blodet forsade ut ur halspulsådern, i över en halv minut, innan han föll död ned på golvet.

Stanken i Atzwigs garveri var mer outhärdlig än någonsin. Doften av urin, släckt kalk, kemikalier och djurkadaver blandades med en frän och distinkt illaluktande doft av råttor och avföring. Garveriet var mörkt men lystes här och där upp av ett onaturligt grönt sken som kom från självlysande stenar som låg utspridda i rummet. I vänstra hörnet av rummet hade trägolvet brutits upp och där låg en stor hög med människokroppar staplade på varandra. Kropparna var i varierande stadium av förruttnelse. Samtliga kroppar hade skurits upp från hals till navel och fått hjärtat borttaget. I mitten av rummet i det stora garveriet fanns ett kopparfärgat fat, som hängde i en rostig järnkedja, fäst i taket nästan sju meter upp. Fatet var lite över en diameter i omkrets och fatets rostbruna färg kändes både smutsig och motbjudande. I fatet låg över ett dussin brännskadade människohjärtan. Ovanpå detta makabra innehåll låg en gyllene kläpp. En kläpp som liknande de kläppar som fanns i kyrkklockorna i Sigmarkyrkorna.

Vid garveriets högra vägg fanns även en över två meter lång järncylinder som var fäst i en ställning med järnvajrar. Ett kugghjul, som stod bredvid cylindern, var i sin tur fäst i ett bronskärl som producerade en grönaktig ånga. Kugghjulet fick cylindern att sakta rotera runt sin egen axel. Under järncylindern låg ett kompakt lager av självlysande stenar som skimrade grönt. På järncylinderns yta var märkliga tecken och symboler på råttmännens språk inristade. En lång slang, av ett läderliknande material, var fäst i cylinderns högra sida och tycktes pumpa in gas från en glasbägare som stod på golvet. Glasbägaren var nästan en meter hög och var fylld av grumlig brunaktig gas.

“Vad händer med mig…världen snurrar….snurrar….vem är jag…Shallya låt mig dö…” mumlade soldaten Günther Fassbinder i ren panik. Men det ständiga snurrandet och den fräna doften av stickande gas tycktes aldrig upphöra.

“Så…..man-saker har dödat Clan Eshin idioterna-galningarna. Men, men….ingen står upp mot Thanquol, världens största-mäktigaste Gray-Seer” väste Thanquol. Han var världens största intrigmakare och fruktade inte obetydliga människor. Sedan ett par veckor tillbaka hade han och den trogne hantlangaren Boneripper experimenterat och arbetat i garverierna. De hade dock hållit sig i skymundan och låtit Clan Eshin tro att de hade kontrollen. Men Skrabb och Kraskulk hade bara varit små ovetande marionetter. De hade trott att de hade The Man in the Black Hood i sin ficka. De hade förhandlat med The Purple Hand. Men Thanquol visste sanningen. The Man in the Black Hood hade bara utnyttjat och manipulerat Clan Eshin på samma sätt som hen hade utnyttjat The Purple Hand. Men Thanquol var inte dum, han förhandlade och agerade inte via mellanhänder. Han förhandlade med The Black Hood direkt. The Black Hood var visserligen en underlägsen människo-sak men Thanquol förstod att The Black Hood var vida mer intelligent än någon människo-sak han interagerat med tidigare. Och nu hade Thanquol arbetat intensivt för att modifiera artefakten från The Southlands Expedition, ett föremål som idioterna i Clan Eshin tidigare stulit från von Kaufmans Garden Party, och förvandlat den till det objekt som The Black Hood önskat. Men frågan just nu var om Thanquol skulle överlämna artefakten till The Black Hood eller inte? Thanquol var väl medveten om att The Black Hood var ytterst intelligent, men ingen var mer intelligent än Thanquol. The Black Hood skulle förgöras när tiden väl var inne. Men just nu kunde Thanquol utnyttja The Black Hood för sina syften så troligtvis skulle han överlämna artefakten, bara för att se vad som skulle ske. Men självklart bara för tillfället….sedan skulle The Black Hood dö….och Averland falla i råttmännens händer.

Ingvald tar nu lyktan och går in i den andra grottan men den är tom. Han ser också öppningen på en till gång. Han skyndar sig tillbaka och kollar de andra. Ingen av hans vänner är död men de är rejält skadade Ingvald rotar igenom dem och hittar flaskorna med läkande dryck som de köpte innan nedanfärden till kloakerna. Han går så fram till de andra och tvingar i dem brygden. Till hans lättnad vaknar Werner till liv med ett hostande läte men Ingvald låter inte magikern få lång tid att hämta sig:
”Hjälp mig att få upp de andra. En av skaven flydde och kommer säkert att larma de andra i den andra hålan.”
Werner förspiller ingen tid utan börjar förbinda Wera och Waldemarius samtidigt som Ingvald finner en fackla som han tänder och håller upp för att underlätta magikerns omplåstring samtidigt som krigaren håller ett vakande öga och öra mot den andra grottan. Under Werners kunniga händer vaknar Waldemarius till sans men Wera fortsätter vara avsvimmad.
”Vad gör vi nu?” undrar Waldemarius. ”Hon vaknar inte.”
”Vi kan inte vara kvar här” replikerar Ingvald. ”Det kan komma fler skaven när som helst.”
Så trion drar med sig den avsvimmade Wera tillbaka genom gången med hjälp av repet de använde tidigare. När de kommer ut i kloakerna bär Ingvald Wera fram till utgången vid Shallyatemplet där trion med gemensamma krafter får upp Wera till markytan. När de alla kommer upp märker de att det börjat skymma

Äventyrarna tar sig in till Shallyatemplet där de möts av en avogt inställd Mother Hen. Hon tänker inte hjälpa dem gratis trots att flera av dem är skadade. Det är först när Waldemarius ger henne de sista av von Kaufmanns juveler som abbedissan går med på att ge dem vård. Men det blir ingen vård i templet utan de får tvätta sig i vattenkar på borggården. De får visserligen hjälp av noviser som hjälper dem med tvagningen samt klä sig i rena, vita särkar. Under tvagningen återfår Wera medvetandet. När hon fått sin vita särk tvättar hon mycket noggrant rent sin läderrustning.
”Den kostade mig en massa pengar och jag misstänker att den kommer att behövas fler gånger.”
Efter rengöringen av rustningen ser Wera Ruben von Mohrs far som går ute på borggården, stöttad av en novis. Wera får ett infall och går fram för att prata med den äldre mannen. Hennes förväntan över att samtal hamnar rejält på skam när von Mohr uppenbarligen ser henne som en lägre stående varelse och kallar henne för patrask.
Vännerna förutom Werner tar sig nu tillbaka till The Golden Spool där Ingvald får bära Waldemarius med täckt huvud då halflingen fortfarande har ett pris på sitt huvud.
Tillbaka på rummet på Golden Spool förklär Wera Waldemarius tillbaka till betjänten Bertram Humperdinkt.
När vännerna tar sig ner till skänkrummet för att äta påkallar Ingvald att i ett bås sitter det en välbekant person och dinerar med en annan person. Therese von Mohr sitter och äter med Statsråd Vincent Borstheim.
”Jaså! Den hyndan har fler som hon duperar. Undras om Borstheim också är med i hennes kult? Men… nu har vi chansen att kolla upp det medan de sitter där och äter.”
Wera berättar för de andra två sin idé och Waldemarius är med. Wera och han skyndar sig till Borstheims hus där Wera för en kort stund jobbade som städerska. Waldemarius dyrkar snabbt och diskret upp låset på ytterdörren varvid duon snabbt går in och stänger dörren efter sig. Wera leder dem sedan upp till Borstheims kombinerade sovrum och kontor för att försöka hitta några bevis för hennes tidigare fundering. Wera öppnar ett fönster som vetter mot gränden bakom huset ifall de snabbt behöver fly. Waldemarius hittar ett lönnfack i skrivbordet i rummet där det ligger tre dokument. Halflingen tar dessa och Wera stänger fönstret hon öppnade innan de skyndar sig sedan därifrån. När Wera öppnar ytterdörren står där en kvinna på farstubron som tyst tittar på dem. Wera får en olustig känsla i kroppen av denna kvinna och hon drar med sig Waldemarius ut på Plenzerplatz men kvinnan följer efter dem. De lyckas skaka av sig den kvinnan i folkvimlet på torget och tar sig tillbaka till The Golden Spool. Ett av dokumenten innehåller ett kodat meddelade som de förgäves försöker tyda.
Werner och Ingvald dyker upp och berättar att de tidigare besökt Clothilde von Alptraum. Werner ville prata till Rubens försvar men de anklagade också Clothildes livvakt för att vara en informatör till von Leitdorf. Turligt nog så trodde Clothilde på dem då de kunnat bevisa anklagelsen. Werner går nu hem till sig och de andra lägger sig och sover.

Efter en stund får de bindlar för ögonen och lämnas sittande på britsarna. De sitter där en lång stund, sen kommer någon och leder dem bort och ut. De leds hit och dit och sedan kommer de in igen och tvingas ner på stolar och blir bundna. Bindlarna tas av. Där står tre av Honourable League of Assassins och de är inte så glada för att se Ruben och Gabriel igen.
Till att börja med är de helt inställda på att skära halsen av Ruben och Gabriel på en gång. Ruben försöker hota med Werner men det verkar inte avskräcka dem så mycket som han hade hoppats på. Han erbjuder dem jobb och att bli deras mecenat men de vill inte lyssna på det. Det kryper fram till slut att de är desperata. Efter att Faustman försvann så har de ingen som skyddar dem och de har ett pris på sitt huvud. De kan inte ta jobb och har svårt att röra sig någonstans. De är helt enkelt slut i Averheim men kan inte ta sig härifrån heller. Ruben griper efter den utvägen och erbjuder dem att han kan ordna så att de kommer ut ur staden. Nu lyssnar de men de ska ha trettio guld bara för att låta Ruben och Gabriel överhuvudtaget gå därfifrån. Ruben och Gabriel tänker över detta en stund. De säger att de kan erbjuda dem tjugo guld nu och ett löfte om att hjälpa dem härifrån. Assassins antar erbjudandet och säger att de resterande tio gulden ska betalas när jobbet är utfört. De frågar om vad de ska utföra. Ruben och Gabriel säger att de vill ha Gisselbrecht Kuhn död. De svarar att de kan utföra detta men att det tar lite tid att rekognoscera. Så blir de tysta och efter en stund ger sig två av dem iväg. Ruben och Gabriel får sitta där och vänta utan svar på sina frågor. Det går lite under en timme så kommer de tillbaka. Ruben stönar av uppgivenhet när han ser att de har Nellie med sig. Assassins förklarar att hon är deras garanti tills de har fått sin betalning. Ruben försöker förklara att detta är onödigt och att de lär råka illa ut med tanke på att de har kidnappat Werners kusin. Det verkar bara göra dem ännu mer beslutsamma. Det finns inget att göra och Ruben och Gabriel är tvungna att bedrövade gå därifrån och lämna Nellie kvar. Hon bönar och ber Ruben att inte lämna henne där.
”-Inte igen, inte igen!”

De vandrar hem i natten. Tillbaka i Rubens hus märker de genast att något inte stämmer. Det är något som luktar. Det kommer från övervåningen. De tänder inga ljus. Ruben går mot sovrummet. Han ropar på Gabriel att komma dit också. När Gabriel möter Ruben i korridoren är han väldigt skärrad och verkar bli helt överraskad över att Ruben står där. Han ropar till:
”-Murrman!” Tydligen såg han i syne.

De tänder ett ljus och går försiktigt in i Rubens sovrum. Båda blir väldigt rädda och uppskakade av vad de ser. I den stora sängen ligger en hel tjur, uppsprättad. Det är blod överallt. Och på det stora huvudet sitter Rubens hatt. Rubens mentala hälsa drabbas av ett sammanbrott. Han får svårt att andas. Det stinker av slaktblod. Han tar sig ner till salongen och blir sittande där. Han inser att hans synder till slut har kommit ikapp honom. Han är på för djupt vatten och det finns ingen återvändo. Vad kan räddas? Hans själ. Går det fortfarande att rädda hans själ?

Medans Ruben sitter och stirrar framför sig sätter Gabriel igång med att med friskt mod stycka upp tjuren och städa upp. Leende bär han ner de bästa bitarna i svalkällaren.

Efter en stunds diskussion bestämmer sig gänget för att attackera skavenhålan under Plenzerplatz även om Werner är väldigt skeptisk till idén.
”Verkar som att vår magiker inte vill slåss. Trodde han var modigare än så. Men, men… vi har alla våra svagheter. Varför är inte jag rädd? Vi vet inte vad som väntar oss… Därför att jag vill göra något! Jag är trött på att bara springa runt, runt. Nu vill jag att vi åsamkar våra fiender skada. Att vi gör något på riktigt! Ha, ha. Nu skulle min kusin ha hört och sett mig.”
Så under eftermiddagen den andra Sommerzeit förbereder sig kvartetten för att ta sig ner i kloakerna igen. Fast denna gång inställda för strid. Wera klär på sig sin rustning och beväpnar sig med sitt armborst, sin kastdolk i höger stövel, sin vanliga dolk i vänster stövel samt sin slunga gömd som hårsnodd. De andra är också beväpnade för strid. Ingvald har sin bröstplåt samt både Zweihändern och ett långsvärd med sköld. Waldemarius har sin kortbåge samt en dolk medan Werner, som har bytt ut sin magikerkåpa mot mörka tåliga kläder, bara bär på sin stav. Efter ett visst övertalande lyckas Wera få Werner att ta emot den ena pistolen då Wera kommer att bära på lyktan. Waldemarius får den andra pistolen.
Gänget går så till Shallyatemplet vid Plenzerplatz och hittar där det sagda brunnslocket. Folk tittar lite konstigt på kvartetten så Ingvald ropar:
”Officiellt uppdrag” och viftar med dokumentet de fick av Tochfel.
Åter igen slås de av värmen och stanken nere i kloakerna. De håller sig igen på en av avsatserna bredvid kloakvattnet och även denna gång går halflingen först, följt av Wera som bär lyktan. De följer anvisningarna de fått och efter ett 20-tal meter hittar de en smal, grävd gång som bara är dryga metern i diametern och som leder svagt nedåt. Tanken på att krypa ner i den trånga och klaustrofobiska gången gör ingen av dem glada men de gör det ändå. Loamdelve kryper in först, följd av Wera och Ingvald och till sist kommer Werner. Så fort Wera har börjat krypa hör hon Werner väsa till:
”Släck lyktan! Vill du avslöja oss för de som väntar där nere?”
Wera skyndar sig att släcka men ångrar sig snabbt när den klaustrofobiska känslan blir mycket större. Trots det trånga utrymmet lyckas äventyrarna krypa väldigt tyst genom gången och lyckas överraska de varelser som väntar på dem vid gångens slut.

Det är Waldemarius som först ser att gången tar slut. Han stannar till så att Wera märker han stop innan han tyst kliver ut och ställer sig upp. Wera stannar också till för att signalera till Ingvald att de nått slutet på gången. Hon kliver försiktigt upp och tänder lyktan samtidigt som Ingvald och Werner kliver upp på fötter bredvid henne. De ser nu att gången mynnat ut i en stor grotta. Hela grottan är utgrävd men inte av någon mänsklig hand då den är för ojämn och ostrukturerad för det. Hela grottan stinker av päls och en stark, stickande odör de aldrig tidigare känt. Till höger om gången som äventyrarna kom ut genom ser de en öppning till en till grotta.
Åtta varelser väntar på dem i grottan. Alla har utseendet av råttor men enorma sådana på 140 cm som står på sina bakben och som håller vapen i sina framtassar. Sex av dem står på grottans golv. Fyra stycken är mindre än de andra och har trasor på sig samt rostiga svärd. Nummer fem är en större än de första, har svart päls och har en bättre rustning och vapen. Den sista Skaven på golvet är en stor, muskulös hemsk varelse på nästan 2 meter med en skorpionsvans och i bröstet på ratogren Grott lyser det något grönt.
På en plattform längst den bortre väggen mittemot där äventyrarna befinner sig står, cirka två meter ovanför grottans golv står det två råttvarelser till. Den ena är gråvit i pälsen, är klädd i kåpa och har två horn på huvudet. Den andra är en större råttman med svart päls och fullt med kastknivar på bröstet.
Waldemarius reagerar fortast av äventyrarna och kastar den Malakais coctail han gjort på den stora Grott. Flaskan träffar och den stora varelsen antänds men det verkar inte den stora varelsen bry sig om. Werner mumlar något och plötsligt far blixt far från hans hand och träffar skaven med hornen. Gray Seer Kraskulk rycker till och skriker när blixten träffar honom.
Grott vrålar och måttar ett fruktansvärt hugg mot Werner som skadat hans herre. Men det mäktiga slaget missar mirakulöst nog magikern och spräcker stenen bredvid honom. Wera skickar iväg ett lod mot Kraskulk som stupar med lodet utstickandes ur bröstet. Under tiden har den andre Skavenkedaren på avsatsen – Clan Assassin Skrab – förflyttat sig förbluffande hastighet till öppningen mot den andra grottan. Där snurrar lönnmördaren runt med en graciös rörelse samtidigt som han drar fram och kastar en kaststjärna mot Wera i en enda smidig rörelse. Wera blir träffad av projektilen i armen och hon hinner bara registrera smärtan från såret innan en annan smärta gör sin påmind. En brännande smärta som blixtsnabbt sprider sig ut i kroppen.
”Förgiftad” hinner Wera tänka innan hon svimmar av.
Ingvald ger upp vrålar och sveper med sin zweihänder mot Grott men den stora besten rör sig fortare än vad han trodde och undviker hugget trots att denne fortfarande brinner. Men när Grott vrider sig mot Ingvald tar Werner tillfället i akt och frammanar ännu en blixt som magikern skickar på ratogren som träffas men står fortfarande på benen.
De mindre skaven rusar nu fram och anfaller de objudna inkräktarna. Två går på halflingen som troligtvis ses som ett enklare byte. Waldemarius och Werner träffas av varsitt svärdshugg. Den tredje skaven hugger mot Ingvald som stoppar upp hugget med sin svepande zweihänder varvid riddaren låter svärdet fortsätta sin cirkelrörelse och träffar attackeraren djupt i sidan. Skaven faller med ett skrikande läte. Waldemarius försöker förgäves undvika svärdshugget från sin andra attackerare med men sårad igen.
Med svetten lackande från pannan från skadan samt ansträngningen av att kasta krävande besvärjelser manar Werner fram en till blixt till som far från hans hand och träffar den brinnande Grott. Nu äntligen. faller den stora varelsen. När Ingvald ser den stora besten falla snor han snabbt om på klacken och stormar den andre ledaren, Skrab. Skrab är huvudet kortare än Ingvald men ser ut att vara mer muskulös och smidigare än riddaren av Myrmidia. Men det bekommer inte Ingvald som sveper med sitt stora två-hands svärd för sin speciella attack. Han slår undan benen för Skrab och i samma smidiga rörelse hugger han huvudet av råttmannen innan kroppen helt träffat marken. Waldemarius som nu är hårt ansatt backar undan och skjuter mot den större av sina motståndare. Siktet är dåligt men turligt nog så fastnar pilen i någon rot på marken och naglar fast Skaven. Men det stoppar inte den svarta råttmannen som drar fram en kniv och kastar på halflingen. Även detta kastvapen är förgiftat och Waldemarius drabbas av samma sak som Wera och faller. Under tiden hoppar de två andra på mannen som skjuter blixtar och Werner faller under deras hugg. Ingvald är nu den ende som står upp.
Riddaren vrålar ut sin ilska mot de som skadat hans vänner och attackerar stridslystet den skaven som kastade kniven på Waldemarius. Råttmannen ger ett ifrån sig ett högt pipande läte av rädsla men då han fortfarande sitter fast på grund av Waldemarius pil kan inte undkomma det svepande tvåhandssvärdet. Hugget från Ingvald klyver råttmannen från hjässa till mage. Vid åsynen av detta vänder sig en av de minsta Skaven flyr mot den andra grottan men de andra två kvarvarande skaven attackerar Ingvald under höga pipanden som om de ropade till varandra att anfalla samtidigt. Det får de inget för. Den förste av dem faller innan han kommit inom egen räckvidd mot riddaren som svingar zweihändern med dödlig precision. Hugget träffar anfallaren över halsen varvid Ingvald direkt vrider på svärdet och skickar fem fot av stål genom magen på den sista av skaven som dör innan hans kompis hunnit träffa marken. Ingvald drar ut svärdet ur kroppen med en piruett. Trots blodbadet är riddaren helt oskadd.
Grottan blir nu alldeles tyst och allt som Ingvald hör är sin egen andhämtning.

Dom tittar sig snabbt omkring, det är folk i rörelse hela tiden. Det blir svårt att ta sig ner i kloakerna osedda kan dom snabbt konstatera. Ingvald lyfter lätt på brunnslocket så att dom kan klättra ner, det luktar lika illa här nere också. Waldemarius börjar följa kartan dom fått av Lena Steinhäger, efter ca 200 meter hittar dom en gång som leder bort ifrån kloakgången. Dom kan känna en otrolig stank inne ifrån gången. Waldemarius som har lyktan kryper iväg först. Därefter följer Wera, Ingvald och Werner, gången är ca 25 meter lång. Plötsligt där inne i gången slår det Werner att dom skall släcka lyktan, så att dom kan ha en liten chans att överraska råttmännen om dom finns där inne.

När dom krupit en stund mynnar gången ut i ett stort rum, i rummet kan dom urskilja 10 st varelser. När dom kommer in i rummet kan dom se att det är råttmän. Som tur är kan dom överraska råttmännen, dom hinner göra sig stridsberedda och klara för anfall innan råttmännen reagerar på att det är inkräktare i rummet. Werner gör sig redo att sända iväg en blixt, han siktar på Kraskulk som står längst bak i rummet på en liten platå. Werner ser tydligt att det är han som är magikern. Från Werners hand skjuts en blåaktig blixt iväg, den träffar Kraskulk i bröstet. Waldemarius kastar en malakai cocktail på en av råttmännen som fattar eld. Wera skjuter ett armborstlod mot Kraskulk, lodet träffar magikern som faller död till golvet. Man kan märka att det blir lite oroligt bland råttmännen när deras magiker och tillika en av ledarna elimineras så snabbt. Sen attackerar råttmännen tillbaka, Waldemarius blir träffad av en råttman men han står emot hugget. Så kastar sig Grott skrikandes över Werner, som inte hinner bli rädd för den skräckinjagande besten som attackerar honom. Werner kan känna hans vidriga andedräkt när han svingar sitt enorma vapen, hugget svischar förbi Werners ansikte med våldsam kraft. Då kommer Ingvald till undsättning, han attackerar Grott med våldsam kraft men Ingvalds attack missar den väldiga besten. Werner skickar iväg en magisk pil mot Grott, pilen träffar men verkar inte göra någon stor skada. Waldemarius skjuter en pil mot råttmannen som skadade honom, pilen träffar råttmannen som fastnar i golvet. Men Waldemarius får ett nytt hugg av en annan råttman, nu börjar skadorna synas på honom. Wera skjuter ett lod på Grott, pilen fastnar i bröstet men han bryr sig inte om pilen. Grott fortsätter slå mot Werner, men även nästa hugg missar Werner. Werner har full koncentration på Grotts attacker, så han upptäcker inte råttmannen som hugger honom i sidan. Nu har ingvald 3 st råttmän på sig, han går bärsärkagång med sin enorma zwiehänder. När han svingat klart sin zweihänder, ligger 2 råttmän döda. Skrabb har bara stått och tittat hittills, nu kastar han en kaststjärna på Wera. Man kan se att kaststjärnan tar illa på Wera. Råttmännen ser lite skakiga ut, dom har förlorat 3 av de sina. Waldemarius slungar iväg en sten mot han som sitter fast, stenen träffar råttmannen som fortfarande står på benen. Nu får Waldemarius ett hårt slag mot sidan, det slaget tar riktigt illa så han segnar till golvet medvetslös. Wera skjuter tillbaka på Skrabb, pilen träffar honom. Skrabb tar fram en grönaktig kastkniv som han kastar mot Wera, kniven träffar henne illa men hon står fortfarande på benen. Werner tar hjälp av sin stav för att få extra kraft, han skjuter iväg en blåaktig blixt från handen igen. Blixten träffar Grott som faller död till marken. När han sköt iväg blixten gick något snett, från ingenstans träffas Werner av en blixt rätt i huvudet. Blixten tar illa på Werner, han blir alldeles vimmelkantig och med en kraftig smärta i huvudet. Nu passar 2 råttmän på att hugga Werner, båda träffar med sina hugg. Men det är det sista hugget som tar illa, Werner känner en enorm smärt från skuldran och blodet forsar från axeln. Werner faller medvetslös till marken svårt skadad. Ingvald fortsätter sin slakt av råttmän, han har nätt och jämnt fått ett skrubbsår. Nu kastar Skrabb en ny grönaktig kastkniv på Wera, kniven träffar Wera som rasar ihop i stor smärta.

Wera, Waldemarius och Werner väcks av Ingvald, han har dödat varenda råttman utom en som lyckades fly säger han. Dom kollar sig omkring i rummet efter artefakten, men dom hittar inget av värde. Dom skyndar sig upp från kloakerna, Wera föreslår att dom ska gå till Shallya templet och söka vård för sina skador. När dom kommer till Shallya templet, blir dom förvisad till borggården för att tvätta av sig smutsen. Dom har inte råd till att få vård, men dom får en varsin ren kåpa. Wera kan se Rubens far Herbert von Mohr, han ser väldigt skröplig ut. Wera och Ingvald går fram för att prata med honom, men dom kommer snabbt tillbaka. Wera berättar att hon inte mött en otrevligare människa i sitt liv.

När dom kommer ut från Shallya templet så går Waldemarius, Wera och Ingvald tillbaka till The Golden Spool, medan Werner går hem till von Tasswinder. Werner försöker smyga så tyst han bara kan för att slippa stöta på Hallbjörn Atlisson. Werner vill inte hamna i diskussion med honom efter dagens utskällning. Vad skönt tänker Werner, när han ser att Hallbjörn inte sitter utanför dörren. Skölden och handyxan står lutad mot väggen men han är inte där. Werner öppnar dörren och går in till Heidi, han är så lättad att han slapp möta Hallbjörn. Werner går fram till Heidi och sätter sig på sängkanten för att badda hennes panna. När han sitter vid Heidis sida får han en olustig känsla i kroppen. Werner greppar sin stav och vänder sig snabbt mot fåtöljen vid fönstret, där sitter han Hallbjörn Atlisson. Hans enorma kropp lyses upp av månskenets ljus, Werner ryggar tillbaka av synen.
“Werner det är bara jag Hallbjörn, det var inte min mening att skrämma dig säger han med sin mullrande röst. Jag satte mig här inne när du var borta, så att jag har uppsikt över Heidi”.
“Tack så mycket Hallbjörn, jag kan inte ha fått en bättre livvakt åt Heidi än dig” säger en skärrad Werner.
“Werner är du skadad, du har blod på kåpan och det rinner blod längs armen” säger Hallbjörn.
Werner tar fram bandage ur väskan, han ber Hallbjörn lägga om såren men dom är för djupa. Hallbjörn hämtar Henriette von Tasswinder, hon blir alldeles förskräckt när hon ser Werners djupa sår. När hon samlat sig från chocken, så gör hon rent och lägger om såren. Werner lovar att berätta vad som hänt imorgon, och han vill att övriga familjen ska närvara. Henriette kramar om Werner och lovar att samla familjen imorgon, sedan går hon och lägger sig. Werner och Hallbjörn sätter sig i varsin fåtölj vid fönstret. Werner är helt slut i kroppen och skakis efter striden med råttmännen, och hans axel smärtar otroligt mycket efter hugget.
“Werner, vad är det som har hänt?” frågar Hallbjörn.
“Vi var nere i kloakern när vi blev attackerad av råttmän även kallad Skaven. Dom var många fler än vi, men vore det inte för Ingvald Reise skulle vi alla vara döda eller tillfångatagna. Han dräpte dom flesta själv, det var han som räddade oss” säger Werner.
“Jag vet vem Ingvald Reise är, han stred också i Third Battle Of Black Fire Pass. Werner vad gjorde ni nere i kloakerna egentligen?” frågar Hallbjörn.
“Vi undersökte dom sinande brunnarna, vi har upptäckt att någon mixtrat med vattentillförseln till brunnarna i hamnen och Faust Quarter. Nu ska Steward Dagobert Tochfel se till att allt blir återställt igen”säger Werner.
“Jag har hört talas om råttmän, trodde såna berättelser bara var sägner. I mina hemtrakter dyrkar många blodsguden Kharneth. Jag tror att ni i Empire har ett annat namn på honom, typ Khorne. Jag var en beryktad krigare i min hemby, byns shaman till och med välsignade min tvåhandsyxa med mäktiga runor som ger mig fördelar i strid. När min fru Thyri Herthjofsdottir dog i pesten tappade jag helt lusten att leva, jag lämnade min by för att driva runt som legoknekt. Vi for runt med våra långbåtar, plundrade och mördade. För min egen del spelade det ingen roll om jag mötte döden för jag hade helt tappat livsgnistan sedan min fru gick bort. Så levde jag i flera år, sökte döden vart jag än kunde. Tillslut hamnade jag i Kislev. Werner tänk dig när man var på oblasten i Kislev, det var otroligt kallt och snöigt. När man skådade Kharneths kaoskrigare i sina svarta metallrustningar dra fram över oblasten, i sällskap med Beastmen. Då var man riktigt rädd Werner, dessa kaoskrigare är otroligt mäktiga i strid. Jag blev själv tillfångatagen av Beastmen den dagen, jag var den ende av oss som överlevde striden. Dom släpade mig efter sig, jag var svårt skadad. Då var jag rätt säker på att Morr skulle hämta mig, och att jag skulle få möta min kära Thyri igen. Det var då han dök upp Baron Erkenbrand von Tasswinder, han ingick i en 20 man starkt kavalleri tungt beväpnade med lansar. Dom nergjorde hela gruppen av Beastmen. Det var han som såg till att jag fick vård och att jag fortfarande är vid liv. Sedan den dagen har vi hängt ihop. Baronen är en otroligt bra man rättvis men bestämd. Jag har faktiskt döpt yxan efter min fru, Thyri”. säger Hallbjörn och räcker yxan till Werner, men han orkar inte hålla den med bara en frisk arm. Hallbjörn skrattar och säger något obegripligt på Norse.
“Jag sätter mig utanför så kan du sova, du behöver vila dina sår Werner” säger Hallbjörn.

Werner lägger sig bredvid Heidi för att sova, men tankarna bara snurrar i huvudet. Werner är helt tagen av Hallbjörns berättelse. Sedan börjar han tvivla på vad han håller på med, han har hjälpt Adele Ketzenblum som kanske är en Slaanesh anhängare. Han har samarbetat med The Purple Hand och till råga på allt ska han vara mentor till Lord Wilhelm som kan få stöd av The Black Hood. Sedan alla allianser han ingått och brutit för att få tillbaka sin kära kusin Nellie Metternish, Werner vet snart inte vad som är rätt eller fel vem eller vilken han kan lita på..

Ruben möter Gabriel i Weawers District. Han vill att Gabriel tar honom för att möta Honourable League of Assassins. De går till Red Dragon. Gabriel knackar en kod på dörren. Dörren öppnas och de möts av en liten pojke. Han är blind. Ruben vill vara säker på att han får träffa Hung Foo.
”-Det är min första gång. Kan herr Foo assistera mig?”
Pojken bara tar Ruben i handen och leder honom vidare. Det är en märklig plats. De leds genom en stor lokal där det är svårt att orientera sig. Röda skynken hänger överallt och skapar mindre rum i rummet. Pojken stannar i en avdelning med två låga träbritsar. Han bugar och så lämnar han dem. Efter en stund kommer Hung Foo. Han frågar om dom vill jaga draken. De nickar. Ruben känner att han kan göra det när han ändå är här. Foo börjar göra i ordning två pipor. Han ber dem lägga sig ner på britsarna.
”-Låt er sväva bort. Om ni finner den purpurfärgade serpenten så har Tsien Tsien fångat er. Den rosa draken kommer från Satintronen.”
”-Ja, jag vet i alla fall vilken drake som Ruben kommer att möta” säger Gabriel glatt och skrattar högt. Ruben rynkar på pannan men kommenterar inte.
”-Vi är här för att möta Fingers” säger Ruben till Foo. Foo nickar.
”-Jag förstår.”

Foo ger pipan till Ruben och Ruben som är van vid att röka pipa drar ett djupt bloss.

Rummet är sig helt likt med de röda skynkena. Kanske de exotiska broderierna nu framträder ännu skarpare? Så, i samma sekund som Ruben känner doften av en parfym så lätt som en sommarvind, ser han en liten rosa drake som lösgör sig från mönstret i tygerna och börjar obekymrat flyga runt i rummet. Ruben följer den med blicken. Så sträcker han handen mot den. Då vänder den sig mot honom och fixerar honom med blicken. Sen öppnar den gapet och andas på honom.
Ruben står i ett stort, ljust rum med högt i tak. Uppe i taket hänger det lakan. De rör sig sakta i en svag sommarbris. Ruben är halvnaken. Det ligger blommor utströdda över golvet. Ruben kan höra körsång på avstånd. Och där på golvet, på en hög med kuddar, ligger Rubens mor. De talar med varandra. Det finns dörrar ut härifrån. Hon ber Ruben att stanna kvar här men Ruben vill inte följa hennes väg. Han ska bekämpa Satintronen. Så Ruben väljer en dörr. Hans mor ber honom återigen att stanna. Han öppnar dörren. Han står inför en välbekant syn. En svart portal av ogenomträngligt mörker. Ruben går in. Mörkret är totalt och Ruben känner skräcken komma krypande. Herr Liebling är här och lockar honom. Plötsligt hörs ett ohyggligt skrik och från ingenstans kommer Clothilde springande i vild panik. Hon försvinner i mörkret lika fort som hon kom. Ruben blir så rädd att han tappar helt fattningen. Han försöker vakna upp men han sitter bara där på golvet och säger:
”-Mein liebling, Herr Liebling.” Han kniper ihop ögonen. Något närmar sig. Paniken får hjärtat att slå hårt i bröstet. Han måste härifrån. Han kommer att vara fast annars. Men kroppen lyder inte. Han är bara så rädd. Så är det något kallt och blött som stänker på honom. Hans tankar får fäste igen och så kan han plötsligt käna träbritsen mot sin rygg igen. Bredvid honom, på knä, står Gabriel med en kopp vatten. Han stänker vatten på Ruben. Ruben har mycket tunnslitna nerver nu. Han sänder Gabriel en tacksamhetens tanke men ha orkar inte säga något. Så hör Ruben Hung Foos röst.
”-Draken visar alltid sanningen. Försök förstå vad det betyder.”

Werner och Ingvald kommer fram till von Alptraums residens, dom går fram till grinden och pratar med vakten.
“Vi skulle vilja tala med Clothilde von Alptraum” säger Werner.
“Vem ska jag hälsa från?” säger vakten.
“Werner Lankdorf och Ingvald Reise” säger Werner.
Dom får vänta någon minut innan vakten kommer tillbaka, vakten meddelar att Clothilde von Alptraum tar emot dom på sitt rum. Werner och Ingvald eskorteras upp till Clothildes rum av en annan vakt. Utanför dörren till Clothildes rum står hennes livvakt Giselbert Kuhn, han öppnar dörren och släpper in dom båda. Där inne sitter hon vid sitt skrivbord, fager som vanligt.

“Ingvald Reise och Werner Lankdorf kom in, i vilket ärende sökte ni mig” säger Clothilde von Alptraum.
Werner tittar på Ingvald för att se om han vill säga något men han ruskar på huvudet, Werner tar mod till sig.
“Clothilde von Alptraum jag är otroligt glad att du ville ta emot oss, det är en sak jag skulle vilja ta upp med dig” säger Werner.
Werner kan känna hennes besvikelse mot honom, efter det som hände på diligens resan.
“Werner egentligen har jag inte mycket att säga dig, men jag har bestämt mig för att lyssna på vad du har att säga. Du räddade livet på Adolf Messerschmitt, det är jag dig evigt tacksam för. Så låt höra vad du vill säga mig” säger Clothilde.
“Ge mig 10 minuter av din tid, men låt mig prata klart. Om du inte gillar det jag berättat lovar jag att gå härifrån och aldrig mer störa dig igen” säger Werner. Clothilde von Alptraum tittar på Werner med en sorgsen blick, sedan nickar hon åt honom.
“Clothilde det du fick vara med om igår, det ber jag så mycket om ursäkt för. Jag skulle göra det ogjort om jag kunde, det är något som jag ångrar hemskt mycket. Men vi gjorde det för Selena von Kusch skull, det var hennes sista önskan. Selena von Kusch ville absolut inte att det skulle komma ut att hon var besatt av en demon, det skulle göra det näst intill omöjligt för Lord Wilhelm att fortsätta sin kamp för att bli näste Elector Count. Hon vägrade att söka hjälp hos Shallya eller Verena, det enda hon ville var att få dö. Var inte så hård mot Ruben Ulfman von Mohr, han gjorde det av samma orsak som jag. Han mår jäkligt dåligt över det inträffade, han ville bara hjälpa en mors sista önskan trots att det var fel. Clothilde du vet hur mycket Ruben älskar dig, tänk bara på allt han gjort för dig och familjen von Alptraum. Det var hårda ord du sa till honom i diligensen, han tog verkligen illa vid sig av dom orden. Ge honom en chans att få förklara sig, var inte så hård mot honom” säger Werner. Nu ser Werner hur hennes ögon mörknar och hon blir irriterad.
“Werner jag vill aldrig mer prata med honom, han ljög mig rätt upp i ansikte. Det ni gjorde var så himla fel man kan göra, man mördar inte en människa som är sjuk. Ni skulle tagit henne till Shallya templet mot hennes vilja om så var” säger en arg Clothilde.

På sidan står Ingvald och håller med Clothilde, han tycker precis som henne. Werner tittar uppgivet på Ingvald och funderar vad fan han vinner han på att kritisera honom och Ruben.
“Ingvald du är en bra människa, hade inte du underrättat mig och fått mig att öppna ögonen så hade jag inte förstått vilken dålig människa Ruben har blivit. Werner jag har inte lika stort agg mot dig för du har inte ljugit för mig, men det ni gjorde mot Selena von Kusch är oförlåtligt” säger Clothilde.
Werner känner att han misslyckats med att hjälpa Ruben genom att lägga några goda ord för honom hos Clothilde. Mycket av misslyckandet tycker Werner beror på att Ingvald höll med och stöttade Clothilde i stället för honom.

“Nu har dina 10 minuter gått Werner, jag vill att du lämnar rummet” säger Clothilde. Werner går ledsen mot dörren, framme vid dörren tänker han. Det får bära eller brista men jag måste bara säga det.
“Clothilde, jag har sett din livvakt Giselbert Kuhn överlämna brev till Quintus von Griffonstein. Jag såg det med egna ögon, det var ute i parken i Averburg” säger Werner.
“Men hur har du mage att anklaga min livvakt för sånt strunt, har du inte gjort mig tillräckligt illa” säger en mycket upprörd Clothilde von Alptraum.
Werner ger sig inte, han vet att det här kan gå riktigt illa för honom om han inte lyckas övertyga Clothilde (D3 Charm Test).
“Vad vet du om Gates Of Al-Haikk Clothilde? Jag fick nämligen brevet av Quintus von Griffonstein, han ville att jag skulle knäcka koden som var i brevet. Men det gick inte för det fattades en del, man behöver båda delarna för att kunna knäcka koden” säger Werner.
Clothilde sitter alldeles stum vid skrivbordet, hon stirrar Werner rakt i ögonen. Werner märker på henne att hon känner till brevet, nu är det bara att vänta på en reaktion från Clothilde.
“Werner kom och sätt dig här vid mig” säger Clothilde med en mycket lenare röst än tidigare. “Vad vet du om brevet, för du har säkert sökt information om det?”
Werner berättar det han fått reda på för Clothilde.
“Werner du har inte möjligtvis brevet kvar, i så fall skulle jag gärna vilja ha tillbaks det” säger Clothilde.
Werner plockar fram brevet ur väskan och ger det till Clothilde, han förstår att hon har det andra brevet också. Hon ler mot Werner när han ger tillbaka brevet.
“Tusen tack Werner, jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att Gisselbert Kuhn min egen livvakt skulle ha samröre med ormen Quintus von Griffonstein. Nu ska jag bara konfrontera Gisselbert Kuhn om det som inträffat, sen är han arbetslös och kommer aldrig mer arbeta hos von Alptraum” säger Clothilde.
“Ska vi inte förse honom med falsk information i stället, både du och jag vill sätta åt von Griffonstein. Det han gjorde mot Kapten Baerfaust är oförlåtligt, efter att Baerfaust tagit bort arresteringsordern på von Griffonstein så går han ut i Averheim Gazetter och ljuger om att Baerfaust är The Black Hood” säger Werner.
“Du har rätt Werner, du har så rätt. Vi måste bara komma på något bra, jag vill sätta dit Gisselbert och få Quintus von Griffonstein att hamna i dålig dager. Werner, fundera på något du också. Sen kommer du tillbaka till mig så fort som möjligt, för vi ska genomföra detta snarast, helst innan jag åker till Streissen” säger Clothilde.

Efter samtalet bugar sig Ingvald och Werner, dom går mot dörren. Innan dom hinner öppna dörren säger Clothilde,
“Werner du har ett gott hjärta, jag vet att du var en riktig vän för Selena von Kusch”. Med dom orden lämnar Werner Clothildes rum med ett stärkt självförtroende, men med darriga ben efter hennes utskällning för att ha anklagat hennes livvakt för stöld. Väl utanför grindarna, beger sig Werner och Ingvald mot The Golden Spool igen. Under promenaden mot The Golden Spool har Werner gått och retat upp sig på att Ingvald tog Clothildes parti.
“Ingvald varför måsta du ta Clothildes parti när jag försökte lägga ett gott ord för Ruben” frågar Werner.
“Det ni gjorde var fel, ni skulle berättat för oss andra” säger Ingvald.
“Det verkar som det stora problemet var att vi inte berättade för er, vi gjorde det för Selena von Kusch skull” säger Werner.
“Men det var ändå fel det ni gjorde” säger Ingvald.
“Vad fan, vi skvallrade inte på er när ni stal kronan på von Alptraums bal. Det var också jävligt fel, tänk på det” säger en upprörd Werner. Resten av promenaden är alldeles tyst, ingen säger något. Framme på The Golden Spool väntar Wera och Waldemarius, dom är redo att gå ner i kloakerna igen. Werner och Ingvald skyndar sig att byta om, sedan går dom fyra mot Shallya templet.

Trion hinner tvaga sig färdiga och byta om till nya kläder när det plötsligt knackar på dörren och en andfådd Werner skyndar sig in i rummet.
Han viftar med ett brev han håller i handen.
”Jag har fått ett brev från The Purple Hand. Det lämnades med bud hem till mig. De vill att vi skall samarbeta och börjar jobba mot ett gemensamt mål – att stoppa The Black Hood. Brevet nämner också artefakten som kom med The Southland Expedition – den gröna statyetten. I brevet skriver de att de blivit lurade av The Black Hood och vill nu stoppa denne. Jag får ta med mig en vän och vi skall infinna oss inom en timme på Sonnen Strasse 4. Vill du följa med Wera?”
”Ja, jag följer gärna med.”
”Werner frågade mig först! Han vill ha med mig till mötet.” Wera känner sig smickrad och stolt att magikern frågade henne före Ingvald. Men sedan förstår hon varför; Ingvald börjar ifrågasätta varför de skall träffa chaoskultister.
”Nej, jag tycker inte att vi ska träffa The Purple Hand. Det kan vara en fälla.”
”Knappast” replikerar Werner. ”Då hade de inte varit så uttömande ärliga i brevet eftersom de inte vet vem jag pratar med om inbjudningen.”
”Spelar ingen roll. Det är fel att träffa dem. Hur mycket ont har inte de gjort i staden. Det är onda människor. Varför samarbeta med dem?”
Wera surnar till och fräser mot Ingvald:
”Jaså, det är fel att träffa onda människor men är okej att hugga huvudet av en dvärg framför ögonen på en stor folksamling. Och var det inte så att det var på ditt eget val? Vad gäller samarbetet så har vi inte kommit överens om något sådant än.”
”Vi måste skynda oss, Wera, annars hinner timmen löpa ut.” Werner låter stressad.
”Jag kommer. Under tiden kan ni grabbar gå till Tochfel och rapportera över vad vi såg i kloakerna och be Stewarden att skicka ner folk för att leda tillbaka vattnet till brunnen.”

Werner och Wera joggar till Wine Quarter och Sonnen Strasse 4. Väl framme ser de att adressen lett dem till ett enkelt hus på 2 våningar. Werner knackar på dörren enligt en kod han fått i brevet. Dörren öppnas försiktigt av kåpklädd person med täckt ansikte.
”Var hälsad, Werner. Det gläder mig att du kom.”
”Varför har han ansiktet täckt? Vi hör ju båda två att det är Dr Verfullen”
Duon får lämna sina vapen i rummet innan de leds genom en kort korridor till ett enkelt möblerat rum. På en stol vid ett bord där det står ytterligare tre tomma stolar, sitter det en till person i kåpa med täckt ansikte. Personen reser sig upp och tar till orda när Wera och Werner kommer in:
”Välkomna. Vi är glada att ni kommit. Vi har en gemensam fiende och vi hoppas att vi ska kunna samarbeta. Det är ingen idé att dölja oss då ni ändå listat ut vilka vi är.”
Personen drar sedan bort kåpan och det visar sig vara Lena Steinhäger. Dr verfullen låter också sin kåpa falla tillbaka.
Steinhäger fortsätter:
”Vi skickade dig brevet, Werner Lankdorf, då vi vet att du och dina vänner har motarbetat Black Hood. Vi vill samarbeta med er för att kullkasta Black Hoods planer då han har lurat och utnyttjat The Purple Hand och vi kan inte låta det passera. Vi har även haft en förrädare i våra egna led som förrått oss till The Black Hood – Dagobert Gabor.”
Lena Steinhäger börjar nu berätta om vad som hänt och vad de vet. Ryggraden för Black Hoods makt är tydligen folket under oss. De som även kallas Skaven – råttmännen. Om de försvinner, försvinner även makten från Black Hood. Tydligen är det en viss Klan Eshin som är Black Hoods ögon, öron och lönnmördare. De har massor med hemliga gångar till många hus i staden. Det var Skaven som dödade Ulbricht i rättssalen och som kastade bomber på Kaufmanns gardenparty. Klan Eshin har också hemliga gångar som leder till Zum Rotenn Raben – en gentlemannaklubb för adeln i Averheim. Många hemligheter yppas vid klubbens sammankomster och Eshin har hört dem alla.
Vid Weras fråga berättar Steinhäger om Klan Eshin. Klan Eshin är inriktade på lönnmord och infiltration. Det var de som dödade Halheimer och stal jadestatyn från garden partyt på Black Hoods order. Statyn är gjord av ren Warpstone och Black Hood vill ha statyn för att använda den i ett ont syfte. Steinhäger vet inte till vad men statyn behöver beslagtas innan Black Hood får tag på den. Eshin har två hålor i Averheim: I garverierna samt under Plenzerplatz där nedgången finns vid Shallyatemplet.
Falangen av Klan Eshin i Averheim styrs av 3 ledare: Skrab – en clan-assassin – stor och stark Skaven som är expert på att döda på avstånd. Krasskulk – en Grey Seer – magiker samt dennes livvakt Grott – en ratogre – stort monsterliknande råttman. Med sig har de 10 andra mindre Skaven, men de är sällan alla på samma plats. Skaven är fega varelser – ta ner ledarna så flyr resten. Steinhäger vill ha till ett samarbete där äventyrarna blir musklerna som anfaller Skaven för att ta statyn ifrån dem och Black Hood. Steinhäger och Verfullen har båda en dödsdom på sig från Skaven, Black Hoods män och är nu även jagade av Witch hunter Adele Ketzenblum.
Wera och Werner tittar på varandra. Weras huvud går på högvarv: ”Kan vi lita på dem? De har gjort så mycket hemskt mot andra människor. De har varit beredda att offra flera andra utan att blinka. Men jag tror på att de verkligen är desperata. De skulle aldrig berätta allt om inte de var i kris. Även om vi samarbetar nu behöver det inte betyda att vi måste stötta dem senare.”
När Werner rycker på axlarna tar hon till orda:
”Kör till. Vi tar på oss att vara musklerna.”
En synbart nöjd Steinhäger fortsätter med att berätta att de efter att om de ta sig ner via brunnslocket vid Shallyatemplet skall ta sig till vänster och efter ett 20-tal meter sedan kommer till en grävd gång som leder till Eshins håla.
Hon säger också att de skall vara observant på Fredrich Grosz. Han är en man som med stor list spelar i det fördolda men som har ett finger med i mycket av det som hänt på senare tid. Little house on Aver ägs av Grosz. Grosz är en större aktör i Black Hoods affärer än vad många tror. Det är Grosz som styr överfallen på diligenserna på Red Arrow Coaches. Han har ett samarbete med en kvinna vid namn Gertie Borg som levererar det stulna godset till Averheim där det säljs. Grosz har även ett samarbete med en viss Hans Blichter som i sin tur har en pakt med The Broken Nose Tribe – en goblinstam. Blichter säljer de överlevande passagerarna till goblinstammen.
”Nu börjar polletten falla ner.” Wera luftar sig högljutt. ”Den fan! Det var det ödet som var tänkt för oss den morgonen vi alla vaknade upp på diligenstaket. Kommer inte att vara snäll om jag träffar på den typen igen.”
Innan de går vänder sig Wera mot Steinhäger med en fråga:
”Har ni något som ni kan ni hjälpa oss med innan vi går ner? Det blir en risk att ta sig an råttmännen och vi behöver all hjälp vi kan få.”
Steinhäger ger då Wera en börs med mynt. När Wera tittar i börsen ser hon flera guldmynt.
”Hmm, de saknar inte pengar i alla fall. Undras hur mycket de har undangömt?”
På vägen hem köper Wera två pistoler samt kulor för större delen av guldet de fick av Steinhäger.
När Wera och Werner och kommer tillbaka till The Golden Spool väntar Ingvald och Waldemarius på dem på rummet. De två berättar att Tochfel var glad över att de hittat problemet med brunnarna. Stewarden lovade att han kommer att ordna med folk som kan gå ner i kloakerna och åtgärda sabotaget mot brunnarna så att vattnet kommer tillbaka till befolkningen. Både Ingvald och Waldemarius lyssnar till resumén över samtalet med The Purple Hand men ingen av dem är alltför förtjusta i att gå ner i kloakerna igen och inte när det innebär att slåss med råttmännen.

Werner skyndar sig till The Golden Spool, han går upp till Weras rum där dom andra också brukar hålla till. Werner är alldeles uppspelt när han kommer till Weras rum.
“När jag kom hem för att tvätta mig och byta kläder, fick jag ett brev av Baron Erkenbrand. I brevet stod det att Magister Magistrate ville ha ett möte med mig för att prata om ett samarbete, jag får ta med mig en person. Wera vill du följa med på ett möte med The Purple Hand” undrar Werner. Wera tackar lyriskt ja till erbjudandet, nu börjar Ingvald och Wera argumentera om det är rätt eller fel att träffa The Purple Hand. Werner bara står och lyssnar på deras argumentation, men han har redan bestämt sig för att gå till mötet.
“Ursäkta, om du skall med Wera måste vi bege oss till Sonnen Strasse 4 i Das Wein Quarter nu, annars går jag dit själv” säger Werner.

Det slutar med att Wera och Werner beger sig av mot Sonnen Strasse 4. När dom kommer fram följer Werner instruktionerna han fått. Han knackar 2 hårda följt av 4 korta snabba knackningar. Efter en liten stund öppnas dörren, där står en person i purpurfärgad kåpa med huva.
“Werner ni är väntad, ni kan följa med mig. Men först vill jag be er att lämna alla era vapen och din stav här i rummet” säger en röst som låter som doktor Wilhelm Verfullens. Dom lämnar kvar sina saker i rummet, sedan visas dom in i ett närliggande rum. I bortre delen av rummet sitter Lena Steinhäger När Wera och Werner kommer in i rummet så reser sig Lena Steinhäger upp.
“Så bra att du ville komma Werner, jag ser att du tog med dig en vän” säger Lena Steinhäger.
“Jag blev ganska överraskad att få ett sådant brev från The Purple Hand, det här mötet var något jag absolut inte ville missa” säger Werner.
“Vi har haft dig under uppsikt ett tag, du och dina vänner har verkligen sökt information om allt möjligt tex kloakerna. Vad jag förstår så har vi en gemensam fiende här i Averheim, och ni vet säkert vem jag menar” säger Lena Steinhäger.
“Vi anar vem du syftar på” säger Wera.
“The Black Hood har lurat The Purple Hand, det är inte något vi tänker låta hen göra ostraffat. Vi har inte den muskelkraft ni besitter, men vi kan förse er med information som ni behöver för att komma åt Black Hood” säger Lena Steinhäger. “Men varför skulle ni vara beredd att bistå oss med information om Black Hood, så vitt jag vet så har jag stått på eran dödslista har du glömt det” säger Werner.
“Werner det är tack vare mig du lever, jag har avstyrt alla sådana ideer. Vi har haft en förrädare inom The Purple Hand ett tag, den personen har även jobbat för Black Hood. Det är nämligen din käre vän och kollega i Sun Society, Dagobert Gabor som är förrädaren” säger Lena Steinhäger med ett flin på läpparna.
“Det är faktiskt han som velat få dig mördad. The Purple Hand samarbetade med Black Hood tills Dagobert Gabor lurade oss i en fälla, nu vill Black Hood röja bort oss och gett Clan Eshin det uppdraget” säger Lena.
“Stopp en sekund, vilka är Clan Eshin” frågar Wera.
“Ni har säkert hört talas om råttmännen, dom kallas även för Skaven. Det är dom som gör allt skitjobb för The Black Hood, det var dom som lönnmördade Baron von Ulbricht och det är dom som ligger bakom dom försvunna personerna. På von Kaufmans garden party lyckades Clan Eshin stjäla en jade staty, den är gjord av renaste warpstone. Vi vet inte om dom har gett den till Black Hood eller om dom behöll den själv. Clan Eshin består av Skrabb som är en lönnmördare, Kraskulk som är en magiker och Grott som är Kraskulks livvakt. Grott är ett riktigt monster framställd av Clan Moulder. Dom är totalt 10 st Skaven och dom har 2 boningar. Ett är i garverierna och den andra ligger under Plentzerplatz, med nergång utanför Shallya templet” sa Lena.
“Hur kan ni veta allt det här” frågar Wera.
“Jag har själv mött dessa varelser, till en början var det jag som skötte kontakten med dom. Sen tog Black Hood själv över kontakten, då visste jag att vårt samarbete med Black Hood var över” säger Lena Steinhäger.
“Ni måste slå till fort, ju snabbare desto bättre. Dom har kanske inte hunnit ge artefakten till The Black Hood än, därför bör ni slå till snabbt” säger Lena Steinhäger. Wera instämmer med vad Lena Steinhäger nyss sagt, medan Werner tycker att dom ska försöka hitta Ruben, Gabriel och Caspar först. Det kan ju vara 10 skaven mot oss 4 om vi har otur tänker Werner. “Werner, ni måste vara försiktig med Frederick Grosz. Han är allierad med The Black Hood, han agerar väldigt diskret. Det är han som är hjärnan bakom dillegens rånen, han har även en kontakt hos Friedrich von Kaufman. En kvinna vid namn Gertie Borg brukar leverera stöldgodset, hon håller till på Upright Pig. Och dom har en viss Hans Blichter till sin hjälp, han är en Trapper med kontakter hos The Broken Nose Tribe som är en Goblin klan” säger Lena.
“Nu börjar många trådar att falla på plats” säger Wera.
“Var det ni som förgiftade Gregor Geldloss, varför ville ni döda honom” frågar Werner och tittar på Lena Steinhäger.
“Ja, det var vi som gjorde det för att jag försökte ta över ordförande posten i Merchant Guild. Det hade lyckats om inte du varit så envis med att undersöka honom själv” säger Dr Verfullen.
“Vi hade även besatt Selena von Kusch med en demon, det var tänkt att den skulle döda The Black Hood. Men jag förstår inte varför hon skulle åka iväg med den jäkla diligensen, där gick en smart plan i stöpet” säger Lena Steinhäger". Werner skruvar lite genant på sig när hon nämner Selena Von Kusch och diligensen.

Wera vill att dom beger sig ner i kloakerna på direkten, Werner har några fler frågor till Lena Steinhäger men dom hinner han inte ställa. Precis innan dom ska lämna Sonnen Strasse 4 säger Dr Verfullen “Werner nu inser jag hur fel jag haft om dig hela tiden, du kommer att bli en värdig och bra ordförande för Sun Society”
“Ni kommer inte att få tag på oss, vi måste gömma oss för Black Hood. Vi kontaktar er, lycka till nu” säger Lena Steinhäger. Werner funderar på det Dr Verfullen sa, antagligen fjäskar han bara för att vi ska slå till mot skaven. Men Werner kommer aldrig ändra uppfattning, inte efter dom experiment som han hittade i källaren hos Verfullen. Wera och Werner plockar på sig sin utrustning innan dom lämnar Sonnen Strasse 4, sedan beger dom sig av mot The Golden Spool.

På väg mot The Golden Spool upptäcker Werner Gisselbert Kuhn i folkvimlet. När Werner tänkt efter så inser han att Giselbert kommer han från samma håll som Averburg ligger. Werner och Wera går och diskuterar om dom ska slå till mot skaven nu eller vänta på förstärkning. Väl framme på The Golden Spool berättar dom för Ingvald och Waldemarius om mötet med The Purple Hand. Efter mycket oenighet blir det bestämt att dom 4 ska slå till mot Skaven, dom ska ta boningen vid Shallya templet. Men först måste Werner besöka Clothilde von Alptraum, Ingvald insisterar att han ska följa med. Werner hade helst gått själv, men så blir inte fallet. Under tiden ska Wera och Waldemarius införskaffa dom sista prylar dom kan tänkas behöva i kloakerna…….

Ruben går ut för att omsätta juvelerna han fick av Wera. På Plenzerplatz stöter han på Friedrich Grosz. Han är klädd som en borgare. Ruben blir alldeles kall. I handen har Grosz Rubens hatt! Han går runt och frågar folk vems hatt det är. Ruben inser att det är hans favorithatt. Hur kunde han vara så dum att han hade på sig den vid ett inbrott? Det är bara en fråga om tid innan Grosz får napp. Grosz kommer fram och frågar Ruben också men Ruben nekar och skyndar vidare. När han vänder sig om ser han att Grosz nu står vid Journeys End och visar hatten för von Ogdeburg. Ruben gör en grimas av obehag.

Ruben möter en medlem av Ranaldkulten. Han säljer juvelerna. Han berättar också att Grosz är en förrädare och jobbar med The Black Hood. Sen får han höra mer om handeln med människor. De som tas vid coachöverfallen säljs till goblins som i sin tur säljer dem vidare till illegala gruvor i Worlds Edge Mountains.

Så är det dags att rapportera till Friedrich von Kaufman. Ruben går till Journeys End. Han ber om ett möte med von Kaufman och herr Weiss. När de har samlats berättar han om allt som han och Gabriel var med om när de undersökte platsen för coachöverfallet, resan tillbaka till Averheim och inbrottet hos Grosz. Av fynden där har de alltså bland annat fått veta att Gunnar Tabec har blivit utpressad att förse Black Hood med information om coacherna. De ber Ruben hämta Gunnar. Han går ner till köket och får med sig Gunnar. På von Kaufmans kontor konfronterar de Gunnar som i tårar erkänner sitt svek. Han kunde inte göra annat när de hade hans dotter. De ber Gunnar att vänta på sitt kontor medans de diskuterar vad de ska göra. Han ger sitt ord att han inte tänker försöka fly.
Nu förklarar Ruben också att han olyckligtvis kan ha blivit identifierad vid inbrottet. Von Kaufman, herr Weiss och Ruben sitter en stund i tystnad och funderar över detta dilemma. Ruben kommer att tänka på sin farmor. Hon brukar alltid säga att man ska vända sina svagheter till fördelar. Ruben föreslår att han tar Gunnars plats som informatör åt Black Hood och Grosz. De kommer att förstå att Gunnar är avslöjad och när de nu vet att Ruben var inblandad så kommer de troligtvis att sätta press på honom. Von Kaufman och herr Weiss ser stor fara med idén men instämmer bistert i att det är en bra plan. Herr Weiss börjar fundera på att dom har möjlighet att ge falsk information till Black Hood men att han också måste förses med en del information som faktiskt är riktig för att inte avslöja dubbelspelet. Ruben tänker med en rysning att han hoppas att hans röst i elector count valet räcker som livsförsäkring för att Grosz och Cornelius inte dödar honom på fläcken. Så är det frågan om vad de ska göra med Gunnar Tabec. Von Kaufman och herr Weiss frågar vad Ruben tycker. Ruben skakar på huvudet och svarar att han inte kan se följderna bortom det valet. Trots det överlåter de till Ruben att bestämma Gunnars öde och mötet är därmed över.

Ruben går till Gunnars kontor. Han sitter där bedrövad och väntar. Ruben vet inte vad han ska säga. Det blir till att låta Ranald kasta tärningen som vanligt.
”-Vi förstår din situation Gunnar och söker inte kompensation eller några straffåtgärder. Men vi kan inte heller ha kvar dig här. Du måste sluta din anställning här.” Det lät barmhärtigt tyckte Ruben.
”-Men, jag blev utpressad. Jag har varit här i många år. Vad ska jag göra? Mitt liv är förstört och jag har ju inte gjort något fel. Min Elisabeth togs ifrån mig. Jag var tvungen att göra som de sa.”
”-Jag tror du inser att vi är högst resonliga” säger Ruben obevekligt. Men han känner sig inte så storsint längre. Men Gunnar sjunker ihop.
”-Ja, jag förstår. Jag har handlat illa. Jag har tur som inte åker i fängelse.”
”-Res till din familj. I Heideck var det? Du ska förstås få de bästa vitsord.”
”-Tack, jag ska packa genast” säger Gunnar med tom blick. Ruben reser sig och går. Hade han varit en ledare nu? Att ta ett obekvämt beslut. Eller handlade ledarskap om att ta rätt beslut?

Ruben möter herr Weiss och berättar om sitt beslut. Herr Weiss säger till Ruben att han då måste ordna med en ersättare till herr Tabec till i morgon. Ruben ångrar sig genast. Var ska han få tag i en erfaren värdshusvärd nu? Samtidigt blir han ilsk på att han tvingades ta avgörandet. Han hade inte bett om det. Han suckar, det var ytterligare en sak på att-göra-listan. Men det fick vänta. Nu skulle han ta itu med problemet Gisselbrecht Kuhn. Och Ruben var i ett sinnestillstånd att kunna ta stora risker.

De går upp tidigt. Gabriel säger att han inte har sovit så bra och drömt mardrömmar. Han är glansig på ögonen tycker Ruben.
Gabriel förklär dem till Mandel Brot och Pontus Yarn, två män som till nyligen arbetat som vakter på flodbåtar. Gabriel säger att han kan en flodvaktarsång, ”Simma lugnt”. Gabriel sjunger den och Ruben tycker den är jättefin och att den känns väldigt genuin. De rekvirerar hästar från Journeys End och beger sig iväg genom staden och ut på vägarna. De hamnar i gott samspråk där de sakta rider fram. Ruben tycker det är befriande att vara någon annan och älskar att vara på hemligt uppdrag. Gabriel är dessutom alltid bra färdsällskap. Ruben bryr sig inte om titlar och livet känns bekymmerslöst. Gabriel tycker nog också att livet är bra. Han säger:
”-Vi är som två planeter som krockar med varandra.” Med det menar han att han och Ruben arbetar bra ihop. Sen berättar han länge om Altdorf och sin anställning hos Schwartzhelm. Han berättar om bagerierna, hamnen och tavernorna.

De rider på landsvägen mot Heideck. Det är folk på vägarna. Där finns välskötta gårdar med solrosor och äppellundar och fält med gulnande raps och vinodlingar. När de närmar sig platsen för överfallet så rider de upp till en bondgård som ligger på en höjd och ber att få inhysa sina hästar där. De fortsätter till fots och snart är de framme. Gabriel finner snabbt spår och han följer dem. Ruben följer på avstånd. Gabriel kommer tillbaka och rapporterar att han har sett flickan, Gerti, och tre män som lastar på packning på två vagnar som om de höll på att bryta upp ett läger. Den ena är en vit vagn som ser misstänkt ut som en av Red Arrow Coaches vagnar, den andra är en öppen lastvagn. De ska snart bege sig av. Ruben och Gabriel småspringer tillbaka till hästarna. Det är tungt slit i hettan. De tar hästarna och rider ut på vägen igen. Snart möter de Gerti som är på väg mot Averheim i lastvagnen. De hälsar på henne och byter några ord. Hon åker vidare. De förstår att den vita vagnen går åt ett annat håll. Vilken ska de följa efter? Ruben bestämmer att de följer Gerti för han tror att det leder dem till den som leder detta. På avstånd följer de Gertis vagn tillbaka till Averheim. Vid södra stadsporten stannar hon in. Ruben ser att där nära stadsporten sitter Hans Blichter. Ruben har inte sett honom sedan den dagen de alla vaknade upp på en coach och blev överfallna av grönskinn. Blichter nickar till Gerti och sedan nickar han till en av vakterna och hon blir vinkad in genom porten. De är oroliga att de ska tappa bort henne i staden men det går bra och hon åker in i Faust Quarter. Hon stannar vid Zimmermann strasse 4. Det är ett förfallet hus men det är starkt befäst med en järndörr och galler för fönstren. Det har vakter både inne och ute och är bevakat från taken på andra sidan gatan. Gabriel går runt på baksidan och kollar och Ruben sticker ett par kopparslantar i handen på en gammal gumma som bor granne till magasinet och ber henne att få gå upp till en balkong i hennes hus. Hon har en efterhängsen hund men hon får den bort från Ruben till slut. De ser Gerti få hjälp med att lasta av sin last och den bärs in i huset. Gerti åker. Ruben och Gabriel beger sig därifrån och åker hem och byter om. Nellie tillagar en lunch åt dem. Sen går de till stadsarkivet. De vill söka efter vem som står som ägare till Zimmermann strasse 4. Roderbringer är inte så hjälpsam uten säger bara ”-Hylla ”C”! och pekar. Det är väldigt dammigt att leta igenom dom gamla arkiven. Mitt i alltihop börjar Gabriel prata om att han kanske skulle investera i fastigheter. Zimmermann strasse 4 står registrerat på Friedrich Grosz. Dock är det ett annat hus som han äger som de blir mer nyfikna på och det är ett hus som han har ärvt av sin far, Dunkel Platz 7. Flera timmar har gått medans de var i arkivet och mörkret har börjat falla.
De förklär sig igen och beger sig sedan ner till Faust Quarter. De finner Grosz hus och går runt på baksidan. Gabriel dyrkar upp dörren. Då blir de upptäckta av två pojkar. De pratar med dem och mutar dem med några silver och Rubens hatt. Ruben och Gabriel går in. På nedervåningen finner de kök och hall. Allt är välskött och med fina viner i skåpen. De går upp och finner ett sovrum och ett kontor. Båda är lyxigt inredda med mattor och tavlor och exklusiva möbler. Friedrich Grosz har förfinad smak. Ett stort skrivbord drar till sig Gabriels uppmärksamhet. Han finner ett lönnfack som han dyrkar upp. Det innehåller guld, silver och diamanter. De finner order från The Black Hood till Grosz och dokument som pekar på att Grosz har utpressat värden på Journeys End, Gunnar Tabeck, att uppge tider och last för coachavgångar från Red Arrow. I ett arkivskåp hittar de en grotesk tavla föreställande Ruben och hans mor som hon målade när Ruben var liten.
Plötsligt hör de röster nere på torget. Barnröster.
”-De är där inne!”
”-Kom ut era kräk!” vrålar en mansröst.
Ruben och Gabriel har bara sekunder att avgöra vad de ska göra. In genom dörren där nere kommer en man. Han springer upp för trappan. De är fångade! De drar sina pistoler och skjuter mot mannen som visar sig i dörröppningen. Båda missar och flisor flyger från dörrkarmen. Ruben känner igen mannen som Rutger Cornelius. Han är rasande. Han duckar i korridoren och dyker sen fram och avfyrar sitt armborst mot Ruben. Ruben blir träffad. Gabriel och Ruben hoppar ut genom andra våningens fönster och klarar sig ganska bra. Cornelius dyker upp i fönstret och fortsätter skjuta på dem. Både Ruben och Gabriel blir träffade. Livrädda försöker de hålla sig bakom hinder och springer runt huset mot baksidan. Cornelius hoppar också ut. Han skadar sig lite i fallet. Han haltar efter dem. Han är dem hack i häl och Ruben väntar sig att närsomhelst känna ett lod i ryggen men Cornelius missar och Gabriel och Ruben förlorar sig i skuggorna i Faust Quarters gränder. Utmattade och skadade tar de sig hem.

Ruben och Gabriel tvättar av sig och ber Nellie att hämta doktor Gluckstein. När hon har gått knackar det på dörren. Ruben öppnar och ställs inför en brett leende von Griffonstein. Han stiger in och stänger dörren. Han lutar sig nära Ruben.
”-Jag vet vad du gjorde med Selena von Kusch. Gisselbrecht Kuhn har berättat allt. Han är informatör för mig förstår du. Det trodde jag inte att du hade det inom dig Ruben. Vilken handlingskraft!”
Ruben är inte förvånad men han trodde inte det skulle komma så här snart. Och han hade lite hoppats att han hade fel om Kuhn. Ruben tycker bara inte om Quintus långa näsa i den här historien. Ruben gjorde ett heligt avtal med Selena. Han förstår att det är kört men känner sig ändå märkligt lugn när han tänker på samtalet med Selena. Han talar tyst med huvudet böjt.
”-Du skulle aldrig förstå. Det här var mellan mig och…” Quintus avbryter honom.
”-Ja ja, det där bryr jag mig inte om. Men nu är det så här. Du ska göra som jag säger. Du ska lägga din röst på oss i elector count-valet. Eller hur?”
”-Ja” säger Ruben stilla och nickar.
”-Bra, då förstår vi varandra. Men så är det så att du har inte skött ditt uppdrag. Du ska ju sätta dit von Sterber. Du fick klara order av O.D.R.A. Varför har du inte gjort något?”
”-Det har ju inte varit någon möjlighet…” börjar Ruben. Quintus vill inte lyssna.
”-Se till att få det gjort. Och så bör Werner Lankdorf ta anställning hos oss. Säg det till honom. Gott, trevligt att tala med er von Mohr.” Quintus går.
Ruben tänker ”Jag gick med på att ge er EN röst.”

Nellie kommer tillbaka med doktor Gluckstein och hans lärling, den 60-årige Fritz. Ruben och Gabriel blir väl omhändertagna.

Wera vaknar tidigt när Ingvald kliver upp ur sängen då hon delar rum med riddaren. Han och Waldemarius skall gå iväg och handla kläder att ha på sig vid turen ner till kloakerna. De tänker även köpa tyg för att använda som ansiktsmasker mot stanken där nere.
Efter frukosten när de andra går iväg för att handla beger sig Wera till Sigmartemplet. Hon tänker försöka få sig ett samtal med Witchhunter Adele Ketzenblum.
När hon kommer fram till Sigmartemplet ser hon att det redan ringlar en kö utanför och framför kön sitter Disciple Kurgan och säljer fortfarande sina avlatsbrev till de som vill betala för sina synders förlåtelse.
Väl inne i templet får Wera tag i en novis som kan visa henne till Templar Adele Ketzenblum då Witchhunter är den folkliga benämningen på Sigmarkyrkans Holy Templar of Sigmar. Wera blir visad ner till källaren på Sigmartemplet. De går längst en stor korridor fylld med allehanda statyer och gobelänger som föreställer Sigmar med sin stora warhammer i händerna blandat med andra män i rustning och med vapen i händerna. I slutet av korridoren ser Wera en stor järndörr med galler för. Novisen går däremot fram till en mindre dörr bredvid den stora järndörren. Dörren öppnas och novisen signalerar att Wera kan gå in. Hon kliver in till en mindre sal vars interiör innehåller tre gallerförsedda celler, ett enkelt träbord med stolar runt samt fyra träbritsar. I en av cellerna sitter Hilda Fichmichspäter som tittar ihärdigt på Wera när hon kommer in.
I salen befinner sig också Adele Ketzenblum och hennes tre hjälpredor. Hantlangarna ser tagna ut och en av dem verkar sakna en fot.
Ketzenblum tittar på sina hejdukar och säger kort:
”Ut med er. Jag säger till när ni kan komma in.”
När de tre gått ut vänder hon sig mot Wera:
”Vi träffas igen. Jag hade hoppats på det.”
Wera slås av att Ketzenblum låter vänlig.
”Trevligt att höra, Templar. Jag vill tacka dig för att ni tänkte på min välgång framför mobben på Plenzerplatz:”
”Vad vacker du är.” Orden kommer från Fichmichspäter som fortfarande tittar på Wera.
”Vad blir det med henne?” frågar Wera och pekar med tummen åt Fichmichspäter.
”Hon skall frågas ut färdigt men hon kommer inte att lämna denna källare levandes.”
”Vad tror ni Templar, om kometen vi såg på Plenzerplatz?”
”Att det bådar för svåra tider. Alla tecken tyder på att Empire är under hotet för en till invasion av chaosdyrkarna från norr så som det hände under Magnus Pios tid. Stammarna i Norsca har samlats under en viss Surta Lenk och de har skövlat sig igenom Kislev mot Empire. Det sägs att Surta Lenks armé är större än vad någon sett.”
”Det är om chaosdyrkare som jag vill tala med er om, templar, men det gäller chaoskulterna i Averheim. Jag och mina vänner har upptäckt att det finns ett antal chaoskulter i staden som dyrkar chaosgudarna Slaanesh och Tzeentch. Vi vet bland annat att ambassadör von Heine och hans lakej von Sterber är medlemmar i en chaoskult tillägnad Slaanesh och att de inte är kejsaren trogen längre. Vi vet också att borgaren Lena Steinhäger och Doktor Verfullen är medlemmar i en chaoskult tillägnad Tzeentch.”
”Har ni bevis för dessa anklagelser? Även jag som Templar av Sigmar kan inte anklaga kejsarens utsände utan bevis.”
”Nej, tyvärr inte mot von Heine men mot Dr Verfullen. Jag fick veta av Verfullens hushållerska att det finns en låst ståldörr i källaren och vi har också fått veta att det smugglats människor från Klostret i Tuath till Verfullen. Så jag och mina vänner bröt oss in hos Verfullen och bakom dörren upptäckte vi att han använder människor i bizarra experiment samt att han är med i The Purple Hand.”
”Vilka är dina vänner?”
”Ruben Ulfman von Mohr, Gabriel Sachs, Werner Lankdorf, Ingvald Reise samt Caspar Hoffstetter. Vi är alla beslutsamma i att kämpa mot de förbjudna sekterna och vi kommer att fortsätta försöka hitta mer bevis.”
”Gör så, men var försiktig. Det är onda makter du utmanar.”
”Ja, Templar. Jag skall vara försiktig.”
När Wera vänder sig om för att gå iväg känner hon hur Adele smeker hennes rygg.
”Ha! Precis som jag misstänkte. Hon är förtjust i mig. Ketzenblum var den okände gästen på The Red Room som jag träffade med ögonbindel. Undras om hon har något samröre med Beatrix Le Bon?”
De andra väntar på henne när hon anländer till Golden Spool. De har köpt rejäla kläder till sig själva men inte till henne. Loamdelve visar stolt upp de skira kläder han köpt till Wera. En halvt genomskinlig, tajt dress som inte lämnar mycket åt fantasin.
Wera tänder till:
”Vad menar du med detta? Hade du tänkt att jag skall gå i negligé i kloakerna? Tänkte du med huvudet eller var det annan kroppsdel du använde?”
Wera lyssnar inte på halflingens replik utan går sin iväg.
Innan sällskapet går till Faust Quarter köper Wera några robusta kläder som passar för en kloakvistelse. Väl i Faust Quarter hittar de snabbt brunnslocket som skall leda till kloakerna.
Ingvald lyfter lätt bort locket och de tar sig ner via en stege som är fastsatt i väggen.
Alla slås av den höga värmen och kraftiga stanken under jord. De befinner sig i en murad tunnel som är runt 2 meter hög och 3,5 meter bred. Längst botten av tunneln rinner det en ström av kloakvatten som är cirka 1,5 meter bred. Vattnet flankeras av en meters avsatser på vardera sidan som ger besökare möjlighet att kunna röra sig utan att behöva vada. På grund av de smala avsatserna är sällskapet tvungna att gå på kö. Först går Waldemarius, då han har det bästa mörkerseendet, med kartan i en hand och sin slunga i sin andra hand. Efter kommer Ingvald som bär på svärd och sköld, följd av Wera som bär en lykta samt sin slunga. Sist går Werner med sin stav. Alla har bundit fast sig i ett rep för att säkerställa att ingen tappas bort.
Äventyrarna följer kartan ett 20-tal meter när plötsligt Ingvald snubblar till och håller på att tappa balansen. Instinktivt söker han stöd med armen och knuffar då till Wera som med nöd och näppe undviker att hamna i kloakvattnet. När hon svärandes återfår fotfästet och väder sig mot Ingvald för att ge honom en utskällning ser hon att en del av tunnelväggen har en annan färg. När Werner kommer fram till väggen ser han att den är nygjord med hjälp av tegelstenar märkta S.N.
Ingvald slår hål på den nygjorda väggen med hjälp av hjaltet på sitt svärd och när de sedan tittar in i hålet ser de brunnen. Någon har försökt dölja vart den finns. Werner tänder upp änden på sin stav och tar sig en noggrannare titt. Han ser nu att någon eller några har styrt om tilloppet till brunnen så att vattnet går runt brunnen istället för till den.
”Den som grävt runt vattentillflödet vet vad den har gjort. Det här är nästan ingenjörsmässigt gjort” säger Werner tyst som om han pratar med sig själv.
Vännerna har nu sett vad de kom för så de vänder tillbaka upp till ytan. När de kommer upp på gatan ser Wera att det brinner i riktning mot Plenzerplatz. Hon påpekar detta för de andra och de går för att se vad som hänt. När gänget anländer till Plenzerplatz ser de att Dr Verfullens hus brinner. När Wera hör sig för med några människor som står och tittar på elden får hon reda på att det var Ketzenblum som tände eld på huset och att Witchhuntern även arresterade en ung kvinna som fanns i huset.
”Asch. De tog Märtha. Får se om jag får möjlighet att hjälpa henne på något vis.”
Werner går nu hem medan Wera, Waldemarius och Ingvald går tillbaka till The Golden Spool och tvättar bort doften från kloakerna.

Ruben går till Golden Spool för att ansluta sig till Gabriel. Ruben möts av många hyllningar. Ölsejdlar ställs framför honom. Det får upp Rubens humör. Här vet man vad han har gjort för att undvika ett blodbad och skaffa fram vatten. Gabriel är också på gott humör och de bestämmer sig för att ta itu med von Kusch bankfack på en gång.
De vandrar upp till Averbank på Plenzerplatz. Det ligger intill Heindrichtemplet vars byggande framskrider i rask takt. Averbank vaktas av beväpnade vakter med tilean manhunters. De får komma in och en tjänsteman skriver in dem i en stor loggbok. Det är instängt och svettigt här. Mannen visar vilken dörr de ska ta. Denna dörr är också bevakad av vakter. De visar Ruben och Gabriel in genom dörren och ber dem gå ner för en trappa. Gabriel lutar sig intill Ruben när de börjar gå ner:
”-Von Griffonstein var den senaste som var här.”
”-Hur kan du veta det?” säger Ruben och tittar förbryllat på Gabriel.
”-Det stod i loggboken” säger Gabriel obesvärat. Gabriel har en skarp blick tänker Ruben.

De kommer ner och där står en ny vakt. Han låser upp en bastant dörr med tre lås. Ruben och Gabriel släpps in och vakten stänger dörren efter dem. Vakten blir kvar utanför. Ruben och Gabriel befinner sig i ett valv helt i tegel, även golv och tak. Det är väldigt varmt och de är nervösa för att bli upptäckta. Här finns femtiotvå bankfack. Ruben går fram till nr 33, von Mohrs bankfack. Han tar fram nyckeln och låser upp det. Där finns en brosch i guld och två små målningar av hans mor daterade i Streissen 2496. ”Kärlek och respekt” har hon skrivit på baksidan. Dessutom är det ägarbevis på stadshusen, lantgodset och jaktgodset. Till sist finner Ruben ett brev som är från Herr Liebling till Herbert. Det är otäck läsning.
Gabriel har börjat med att dyrka upp fack nr 11. Ruben låser sitt bankfack och ansluter sig till honom. Gabriel får koncentrera sig men ganska snart har han fått upp dörren utan att göra någon åverkan på låset. Där finns förstås mycket dokument knutna till familjens ägande av staden Loningbruck och även andra fastigheter bland annat i Grenzstadt och en jaktstuga. Där finns även guldmynt, smycken, ringar, guldtackor och diamanter. Där finns en handskriven bok bunden i guld av Bartolomeo Servales ”In Verena veritas”. Där är också en statyett i silver och guld föreställande en uggla. Den håller i ett svärd och har ett bälte av pärlor. Gabriel ser noggrannare på den och upptäcker att den går att vrida på i olika sekvenser. På undersidan finner han en kod som han provar. Och se! ugglan går att skruva isär och inuti den är det ett hålrum. Där ligger några papper hårt hoprullade. Det ser ut att vara dagboksanteckningar men det är skrivet med så minimal text att det är svårt att läsa här nere i dunklet. Gabriel misströstar dock inte utan tar fram ett förstoringsglas.
Det är Selena som har skrivit om sin ungdom. Där står om hennes och Ulfred von Kusch liv tillsammans. Ruben och Gabriel diskuterar en stund och sen bestämmer de att ta med sig dagboksanteckningarna. De finns inte upptagna på listan över innehåll. Antagligen var det bara Selena som kände till dem. Allt annat återställer de som det var och lämnar valvet. De går ut från Averbank och kommer ut på Plenzerplatz igen. Ruben berömmer Gabriel för hans skicklighet och kyla.

Nu tar de en tur till Dwarf Quarter. Ruben vet att Wera är nästan ännu mer besatt av att undersöka brunnarna än honom och kanske kan hon få en hjälpande hand. De träffar Snorre. Han är som vanligt inte särskilt inställsam men han har ett gott öga till Ruben som tur är. Ruben och Gabriel för brunnarna på tal och det faktum att de som är i hamnen har sinat. Snorre är besviken på underhållet av kloakerna. Dvärgarna byggde kloakerna för länge sedan men det är aldrig någon som har brytt sig om att beställa underhållsarbete av dom. Han tycker det är upprörande att människor inte förstår sånt. Till och med dvärgarbete förgås utan ordentligt underhåll. Han säger också att dvärgarna är de enda som har den sanna kartan. Ruben och Gabriel börjar lite trevande att tala om råttmännen och att de misstänker att de ligger bakom att brunnarna sinat. Snorre blir stilla och talar tystare. Han berättar att dvärgarna har slagits mot råttmännen i årtusenden och vet hur man gör det. Ruben och Gabriel önskar låna kartan men Snorres erbjudande är att de kan hyra en guide, Orvar Knutson. Han kan orientera sig i kloakerna och vet hur man slåss mot råttmännen. Ruben blir alldeles upprymd och känner hoppet komma. Det här kommer att lösa sig. Priset är tjugo guld. Va! Rubens hjärta sjunker igen. Han vet bättre än att försöka förhandla med Snorre. Gabriel ser dock inga hinder för det och börjar med att fråga Snorre glatt:
”-Hur är det hemma i Blå bergen då?” Snorre ser högst förolämpad ut.
”-Det var droppen. Nu har priset gått upp till tjugofem guld! Adjö!”

Utanför skäller Ruben på Gabriel för hans okunnighet och taktlöshet.

Det har blivit ganska sent och gränderna är tomma. Ruben och Gabriel är nu nära Winkelstrasse 12, den adress som agent Hallheimer uppgivit när han lånade en bok på stadsarkivet. Det är ett hus i två våningar men de ser direkt att de inte har så mycket att hämta där. Övervåningen ser ut att vara utbränd. Dessutom lyser det svagt grönt från taket. Nedre våningen verkar intakt. Där bor en gammal gubbe som berättar att Hallheimer slutade komma tillbaka. Sedan en sen kväll var det en konstig explosion och han såg något som sprang därifrån. Ruben minns något som Werner har sagt om grönt damm eller sten och ber Gabriel att gå upp och titta. Gabriel finner inget förutom ett slags sigill eller amulett med råttmännens tecken på. Den tar Gabriel.
Gabriel har stämt möte med Kühler på The Golden Spool och tydligen har de tänkt sig att Ruben ska ställa upp på en exklusiv intervju. Ruben vägrar så Gabriel går dit själv. Senare möts de hemma hos Ruben och von Pappen kommer och hälsar på. De pratar om upptäckterna i von Kusch bankfack. De pratar om annat också. Ruben fiskar lite efter Baerfausts bakgrund. Von Pappen säger att Baerfausts mor, Martina, är inlagd på Shallyatemplet. Det visste inte Ruben. Så ska det ha varit en romans i hans förflutna också. Gabriel kommenterar:
”-Det måste ju betyda att Baerfaust inte alltid har varit så ful!” Alla skrattar hysteriskt, inte minst von Pappen:
”-En god poäng Gabriel. Skål!”

När von Pappen har gått planerar Ruben och Gabriel inför morgondagen då de ska åka tillbaka till platsen för coachöverfallet och försöka få tag i flickan som slank undan. De sover.

När mörkret drar in över Averheim, tar dom rygg på Wera som vet vart Dr Verfullen har sitt hus. Det är rätt så mycket folk ute denna kväll, när dom närmar sig området där Dr Verfullen bor blir det mycket mindre rörelse ute på gatorna. Dom kommer fram till huset, det finns bara en dörr in och det är den utifrån gatan. Waldemarius tittar sig omkring, sedan plockar han fram sina dyrkar. Efter lite fippel så är dörren öppen, dom kliver in i en mörk hall. Werner mumlar något obegripligt, sedan börjar glaskulan på toppen av staven lysa med ett svagt sken. Nu kan dom se att det finns några dörrar ut från hallen, det finns en trapp som leder upp till övervåningen och det finns även en trapp som leder ner till källaren. Wera vet att den låsta ståldörren finns i källaren, dom tar trappen som leder ner till källaren. Dom kommer ner i en korridor, längst bort i korridoren finns en bastant ståldörr. Dom går försiktigt fram till ståldörren, Waldemarius tittar och känner på dörren. Han säger att det är 2 avancerade lås, han börjar med det fasta låset. Det låset knäcker han fort, men hänglåset tar lite längre tid att få upp. Plötsligt knäpper det till i hänglåset och han plockar bort låset, dörren är nu öppen. När dom öppnar dörren, så möts dom av en fasansfull syn. Där inne i rummet finns 4 människor som Dr Verfullen gjort hemska och helt bisarra experiment på, 3 av dom ligger i burar men är knappt vid liv. Den fjärde ligger på ett bord mitt i rummet, han är fastspänd i bordet. Personen är uppskuren från halsen till naveln. Ovanför honom finns det någon sorts behållare, från behållaren droppar det en grönaktig vätska ner i det öppna såret. Werner går in i rummet, när han kommer närmare behållaren kan han se att det är warpstone som droppar i såret. Vid en närmare titt på det öppna såret, kan han se hur något växer där inne i såret. I ena hörnet av rummet finns det ett altare, altaret är prydd med en purpurfärgad hand. När Werner undersöker altaret närmare hittar han några gömda brev, han hittar även 2 böcker som han stoppar i sin väska. När dom läser ett av breven kan dom även se att en öppning ut i kloaken har murats igen nyligen. När dom undersökt rummet noga, bestämmer dom sig för att lämna rummet. Innan dom lämnar rummet dödar Ingvald experimenten och han funderar på om dom ska bränna huset.

Ingvald, Wera och Waldemarius går chockade tillbaka till The Golden Spool för att sova, imorgon ska dom ner i kloakerna. Werner går hem för att kolla till Heidi. När han kommer hem sitter Baronen och väntar på honom i vardagsrummet.
“Werner, kom hit så får jag prata med dig säger Baronen”. Werner går in i vardagsrummet och fram till Baron Erkenbrand.
“Kapten Baerfaust kallade tillbaka Arta Schaffer, han vill ha dom trogna och lojala på vaktstation efter attacken” säger Baronen.
“Jag kan förstå det, men Baron Erkenbrand du känner ingen som kan skydda Heidi. Jag är orolig för att något ska hända henne” säger Werner.
“Jodå, jag har en person som är perfekt för detta uppdrag” säger Baronen och klappar om Werner. Efter samtalet med Baronen går Werner upp till Heidi, men hon ligger fortfarande i djup sömn. Werner lägger sig i sängen bredvid Heidi och grubblar på vad han nyss sett, nog för att Dr Verfullen är knepig men Werner kunde absolut inte tro att han höll på med sådana bisarra och vidriga experiment. Werner stoppar om Heidi innan han somnar. Plötsligt vaknar han av att Heidi kramar hans hand hårt. Hon vänder sig mot Werner och säger, “Werner du måste skydda Kapten Baerfaust, dom kommer att försöka mörda honom”. Werner försöker fråga henne vad hon menar, men hon sover lika djupt som tidigare.

På morgonen skyndar sig Werner till Lupus Strasse, innan han ska möta upp dom andra. Han vill kolla hur det är med Kapten Baerfaust. Werner möts av en sammanbiten Arta Schaffer.
“Hur är det med Kapten Baerfaust”? frågar Werner.
“Han ligger och sover nu, han blev illa tilltygad men han är en riktig kämpe” säger Arta Schaffer.
“Jag kan förstå om Kapten Baerfaust är besviken på mig och Ruben, efter det som Quintus von Griffonstein skrev i Averheim Gazetter” säger Werner.
“Jodå, han var måttligt road över det, för det var ju ni som övertalade honom att dra tillbaka arresteringsordern mot von Griffonstein” säger Arta Schaffer. “Heidi hade en dröm inatt att dom skulle försöka mörda Kapten Baerfaust, vet inte om hon menade det som hänt eller att dom försöker igen” säger Werner.
“Werner, vi har nog en förrädare inom stadsvakten. Men jag, Filip Kohl-Eisenberg, Florian Frankfurter, Justus Köhnke och Wolfgang Pappenschöld ska skydda honom för vi är Kapten Baerfaust trogen” säger Arta Schaffer.
“Du kan hälsa Kapten Baerfaust att jag varit här, och jag ber om ursäkt för von Griffonsteins jäkla tilltag säger Werner”.

Sedan beger sig Werner till The Golden Spool, för att möta dom andra. Wera har bestämt sig för att gå till Adele Ketzenblum och berätta om Dr Verfullens hus. Under tiden lyssnar dom andra runt på staden vart Bengt The Knife gömt sig. Dom får reda på att Bengt The Knife gömt sig på Upright Pig, Ingvald är sugen på att gå dit och dräpa Bengt The Knife. Werner och Waldemarius får övertala honom att hejda sig. Tillbaka på The Golden Spool möter dom Wera som pratat med Adele Ketzenblum om Dr Verfullens hus.

Dom beger sig till der Faust Quarter, där det finns det en väg ned i kloakerna precis som kartan visar. När dom kommer ner i kloaken slås dom av den otroliga stank som är där nere, Werner nästan kräks av den hemska lukten. Dom sätter på sig skynken för mun och näsa för att lindra lite av lukten. Sedan börjar Waldemarius följa kartan, dom går ca 100 meter sedan stannar Waldemarius.
“Här ska brunnen vara enligt kartan” säger Waldemarius. Dom kan inte se någon brunnsöppning. Alla börjar leta febrilt, plötsligt kan Werner se att någon har murat igen en öppning i väggen. Wera och Ingvald hjälps åt för att försöka riva ned den igen murade väggen, efter någon minut har dom gjort ett hål så att det går krypa in. Werner ålar sig in genom hålet, han börjar titta sig omkring där inne. Efter en liten stund har han listat ut vad dom gjort, någon har omdirigerat vattnet så att det inte kommer fram till brunnen. Det är ett riktigt avancerat jobb någon har gjort, den som har kommit på detta är riktigt finurlig tänker Werner. Han berättar för dom andra vad han upptäckt, dom bestämmer sig för att gå upp ur kloakerna och meddela Steward Dagobert Tochfel vad dom upptäckt. Men först måste dom tvätta sig och byta kläder, innan dom kan besöka Averburg.

När Werner kommer hem för att tvätta sig och byta kläder, möts han av Baron Erkenbrand.
“Men vad i Sigmars skymning har du varit, du stinker lika illa som du ser ut” säger Baronen barskt.
“Baron Erkenbrand vi har varit nere i koakerna, vi har just löst problemet med dom sinade brunnarna” säger en uppspelt Werner.
“Hahaha, gå och tvätta dig och byt kläder” skrattar Baronen och skakar på huvudet.
“Jo, förresten det kom ett bud med ett brev till dig” säger Baronen. Werner tar brevet och börjar gå mot huset, han sätter sig på trappen och öppnar brevet. Werner håller på att tappa hakan när han läser brevet, det är från Magister Magistrate av Purple Hand som vill ha ett möte med Werner. Och Werner får ta med en vän, den första som han tänker på är Wera. Werner skyndar sig upp till rummet för att tvätta sig och byta kläder. När när han kommer upp för trappen hör han en mullrande röst. “Vem där, säg dit namn”?
“Det är Werner Lankdorf”. När Werner kommer upp för trappen kan han se Hallbjörn Atlisson stå framför dörren till Heidis rum, det är en man på dryga 2 meteroch 130 kg. Hans hår är uppsatt i en hästsvans och han har ett stort skägg, både skägg och hår har blivit grått med åren. Han har stora ärr i ansiktet, ser riktigt skräckinjagande ut. Han är Baron Erkenbrands bäste vän och han har jobbat åt Baronen här på godset i evigheter. I bältet har han en handyxa, på sidan om dörren in till Heidi har han lutat en sköld och en enorm tvåhandsyxa av bästa kvalitet. Werner har alltid tyckt att Hallbjörn varit skrämmande, dom har aldrig pratat med varandra tidigare. Hallbjörn stirrar på Werner.
“Du får inte komma in till Heidi så där, ta av dig kläderna där nere”. Werner vågar inte annat än att lyda, han går ut och tar av sig kläderna. Sedan går han upp igen, när Werner ska öppna dörren till rummet kan han se att det är tecken inristad i skaftet på den enorma tvåhandsyxan. Werner kan inte hejda sig, han tar i yxan för att titta på inristningarna. Plötsligt ryter Hallbjörn,
“Släpp henne annars går det illa för dig”. Werner släpper yxan och skyndar sig in på rummet, med hjärtat i halsgropen. Werner tvättar sig och byter om, innan han går sätter han sig på sängkanten och viskar några meningar till Heidi som fortfarande är alldeles väck. Sedan lämnar han rummet, Werner tittar inte ens på Hallbjörn när han går därifrån…..

Vännerna träffas på rummet då Ingvald och Waldemarius väntat in de andra. Ingvald berättar att Kapten Baerfaust blivit överfallen och nästan dräpt efter ett anfall mot vaktstationen. Anfallet gjordes av ett gäng ledda av The Knife och Schüssel! De båda har nu en belöning utfäst på sig. Baerfaust ligger nu svårt skadad på vaktstationen. Wera märker på Ingvald att riddaren är mycket vred över vad som hänt Baerfaust och morrar fram:
”Jag ska leta upp den där typen och se till att han blir undanröjd en gång för alla.”
”Helt okej för mig” replikerar Wera.
Wera och Werner uppdaterar Ingvald och Waldemarius om vad som sades hos Tochfel innan vännerna delar på sig igen. Ingvald och Wera tänker gå till Striganylägret medan Waldemarius och Werner tar sig till biblioteket.
Ingvald och Wera går till Strigany via Textil-brügge. De kommer fram till ett läger fylld av aktivitet. Folk håller på att fylla sina färggranna vagnar med lådor och alla tält är nedtagna. Når Ingvald och Wera funderar på vad de skall göra kommer Domnar Hussni fram mot dem.
”Var hälsade.”
“Var hälsad, Domnar. Är ni på väg härifrån?”
”Ja, vi lämnar nu Averheim. Vi är vana av att alltid bli beskyllda för saker vi äro skyldiga till men nu har anklagelserna mot oss blivit för många och även våldsamma. Befolkningen här verkar nu tro att vi är orsaken till allt ont som drabbat Staden. Vi kommer resa Streissen dit vi kallade för att möta en Härold för Strigany vid namn Mahmoud.”
”Hmm. Det verkar som att alla ska till Streissen. Vad kommer mer att ske där förutom valet av Elector Count?”
Nu kommer Luna Raluca gåendes fram till dem. När Striganykvinnan hälsar på Ingvald ser Wera till sin förvåning (och förnöjelse) att riddaren blir nervös. Svetten börjar också blänka på Ingvalds panna och han stammar fram sin hälsning tillbaka till Raluca.
”Vad nu? Är Ingvald nervös? Han kanske tycker att Luna Raluca är snygg? Stackaren!”
”Vi vill träffa Old Margi igen, Luna Raluca. Vi behöver hennes kunskaper”
”Som ni vill.” Luna Raluca går iväg och återkommer med Old Margi.
”Du igen” fräser Margi när hon ser Wera. ”År vi inte färdiga med varandra?”
”Nej, tyvärr, Margi. Vi behöver din kunskap i att hitta i kloakerna.”
”Jag tänker inte följa med er ner dit. Aldrig att jag sätter min fot i kloakerna igen. Det är lika med att skriva under sin dödsdom.”
”Men jag insisterar på det, Margi.” Wera börjar nu samla sig för att övertala Margi att följa med.
”Glöm det.” Old Margi säger det med en mycket bestämd röst och hur mycket Wera är försöker lirka och hota lyckas hon inte övertala Margi att följa med dem.
Det är en besviken Wera som tillsammans med Ingvald får gå tillbaka till hamnen. Väl framme i hamnen försöker Wera hitta någon som vet något om en viss Katarina Mauer. Men allt hennes sökande är förgäves. Ingen hon träffar på vet något om någon Katarina.
”Vad har hänt? Ett misslyckande igen! Är gudarna emot mig?”
Wera och Ingvald har inget att göra än att ta sig tillbaka till The Golden Spool. När de kommer fram får de veta av Werner och Waldemarius att de lyckats mycket bättre i sitt sökande på biblioteket och de hittade mycket ny information.

I vänta på att kvällen ska bli tillräckligt sen byter Wera om till rustning. Hon möter sedan upp med Waldemarius som med ett leende skramlar lätt med dyrkarna han fick från von Pappen. Nere i skänkrummet väntar Ingvald och Werner och sällskapet beger sig till Dr Verfullens hus. När de går runt Plenzerplatz ser de till sin lättnad att det inte är så mycket folk ute på torget och de drar inte till sig någon större uppmärksamhet när kommer fram till Verfullens ytterdörr.
Det tar Waldemarius en kort stund att dyrka upp låset i skydd bakom de andra och sällskapet smiter snabbt in och stänger dörren efter sig. Wera leder dem genom den yttre hallen och sedan genom den korta korridoren till trappan som leder ner till källaren. Vid trappans slut står den låsta ståldörren som väckt deras nyfikenhet. Waldemarius går fram till dörren och undersöker dess lås:
”Hmmm. Verfullen vill verkligen ha något säkert inlåst. Ett komplicerat dörrlås samt ett rejält hänglås. Det här kommer att bli knivigt.”
Med de orden tar sig halflingen an dörrlåset. Han jobbar en lång stund med det men till sist klickar det till.
”En fixad, nu till hänglåset.”
Hänglåset tar dock kortare tid att få upp och Waldemarius sträcker leende på samtidigt som han stoppar hänglåset i fickan.
Innanför dörren finns ett stort rum med en inredning som tagen från en mardröm. Mitten av rummet upptas av en brits med remmar för att hålla fast någon. Skivan är färgad av något rött.
Fyra burar står uppställda parvis i rummet längst varsina väggar. I varje bur finns det en människa som alla blivit utsatta för hemskheter:
I den första buren sitter det en pojke på cirka 5 eller 6 år. Pojken har fått sina armar avlägsnade och han har en fågelnäbb istället för en mun.
I bur nummer två sitter det en kvinna i 20 års åldern. På henne har någon satt fast ben där hennes underarmar skulle vara.
Den tredje buren innehåller en man i 50 års åldern liggandes på en brits. Mannens bröstkorg har öppnats och från ett kärl ovanför honom droppar det en vätska ner i det öppna såret. Där vätskan träffar kroppen växer det tentakler från såret.
Fjärde buren har en man liggandes i sig: Mannen har en hund fastsydd på ryggen och en fot fastsydd på bröstet.
Ingen av de stackars offren reagerar när vännerna kommer in genom dörren utan de tittar bara med tom blick framåt.
”Iiiiihhhh!” Wera kan inte hejda sitt skrik. Hon trodde att åsynen av offerträden i Averbaum skulle vara det värsta som hon kunnat uppleva men att se hur dessa människor blivit utsatta för mitt i staden skakar om henne än mer.
”Vidrigt! Hemskt! Fruktansvärt! Är detta människor från Tuath?”
Hon ser på sina vänners chockade uttryck att de också blivit rejält uppskakade av åsynen. Särskilt Werner verkar ta det extra hårt. Magikern skakar till som av frossa och han blir blek i ansiktet för en kort stund. Wera märker att hon har svårt för att slita blicken från mannen i bur tre. Efter att den initiala chocken har släppt börjar vännerna titta sig om lite noggrannare i kammaren. Mot en vägg står ett skåp fyllt med verktyg – som tänger och såg – blandat med de instrument som en läkarkunnig använder.
I bortre högra hörnet av rummet står ett altare som är täckt med en duk där en lila hand är avtecknad. Efter att ha undersökt altaret lite mer finner Werner dokument i en dold låda under altaret samt två böcker. De inser också att väggen bredvid altaret ser nygjord ut. Murat av tegelstenar med initialerna S.N.
När de är på väg att lämna den hemska källarkammaren frågar Ingvald om han skall förkorta lidandet för de som ligger i rummet. Ingen av de andra har något att invända mot detta så Ingvald går fram till var och en av de stackars utsatta människorna och ger dem en snabb, barmhärtighetens död.
Utanför Verfullens hus lämnar Werner de andra för att gå hem till sig. Waldemarius, Ingvald och Wera går tysta tillbaka till The Golden Spool där de lägger sig för natten.

Det är sen eftermiddag. Ruben går hem. Där finner han Nellie och Gabriel. Ruben tänker göra sig i ordning för kvällen men hinner inte så långt innan han hör dörrklockan ringa. Gabriel går och öppnar och Ruben hör på rösterna att det är två personer som kommer in varav en av dom är Ludwig von Pappen. I salongen möter Ruben Nellie som ser orolig ut. Ruben gestikulerar till henne att hon kan hålla sig i köket. Hon ska slippa möta sin tidigare kidnappare. Hon antar erbjudandet tacksamt med en nigning. Von Pappen stövlar självsäkert in. Den här gången har han med sig sin syster Elsbeth. Ruben och Gabriel är chevalereska och bjuder henne att sitta och serverar henne vin. Von Pappen är girig efter nyheter och frågar ut Ruben om händelserna runt Selenas död. Ruben spelar dock så oskyldig och förbryllad över det hela att von Pappen själv drar slutsatsen att någon måste ha tagit tillfället i akt och mördat Selena. Att coachöverfallets egentliga mål var hon. Von Pappen berättar att Selenas man, Ulfred, dog ung. Han var sjuklig. Därför kommer nu Nicolo Machiavelli att bli övehuvud för von Kusch-familjen som förmyndare åt lord Wilhelm. En utlänning blir överhuvud för en av dom stora utmanarna till elector count tronen! Sannerligen en häpnadsväckande utveckling. Von Pappen kommer med ett erbjudande. Imorgon bitti kommer Selenas testamente att läsas upp och då kommer Machiavelli att få tillgång till familjens bankfack. Von Pappen vill att Ruben och Gabriel tar sig en titt där innan det sker. Även om det finns en förteckning över innehållet i bankfacket så vet ingen i detalj vad som finns där förutom Selena och det ger ett gyllene tillfälle att få ett informationsövertag på Machiavelli. Ruben och Gabriel vet inte helt vad de ska be om i utbyte mot detta uppdrag. Von Pappen intygar åter vilken hedersknyffel han är i affärer och lovar att i utbyte mot detta att ge dem var sin tjänst att be honom om. Som så många gånger förr så tänker Ruben på hur von Pappen sålde Nellie vidare till von Tuchtenhagen och för sig själv ger han von Pappen några fula öknamn. Trots detta tror han von Pappen kommer att hålla sitt löfte och de går med på detta.

Ruben tar ett bad och tänker. Han vill hälsa på sin far i Shallyatemplet. Han gör sig i ordning och Gabriel och Ruben diskuterar vad de ska göra. Ruben har en plan för att testa sin kusin Danielas lojalitet och han ber Gabriel att göra en beställning på visitkort hos Kühler o son. Ruben går till Shallyatemplet. Han ber inför gudinnan och sen går han in till sin far. Rubens känslor för sin far och för vad fadern har gjort har drastiskt förändrats sedan mordet på Selena. Han förstår sin far nu, tror han. Ruben är övertygad om att Herbert aldrig dödade Linda Therese. Att han var starkare än Ruben var. Han tror att pengarna som betalats till Shallyatemplet var betalningar för att hålla Linda Therese inspärrad och att hon fortfarande är där uppe någonstans, och dessutom att anklagelserna om övergreppen på barn är osanna. Dessa förhoppningar kommer dock på skam.

Herbert är lite klarare nu och har nu förstått att Sigwald är död. De för ett stilla samtal. Ruben talar med respekt och tillgivenhet. Herbert vill inte heller bråka. Han berättar om allt fruktansvärt han har gjort. Han ville skydda Ruben och Sigwald så han dräpte Linda Therese. Hon hatade Sigwald och förgrep sig på honom. Det var därför han blev en kvinnohatare. Och Sigwalds utflykt till Young Blades Duelling Society i Nuln med Felix von Steiner gjorde bara saken värre. I sitt dödsögonblick så uttalade Linda Therese en förbannelse över Herbert och han drevs därefter av en lust till barn och betalade stora summor till Shallyatemplet för att få barn att förgripa sig på. Moder Henriette såg på detta väldigt pragmatiskt, döm några få för att hjälpa många. Herbert skäms och hatar sig själv för vad han har gjort. Hans enda tröst nu är att han är en bruten man och kan inte längre förgripa sig på barn. Han känner att den kraft som drev honom till detta har tappat intresset för honom. Ruben anar vem denna kraft är. Ruben känner sig äcklad men han kan inte dömma sin far och känner en stor ömhet för honom. Herbert ber att Ruben ska kunna förlåta honom när han är död. Ruben förlåter honom och de försonas. Herbert är tacksam. Han ser in i Rubens ögon:
”-Lägg mig bredvid Sigwald. Och be min mor om förlåtelse.” Ruben nickar.
”-Ruben, följ von Alptraum igen. Gör fred med Marlene. Anslut dig till flocken. Det är så vi alltid har överlevt.” Så tar han fram en nyckel och ger den till Ruben.
”-Bankfack 33, det är ditt nu. Där finns allt…” han tillägger med en viskning ”…och brevet från Herr Liebling. Förlåt mig…förlåt.”

Vännerna samlas hos Ruben efter den dråpliga dillegensfärden, stämningen är tryckt. Ingen säger ett ljud, Werner känner sig helt bedrövad och knäckt efter det som han och Ruben gjorde mot Selena von Kusch. Men det var ju hennes sista önskan i livet, tänkte Werner. Sen den rejäla utskällningen han fick av Niccolo Machiavelli gjorde inte saken bättre. Werner samtalar lite med sin kusin Nellie Metternish, hon lever ett bra liv nu hos Ruben. Werner tittar på Ruben, han kan se att Ruben är helt förkrossad och inte alls mår bra. Ruben är helt otröstlig efter att Clothilde von Alptraum berättade att hon aldrig vill ha något mer med Ruben att göra. Helt plötsligt reser sig Ruben upp, han tittar sig runt i rummet på alla sina vänner. " Jag vill att ni genast lämnar mitt hus, jag måste få vara i fred så jag får försöka smälta det vi nyss ställt till med". Alla förstår allvaret i dom orden, så alla utom Gabriel lämnar Rubens hus.

Wera föreslår att dom beger sig till The Golden Spool, det är ett bra värdshus i Weavers District. Framme på The Golden Spool bjuder Wera på mat och dryck, hon bjuder även in en halvling till bordet som sitter för sig själv vid ett annat bord. Det visar sig att halvlingen är en utklädd Waldemarius Lomdelve. Sedan börjas det planeras vad som bör göras, Wera vill gärna ner i kloakerna för att kolla upp dom sinnade brunnarna. Men Werner känner sig inte redo för stunden, han känner sig mentalt utmattad efter dagens spektakel. Wera och Werner bestämmer sig för att gå till Steward Dagobert Tochfel för att få en skriftlig tillåtelse att undersöka kloakerna och brunnarna. Medan Ingvald och Waldemarius går ut och inhandlar lite saker. När dom kommer ut från värdshuset möts dom av att Hannes Kuhler med son står och viftar med dom senaste nyheterna av Averheim Gazetter. Det är han som är boktryckare och utgivare av Averheim Gazetter. Werner går fram och köper ett exemplar, där kan han läsa att Quintus von Griffonstein har smutskastat Kapten Baerfaust i pressen. Men det värsta av allt är att han öppet påstår att Kapten Baerfaust är The Black Hood. Werner blir så irriterad och förbannad så att han skrynklar ihop tidningen och kastar den på marken. Ingvald plockar upp den. “Att den jävla ormen har mage att göra något sådant, det var ju för fan Kapten Baerfaust som tog bort arresterings orden på von Griffonstein” säger en mycket upprörd Werner.

Sedan delar sällskapet på sig, Wera och Werner beger sig mot Averburg. Werner hittar upp till Steward Tochfels kontor, han går fram till sekreteraren och ansöker om att få träffa Steward Tochfel. Dom blir hänvisade att vänta, för att Steward Tochfel är upptagen med ett annat möte först. När dom väntat ca 30 minuter öppnas dörren till kontoret, ut kommer Ambassadör Rutger von Sterber. Han passerar Wera och Werner med en meters avstånd, men han tittar inte ens åt deras håll. Vilken tur att Wera var utklädd, tänker Werner. Dom går fram till sekreteraren som meddelar att dom får vänta 30 min till innan Steward Tochfel tar emot, Werner känner hur humöret rinner på. Men innan han hinner höja rösten så har Wera redan hunnit charma honom. Dom blir insläppta på Steward Tochfels kontor, där sitter han vid sitt skrivbord. Han känner igen dom båda, så han vinkar fram dom till skrivbordet. Wera ber honom om kartor över brunnarna och kloakerna, samt ett skriftligt intyg på att dom får gå ner i kloakerna som han lovat henne. Han sitter där likgiltig och går dom till mötes, men både Wera och Werner kan se att han är väldigt pressad. Wera kan inte hejda sig så hon frågar honom vad som tynger hans hjärta, han bara försöker få dom att tro det inte är något. Då sätter Wera in den stora charmen igen, han kan inte motstå hennes otroliga utstrålning. Han berättar att Rutger von Sterber kräver att staden Averheim ska förse von Heines arme med behövlig utrustning och förnödenheter när armen passerar Averheim på väg mot Streissen. “Hur kommer du ställa dig till det kravet?” undrar Werner. “Det är klart jag måste ta stadens sista besparingar, för att ge von Heines arme förnödenheter så att de snabbt passerar Averheim. Jag gör det för Averheims bästa, jag vill ju absolut inte att von Heines arme skall hamna i bråk med von Leitdorfs arme. Då har vi snart ett inbördeskrig, det är det sista jag vill ska hända” säger Steward Tochfel. “Vad menar du med att ta Averheims sista pengar?” frågar Wera. “Averheim är så gott som bankrutt, ingen betalar några skatter längre. Varken adeln eller borgarna betalar skatt så länge det inte finns en Elector Count, samma sak med dom fattiga. Kapten Baerfaust ber om pengar så han kan betala ut löner till stadsvakten, men jag nekar honom. Kapten Baerfaust hatar mig, men jag skulle gärna hjälpa honom om staden hade några pengar” säger en bedrövad Steward Tochfel. Wera och Werner tackar Steward Dagobert Tochfel för hans samarbetsvilja och ärlighet, sedan lämnar dom hans kontor.

Dom går tillbaka till The Golden Spool för att träffa Ingvald och Waldemarius. Ingvald berättar att Kapten Baerfaust blivit överfallen på stadsvaktens kontor, av Bengt The Knife och Stanislav Schussel. Kapten Baerfaust är svårt skadad, men han åsamkade Bengt The Knife en svår skada också. Han har huggit av armen på Bengt The Knife. Werner blir alldeles kall av oro, han skulle bara vilja springa dit för att se hur Kapten Baerfaust mår. “Tänk att den jävla von Griffonstein kunde anklaga Kapten Baerfaust för att vara The Black Hood, se hur jäkla fel han hade. Kan tänka mig att Kapten Baerfaust är jäkligt besviken på mig och Ruben, för det var ju vi som såg till att han tog tillbaka sin arresteringsorder på Quintus von Griffonstein för att hjälpa oss” tänker Werner. Stämningen blir ganska låg efter att dom fått höra vad som hänt med Kapten Baerfaust. Werner tar med sig Waldemarius till stadsarkivet, medan Wera och Ingvald ska till Strigany lägret.

Framme på stadsarkivet stannar Werner till och pratar med Rodebringer. Rodebringer känner igen Waldemarius från hans tidigare besök på stadsarkivet. Werner visar runt Waldemarius bland böckerna, och ger lite smarta tips hur man snabbt hittar i biblioteket. Waldemarius reflekterar på hur lugn Werner är, nyss var han ett nervvrak. Werner hämtar några böcker, sedan plockar han fram sina vita bomullsvantar och glasögon. Han börjar försiktigt bläddra i böckerna medan Waldemarius står och pratar, Werner avbryter sökandet i böckerna. Han tar av sig glasögonen och blänger irriterat på Waldemarius, som fattar vinken och stänger igen munnen. Efter 2 timmar har dom fått fram några bra ledtrådar, plus att dom hittade några helt oväntade hemligheter. När dom lämnar stadsarkivet känner sig Werner tillfreds med livet, all den inre stress han tidigare haft är som bortblåst. Werner och Waldemarius går tillbaka till The Golden Spool för att möta Wera och Ingvald. Dom sätter sig vid ett bord och beställer in något att dricka, sedan börjar dom prata tyst om att göra inbrott hos Dr Wilhelm Verfullen. Wera och Werner är väldigt intresserade av vad som finns bakom den låsta ståldörren, i källaren hos Dr Verfullen.

Wera, Werner och Ingvald beger sig till The Golden Spool. Väl inne i värdshusets vänskapliga atmosfär bjuder Wera de andra på mat och öl. Hon upptäcker nu att Waldemarius sitter vid ett bord inte långt ifrån dem, fortfarande utklädd till Bertram. Tagen av en plötslig ingivelse bjuder Wera in halfling till bordet. ”Om allt går som jag planerat behöver vi halflingens inbrottsfärdigheter nu när varken Caspar eller Gabriel finns till förfogande.”
Hennes två kamrater tittar förvånat på Wera och främlingen som bjuder att sitta med dem. Efter att Wera har avslöjat halflingens rätta identitet berättar hon om inbrottet som gjordes hos von Kaufmann under Gardenpartyt. Sedan för Wera fram sina planer: Hon vill kolla upp de sinade brunnarna i Hamnkvarteret och/eller i The Faust Quarter och hon har tidigare fått ett muntligt godkännande från Tochfel att göra detta. Tyvärr så opponerar sig Werner mot idén då han istället vill göra efterforskningar i biblioteket gällande Hospital Für die Geistkrank samt om Oppenheim i Middenheim. Werner vill också besöka Konrad Mauer och han är positivt inställd till planen på att göra ett inbrott hos Dr Verfullen för att titta vad som göms bakom den låsta ståldörren i dennes källare. Efter en kort diskussion bestämmer sig gänget av äventyrare att dela på sig: Werner och Wera går till Tochfel för att få kartor över kloakerna samt en skriftlig tillåtelse att kolla brunnarna.
Under tiden kommer Ingvald och Waldemarius att handla ett vanligt svärd samt sköld till riddaren då dennes zweihänder är för stor för att kunna svingas i gångarna under jord. Innan de skingras klär Wera ut Waldemarius till betjänten Alf Schum igen och hyr ett till rum så att de alla skall få sovplatser. Werner säger att han kommer att sova hemma hos sig.
När gänget kliver ut från The Golden Spool hör de en nyhetsutropare och säljare av tidningen Averheim Gazetter ropa högt att det nya numret rör Kapten Baerfaust. Werner köper en tidning och börjar läsa högt för de andra. Gänget tror inte sina öron när Werner berättar att ambassadör Von Griffonstein anklagar Kapten Baerfaust för att vara The Black Hood.
”Men hur i Ranalds namn kan von Griffonstein tro att Baerfaust är Black Hood? Vilken idiot!”
Hennes tankar avbryts av en svärande, mycket upprörd Werner som med ett morrande kastar tidningen ifrån sig.

Werner och Wera går så till Averburg för att träffa Steward Dagobert Tochfel. Wera går efter Werner som hittar till Tochfels kontor. När de kommer fram blir de tillsagda att vänta av Tochfels sekreterare då Steward Tochfel redan har ett besök. Wera och Werner sätter sig ner och väntar. Efter en halvtimme öppnas dörren till Tochfels kontor ut kommer von Sterber som med bestämda steg går mot utgången. Wera är noga med att inta titta adelsmannen i ansiktet för att gardera sig för att denne inte känner igen henne. Men von Sterber tittar inte ens åt henne och Werner på sin väg därifrån. Men när Wera och Werner reser sig upp för att gå in till Tochfel säger sekreteraren att de måste vänta en halvtimme till innan de får audiens. Denna förmaning fastnar dock i sekretarens hals när Wera plockar fram sitt leende samtidigt som hon charmar in sig:
”Men nog har väl en så uppsatt person som du bättre saker att göra än att passa oss i 30 minuter? Så… vad säger du, charmknutten? Ska du inte låta komma in?”
Den stackars sekreteraren blir alldeles röd i ansiktet och får svårt att ta ögonen från Wera samtidigt som han stammar fram:
”Na… naturligtvis fröken. Den… den här vägen.”
Duon blir eskorterad till dörren till Tochfels kontor och Werner tvekar inte utan öppnar och kliver in. Bakom ett stort skrivbord sitter stadens Steward och Wera slås direkt av att denne verkar stressad. Hans blick irrar och händerna vrider sig runt varandra.
”Åh, är det ni; Werner, fröken.” Tochfel böjer på huvudet, ”Jag är ytterst tacksam för er hjälp tidigare för att förhindra ett blodbad. Hälsa och tacka Ruben Ulfman von Mohr så mycket. Hade det inte varit för honom skulle vi haft ett inbördeskrig.”
”Det skall vi, herr Tochfel. Men vi är här i ett annat ärende. På Plenzerplatz, efter att mobben skingrats, gav ni mig löftet att få gå ner i kloakerna för att undersöka de sinade brunnarna i hamnen och Faust Quarter. Jag vill gärna ha denne tillåtelse skriftligen samt om ni har en karta över kloakerna.”
”Ja, jo, javisst. Ge mig bara några minuter.” Tochfel går iväg till ett stort skåp och börja gräva bland dokumenten i skåpet. Han återkommer snart med ett stort, hoprullat dokument samt ett mindre papper. Han skriver ner några rader på det mindre dokumentet och lämnar över båda dokumenten till Wera.
”Varsågod.”
”Tack!” Wera lämnar över dokumenten till Werner.
”En annan fråga, Herr Tochfel; Vad är det som stressar er?”
”Stressar mig! Jag förstår inte vad ni menar?”
”Det gör ni visst, Tochfel. Har det något att göra med von Sterber som vi såg lämna ert rum för en kort stund sedan?” flikar Werner in.
Dagobert Tochfel sjunker nu ihop i sin stol samtidigt som hans armar faller ner längst sidorna.
”Vad ville von Sterber?” Wera hör hur hennes röst blir vass när hon nämner namnet på en av de män som våldförde sig på henne.
”Han kräver att staden skall förse von Heines arme med mat och dryck när de passerar Averheim i sin färd mot Streissen.”
”Har von Heine en armé? Och den är på väg till Streissen? Varför då?”
”Konklaven naturligtvis. Den samlas i Streissen den 7:e Sommerzeit. Von Heine vill visa upp sina militära muskler under valet till ny Elector Count. På samma sätt som Von Leitdorfs och Von Alptraums gör det. Alla befarar att det kan bli våldsamheter i samband med utnämningen till den nya Elector Count.”
”Och den minsta lilla sak kan då få grevskapet att blossa upp i ett inbördeskrig.” Werner ser bekymrad ut när han nämner den möjligheten.
Tochfel ser ännu mer stressad och olycklig ut samtidigt som han nickar.
”Kommer ni att ge von Sterber vad han önskar?”
”Naturligtvis. Jag tänker inte riskera att armén kommer in i staden och tar för sig vad de vill ha med våld. Kapten Baerfaust har inte mannar nog för att förhindra ett sådant scenario. Von Heine kommer att få stadens sista slantar för att föda sin armé.”
”Sista slantar? Vad menar ni med stadens sista slantar?”
”Staden är bankrutt. Då Averheim saknar en Elector Count är det ingen som känner sig manad att betala in någon skatt. Det är på grund av detta jag inte haft pengar att betala Kapten Baerfaust vakter. Men jag offrar hellre stadens sista pengar än utsätter befolkningen för fara. Låt von Heine slåss i Streissen.”
Wera blir rörd när hon hör på Tochfel. ”Och jag som alltid trott att Tochfel var en trög byråkrat som inte brydde sig om andra. Så fel av mig.” Wera går fram och håller om Tochfels ena hand
”Jag lovar, herr Tochfel, att berätta för alla och envar att du gör allt för att skydda stadens innevånare. Förhoppningsvis kommer du då att få den uppskattning du förtjänar.”
Tochfel blir tyst och tittar på Wera med blanka ögon. För att det inte skall bli för pinsamt för Stewarden ställer hon en annan fråga:
”Varför låter Kejsaren det fortlöpa?”
”Därför att det ännu inte har blivit en öppen konflikt. Kejsar Karl Franz vet att han får grevskapet emot sig om han lägger sig i för mycket. De enda som annars kan påkalla Kejsarens inblandning är de stora adelsfamiljerna; Von Leitdorf, von Alptraum eller von Grunwald.”
”Vad skulle hända om Karl Franz skulle lägga sig i?”
”Då skulle von Heine utses till Elector Count då han är Kejsarens utsände i Averland.”
”Von Heine! Må gudarna skydda oss om det blir så. En chaosdyrkare på tronen. Vem vet vilka hemskheter som skulle drabba grevskapet?! Kan det vara så att von Heine vill ha en väpnad konflikt för att få Kejsaren att lägg sig i och då ge honom makten?”
”Tack för informationen, Herr Tochfel. Jag tycker ni gör helt riktigt. Ni är en bra man. Vi får nu hoppas att konklaven i Streissen kan snabbt utse en ny Elector Count.”
”Vi får hoppas på det, unga dam, men jag betvivlar att så kommer ske.”
Werner och Wera går sedan tillbaka till The Golden Spool för att se om Ingvald och Waldemarius har hunnit gjort sina ärenden.

“Vad har du gjort?” undrade Hans von Leitdorf med tydlig irritation i rösten.
“Det är dags att slå ut Baerfaust, det är hans fel att situationen ser ut som den gör i Averland. Du vet mycket väl att det är Baerfaust fel att Marius är död med konsekvensen att familjen von Leitdorf inte längre har makten” svarade Quintus von Griffonstein.
“Men det här är ju rent förtal, lögn och smutskastning. Att påstå att Markus skulle vara…” fortsatte Hans von Leitdorf innan han blev avbruten av Quintus von Griffonstein.
“Grand Master, du har ju personligen och offentligt tagit avstånd från Baerfaust. Du om någon har ju alltid predikat familjens heder före allt annat, evig lojalitet till familjen von Leitdorf in i döden. Då kan du inte vackla nu för att jag använder mig av “politiska metoder” för att bekämpa vårt gemensamma problem med kapten Baerfaust. Du har ju själv sett hur Baerfaust agerar allt mer självständigt och arrogant. Han är en ofrälse men kritiserar ändå öppet Averlands anrika adelsfamiljer. Det är endast på grund av Marius utnämning som Baerfaust har den position han har idag. Men det har ju Baerfaust glömt bort sedan länge. Vad tror du adeln i Altdorf eller Nuln gör när de hör att en icke adlig person är ansvarig för Averheims garnison. Jo de skrattar åt oss. De kallar till och med Averheim för “lilla Marienburg”. Är inte det om något en hädelse och skymf mot Averlands storslagna historia?" sa Quintus.

Hans von Leitdorf blev allt mer upprörd och irriterad över Quintus ord. Ambassadören var en mästare på vältalighet, övertalning och att förvränga sanningen. Hans var väl medveten om att Quintus var en intrigmakare av rang, en person som bokstavligen kunde gå över lik för att gynna familjen von Leitdorfs intressen. Under alla år hade Hans blundat för detta, känt plikten att alltid vara lojal och skydda familjenamnet och äran framför allt. Men det hade ett dyrt pris, att tvingas blunda för de konspirationer och missdåd som familjen von Leitdorf gjort sig skyldiga till genom åren. Att tvingas ta avstånd från sin bästa och enda riktiga vän i livet, Markus Baerfaust. Hans kände att han inte längre kunde hålla emot ilskan och avsmaken mot Quintus metoder. Han höll krampaktigt extrautgåvan av Averheim Gazetter i handen och knövlade sedan ihop tidningen i ren ilska och kastade den med kraft rakt i Quintus ansikte.

“Quintus, har det någonsin slagit din tanke att vi faktiskt alla har Markus att tacka för att vi lever idag? Hade det inte varit för Markus beslut i The Third Battle of Blackfire Pass hade Averheim och hela Averland svämmats över och skövlats av Gorbad Ironclaws grönskinnshorder. Tusentals averländare skulle ha dött, inklusive hela den averländska armen. Men Markus vägrade lyda Marius order den dagen i Black Fire Pass. Han vägrade att låta den averländska armen följa efter Marius i hans vansinnesattack rakt in i passets trängsta delar där grönskinnen förberett ett bakhåll. Marius och hans livgarde dog alla den dagen i bakhållet men Markus omgrupperade trupperna, lät de inta taktiska positioner, gav de mod, hopp och stridsmoral och lyckades på så sätt besegra grönskinnen. Har det någonsin slagit dig att Marius blev mer och mer galen för varje år som gick. Averland styrdes av en sinnessjuk galning som skulle ha blivit allas vårt fördärv om han fått fortsatt att härska. Sista gången jag pratade med Marius var natten innan hans död. Vi befann oss i hans stabstält och han berättade för mig om de storslagna planer han hade för Averland. De storslagna planerna var att efter han segrat mot grönskinnen skulle han förklara krig mot Wissenland och Nuln för att återta de delar av Solland som för flera hundra år sedan hamnade under Wissenlands styre. Marius tänkte förklara krig mot självaste Emanuelle von Liebwitz. Jag lovar dig att kejsare Karl Franz då som svar på Marius provokationer hade förklarat krig mot Averland. Vi skulle ha befunnit oss i krig mot både Wissenland och Reikland. Dessutom tänkte Marius upplösa den averländska landslagen och med den den urgamla traditionen från Sigmars tid att vi inte har ett arvrike där makten går i arv inom en familj utan att vi väljer en Elector Count bland adelsfamiljer av averländskt blod när den gamla härskaren dör. Och eftersom Marius inte hade några barn tänkte han utnämna sin stridshäst Stahlpferd till arvinge och Elector Count vid sin död. Förstår du inte att detta hade lett till inbördeskrig där averländare skulle döda averländare. Marius var fullständigt galen och det vet du mycket väl. Markus gjorde hela Averland en förtjänst den dagen när han gav order till sitt Zweihänder kompani att inte undsätta och rädda Marius när han gått i fällan och blivit omringad av grönskinnen. Fan ta dig Quintus för att du tvingat mig att ta avstånd från min vän Markus och att jag tvingats upprätthålla lögnen om Marius och familjenamnet von Leitdorf”. Hans blev sedan tyst efter den långa monologen. Han tittade Quintus djupt i ögonen och skakade sedan på huvudet och vände sig om och gick därifrån med bestämda steg.

Runt om i Averheim såldes extraupplagan av Averheim Gazetter. Quintus öppenhjärtiga intervju med Kühler & Son var det som alla talade om i staden.

Quintus stod länge kvar på Plenzerplatz och begrundade Hans von Leitdorfs ord. Det var då han, genom Ludwig von Pappen, nåddes av nyheten att vakstationen vid Lupus Strasse för bara en timme sedan blivit attackerad av The Black Hoods män. Kapten Markus Baerfaust hade hjältemodigt slagit tillbaka attacken men blivit svårt sårad.

Quintus von Griffonstein kände att han bara ville försvinna. Han hade begått sitt livs misstag. Aldrig tidigare hade en kalkylerad och beräknande politisk kampanj som han satt igång misslyckats så mycket som hans anklagelser mot Baerfaust i dagens extrautgåva av Averheim Gazetter.

Kapten Baerfaust var utmattad. Han hade inte sovit på över 36 timmar. Han satt sig ned på sin säng i kontoret på vakstationen som låg vid Lupus Stasse i de centrala delarna av Weavers District. Kroppen värkte och bröstplåten var uppriven vid vänster axel där demi-gripen slitit upp metallrustningen med sylvassa klor. Klorna hade gett ett köttsår i axeln och huden var röd och irriterad.
“Jag måste be någon lägga om såret” tänkte Baerfaust trött. Det vänstra benet värkte också, en skada han ådragit sig ett par dagar tidigare när han kastat sig ut ur en vagn för att jaga hästtjuven Caspar Hoffstetter. Baerfaust tog av sig halsbandet med en liten silverhammare och bad en tyst bön till Sigmar samtidigt som han höll den lilla silverhammaren i handen. Sedan lutade han sig bakåt i sängen. Han var till och med för trött och utmattad för att ta av sig bröstplåten och kläderna. Ögonen kändes tunga och sömnen kom över honom.

Tidigare på morgonen hade han gett samtliga vakter ledigt för kvällen och natten. Stadsvakten var utarbetad efter den senaste tidens händelser och behövde vila. Baerfaust själv skulle bevaka vaktstationen. Men han hade hela förmiddagen haft en olustig känsla av att något illavarslande var på gång. Kapten Baerfaust hade varit med så länge att han lärt sig lita på sin intuition. Den hade räddat livet på honom vid ett par tillfällen under The Third Battle of Black Fire Pass. Därför hade han bett sina vänner i Averlands IV Zweihänder kompani att sova på vaktstationen istället för i sitt logement i Averburg.

Wolfgang Pappenshöld tittade förstrött ut genom fönstret, i vaktrummet på andra våningen, i stadsvaktens högkvarter. Vaktrummet låg mittemot kapten Baerfaust kontor. Rummet var rätt stort och möblerat med ett stort slitet bord av ek med åtta trästolar. Längs väggarna hängde träbritsar och hängmattor för vakterna att vila sig i. I rummet fanns dock denna eftermiddag inga vakter utan istället ett gäng soldater från Averlands arme. På en hård träbrits låg Justus Köhnke och snarkade högt. I varsin hängmatta låg Florian Frankfurter och Filip Kohl-Eisenberg och sov. Filips bara överkropp var inlindad i ett bandage som var rödfärgat av blod över bröstet. En skada han ådragit sig under striden mot demi-gripen i Averburgs trådgärd. Wolfgang studerade trött folklivet nere på gatan i Weavers District. En gycklare, klädd i gälla och skrikiga färger, kom promenerade med fyra stycken små hundar som alla var trebenta. Hundarna sprang, trots att de var trebenta, runt gycklaren i full fart och viftade glatt på svansarna. Bakom gycklaren kom den längsta person Wolfgang någonsin sett. En man i 40-års åldern som måste vara långt över 2 meter lång. Mannen hade blekvit hy och bar en svart slokhatt på huvudet med en solros fäst i hattens brätte. Den långa mannen bar på ett plakat där det stod “Hundar är trebenta och människor tvåbenta. Hur många ben har en solros?”. Wolfgang började skratta för sig själv road över alla konstiga märkligheter man kunde se i Weavers District. Han kände sig genast lite piggare och sträckte ut huvudet genom fönstret för att slänga iväg ett skämt till gycklaren och den långa mannen. Det var då han hörde ett märkligt ljud på taket ovanför.

Bengt “The Knife” fäste repet i skorstenen. Han gjorde sedan ett tecken till de tre män som var med honom att påbörja klättringen ned mot Baerfaust fönster på vaktstationens andra våning. Det var olidligt varmt på taket, solen spred en värme som nästan var outhärdlig och luften stod helt stilla. Bengt och hans män var genomblöta av svett. Nere på gatan med utsikt mot Baerfaust fönster stod den brännskadade Stanislav Schüssel tillsammans med en gängmedlem från The Hooks. De höll båda bruna säckar i sina händer. Vad folk runtomkring dem inte kunde se var att säckarna dolde varsitt skjutvapen. Stanislav dolde en pistol och gängmedlemmen en blunderbuss laddad med järnskrot. I en närliggande gränd stod Gert beväpnad med en pistol i byxlinningen.

The Knife tände en Malakais cocktail och satte flaskans hals i sin mun. De tre råskinnen reagerade med förskräckelse över The Knifes våghalsiga handling. Men The Knife fräste en argsint uppmaning mellan tänderna till männen.
“Klättra era jävlar”.

The Knife och hans kumpaner, som alla fäst rep i skorstenen, började hala sig ned från taket mot kapten Baerfaust fönster.

Kapten Baerfaust hade en exceptionell observationsförmåga som gjorde att han var extremt lättväckt. En färdighet som räddat hans liv vid flera tillfällen när han kampanjat mot grönskinnen i The Black Mountains. Baerfaust vaknade ur sin slummer vid ljudet av stövlar som rörde sig mot husfasaden i riktning mot hans halvöppna fönster. Han greppade instinktivt efter zweihändern som låg på golvet vid sängen.

Wolfgang Pappenschöld hörde hur något rörde sig på taket, det var inte en katt utan ljudet av flera personer som rörde sig ovanför dem, och han reagerade som den elitsoldat han var. Det kunde förhoppningsvis bara vara ett gäng av våghalsiga barn som klättrade runt på taket men det kunde även vara något annat, något som innebar fara.
“Achtung, Achtung” vrålade Wolfgang så högt han kunde.

The Knife ryckte till när han hörde skriket från andra sidan av huset. “Scheisse, vi är upptäckta” tänkte han. Skulle de avbryta attacken mot kapten Baerfaust eller fortsätta? På mindre än en sekund fattade Bengt beslutet att attacken måste genomföras. De kunde fortfarande ha överraskningsmonumentet på sin sida när han kastade iväg en Malakais Cocktail i Baerfaust rum.

Wolfgang Pappenschöld greppade sin Zweihänder och rusade ut i korridoren i riktning mot kapten Baerfausts rum. De andra medlemmarna i Zweihänder kompaniet reagerade direkt och kastade sig yrvakna ur sovplatserna och greppade efter sina vapen.

The Knife hängde i repet utanför Baerfaust halvöppna fönster. Baerfaust var vaken och hade kastat sig ur sängen och greppade efter sin Zweihänder. The Knife förvånades över att Baerfaust var fullt påklädd med bröstplåt på sig. “Sover den jäveln med bröstplåt på sig” tänkte The Knife flyktigt. Nu gällde det att vara snabb. The Knife tog den brinnande flaskan med Malakais Cocktail ur sin mun och kastade den rakt mot kapten Baerfaust samtidigt som han skrek “Kom och möt mig öga mot öga ditt jävla svin”.

Kapten Baerfaust slog blixtsnabbt fram zweihänderns bredsida. Det stora tvåhandsvärdet var stort och otympligt och passade inte alls för strid i trånga utrymmen. Men Baerfaust verkade ha total kontroll på rummets storlek och sin egen position för att på ett mästerligt sätt parera med vapnet utan att stöta i vare sig väggar, tak eller möbler. Svärdets bredsida träffade lätt och försiktigt den flygande Malakais Cocktailen och lyckades precis styra om projektilens riktning mot arkivskåpet som stod efter rummets långsida.

The Knife förvånades av Baerfausts blixtsnabba reaktion och såg hur Malakais Cocktailen istället för att träffa Baerfaust styrdes om och slog ned i arkivskåpet.

Baerfaust kastade sig instinktivt i skydd bakom det stora skrivbordet. Han tappade greppet om zweihändern och sedan exploderade rummet i en våg av eld och värme.

The Knife drog sin pistol och kastade sig in i det brinnande och rökfyllda rummet. Arkivskåpet brann men levde Baerfaust? Om han gjorde det tänkte The Knife avsluta hans liv snabbt och brutalt med en kula i huvudet.
“Följ efter mig” skrek The Knife när han kom in i rummet. De tre medlemmarna i The Hooks svingade sig sedan snabbt in i det rökfyllda rummet.

Wolfgang Pappenschöld kastade sig mot dörren till Baerfaust rum samtidigt som han hörde en explosion inifrån rummet. Just som han skulle slita upp dörren snubblade han över sin egen zweihänder. Vapnet var stort och otympligt i den lilla korridoren och Wolfgang föll pladask ned i golvet.
“Vi är under attack” ropade Justus Köhnke bakom Wolfgang.

Kapten Baerfaust var lätt omtöcknad. Elden från explosionen hade antänt hans vänstra byxben och han kände smärtsamt den brännande värmen mot benet. Zweihändern låg en halvmeter från hans arm. “För långt bort” tänkte Baerfaust samtidigt som han reste sig upp.

The Knife såg siluetten av Baerfaust resa sig upp bakom skrivbordet. Rummet var rökfyllt och sikten minimal. “Jag måste få in ett skott mot hans huvud” tänkte The Knife och kastade sig fram mot Baerfaust för att få bättre sikt att skjuta.

De tre medlemmarna ur The Hooks drog sina svärd och följde efter The Knife som störtade fram mot Baerfaust med dragen pistol.

Baerfaust visste att han endast hade en chans för att överleva. Allt handlade om att vara snabb och ta initiativet. Det brinnande byxbenet smärtade enormt, men Baerfaust visste att det inte fanns tid att göra något åt det om han skulle leva ytterligare en dag. Han var tvungen att ignorera smärtan. Genom rökdimman såg han The Knife närma sig med höjd pistol. Med all säkerhet var målet att skjuta Baerfaust i huvudet. Och The Knife var väldigt nära Baerfaust nu. Allt hängde på vem som tog initiativet. Med en enorm kraftansträngning kastade sig Baerfaust rakt fram mot The Knife. Han tog ett språng och hoppade upp i luften för att huvudet skulle komma högre upp än den vinkel The Knife höll sin pistol i.

The Knife var nära Beaerfaust nu, endast dryga 2 meter skilde de båda krigsveteranerna åt. Röken var tät men The Knife hade nu fri sikt mot Baerfaust huvud. The Knife kramade fingret mot avtryckaren och pistolen avfyrades. I exakt samma ögonblick såg The Knife hur Baerfaust hoppade upp i luften i riktning mot honom. Skottet träffade därför Baerfaust inte i huvudet utan i axeln på nästan samma ställe där bröstplåten var skadad. Baerfaust skrek av smärta samtidigt som blodet från skadan stänkte över The Knifes ansikte.

Baerfaust fullkomligt föll över The Knife. Tyngden och farten gjorde att de båda kraschade ned i golvet med ett brak. Baerfaust låg sedan ovanpå The Knife som tappade andan av sammanstötningen. Med sin högerhand tog Baerfaust sedan tag i The Knifes huvud och pressade så hårt han kunde. The Knifes näsben knäcktes när det pressades in i huvudet och The Knife skrek högt av smärta. Han kände Baerfausts järngrepp över ansiktet och det enorma trycket gjorde att han fruktade att ögonen skulle pressas ut från ögonhålorna. The Knife trodde att han skulle dö.

De tre medlemmarna i The Hooks rusade fram med dragna svärd mot Baerfaust som låg ovanpå The Knife på golvet. Brandröken stack i deras halsar och ögonen var tårfyllda av irritation. De såg att Baerfaust likt en enorm ilsken tjur höll på att döda The Knife. Den första råbusen höjde sitt svärd för att hugga Baerfaust i nacken.

Baerfaust kunde i ögonvrån se hur tre män rusade fram mot honom med dragna svärd. Den närmsta mannen högg med svärdet mot Baerfaust huvud. Återigen, med blixtsnabba reflexer, höjde Baerfaust sin vänsterarm för att ta emot hugget och på så sätt skydda huvudet. Svärdshugget träffade och skar rakt igenom kaptenens underarm tills det träffade benet. En blodstråle sprutade upp från Baerfaust vänsterarm och kaptenen rullade sedan åt sidan, bort från The Knife och bort från de tre angripande männen.

Hela Baerfaust kropp värkte av smärta. Det brann fortfarande i hans ben, skadan från pistolkulan i axeln och det djupa huggsåret i armen gjorde Baerfaust omtöcknad. Han förlorade blod i stora mängder och han uppbådade hela sin viljestyrka för att ignorera smärtan och blodsförlusten. Adrenalinet och ilskan pumpade inom honom, inget var viktigare i detta ögonblick än att The Knife skulle dö.

The Knife låg kvar på golvet och skrek av smärta. Baerfaust hade tryckt in hans näsa i huvudet med sådan kraft att den krossats. Det var svårt att andas och näsblod fyllde andningsvägarna.

De tre medlemmarna ur The Hooks hoppade över The Knife med sikte på att attackera och avsluta Baerfaust liv.

Wolfgang Pappenschöld hade kommit upp på fötter igen. Han slet upp dörren till Baerfaust rum och tung brandrök slog emot honom. I rummet rådde en fullkomlig kaotisk scen med Baerfaust liggande på golvet svårt sårad. Vid hans sida låg en annan man på golvet och skrek av smärta. Tre män beväpnade med svärd rusade mot Baerfaust. Wolfgang insåg att det inte fanns någon tid att förlora. Zweihändern var allt för stor och otymplig att använda i rummet så han fick improvisera. Han kastade sig fram och höll zweihändern som ett spjut framför sig och med stor kraft körde han in svärdet i sidan på mannen som var närmast Baerfaust. Zweihändern spetsade mannen med sådan kraft att den gick rakt igenom så att svärdspetsen kom ut på mannens andra sida. Döden var omedelbar. När mannen föll till golvet var tyngden för stor att hålla emot. Wolfgang tappade greppet om Zweihändern. Alldeles bakom Wolfgang kom Justus Köhnke med dragen pistol. Han kastade sig fram i dörröppningen och knuffade sedan Wolfgang åt sidan för att få fritt skjutfält. Röken var tät men Justus såg konturerna på den andra av råbussarna som nu nästan var över Baerfaust. Skottet gick av och The Hook medlemmens huvud exploderade som en rutten tomat.

Den tredje banditen kom av sig av förvåning och tvekade en sekund. Två soldater hade stormat in i rummet och dödat hans kamrater. I dörröppningen såg han ytterligare två män med stora zweihänders. Striden var förlorad.

The Knife insåg trots smärtan vad som höll på att ske. Han och hans män skulle alla dö här. Han kände igen elitsoldaterna från Averland IV Zweihänder Company som helt oväntat stormat in i rummet. Det gällde att fly för att överleva. Medan den sista medlemmen av The Hooks stannat upp av förvåning tog The Knife till en sista desperat handling. Han reste sig upp, sprang mot fönstret och kastade sig handlöst ut ur fönstret. Ironiskt nog använde han precis samma taktik som Überstark använt ett par dagar tidigare när han och Wera attackerat The Knifes tillhåll i der Faust Quarter. Den gången hade det slutat med Überstarks död.

Den svårt skadade kapten Baerfaust hade rest sig upp på fötter igen och likt en ilsken Black Orc kastade han sig brölande över den sista medlemmen i The Hooks. Järnklädd och ostoppbar vräkte han gängmedlemmen i golvet och tog sedan en kraftfull sats med sina fötter och hoppade rakt upp i luften och med all sin kraft landade han sedan på The Hook medlemmens huvud. Baerfausts stålförsedda skor krossade mannens huvud och blod och hjärnsubstans flöt ut på golvet. Sedan fortsatte Baerfaust att bröla av ilska och smärta och kastade sig mot fönstret i jakt på Bengt “The Knife”.

The Knife slog i marken kraftfullt och landade snett på axeln. Det kändes som om axeln gått ur led. Han drog sin kniv och skar av repet runt midjan samtidigt som han ropade till Stanislav Schüssel och hans kompanjon att öppna eld för att täcka flykten.

En rädd och förskräckt folkmassa hade samlas på avstånd av vaktstationen för att se vad som pågick. De var alla förfärade över att våldet nu nått The Weavers Districts centrala delar. Att vakstationens högkvarter attackerades mitt på eftermiddagen, i fullt dagsljus, var något ingen trott varit möjligt bara för ett par dagar sedan. Men nu hade oron och anarkin spridit sig till hjärtat av Averheim.

Kapten Baerfaust rusade fram till fönstret. Han såg hur The Knife landade på marken. Ilskan inom honom var enorm och han vrålade högt “Come Face Me, Bengt. Du ska dö”. Därefter vände han sig om och skrek till Filip Kohl-Eisenberg, som precis kommit in i rummet, att ge honom sin Zweihänder.

Stanislav Schüssel såg Baerfaust i fönstret och öppnade eld med pistolen. Avståendet var dock för långt och kulan träffade i fönsterkarmen. Träsplitter träffade Baerfausts ansikte och kaptenen duckade sedan snabbt. Filip Kohl-Eisenberg gav Baerfaust zweihändern och Baerfaust reste sig sedan upp och på bråkdelen av en sekund uppskattade han avståndet till The Knife. Det var långt och svårt att träffa eftersom The Knife rörde sig snabbt. Men Baerfaust visste att han endast hade en chans. Risken var stor att han skulle bli träffad av en kula eller ett armborstlod men hatet mot The Knife gjorde honom våghalsig. Han sträckte ut hela överkroppen genom fönstret och svingade med den stora zweihändern. Sedan gjorde han “The Eagles Throw”, en extremt svår stridsmanöver där han slungade sin tunga Zweihänder som ett kastvapen. Avståndet till The Knife var egentligen för långt men Baerfaust utnyttjade sin högre position och kastade vapnet med massiv kraft och precision.

Den stora zweihändern flög vobblande genom luften. Solen lyste glittrande mot det polerade stålbladet när det flög i luften.

The Knife sprang för livet när han hörde ett dovt ljud i luften ovanför sig. Han slängde en snabb blick bakom sig och såg till sina stora fasa en enorm Zweihänder komma flygande i luften rakt mot honom. Han kastade sig åt sidan men hans vänstra arm sträcktes ut av manövern. Sedan en obeskrivlig smärta. Svärdet landade med full kraft med eggen mot hans vänstra arm precis vid armbågen. Armen höggs av och flög iväg tillsammans med svärdet. The Knife var chockad, han såg på sin arm som nu var en blodig stump vid armbågen. Blodet sprutade ut som en fontän och han kände hur det svartnade för ögonen.

The Hooks medlemmen bredvid Stanislav Schüssel öppnade eld med sin blunderbuss. Järnskrot sköts iväg mot fönstret där Baerfaust stog. Järnskrotet träffade strax till vänster om fönstret men en spik studsade till och träffade Baerfaust i den högra kinden. Spiken gick rakt in i munhålan och träffade tungan. Munnen fylldes av blod.

“För i helvete ned” skrek Filip Kohl-Eisenberg och drog sedan ned Baerfaust på golvet. “De skjuter, tänker du ta livet av dig kapten”.
“The Knife måste dö” vrålade Baerfaust sluddrande och blod och spott flög omkring honom.
“Heute ist nicht ein tag zu sterben (idag är ingen dag att dö) svarade Wolfgang Pappenschöld och fortsatte;
“För i helvete kapten Baerfaust jag vill ju uppleva dagen när du ska gifta dig, före dess har du ingen rätt att dö. Du är 39 år och fortfarande ogift. Nu har du en jävla spik genom kinden och ser ut som en goblin så jag är övertygad om att ingen kvinna någonsin kommer att vilja ha dig. Så du kommer att bli tvungen att leva många år till”. Wolfgang skrattade högt och Baerfaust besvarade skrattet. Det var en absurd situation där Averheims militära ledare, kapten Baerfaust, satt blodig på golvet med en spik genom kinden och skrattade och hostade blod tillsammans med Wolfgang “der verdamte komiker” Pappenschöld. Elden på Baerfaust byxor hade slocknat men det var något som kaptenen inte ens märkte. I den absurda situationen satt han bara och skrattade hysteriskt tillsammans med Wolfgang.

Filip Kohl-Eisenberg skakade bara på huvudet och släckte istället elden i arkivskåpet tillsammans med Florian Frankfurter och Justus Köhnke. Alla pappersakter i arkivskåpet hade brunnit upp. Hela Baerfaust utredning om The Black Hood och händelserna i Averheim var borta. Den största förlusten var Hermann Halheimers hemliga dagbok, en dokument som Baerfaust kommit över bara för två dagar sedan och som han ännu inte hunnit studera. Dagboken hade innehållit en ingående beskrivning av Halheimers efterforskningar om de obskyra organisationerna The Conspiracy, The Purple Hand, Jade Sceptre och The Red Crown.

Baerfaust reste sig upp och drog själv ur spiken som fastnat i kinden. Han slängde spiken på golvet och spottade ut en tjock sörja av blod och saliv.
“Vi måste ta upp jakten på The Knife. Beväpna er” sa Baerfaust.
Filip Kohl-Eisenberg tittade på Baerfaust och sa sedan;
“Kapten Baerfaust, ni är svårt skadad. Vi vet inte om fienden har tagit ställning i gränderna eller på taken runt vaktstationen. Beger vi oss ut nu riskerar vi bara att hamna i ett bakhåll. Vi behöver säkra vaktstationen och förbereda oss för en andra attackvåg. Och ni behöver läkarhjälp Baerfaust. Ni är verkligen inte i kondition att ge er ut i strid just nu”.
Baerfaust suckade tungt och spottade ut ytterligare en loska med blod och saliv.
“Ni har rätt Filip. Det är adrenalinet och ilskan inom mig som talat. Vi behöver omgruppera oss och planera hur vi hämnas. Jag förstår nu att det måste finnas en förrädare inom min egen vaktstyrka. The Knife skulle aldrig ha anfallit vaktstationen mitt på ljusan dag om han inte vetat att jag skickat hem alla vakter för att vila. Det är tur att jag lyssnade på min intuition och bad er sova här. Något inom mig sa att någon hemskt var på gång. The Knife är The Black Hood’s hantlangare, så The Black Hood måste ha givit order om att likvidera mig. Det passar in i mönstret. Först slå ut de kriminella konkurrenterna, Faustman och Swearmonger, konsolidera sin makt över den undre världen och sedan komma efter mig för att krossa stadsvakten och i förlängningen Averheims garnison. Averheim står inför randen av anarki. The Black Hood närmar sig den totala makten över Averheim mer och mer för varje dag. Just nu är det bara vi som kan upprätthålla någon form av ordning och reda. Jag är dock övertygad om att The Black Hood’s egentliga mål är att ta över makten i hela Averland genom att tillsätta en Elector Count som är en marionett. Eller kanske till och med är det så att The Black Hood är en av Elector Count kandidaterna. Det som hände idag är en krigsdeklaration. Jag tänker nu ta kriget till The Black Hood och jag svär vid Sigmar att inte vila förrän både The Knife och The Black Hood fått möta Morr” sa Baerfaust.
“Florian, smyg dig ut ur vaktstationen och hämta förstärkning från garnisonen i Averburg. Vi behöver säkra och befästa vaktstationen. Sök sedan upp doktor Gluckstein och för honom hit. Kapten Baerfaust behöver läkarvård” sa Filip Kohl-Eisenberg.

The Knife tog några staplande steg in i gränden där Schüssel stod och säckade sedan ihop av blodförlusten. Gert kom springande från en annan sidogata. Han sköt i luften med sin pistol och skrek åt folkmassan som stod en bit bort;
“Om någon av er närmar sig eller följer efter oss skjuter jag den personen direkt. Stå bara kvar där ni är och försök inte stoppa oss. Vi kräver fri lejd till hamnen” skrek Gert.
Stanislav Scüssel rev av sin skjorta och förband The Knifes armstump för att stoppa blodflödet. Schüssel och The Hook medlemmen började sedan att bära på The Knife medan Gert gick med dragen pistol och skrämde och hotade alla personer runt omkring dem. Det skulle bli en lång och mödosam väg tillbaka till hamnen för det kriminella gänget i det gassande solskenet.

En bit bort stod Herr Murrmann och Caspar Junior. Herr Murrmann log brett åt vad han precis sett och hans kritvita tänder glänste i solskenet.
“Caspar, såg du vilket fantastiskt kast kapten Baerfaust gjorde med zweihändern. Bengt “The Knifes” arm kapades lika lätt som när man skär i smör som stått för länge i solen. Och blodet som sprutade ur Bengts arm var likt hur vatten flödar ur en vattenfontän. Vackert eller hur? Nästan poetiskt. Du förstår Caspar, att Bengt blev bestraffad av kapten Baerfaust. Bengt sköter inte sin hygien, han är smutsig och luktar illa. Dessutom har han kläder som aldrig tvättas. Ett sådant leverne är inte acceptabelt och det gläder mig därför att kapten Baerfaust fått nog och valt att bestraffa Bengt. Visst är det underbart?" sa Herr Murrmann.
“Det är underbart. Du har alltid rätt farbror Murrmann” svarade Caspar Junior med en gäll och glad stämma.
Herr Murrmann klappade Caspar Junior kärleksfullt och ömt på huvudet.
“Caspar, nu räcker det med nöjen för idag. Vi har ett köksgolv som behöver skuras och kläder som behöver tvättas” sa Murrmann med ett leende på läpparna.

På förmiddagen den 1 Sommerzeit blev Bengt “The Knife” kallad till ett möte med The Black Hood i ett hus i der Faust Quarter. Bengt hade sin kompanjon Gert med sig. Mötet hade varit kort och mycket överraskande. En hemlighet om The Black Hood skulle avslöjas den förmiddagen.

“Ni har kallat på mig” sa Bengt och böjde underdånigt huvudet i hälsning till personen i mask som var helt klädd i svart.
“Det har inte gått som planerat…” svarade The Black Hood och en tydlig irritation kunde höras i den metalliskt förvrängda rösten.
“Nej, jag är ledsen. Ruben Ulfman von Mohr och hans kompanjoner, bland annat der Fleischer och en rödhårig kvinna som jag inte kan placera men som kändes väldigt bekant, lyckades övertala Zacharias Kneider att inte öppna eld mot folket. Varken von Alptraum eller von Leitdorf gick i fällan du hade planerat. Han har verkligen talets gåva den där von Mohr, han lyckades till och med övertala självaste Marlene von Alptraum. Jag stod i närheten och iakttog allt precis som ni gav order om. Och sedan fortsatte von Mohr med att övertala Boris Lönnermann att inte låta pöbeln storma Plenzerplatz. Han fick till och med fram en förhandlingslösning där staden förbinder sig att leverera färskt vatten med vagnar tre gånger om dagen till hamnen och der Faust Quarter” sa Bengt.
“Jag trodde att ni hade kontroll över Lönnermann. Och varför såg inte Stanislav Schüssel till att Lönnermann gjorde det han blivit tillsagd att göra?” undrade The Black Hood irriterat.
“Der Fleischer var tillsammans med von Mohr och Fleischer skrämde och hotade Stanislav Schüssel till tystnad. Schüssel är en feg ynkrygg, det har jag alltid sagt. Och Boris Lönnermann är en jävla idealist och drömmare som tror på..”
“Det räcker, tyst din idiot” skrek The Black Hood med hög röst.

Bengt “The Knife” blev ställd. Det var första gången han sett och hört The Black Hood förlora kontrollen. The Black Hood hade alltid uppträtt lugnt och samlat. Nu var den stora konspiratören uppenbart skärrad och störd. The Black Hood’s planer hade inte lyckats och för första gången hade hen drabbats av en stor motgång. Innerst inne kände Bengt “The Knife” skadeglädje över The Black Hood’s misslyckande. “När tiden är mogen och tillfället är rätt ska jag döda dig din jävel” tänkte Bengt.

Det var tyst i rummet. Det tog nästan en minut innan The Black Hood hade samlat sig och sa något igen.
“Ruben von Mohr….och der Fleischer… nåväl. Bengt jag har ett jobb för dig. Samla ihop ett gäng på 5-6 personer av dina män. Det är dags att vi slår ut kapten Bauerfaust. Han vet för mycket. Min kontakt inom stadsvakten har berättat att kaptenen har gjort en ingående utredning av allt som hänt i Averheim. Han har sammanställt en stor akt med fakta som han förvarar på sitt kontor på vaktstationen vid Lupus Straße. Jag är rädd att han snart kan lägga ihop olika ledtrådar och eventuellt få fram ett spår som pekar mot mig. Så för att tala klarspråk – kapten Baerfaust måste dö. Och hans akt med utredningen måste brännas. I eftermiddag kommer vi att ha en sällsynt god chans att döda Baerfaust, en möjlighet som vi bara måste utnyttja. Min kontakt på stadsvakten berättade för mig, för bara en timme sedan, att kapten Baerfaust gett alla stadsvakter vid Lupus Straße ledigt efter lunch och för resten av dagen. Stadsvakten har jobbat i nästan 24 timmar utan någon vila. De har haft fullt upp med händelserna vid Plenzerplatz och sedan patrullerat på de oroliga gatorna under natten. Åsynen av Sigmars komet och den dansande mannen i svart har skapat en stor uppståndelse och oro i staden. Baerfaust kommer att vara ensam på vaktstationen under eftermiddagen och kvällen. Det är då ni ska slå till. Även Baerfaust måste vara utmattad, han har ju varit i en brutal kamp mot demi-gripen i Averburgs trådgärd och han har tillbringat hela natten på Averheims gator. Han är en formidabel krigare och motståndare, men vi ska utnyttja det faktum att han är utmattad och ensam. Ni ska döda honom och sedan ge mig hans huvud. Se också till att sätta eld på arkivskåpet i hans arbetsrum där han har utredningsakten. Slå till hårt, snabbt och försvinn sedan från brottsplatsen”.

Bengt “The Knife” nickade och sa “Kapten Baerfaust ska dö idag. Det ska bli ett sant nöje att döda den jäveln”. Bengt hatade verkligen kapten Baerfaust och detta var ett uppdrag helt i hans smak. Han visste att Baerfaust var en formidabel motståndare men det här var en alldeles unik chans.

The Black Hood vände sig sedan om och gick ned för trappan till husets källare. Det var då Bengt “The Knife” såg en detalj som han aldrig lagt märke till förut. The Black Hood’s mörka fotlånga kappa hade glidit upp en bit och en hög klack kunde ses på en läderstövel. En damstövel…

Bengt tittade på Gert som såg tillbaka på Bengt och höjde på ögonbrynen. Gert hade sett samma sak. “Så mycket bättre” tänkte Bengt. “The Black Hood är en jävla kvinna. En hora som alla andra kvinnor. Det ska fan i mig bli ett ännu bättre nöje att döda kvinnan The Black Hood”. Bengts tankar rusade. Han var sedan tonåren en utpräglad sadist och kvinnohatare. Och just nu tänkte han bara på hur han först skulle våldta The Black Hood kvinnan om och om igen och sedan sakta knivskära och snitta upp henne tills hon sakta förblödde. Hon skulle få lida värre än någon annan kvinna han hade dödat. Men först skulle han döda en annan person, kapten Baerfaust, som han också hatade djupt och innerligt.

Ferenc von Alptraum förundrades hur alla, inklusive honom själv, hade förbisett vilken rik och mångfacetterad informationskälla araben Abdullah Hussein utgjorde. Arabens skrik hade tystnat i samma ögonblick som han återigen svimmade. Husseins kropp låg naken på källargolvet. Brännjärnet i Ferenc von Alptraums hand glödde i den dunkla belysningen från ett par facklor. Stanken av bränt kött tillsammans med en unken doft av mögel och fukt var markant i källaren.

“Vilket ödets ironi mina vänner. Jag brände araben med det brännjärn som min mor brukade använda för att märka boskapen med när jag var barn. Nu är Abdullah Hussein märkt på ryggen likt ett kreatur, ett märke som bevisar att han är ett boskap i tjänst hos min hatade mor” sa Ferenc.
“Ferenc, ta det lugnt. Du får inte gå för långt. Han har svimmat igen” sa Fausta von Herzog.
“Ingen fara von Herzog. Jag och Ferenc vet vad vi gör och vi vet precis hur långt vi kan gå. Den mänskliga kroppen är bara ett skal som när den utsätts för fysisk smärta öppnas upp för all form av avslöjade hemligheter i det mänskliga psyket” sa Kristian Ascbeck.

Ett timme passerade tills Abdullah Hussein vaknade till liv igen. Ferenc von Alptraum hade inte väntat en sekund efter uppvaknandet utan resolut och bestämt vänt på arabens kropp, och utan att säga ett ord, tryckt det glödheta brännjärnet mot arabens mage. Abdullah hade skrikit högt och länge av smärta. På hans mage var nu von Alptraums heraldiska märke inbränt.
“Nåväl du lakej till Marlene, berätta nu vad innebörden i Nostredamus profetia är. Annars märker jag dig i ansiktet nästa gång med brännjärnet” sa Ferenc.
Fausta von Herzog tittade bort samtidigt som hon höll för sina öron. Tortyren kändes både överdriven och fruktansvärd och hon kunde varken se på eller höra det plågade skriket mer.
Kristian Ascbeck lutade sig över araben och sa med mild stämma
“Tala nu min vän och du ska slippa mer smärta. Lätta ditt hjärta och vi ska låta dig vila, du ska få mat och vatten och vi ska lägga om dina sår och ge dig en svalkande salva mot brännskadorna” .

Abdullah Hussein försökte tränga undan smärtan. Han tänkte på de vidsträckta och soldränkta sanddynerna i sitt hemland. Han tänkte på profeternas ord och det stora biblioteket i sin hemstad. Han tänkte på…. Smärtan som plötsligt drabbade honom var enorm, köttet brände och luften förpestades av den fräna doften av bränt kött. Brännjärnet hade tryckts mot hans nacke och det togs inte bort. Smärtan tilltog allt mer tills den var helt outhärdlig.
“Jag talar, jag berättar allt ni vill veta om Nostredamus profetia” vrålade Abdullah Hussein på bruten reikspiel.

Tio minuter senare var Ferenc von Alptraum utom sig av glädje. Han vankade euforiskt av och an i källaren. Vad Abdullah Hussein hade berättat kunde inte ens överträffa hans vildaste drömmar. Linda Therese von Mohr hade lämnat ytterligare en hemlighet efter sig. En hemlighet som en gång för alltid skulle krossa familjen von Apltraums maktambitioner. Men motivet…det hade Ferenc aldrig kunnat drömma om. Med ett leende på läpparna öppnade han den finaste vinflaska han hade i sin ägo. Han hällde upp vinet i stora magnifika kristallglas och skålade med vännen Kristian Ascbeck och älskarinnan Fausta von Herzog. De skålade i det dunkla källarrummet som var förpestat av doften av bränt människokött.

“För Marlenes och familjen von Alptraums undergång” utropade Ferenc.
“Mina vänner” fortsatte Ferenc. “Låt oss imorgon färdas till The Old von Alptraum Mansion och låt oss hoppas att vi upptäcker Linda Theres undangömda mästervärk. Ett mästervärk som Ruben von Mohr, Werner Lankdorf och deras vänner inte upptäckte. Sedan ska vi åka till Streissen och invänta konklaven. Och väl där ska jag en gång för alla krossa min förbannade mor och med henne ska hela familjen von Alptraum stiga ned i smutsen”.

Ferenc samlade sina tankar. Werner Lankdorf hade inte kunnat tyda profetian, han hade inte lyckats knäcka Nostredamus profetia. Inte ännu i alla fall. Flera dagar hade passerat sedan Ferenc bett Werner om hjälp. Och när Werner inte återkommit med ett svar hade Ferenc chansat vilt. Han hade med hjälp av Fausta von Herzog lurat Abdullah Hussein att komma på ett möte med löfte om ockult informationsutbyte. Kristian Ascbeck hade sedan gömt sig i Ferenc stadshus och använt all sin tankekraft för att suga i sig arabens livsenergi. Araben hade svimmat och sedan hade de tagit honom till den mörka källaren där ingen kunde höra hans plågade skrik när de torterade honom. Och den hemlighet han avslöjat om profetian var rena drömmen i Ferenc öron. Men skulle han och Kristian klara av de mentala prövningar som väntade i The Old von Alptraum Mansion? Den perverterade fienden var stark och det som väntade skulle kunna driva dem rakt ned i Satin Tronens mörkaste och mest dekadenta avgrund. Men risken var värt det. Om de fann Linda Therese von Mohrs hemlighet skulle de kunna krossa Marlene och familjen von Alptraum för alltid. Men vad skulle de göra med Werner Lankdorf om han också lyckades tyda profetian? Werner snokade ju tillsammans med Ruben von Mohr i saker som inte var deras ensak. De hade besökt the Old Von Alptraum Mansion, det hade ju Kristian Ascbeck själv bevittnat. Skulle de även behöva röja Werner ur vägen? Och Ruben von Mohr var ju inte heller att lita på. Han var förblindad av kärleken till Clothilde. Ferenc funderade, han och Kristian behövde när de kom åter från The Old von Alptraum ha ett möte med Friedrich von Kaufman och Curd Weiss. Ett möte som skulle avgöra Werners öde. Sedan skulle han resa till Streissen med Fausta och Kristian. Och Abdullah Hussein skulle följa med som deras “gäst”. Arabens enorma ockulta kunskaper skulle med all säkerhet komma till väldigt bra användning i Streissen.

Ferenc von Alptraum tittade på Kristian och Fausta. Han log brett och lutade sedan sitt huvud bakåt och bräkte som en get.

Ruben kom ut på den stenlagda gatan. Det var hett och solgasset mot dom ljusa stenarna var bländande. Han stängde porten i muren som ledde till trädgården, för sista gången.

Han blev stående vänd mot porten med en hand vilande på muren som stöd. Han hängde med huvudet. Hatten hade han i den andra handen. Det var tungt att andas när hela hans inre knöt sig.
Den vita skjortan klibbade. Dom blankpolerade pistolerna i sina hölster över bröstet tyngde honom i hans skuld. Det var en annan gåva från Selena. Men dom skulle bara göra sitt smutsiga arbete en gång till.

Han hade hoppats vakna upp ur den här mardrömmen. Vad hade han väntat sig då? Trodde han att han kunde svära sig fri från mord inför Verena? Nej, det hade han inte ens trott när han gjorde det men han hade ändå antagit Selenas erbjudande mot bättre vetande. Erbjudande? Nej, det var en moders innerliga bön för sin son som gav genklang i Ruben. Alla andra tankar på moral, sanning, försiktighet, klokhet, intriger och konsekvenser för andra försvann. Han hade gått med på att vara hennes bödel redan innan hon hade erbjudit honom att lösa hans skuld till Aver Bank. Han visste innerst inne att det skulle svärta honom för alltid och göra att även om han fick Clothilde så skulle en sådan handling skapa skuggor i deras liv. Och ändå hade han gjort det.
Nu såg han allt i ett annat ljus. Eftertankens kranka blekhet. Varför skulle han gå med på något så dumt? Inte hade han något att tjäna på det. Tvärtom, von Kusch var i Black Hoods ficka. Låt Black Hood ta den stöten. Det tjänade Ruben på om något. Det visste Ruben men trots det gjorde han det.
Han tänkte till och med där, i den stunden, att det var en fälla för att snärja honom. Var det så att Werner var med på det hela? Ruben hade sina misstankar om Heidi och vad var det då som sa att Werner inte var i lag med Black Hood han också? Och dom andras grävande, framförallt Ingvald. Ingvald kanske var i Black Hoods sold. Men nej, Ruben viftade bort den tanken. Black Hood hade inte velat att Ruben stoppades. Eller, Ingvalds jobb var kanske att få Clothilde att distansera sig från Ruben. Nej, Ruben kunde inte tro det heller. Ingvald var en skrämmande och nådelös krigare men trots det helt öppen som en bok. Black Hood skulle inte kunna styra Ingvald på det viset. Det hela var Rubens fel. Vem vet, dom kanske trodde att Ruben var i maskopi med Black Hood. Det hade dom säkert all rätt att tro. Han borde ha berättat för dom. Då hade dom hjälpt Ruben och Werner. Men nu spelade inget av det där någon roll längre. Clothilde ville inte veta av honom längre. Hon var hans stora kärlek, hans mål för all hans strävan. Nu hade han ingenting. Hans liv var förverkat.

Han tog ett steg från muren och satte på sig hatten. Sen började han gå. Staden var vacker i den nedgående solens ljus. Han gick över Plenzerplatz. Det var folk vid templen och på marknaden. En vagn lastades med vattentunnor för transport ner till hamnen. Han tog trapporna ner till Weawers District. Snart var han på Friedrichhafen Platz. En gycklare framförde ett nummer där han plockade fram eld ur baken och det fick en skara barn att skratta så dom låg på marken och vred sig. Ruben kunde inte låta bli att le men sen kom tårar till hans ögon.
Via mörka och kvava gränder tog han sig till Todt Platz och vidare mot Aver. Han vandrade ut på Weawers Brücke och stannade mitt på det väldiga spannet över Aver. Där nere strömmade floden, bred och glittrande. En och annan person passerade förbi honom på sin färd över bron. Han gav dom ingen notis.

Han stod och tittade länge på vattnet. Låt floden ta honom. Omfamna honom i sitt mörka djup. Få honom att glömma. Ta mig med på din resa till havet, Aver du sköna! Solen sjönk och blev röd och han stod där fortfarande. Nu gick det många minuter utan att någon gick över bron. Ruben drog upp en pistol och laddade den. Han såg på den. Var det här en ynkryggs utväg? Den lätta lösningen? Han fick inget svar. Han kände bara förtvivlan.
Så spände han hanen och höjde pistolen till tinningen. Han hade bara att trycka av. Solens sista strålar badade fasaderna och brofundamenten i rött. Vattnet var bara mörkt. Då var det en tanke som kom upp i Rubens medvetande, en enda. Ett namn. Oskar von Hertwig. Just det, Ruben hade lovat sin gamle vän mark. En egendom för en adelsman i exil så han kunde slå sig ner i Averland. Och Ruben var en man av sitt ord. Sen dök det upp ett till namn. Diehl von Ritterbach. Ruben hade lovat honom en återkomst till Averheim i triumf. Han kunde inte överge honom efter dom extrema åtgärder han hade tagit. Det tredje namnet var Werner. Werner hade räddat livet på honom med risk för sin egen själ och nu var dom så att säga i samma båt. Ruben sänkte pistolen. Han hade bestämt sig. Han skulle fullfölja det här till slutet, vad det än månde vara.
Nu skulle han gå till sin far. Nu visste han till slut vad han skulle säga till honom. Men först, bara några ärenden. Tiden var knapp. Kometen hade visat sig. Slutet var här.

“Ruben Ulfman von Mohr och hans vänner var väldigt övertygande. Jag är glad att jag lyssnade på hans argument och inte öppnade eld. Senare har kapten Baerfaust bekräftat och sagt att jag gjorde det rätta när jag inte öppnade eld mot pöbeln”
Zacharias Kneider

“Jag är glad över Ruben Ulfman von Mohrs kloka ord. Vi riskerade en slakt och en massaker som Averheim aldrig skulle kunna hämta sig från”
Hans von Leitdorf

“Jag minns knappt vad som hände. Bara att jag argumenterade med skitstöveln Ruben von Mohr och hans vänner. Mitt minne är dock dimmigt”
Bartol von Ogdeburg

“Vilken kväll. Jag var inte vid mina sinnes fulla bruk. Röken från bomben i Averheim påverkade min hjärna och mina handlingar. Men jag minns en intensiv debatt med Ruben von Mohr. Han hade även en vacker och förtjusande rödhårig kvinna med sig vars leende jag aldrig kommer att glömma. De vita toppiga brösten med fräknar. Det röda silkeslena håret och de förtrollande gröna ögonen. Jag kommer inte längre ihåg vad vi argumenterade om. Mina tankar var fokuserade på den rödhåriga kvinnan. Jag hoppas jag får se henne igen. Men jag minns även att Ruben hade ytterligare en person på sin sida, en man som var jobbig som bara fan. Mannen pratade som en dorfer och det var först en halvtimme senare, när jag såg honom igen som jag förstod att dorfern var den förbannade Gabriel Sachs. Jag drog då min pistol och sköt mot honom. Ett skott träffade svinet i axeln och blodet flödade. Skitstöveln lyckades dock gömma sig, i röken från bomben, inne på Averburgs borggård. Men nästa gång ska jag se till att dorfern dör. Gabriel Ska dö en gång för alla”
Mattias von Grünwald

“Så här i efterhand inser jag att Ruben hade rätt. Men det kommer jag naturligtvis aldrig att erkänna. Hade vi öppnat eld mot pöbeln skulle familjen von Alptraum aldrig kunnat få Elector Count titeln”
Marlene von Alptraum

“Jag är nöjd med att ha övertalat Friedrich von Kaufman att förlåta Ruben von Mohr och återinsätta honom som ambassadör. Han kommer att vara till stor nytta i spelet som ska komma”
Curd Weiss

“Folket har segrat. Vi har tvingat de rika att förse hamnen och der Faust Quarter med färskt vatten. Bryter de sin del av avtalet kommer vi att bränna Plenzerplatz till marken och vi kommer att hänga Ruben von Mohr först av dem alla”
Boris Lönnermann

“En katastrof för The Black Hood. Planerna var så nära att lyckas men den där Ruben von Mohr förstörde allt med sina ord. Den rödhåriga kvinnan vid hans sida kändes väldigt bekant, var har jag sett henne förut?”
Bengt “The Knife”

“Aldrig att jag ser der Fleischer i ögonen igen. Den mannen är fan i mig det mest skräckinjagande jag sett”
Stanislav Schüssel

“Först den dansande mannen i svart. Sedan Sigmars komet på himlen. Der Untergang, The End Times, är här. Botning syndare, botning i Sigmars namn”
Rune Steen

“Friedrich von Kaufman och Curd Weiss är mer farliga motståndare än jag räknat med. Kylan i Curd Weiss ögon och det beräknande uppträdandet. Vem är han egentligen?”
Adele Ketzenblum

“Werner Lankdorf bröt vårt avtal efter bara några timmar. Han kunde inte hålla tyst och vara diskret som vi kommit överens om. Åtgärder måste vidtas. Werner måste få Giselbert Kuhn att försvinna”
Niccolo Machiavelli

“Ett gäng galningar förföljde mig. Jag glömmer aldrig hur den fula och fasansfulla besten flåsade i min nacke. Tror aldrig jag har sett en person så ful och motbjudande. Som tur var vände han dock om när ryttarna anlände. När jag efter en halvtimme återvände till platsen såg jag bara blodspår. Inga kroppar fanns kvar, bara några herrelösa hästar”
Gertie

“Jag trodde jag kände Ruben. Han har alltid varit förtjust i mig och behandlat mig väl och med värdighet. När han för några månader sedan friade till mig blev jag smickrad och jag kan erkänna att jag inte var helt ointresserad även om jag på inrådan av Marlene tackade nej. Men den Ruben jag såg idag var en helt annan person än den unga man jag lärt känna. Han ljög och betedde sig märkligt. När jag sedan konfronterade honom avslöjade han till sist det fruktansvärda. Han hade mördat Selena von Kusch med sina bara händer. Han sa att det var Selenas önskan. Sedan följde en osammanhängande sörja av ord och undanflykter. Till och med hans egna vänner med Ingvald Reise i spetsen tog avstånd från hans handlingar. Jag har gråtit hela dagen för att den man som jag såg som god och älskvärd visat sig vara en simpel, kallblodig mördare och lögnare. Jag har dock lovat Ruben att bevara hans mörka hemlighet som tack för den tjänst han gjorde mot familjen von Alptraum när han brände tavlan från The Old von Alptraum Mansion”
Clothilde von Alptraum

“Jochen Krupp är död. Selena von Kusch är också död. Båda skjutna i huvudet av banditer. Von Mohrs män tog ingen av banditerna levande. Vi har ingen information och inget spår efter vilka banditerna var. En bedrövlig expedition och ett misslyckat uppdrag av ambassadör von Mohr”
Curd Weiss

“Vilka vändningar och överraskningar i den här märkliga historien med Selena von Kusch”
Giselbert Kuhn

Diligensen från Averheim hinner bara åka några hundra meter då Wera hör något som låter som en hornstöt bakom sig. När hon vänder sig om ser hon Gertie blåsa i ett något slags jakthorn.
”Varför blåser hon i ett horn? För att varsko andra att vi kommer såklart!” Wera ropar till Krupp:
”Vänd vagnen!”
Krupp vänder vagnen och de rullar tillbaka till platsen där trädet låg över vägen. När Gertie ser att de åker tillbaka mot henne flyr hon iväg bakom den höga häcken. Hon blir jagad av både Ingvald och Gabriel som snabbt hoppade ut ur vagnen när den stannade.
Ingvald och Gabriel har precis försvunnit bakom den höga häcken då Wera ser sex ryttare som kommer emot dem längst vägen. Ryttarna kommer galopperandes tre i bredd, alla är klädda i läderrustning och har armborst eller pistoler i händerna.
Wera vrålar till de andra:
”Ryttare kommer! Vi blir anfallna! De kommer bakom oss!” Hon lägger sig sedan till rätta bakom en lår på vagnstaket och siktar in sig med armborstet.
”Kom bara lite närmare era kräk, så ska ni få känna på ett armborstlod.” Men Wera försöker bara peppa sig själv: ”Sex ryttare! Med skjutvapen. Till häst. Det här känns inte bra. Här gäller det att träffa med varje skott om vi ska komma levande ur det här.”
Wera siktar in sig på ryttaren i mitten av den främre raden. Hon kramar avtryckaren och ser med tillfredställelse att hon träffar. Hon laddar snabbt om medan ett armbortlod från banditerna träffar låren framför henne.
När hon lyfter blicken igen ser hon att banditerna är nära vagnen nu men för ryttaren i mitten tar anfallet slut då Wera träffar honom med sitt andra skott och han faller av hästen.
Så är ryttarna framme vid vagnen. Tre banditer rider runt vagnen till vänster om Wera och de två andra rider runt till höger om henne.
En av ryttarna till vänster om Wera rycker plötsligt till när en blixt från ingenstans träffar honom med ett sprakande läte. ”Måste vara Werners verk.” Hon slås sedan av att magikern blivit starkare. ”När vi först träffades skickade han en mycket mindre projektil mot Fritz.”
Luften fylls av rop och pistolskott. Wera förväntar sig bli beskjuten där hon ligger på taket till vagnen men till sin förvåning får hon inget skott på sig. Sedan blir hon varse om varför; ryttarna siktar in sig på deras kusk – Jochen Krupp. Wera ser hur Jochen träffas av skott från både pistol och armborst och faller av kuskbocken med ett lod utstickandes från bakhuvudet.
”Helvete. En av oss redan nedgjord. Hur ska vi nu överleva detta?”
Hennes tankar avbryts av ett vrål från häcken vid sidan av vägen. Ut på vägen stormar Ingvald ”Der Fleischer” Reise svingandes sin zweihänder. Ryttaren närmast Ingvald som träffades av Werners blixt hinner inte ens reagera på vad som händer innan tvåhandssvärdet träffar honom i magen och han faller död av hästen. Efter Ingvald kommer också Gabriel rusande runt häcken.
”Ett lika!” Wera skickar ett lod mot ryttaren närmast henne. När hon kastar en blick bakom sig får hon se att Ingvald fortsätter svinga sitt stora svärd mot nästa bandit samtidigt som han fortfarande rör sig framåt. Der Fleischer lyfter bokstavligen både ryttare och häst innan bandit nummer 2 far i backen. Blixtsnabbt kommer Ingvalds hugg genom den fallnes mage och banditen blir stilla. ”2 – 1 till oss! Heja Ingvald!”

Men Ingvald är långt ifrån klar utan fortsätter sin framfart mot den tredje ryttaren. Under tiden har Ruben klättrat upp på vagnstaket med Wera. Plötsligt riktar han pistolen mot Selenas kropp och skjuter liket i huvudet. Handlingen får alla att hoppa till och Wera förbannar tyst adelsmannen: ”Varför var det nödvändigt att göra det precis nu, mitt i striden? Skjut mot banditerna istället!”
På grund av det störande momentet missar Wera med sitt nästa skott men turligt nog verkar också stråtrövarna ha problem med att träffa sina mål. Hon ser att de nu riktar in sig på Ingvald vars svärd är rött av blod.
Men inget kan stoppa Ingvald. Han nedgör banditerna likt en bonde som slår ner sina grödor med sin lie. Det stora svärdet åker runt i vida cirklar och varje gång det träffar faller en bandit. Werner försöker stoppa upp Der Fleischers bärsärkagång:
”Vi behöver ta en levande!”
Ropet är förgäves. När den femte stråtrövaren faller när zweihändern nästan delar honom på mitten försöker den siste ryttaren fly men faller efter ett par steg med Weras armborstlod i ryggen.

Nu när alla banditerna är döda börjar Wera inspektera kropparna. Samtliga av de fallnas pistoler har ett emblem i form av en ledsen sol – Ingvald känner igen emblemet som stadsvaktens. Ingen i sällskapet känner dock igen någon av de döda stråtrövarna. En av de döda har en nyckel runt halsen vilken Wera tar beslag på. Gänget lägger nu liken på vagnstaket och tar med sig alla kropparna till Averheim.
När de anländer till Averheim tar de döda banditerna till Morrs trädgård utanför den södra stadsmuren innan de åker in i staden och till Red Arrow Coaches. När de kommer fram hoppar alla ur vagnen utom Ruben som fortsätter till von Alptraums stadshus för att släppa av Clothilde och hennes livvakt.
Wera och Gabriel går till Rubens hus. Där klär Wera ut sig till Diethild igen och klär ut Gabriel till sjömannen Jonathan Brückner. Paret går sedan till vaktstationen i Weavers District för att kolla upp med Kapten Baerfaust om banditerna tillhört stadsvakten.
När de kommer fram till vaktstationen blir duon först stoppade av den vakthavande på stationen men blir visade till Baerfaust efter att Wera bett vakten att hälsa från kaptenens informatör från Gardenpartyt.
En trött och sliten Baerfaust blir uppdaterad över vad som hände längst vägen mot Grensstadt och att stråtrövarna hade stadsvaktens vapen. Wera följer Selena von Kusch önskan och säger till kaptenen att grevinnan föll för ett vådaskott. Kaptenen erkänner att vapen försvunnit från garnisonen samt att flera vakter har slutat då de inte fått betalt.

När Wera och Gabriel går så tillbaka till von Mohrs hus och strax efter dem infinner sig även Ingvald, Ruben och Werner. De två senare är väldigt nedslagna och deppade då de båda blivit utskällda över vad som hänt de har även blivit anklagade att ha brutit ett förtroende. Werner berättar att de blivit ålagda att döda Gisselbert Kuhn då denne har sett och hört vad som hänt och inte går att lita på.
Nu startar en livlig diskussion över vad de skall göra härnäst.
Den pågår dock bara en kort stund innan Ruben ber dem alla att lämna honom ifred då han inte mår bra. Wera föreslår att de går till The Golden Spool med argumentet att det är ett bra värdshus. Werner och Ingvald går med på att följa med och trion beger sig till Weavers District.

På morgonen följer alla utom Ruben med till Ingvalds templarceremoni. Ruben går till Journeys End och ser på förberedelserna inför avfärden tillsammans med Curd Weiss. Alla samlas, inklusive Clothilde och hennes livvakt Giselbert Kuhn. Selena von Kusch kommer. Hon ser riktigt dålig ut. Ruben säger att hon ska vara med. Alla kommer med invändningar och Ruben improviserar någon dålig ursäkt. Weiss är inte glad för detta och pressar Ruben att han vet att de var i Old von Alptraum Mansion. Till slut ger de sig av. De reser genom södra stadsporten där von Leitdorfs trupper fortfarande står. Det är varmt men lugnt i den tidiga timman. Efter en stund måste Selena stanna och gå ur och kräkas. Ingvald, Wera och Gabriel fattar misstanke och börjar förhöra Selena. Först måste Ruben och Werner få henne bort från dem och sen måste Ruben övertyga Clothilde om att det inte är någon fara. Han kommer på en bättre historia den här gången. Han säger att han var orolig för anklagelserna Marlene och Leonora kom med angående honom och Brecht och att han då tyckte det var bra om någon som Selena var med som ju på samma möte hade uttryckt att hon var besviken på Rubens uppförande. Att därigenom ha med en neutral part på den här resan. Clothilde verkar lugnad av förklaringen och släpper det hela. Wera och Ingvald är däremot fortfarande misstänksamma och Wera är inte alls glad.

De fortsätter resan och kommer ut på fälten på vägen mot Heideck. Gårdarna är färre och det är kullar med skogsdungar här och var. Werner signalerar till Ruben att Selena mår så dåligt att det måste ske nu. Ruben hoppas på ett överfall snart men det kommer inte. De stannar igen och går av vagnen. Selena och Werner övertygar Ruben om att ta henne avsides och strypa henne. Ruben brottas med problemet och ser ingen utväg. Han vet framförallt inte hur han ska få Ingvald oklanderligt ut ur det hela. Det ser väl inte bra ut om han som just är insvuren som templar misslyckas i sin plikt? De går avsides. Selena tar sig upp för en kulle med sina sista krafter. Werner ser en ryttare som sakta rider förbi vagnen där nere. Han ser också att Gabriel är på väg upp. Selena och Werner tar ett rörande avsked men Ruben varken hör eller ser något. Det är nu det ska ske. Varför blev det så smutsigt plötsligt? Känslan han hade igår är helt borta. Werner håller i Selena och Ruben trycker något klädesplagg över hennes ansikte. Det tar lång tid. Hon vrider på sig och fäktar. Just när de lyckats få kontroll på Selena kommer Gabriel upp på krönet och ser hur de håller på att strypa henne. Han blir chockad men behåller fattningen. Selena ligger livlös. Werner och Gabriel hjälps åt med Selena och Ruben hastar i förväg för att bringa nyheten till de andra.
Under tiden har Ingvald haft ett långt samtal med Clothilde om tecknen på post traumatisk stress och övertygat henne om att det är något skumt som pågår. Hon ställer Ruben mot väggen och han berättar till slut allt. Clothilde börjar gråta:
”-Detta trodde jag aldrig om dig Ruben.” Hon tar en pistol och sätter den i handen på Ruben och säger argt ”-Uppfyll i alla fall kvinnans önskan om att bli skjuten! För den tjänst du har gjort von Alptraum så kommer jag inte att säga något om det här men vi är färdiga med varann!” Så går hon. Ruben är totalt förkrossad av Clothildes ord och inser, som om det var en mardröm, hur fel han handlat.
De lastar upp Selenas kropp på vagnen och drar vidare. Plötsligt är vägen spärrad av ett nedfallet träd. En flicka i närheten går och samlar nedfallen frukt. De talar med henne men hon är undanglidande. Så ger hon en signal. De är utsatta för ett bakhåll. Sex ryttare närmar sig snabbt. Det ser illa ut men Ingvald kommer och slaktar ner alla ryttarna och Wera skjuter några. Föraren, Krupp, blir skjuten. Ruben och Wera sitter på taket och skjuter. Ruben passar på att sätta en kula i Selenas huvud. Wera hoppar till och blänger på Ruben. Sen ropar Ruben och Werner till Ingvald att spara någon levande men han går inte att stoppa. Inte får de tag i flickan heller som springer därifrån. De reser tillbaka med alla liken staplade på vagnen. Det gnager i Ruben att Giselbert Kuhn har varit vittne till alltihop. Sitter han och småler lite? Ruben pikar honom om att han vet om att han är spion åt von Griffonstein. Då säger Clothilde till Ruben på skarpen att nu får det vara nog. Ruben är tyst. Expeditionen blev helt misslyckad och drog dessutom på sig Selenas och Krupps död. Banditernas kroppar lastas av vid Morrs trädgård. De identifieras av Baerfaust. Selenas kropp transporteras till hennes hus. När de har kommit fram sitter Ruben på vagnen vid Jouneys End och kan inget göra. Curd Weiss är arg. Machiavelli är arg. Ruben går hem. De har ett möte och det blir mycket tjafsande och anklagelser.

Wera vaknar utvilad i en riktigt bekväm säng hemma hos Ruben Ulfman von Mohr. Hon upptäcker till sin glädje att febern från igår är borta. Hon kliver upp och tillsammans med de andra äter hon en stadig frukost innan hon går till The Golden Spool för att hämta sina tillhörigheter. När hon kommer till sitt rum på värdshuset träffar hon där familjen Loamdelve.
”God morgon på er. Hoppas ni alla mår bra. Gick det bra att sälja juvelerna, Waldemarius?”
”Jo, då. Alldeles utmärkt.” Halflingen ser nöjd ut. ”Nu har vi pengar nog för att mor och kan ta sig till Streissen med nästa diligens.”
”Roligt att höra. Jag räknar också med du fick mycket mer än vad resan kostar och jag vill gärna ha min andel.” svarar Wera.
”Naturligtvis” svarar Loamdelve och ger henne en välfylld börs. ”Varsågod, 150 silver.”
”YES! Ranald vare prisad!” Wera tar emot börsen med ett leende.
”När åker ni?” Frågan ställer hon till Äppfelbert och Blümchen.
”Med första diligensen mitt på dagen. Stort tack för din hjälp. Om du någon gång kommer till Streissen och behöver tak över huvudet så kom och besök oss.” Wera får en adress till Loamdelves släktingar i Streissen.
Det är en nöjd Wera som nu går med sina ägodelar tillbaka till sitt rum hos von Mohr. Väl framme gömmer hon undan 100 silvermynt innan hon byter om till sina betjäntkläder. Wera följer sedan med en lätt nervös Ingvald till Selena von Kusch hem för att närvara när den store mannen blir dubbad till riddare.
Ingvald berättade för hela sällskapet häromdagen att han skall få uppnå sitt stora mål – att bli Riddare av Myrmidia. Dubbningen skall ske av Selena von Kusch och Viktor von Steiner hemma hos von Kusch. Wera lovade då att hon skulle följa med.
Det är många som samlats för att se Ingvald Reise dubbas till Knight of the Blazing Sun som är Myrmidias största orden. Wera slås dock av synen att Selena von Kusch ser nedstämd och sorgsen ut trots den uppsluppna stämningen. Selena lyckas i alla fall se glad ut när Ingvald står på knä framför henne och von Steiner och blir dubbad riddare. När Ingvald blivit riddare får han av von Steiner en skinande blank rustning och en sköld med emblem i form av en stor sol. Han får också en lans och en stridshäst med harnesk. Wera har aldrig sett Ingvald se så stolt och lycklig ut. Hela mannen verkar ha blivit en halv decimeter längre när han står där efter ceremonin och blir gratulerad av alla åhörare.

Wera och Ingvald beger sig sedan tillbaka till von Mohr hus. Wera går nu till sitt rum och tar på sig sin läderrustning och hon samlar noggrant ihop sitt röda hår under den medföljande läderhuvan.
”Bäst att inte ta några risker. För många fiender i staden och håret sticker ut för mycket.”
Avslutningsvis stoppar Wera på sig båda knivarna, slungan och till sist tar hon med sig armborstet och ett koger med lod.
”Jag börjar ha på mig denna mundering allt oftare på senare tid. Hoppas bara att vi slipper strid.”
Wera går så ner till de andra för att de sedan tillsammans går i samlad tropp till The Red Arrow Coaches där diligensen som de skall åka med redan står och väntar. På kuskbocken sitter en väderbiten och bister man klädd i en svart rock och med ett gevär liggande över knät. Mannen utbyter en kort nick med Ingvald. Så kommer Clothilde von Alptraum fram till vagnen. Med sig har hon en stor mörkhårig man med stenansikte, klädd i rustning och med ett långsvärd vid höften. Det är hennes livvakt Gisselbert Kuhn. Selena von Kusch dyker upp strax därefter följd av Curd Weiss. Det slår Wera att von Kusch kommer utan sina tileanska livvakter.
”Men, varför kommer hon ensam? Har ingen berättat vad resans syfte är?” Wera känner en olustig känsla komma krypande. Att Selena ser än mer gråtfärdig ut än under gårdagen gör inte olustkänslan mindre.
Alla resenärer presenterar sig för varandra och Wera utger sig igen för att vara en tjänare. Hon lägger märke till att Clothilde reagerar på att von Kusch skall med.
Curd Weiss gör sedan ett stort spektakel över den förestående resan med Red Arrow Coaches till Grensstadt med så prominenta gäster.
När Weiss är klar sätter sig alla i vagnen utom Wera som sätter sig med den bistre mannen på kuskbocken. Hon vet nu att han heter Jochen Krupp och verkar vara en tystlåten men inte ovänlig man. Krupp sätter vagnen i rullning och låter passagerarna åka några varv runt Plenzerplatz innan han styr hästarna från torget för att kort därefter åka ut genom den södra stadsporten.
När de passerat ut genom porten ser de alla att Leitdorfs armé fortfarande är kamperad utanför tillsammans med Knight of Sigmars Blood.
”Det verkar inte som att Hans von Leitdorf anser att faran är över.”

Vagnen rullar nu på den södra vägen mot Grensstadt under en obarmhärtigt varm sol. De passerar de stora fälten med nysådda grödor som ligger i anslutning till staden. Efter fälten passerar de betesmarkerna för Averheims berömda boskap. Wera frågar Krupp med ett leende på läpparna:
”Så, Herr Krupp. Hur är upplägget gällande denna resa?”
”Mina order är att följa vägen mot Grensstadt under 3 till 4 timmar och invänta ett överfall eller ett annat försök att ta beslag på vagnen” svarar en mer talför Krupp.
”Okej. Så Weiss och von Kaufman förväntar sig ett överfall eller dylikt. Varför då utsätta Clothilde för risken? Vill de att något skall hända henne? Och varför har von Kusch åkt utan sina livvakter?”
När de rest i cirka en halvtimme hör Wera Ruben ropa inifrån vagnen att de behöver stanna. När Kropp stannat ekipaget staplar Selena von Kusch ut, stödd av Ruben, och spyr i diket vid vägen. Wera upptäcker att grevinnan gråter och ser skräckslagen ut.
”Vad är detta? Vad har hänt? Någonting är riktigt fel. Är grevinnan sjuk?”
Wera hör att Clothilde luftar samma tankar men hennes fundering blir bortviftad av Ruben och Werner med att Grevinnan von Kusch bara är åksjuk.
”Blir du skräckslagen av att vara åksjuk?” Wera olustkänsla växer än mer.
Resan fortsätter. Landskapet ändrar sig till att bestå av små bondgårdar som ligger intill vägen. De passerar även små byar men efter ytterligare en timme ropar Ruben igen att de skall stanna. Kropp stannar vagnen och Ruben och Werner hjälper en skakande Selena till en skugga under ett stort träd intill vägen. Wera hoppar ner från kuskbocken och samtidigt med Ingvald går hon fram för att se hur det står till med von Kusch men grevinnan ber dem då att gå tillbaka till vagnen. Wera kliver tillbaka upp på kuskbocken och Ingvald går in i vagnen. I vagnens dörr ser Wera att Clothilde von Alptraum tittar med oroliga ögon på von Kusch.
Werner och Ruben växlar tyst några ord med Selena varvid trion går iväg över en kulle och försvinner utom synhåll. Wera hör hur det diskuteras i vagnen men hennes uppmärksamhet riktas nu mot en ensam, manlig ryttare som kommer ridande på vägen norrifrån. Ryttaren är klädd i arméliknande byxor samt skjorta. Ryttaren saktar in när han kommer närmare och när denne passerar vagnen stannar denna till och tittar in i vagnen. Innan Wera hinner fråga något nickar ryttaren mot henne och fortsätter rida söderut.

Nu tappar Clothilde von Alptraum tålamodet och bestämmer sig för att se vad det är som händer. När Wera kommer ner från kuskbocken ser hon att Gabriel saknas. De återstående passagerarna hinner dock inte gå långt från vagnen då de möter Ruben som kommer bärandes med Selena von Kusch kropp. Werner och Gabriel syns inte till.
Nu utbrister det en livlig diskussion där Clothilde, Ingvald och Wera börjar pumpa Ruben gällande information över vad som hänt och varför Selena von Kusch var med på resan. Efter ett tag resignerar adelsmannen och berättar bakgrunden och orsaken till Selenas deltagande på denna resa:
”För ett antal år sedan avslöjades en kättersk kult i Bögenhafen av ett gäng äventyrare. Kulten var tillägnad kaosguden Tzeentch och hette The Purple Hand. Den högste ledaren av kulten – den så kallade Magister Magistrat – flydde staden och kom så till Averheim. Ruben vet idag att det är Lena Steinhäger. The Purple Hand är i maskopi med Black Hood men är inte nöjd med samarbetet. Kulten hade en plan över att de skulle frammana en demon som skulle besitta von Kusch för att sedan döda The Black Hood. Oturligt för Purple Hand så höll Selena emot demonen och vägrade utföra mordet men hon kände innan resan med diligensen att hon inte längre orkade inte stå emot demonen. Selena bad därför Ruben och Werner att de skulle ta med henne på denna resa och anordna hennes död så att det såg ut som att hon blev skjuten under ett banditöverfall. Detta för att inte hennes son Wilhelm skulle bli drabbad av någon skandal då han är en av pretendenterna till Elector Count. Men när det blev dags att utföra det Selena bad om kunde varken jag eller Werner utföra hennes önskan utan jag ströp henne istället.”
Under tiden som Ruben pratar dyker Werner upp tätt följd av Gabriel som smög sig iväg efter Werner och Ruben när de försvann med Selena över kullen.
Wera ser på deras sammanbitna miner att det varit en stor diskussion dem emellan. Clothilde gråter när Ruben avslutat sin berättelse och går fram till Ruben. Hon tar fram hans pistol och sätter den i hans hand:
”Var nu en sann vän och adelsman och uppfyll Selenas önskning.”
Ruben vägrar dock och det gör även Werner.

Stämningen är mycket kylig när sällskapet går tillbaka och sätter sig i vagnen. Selenas kropp läggs upp på taket och Wera sätter sig bredvid Jochen Krupp med en fråga:
”Har någonting hänt här?”
”Inget förutom att ryttaren som passerade oss tidigare kom ridandes tillbaka för några minuter sedan.”
”Hmm. Det verkar skumt. Vem förutom någon med skumma avsikter skulle rida ikapp en vagn, titta in i den och sedan rida tillbaka?”
Hon luftar sina tankar med de andra i vagnen och lägger sig sedan med laddat armborst på taket mellan lådor och Selena von Kusch kropp.
Efter att de åkt i en halvtimme stannar Krupp vagnen. De har kommit till en sträcka av vägen som kantas av en höga och täta häckar på båda sidorna av vägen. Där häckarna slutar ligger det ett träd tvärs över vägen. Vid trädets ena ende står det en kvinna klädd i bondekläder. Hela sällskapet blir på sin vakt. Då de inte ser något annat än trädet och kvinnan går Ruben, Ingvald och Gabriel ut ur vagnen och kollar upp trädet och kvinnan. Trion får reda på att hon heter Gertie och bor alldeles i närheten. De ser också att trädet är nedhugget. Wera håller under tiden utkik längst vägen för att upptäcka eventuella överfall men inget händer. Kvinnan bedyrar sin oskuld varefter Gabriel, Ruben och Ingvald lyfter bort stammen från vägen. De sätter sig alla till rätta igen och fortsätter färden mot Averheim.

Werner och Ruben bestämmer sig för att berätta för Gabriel, han har ändå sett vad som hände med Grevinnan von Kusch. När dom berättat för Gabriel, så ser han mest förbryllad och snopen ut. “Vad fan hade han förväntat sig att vi skulle göra med Grevinnan von Kusch” tänkte Werner. Dom bestämmer att dom ska ta med kroppen tillbaka till diligensen, men Werner vill sitta kvar själv med Grevinnan Selena von Kusch ett tag.

Ruben och Gabriel går tillbaka mot diligensen för att hämta hjälp med Grevinnan von Kusch kropp. Werner sätter sig på knä, han tar Selena von Kusch kropp i sin famn.
“Jag ber så mycket om förlåtelse för det jag gjort mot dig, trodde inte att sorgen och besvikelsen skulle kännas så kraftfull när jag visste att detta var din önskan. Detta dåd kommer jag att måsta bära med mig resten av livet, det måste vara ett av mitt livs värsta stunder” säger Werner pratandes för sig själv.

Strax efter kommer Gabriel och Ingvald för att hämta kroppen, Ruben är inte med. När dom kommer tillbaka till diligensen kan Werner känna av den spända stämningen som råder. När Werner kommer fram till diligensen kan han se hur Clothilde von Alptraum just läxat upp Ruben. När dom får syn på Werner blir det tyst. Ruben tittar på Werner med en uppgiven och tom blick “Werner jag har berättat allting, alla var på mig hela tiden”.
“Ni borde ha berättat för oss vad ni tänkte göra” säger Ingvald.
“Vi lovade Selena von Kusch, det var ett förtroende vi gav henne. Men det förtroende kunde vi inte hålla. Har aldrig sett er så jäkla misstänksamma tidigare, vad fan trodde ni vi skulle göra med henne egentligen? Vi har följt med er på saker utan att veta allting, men vi har aldrig gjort något dylikt” säger Werner och Ruben i kör.
“Så går det om man inte är ärlig” säger Gabriel.
“Dom orden ska jag ha i åtanke” framöver säger Werner. Om stämningen var dålig förut, så är den kaosartad nu.

Werner och Ruben går och lindar in Selena von Kusch kropp, dom hade tagit med sig en tjock filt. Sedan får dom hjälp med att lägga hennes kropp på taket på diligensen. Sedan bestämmer Ruben att vi avbryter resan och beger oss hem mot Averheim igen.

Jochen Krupp och Wera vänder diligensen, sedan bär det av mot Averheim. Inne i diligensen är det alldeles tyst, ingen säger något. Så får Werner en illavarslande tanke, han kom på att han tidigare sett Clothildes livvakt Gisselbert Kuhn leverera ett brev till Quintus von Griffonstein. “Undra hur trovärdig han är med att inte berätta för någon vad som hände här idag, Clothilde von Alptraum litar tydligen på honom”. Werner litar dock inte på honom, så han håller ett öga på Gisselbert Kuhn som sitter alldeles oberörd. Efter ett tag stannar diligensen till. Wera hojtar att det ligger ett träd över vägen. Alla hoppar ur diligensen utom Werner, Clothilde och Gisselbert Kuhn. En bit från trädet står en kvinna, hon presenterar sig som Gertie och att hon samlar något att äta till sina barn. Ingvald, Ruben och Gabriel hjälps åt med att ta bort trädet från vägen.

Sedan fortsätter resan mot Averheim, dom hinner bara åka några hundra meter. Sedan hör dom en signal, typ som att någon blåser i ett horn. Dom vänder diligensen för att möta fienden, när dom kommer där trädet låg ser dom att Gertie försöker springa därifrån. Ingvald och Gabriel börjar ta upp jakten på henne, medan dom andra gör sig redo för strid. Plötsligt kan dom se 6 st ryttare komma emot dom i hög fart. Wera och Ruben avvaktar tills dom har kommit närmare. Wera avlossar ett lod som träffar en av ryttarna. Inne i dilligansen förbereder sig Werner på att kasta en besvärjelse. Ryttarna närmar sig diligensen väldigt snabbt, när dom är tillräckligt nära avlossar dom sina vapen. Dom har siktat in sig på Jochen Krupp som kör diligensen, han dör av sina skador. Ruben och Wera besvarar deras eld. Wera träffar en så svårt att han avlider. Werner skickar iväg en blixt från sin näve, den träffar en av ryttarna som ryggar tillbaka. Clothilde och Gisselbert Kuhn tittar på Werner med stor misstänksamhet. Nu ger sig Gabriel och Ingvald in i striden, dom avbröt jagandet av Gertie. Werner har aldrig tidigare sett dess like till krigare, Ingvald dräper ryttarna en efter en. Han till och med springer efter dom, ingen av ryttarna har en chans att undkomma den väldiga besten. Werner ropar att dom ska ta en ryttare levande. Efter någon minuts stridande är alla ryttare dräpta, Ingvald står där alldeles blodig med kroppar runt omkring sig. Werner är helt tagen av Ingvalds stridsteknik, så imponerad … Ingen av ryttarna överlevde striden, även Jochen Krupp fick sätta livet till.

Ruben kommer till Werner och viskar att han satt en kula i huvudet på Selena von Kusch döda kropp under striden som det var sagt att göra. Dom lastar upp alla kropparna på diligensen och beger sig av mot Averheim, väl framme i Averheim stannar dom först till på Luppus Strasse hos stadsvakten. Där hoppar Wera och Gabriel av, dom ska visa upp kropparna för Kapten Baerfaust. Sedan lämnar dom av Clothilde von Alptraum och Gisselbert Kuhn vid deras residens, hon säger några väl valda ord till Ruben innan hon lämnar diligensen. Sedan åker dom till The Journeys End, för att lämna diligensen och informera Curd Weiss om det som hänt. Ruben vill prata med Curd Weiss, så han ber Werner informera Niccolo Machiavelli om situationen.

Werner vill gå ensam, men Ingvald ger sig inte så han följer med Werner. Dom kommer fram till Werners lägenhet på Sudenberg Strasse 7. Rafael Vincente följer med dom upp till Niccolo Machiavelli. Werner talar om att uppdraget är utfört, Ingvald beklagar också. Werner kan se på Niccolo Machiavellis ansiktsuttryck att något är fel “Werner för i helvete har du redan brutit förtroende du gav oss, du och Ruben kunde inte sköta detta på ett korrekt sätt”. Werner hade helt glömt att Ingvald var med. Han försöker förklara det helt oväntade som inträffade, men han avbryts av en enormt elak Machiavelli. “Vilka är det som vet vad som hände och inga lögner” ryter en elak Machiavelli. Werner berättar vilka som var med på resan. “Litar du verkligen på att Clothilde von Alptraum och hennes livvakt håller tyst, dom skulle verkligen kunna använda detta mot Lord Wilhelm” ryter Machiavelli.
“Jag litar på Clothilde von Alptraum, men är inte lika säker på hennes livvakt Gisselbert Kuhn” säger Werner.
“Werner då blir det din uppgift att röja bort honom, hur du gör det är ditt problem. Om det här kommer att förstöra för Lord Wilhelm att bli Elector Count, då kommer jag hålla DIG och RUBEN skyldiga för det. Lämna lägenheten innan jag blir mer förbannad” ryter en arg Niccolo Machiavelli.

Werner och Ingvald lämnar lägenheten med rumpan mellan benen, dom går tillbaka till The Journeys End för att möta dom andra. Ruben ser helt knäckt ut, han berättar att Curd Weiss blev vansinnig över hur vi utförde uppdraget. “Vi skulle förstås taget en levande och förhört den personen nu är allt lika ogjort som tidigare”. Werner berättar om fiaskot hos Niccolo Machiavelli och att han kräver att vi ska dräpa Gisselbert Kuhn. Wera och Gabriel tar det hela med en klackspark och dom skiter i om Curd Weiss och Niccolo Machiavelli blev besvikna. Ingvald håller också med dom i den frågan. Dom börjar diskutera om att det finns viktigare saker att göra, än att vara orolig för lite skäll. Dom vill besöka kloakerna igen, Wera har fixat en person som hittar där nere. Werner går med sänkt huvud till Ruben, han slår sig ned bredvid honom. “Ruben det här måste absolut vara den värsta dagen i mitt liv, vet inte hur man ska gå vidare från detta” säger en uppgiven Werner. Ruben instämmer med Werner, sen vill han få vara i fred. Han börjar sakta gå mot sitt eget hus. Werner blir sittandes kvar ensam, han kunde se i Rubens ögon hur jäkla dåligt han mådde över det som inträffat. Nog för att denna dag gått till historien som den värsta dagen i Werners liv, allt han gjort hade blivit fiasko. Werner skulle bara vilja lägga sig ned och vakna av att allt bara var en dröm. Men att ge upp nu det kunde han inte göra, han hade gett Grevinnan Selena von Kusch ett löfte och det skulle han fan inte bryta…. Han hade suttit och funderat lite på vägen hem, det fanns kanske en liten ljusglimt i tunneln i alla fall……….

Plötsligt hörs det rop från The Journeys End. När sällskapet går dit så ser de att folks står och ser på en man utklädd till att likna en korp. En svart mask med en näbb, svarta fjädrar fastsatta på en svart dräkt samt konstgjorda klor på fingrarna. Wera hör höga, skrämda viskningar i folkmassan:
”Morrs Härold! Morrs Härold har kommit. Onda tider bådar.”
Den utklädde mannen går till mitten av Plenzerplatz genom folkmassan som flyttar på sig och börjar till Weras förvåning att dansa. Först är det bara i form av små ryckiga rörelser. Rörelserna blir allt vidare och snabbare som sedan övergår till en konstig, ryckig typ av dans. Alla på torget tittar fascinerat på fågelmannens dans där han nu står i ett utrymd cirkulär yta mitt på Plenzerplatz.
Wera börjar nu känna sig skräckslagen. En krypande fasa som långsamt sprider sig genom kroppen. Men trots detta kan hon inte slita blicken från den dansande härolden. Hennes hjärna skriker åt halsen att vända bort huvudet men hon kan inte. Omkring henne hör hon andra åskådare som börjar skrika av fasa. Allt känns plötsligt hopplöst. Wera ser nu att andra åskådare börjar reagera starkt och de verkar uppleva syner.
Wera får plötsligt en syn. En varelse med kvinnliga former helt klädd i svart läder där även ansiktet är täckt av läder. Wera drabbas av ångest. ”Jag kommer att dö! Vi kommer alla att gå under! Det är kört.”

Så plötsligt slutar Härolden att dansa. Hen vänder sedan på klacken och går sin väg. I och med att Härolden lämnar torget försvinner också ångesten och den depressiva sinnesstämningen.
Wera tar nu ton och använder sig av vad som hänt för att dämpa folkmassans framtida revolutionstankar:
”Folk av Averheim. Morrs härold har visat sig. Detta är ett tecken på att påvisa dårskapen med att revoltera. Härolden har visat att Averheims folk inte skall bli splittrade genom våldsamma handlingar.”
”Lyssna på henne, folk av Averheim. Det har aldrig varit Sigmars och Morrs mening att det skall vara ett delat folk.”
Till sin förvåning ser Wera att det är den sigmaritiska flagellanten Rune Steen som agiterar med henne. Men plötsligt pekar Rune Steen skrikandes mot himmelen:
”Sigmars komet! Sigmar kommer! Slutet är nära! The end times! Är det vår frälsning eller undergång?!”
Rune Steen börjar sedan be på sina knän så våldsamt att han slår pannan blodig mot det stenbelagda torget.
Wera tittar förvånat upp och ser då en tvåsvansad komet som åker över himmelen från öst till väst.
Ännu en gång börjar Wera känna sig skräckslagen. Och inte bara hon. Panik utbryter bland människorna på torget och de börjar skrikandes springa iväg. Wera försöker komma undan men lyckas inte utan ramlar omkull och blir trampad av folkmassan.
När Wera kommer upp på fötter igen ser hon att torget är tomt förutom hennes vänner och en handfull andra personer. Von Kaufman och Curd Weiss kommer fram till sällskapet och börjar prata med Ruben och Werner. Samtalet blir kort och von Kaufman och Weiss går sedan iväg.

Då dyker kapten Baerfaust dyker upp med sina Zweihänder soldater. Både Bearfaust och några av soldaterna är skadade. Bearfaust berättar att de hittade och dödade demigripen i labyrinten.
Så kommer Frandini – en av tileanska livvakterna – fram och växlar några ord med Werner och Ruben. Ruben säger sedan åt Wera. Ingvald och Gabriel att de kan gå till hans hus och vila upp sig varvid han och Werner följer med Frandini bort från Plenzerplatz.

Ingvald och Gabriel beger sig direkt till Rubens hus men innan Wera går dit byter hon om till sig själv i stallet bakom Journeys End och tar samtidigt med sig påsen med juvelerna hon gömde där.
När de kommer fram till Rubens hus och knackar på öppnar Nellie och visar sällskapet till köket där hon hjälper dem förse sig med mat.
Plötsligt knackar det på ytterdörren.
”Vem knackar på dörren vid den här tiden?” Wera stelnar till och ser att de andra blir lika fundersamma som hon. Trion äventyrare drar sina vapen och går försiktigt fram och öppnar ytterdörren bara för att finna att ingen står där.
Då uppmärksammar Gabriel dem att det ligger ett brev på farstukvisten. De stänger dörren och går tillbaka in till köket. De börjar diskutera vad de skall göra med brevet men till slut blir nyfikenheten för stor och Gabriel öppnar brevet och börjar läsa. Brevet nämner något om en träff om Ruben vill se sin dubbelgångare till mor död.

Ruben kommer efter en timme, stressad och med jagad blick. Han blir riktigt upprörd när han får veta att hans gäster läst hans brev.
Först vill han inte kommentera texten i brevet och vart han varit men berättar sedan att Selena von Kusch vill anställa Werner. Von Kaufman och Curd Weiss vill att Ruben och Werner skall undersöka runt försvinnandet av fyra diligenser från Red Arrow Coaches. Alla ekipagen har rapporterats saknade längst vägen mot Grensstadt. Tanken är att de skall åka med en diligens mot Grenstadt imorgon för att se om något händer längst vägen. För att det resan skall dra ögonen åt sig kommer Clothilde von Alptraum vara med som resenär men även Selena von Kusch kommer att följa med. Ruben frågar nu om Wera, Gabriel och Ingvald och kan tänka sig att följa med.
Wera är förvånad över strategin. ”Varför riskera en så högt uppsatt person som Clothilde von Alptraum på en sådan resa? Men, det förstås, hon har ju en livvakt och det har ju även von Kusch.”
Trots sina frågor går Wera med på att följa med på resan och det gör också Gabriel och Ingvald.
Sällskapet går sedan och lägger sig.

Werner var klarvaken, han försökte somna om men det var omöjligt. Tankarna bara mal i skallen på honom. Han smyger sig ur sängen, för att inte väcka Heidi. Werner vankar av och an i rummet, han försöker sortera tankarna men det funkar inte. “Hur fan kunde jag missa den tvåsvansade kometen, jag måste studera himlavalvet bättre”. Werner hade läst att om en tvåsvansad komet syntes på himlen, så var det ett dåligt omen. Och där stod den vedervärdiga flagellanten Rune Steen och gottade sig i folks skräck för kometen dom nyss sett. Han sätter sig i fåtöljen vid fönstret, han måste öppna fönstret för han är alldeles svettig. Werner sitter där och bara tittar på Heidi, hon är så vacker även när hon sover. Så kom han att tänka på drömmen han fick när han stod på Plentzerplatz och tittade på den dansande Heralden av Morr, Heidi var med i den otäcka drömmen. Werner skulle kunna tänka sig lite hjälp med att tyda drömmen, för den känns lite illavarslande.

Werner lutar sig tillbaka i fåtöljen och stirrar ut i mörkret, nu börjar morgondagen göra sig gällande. Werner börjar gruva sig för att göra något så hemskt. Helt utan förvarning kastar sig Werner ur fåtöljen, han börjar vanka av och an igen. Fast nu går han och pratar för sig själv. Han har precis kommit ihåg att han reagerade på Adele Ketzenblums ansiktsuttryck när hon såg Wera tidigare ikväll. Hon kände igen Wera, säkert från incidenten på Brunsweg 2.
“Tänk om Adele Ketzenblum tillhör Jade Sceptre”. Disciple Kurgan berättade att hon hatade Tzeentch. Visste hon om vad dom tänkte göra med Heidi, hon kanske inte vet om att Heidi och Werner är ett par?

Werner sätter sig i fåtöljen igen, han kan inte släppa tankarna på Adele Ketzenblum. Han vaknar till i fåtöljen av att solen lyser honom i ansiktet, han går upp och tvättar sig. Werner pysslar om Heidi lite innan han lämnar rummet, idag fick han en känsla av att Heidis tillstånd känns en aning stabilare. Werner småpratar lite med Arta Schaffer innan han går iväg. När Werner kommer ner i köket är redan Henriette och Heidis syster Lisa uppe. Werner berättar att han upplevde Heidi något piggare idag, och att han ska åka iväg en snabbis med Ruben.

När Werner kommer till sin lägenhet så är redan Ruben och Ingvald där, Rafael Vincente möter Werner. “Du är sen Werner, nu bommade du när Grevinnan Selena von Kusch dubbade Ingvald Reise till Knight of The Blazing Sun. Nu är han en av oss, Ingvald är en bra man”. “Jag ber så mycket om ursäkt, har varit en tuff natt” säger Werner. “Kom, vi måste skynda oss. Grevinnan von Kusch vill tala med dig innan ni ger er iväg, det var tydligen något viktigt”. Rafael Vincente tar med Werner direkt till Grevinnan von Kusch, hon skiner upp en aning när hon ser Werner. “Werner jag blev orolig för en stund att du ångrat dig”. “Nej då, jag har bara haft en tuff natt och jag ber så mycket om ursäkt om jag gjort dig orolig” säger Werner. “Du svarade inte på min fråga igår kväll, som jag sa igår det finns ingen som jag litar på som dig. Mitt avslut idag skulle kännas som en befrielse om jag visste att du vill bli Lord Wilhelms rådgivare, och se till så han fortsätter sina studier och att han följer Verenas läror. Du kommer få en viktig roll i Lord Wilhelms resa mot Elector Count”. Werner börjar skruva på sig, han får en olustig känsla längs ryggraden. Han lägger sina nävar om Grevinnan von Kusch nävar och tittar henne djupt i ögonen. “Om det är så du vill, då lovar jag dig att göra mitt bästa för att Lord Wilhelm ska få ett så bra liv som möjligt”. Grevinnan von Kusch kramar om Werner. “Nu ska jag bara ta ett så hedersamt farväl av min son som det går, sen kan vi bege oss Werner”.

Under tiden Werner väntar kommer Ruben och Ingvald, Ruben meddelar att dom beger sig mot diligensen för att möta upp Clothilde von Alptraum och dom andra passagerarna. Werner säger att han kommer med Grevinnan von Kusch så fort hon gjort det hon skall. Efter en stund kommer Grevinnan von Kusch ut från lägenheten, hon ser inte alls fräsch ut. Dom börjar gå mot The Journeys End och diligensen. När Werner kommer gåendes med Grevinnan von Kusch, börjar det viskas vad hon ska med och göra. Werner kan höra Curd Weiss säga till Ruben att hon ingick inte i resesällskapet. “Nu gör hon det” svarar Ruben. Wera sätter sig på kuskbocken med Jochen Krupp och Gabriel ställer sig bak på vagnen. Inne i vagnen på ena sidan sitter Grevinnan von Kusch, Werner och Ingvald och på andra sidan Ruben, Clothilde von Alptraum och hennes livvakt Gisselbert Kuhn.

Vagnen gör ett ärevarv på Plentzerplatz för att imponera på folket innan den lämnar Averheim. Resan går sakta ut ur staden, Ingvald och Clothilde von Alptraum tycker det är mycket opassande att ta med Grevinnan von Kusch när hon mår så dåligt. Ruben tycker situationen börjar bli lite jobbig, så Werner försöker lugna läget med att säga att han tror en resa skulle göra gott för Grevinnan von Kusch. Men den förklaringen köper dom inte, så tjafset fortsätter. Grevinnan von Kusch tar plötsligt Werners hand och säger “Werner vi måste stanna diligensen, jag måste kräkas”. Werner bankar i taket och hojtar att dom måste stanna diligensen. När diligensen stannar skyndar sig Werner ut med Grevinnan, hon lägger sig ned med huvudet i Werners knä. Ingvald kommer fram och tittar hur hon mår, sedan går han och pratar med Wera och Gabriel. Werner hjälper Grevinnan von Kusch tillbaka in i diligensen, men nu har även Wera och Gabriel sällat sig till den kritiska sidan. Det blir en spänd stämning efter tjafset som utbröt. Efter ett tag rullar diligensen vidare.

Werner sitter och hoppas på att dom ska rulla in i ett skogsparti snart, han ser att det är jobbigt för Grevinnan. Det är en spänd stämning inne i diligensen, Clothilde tittar lite snett på Ruben. Plötsligt lutar sig Grevinnan von Kusch mot Werner och viskar, “Werner det måste ske nu snart, jag orkar inte hålla emot mycket längre”. Werner tittar ut för att se hur terrängen är, inget skogsparti så längt ögat når. Werner kan bara se några enstaka träd efter vägen, annars är det bara höga vinrankor som växer längst vägen. Werner dunkar i taket igen, han får dom att stanna diligensen igen. Werner tar med sig Grevinnan von Kusch ut igen, nu mår hon riktigt dåligt. Dom andra fortsätter att högljutt klaga på vad som händer, Werner ropar till sig Ruben. Han förklarar för Ruben att Grevinnan inte pallar med mycket längre, det måste ske nu snart. Ruben tycker att dom fortsätter en bit till, utifall det kommer en lämpligare terräng.

Dom fortsätter resan, Ruben börjar bli riktigt stressad av situationen. Grevinnan von Kusch tar tag i Werners hand, hon kramar den hårt. Sedan viskar hon, “Det måste ske nu, jag orkar inte längre”. Werner tittar på Ruben innan han bankar i taket igen, det hörs uppgivna röster från Jochen och Wera. Werner tar återigen med sig Grevinnan von Kusch ut ur dilligansen, han tar med sig henne en bit bort. Ingvald följer efter Werner och Grevinnan von Kusch, han bara står där och tittar när Werner baddar hennes svettiga panna. Nu har alla i och på diligensen klivit av, Werner kan höra många missnöjda röster från diligensen. Werner ropar på Ruben, som måste avsluta sin diskussion med dom andra passagerarna innan han kommer. Werner och Ruben tar med sig Grevinnan von Kusch, dom går bort från diligensen mot vinrankorna. Ingvald följer efter trots att dom sagt åt honom att stanna vid diligensen,. Grevinnan von Kusch samlar sina sista krafter för be Ingvald stanna vid diligensen med dom andra. Ingvald vänder åter till dom andra, men klagar högljutt.

Werner och Ruben tar med sig Grevinnan von Kusch in bland vinrankorna, plötsligt säger Grevinnan von Kusch att det måste göras nu. Werner och Ruben är skrämmande överens om att dom inte kan skjuta henne och skylla på banditer, det är alldeles för öppet var skulle banditerna hunnit gömma sig. Dom bestämmer sig för att kväva henne och sedan skylla på att hon dog av sin sjukdom. Werner sätter sig ned med Grevinnan von Kusch i sin famn,“Selena von Kusch slappna av nu, så lovar jag att ditt lidande snart är över” säger Werner med tårarna rinnandes ner för kinderna. Ruben tar fram en halsduk som han vikt ihop, sedan lägger han den över hennes mun och trycker hårt. Selena von Kusch gör några sista ansträngningar, Werner lägger sin hand på Rubens och hjälper till att trycka. Werner kan se att Gabriel kommer smygandes efter dom. “Vad fan håller han på med” tänker Werner. När väl Grevinnan von Kusch slutat andas dyker Gabriel upp, “Jag förstod att ni döljer något” säger Gabriel. Ruben och Werner vet inte vad dom ska säga, dom trodde ingen av sina vänner skulle vara så misstänksamma så att dom skulle smyga ut efter dom.

Friedrich von Kaufman kommer fram till Ruben och ber om ursäkt för sitt uppförande. Han ber Ruben att undersöka försvinnandet av coacherna nästa morgon, på vägen mot Heideck. Frandrini kommer och ber att Ruben och Werner kommer med och träffar Selena von Kusch. De andra går till Rubens hus. Vandringen mot Sudenberg Strasse är under en ödesmättad himmel. Moln har dragit in och kometen lämnar ett rött sken efter sig. Ruben är dock hög av framgång. Han känner att han kan klara av vad som helst och har inga bekymmer. Vincente möter dem när de kommer fram. De visas in i köket. Där sitter Selena von Kusch och Nicolo Machiavelli vid ett bord. Ruben och Werner sätter sig ner vid bordet. Selena inleder med att säga till Werner:
”-Du har alltid varit en vän Werner. Jag behöver din hjälp en sista gång. Svär vid Verena.” Ruben och Werner ser på varandra. De börjar få onda aningar.
”-Det finns något inom mig. Något ont som håller på att ta över. Det blir en skandal om det kommer ut och min sons kandidatur kommer att vara över.” Ruben tänker på demonen i Lena Steinhägers hus. Selena vänder sig mot Ruben nu. Hon riktar alla sin uppmärksamhet på honom. Ruben kan känna Werners oro. Machiavelli är helt stilla.
”-Ruben, ta mig med på utflykten i morgon och skjut mig. Få det att se ut som jag dog i överfallet. På så vis har jag dött i Averlands försvar, för Verena. Jag löser din skuld i Averbank.” Hon tystnar och ser ner i knät en stund. Ruben försöker utröna av Werners min vad han tycker men han kan inte avgöra vad det är. Ruben frågar om andra utvägar. Machiavelli tar till orda:
”-Jag var en krigare för länge sedan men jag har svurit att inte gå den vägen igen. Även Frandrini och Vincente är bundna av sin tjänst till Wilhelm från att göra något sådant. Jag har varit familjens vän länge. Selenas far och jag var goda vänner. Jag välkomnar också dig till von Kusch om du vill. Jag ser detta som en stor tjänst och jag kommer att återgälda den.” Värst vad alla ska hålla vid sina ideal tänker Ruben. Men han anses tydligen vara helt utan skrupler tycks det. Selena verkar läsa hans tankar och säger:
”-Jag vet att det är en hemsk sak jag ber dig om men jag ber dig för min son Ruben. Han är det finaste jag har skapat. Hjälp honom att bli en stor och rättvis ledare för Averland. Hjälp honom till en framtid. Det är min gåva till Verena.” Ruben sitter tyst. Han är mycket tagen av stunden. Werner och Machiavelli tolkar tystnaden som tvivel och börjar argumentera för att utföra dådet. Men Ruben har redan bestämt sig. Han undrar bara vad det kommer att innebära för honom. Han är inte skyldig dessa människor någonting. Men han kan inte låta bli. Han tystar Werner och Machiavelli och säger:
”-Jag vet vad en moders bön innebär.” Han ser på Selena och nickar. Men hur han har tänkt att göra det funderar han inte på. Det brukar ju ordna sig. Werner nickar och säger:
”-Vi gör det tillsammans Ruben. Jag är med dig.”
”-Tack för det här mina vänner Ruben och Werner” säger Selena. ”-Och tacka också Black Hood som återbördade min son till mig. Även om han inte är en bra person så tacka honom ändå.” Ruben känner hur hans oro höjs när han tänker på vad han ska göra och avbryter Selena:
”-Jag har en sak att be er alla om. Jag vill att ni svär vid Verena att det här ligger på er. Ni har bett mig om detta. Jag är fri från skuld.” De går med på det och de svär vid Verena att det som sker är rätt. Werner och Ruben går hem.

När Ruben kommer tillbaka till sitt hus så finner han att Wera, Ingvald och Gabriel har öppnat och läst hans post. De tycker att Ruben reagerar misstänkt starkt på detta och undrar vad det var för något som diskuterades hos von Kusch. I breven stod det att någon ville hjälpa Ruben att mörda Linda Therese von Mohrs dubbelgångare så de undrar vad det är Ruben håller på med. Ruben härsknar till ordentligt och säger att han minnsann inte planerar överlagt mord så som Gabriel och Caspar gjorde på Murrmann. Sen säger Ruben att han bara har blivit uppmärksammad sedan kvällens händelser och att diskussioner fördes om ambassadörsposten för Wilhelm. De andra nöjer sig med detta men Wera är definitivt inte övertygad.
Ingvald hämtar katten Misery till Rubens hus. Alla sover.

Werner och Gabriel går till Averburg med Tochfel för att ta fram skriftliga avtal över vattentransporterna till hamnen och Faust Quarter för att tillmötesgå Lönnermanns krav.
Under tiden går Ruben och Wera iväg och letar fram en vagn varvid Wera tar tyglarna och de skyndar sig till södra stadsporten. När duon kommer fram till stadsporten ser de att den är dåligt bevakad. Endast två nervösa vakter står nere på marken och tittar nervöst på när Ruben och Wera kommer. Ingen står på bröstvärnet.
”Tur för oss. Hade någon stått på bröstvärnet hade de nog sett att von Leitdorf är på väg. Men det känns inte okej att vakthållningen är så undermålig. Vad kommer hända om någon av pretendenterna till Elector Count väljer att ta titeln med hjälp av vapenmakt?”
Ruben använder sin auktoritet som adelsman för att övertala vakterna att hålla sig på avstånd medan han och Wera går till en av stegarna som leder upp till bröstvärnet.
Plötsligt slinter Wera med foten på väg uppför stegen men hon lyckas hålla sig kvar och kan fortsätta upp. ”Första gången jag står på ett bröstvärn” hinner Wera reflektera innan allvaret börjar.
På fältet utanför porten ser hon Hans von Leitdorf sittandes på sin häst tillsammans med Knight of Sigmars Blood och den storvuxne riddaren von Krieglitz som förolämpade Ruben när de var på väg till Old von Alptraum Mansion. Bakom riddarna står von Leitdorfs arme och väntar.
”Hur många man har von Leitdorf?” viskar Wera till Ruben som väntat på henne uppe på bröstvärnet.
”Runt 200 man” svarar Ruben.
Nu låter Hans von Leitdorf lufta sin otålighet:
”Ruben Ulfman von Mohr, öppna portarna så vi kan rida in och skingra packet på Plenzerplatz.”
”Tyvärr, von Leitdorf, så ser jag inte det som en bra idé. Jag har lyckats avvärja hotet från pöbeln och fått Marlene att inte låta öppna eld. Så att rida in med våld nu skulle förstöra den vapenvila som uppstått.”
”Det scenariot har jag väldigt svårt att tro på. Seså, öppna portarna!” Hans von Leitdorf har nu höjt rösten ytterligare.
”Nej, Grandmaster. Jag kommer inte låta öppna porten om ni tänker rida in och bruka våld.”
Wera känner hur spänningen stiger och inser att hon och Ruben snart kommer att hamna i en verbal diskussion igen:
”Heja Ruben! Måtte han orka stå emot von Leitdorf trots att han nyss varit i debatt med Marlene vom Alptraum. Kommer jag att orka?”
Mycket riktigt så blir det en till diskussion över om soldaterna skall få komma in eller inte. Wera och Ruben mot Hans von Leitdorf och von Krieglitz. Trots att mycket åter igen står på spel så känner Wera till sin förvåning att hon inte är nervös och Ruben verkar inte heller vara det. Efter det stora ordkriget framför The Journeys End känns denna diskussion som en söndagsutflykt.
Hans von Leitdorf och Grimwold von Krieglitz är båda krigs härdade krigare men inte lika vana med ordkrig så det dröjer inte länge förrän von Leitdorf ger upp en tuns suck och tittar ner mot marken.
”Ni vinner, von Mohr. Vi kommer inte rida in i staden och skingra demonstranterna. Men jag vill förvissa mig om att faran är över och yrkar därför på att jag och Grimwold får rida in och säkerställa att så är fallet.
”En rimlig begäran Grandmaster. Ni är välkomna in.”
Ruben ropar åt vakterna nedanför att öppna porten samtidigt som han och Wera tar sig ner till vagnen. Så åker Ruben och Wera med riddarna tillbaka till Plenzerplatz för att påvisa att läget nu är lugnt. Det är det inte.

När kvartetten anländer till torget är stämningen fortfarande spänd. Lönnermann står med armarna i kors tillsammans med Schyssel framför pöbeln och mitt emot honom står Ingvald och Ketzenblum.
”Men var i Ranalds namn är Werner och Gabriel?”
Wera lutar sig mot Hans von Leitdorf som står vid vagnen:
Grandmaster von Leitdorf – den brändskadade mannen som står bredvid Lönnermann heter Stanislav Schyssel och är med största sannolikhet ditsänd av The Black Hood. En crimelord som står bakom mycket ont som hänt den senaste tiden.”
Von Leitdorf tittar på Wera först med en frågande blick sedan smalnar hans ögon när han sverkar smälta informationen:
”Har inte vi setts förut?” frågar han
”Jo, sire. Jag var med i tjänstefolket på Von Kaufmans gardenparty.”
”Hmmm. Kunde ha svurit på att sett dig någon annanstans.”
”Du skulle bara veta, hårding.” Wera kväver ett leende.
Under tiden som Wera pratat med von Leitdorf har Ruben gått fram till gruppen med sömmerskor från Weavers District. Plötsligt börjar sömmerskorna att sjunga i kör anförda av Ruben. Sången om Averheim stolta gossar lättar upp den spända stämningen på torget.
”Jag tror att Ruben har hittat en ny nisch. Han har varit väldigt inne på sång på sistone.”
Nu dyker äntligen Werner och Gabriel upp tillsammans med Tochfel. Gabriel verkar skadad men de har med sig dokumentet. Tochfel går fram till Ruben och ger honom dokumentet. Ruben slänger en blick på avtalet och går sedan fram till Lönnermann och Schyssel. och räcker över avtalet till agitatorn som läser noggrant igenom avtalet. Så lyfter han blicken och höjer rösten:
”Folk av AVerheim. Vi har idag vunnit en seger över de styrande förtryckarna. Vi har nu fått ett avtal som säger att vi kommer få vatten levererade till oss i hamnen. Vi har visat att vi tillsammans kan sätta adeln i darrning. Vi är starka, folk av Averheim!”
Nu ser Wera att Schyssel verkar protestera mot vad Lönnermann sagt och att Tochfel börjar se rädd ut igen. Schyssel blir dock snabbt tystad av Ingvald som stirrar argt på Schyssel samtidigt som han tar ett steg mot Black Hoods hejduk. Schyssel vänder snabbt på klacken och flyr därifrån.
Revolutionen är avbruten.

Wera går nu fram till en synligt lättad Tochfel och vill tillåtelse att undersöka brunnen i hamnen och den i Faust Quarter. Tochfel går med på detta. Om Wera kommer till hans kontor imorgon skall hon få kartor och dokument som ger tillåtelse till detta projekt.

Ruben, Ingvald och Gabriel går fram till pöbeln. Lönnermann, uppbackad av Schüssel, framför krav. Den upproriska massan ska få plundra de rika husen, det ska inrättas ett stadsråd och de ska få ta vatten på Plenzerplatz. De två första kraven är helt orimliga men kravet på vatten vill Ruben tillgodose. Men det är svårt att börja argumentera när så många är uppretade. Det löser dock Ingvald genom att göra ett hotfullt utfall. Folket tar ett steg tillbaka och lugnar sig. Schüssel käbblar men han blir snart tyst. Lönnermann fortsätter att agitera men plötsligt griper Ingvald tag i honom och ruskar om honom så kraftigt att Gabriel och Ruben också blir oroliga att han ska vända sig mot dem. Lönnermann ser sen det resonliga i att ge upp alla krav förutom kravet på vatten. I samma stund som det sker gör Gabriel Ruben uppmärksam på att Hans von Leitdorf har vänt sin häst och galopperat mot södra porten där hans armé finns. Stämningen är fortfarande spänd. En man utklädd till The Black Hood står uppe på byggnadsställningarna till Handrichtemplet. Han piper att han vill ha Caspar Hoffstetter förd till honom. Några drar ner honom och han förs bort.
Ruben ser till att skaffa fram Tochfel. Han ska ordna dokument som säger att hamnen ska få vatten transporterat från Plenzerplatz. Tills de har fått det bekräftat så kommer folkmassan att vänta på Plenzerplatz säger Lönnermann. Ruben ber Gabriel att följa med Tochfel och få det ordnat så fort som möjligt. Nu måste de förhindra att Hans von Leitdorf gör situationen värre. Ingvald, Wera och Ruben tar en vagn och kör ner mot södra porten. Porten är stängd vid denna sena timme. Vakterna bekräftar att grandmastern har ridit igenom porten nyligen. Ruben tar kommando över porten och går upp på murkrönet med Wera och Ingvald. Hans kommer på sin häst med många riddare med sig. Han gör halt inför porten och befaller att den ska öppnas. Ruben börjar diskutera med Hans om att han ska tänka efter innan han gör ett stort misstag. Hans visar sig ganska snart att vara resonlig och han följer med upp tillbaka till Plenzerplatz med bara en handfull män. Där möter de Gabriel som säger att dokumenten är på väg. Ruben börjar se sig omkring men så hör han bakom sig hur Wera fräser åt Gabriel:
”-Nyser jag så dör du!” Ruben vänder sig om. Wera blänger på Gabriel. Gabriel bara ler. Ruben förstår ingenting. Nu håller de på och kivas igen tänker han. Då får han syn på Olga Junker. Hon är ledare för Fabrik der Kluges damkör. Hon står med flera andra väverskor och ser oroligt på. Ruben går fram till henne och ber att de sjunger en sång för att skapa ro i folkmassan. Det går de med på och stämmer upp i ”Unser Liebe Fraue”. Många lyssnar och det har effekt på stämningen. Under tiden spanar Ruben efter någon som han kan identifiera som en underhuggare till Black Hood men han ser ingen. Så kommer dokumenten fram. Ruben lämnar över dem till Lönnermann. Han godtar dem men han säger också att det är Ruben som får stå till svars om det inte fungerar. Då blir han folkets fiende nummer ett. Ruben tänker att han borde vara folkets hjälte nummer ett men säger inget om det.
Nu är det rörelse borta vid Journeys End och alla tittar dit. Fram kommer den dansande mannen i svart. Morrs herald. Hans lemmar rör sig i onaturliga ställningar. Man känner vemod och förtvivlan. Rubens blick förändras och han ser en skrämmande vision av sin mor. Så vaknar alla upp som ur en trans. Wera säger åt alla att gå hem. Då ropar Rune Steen:
”-Se, på himlen! Sigmars tecken! The End Times!” En tvåsvansad komet kan ses på himlen. Ruben kan inte tro sina ögon. ”-Är Sigmar hjälparen eller straffaren?” ropar Rune Steen. Folk börjar springa omkring i panik.

Werner frågar Pauli Frandrini om det har hänt något, men han vill inte berätta något om vad det gäller. Werner och Ruben följer med Pauli Frandrini hem till Werners lägenhet på Sudenberg Strasse 7, utanför står Rafael Vincente och väntar. Dom blir visade upp till Werners lägenhet av dom båda Tileanarna. Dom leds in till vardagsrummet, där är både Selena von Kusch och Niccolo Machiavelli. Werner ser direkt att något är fel, Selena von Kusch sitter i soffan med tårfyllda ögon. Niccolo Machiavelli gör tecken åt Frandrini och Vincente att dom kan lämna rummet, dom tittar på Grevinnan von Kusch som nickar åt dom att det är ok att lämna rummet. “Det var bra att ni kunde komma så snabbt” säger Machiavelli. “Werner kom och sätt dig här med mig, jag har något jag måste berätta” säger en gråtandes Selena von Kusch. Hon tar Werners hand och börjar gråta ännu mera, “Jag är svårt sjuk och kommer inte att överleva”. “Vad är det du säger Grevinnan, jag känner folk som är duktig på medicin. Vi måste försöka, så prata inte på detta sätt” säger Werner. Selena von Kusch tittar på Niccolo Machiavelli, han nickar tillbaka och säger. “Selena berätta sanningen för Werner och Ruben, dom måste få veta vad som hänt”. “Jag har något inom mig som vill komma ut, jag har gjort saker som jag inte ens visste var möjligt. Det som är inom mig kräver att jag ska mörda The Man in the Black Hood, men jag varken vill eller kan mörda den person som gjorde det möjligt att få tillbaka Lord Wilhelm”. Werner är helt mållös, han vet inte vad han ska ta sig till. “Men Grevinnan jag kan tala med Luminary Konrad Mauer, han kan säkert hjälpa oss”.
“Werner du har alltid varit så snäll och hjälpsam mot mig och Lord Wilhelm, när alla andra hånat och gjort narr av mig har du stått troget vid min sida. Men den här gången kan du inte rädda mig, detta är något ondskefullt som måste förgöras. Jag vill be er om en sista tjänst, det är därför du är här Ruben Ulfman von Mohr”. Selena von Kusch vänder sig mot Werner, hon lägger sin hand på hans axel. “Werner det jag kommer att begära av dig är inte lätt, men jag gör det för Lord Wilhelms bästa. Jag skulle vilja att ni avslutade mitt liv, jag orkar inte hålla ondskan inom mig mycket längre. Werner jag förstår om du inte kan göra det jag ber om, det är därför jag ville att Ruben skulle vara med. Han är en adelsman på väg uppåt, han är så gott som familjen von Mohrs överhuvud nu och han är van vid tuffa beslut”. Werner tittar på Selena von Kusch med tårarna rinnandes ner för kinderna, han kan höra Rubens röst. “Grevinnan Selena von Kusch jag gör det för en mors omtanke för sitt barn, säger Ruben”. Grevinnan ler mot Ruben, sedan tittar hon på en förkrossad Werner. "Nå Werner, vad säger du frågar Selena von Kusch. Jag gör det, säger Werner med rosslig röst. Bra säger Niccolo Machiavelli “det här kanske låter grymt men ni måste få det att se ut som att hon blev mördad. Därför måste du sätta en kula i huvudet på henne och det måste ske imorgon för jag tror inte hon orkar motstå det hon har inom sig mycket längre. Detta måste göras diskret, inget får svärta ned Lord Wilhelms chans att bli Elector Count. Man bryter inte ett förtroende, kom ihåg det. Vi har vetskap om att du har stora skulder i Averbank, men eftersom du hjälper oss så kommer vi lösa dina skulder åt dig”. Efter att Niccolo Machiavelli förklarat för Ruben vad som gäller, och att han kommer att bli rikligt kompenserad så vänder sig Selena von Kusch åter mot Werner “Jag vill av hela mitt hjärta att du blir rådgivare och tar hand om Lord Wilhelm tills han blir myndig, att du och Niccolo Machiavelli stöttar Lord Wilhelms väg till Elector Count. Jag har ingen annan som jag kan tänka mig denna uppgift, du får din belöning när Lord Wilhelm blir Elector Count”. “Men hur ska jag kunna göra så att Lord Wilhelm får så bra förutsättningar i livet som möjligt” undrar Werner. “Werner var bara dig själv, du har dom bra sidor en god Elector Count kan ha nytta av…..”

Werner och Ruben lämnar lägenheten, båda är tagna av stundens allvar. Dom bestämmer sig för att ta med Selena von Kusch på dilligensturen imorgon. Sedan går dom åt varsitt håll, dom bestämmer sig för att träffas på Sudenberg Strasse imorgon. Promenaden hem till von Tasswinders residens var lång denna kväll, det var många tankar och grubblerier i huvudet på Werner. När Werner kommer hem sitter Baron Erkenbrand och sover i sin fåtölj i vardagsrummet, Werner försöker smyga för att inte väcka honom. Men det funkar inte, “Werner, kom in i vardagsrummet så jag får prata med dig” säger Baronen med barsk stämma. Werner går mot vardagsrummet, tillfället känns inte optimalt för honom att ha en konversation med Baronen. Dom har inte hunnit prata så mycket med varandra på sista tiden, det är mest Henriette som Werner pratat med på slutet. “Werner, jag ser att du rakat av dig håret. Det är bra, en man ska inte ha långt hår. Förresten vet du vilken eller vilka som ligger bakom angreppet på min älskade dotter, som jag sagt tidigare är hon mitt allt”.
“Nej, jag har ingen aning om vem som gjort det, men jag har hjälp av Kapten Baerfaust” säger Werner med osäker stämma. “Werner får du reda på vem som gjort det, då jävlar kommer du till mig på engång. Då ska jag åsamka dom sådan smärta som dom bara kan drömma om, var så jävla säker Werner”. Efter det raseriutbrottet går Werner mot sängkammaren. Werner har aldrig sett den här sidan hos Baron Erkenbrand tidigare, det tyder på att han är väldigt orolig för hennes hälsa. Werner skyndar sig upp till Heidi, han smyger upp dörren. Men där ligger hon fortfarande med feberdrömmar. Werner baddar hennes panna med en blöt trasa innan han kryper ner i sängen med henne. Han ligger där i sängen och tänker på Heidi och hur morgondagen ska bli, han har aldrig tagit någons liv tidigare. Speciellt inte en person som han har sådana känslor för, han tycker mycket om Selena von Kusch. Fast inte på ett sexuellt vis, utan på ett mer vänskapligt sätt. Werner kan känna att hans ögonlock börjar bli tunga, han är nära att somna. Då kommer han plötsligt på en sak, han kastar sig upp i sängen. “Hur fan har jag kunnat förbi sett detta……….”

Plenzerplatz är en plats fylld av stora spänningar. Bakom de uppställda kanonerna, framför värdshuset The Journeys End, står en del av adeln och borgarna som var på von Kaufmans Garden party medan den andra delen håller på att fly in i Sigmartemplet. I den bortre änden av torget skanderar folkmassan krav på rent vatten men det hörs även mer aggressiva ord som att bränna ner adelshusen. Hela torget är som en gasfylld grotta där minsta gnista kommer att få allt att explodera.
I fronten på folkmassan ser Wera Boris Lönnerman och den brännskadade Stanislav Schüssel. ”Schüssel står med Lönnerman?! Kan bara betyda att Schüssel är med som Black Hoods ögon, öron och även mun skall jag tro.”
När Wera närmar sig Ruben och Werner ser hon även att Gabriel är i antågande. Wera ser på Rubens oroliga ansikte att situationen är allvarlig och pressad. Upp på allt annat märker Wera att hennes tidigare huvudvärk och feber har kommit tillbaka men hon skjuter bort smärtan.
”Det kan vara så att Ruben behöver hjälp. Även om vi har våra dispyter så kommer jag inte att lämna honom i sticket. Det skulle inte han göra med mig heller.”
Wera kommer nu fram till Ruben med ett, vad hon hoppas, lugnande leende. Hon ser också att Werner ser spänd ut medan Tochfel ser rent ut sagt skräckslagen ut.
”Vad är det som händer, von Mohr?” frågar Wera adelsmannen.
”Marlene von Alpraum, Mattias von Grunwald och Bartol von Ogdenburg vill att Sergeant Zacharias Kneider skall öppna eld med kanonerna mot demonstranterna framför oss. Det kommer att bli ett blodbad och troligtvis också ett inbördeskrig om det kommer ske.” Rubens röst är pressad. ”Vi måste försöka få dem att komma på bättre tankar och avsvärja en katastrof.”
”Jag är med dig, Ruben” svarar Wera. ”Idiotiska högdjur. De tänker skjuta på törstiga människor som blivit uppeldade upp av agitatorn eftersom ingen av de styrande tagit tag i saken.”
”Jag följer också med” säger Gabriel.
Ruben ser lättad ut och vill att även Ingvald hjälper till i diskussionen.
”Ingvald?! Skall han vara med i övertalandet? Nåväl, när det gäller verbala dispyter så vet Ruben vad han gör.”
Till Weras förvåning börjar nu Ruben att sjunga. Hon fattar först ingenting men när hon ser motståndarna stanna upp i sitt gastande fattar hon varför. Vännerna tar tillfället i akt och börjar direkt ansätta adelsfolket i sina olika försök att vinna en verbal diskussion.

Diskussionerna böljar. Vännerna följer Rubens direktiv och koncentrerar sig först på von Ogdenburg och von Grunwald. Ruben snirklar sig runt med fina ord blandade med lögner. Ingvald använder sin stora kroppshydda som sätter tyngd bakom sina underliggande hot. Wera använder sitt leende och sin kropp för att distrahera så att de tappar fattningen.
Bartol von Ogdenburg är den första som drar sig ur då han svimmar av skräck efter att ha hotats av Ingvald. ”Nu förstår jag varför Ruben ville ha med Ingvald.”
Mattias von Grunwald är näste man att förlora då han blir stående och tittar på Wera med en längtan och hunger i blicken. Detta efter att Wera fått ögonkontakt med adelsmannen samtidigt som hon lade till en riktig förförelsemanöver mot honom. Bara Marlene von Alptraum kvar.
Men det är inte så bara. Marlene har varit överhuvud för en mäktig adelsfamilj i många år och en mästare att delta i en verbal strid. Hon slår ut Gabriel så denne blir stum innan hon koncentrerar sig på Ruben. Wera känner att hennes så framgångsrika flirtiga tillvägagångssätt inte fungerar på ”Järngrevinnan” så hon försöker istället vara ett understöd till Ruben.
Efter en lång diskussion så hittar Ruben till slut en öppning och tystar Marlene von Alptraum. De har vunnit. Zacahrias Kneider fäller inte orden om att öppna eld. Men allt är inte vunnet i och med denna seger. Den uppretade folksamlingen står fortfarande och skriker på torget.

Ruben ger pöbeln en blick, vinkar åt Ingvald att följa med och går sedan emot folkhopen för att ta hand om nästa hot. Vid deras sida ansluter sig också Gabriel. Åter igen stämmer Ruben upp i sång när han närmar sig sina motståndare – Boris Lönnerman och Stanislav Schüssel. En sång om Averlands söner och döttrar.
”Ha, ha! Kör hårt Ruben. Mycket smart tänkt. Ingen i pöbeln kommer att attackera någon som sjunger om dem själva.”
Plötsligt ser Wera något i ögonvrån. I en gränd bredvid The Jorneys End står witchhunter Adele Ketzenblum tillsammans med Friedrich von Kaufman och Curd Weiss. Både Ketzenblum och Weiss håller i en varsin pistol som de pekar mot varandra. Deras ansikten visar att det ligger ett allvar bakom deras hotade kroppshållningar. Wera vänder om och går dit. Hon har bara gått något steg då hon märker att Werner kommer efter henne. Magikern verkar också ha sett vad som pågår i gränden.
På vägen till gränden hör Wera Grandmaster Hans von Leitdorf ropa efter en häst. När han får en häst hoppar han på riddjuret och ropar att han rider för att hämta sin armé utanför stadsportarna.

Atmosfären i gränden är så spänd som den först verkade. Ketzenblum och Weiss munhuggs samtidigt som Weiss har höjt sin vänstra arm. Ketzenblum säger åt Weiss att lägga ner vapnet då det är olagligt att hota en Templar av Sigmar vilket Weiss inte verkar bekymra sig om.
Wera går fram och påkallar deras uppmärksamhet:
”Ärade Witch hunter, ni behövs på torget för att hjälpa oss blidka pöbeln. Ni behövs för att förhindra ett blodbad om folket beslutar sig att storma The Journeys End.”
”Jag är upptagen. Von Kaufmann! Ni är arresterad för konspiration mot The Empire. Ge upp och kom med mig.”
Von Kaufman replikerar:
”Det är befängt! Jag har bara visat de artefakter som The Southöland Expedition tagit med sig från fjärran Lustria. Det är inte olagligt.”
Curd Weiss pekar fortfarande med sin pistol mot Ketzenblum.
”För att vara en byråkrat och administratör verkar Curd Weiss ovanligt lugn och orädd med att sikta med en pistol mot en witch hunter” tänker Wera.
Plötsligt ryker Werner till och går fram till Ketzenblum. Han påkallar sedan deras uppmärksamhet att han har fått syn på en gevärspipa i ett fönster som är riktad mot witch huntern. Adele blir blek när hon blir påkallad detta faktum men werner ställer sig mellan Ketzenblum och geväret.
”Flytta på dig, Werner” fräser Curd Weiss. Men Werner flyttar inte på sig.
”Avsluta dessa dumheter” säger magikern. ”Låt oss istället förhindra en massaker.”
”Okej. Vi sänker vapnen på tre. Ett… två… tre.” säger Ketzenblum.
Både hon och Weiss sänker sina pistoler efter tre. Weiss har även sänkt sin arm.
Wera slänger en blick mot fönstret och ser då att gevärspipan är borta.
Så slår insikten till hos Wera: ”Det är ett fönster på The Journeys End!”
Ketzenblum ger Weiss ett ilsket ögonkast innan hon vänder sig mot Wera och Werner:
”Då så. Låt oss stävja pöbeln.”

När trion kommer fram till mitten av Plenzerplatz finner de Ruben som förhandlar för fullt med Lönnerman. Kraven från agitatorn är enkla – ge folket i hamnen och Faust Quarter vatten från brunnen på Plenzerplatz annars stormar mobben de samlade adelsmännen och deras hus. För att säkerställa att det verkligen skar vill Lönnerman ha det skriftligen i ett dokument, attesterad av Tochfel. Wera ser att Schüssel backad undan och står en bit bort. Den brändskadade mannen ser rädd ut och kastar skrämda blickar mot Ingvald.
Ruben höjer rösten:
”Tochfel! Kom hit!”
Steward Tochfel kommer fram till Ruben som förklarar läget:
”Herr Lönnerman vill ha ett skriftligt dokument från er att de har rätt att få färskt vatten från brunnen på Plenzerplatz tre gånger per dag med början direkt." Tochfel nickar bara.
Ruben vill att han och Wera åker och stoppar Hans von Leitdorf att ta in sin armé i staden medan Werner och Gabriel säker ställer att dokumentet attesteras med villkoren som Lönnerman kräver.

Plötsligt dyker The Man in the Black Hood upp. Klädd i svarta kläder och med goblinmasken för ansiktet står hen på byggställning mot det nya Heindrich templet som skall byggas vid torget. Med när The Black Hood öppnar munnen så låter det fel. Rösten är svag och osäker när den stammande kräver att församlingen på torget skall ta dit Caspar. Weras misstanke att det är en bedragare blir bekräftad när ett antal Hooks medlemmar börjar ruska i byggställningen för att få ner mannen i masken. Det dröjer inte länge förrän mannen i mask med ett skrik ramlar ner från ställningen och rakt ner i famnen på de väntade gängmedlemmarna. Wera ser sedan hur masken tas av mannen och att han förs därifrån. När sedan ryktet når henne får hon höra det var en köpman vid namn Peter Gross som försökt lura de alla.

Plötsligt kommer Ketzeblum smygande upp bakom Wera och viskar i hennes öra:
”Ge dig av fort härifrån. Det kommer att bli bråkigt och stökigt här.”
Wera har svårt att inte gapa av förvåning. ”Varför bryr sig en witch hunter om vad som händer mig?! Tyvärr så kan jag inte backa nu. Jag och Ruben skall stoppa en armé.”

Där står dom på Plentzerplatz och skådar när den enorma folkhopen drar fram, dom skanderar “Kaltes Klares Wasser, Eat The Rich och Every Mansion A Bonfire” hänförda av agitatorn Boris Lönnermann. Werner börjar få en känsla av rädsla och osäkerhet, det här kan sluta hur som helst om kanonerna börjar skjuta tänker han. Han hoppas att det inte blir så, om det inträffar då kan hans kära Heidi vara ett av hundratals oskyldiga offer. En bit framför folkhopen står 4 kanoner redo att avfyras mot folket, Zacharias Kneider står och väntar på order. Han tittar sig nervöst omkring, han börjar ropa om någon sett Kapten Baerfaust. Han får snabbt till svar att Kapten Baerfaust är kvar inne i Averburg för att hjälpa folket som är kvar där inne. Nu stiger Mattias von Grunwald, Bartol von Ogdeburg och inte minst Marlene von Alptraum fram till Zacharias Kneider, alla 3 börjar högljutt kräva att han ska avlossa kanonerna mot packet från hamnen. Steward Dagobert Tochfel står också där framme, han gör allt i sin makt för att inte Zacharias Kneider ska avlossa kanonerna. Han blir nedtystad av dom 3 adels personerna, som kräver att kanonerna ska dåna över Plentzerplatz. Vi står där och beskådar kaoset, plötsligt kommer Steward Tochfel springandes fram till Ruben. Han tar tag i Rubens arm, “Ruben Ulfman von Mohr du måste stoppa det här vansinnet” stammar han fram. “Du är den enda vettiga människa här som kan få ett slut på detta tok”. Ruben tycker själv att det här är ett vansinne, skjuta mot oskyldigt folk det gör man bara inte. Ruben Ulfman von Mohr och Steward Dagobert Tochfel kommer fram till dom 3 adelspersonerna, det uppstår en mycket het diskussion parterna emellan. Det hela slutar med att det utbryter en socialt ordkrig om vad som ska ske med kanonerna. På ena sidan står Bartol von Ogdeburg, Mattias von Grunwald och Marlene von Alptraum, som motståndare har dom Ruben Ulfman von Mohr uppbackad av Wera, Gabriel, Ingvald och Werner. Werner är inte delaktig i den verbala debatten. Han står lite bakom för att understöda med lite magi och kanske några kloka ord. Efter några hårda verbala påhopp, ger sig en förnedrad von Ogdeburg. Efter att han dragit sig ur diskussionen, är det von Grunwalds tur att ge upp. Nu står Marlene von Alptraum alldeles ensam mot Ruben, Wera, Gabriel och Ingvald, nu visar hon verkligen varför hon är överhuvud i familjen von Alptraum. Hon manövrerar ut Gabriel på ett elegant sätt, sedan ger hon sig på Ruben. Hon känner att Wera och Ingvalds argument dom kan hon handskas med, men Rubens är det lite mer tyngd bakom. Efter någon minut tittar Marlene von Alptraum med besviken blick på Ruben och säger, “Ruben Ulfman von Mohr du har knapphändigt övertygat mig för stunden att inte avlossa kanonerna, men om något skulle gå fel här ikväll. Då kommer du Ruben Ulfman von Mohr få stå till svars inför våra familjer och det kommer inte att bli nådigt”. Ruben tittar på Marlene von Alptraum och säger " Jag har full koll på situationen, det kommer att ordna sig jag lovar säger Ruben".

Ruben börjar gå fram emot den stora folksamlingen, tätt följd av Gabriel, Ingvald och Steward Dagobert Tochfel. Folksamlingen leds av Boris Lönnermann, han har en svårt bränskadad Stanislav Schussel vid sin sida. Diskussionen eskalerar sig snabbt till högljuda påhopp från Lönnermann. Werner kan se Grandmaster Hans von Leitdorf kasta sig upp på sin stridshäst, och rider mot södra porten. Där utanför murarna har von Leitdorfs arme sitt läger. Werner kan inte höra något som sägs, han står alldeles för långt bort. Werner kan av en slump se att Wera går iväg åt motsatt håll där folksamlingen är, han börjar gå efter henne för att se vad hon har på gång. Wera går mot tältet där explosionen inträffade, där står fortfarande Adele Ketzenblum och Curd Weiss och siktar på varandra. Friedrich von Kaufman bara står där och stirrar med tom blick. Wera går fram och börjar tilltala Friedrich von Kaufman, men får inget svar han är alldeles borta. Werner som inte hunnit så långt kan se att Curd Weiss står med handen i luften. Plötsligt kan Werner se en gevärspipa sticka ut från ett fönster på The Journeys End, geväret är riktat mot Adele Ketzenblum. Werner förstår snabbt att skytten bara väntar på ett tecken från Curd Weiss. Utan att tänka sig för skyndar sig Werner fram till Adele Ketzenblum, han ställer sig för Adele Ketzenblum så att gevärsskytten inte skulle kunna skjuta henne. Werner hör hur Curd Weiss höjer rösten “Werner förhelvete försvinn”. Men Werner står kvar, han börjar bli lite orolig för vad som ska hända. “Werner jag säger detta en sista gång, försvinn nu” säger en otroligt irriterad Curd Weiss. Nu börjar även Adele Ketzenblum bli uppretad på att Werner står så nära henne, “Werner vad fan håller du på med, försvinn annars skjuter jag skallen av dig”. Nu var Werner väldigt rädd för sitt liv, han hade ingen aning om vad som kommer hända honom. “Ärade Holy Templar av Sigmar det är någon i fönstret som siktar på dig med ett gevär” stammar Werner fram och pekar på fönstret. Nu ser han att Adeles ansiktsuttryck blir en aning skärrad. Wera ser vad som håller på att hända, hon vänder sig mot Curd Weiss. “Herr Curd Weiss det finns viktigare saker att göra ikväll än att stå och sikta på varandra, jag tror att bara Holy Templar av Sigmar Adele Ketzenblum kan få stopp på folkhopen som står en bit bort och är redo att bränna ner alla byggnader vid Plentzerplatz. Då kommer även ni att bli drabbad, så ta ert förnuft till fånga och sluta med det ni gör”. Werner tittar på Curd Weiss som fortfarande står med näven i luften, han stirrar på Wera med bestämd blick. Curd Weiss sänker armen sakta, “Jag håller med er, vi lägger ned vapnen för ikväll. Det finns ett större bekymmer för tillfället som kommer att drabba oss alla om vi inte får ett slut på det”. Adele Ketzenblum bakar bort en bit när hon ser att Curd Weiss sänker armen, samtidigt när han sänker armen kan hon se att gevärspipan försvinner från fönstret. Wera går fram mot Adele Ketzenblum, när Adele får syn på Wera kan Werner se att hon tycks känna igen Wera. Wera börjar samtala med en något skärrad Adele Ketzenblum. Werner börjar gå tillbaka till dom andra, han känner en rädsla för Adele Ketzenblum. Hon har hotat att skjuta skallen av Werner 2 gånger bara ikväll, så han är orolig att hon kommer göra honom illa på riktigt snart. Så han har bestämt sig för att försöka hålla sig undan henne. Så kan han höra Adele Ketzenblums röst bakom sig, “Werner, du följer med mig mot folkhopen. Och du går bakom oss” säger hon till Wera. Werner blir alldeles stel när han hör hennes röst, men han gör som hon sagt. När dom går där tillsammans viskar hon till Werner med en aningen skakig röst, " Jag får nog tänka om i fallet Curd Weiss han är en farlig och tuff motståndare. Vilken vågar trotsa en Holy Templar av Sigmar, och planera att döda en. Undra vilken gevärsskytten var"?

När dom närmar sig folkhopen har Ruben lyckats lugna ner den stora folksamlingen, han för ett samtal med Boris Lönnermann. Werner kan höra några röster från folksamlingen när dom anländer, “Titta en Witch Hunter, och vad fan har hon med sig”. Adele Ketzenblum höjer sin röst, hon säger några väl valda ord till folksamlingen. Werner nämner för Ruben att Grandmaster Hans von Leitdorf ridit mot södra porten, antagligen för att hämta sin arme. Ruben säger åt Werner att han ska följa med Steward Dagobert Tochfel och fixa ett skriftligt intyg åt Lönnermann. Själv ska han möta Hans von Leitdorf, innan han kommer fram med sin arme. Gabriel följer med Werner och Steward Tochfel mot Averburg, medan dom andra följer med Ruben. Innan Werner hinner sticka iväg, så berättar Adele Ketzenblum att hon måste tillbaka till Sigmartemplet och det fort. Werner bara nickar åt henne.

När Werner med sällskap kommer fram till Averburgs borggård ligger fortfarande röken av molnet tjockt, plötsligt hör dom en bekant röst skrika. “Nu känner jag igen dig din satans dorfer, du är Gabriel Sachs och nu ska du dö”. Det är Mattias von Grunwald som med draget vapen avfyrar ett skott mot Gabriel, skottet träffar Gabriel som börjar blöda en hel del. Nu springer Gabriel in i dimman för att kunna gömma sig för von Grunwald som tar fram sin andra pistol och skjuter mot Gabriel. Allt sker så snabbt, dom båda är borta på någon sekund. Werner tar beslut på att dom måste fortsätta in i Averburg och skriva intyget. När Werner och Steward Tochfel kommer ut på borggården igen, möts dom av en blödande Gabriel som lyckats lura bort Mattias von Grunwald. Dom kan höra hur han skriker efter Gabriel inne från dimman. När dom kommer ut på Plenzerplatz möts dom av Ruben och dom andra. Ruben, Wera, Ingvald, Hans von Leitdorf och Steward Dagobert Tochfel går fram till folksamlingen och Boris Lönnermann med det påskrivna intyget. Werner börjar plåstra om Gabriel, efter ett tag kan dom höra en jublande folksamling. Intyget innebär att folket i hamnen och Faust Quarter ska få färskt vatten 3 gånger per dag. Den stora folkhopen drar sig ner mot hamnen skrålandes och med vagnar med rent vatten. På Plentzerplatz får Ruben Ulfman von Mohr ta emot många adelsmäns beröm, för att förhindrat att deras egendomar bränts ner. Han får även mycket beröm av Kapten Baerfaust, som blir elak när han får höra att vissa ville att dom skulle avlossa kanonerna mot folket. Werner står stolt och nöjd på Plentzerplatz och tänker på vad hans vänner åstadkommit här ikväll, han är särskilt nöjd för Rubens skull. Så plötsligt dyker Pauli Frandrini upp. Han vill att Werner och Ruben skall följa med, det är brådskande……

Plenzerplatz är vanligtvis dunkelt så här dags. Lanternor utanför herrskapshusen skapar sfärer av varmt sken. Bortom dom försvinner snabbt dom flackande skuggorna i mörker. Men nu är ödestimman här.

Ruben, Ingvald och Werner står bakom kanonbatterierna som vaktar brunnarna på torget. Dom hör ropen från den rasande folkmassan: ”-Kaltes klares wasser!” Många hundra facklor får torget att lysa upp och Ruben tycker att han känner värmen från dom. Det är trots allt varmt och kvavt. Stormmoln hopar sig över staden. Skenet från Mannsleib kan inte bryta igenom. Det fallande trycket gör att soten från alla facklorna hänger kvar runt torget. Det börjar blåsa och gnistor flyger från fyrfaten vid kanonerna där mannskapet står redo med luntor för att tända kanonernas stubiner. Männen svettas av värmen och nervositet. Zacharias Kneider ryter åt sina män att stå redo att möta upprorsmakarna med Averländskt stål. Sen söker han av torget efter någon som kan ge ordern. Han tar vanligtvis bara order från kapten Baerfaust men kaptenen är inte här så vem ska han välja att lyssna på? Mobben skanderar att dom fina stadshusen ska plundras och några börjar klättra på murar och grindar. Privata vakter ställer ängstligt upp sig. Dom är vana vid att mota bort tiggare, inte stå emot hundratals uppretade hamnarbetare. Ruben är också orolig, det här kan gå väldigt illa. Han känner att pulsen ökar. Bartol von Ogdeburg, Mattias von Grunwald och Marlene von Alptraum, oroliga för sina stadshus, skyndar fram till Zacharias och beordrar honom att ge eld mot packet. Allt står och väger på en knivsegg.

Ruben tänker återigen att dom borde ha gjort något åt brunnarna för flera dagar sedan. Det här är Black Hoods verk. Ruben blir arg. Black Hood är bara en hycklare, framställer sig som Averheims hjälte, dom fattigas förkämpe, men i hens stora spel är dom alla förbrukningsbara. I efterhand kan det alltid hävdas att dom offrades på martyrens altare. Allt var så utstuderat.

Stadens steward Dagobert Tochfel försöker desperat nå fram till Kneider och få honom att inte öppna eld men Kneider ignorerar honom. Tochfel upptäcker Ruben och går fram till honom.
”-Ruben Ulfman von Mohr, jag ber er, ni måste få dom att inse galenskapen i detta.”
”-Varför ska jag ordna upp i andras röror jämt?” tänker Ruben men inser att han har sagt det högt.
”-Det blir inbördes krig om vi inte löser det här” fortsätter en upprörd Tochfel ”-Ni är vårt enda hopp von Mohr.” Ruben har redan förstått att han måste göra något men han behöver Wera. Var är hon? Eller, Caspar skulle också vara till stor nytta, men Ruben kan inte se honom heller. Så är Wera plötsligt där vid hans sida och istället för den uppfordrande, trotsiga min hon har använt sig av det senaste dygnet så ler hon. Det leendet kan få en man att göra vad som helst och Ruben känner sig stärkt. Precis den målinriktade charmen är vad han behöver nu. Han vänder sig mot Tochfel.
”-Om jag gör det här så är du skyldig mig en tjänst” säger han och pekar på Tochfel.
”-Ja, ja” svarar den stressade Tochfel frånvarande. Ruben härsknar till.
”-Jag menar det, vid Sigmar! Om jag så ber dig att hålla Morrs portar öppna så ska du göra det. Men nu ska du göra en annan sak för mig. Gå in i borgen och säkra maten. Få den hit.” Tochfel ser nu på Ruben som om han var en galning.
”-Men..men, det är vansinne. Det går inte att gå in där nu. Vadå för mat? Den gör ingen nytta nu.” Vid Ranalds krökta tofflor! Ruben börjar förklara långsamt och metodiskt men han når inte längre fram till mannen.

Black Hood har byggt sitt namn på handlingar med stor symbolik. Ruben hade inte tänkt att vara sämre. Inne i borgen står middagen som aldrig hann serveras. Kryddkorvar med äkta bladguld i, sauerkraut på vinäger från Loningbruck och honung från äppelblom. Till dessert skulle det serveras isade apelsiner med bretonsk cognac. Om Ruben klarade det här så ville han att det skulle talas i hamnen om att Ruben Ulfman von Mohr lovade folket att dom skulle få äta guld och han höll det. Han suckar, det är bara att ge upp det nu.

Han vänder sig till Wera och dom andra. Gabriel kommer och ansluter sig också. Dom gör snabbt upp en strategi. Dom måste ställa sina motståndares auktoritet i tvivel och få Kneider att lyssna på Ruben. Först ska dom med alla medel få von Ogdeburg och von Grunwald ur balans. Dom är mest högljudda och desperata och skapar en spänd stämning. Detta är Weras jobb. Sen kan dom koncentrera sig på Marlene. Ruben har gått i clinch med henne många gånger förut. Ingvald och Werner verkar som tur är tillräckligt nyktra efter mötet med weirdrootmolnet. Werner får agera som stöd och ge auktoritet till deras ord. Gabriel väljs också in att vara med. Om inte annat så för att han inte ska ställa till otyg på annat håll. Ruben ber dom också att hålla utkik efter andra som dom vet är underhuggare till Black Hood. Andra kanske tänker blanda sig i leken. Averheims framtid står på spel. Ett misslyckande är inte ett alternativ.

Ruben går fram till Marlene, von Ogdeburg och von Grunwald. Han vill fånga allas uppmärksamhet och få dom att lyssna på honom men han vill inte vara för aggressiv så att alla vänder taggarna utåt och blir defensiva mot honom. Ruben stämmer upp i en sång. Han använder en känd melodi men anpassar texten till stunden.
”-Kan du höra folkets sång, sången om unga arga män? Det är sången som förkunnar, du blir aldrig slav igen! När ditt hjärta börjar slå i samma takt som trummans slag då är dags att börja gå mot en morgondag!” Han tar upp refrängen och får några runt om att sjunga med. Rubens sång påverkar även deras motståndare som åtminstone inte öppet vill häckla ett budskap som framförs på detta sätt och så tydligt tar ställning för en rättvis hjärtesak. Sen leder Ruben an med all auktoritet han kan uppmana som överhuvud för sin familj och börjar argumentera med von Ogdeburg, von Grunwald och Marlene.

Wera, Ingvald och Gabriel tar initiativet. Marlene kan börja ifrågasätta sällskapet Ruben är i och sända bort hans allierade om hon får chansen. Tillsammans gör dom processen kort med von Ogdeburg och von Grunwald. Ingvald och Gabriel imponerar väldigt på Ruben. Ruben drar fram allt smutsigt, smått eller stort, som han har om männen och Wera håller von Grunwalds blick så han inte kan tänka på något annat än henne. Snart blir von Grunwald helt stum, fångad av Weras förföriska rörelser och Ingvald skrämmer von Ogdeburg så han svimmar. Ruben är nöjd med deras hänsynslösa utmanövrerande av männen. Snabbt och effektivt. Men dom kan inte låta bli att bli lite oroliga för den skräckinjagande Ingvald. Ruben och Werner undrar vad som kan hända om han skulle drivas för långt. Skulle Ingvald ge sig på Marlene är spelet slut.
Marlene är hårdhudad och inte lätt att få ur balans. Här hjälper inte Weras charm, Gabriels snabba, förvillande tirader eller Ingvalds skräckinjagande uppsyn på samma sätt som mot ringare män. När man tror att man har henne så slinker hon undan med ett motargument eller ett smicker. Hon överlämnar plötsligt en praktfull värja till Ruben som tillfälligtvis kommer av sig. Men till slut kan hon inte stå emot dom alla tillsammans. Ruben ser sin öppning och spänner ögonen i henne och påminner henne om allt han vet om henne och då ser hon plötsligt orolig ut och tystnar.

Ruben talar med Kneider, som redan ser situationen ur ett annat perspektiv, och stämningen mildras när männen vid batterierna slappnar av. Hotet är avvärjt för tillfället. En första seger är vunnen.

Trängseln var enorm och det rådde panik bland de välbesuttna som försökte ta sig bort från Plenzerplatz. Många hade vapen dragna, pistoler och värjor, som skydd om pöbeln skulle gå till attack. Ett par unga adelsdamer i chock, Wanda von Grünwald och Amelie von Steiner, eskorterades av baron Hanes von Mecklenburg till Sigmarkyrkan. Kyrkans stora portar var öppna och krigarprästen Unterlector Kurt Algirson stod med en Warhammer i händerna och föste in panikslagna adelsmän och borgare i kyrkan.
“Sigmar ska skydda er. Ingen panik medborgare. Kyrkan är helig mark. Om pöbeln sätter sin fot i kyrkan är det kätteri. Sigmar skyddar sitt folk. Ha förtröstan och drabbas inte av panik” ropade krigarprästen. Trots prästens myndiga stämma verkade dock inte de personer som flydde till kyrkan känna något lugn. Det fanns något speciellt i luften, en oro som aldrig tidigare drabbat Averheim så kraftfullt. Det var som om att i natt kunde allt brista, civilisationen kunde krossas av den annalkande stormen och anarkin ta över. Och i en sådan situation var det högst tveksamt om ens Sigmars hus kunde erbjuda skydd.

I källarkatakomberna under Sigmartemplet rådde både oro och förväntan. Hilda Fickmichspäter satt inlåst i en cell i rummet där Witch Hunterns skadade kompanjoner huserade. Männen beväpnade sig i oro och rädsla för vad som skedde där ute. Hilda var normalt sett en helt orädd person men i kväll kände hon både ångest och rädsla. Det krafter som var i rörelse var emot allt hon trodde på. Hon kunde förnimma undergångens skrämmande närvaro. Var det något Hilda Fickmichspäter uppskattade mer än något annat var det livet här och nu och alla dess möjligheter till upplevelser. Därför var tanken på död och förändring den mest skrämmande av dem alla.

I en närliggande källare och fängelsehåla under Sigmartemplet fanns dock en enorm eufori och förväntan. Cellen var liten, mörk och fuktig och rymde två personer som tycktes prata med 100 olika stämmor och röster. Agaton Coronis och Ignatius Jonns gravt muterade och förändrade kroppar syntes inte i det nattsvarta mörkret i cellen. Men deras röster var som en galen kakafoni från den mörkaste av febermardrömmar. Rösterna talade snabbt och intensivt. Ofta i falsett och i mun på varandra.
“Förändring, förändringens vindar blåser där ute”
“Ute är förändring men inne är det ingen förändring”
“Förändringen inne är ute och ute är inne”
“Vi är i Averheim, i Averheim”
“Tchar är här”
“Vi är här”
“Vi är många”
“Vi är få”
“Vi ljuger alltid, vi är konspiratörer”
“Vi ljuger aldrig vi är sanningen”
“Sanningen gör ont”
“Sanningen ger lycka”
“Averheim behöver sanning och förändring”
“Förändring behöver Averheim”
“Averheim behöver inget”
“Det är här nu”
“Råttmännen har det”
“De fick det”
“Nej de stal det”
“Konspirationer”
“Nej sanning”
“Det finns ingen sanning, bara förändring”
“Vi ljuger”
“Vi talar alltid sanning”
“Kosmos är oändligt”
“Kosmos finns inte”
“Galenskapen är oändlig”
“Vi är en”
“Vi är många”
“En mun är fler än två”
“Du ljuger”
“Den mörkaste sanningen”
“Vi är i Averheim”
“Nej vi är i ditt huvud”
“Ditt huvud är förändrat”
“The End Times är här”

Medan de galna rösterna talade i en mörk cell under Sigmartemplet förde de båda tileanska legosoldaterna, Pauli Frandrini och Rafael Vincente, Selena von Kusch, unge Lord Wilhelm och Niccolo Machiavelli i säkerhet. När flera personer desperat sökte skydd i Sigmarkyrkan och lyssnade på Unterlector Kurt Algirsons ord så förde tileanarna de personer som de var betalade att skydda snabbt förbi Sigmartemplet.
“Det sämsta vi kan göra är att stänga in oss med alla andra i Sigmarkyrkan. Där blir vi bara instängda och sårbara. Om folket stormar eller sätter eld på kyrkan kommer det att bli en massaker där inne. Vi måste bort från Plenzerplatz så fort som möjligt. Vi måste ta oss hem till herr Lankdorfs lägenhet på Sudenberg Strasse. Just nu är det det bästa stället vi kan söka skydd i. Das Wein Quarter kommer att vara lugnt i natt om folket plundrar stadshusen vid Plenzerplatz” sa Pauli Frandrini.
Ingen i sällskapet protesterade utan alla litade fullkomligt på legosoldatens omdöme, erfarenhet och professionalitet. Det var inte för intet som legosoldaterna från Tilea ansågs vara de bästa av alla i hela The Old World.

Gruppen trängde och knuffade sig fram för att kunna ta sig in på en sidogata som ledde bort från Plenzerplatz i riktning mot das Wein Quarter. Selena von Kusch höll unge Lord Wilhelm hårt i handen. Hon skulle utan tvekan ge sitt liv för sonen om det skulle behövas. I trängseln skymtade hon den korpulenta köpmannen Helmut Matter. Mannen svettades kraftigt och verkade vara panikslagen. Av vad Selena von Kusch kunde se försökte köpmannen ta sig till Merchant Guilds hus för att söka skydd. “Jag borde slita upp hans hals och äta hans organ. Låta honom lida som ett slaktsvin som tappas på blod. Höra hans desperata och plågade skrik” tänkte Selena von Kusch spontant. “Herregud, vid Verena vad är det jag tänker. Inte nu igen. Inte nu när jag behöver skydda min son. Verena ge mig kraft att stå emot mörkret, låt mig stå emot mörkret i natt. Jag är er ödmjuka tjänare som alltid följt er väg. Snälla gudinna ge mig kraft” fortsatte Selena panikartat att tänka. Attackerna kom tätare och tätare nu. Bara under The Garden Party hade hon fyllts av de hemska tankarna vid tre tillfällen. Och de blev bara mörkare och mer makabra varje gång. “Hur länge till ska min viljestyrka lyckas stå emot? Jag måste stå emot för Wilhelms skull. Bara några timmar till. En natt till och sedan är allt över”.

“Countess Selena von Kusch, ta er samman. Ni har drabbats av en ny attack. Tänk på Lord Wilhelm. ni måste vara värdig och stor i detta ögonblick. Din sons kandidatur är allt som räknas nu. När vi är i säkerhet sänder jag Pauli Frandrini att hitta Werner Lankdorf” viskade Niccolo Machiavelli i Selanas öra.
“Herr Machiavelli, vi behöver Ruben von Mohr också. Jag är rädd att Werner Lankdorf inte kan göra vad som krävs. Hans hjärta tillhör Verena. Han är god man. Ruben däremot är ambitiös och maktfullkomlig. Men han lyssnar på Werner. Werner måste övertala honom” sa Selena.
“Tänk inte på vad som måste ske just nu. Allt som spelar någon roll i detta ögonblick är att vi för Lord Wilhelm i säkerhet” svarade Machiavelli.
“Rösten säger åt mig att döda The Man in the Black Hood. Sluka hen och slita hjärtat ur bröstet. Varför har jag sådana tankar. Varför vill jag döda den person som gav mig Lord Wilhelm åter. Vid Verena varför drabbas jag av detta” viskade Selena i Machiavellis öra.
“Det är därför vi behöver Werner Lankdorf och Ruben von Mohr” svarade Machiavelli.
“Du måste alltid finnas vid Lord Wilhelms sida. Du och Werner Lankdorf” sa Selena samtidigt som tårar rann utöver hennes kinder.
“Jag lovar. Jag och Werner Lankdorf ska finnas vid Lord Wilhelms sida” sa Machiavelli.

De hade kommit ett par kvarter bort från Plenzerplatz när de sprang på en grupp av 10 män. Männen var klädda i slitna och trasiga kläder. De var smutsiga och beväpnade med påkar och dolkar. Utan tvekan en grupp från folkmassan som sökt lyckan genom att plundra i borgarkvarteren bortom Plenzerplatz. Ingen dum plan med tanke på att alla stadsvakter befann sig på Plenzerplatz. Gängets ledare en mager lång man i 40-års åldern utan tänder ropade
“Ge oss alla era ägodelar och ni får passera. Vi kan döda er om vi vill era rika svin”.
“De har en kvinna med sig. Jag har alltid drömt att få smaka adelsfitta” sa en annan man. Männen skrattade högt och rått. De gick skrattande fram mot Selena von Kusch sällskap. Selena kramade hårt Lord Wilhelms hand. Unge Lord Wilhelm darrade av rädsla. Niccolo Machiavelli drog en dolk från bältet. Pauli Frandrini och Rafael Vincente drog sina svärd.
“Så hur blir det, får vi pengar och fitta så får ni gå. Annars dödar vi er” sa råskinnens ledare.

På bråkdelen av en sekund, helt synkroniserade och utan att yttra ett ord gick de båda tileanska livvakterna till attack. Pauli Frandrini högg råskinnens ledare över den högra handleden så att handen flög iväg flera meter. Mannen skrek av smärta och snurrade runt samtidigt som blodet från handstumpen sprutade ned hans kamrater. Rafael Vincente utdelade två snabba hugg mot två andra män. Ett hugg snittade upp magen på en man som föll ned på marken med inälvorna synliga, det andra hugget halshögg den andra mannen. De andra råbusarna fylldes av skräck och chock av attackens brutalitet och flydde snabbt bort i riktning mot Plenzerplatz. De tileanska legosoldaterna hade varit enormt effektiva. Niccolo Machiavelli log. På ytan var de tileanska legosoldaterna kultiverade, vänliga och vältaliga. Men när något hotade vad de var betalda att beskydda var de effektiva och skoningslösa mördarmaskiner.

“Kom vi måste vidare, vi måste hem” sa Niccolo Machiavelli och tog tag i Selenas arm.
Selenas blick var fäst vid mannen som låg död på marken med inälvorna hängandes ur buken. Så mycket blod. Hennes blick blev dimmigare och hon fylldes av ett inre raseri. Banditernas ledare som fått handen avhuggen hade sjunkit ihop på marken av smärta. Han skrek högt. Selena slet sig loss från Machiavellis grepp och rusade fram mot den skrikande mannen. Hon riktade en spark mot mannens huvud och träffade honom över näsan. Det hördes ett krasande ljud när näsbenet knäcktes. Sedan satte hon sig över mannen och förde sina båda pekfingrar rakt in i mannens ögon. På bråkdelen av en sekund hade hon slitit ut båda ögonen ur mannens huvud. Hon höll ögonen i sina händer och stoppade dem sedan i sin mun och började tugga. Mannen skrek högt av smärta. Pauli Frandrini slet bort Selena från mannen och tvingade upp hennes mun. Han stoppade sina fingrar i hennes mun och slet sedan ut de söndertuggade ögonen som ramlade på marken. Samtidigt högg Rafael Vincente den skrikande mannen i hjärtat för att avsluta mannens plågor.
“Vid Myrmidia vad gör ni?” sa Pauli Frandrini med chock i rösten samtidigt som han skakade om adelskvinnan.
Lord Wilhelm grät som ett spädbarn och hela hans kropp darrade av panikattacken som drabbat honom efter åsynen av vad som hänt.
Niccolo Machiavelli styrde upp situationen och sa med bestämd stämma “Pauli och Rafael jag förstår att ni är chokade. Men ni måste förstå att Selena är sjuk. Hon är svårt sjuk. Vad som är viktigt nu är att vi skyddar och för unge Lord Wilhelm i säkerhet. Det ni ikväll beskådat stannar här. Verena och Myrmidia är våra vittnen ikväll och det är deras vilja att inget av detta kommer ut. Lord Wilhelm måste bli Averlands nästa Elector Count. Och jag och Selena har pratat om att hennes sjukdom inte får bli ett hinder för Lord Wilhelm. Om hennes fiender får reda på vad som hänt är Lord Wilhelms kandidatur förstörd. Men det finns en lösning på problemet som Selena och jag diskuterat. Pauli du måste bege dig till Plenzerplats och finna Astromancer Werner Lankdorf. Han är som du vet Selenas vän. Be Werner Lankdorf att även ta med sig Ruben von Mohr. Jag och Rafael ser till att Selena och Lord Wilhelm kommer hem i trygghet.”

Rafael Vincente och Pauli Frandrini såg på varandra. De nickade och gjorde sedan vad Machiavelli befallt. De var ytterst lojala och även i denna märkliga situation fast bestämda att i Myrmidias namn beskydda Selena von Kusch och Lord Wilhelm

En kvart senare satt Machiavelli med Selena vid köksbordet i Werner Lankdorfs lägenhet på Sudenberg Strasse 7. Selena såg trött, rädd och förvirrad ut.
“Jag minns inget Herr Machiavelli. Vad hände egentligen. Jag har bara minnesfragment av blod och skrik. Och jag har en konstig smak i min mun” sa Selena.
“I natt, kära Selena von Kusch, är det bäst för dig att inte höra Verenas sanning. Drick lite vin och skingra dina tankar. Lord Wilhelm är i säkerhet. Han ligger i sin säng. Och det är ju det som är vår viktigaste uppgift. Jag har låtit Pauli bege sig till Plenzerplatz för att söka upp Werner Lankdorf och Ruben von Mohr. De ska få lösa det problem som ni är. Vi gör det för Averland och för Lord Wilhelm”.

Harim och hans folk Strigany tycktes vara de enda som såg det komma. Averheim var som förbytt. Världen stod inför en omtumlande förändring. Var det värmen och bristen på vatten som fått folket att resa sig eller var det kanske något annat? Inflytandet från de kosmiska krafterna?

Kometen syntes allt tydligare på himlen. Den brann på himlen som ett rött klot och lämnade efter sig en tvåsvansad komet. Sakta svepte den in på himlen från öster och färdades sedan mot väster. I början syntes den knappt men snart kunde man ana den på kvällshimlen. Den färdades allt snabbare mot bakgrunden av tusentals gnistrande stjärnor.

Harim stod på Weavers Brücke och skådade ut över Avers mörka vatten där stjärnornas sken återspeglades. Från långt upp i staden, från de rikas kvarter runt Plenzerplatz kunde oljud och skrik höras från en stor samling människor. Harim uppmärksammade hur lugnt och tyst allt var här i Weavers District. Det var inte många personer på bron eller i kvarteren mot floden, knappt några alls. Faktum var att Harim aldrig sett så få människor i Weavers District som i kväll. Alla tycktes ha vandrat mot Plenzerplatz för att beskåda vad som var på gång. Revolutionen mot de rika och välbärgade. Det fattiga folkets resning.

Tidigare på kvällen hade personer från hamnen och der Faust Quarter kommit till Weavers District och agiterat att revolutionen var i antågande. Den sista dagen i Sigmarzeit skulle vara dagen då de fattiga reste sig mot de rika förtryckarna för att kräva rättvisa. Olga Junker hade samlat arbetarna från tygfabrikerna. De hade vandrat mot Plenzerplatz för att iaktta vad som skulle ske. Arbetarna från Weavers District var betydligt mer försiktiga än personerna från hamnen eller der Faust Quarter. De skrek inte ilskna slagord om att hänga adeln eller borgarna utan var mer åskådare för att se vad som skulle hända. Händelseförloppet skulle styra hur arbetarna vid tygfabrikerna skulle agera. Vissa skulle kalla dem opportunister, Olga Junker kallade dem realister.

Harim tänkte på samtalet han hade haft igår natt med Luna Raluca. Luna hade berättat att hon sett saker hända på himlen. Att Sakhmet flyttat på stjärnornas position och att månarna Mannslieb och Morrslieb rört sig på ett konstigt och högst oregelbundet sätt. Särskilt Morrslieb hade varit annorlunda. Morrslibs sjuka grönaktiga sken hade varit klarare än tidigare. Luna Raluca hade berättat för Harim att hon trodde att en komet snart skulle uppenbara sig på himlen, en komet liknande den som sågs på himlen vid tiden för Magnus the Pious för över 200 år sedan. Sigmars komet. Ett tecken för hopp och framtid för vissa, för andra ett tecken för undergång och död. “The End Times är här Harim. Världen är döende. Vår tid är slut. Undergången kommer från norr” hade Luna Raluca sagt till Harim.

Senare den natten hade Harim lämnat Strigany lägret för att bege sig till Doktor Moebius gods i Weavers District. Han hade knackat på dörren och Rita Schauspiler hade släppt in honom. Hon hade varit klädd i en teatermask föreställande en skogsnymf och varit naken på överkroppen. Inne i godset hade 100-tals vaxljus varit tända. Röda gardiner delade av rummen i rummen. Harim kände igen den distinkta sötaktiga doften av opium. Hung Foos opium. Många samlades för att jaga draken i Doktor Moebius gods när nattens timmar var som mörkast. Så var det nästan varje natt.

Ett par unga blinda pojkar med tomma ögonhålor, Hung Foos pojkar, hade tagit Harim i handen och fört honom till Doktor Moebius. Doktor Moebius hade suttit i ett badkar av marmor uppställt mitt i den stora salongen med Elitsa och Dina vid sin sida. I badkaret låg ett antal tomma vinflaskor och flöt. Harim rodnade inte för nakenheten. I Striganys kultur var nakenhet något naturligt och inget att skämmas över. Det var en stor skillnad mot averländarnas prydhet. Men Doktor Moebius var inte som en vanlig averländare, han var frispråkig och orädd.

Harim berättade för Doktor Moebius vad Luna Raluca hade sagt tidigare på kvällen om The End Times. Doktor Moebius hade haft ett märkligt leende på läpparna när Harim talade. Han inspirerades och fascinerades tydligen av berättelsen. Vad som sedan följde var högst märkligt. Det hela började med att Doktor Moebius klev upp ur badet. I en hand höll han en flaska Loningbruck Ruby och i den andra en gul solros. Naken ställde han sig på en stol och började att prata entusiastiskt inför sina gäster.

“Lyssna gott folk. Inatt är det den näst sista dagen i månaden Sigmarzeit. Låt oss leva den här natten som om den vore den sista i våra liv. För vem kan veta vad framtiden har i sitt sköte? Min vän Harim har talat med sitt folk Strigany. Och det ska gudarna veta, det folket har mer kunskap än några andra i detta land om vad som väntar oss alla. Petra Luna Raluca har sett tecknen. Vår värld är döende. Vi ska alla dö. The End Times är här. Den sista tiden som poeten Nostredamus skrev om. Men bör inte vi kära vänner gå före händelserna och dö här och nu? Jo det ska vi göra symboliskt här i natt. Vi ska möta den mörkaste döden, vi ska ta steget in i Morrs rike i natt. Men bara för att när solens första värmande strålar återvänder samla våra sista krafter och tillsammans gå in i ljuset igen. Vi ska trotsa döden. Vi ska leva och frodas. För det är det vi är till för. Att leva när andra går under. Vi ska dö här i natt så vi inte behöver frukta döden imorgon. Vi är konstnärer! Vi är Doktor Moebius Theatre of the Strange and Macabre. Bara vi kan se döden i vitögat och återvända till den materiella världen med glädje. Vi är de utvalda. Vi ska trotsa “The End Times” med vår livskraft. Vi ska se in i mörkret och styra det. Vi är livet. Men låt oss först dö…..vi ska alla dö om än bara symboliskt här i natt. Bara genom döden kan vi återvända och omfamna livets storslagenhet".

Harim såg med stora ögon på vad som som sedan hände. Doktor Moebius gick runt och målade allas ansikten svarta med en tjock färg som luktade tjära. Det fanns ungefär 15 gäster i godset och Harim kände de flesta. Bland hans teatergrupp återfanns August van der Wreijstwiik, Dina, Elitsa och Silas Hornblower. Bland gästerna fanns även kulturpersonligheter som Rita Schauspieler, Lisa Winkelmann, Frau Heidi och den tileanska cirkusdirektören Doktor Vittori.

“Den svarta färgen på era ansikten symboliserar döden. Låt oss alla känna döden ikväll. Upplev och få ut alla era skräckfyllda känslor inför det oundvikliga. Slutet som väntar oss alla. Släpp ut er ångest och låt den måla era innersta tankar. Vad vi skapar inatt är konst. Upptäckten av vad som väntar när The End Times nalkas. Strigany folket har alltid sagt att kometen i skyn symboliserar domedagen. Sigmariterna tror att det är ett tecken av hopp. En signal från Sigmar själv att samla folket i en mycket svår tid. Mina vänner, jag vet inte vem som har rätt av Striganys eller Sigmariterna. Men låt oss lära mer om oss själva inatt. Våra tankar och känslor inför döden. Låt nattens upplevelse bli en inspiration för oss alla. Inspiration att skapa poesi, litteratur, teater, musik och sång passande en döende värld på väg mot undergången. Låt oss finna det vackra, det vemodiga och det känslosamt passionerade. Låt oss skapa som aldrig förr. Mina damer och herrar. Jag är Doktor Moebius och i natt ska vi resa in i våra själars mörkaste vrår. Vi ska lära oss mer om oss själva. Välkommen till “Leben im Mortis”. Mörker mina vänner, mörker". När Doktor Moebius blev tyst föll mörkret över herrgården. Alla ljus släcktes. Tunga gardiner drogs för fönstren och alla gäster sökte upp en plats i herrgården för att symboliskt dö på. Alla gick till en egen plats eller ett eget rum. Vissa gick upp på vinden, andra ned i källaren och några la sig i någon av herrgårdens salonger och rum. Men alla var ensamma där de var för att symbolisera ensamheten i dödsögonblicket.

Harim hade varit rädd. Hjärtat hade bankat frenetiskt i bröstkorgen som om det ville bryta sig ut och fly. Han hade i mörkret sökt sig till Doktor Moebius tesalong och lagt sig under bordet i rummet. Mörkret var totalt och det gick inte att se något. Harim låg på en tjock matta och han kom ihåg att Dina en gång berättat att mattan var tillverkad i Araby och att symbolerna på mattan var skyddssigill för att hålla illasinnade ökenandar borta. Karavan köpmännen som reste över den stora öknen, al-Sahar, i Araby brukade sova på sådana mattor på nätterna. Nu skulle Harim symboliskt “dö” på en sådan matta. Harim kände paniken komma, ångesten av att dö. Han hörde ett kvinnoskrik från herrgårdens övervåning eller vind. Det lät som Rita Schauspieler. Harim kunde höra att hon även skrek ut “Jag vill inte dö, jag vill inte dö”. Det var tydligen fler som drabbats av ångest i denna makabra föreställning regisserad av Doktor Moebius. Harim slöt ögonen, försökte finna ett inre lugn och bekämpa rädslan. Han bad tyst en bön till Sakhmet. Tänkte på den gången för några år sedan när han och hans far besökt Helfurt på sensommaren. De hade kommit för att sälja får till byborna. På kvällen, när de satt runt lägerelden och utbyte information om klanernas tillstånd, hade en vacker kvinna från Castle Helfurt kommit ned i byn. Hennes hud hade varit kritvit och helt slät. Hon var mycket vacker och klädd i en röd klänning. Lady Lydia var hennes namn. Hon hade pratat med hans far och gett honom några silvermynt. Sedan hade hon gått fram till Harim och viskat i hans öra “Harim, var inte rädd för döden. Det finns ett liv efter. Det är jag ett bevis för. Din far säger att du ofta talar om döden och känner rädsla inför den. Men kom ihåg Lady Lydias ord – döden är bara början”. På något märkligt sätt hade Harim funnit trygghet i de märkliga orden från adelskvinnan. Den fruktan och de tankar han som ungt barn hade haft för döden hade sakta försvunnit efter kvällen i Helfurt. Och på någon mystiskt sätt fann Harim tröst i Lady Lydias ord när han nu låg under bordet i tesalongen för att dö. Harim kände hur rummet sakta tycktes bli kallt. Han kände hur hans egen andning blev allt mer lugn och stillsam. Händer och fötter kändes bortdomnade. Efter ett tag kunde han inte heller känna sin kropp. Allt var mörkt och Harims tankar tycktes allt mer avlägsna och diffusa. “Jag håller på att dö” tänkte Harim. Han kämpade inte emot utan omfamnade kylan och döden. Snart andades han knappt längre och världen tycktes upplösas.

Ingenting.

“Jag är död”.

Ett ljussken. En tunnel.

En komet över öknen. Karavaner.

Ett sniffade ljud. Något rörde sig i intigheten. En mörk skugga. Ondska. Uråldrig.

“Själen jag måste rädda min själ”.

Harim slog huvudet i bordsskivan när han hastigt satte sig upp. Det smärtade enormt. Han skrek av skräck. Skrek som ett spädbarn. Hans ögon var fyllda av tårar och hela kroppen skakade. En gardin drogs bort och genom fönstren kunde stjärnorna ses på natthimlen men dagen var i antågande. Rummet var varmt igen. Vid fönstret stod Doktor Moebius och log. “Harim var inte rädd. Du lever igen. Vad du upplever nu är bara dina innersta känslor av döden. Du har upplevt döden men kommit tillbaka. Du är bland vänner nu. Kom Harim, ta min hand så går vi till den stora salongen. Vi samlas alla där för att dela våra upplevelser” sa Doktor Moebius.

När Harim kom in i den stora salongen var alla redan där. Alla utom Elitsa. Ett par lyktor var tända. Folk satt i fåtöljer eller låg på mjuka madrasser som var utspridda på golvet. Dina höll om Rita Schauspieler som tycktes ha drabbats av en panikattack. Doktor Vittori stod i ett hörn av rummet och stirrade med tom blick in i väggen. August van der Wreijstwiik låg på en madrass i fosterställning och grät. Silas Hornblower satt vid pianot och tryckte hela tiden på två tangenter om och om igen. Ljudet var galet, psykotiskt.

“Doktor Moebius, var är Elitsa?” frågade Harim och tittade upp mot doktorns ansikte.
“Hon är kvar i skuggorna” svarade Doktor Moebius kryptiskt.

Vad som sedan följde var en märklig session som pågick till gryningen och solens första välkomnade sken. Var och en berättade om sin upplevelse om döden. Folk grät, skrek och höll om varandra. De sökte tröst. Berättelserna var mörka och märkliga. Alla hade sin egen historia att berätta om döden. Doktor Moebius gick runt och höll om var och en som berättat sin historia. Han gav tröst och uppmuntran. Att använda mörkret de upplevt för att finna inspiration och skaparglädje. Att vända de mörka tankarna till något positivt. Att skapa konst och kultur på en helt ny nivå.

Tankarna på händelserna natten innan försvann och Harim kände den varma kvällsvinden i ansiktet. På Weavers Brücke kändes alltid vinden starkare. Det fanns inga hus eller byggnader för att stoppa vinden mitt på bron. Folkmassans vrål från de rika kvarteren i stadens centrum hördes tydligt på bron. Harim undrade vad som skulle ske i natt. Skulle allt gå fredligt till eller skulle våldsamheter utbryta? Skulle blod och död täcka Averheims gator? Sorg och förtvivlan? Plötsligt kände Harim en kall hand som tog tag i hans hand. Det var Elitsa. Hon var klädd i gråa kläder och hade en huva för ansiktet. “Elitsa, var tog du vägen igår natt? Du var inte med när alla samlades i salongen” undrade Harim.

Elitsa smekte Harim över kinden med kalla fingrar och svarade “Jag vandrade i mörkret. I skuggorna. Jag tog mig allt djupare in i dödens mörka rike. Utforskade vrår och gömda skrymslen av psyket där ingen normal människa vill vara. Jag möte den dansande mannen i svart – Morrs herald. I just denna stund dansar mannen i svart på en undanskymd plats vid Plenzerplatz. Men han kommer sedan att gå till Friedrichshafen Platz för att avsluta sin dans. Det är så han alltid gjort. Men skillnaden från tidigare är att detta är hans sista dans. Dödsdansernas dödsdans. Die Totentanz. Dansen som inleder The End Times. Sedan när dansen slutar kommer den tvåsvansade kometen synas allt tydligare på himlen. Sigmars hoppfulla komet för vissa, undergången för andra. I detta ögonblick är det nog bara du och jag och ditt folk som ser det lilla klotet som rör sig över himlen, men snart kommer hela Averheim att kunna se det. En sak kan jag lova dig Harim. Alla som föds imorgon, den första dagen i Sommerzeit, kommer att vara förändrade. Djur eller människa spelar ingen roll. De kommer alla att bära mutationen med sig. För vissa kommer den visa sig vara fysisk för andra är den psykisk”

“Så min vän, ta min hand så vandrar vi tillsammans mot Friedrichshafen Platz och möter Morrs herald. Sedan skådar vi mot himlen för att se den tvåsvansade kometen i all dess prakt” sa Elitsa.

Mitt i rummet var ett pentagram ritat i vit krita och i getblod. Det doftade kraftigt och fränt från en sötaktig rökelse som även täckte rummet i ett lätt dimmoln. Fönstren mot Plenzerplatz var täckta av mörka tjocka gardiner. Det enda ljuset kom från den stora ljuskronan i taket där över 20 levande ljus var tända. Från torget utanför hördes ljudet av en enorm uppretad folkmassa som skanderade slagord mot de rika. Men de två männen i rummet fäste ingen vikt vid folkmassans argsinta skrik. De var helt upptagna av ritualen.

Ferenc von Alptraum och Kristian Ascbeck satt nakna bredvid varandra precis utanför pentagramet. Deras kroppar var helt täckta av rödmålade symboler och runor. I mitten av pentagramet låg en död svan. Vingarna låg utsträckta åt varsitt håll, halsen var sträckt uppåt och benen nedåt. Allt upplagt som en stjärna i den femuddiga pentagonen.

Kristian Ascbecks ögon var helt vita utan pupiller, och tyckes stirra in i oändligheten. Ferenc von Alptraums kropp började sakta lyfta från golvet och levitera. Han satt i skrädarställning och svävade ungefär en decimeter ovanför golvet. Kristian mässade med en ljus gäll röst, helt olik hans vanliga mörka dova stämma “Ljuzzzimbar elrichhh Tzaar. Luminen arch sxendriiitch. Universialiis Terribles. Zzimmminen arch Imagus. Illzwicch kixsh. Ziimbar werq. Deamonic werum”.

Rummet tycktes koka av dold energi. Temperaturen steg snabbt och männens kroppar dröp av svett. En svag doft av svavel kunde anas. Plötsligt antändes svanen och den började brinna. Lågorna var blåa som havet och istället för eldens knaster hördes ett vinande vindljud. Först lågt och lugnt men sedan sakta tilltagande som om en storm var i antågande. Kristian fortsatte att mässa men tvingades nu skrika för att överrösta vindens tjut. Svanen tycktes sedan explodera i ett kraftigt ljus av regnbågens alla färger och även av färger som inte existerade i den materiella världen.

Allt blev tyst.

Det var som att tid och rum upphört att existera.

Ferenc tycktes sväva fritt högt upp i himlen. Rummets konturer kunde inte längre urskiljas. Det enda som existerade var en blå oändlig sfär. Lika oändligt och ogreppbart som universum.

Kristian stod upp och flöt fritt i tomrummet. Han sträckte sina händer ovanför huvudet och symbolerna och runorna på hans kropp lyste kraftigt i rött.

Ett svanhuvud, med en lång blå hals, kom ringlande ut ur intigheten. Halsen tycktes oändligt lång och det var tydligt att perspektiven inte längre var logiska. Den materiella världens fysiska regler gällde inte här. Svanens gula näbb närmade sig Ferenc von Alptraum och viskade något. Ferenc ansikte förändrades plötsligt och antog formen av en getabock. Getabocken bräkte åt svanen som i sin tur fortsatte att viska hemligheter i adelsmannens öra.

Den kosmiska vindens hemligheter.

Temperaturen sjönk och rummet materialiserades återigen. Pentagramet var kvar på golvet men svanen var helt borta. Ferenc och Kristian vaknade till liv. Deras kroppar var täckta av svett och deras ögon lyste av utmattning. De föll båda ihop sida vid sida och andades tungt och ansträngt som om de sprungit en mil i hög fart.

Det var Kristian som med ansträngd stämma bröt tystnaden “Ferenc vad viskade svanen i ditt öra?”.

Det tog ett par minuter innan Ferenc fick kontroll på andningen och kunde svara “Kristian, det finns tre olika demoner i staden. Herr Liebling som gömmer sig i Weavers District, Doppelgängern som helt öppet vandrar bland oss och den befjädrade demon som The Purple Hand frammanat. En befjädrad demon som besatt en av personerna som just nu befinner sig på Plenzerplatz. Dessutom dansar heralden i skuggorna i just detta ögonblick”.

Kristian lät som ett nyfiket och förväntansfullt barn när han ivrigt frågade “Berätta min vän, vem är det som den befjädrade demonen besatt?”

Ferenc svarade med ett märkligt omänskligt bräkande, likt ljudet från en getabock. Kristian satte sig hastigt upp och svarade “Det hade jag aldrig kunnat gissa. Men i vilket syfte och varför? Vad är The Purple Hands plan?”

Ferenc fortsatte att bräka.

Vid Plenzerplatz rådde kalabalik. Skräckslagna adelsmän och borgare flydde i vild panik samtidigt som personer med mer sinnesnärvaro drog vapen för att försvara sig mot pöbelns raseri. Rop om att kanonerna borde öppna eld hördes.

Vid “The Journeys End” dansade en ensam man helt obemärkt i skuggorna.

En annan man hade siktet inställt på att skjuta Adele Ketzenblums huvud i bitar.

I just detta spända ögonblick rusade Marlene von Alptraum fram till sergeant Zacharias Kneider. Hon var fast besluten om att ge order om eldgivning. Men för ett kort ögonblick tappade hon koncentrationen och slogs av tanken på hur mycket hon föraktar och hatar sin son Ferenc. Ett hat som hon närt ända från den stunden då den nyfödda Ferenc öppnade munnen för första gången. Men inte för att likt ett nyfött spädbarn skrika utan för att bräka som en get.

Masken var svart som natten. Den var blankpolerad och glänste svagt i lanternans sken. En skräckinjagande maktsymbol formad som ett ondskefullt leende goblinansikte. Symboliken var tydlig, masken representerade Averlands urgamla arvsfiende sedan Sigmars och Siggurds dagar.

Med darrande händer satte hen masken för ansiktet. Den passade perfekt. Ett precisionsarbete in i minsta detalj.

Det var en väldigt varm kväll. Solen hade gått ned för två timmar sedan men värmen tycktes inte ge med sig. Ungefär 100 meter bort, i riktning mot Plenzerplatz, hördes ropen från en enorm folkmassa. Det var som om hela staden var i uppror denna sista kväll i Sigmars månad.

Hen svepte den svarta kåpan över ansiktet. Tyget var tjockt och värmen var nästan olidlig. Svetten rann under masken och andningen var tung och ansträngd. “Jag får inte drabbas av astma nu, inte nu när allt står på spel” tänkte hen.

Mannen i den svarta kåpan började gå efter husväggarna i das Wein Quarter i riktning mot Plenzerplatz. Ett par barn fick syn på personen med den skräckinjagande masken och sprang rädda därifrån.

Mannen i den svarta kåpan log under sin mask när barnen flydde. Känslan av makt och skräckinjagande respekt rusade genom huvudet. Peter Gross skulle få hela Averheim att darra. En bedragen man ute efter hämnd. The Enemy Within var på väg.

En lätt fingertryckning och Adele Ketzenblums huvud skulle explodera i en sörja av ben, blod och hjärnsubstans. Det fanns inget finare och mer pricksäkert gevär i hela världen än en Hochland Long Rifle. Det skulle inte vara första gången som Baron Kristoffer Thüringen von Hochstauffer dödade en sigmaritisk Witch Hunter.

Baronen studerade det vackra geväret, tillverkat i Hochland med en inristad varg, guden Ulrics symbol, i det vackra silverhandtaget. Geväret var ett tecken på The Empires högstående teknologiska innovations- och utvecklingsnivå. Men det var även ett konsthantverk av exceptionell klass, fullt i nivå med vad dvärgarna kunde göra.

En betjänt i von Kaufmans gul-svarta uniform hade drygt fem minuter tidigare kontaktat baronen och kort och koncist framfört en vädjan från Curd Weiss. “Herr Curd Weiss vill att du tar ställning i hans rum på The Journeys End. Geväret som du gav honom i gåva när han besökte dig i Middenheim står uppställt bakom dörren. Det är laddat och klart. Gå sedan till fönstret med utsikt över Plenzerplatz och ta sikte på von Kaufmans antagonist. Vid första tecken från Curd Weiss skjuter du antagonisten i huvudet.”

“Sigmarit, var redo att möta den vita vargens raseri. Ulric är den största av dem alla” viskade von Hochstauffer samtidigt som hans finger vilade på avtryckaren. Fyra sigmaritiska Witch Hunters hade han dödat under sin levnadstid. Sigmariter som alla varit allt för nyfikna på professor Robertus von Oppenheims forskning vid Collegium Theologica i Middenheim. Sigmariter borde verkligen vara mer försiktiga i Ulrics heliga stad, baronen hade flera gånger häpnat över sigmariternas brist på kunskap och omdöme. Middenheim var inte som Altdorf, Nuln eller Averheim. I norr härskade Ulric, vargarnas, vinterns och krigets gud. Middenheim var hans heliga stad.

“Undrar vad din läromästare skulle säga om jag dödar dig Adele Ketzenblum” tänkte von Hochstauffer. “När du var ett spädbarn låg du i mina armar och jag höll dig över den eviga elden i Ulrics tempel i Middenheim. Trots detta kom du att dyrka Sigmar. Men din läromästare är en bra man, ovanligt klok och hederlig för att vara Sigmarit och Witch Hunter. En skam att jag inte kan säga samma sak om dig Fraulein Ketzenblum” tänkte baronen. Von Hochstauffer hade inte mycket till övers för sigmariter. Familjen von Hochstauffer hade alltid varit trogna ulricaner och familjen hade nära och djupa personliga vänskapsband till självaste Al-Ulric, High Priest of Ulric. Men det fanns även ett fåtal sigmariter som baronen respekterade och hade vänskapsband med. En sådan person var Hans von Leitdorf. För knappt 20 år sedan hade de stridit sida vid sida på Kislevs stäpper. De hade båda deltagit som frivilliga i Tsarinnans vårkampanj mot barbarstammarna från norr. Den våren dödade de tillsammans över 20 man, kurgans från norr som tillbad de mörka förbjudna gudarna. Baron von Hochstauffer och Hans von Leitdorf hade stridit, ridit, druckit kvas och sjungit kislevitiska sånger vid lägerelden. Trots de teologiska dispyterna hade de den våren och sommaren utvecklat en djup och respektfull vänskap till varandra. Det var under den kampanjen som baronen förstått vilken kraft barbarernas talismaner och vapen hade. Föremål smidda av mörka schamaner i norr och fyllda av mörka krafter. Det var där på den kislevitiska oblasten som fröet till vad som sedan skulle bli von Oppenheims forskning föddes. När baronen den hösten återvände till Middenheim hade han presenterat sina idéer för Al-Ulric som sedan sammankopplat baronen med professor Robertus von Oppenheim vid Collegium Thelogica. Professorn var ett geni som genast förstått baronens idé. Snart hade von Oppenheims forskning blivit så komplex och så invecklad att baronen inte längre kunde förstå den. Men han litade helt och fullo på att von Oppenheim skulle komma med en lösning. En lösning som för alltid skulle förändra världen. En mer viktig upptäckt än vad som tidigare funnits i mänsklighetens historia. Det var via professorn som baronen några år senare lärde känna Friedrich von Kaufman och dennes assistent den mycket begåvade Herr Curd Weiss. Friedrich von Kaufman och Robertus von Oppenheim delade samma vision och passion för det storslagna och visionära vetenskapliga forskningsprojektet. Och när Friedrich von Kaufman organiserade och finansierade The Southland Expedition skulle den mångåriga forskning som Robertus von Oppenheim arbetat med kunna slutföras.

Kaoset på Plenzerplatz var totalt. Skrik och slagord hördes överallt. Men von Hochstauffer brydde sig inte om kalabaliken. Hans blick var helst fäst på Adele Ketzenblums mörka hatt. Utan den distinkta hatten hade baronen haft svårt att urskilja Witch Huntern i folkmassan. Men Witch Hunters var ju inte kända för sin diskretion, en egenskap som baronen utnyttjat vid flera tillfällen och som lett till flera sigmariters död. Adele Ketzenblum stod, med ett stadigt grepp om sin pistol, och stirrade på Friedrich von Kaufman. 5-6 meter från Ketzenblum stod Curd Weiss, även han med en pistol i handen. Von Kaufman såg ut att vara både bedrövad och ofokuserad. Herr Weiss var däremot helt koncentrerad på Ketzenblum. Blickar möttes. Minsta oväntad rörelse från någon av de tre personerna skulle utlösa våld och död.

“Ge mig bara tecknet Herr Weiss och Adele Ketzenblum kommer att få vandra in i Morrs mörka rike i kväll. Inget är viktigare än att von Kaufmans och von Oppenheims samarbete fortsätter” viskade von Hochstauffer för sig själv.

Alldeles under fönstret på The Journeys Ends andra våning, där von Hochstauffer siktade med geväret mot Adele Ketzenblum, stod en märklig man i fågelkostym och fågelmask. Sakta började mannen att rycka i kroppen, först i spastiska nästan krampaktiga rörelser som sedan sakta övergick i en märklig dans.

Bengt “the Knife” var förklädd. Han var nyrakad, nyklippt, nybadad och klädd i exklusiva borgarkläder. Färgglada puffbyxor i svart och rött, ett par välpolerade lågskor av finaste läder och en gul sidenskjorta. På huvudet bar han en svart tyghatt med en gul fjäder. Han var till och med parfymerad. “Jag stinker som en jävla hamnhora” tänkte Bengt som inte alls kände sig bekväm vare sig i kläderna eller i den miljö han befann sig i.

Han stod knappt fem meter från Zacharias Kneiders kanonbatteri på Plenzerplatz. Ut ur Averburg kom borgare och adelsmän springande i vild panik. För några minuter sedan hade en högljudd smäll hörts inifrån borgen och ett tjockt rökmoln vilade nu över Averburg. En sötaktig frän doft kom från rökmolnet, doften av weirdroot. På andra sidan Plenzerplatz tågade en enorm folkmassa från hamnen och der Faust Quarter in på torget.

Bengt “the Knife” gjorde precis som The Enemy Within beordrat honom. Han höll sig lite i bakgrunden och iakttog det kaotiska händelseförloppet. The Enemy Within hade natten innan, nästan vid solens uppgång, träffat Bengt och informerat om vad som skulle ske. Bengt hade fått order att, med hot om så krävdes, se till att Boris Lönnermann tågade med en stor folkmassa mot Plenzerplatz för att befinna sig vid torget strax efter kl 9 på kvällen. Först hade Boris Lönnermann vägrat att samla folket och sa att han övertalats av Jochen att försöka få till stånd en förhandlingslösning med Steward Tochfel. En lösning som skulle innebära att brunnarna runt Plenzerplatz skulle öppnas upp för de fattiga. Men efter att Boris Lönnermann på eftermiddagen vägrats tillträde till Averburg och ett möte med Steward Tochfel hade agitatorn varit betydligt mer övertalningsbar. Bengt “the Knife” hade knappt ens behövt hota agitatorn för att han skulle börja agera och samla massorna av fattiga.

Bengt hade vid mötet med The Enemy Within frågat vad syftet var med folkmassans tåg mot Plenzerplatz. Svaret hade varit brutalt och kallt. “De är alla lamm på väg till slakt. Lockbeten för att kanonerna vid torget ska öppna eld. Men deras död kommer inte att vara förgäves. De dör som stolta averländska hjältar för den större saken”. Bengt hade inte riktigt förstått vad The Enemy Within menade och tog sig mod att ställa en följdfråga “Men varför vill du att kanonerna ska skjuta på dem? Dessutom känner jag kapten Baerfaust, han skulle aldrig ge order om att skjuta mot folket. Baerfaust är blödig när det kommer till sånt, den jäveln drivs av moral och principer”. Till Bengts stora förvåning gav The Enemy Within ett väldigt detaljerat svar. Den mystiske ledaren öppnade upp sig och avslöjade en del av de hemliga planerna. Var det en ögonblick av hybris som ledaren drabbats av?

“Kapten Baerfaust behöver du inte oroa dig för. Jag kommer att se till att kaptenen kommer att ha mer än fullt upp av vad som kommer att hända inne i Averburg. Jag tänker nämligen ge kaptenen och hans närmaste män en väldigt kaotisk situation att ta hand om. Bengt, du förstår folkmassans tåg mot Plenzerplatz handlar om politik. Kan jag locka en eller två av Elector Count kandidaterna i fällan kommer deras kandidatur att krossas. Jag vet att Zacharias Kneider endast kommer att avfyra kanonerna på order. Han är en person som inte gör något på eget bevåg. Kan jag därför lura von Alptraums eller von Leitdorfs att ge order om eldgivning så är allt vunnet. Zacharias Kneider kommer garanterat att lyssna på representanter för högadeln när kapten Baerfaust inte finns närvarande. Din uppgift Bengt är att se till att dina ligister högljutt attackerar von Alptraums och von Leitdorfs stadshus. Låt det se ut som att de ska bränna, mörda och plundra. Då tvingar vi säkert in antingen von Alptraums eller von Leitdorfs i fällan. Har vi riktig tur lurar vi till och med båda familjerna. När väl massakern har börjat ska vi sedan vitt och brett sprida nyheten om vilken adelsfamilj som gav order om eld mot folket. Ingen adelsfamilj som ansvarat för detta vedervärdiga dåd kommer att kunna få Elector Count titeln. Det är som ett parti schack, för att kunna fälla kungen måste bönderna offras. Jag kommer att gråta för de döda och sörja deras tragiska öde. Men jag är tvungen att göra detta Bengt. Jag gör det för Averlands långsiktiga öde. För en bättre framtid. Av kärlek till Averland och dess stolta folk. Jag vill att du agerar mina ögon och öron på Plenzerplatz. Klä ut dig till en rik borgare och iaktta bara vad som sker. Var uppmärksam på allt, ingrip inte och rapportera sedan allt till mig”.

Bengt “the Knife” hade gjort precis som The Enemy Within begärt. Han hade satt press på Boris Lönnermann och sett till att hans män tillsammans med medlemmar ur The Hooks skulle attackera von Alptraums och von Leitdorfs stadshus. Innerst inne funderade Bengt även på när det var dags att förråda The Enemy Within. Han visste att The Enemy Within i sinom tid skulle göra sig av med honom, så det gällde att agera först. Men fortfarande var han viktig för The Enemy Withins planer. “Men när tiden är mogen ska jag skära halsen av The Enemy Within” tänkte Bengt.

Helmut Weiss, värdshusvärden på The Upright Pig, var en mästare på förklädnad och klädde på kvällen ut Bengt så perfekt att ingen i hamnen kände igenom den före detta soldaten. Weiss hade till och med dränkt in Bengt i parfym, något som Bengt verkligen inte uppskattade. “En dag ska det jävla svinet få ångra att han parfymerade mig” svor Bengt tyst för sig själv när han vandrade mot Plenzerplatz. “Jag stinker som…som den där förbannade horan Wera” tänkte Bengt samtidigt som han blev allt mer arg och uppretad. Blotta tanken på den unga rödhåriga kvinnan fick honom att koka av ilska. Men dagen skulle komma då hon skulle få se vad Bengt kunde göra med en kniv.

Vid Plenzerplatz var allt kaotiskt. En kraftig explosion hördes från Averburg och bara några minuter senare sprang skrikande och skräckslagna borgare och adelsmän ut ur borgen. Bara för att mötas av synen av en enorm folkmassa, skanderade anti-adliga budskap, vandra in på Plenzerplatz. Bengt log skadeglatt när ett par adelsdamer i ren panik gallskrek i skräck när de såg berusade råskinn från hamnen attackera grindarna till von Alptraums och von Leitdorfs stadshus. Zacharias Kneider ropade efter kapten Baerfaust men kapten fanns inte i närheten. Två adelsmän, med stora ögon och hängande käkar, tydliga tecken på kraftig påverkan av weirdroot, skrek till Zacharias att öppna eld. Mitt i kaoset kom ingen mindre än Marlene von Alptraum springande med dragen pistol, mäkta upprörd av attacken mot von Alptraums stadshus, samtidigt som hon skrek order till Zaharius att öppna eld. Allt gick precis till som The Enemy Within förutsett. En av Averheims högadelsfamiljer hade tagit betet och gått i fällan. Bengt kunde inte låta bli att beundra vilken lysande konspiratör och intrigmakare The Enemy Within var.

Bara ett par meter från Bengt passerade Herr Murrmann med fem medlemmar ur The Hooks i släptåg. De var klädda i gul svarta betjäntkläder. Bengt vände sig hastigt om. Han ville verkligen inte att Averheims största psykopat skulle få syn på honom här. Inte när han såg ut som en borgarfjolla och luktade parfym som en sköka. Bengt visste att Herr Murrmann trots sin galenskap hade en exceptionell iakttagelseförmåga och en knivskarp intelligens. Dessutom var Herr Murrmann fullständigt lojal mot The Enemy Within. Bengt fruktade att Herr Murrmann en dag skulle upptäcka och avslöja att Bengt planerade att förråda och döda The Enemy Within. Herr Murrmann var som en hundvalp inför mästaren i svårt kåpa. Bengt kunde dock pusta ut då Murrmann inte såg honom. Istället hörde han en mörk kraftfull röst skrika bestämt alldeles till vänster om honom.

“Vid Sigmar, ge mig en häst. Se till att jag får en häst. Adelsmän, formera er. Ta ställning runt kanonbatterierna. Håll torget i 20 minuter. Gör vad ni kan. Jag rider ut och hämtar von Leitdorfs arme. Von Leitdorfs soldater ska återställa ordningen på Averheims gator”. Mannen som skrek var ingen mindre än Hans von Leitdorf. En borgare sprang fram med en vit häst till Hans von Leitdorf. Adelsmannen kastade sig sedan upp på hästen och red i galopp in på der Adel Ring, en ringväg från Plenzerplatz som ledde mot das Wein Quarter och sedan mot den södra stadsporten. Bengt såg roat på hur ytterligare en adelsfamilj gick i fällan och höll på att straffa sig ur möjligheterna att vinna Elector Count titeln. Skulle von Leitdorfs sätta in soldater mot ett folk som bara krävde tillgång till vatten skulle de aldrig kunna nå tronen. Deras politiska makt skulle vara förbrukad för århundraden framåt.

Kalabaliken var total vid Plenzerplatz. Folket skanderade slagord mot de rika. Boris Lönnermann agiterade som aldrig förr och krävde tillgång till brunnarna. Handgemäng mellan von Alptraums vakter och råbusar från hamnen uppstod när vakterna försökte knuffa ned ligisterna som klättrade upp på murarna runt von Alptraums stadshus. Adelsdamer och förnäma borgarkvinnor skrek i förtvivlan och skräck för vad pöbeln skulle göra med dem. Adelsmän laddade pistoler med darriga händer och förberedde sig för striden. Steward Tochfel vädjade desperat till ambassadör Ruben Ulfman von Mohr att stoppa ordern om eldgivning. Friedrich von Kaufman och Curd Weiss stog i en låst och spänt situation öga mot öga mot Witch Hunter Adele Ketzenblum. Alla var helt uppslukade av den kaotiska situationen. Men Bengt “The Knife” var alltid uppmärksam och på helspänn. Det krävdes för att överleva det hårda liv han levt. Det tycktes som om han var den enda personen på torget som uppmärksammande en ensam man klädd i svart med en fågelmask för ansiktet. Mannen stod i hörnet av The Journeys End vid en vattentunna. Mannen rörde sig märkligt, nästan mekaniskt. “Vad i helvete är detta, står det en man och dansar för sig själv just nu” utbrast Bengt spontant och förvånat.

Det var en vacker och väldigt varm kväll i Averheim. Mörkret hade fallit över staden och himlen var stjärnklar. Mannslieb var nästan full medan Morrsliebs grönaktiga sken knappt syntes. Från öster drog dock stora mörka moln in som om en storm var i nära antågande.

Plenzerplatz var upplyst av stora stormlanternor som tändes varje kväll. Husen vid det anrika torget var stora, tre-fem våningar höga, praktfulla och välunderhållna. Varje hus var dessutom omgivet av en välskött trädgård med prydliga blomsterrrabatter, i de flesta fall dessutom inringat av en hög mur. Ingen annanstans i hela Averland fanns mer välstånd och rikedom samlat än på denna plats.

Två händelser kom dock att bryta friden vid Plenzerplatz den ödesdigra kvällen den 33 Sigmarzeit. Den första var en kraftfull och högljudd explosion inifrån den gamla borgen Averburg och det andra var den enorma folkmassa som tågade in mot Plenzerplatz högljutt skrikandes slagord.

Sergeant Zacharias Kneider såg folkmassan tåga mot Plenzerplatz. Det var en stor mobb, över 500 kanske till och med så många som upp mot 1000 personer. Det var som om Averheims fattiga gått man ur huse för att tåga mot de rikas boningar. Massan skanderade unisont slagord som “Kaltes Klares Wasser”, “Eat the rich” och “Every Mansion a bonfire”. I spetsen för folkmassan tågade agitatorn Boris Lönnermann.

Zacharias Kneider var en hårdför krigsveteran och djupt troende sigmarit. Att de fattiga reste sig mot de rikas förtryck existerade inte i hans värld. För Zacharias var folkmassan bara en samling kriminella avskum som reste sig mot den sigmaritiska världsordningen. Han spottade föraktfullt en brun sörja av tuggtobak på marken och skrek högt “Soldater ladda kanonerna med krut och kulor”.

De fyra kanonbatterierna bemannades av 12 män, alla artillerister med stridserfarenhet från The Third Battle of Blackfire Pass, som hanterade de fyra pjäserna Große Bertha, Tina Todtbringer, Schwester Gudrun och Kleine Lisa. Manskapet laddade snabbt och effektivt kanonerna. Artilleristerna hade visserligen extremt ont om krut men tillräckligt för att skjuta åtminstone tre salvor vardera för varje kanon.

Zacharias Kneider var redo att öppna eld mot folkmassan men som den lydiga soldat han var behövde han få ett godkännande och en order av ett högre befäl. Han var väl medveten om att när kanonerna öppnade eld mot den täta folksamlingen skulle en blodig massaker ske. “Jag behöver klartecken från kapten Baerfaust att öppna eld, kan någon säga mig var kapten är?” vrålade han så att spott och tuggtobak sprutade från hans ansikte.

Men kapten Baerfaust fanns inte i närheten. Någon ropade att kaptenen befann sig inne i Averburg för att jaga attentatsmännen som smällt av en bomb vid The Garden Party. Samtidigt stormade en mängd välklädda adelsmän och borgare desperat och skrikande ut ur Averburg. Plenzerplatz var plötsligt och oväntat platsen för en kalabalikartad scen. In mot torget marscherande en enorm människomassa. Strax utanför The Journeys End, vid torgets mitt fanns kanonbatteriet uppställt och vid Averburgs portar befann sig en panikslagen samling bestående av Averheims societet. Det enda som skyddade de rika och mäktiga från pöbeln var Zacharias Kneiders kanonbatteri.

“Bei Sigmar! Feuer feuer!” ropade två adelsmän. Det var inga mindre än de förnäma herrarna Mattias von Grünwald och Bartol von Ogdeburg som sprang mot Zacharias Kneider och skrek ut order om eldgivning mot folkmassan.

Zacharias Kneider såg sig omkring. Kapten Baerfaust kunde inte ses, men Zaharias kände igen högadelsmannen Mattias von Grünwald, adelsmannens order om att öppna eld fick räcka som situationen såg ut nu. Pöbeln fick inte inta Plenzerplatz. Inte under några omständigheter.

Steward Dagobert Tochfel såg vad som höll på att ske. Om Zacharias Kneider öppnade eld skulle ett blodbad ske. Averheim skulle hamna i kaos och ingen kunde förutse vad som skulle ske härnäst. “Nej nej” ropade Steward Tochfel till Zacharias, “Öppna inte eld!”. Zacharias Kneider såg föraktfullt på Steward Tochfel och ropade “Vid Sigmar, jag tar inte order av en simpel borgare och tillika civilist”. Tochfel såg sig desperat omkring efter någon som kunde bringa ordning i kalabaliken och förhindra ett blodbad. Överallt sprang skrikande, skadade och drogade adelsmän och borgare omkring. Det var då Steward Tochfel såg ambassadör Ruben Ulfman von Mohr i folkmassan. Ambassadörens blick var klar och bestämd även om ansiktet såg trött ut. Tochfel rusade fram till von Mohr och tog desperat tag om hans arm “Ambassadör von Mohr, ni måste hjälpa mig att förhindra en katastrof. Ni måste tala Zacharias Kneider tillrätta. Han har fått order av von Grünwald och von Ogdeburg att öppna eld mot en stor folkmassa av fattiga som just nu tågar in på Plenzerplatz. För Averheims skull, för Shallyas skull förhindra massakern herr ambassadör” bad Tochfel desperat.

I exakt samma ögonblick rusade Marlene von Alptraum fram mot Zacharias Kneider. Hon höll en dragen pistol i handen och skrek högt och bestämt till sergeanten “Öppna eld soldat. Pöbeln försöker storma von Alptraums stadshus. Öppna eld mot packet nu!”.

Werner står och myser när han ser hur irriterad och förnedrad Dr Verfullen är. von Kaufman kallar till sig Ruben, von Kaufman vill att Ruben skall informera gästerna om att det är dags för avtäckning av fynden från Southland Expedition. Gästerna börjar dra sig närmare dom övertäckta burarna, alla vill komma så nära som möjligt. Så börjas avtäckningen av burarna, en efter en täcks dom av. Alla burarna innehåller exotiska och sällsynta djur, i den största buren finns en Grip fast den är utan vingar. Efter att dom stora burarna är avtäckta, så meddelar von Kaufman att artefakterna ska avtäckas. von Kaufman vill imponera på Clothilde von Alptraum, han ber henne komma fram till honom så hon får se artefakterna riktigt bra. När Ruben får höra det går han fram till Werner som också står där framme. “Werner, jag har onda aningar om dessa artefakter. Om något händer måste du skydda Clothilde”. Werner är så upptagen med artefakterna att han bara stirrar på Ruben. Där visas ett stort ägg av elfenben, ett stort trähuvud, en statyett i guld föreställande en grodvarelse, ett leende goblin huvud i jade och till sist en guldtacka med runor på. Werner berättar vad han vet om artefakterna för Ruben. När guldtackan täcks av händer något mystiskt, det är som om folk blir förhäxade av guldtackan. Många av gästerna svimmar, medan von Kaufman är alldeles exalterad över det som händer. Plötsligt kliver Luminary Konrad Mauer fram, “Den måste förstöras” säger Luminary Mauer med bestämd röst och pekar på jade huvudet. “Är du inte riktigt klok, den ska studeras” säger von Kaufman. “Ni vet inte vad ni har att göra med, Werner du måste väl också inse att den är ondska”. Werner funderar ett tag innan han svarar, han har en baktanke med svaret. "Håller med, jag kan känna ondska från den. “Struntprat” säger von Kaufman. Nu kommer Dagobert Gabor fram, han ställer sig och studerar Jade skallen. “Jag instämmer, den är ond. Ni kan se hålen här” och pekar på ögonhålorna. “Det är något med hålen, det är där man ska gömma osten skrattar han högljutt”. Han har gjort narr av hela situationen, gästerna börjar skratta. “Där ser ni, Dagobert Gabor intygar att den är helt ofarlig säger von Kaufman”. Luminary Mauer är alldeles illröd i ansiktet av ilska, “Ni vet inte vad ni har att göra med, jag hade förväntat mig ett mer stöd av dig Werner”. Sedan rusar han ut från garden partyt. Werner får dåligt samvete av att det blev som det blev, han vill absolut inte vara osams med Luminary Konrad Mauer. När Werner står där och mår dåligt för det som hände kommer Curd Weiss fram, “Werner, vad fan var det där. Du skall alltid stödja von Kaufman, annars har vi ingen nytta av dig”. Sedan går han iväg med raska steg.

Efter att Werner fått sig en uppsträckning av Curd Weiss, går han till tältet för att hämta ett glas vin. Werner slänger en blick bort mot von Kaufman, deras blickar möts och von Kaufman skakar på huvudet åt Werner. Plötsligt hör Werner en bekant röst som ger han rysningar bakom sig, “Men är det inte Werner Lankdorf, du har verkligen kommit upp dig sedan sist vi träffades”. Werner vänder sig om, där står han med den bekanta rösten Herr Murrmann. “Vad fan gör du här?” säger Wener. “Är det så man hälsar på en bekant, jag skulle hjälpa till på garden partyt”. “Ska du hjälpa till med vakthållningen,” säger Werner skeptiskt. “Har du sett dom där jävla pajasarna Caspar och Gabriel, jag skulle vilja träffa dom” säger Murrmann. “Caspar och Gabriel är inte här på partyt” säger Werner. “Haha, jag förstår om du vill skydda dina vänner men du är dålig på att ljuga. Dina vänner försökte lura med mig in i labyrinten, där dom hade för avsikt att mörda mig. Får jag tag på dom båda, då lovar jag att dom är ett minne blott” säger Murrmann bestämt. “Jag vet inte alls vart dom är” säger Werner. Werner känner sig illa till mods att prata med Murrmann, efter vad han gjorde mot Frau Junker. Murrmann står och hånler under hela samtalet, men Werner viker inte sin blick som han blivit lärd av Baerfaust. Nu hoppas verkligen Werner på att Baerfaust skall dyka upp. " Werner, nu måste jag hitta dina vänner för jag vill verkligen avsluta deras liv här i natt" säger Murrmann. “Jo Werner, kan du tänka dig att Frau Junker skyddade dig in i det längsta. Det var faktiskt ett rent nöje att få träffa en sån tuff och vacker kvinna, men du kan inte tro vad hon skrek och bad för sitt liv när jag skar av henne fingret” säger Murrmann med ett stort leende på läpparna". När han står och berättar om hur han torterade Frau Junker, den rädsla som Werner haft för Murrmann har förbytts till ilska. " Murrmann din jävla gris, du gav dig på en helt oskyldig kvinna och gjorde henne illa. Sen kidnappade du min kusin, tur för dig att inte något hände henne" ryter Werner. “Just det din kusin, Nellie Metternish om jag inte minns helt fel. Jag hade stora planer för henne, det har kunnat blivit mycket roligt och blodigt” skrattar Murrmann. Werners ögon blir alldeles svarta av ilska, han går emot Murrmann med bestämda steg. Murrmann har fortfarande ett leende på läpparna, men han backar något steg. Han är ganska cool i situationen, men han litar inte helt på Werner. " Werner, jag har inget otalt med dig" säger Murrmann. “Vilken jäkla tur för dig Murrmann att inget hände Nellie” säger Werner. Murrmann flinar lite åt Werner sedan går han därifrån. Werner är så irriterad på vad Murrmann vräkte ur sig.

Werner bestämmer sig för att lämna garden partyt, han tänker leta upp Luminary Mauer för att förklara vad som hände. När Werner kommer fram till porten så ser han Ruben stå och prata med en man i plåtrustning, i bältet hänger ett stort svärd. Mannen blir insläppt och han går direkt fram till Lena Steinhäger. Sin väg fram till Lena Steinhäger passerar han von Leitdorf, dom känner igen honom och det börjar diskuteras dom emellan. Werner frågar Ruben vilken mannen i rustning är, Ruben förklarar att det är Rufus von Leitdorfs befälhavare Kapten Bernhardt Hoche. Efter att kapten Hoche pratat med Lena Steinhäger ber han få ordet, han meddelar att Rufus von Leitdorf kandiderar till Elector Count titeln. Om Rufus von Leitdorf blir vald lovar han att Averheim kommer bli en Friestadt. Efter dom orden tackar kapten Hoche för sig och han lämnar partyt. Det börjar diskuteras vilt bland gästerna, om vad detta kan ha för inverkan på valet av Elector Count. Ruben går in till garden partyt igen, medans Werner lämnar partyt. Han kommer inte långt från portarna innan han möter en upprörd Adele Ketzenblum. “Jag måste ta en diskussion med din arbetsgivare, han har inte varit helt ärlig” säger en mycket upprörd Adele Ketzenblum. Werner inser att det inte är rätt läge att fråga vad som händer, han följer efter Adele Ketzenblum tillbaka till garden partyt.
Adele Ketzenblum går raka vägen fram till von Kaufman, hon börjar anklaga von Kaufman för att inte vara ärlig med fynden från Southland Expedition. von Kaufman viker sig inte, utan svarar kaxigt tillbaka. Plötsligt ser Werner att Curd Weiss står lite på sidan med handen på sin pistol, han inser att han måste varna henne. “Adele Ketzenblum, passa dig för Curd Weiss till höger om dig”. Nu är Adele Ketzenblum som förbytt, hon står med dragen pistol riktad mot von Kaufman. “Jag har koll på honom, men du står mitt i skottlinjen förhelvete. Och du skall tilltala mig som den Holy Templar Of Sigmar jag är och inget annat”. Werner blir rädd för hennes ilska, han backar bort från situationen. (lyckat D2 fear-test). Stämningen är mycket spänd, ingen av dom viker ner sig. Werner backar bort en bit för att se hur situationen artar sig. Helt plötsligt stegrar sig Gripen i sin bur, den är alldeles vild. Borta vid labyrinten står Caspar och Gabriel, dom är på väg in i labyrinten. Helt utan förvarning snubblar Caspar till, han börjar hoppa runt och kackla som en höna. Nu upptäcker Murrmann Caspar och Gabriel, han tar med sig sina vakter och går mot labyrinten. von Kaufman ber Amelie von Steiner att starta leken i labyrinten, hon förklarar att hon springer in i labyrinten och gömmer sig. Den som först lyckas hitta henne kommer att få ett fint pris. Så springer hon in i labyrinten, efter henne springer Gabriel, von Tuchtenhagen, Clothilde von Alptraum, Hogweed, Hadelind von Beate, Gerlind von Böhm, Wanda von Grunwald, Dalmotti och Linda Therese von Mohr. I samma stund lyckas Gripen bryta sönder buren, i panik flyr den in i Labyrinten. Nu utbryter det panik bland gästerna, Caspar springer in i labyrinten. Ruben ger order till Ingvald att dom måste skydda gästerna, och bege sig in i Labyrinten. Werner tycker inte det är en bra ide att alla springer in i Labyrinten, det kommer säkert hända något här ute. Alla dom andra springer in i Labyrinten, Murrmann och dom andra vakterna följer också efter. Werner stannar kvar utanför Labyrinten, utan förvarning hörs det en enorm explosion från det stora tältet med all artefakterna. Folk flyr ut ur tältet och bort från den tjocka röken som blivit efter explosionen. Werner ser hur Messerschmitt försöker krypa bort från tältet, han är tydligen svårt skadad. Werner skyndar sig dit för att hjälpa honom, han är mycket svårt sårad. När Werner kommer fram till honom så yrar han om ett hårigt monster med gula ögon. Werner hittar en kaststjärna i ryggen när han undersöker honom, Werner inser att han måste handla fort annars kommer Messerschmitt mista livet. Werner plockar bort kaststjärnan och börjar bandagera honom. (lyckat D3 First Aid test). Nu har röken dragit in där dom står, Werner börjar känna sig yr och ögonen börjar rinna. Werner gör allt för att dra Messerschmitt ut ur röken, men han rubbar inte den enorma bjässen. Werner vägrar lämna honom liggandes i rökmolnet, han fortsätter dra i Messerschmitt utan att lyckas rubba honom. Nu börjar Werner känna sig lite luddig i huvudet, men han tycker sig se Ingvald komma ut ur labyrinten. Werner skriker allt vad han kan på Ingvald, att han ska komma och hjälpa honom med Messerschmitt. Men Ingvald tvekar om han ska stiga in i rökmolnet, Werner skriker åt Ingvald att han ska hoppa in i rökmolnet och hjälpa honom med Messerschmitt. Ingvald kommer till undsättning, nu när Ingvald hjälper till då lyckas dom dra kroppen ut ur rökmolnet. Werner blir liggandes bredvid Messerschmitt, han försöker få ordning på huvudet han är fortfarande lullig i knoppen efter rökmolnet. Så hör han Ingvald klaga över det samma, han är också seg i knoppen. När dom 2 väl kommit på benen, kan dom se hur folk springer omkring i panik. Adele Ketzenblum står med dragen pistol och följer vad som händer. Werner gör allt för att inte möta hennes blick. Så hör dom skott avfyras, dom kan se hur Graf Mattias von Grunwald skjuter djuren som finns i burarna. Samtidigt kan Werner se Dagobert Gabor stå mitt i dammen, han bara står där och stirrar ner i dammen. Plötsligt dyker Graf Bartol von Ogdeburg upp med dragen pistol, han vänder sig mot Ingvald. Med dimmig blick höjer han pistolen och skjuter mot Ingvald, som tur är missar skottet. Efter att han avfyrat sitt vapen, vänder han sig om och går iväg. Ingvald drar fram sitt svärd och hugger mot von Ogdeburg, men samma här hugget susar förbi och träffar marken. I samma veva kommer Ruben ut ur labyrinten, han såg vad Ingvald försökte göra. Plötsligt kommer von Ogdeburg fram till Ruben med dragen pistol, han siktar Ruben rakt i ansiktet och trycker av. Men på något mirakulöst sätt så lyckas han bomma Ruben med skottet, men han ramlar baklänges i dammen. Ruben tar med sig Werner och Ingvald, dom skyndar sig mot porten. På vägen mot porten ser dom hur Kapten Baerfaust och hans Zweihänder börjat röja upp och ta reda på allt folk. Framme vid porten stöter dom på Friedrich von Kaufman, han blänger på Werner och Ruben. “Ni har vanärat mitt namn, gjort mig till åtlöje inför alla gäster”. Det blir en hätsk diskussion mellan Ruben Ulfman von Mohr och Friedrich von Kaufman. von Kaufman tittar på Ruben och säger, “Du har gjort ditt i min tjänst, du har fått sparken och behöver inte komma tillbaks”. Ruben ser sammanbiten ut, medans Werner står och undrar om det gäller honom också…. Dom kommer ut på Plenzerplatz, där har dom flesta samlats efter paniken på garden partyt. Så kan dom se och höra en enorm folksamling komma gåendes mot Plenzerplatz, dom kan höra otrevliga rop skandera från folkhopen. Werner tittar på Ruben och säger, " Ruben det här kommer sluta illa". Sedan tittar Werner upp på stjärnorna och tänker “Det här kommer aldrig sluta väl”.

Stämningen är spänd. Vid ingången till labyrinten står Caspar och Gabriel. En bit framför dom, och stående en bit ifrån varandra som om dom stod vid spetsarna av en triangel, står von Kaufman, Adele Ketzenblum och Curd Weiss. Ketzenblum verkar arg på von Kaufman men han möter hennes blick trotsigt. Herr Weiss har handen på sin pistol. Det är ett låst läge. Murrman, med några vakter, och Werner och Ingvald tittar på. Caspar tar ett steg mot labyrinten men snubblar plötsligt och hoppar sen runt och kacklar som en höna. Murrman börjar röra sig mot Caspar. Ruben förstår ingenting. Gripen stegrar sig i sin bur. Gabriel råkar fyra av ett skott i marken samtidigt som Ingvald också snubblar och kör ner sitt svärd i marken. Von Kaufman tilltalar Amelie von Steiner, utan att ta blicken från Adele, och ber henne starta leken. Amelie berättar om en lek som går ut på att hon ska ställa sig på ett ställe inne i labyrinten och den som först finner henne kommer att vinna ett fint pris. Så springer hon in i labyrinten. Gabriel springer genast efter och efter honom följer också von Tuchtenhagen, Clothilde, Hogweed, Hadelind von Beate, Linda Therese von Mohr, Dalmotti, Gerlind von Böhm och Wanda von Grunwald.
I samma ögonblick kommer plötsligt gripen fri och folk börjar skrika. Gripen störtar i vild panik in i labyrinten. Nu måste dom snabbt avgöra vad dom ska göra men det visar sig svårt. Caspar rör sig mot labyrinten och Murrman gör detsamma med ögonen på Caspar. Dom har tydligen något personligt gruff. Ruben beslutar att den första prioriteringen är att skydda gästerna och beordrar därför Ingvald och vakterna att springa in i labyrinten men dom tvekar. Han tvekar själv också för dom har inte någon karta och det blir inte mycket till räddningsaktion om dom också ska irra runt där inne. Werner är inte beredd att gå in i labyrinten och inte är han till någon hjälp för att orientera sig där inne heller säger han. Ruben ser inte Wera någonstans. Ruben leder själv vägen in i labyrinten med Ingvald och vakterna men det blir trängsel vid första vägskälet när det inte är etablerat vem som ska leda. Alla hoppar till när Wanda von Grunwald plötsligt dyker upp skrikandes. Hon springer ut ur labyrinten. Caspar, som är en bit framför dom andra, tar plötsligt sats och gör en volt upp på häcken utom synhåll. Ruben bestämmer sig, går själv åt höger och beordrar dom andra vakterna att gå till vänster. Ingvald vänder och beslutar att bistå Werner istället.

Ruben går nervöst genom labyrinten. Han har hela tiden höger hand utsträckt och följer labyrintens högra vägg, så har han någon sorts metod i alla fall. Det är skumt och tyst där inne. Labyrinten har inte tagits omhand ordentligt och är därför yvig och det finns gott om grenar att snubbla på. Så hörs plötsligt en explosion och kort efter det hörs skjutande. Ruben undrar vad som pågår men han håller sin kurs och överlåter det andra åt Ingvald och Werner. Ruben hittar först Hogweed och senare von Tuchtenhagen och leder dom ut. Han ser att det är kaos på festplatsen och tung rök kommer från platsen där artefakterna står. Werner och Ingvald håller på att hjälpa en skadad Messerschmitt bort från röken. Ruben fortsätter in i labyrinten. Han kommer ut i en glänta där Averheims sol har återgivits på en stor stenskiva på marken. Där stöter han på Gabriel som i släptåg har Clothilde och Amelie. Gabriel är angelägen att lämna över kvinnorna till Ruben för han pratar något om att Murrman är ute efter honom och Caspar. Tydligen har någon plan att döda Murrman gått snett.
Ruben tänker att Gabriel visserligen är nyckfull och han sköt trots allt mot von Tuchtenhagen och hans uppväxt, med spionträningen i unga år, kan inte ha varit så väldigt kärleksfull. Men inte var han en mördare? Och Caspar, vad Ruben visste var Caspar en trogen följare av Ranald och mord är förkastligt enligt Ranald. Vad höll herrarna på med egentligen? Konklaven närmade sig och Ruben skulle kunna ha nytta av dom i Streissen men mördare ville han inte umgås med. Det var det ena, men den främsta oron Ruben hade var för deras själar om dom valde den vägen. Den vägen leder bara till hämnd och fördärv, det var Ruben säker på. Kanske var han tvungen att göra något åt det. Men dom skulle inte tycka om det och dom skulle nog inte tacka honom.

Ruben leder Clothilde och Amelie genom labyrinten. Gabriel visar sig ha en karta och han ska ut han också så dom behöver bara följa honom även om han hastar i förväg. Dom kommer ut och hela festområdet är i totalt kaos. Dom flesta har flytt från borgen. Det är inte så många där. Röken innehåller tydligen opium eller weirdroot och folk vinglar runt och beter sig konstigt. Ingvald och Werner är påverkade. Von Grunwald står och avrättar dom exotiska djuren i sina burar. Skjuter, laddar och skjuter igen. Von Ogdeburg får syn på Ruben och drar sin pistol mot honom. Nu är det slut, tänker Ruben, von Ogdeburg är en duktig skytt. Men han missar mirakulöst och sen drattar han i en damm. Ruben tackar gudarna sen leder han ut Werner och Ingvald. Baerfaust tar hand om uppröjningen med sina Zweihänder. Vid porten möter Ruben von Kaufman. Han är rasande på Ruben och dom käftar om säkerheten. Tillslut ger von Kaufman ett tydligt besked:
”-Gå! Jag vill aldrig se er mer! Jag är vanärad!” skriker han. Ruben går. Han har lärt sig ett och annat och han borde ha gjort ett bättre jobb men han är också trött på att vara barnvakt åt folk som inte vet sitt eget bästa. Varför ska han röja upp efter andra hela tiden? Nu ska han se till sina vänner och sen ska han bara tänka på sig själv.

Dom kommer ut på Plenzerplatz. Många adelsmän och adelskvinnor har samlats där. Så hörs rop och arga röster och en rasande mob kommer gående på torget och skanderar.
”-Vatten åt alla! Död åt adelssvinen!”

När Ruben har samlat sig lite går han och pratar med Purfurst. Ruben erbjuder Purfurst en hög summa guld för att stödja von Kaufman men framförallt skydd för Purfurst och hans familj nu när han är en så eftertraktad person. Men Purfurst bara skrattar åt budet och ber Ruben återkomma när han har något vettigare att erbjuda.
Ruben hamnar sen i samspråk med von Pappen. Purfurst är bara girig säger von Pappen. Han har erbjudits både fina titlar och av Marlene har han fått löfte om att få Anne Lises hand i giftermål. Ruben ryser.
Ruben pratar sen med von Tuchtenhagen om Purfurst. Grafen är nu åter resonerande och klartänkt.
”-Det är bättre att ta fram skit på Purfurst, det är gratis. Inte ett silver ska ges till den där bonden” fnyser von Tuchtenhagen. Ruben håller med.
”-Om han skulle gifta sig med Anne Lise, det vore som att se en snigel krypa på ett rosenblad” sen byter Ruben ämne ”-Imorgon har jag för avsikt att officiellt undersöka försvinnandena av några av min arbetsgivares droskor men jag tänkte även se närmre på Steinhägers förehavanden och då speciellt Stefan Nefsteins Ziegel Fabrik. Det tycker von Tuchtenhagen låter spännande.
”-Det måste göras storslaget” säger han till Ruben, så höjer han rösten ”-Det har kommit till min vetskap att Ruben här tänker be Clothilde om en tur på landet imorgon i en vagn från Red Arrow Coaches. Vad säger Clothilde? Det låter väl som en härlig utflykt. Accepterar ni?”
Clothilde verkar överrumplad men hon ser glad ut när hon tackar ja till inbjudan. Grafen klappar i händerna sen vänder han sig och viskar till Ruben:
”-Nu har du guld i lasten, ingen kan motstå det. Då får vi veta vem som stjäl från von Kaufman och det kanske är en vän till oss.” Ruben får fjärilar i magen. Han har ryckts med i grafens infall igen. Han inser risken Clothilde utsätts för och får lite dåligt samvete, men trots allt, von Tuchtenhagen är en man i hans egen anda, beredd att gripa tillfället i flykten och ta risker, försöka ligga steget före. Och Ruben vill stödja von Tuchtenhagen just nu för Rubens mål är klart, det är Clothilde. Och han får henne aldrig om hon blir elector count eller om någon som styrs av onda krafter blir det tror Ruben. Von Tuchtenhagen verkar vara den ende som inte är inblandad i eller en måltavla för Black Hoods agenda.

Adele Ketzenblum lämnar festen och en kort stund senare kommer Caspar och Gabriel tillbaka. Dom berättar att dom gick ner i Sigmartemplets fängelse, hämtade ut Victoria Reimer och gick ut med henne genom huvudingången, utan strid eller att lämna spår efter sig. Ruben är mycket imponerad. En av vakterna kommer fram till Ruben och säger att dom har stoppat en man vid porten som önskar komma in. Ruben blir åter imponerad, denna gång över hur bra vakterna sköter sig. Ruben följer vakten till porten och möter där Hoche, befälhavare för Rufus von Leitdorfs trupper. Ruben ser ingen större anledning att hålla honom utanför och han vill gärna se vad som händer. Hoche blir genast igenkänd av von Leitdorfs och dom blir upprörda. Hoche går raka vägen fram till Lena Steinhäger. Von Leitdorfs diskuterar sinsemellan. Så meddelar Hoche att Rufus von Leitdorf kandiderar till elector count titeln och att om han blir vald så ska Averheim bli en Freistadt. Den nyheten skapar en del heta diskussioner.

Nu får Ruben till slut möjlighet att samla ambassadörerna i Marius von Leitdorfs bibliotek. Där samlas Quintus von Griffonstein, Leonora von Krieglitz, Marlene von Alptraum, Petrus von Dinkel, Selena von Kusch och Ruben. Meningen med mötet är att bestämma en tid för konklaven i Streissen. Dom pratar först om klausulen som Ulfgang Krieglitz iverksatte. Marlene går genast till attack mot Ruben:
”-Jag såg nog hur Magdalena Brecht såg på dig. Har ni ett förhållande?” säger hon vresigt. Leonora blir också alldeles mörk i synen och väser åt Ruben:
”-Vad har du ihop med henne?”
Vid Sigmars hammare! tänker Ruben. Var den dumma jäntan tvungen att gå och bli kär i honom. Varför ska han alltid bre på så mycket? Om Marlene och Leonora märkt något då var det inget han bara hade inbillat sig. Han ler först och tänker försöka skämta bort det men han ser på Marlenes misstänksamma min och på Leonoras svartsjuka, mordiska blick att sanningen är bättre.
”-Vi har inget förhållande” han ser på Leonora och tillägger ”-Det finns inget Vi. Jag kan väl inte hjälpa om kvinnor finner mig charmerande. Jag är väl inte intresserad av henne. Jag har hjälpt henne att presentera sin konklav. Hon är bara en bortskämd flicka. Hon är beläst, men har inte mycket erfarenhet av världen. Jag var alldeles frustrerad av hennes gnäll igår.” Står han verkligen och säger detta om en überlector av Verena?
”-Nåja, det var inte detta vi skulle diskutera” säger Marlene, och nu har hon en hemlig min som Ruben istället tolkar som intrigerande. Det tycker han ännu mindre om.
Marlene undrar vad Ruben tycker dom ska föreslå för frist och han drar då till med två veckor. Det fnyser dom flesta åt, dom vill ha ett tidigare datum. En mycket nervös von Dinkel håller inte med men dom andra ambassadörerna, förutom von Kusch, tystar ner honom och Ruben säger åt honom att gå om han inte har nått mer att bidra med. Von Dinkel går med svansen mellan benen. Ruben föreslår nu att konklaven hålls om sju dagar. Efter en kort tystnad så går alla med på det. Ruben hade velat ha mycket mer tid på sig men han får bara hoppas han kan skapa allianser och avslöja komplotter innan dess. Dom börjar sen diskutera formerna för valet men alla finner det komplicerat och Ruben ombeds ta fram ett dokument med Magdalena Brecht som säkerställare. Selena von Kusch reser sig. Den officiella delen av mötet är avslutad och hon är upprörd .
”-Jag kan inte tro mina egna ögon vad jag har fått bevittna här. Ni uppträder ovärdigt och osmakligt och ni bör skämmas över hur ni behandlade den stackars mannen. Ni mobbade honom, även ni herr von Mohr!” Så stormar hon ut. Dom kvarvarande ambassadörerna tittar på varandra och ler. Så var dom av med henne.
”-Tja, hon har ingen aning om hur det är i den verkliga världen” säger Ruben och dom andra håller med.
Von Griffonstein ber Ruben lägga fram vad han har på von Heine och Ruben gör det inklusive det att han nu, efter en affär med von Pappen, har en som kan vittna mot von Heine. Dom andra finner detta vara nog och ber Ruben att gå till attack när tillfälle ges så ska dom andra backa upp honom. Dom avslutar nu mötet och går tillbaka ut till festen. Då slår det Ruben att nu dög det med Magdalena plötsligt. Var det en fälla av Marlene för att kunna ogiltigförklara formen på valet eller Verenas röst? Han minns från sina studier något om vad som gällde för tjänare av Verena: ”Tjänare av Verena måste, under alla omständigheter, alltid tala sanning och får aldrig låta sig påverkas av rädsla eller favorisering.” Just det, så var det. Men kommer det att räcka? Dumma lilla flicka. När Ruben kommer ut i trädgården igen så har allt förändrats.

Von Kaufman tycker att det nu är passande att presentera fynden från expeditionen. Dom stora burarna avtäcks en efter en. Där är diverse exotiska och märkliga djur. Inget av dom verkar må så bra. Kanske är det på grund av brist på mat och vatten. I den största buren är det en stor grip men som är utan vingar. Den ser dock farlig ut i alla fall trots att den inte har så mycket energi just nu. Von Kaufman ber speciellt Clothilde att stå vid hans sida så att hon ska se bra. Clothilde säger till Ruben att hon tycker synd om djuren. Nu kommer avtäckningen av artefakterna. Von Kaufman går närmast med Clothilde. Ruben har onda aningar om föremålen och bannar sig själv. Varför bad han inte Werner ta sig en titt på dom innan? Ruben följer nära Clothilde och von Kaufman och han ber Werner att vara beredd att skydda Clothilde om något onaturligt sker. Werner nickar bistert. Med sitt rakade huvud och tatueringar ser han mer än någonsin ut att kunna ta hand om vad som helst.

Där finns ett stort ägg i elfenben som är ristat med runor. Werner studerar föremålen och delger för Ruben vad han anser. Ägget avfärdar han som primitivt hantverk. Sedan kommer ett stort trähuvud. Det säger Werner är en religiös artefakt tillägnad någon typ av mörk blodsgud. Så kommer det en statyett helt i guld i form av en grodvarelse med tecken på. Werner säger att det är hieroglyfer men att han inte kan läsa dom. Sedan ett huvud utfört i jade som ser ut som en leende goblin. Werner säger att det är runor på denna också. Till sist är det en solid guldtacka med runor på.

Då sker det något med Ruben. Meningen med hieroglyferna förklarar sig plötsligt för Ruben och det står helt klart för honom vad dom innebär. Det är som när han stod inför spegeln på vinden i Old von Alptraum Mansion, allt annat runt omkring existerar plötsligt inte och slöjan mot det stora där bakom dras bort, men den här gången är det inget som lockar på honom. Det vore helt meningslöst, för han är helt obetydlig i det stora hela. Han anar kosmos och oändligheten, magnifika städer av kristall som avlöser andra ännu mer svindlande städer i kristall i all evighet. Ruben känner sig så liten och någonstans finns ett högre väsen som styr allt. Rubens medvetande driver tillbaka och hans blick faller på jadeansiktet igen och i den stunden tycker han att det påminner om Black Hoods mask. Så blir allt svart.

Ruben väcks av Werner. Han ligger på marken. Det han ser är en uppenbarligen chockad Clothilde som håller om Ingvald. Ingvald klappar henne tröstande. Gabor och von Tuchtenhagen står och stirrar på guldet, som förhäxade. Hogweed har också svimmat.
”-Fantastiskt! Folk svimmar av hänförelse!” hojtar von Kaufman exalterat. Fram kliver Konrad Mauer.
”-Den ska förstöras!” säger han upprört och pekar på jademasken.
”-Nonsens!” säger von Kaufman ”-Det är inte någon fara. Den måste studeras.” Mauer vänder sig mot Werner.
”-Vad säger ni herr Lankdorf? Ni måste väl se vad det är?” säger han och ser uppfordrande på Werner. Werner är förbryllad över artefakterna och tänker. Ruben känner igen minen. Han tror säkert att Werner tycker som Mauer men Ruben tror också att Werner redan tänker ett steg längre, hur dom ska förstöras och hur man gör med dom som varit i kontakt med dom. En sann ordförande för Sun Society ser på konsekvenserna av sitt val även om han redan har gjort det.
”-Ja, dom är farliga..” säger Werner dröjande. Gabor går fram. Han ser allvarlig ut.
”-Jag håller med, det är något ont med dom…” så gör han ett litet utfall och ropar som om han lekte tittut ”…och det är här man ska stoppa osten!” så skrattar han högt. Von Tuchtenhagen skrattar också och applåderar. Mauer är sur på Werner.
”-Idioter! Jag hade förväntat mig stöd av dig i alla fall Werner!” säger han och stormar därifrån. Werner ser förvånat upp.
”-Va, du har visst mitt stöd. Jag bara..” men Mauer är redan borta.

Baerfaust kommer till Ruben och är bekymrad, nästan skamsen. Han berättar att han begav sig till Brunweg 2 och arresterade Hilda. Ruben bannar på Baerfaust. Han hade ju bett Baerfaust att ligga lågt. Baefaust säger att han var arg och frustrerad över behandlingen av Heidi. Och nu har Ketzenblum tagit Hilda. Hon kom inom bara några minuter efter att Baerfaust hade anlänt med Hilda till stationen på Lupusstrasse. Ruben berättar hur det kan tänkas hänga ihop och berättar om von Heine, von Sterber och Linda Therese.

Sen pratar Ruben lite med von Griffonstein som vill hedra O.D.R.A.s avtal om att sätta dit von Heine. Först är Ruben ovillig att prata om det. Efter att von Griffonstein så tydligt firade von Sachs fall tillsammans med von Sterber så har inte Ruben tyckt om von Griffonstein så mycket. Han har tyckt att von Griffonstein varit en svikare men efter gårdagen så har Ruben ändrat mening. Han tänker nu att kanske von Griffonstein bara spelade med för att inte göra von Sterber misstänksam.

Ruben talar sen med Wera och Gabriel som undersökt labyrinten. Vid ett träd som står inne i labyrinten har något legat som dom känner har varit vid garverierna. Märkligt. Sen överraskade dom doktor Vervullen och Lena Steinhäger där inne. Dom gick men där dom varit fanns ett hål med en gång som leder bort under jorden. Dom diskuterar om dom ska försöka blockera hålet.

Så kommer Werner som har suttit i biblioteket en stund medan lunchen pågått. Han har varit väldigt produktiv. Han har fått fram bevis för att von Sterber äger Brunweg 2. Han har även fått fram annat intressant. Friedrich von Kaufman ska ha varit anklagad för att ha stulit dokument från Emanuelle von Liebwitz men blev senare friad av henne själv. Och Wera fann ett kort på von Kaufmans kontor med en bild på en lättklädd Emanuelle och signerat till honom av henne själv. Steinhäger och von Kaufman ska ha donerat en stor summa pengar till Imperial Gunnery School. Han har också läst om ett inbrott i Altdorf där spåren ledde till Gold Academy och rakt till Dagobert Gabor men det hela tystades ner och Gabor blev sänd till Averheim. Ett brev från Olga Junker anklagar Borstheim som inkompetent. Vervullen kommer från början från Bögenhafen och har en son som är doktor i Streissen. Taal och Rhya kultister ska ha gjort blodsoffer i Grosse Averbaum för länge sedan. Hallheimer lånade en bok från biblioteket och har uppgivit en adress, Winkelstrasse 12 i Das Wein Quarter. Werner finner också att Victor Glottz har skrivit om Purfurst. Där berättar Purfurst om The Child fo Rhya. För länge sedan tyglade Rhya-prästinnor Taal och skogen och slätterna bredde ut sig. Purfurst är övertygad om att gudinnan har reinkarnerats och går runt på landsbygden. Han tror att hon ska ge välgång åt bönderna.

Nu är det dags för Ruben att presentera Magdalena Brecht. Han gör det och hon tar ordet och föreslår för dom samlade adelsfamiljerna att det hålls en konklav i Streissen för att under ordnade former utse en elector count. Förslaget antas enhälligt och det applåderas. I det ögonblicket ser Magdalena Brecht intensivt på Ruben och ler nästan omärkligt men det uppfattas av dom som är uppmärksamma. Ruben är inte helt säker på vad han såg och hoppas att det inte är vad han tror men Leonora von Krieglitz reagerar och blänger surt på Magdalena. Sedan reser sig Ulfgang Krieglitz och säger att sigmariterna verkställer den gamla klausulen som säger att i konklaven så har Sigmar en röst, Verena en röst och bondeklassen, det vill säga Purfurst, tre. Ruben undrar om Purfurst kommer att leva veckan ut. Magdalena ber Ruben att samla ambassadörerna för att dom ska komma överens om ett datum för konklaven. Han börjar gå runt till ambassadörena för att be dom att komma till Marius von Leitdorfs bibliotek men nu händer det mycket på en gång.

Caspar kommer in med sex nya vakter, rena och i fina uniformer, men Ruben ser att det är Murrmann och antagligen fem medlemmar ur The Hooks! Ruben vågar inte tänka på vad som kan hända men Ingvald sätter dom i arbete och dom verkar villiga att göra som han säger. Caspar och Gabriel beger sig genast iväg för att befria Viktoria Reimer från sigmartemplet.

Borta vid buffén rasar plötsligt Gregor Geldloss ihop. Det blir tumult och många rusar till. Doktor Verfullen är först på plats och är rask med att dödförklara Geldloss. Det är omskakande för alla att någon mitt bland dom har dött och många frågar sig vad som hänt. Ruben ber att Geldloss flyttas in i borgen och att någon tar reda på om han har några anhöriga som bör kontaktas. Werner och Ruben följer med den avlidne in i ett gemak i borgen. Werner fattar dock misstanke och undersöker kroppen noga. Han upptäcker att Geldloss inte alls är död utan håller på att sakta kvävas. Han räddar livet på Geldloss. Geldloss är utslagen och det går inte att prata med honom nu men för Werner och Ruben är det uppenbart att Geldloss har utsatts för ett attentat av Steinhäger och Verfullen. Werner är rasande på Verfullen och han ber Ruben att gå ut och sätta Verfullen på plats. Ruben går ut till dom oroliga gästerna och ber om ordet.
”-Ärade gäster! Jag har glädjande nyheter. Gregor Geldloss är vid liv och kommer att klara sig. Han vilar nu. Det visade sig att han höll på att kvävas. Beklagligen så översåg doktor Verfullen detta och dödförklarade mannen lite förhastat.” Verfullen ser ut att vilja sjunka genom jorden och Steinhäger ser inte bekväm ut heller men Ruben har inte tänkt driva det här vidare nu även om Werner gärna vill att Verfullen ska förödmjukas mer. Kanske detta kan komma till användning längre fram. Ruben fortsätter:
”-Som tur var så fanns herr Lankdorf till hands som med god iakttagelseförmåga, rådighet och skicklighet räddade livet på herr Geldloss.”

Wera återvänder till partyt och efter en kort stund smiter även Waldemarius in. När halflingen går fram till von Pappen blir han sedd av Ruben, Werner och Gabriel vilka går fram till von Pappen samtidigt som denne skall ta emot breven från Waldemarius. Wera kommer på sig själv att hon håller andan.
”Men varför i alla gudars namn måste de lägga sig i? Har de inget annat att göra? Måtte de inte förstöra allt.”
Wera hör inte vad som sägs men hennes kompanjoner backar bort från von Pappen som sedan tar emot de stulna dokumenten. Waldemarius försvinner ut från slottet. Wera hjälper till att duka av lunchen med en lättnadens suck.

Under minglet efter lunchen får vännerna chansen att prata ihop sig. Wera får veta att det finns en labyrint bakom häcken med öppningen som hon såg i andra änden av trädgården. Eftersom det funderas kring vad som finns i labyrinten bestämmer sig Wera för att kolla upp den.
Plötsligt dyker witchhunter Adele Ketzenblum upp på partyt. När Gabriel ser Adele blir han plötsligt väldigt ivrig med att följa med Wera och undersöka labyrinten och de båda går dit.
När Wera kommer närmare labyrinten ser hon att den är dåligt underhållen. Gräset är högt mellan häckarna och grenar växer in över gångarna vilket ger en klaustrofobisk känsla för de som går där. Gabriel visar att han har en karta över labyrinten som visar att det finns tre landmärken där inne: Ett stort träd, en staty samt ett öppet område med en rund dekoration. Wera och Gabriel beslutar att gå mot trädet. De hinner inte långt in förrän Gabriel börjar ställa frågor:
”Hur känner du Schwarzhelm?”
”Vad menar du?”
”Jag skulle leverera ett brev till dig från honom? Men varför till dig? Du är ju bara en sköka.”
Wera känner hur hon ilsknar till. ”Vad säger han?!”
”Och med vilket rätt kallar du mig sköka?!”
”Du är ju det.”
”Jaså. Jag är ”bara” en sköka i dina ögon. Vad har jag har koppling till Schwarzhelm har jag definitivt inte lust att berätta för nu i alla fall. Undras vilken det är av oss som betett sig mest som en sköka på senaste tiden.”
”Vaddå?”
”Sprungit ärenden ät von Sterber och köpt hela The Red Room. Försökt förföra adelsflickor och verenapräster utan betänksamhet. Rätt benämning på det är väl horkarl. Så kom inte och kalla mig sköka.”

Det är en sammanbiten duo som går genom labyrinten mot trädet som är utsatt på kartan. För Wera känns det som att väggarna försöker komma in i gångarna och vars grenar som sticker ut liknande armar försöker ta fast henne. Plötsligt befinner hon sig på en öppen yta i labyrinten där en stor ek växer. Trädet ser gammalt ut och sträcker sig långt över häckarna.
Gabriel börjar undersöka trädet och hittar en hålrum bland trädets rötter. Hålan är väl gömd och Wera kan inte låta bli att imponeras av Gabriels iakttagelseförmåga. Hålrummet stinker med en hemsk doft och Wera ser där någon sorts gegga som luktar starkt. Uppenbart har hålan använts som gömställe av något litet som luktar illa.

Wera och Gabriel fortsätter mot statyn och väl framme ser de att det är en staty föreställande gudinnan Verena. Gabriel letar runt statyn men hittar inget.
De fortsätter sedan till det tredje landmärket och de finner sig plötsligt stå i en sort, öppet område där det på marken finns en stor platta av mosaik föreställande en sol. På plattan står Lena Steinhäger och samtalar tyst med Doktor Verfullen.
”Fienden är här.” är Weras första tanke. ”Nu blev det bevisat att de två spelar på samma planhalva.”
Hon böjer ner sitt huvud och försöker låta som en hunsad tjänare:
”Ursäkta oss så mycket, herrskapet. Vi har blivit ålagda att kolla igenom labyrinten så ingen har förvillat in sig. Det var inte vår mening att störa er.”
”Det gör inget” säger Steinhäger, ”Vi var ändå klara.” Med de orden går hon och Verfullen ut från labyrinten.”
Wera och Gabriel väntar tills att de två gått iväg en bit innan hon och Gabriel går fram till mosaikplattan och börjar undersöka denna. Återigen är det Gabriel som finner något. En av de större plattorna sitter löst och när de lyfter på den ser de en gång under. Gången är grävd och cirka 50 cm bred.
”Vad är detta?” undrar Wera högt.
”Ingen aning. Gången är för liten för en människa” fyller Gabriel på.
”Undrar om den är till för att ta sig hit eller härifrån?”
”Vem vet? Vi kan försöka kila fast den så om det kommer någon underifrån så går det inte att öppna.”
De försöker kila fast plattan med hjälp av en dolk men det är svårt att hitta något bra fäste och de får ge upp. Istället går de tillbaka till de andra i trädgården.

Gänget samlas och de berättar vad som hänt. Werner berättar att han varit i arkivet och hittat intressanta saker. I Nuln 2517 blev von Kaufmann häktad av von Liebwitz för att sedan bli oväntat frigiven. År 2515 var det en skandal inom Magical Gold Collage i Altdorf då det stulits guldföremål. Gabor misstänktes ligga bakom stölderna men allt tystades ner. Boken History of Nuln lånades av Herman Hallheimer den 21/4–2520 till dennes adress; Vinkelstrasse 12, Wine Quarter.

Wera återgår sedan till köket för att förbereda middagen. Köksmästaren tittar argt på henne när hon kliver in i köket:
”Och vad har du varit?” Rösten speglar ögonens vasshet.
”Öhhh, tittade till om någon av gästerna ville ha påfyllning.”
”Ha! Det tror jag inte på. Jag var nyligen ute och tittade och jag såg dig inte någonstans. Du vet att det inte är tillåtet med egna raster. Men nu när du är här kan du gå ner till källaren och hämta fler rovor och morötter till middagen.” Köksmästaren pekar med tummen över sin axel.
”Okej, köksmästaren. Vart är källaren?”
”Vad tror du? En trappa ner förstås. Fast det är väl mycket begärt att du skall fatta det själv.”
Wera biter ihop. ”Du skulle bara veta vad jag har gjort, din fåne. Jag hittar till källaren själv.”
Men att hitta till kökets jordkällare är inte så lätt som hon trott. Efter att ha irrat omkring en bra stund hittar hon till slut dörren och trappan ner till jordkällaren. När Wera kommer till jordkällaren märker hon att det kalla, fuktiga utrymmet är trångt och är lågt i tak vilket gör att hon behöver gå böjd hela tiden hon letar fram rotfrukterna.
Det är en less Wera som nu kommer upp till köket med rovor i ena handen och morötter i den andra.
”Om gubbfan till köksmästare klagar mer kommer han få en rova i ansiktet.”
Men det som möter henne i köket är inte vad hon väntat sig. Köket är tomt och utanför hör hon rop och skrik samtidigt som hon känner en konstigt stickande doft. Wera går ut och scenen som möter henne är oväntad. En massa adelsmän springer skrikandes ut från Averburg bort från ett mörkt moln som kommer krypandes ut från det stora partytältet. Med i flyende hopen ser hon ryggarna på sina kompisar som också tar sig ut från slottet.
Wera blir först stående en kort sekund innan hon väljer att följa efter sina vänner för att höra vad som har hänt.

När Wera kommer ut på Plenzerplatz ser hon hopen av adelsmän som står invid Journeys End bakom en rad av kanoner. Mot kanonerna kommer en stor folkhop ledda av Boris Lönnerman och Stanislav Shüssel. Folkmassan är stor, mycket stor, och de skanderar krav på rent vatten men även att bränna ner husen i adelskvarteren.
Nu får hon syn på sina vänner. Ruben och Werner står och diskuterar livligt med Marlene von Alptraum, Von Grünwald och en till adelsman hon inte känner igen. Återigen tvekar Wera först men går sedan fram till von Mohr för att höra vad det är de diskuterar så livligt om.

När all mat är framdukad tar Wera en vinflaska från köket och går ut från Averburg. Hon går förbi entrén till Journeys End och där ser hon att det står det en vakt framför dörren men Wera ser att denne ser uttråkad ut. Hon fortsätter runt till baksidan där hon träffar Waldemarius i stallet. Halflingen är samlad men spänd. Så Wera börjar samtalet:
”Jag distraherar vakten framför dörren. När han vänder ryggen till dörren smiter du in.”
”Okej. Hoppas jag inte råkar på någon där inne.”
Wera går nu fram till trappan som leder upp till entrén på The Journeys End, tittar upp på vakten och ger denne ett bländade leende:
”Heej. Kan jag komma upp eller stör jag dig då i jobbet?”
Vakten tittar på henne med en intresserad blick.
”Har tråkigt som fasen så du får gärna hålla mig sällskap.”
Wera går upp för trappan och ställer sig nära vakten.
”Jag har också tråkigt. Verkar som alla högdjuren är upptagna. Har ni många besökare idag?”
”Nej, det är dött. Alla är visst på ett party på slottet.”
”Men, om vi nu båda har tråkigt och jag har en flaska vin att dela… Ska vi inte då göra något… roligt?”
Det sista säger Wera med en mjuk röst samtidigt som hon använder hela sin kvinnliga charm. Få män kan motstå henne när hon visar den sidan till och vakten av Journeys End är inget undantag. Han stirrar på henne med en hungrig blick innan han ser sig omkring.
”Men… min post?”
”Tror du någon kommer märka något om vi försvinner bort en kort stund. Eller kort och kort… Jag räknar med att en kille som du håller ut ett tag.”
”Jo, jo, javisst. Öhhh, det finns ett litet mottagningsrum innanför dörren.”
”Strålande. Vad väntar vi på?”
Öhhhh… Inget! Inget alls!”
Vakten nästan snubblar över sina egna fötter i sin iver att få upp ytterdörren och visa in Wera till en kort hall som öppnar ut till skänkrummet. Till höger finns en dörr som han öppnar.
”Fort in här.”
Wera låter sig fösas in och hon går in rummet och tar av sig på överkroppen. Bakom den dreglande vakten ser hon hur Waldemarius smyger sig in genom dörren.
”Vill du ha en klunk först” säger hon och räcker vakten vinflaskan. ”Drick snabbt så vi hinner ha vårt roliga. Vad väntar du på, hingsten?” Wera använder samma förföriska röst hon brukat vid sitt tidigare yrke men inombords skrattar hon åt den lättduperade vakten som så enkelt förleds av en vackert leende. Hon drar ut på förförelsen av vakten för att ge Waldemarius tid för att bryta upp kassaskåpet hos von Kaufmann.
Efter cirka 10 minuter ser hon Waldemarius som kommer smygande tillbaka mot ytterdörren. Wera distraherar vakten genom att insistera på att vinflaskan skall drickas ur så halflingen hinner smita ut osedd.
När vakten sedan är nöjd går Wera ut från värdshuset och möter upp Waldemarius i stallet.

Waldemarius ser belåten ut.
”Gick det bra?” frågar Wera.
”Smidigt och smärtfritt, utan problem. Träffade inte på någon och varken dörrlåset eller kassaskåpet gav mig några större problem.”
”Så där går det till att göra ett inbrott diskret och effektivt. Synd att inte de andra i gänget var här så de kunde lära sig något. Allra mest Gabriel och Caspar. Von Pappen blir nog nöjd”
Waldemarius visar att han hittade tre dokument, en påse ädelstenar och en ask av tenn i kassaskåpet. Asken i tenn har en dödskalle på locket samt ordet ”Wyrdstone.” I asken ligger det gröna stenar. Wera känner igen namnet och färgen från den substans som var strödd runt trädet med de hängda människorna och ber Waldemarius stänga locket snabbt.
Waldemarius läser igenom dokumenten:
Det första är en bild på en vacker adelskvinna med bar överkropp och en kärlekshälsning till von Kaufman ’Till min Averlänska tjur’.
Det andra dokumentet är ett brev från en viss Professor Obertus von Oppenheim i Middenheim gällande ett samarbete i ett forskningsprojekt och utlånande av några böcker. Oppenheim har skickat von Turinger som sändebud till Averheim.
Det tredje dokumentet är ett brev från kaptenen på The Southland Expedition – Eothir Walandar – som skildrar upptäckten av artefakterna och vad som hände under hemresan. Delar av besättningen blev galna och andra utvecklade mutationer på vägen hem. Alvkaptenen varnar von Kaufman att inte visa föremålen som hittades.
De nyblivna tjuvarna är ense om att Waldemarius tar ett antal ädelstenar och säljer dem i Dwarf Quarter innan von Kaufmann upptäcker vad som hänt och efterlyser stenarna. De gömmer sedan resten av juvelerna i stallet och Waldemarius tar breven de hittade för att leverera dem till von Pappen på garden partyt.

Ruben ser sig omkring. Nu har han äntligen chansen att tala med folk och gräva djupare i intrigerna. Istället kommer Ingvald och Caspar fram. Ruben får onda aningar igen. Ingvald har tagit sitt arbete som säkerhetsansvarig på festen på fullaste allvar. Han har en stolt och yrkesmässig uppsyn men något bekymrar honom.
”-Gästerna är oroliga” säger han i en ton som om han avgav en rapport ”-Marlene von Alptraum har påpekat att det är väldigt få vakter. Det går inte att ha kontroll på hela området von Mohr.” Ruben vill inte prata om det här. Han vet inte vad han kan göra åt det nu.
”-Du klarar det här jättebra Ingvald” försöker Ruben men Ingvald ger sig inte.
”-Och dessutom, varför vill inte von Kaufman ha några vakter här inne?” säger Ingvald menande.
”-Äh, han vill bara inte ha Baerfausts män här” fnyser Ruben.
”-Ja, det är skumt” tillägger Caspar som om han inte hört vad Ruben sa ”-Det är något på gång. Vi kunde ju ha stor hjälp av vakterna uppe på murarna att övervaka festen.”
”-Det är klart att det är något på gång” säger Ruben otåligt ”-När är det inte något på gång när societeten träffas i den här staden? Vi får bara se hur vi kommer ur det.”
”-Von Kaufman måste ha sina egna vakter här någonstans. Jag måste få veta vilka dom är så jag kan organisera dom.” Detta var en ny tanke för Ruben.
”-Varför skulle han ha vakter här som inte vi vet om?”
”-Det är det enda logiska. Jag tror inte man anordnar något sånt här utan personlig säkerhet” säger Ingvald. Caspar drar Ingvald i ärmen och säger till Ingvald:
”-Och hatten.”
”-Just det” säger Ingvald ”-Varför har herr Weiss och von Kaufman varit så envisa med att Werner ska ha en hög hatt på sig? Dom planerar något. Det är uppenbart att man vill peka ut Werner. Göra honom till en tydlig måltavla.” Ruben sväljer tungt. Har han missat något? Visst, dom har redan tänkt tanken att von Kaufman är medsammansvuren till Lena Steinhäger och dom vet att The Purple Hand vill röja Werner och Leonora von Krieglitz ur vägen, men varför skulle det hjälpa med en hög hatt? Ruben har mer tänkt på ett attentat orkestrerat av The Black Hood och som inbegriper råttmännen, men detta vågar han inte säga högt för ingen lär tro på honom. Werner måste det vara lättare att ta vid ett annat tillfälle tycker Ruben men Ingvald har rätt.
”-Det är en god analys. Kan det verkligen vara så? Men varför en hatt? Och vem?” säger Ruben eftertänksamt.
”-Von Kaufman måste ha vakter här någonstans. Du måste fråga honom. Jag måste få veta vilka dom är.” Nu börjar Ruben tycka att det är underligt varför Ingvald är så besatt över vad von Kaufman kan tänkas ha för vakter. Vet han något som han inte vill säga?

Ruben går i vilket fall som helst till von Kaufman och försöker pressa honom att uppge om han har några personliga vakter han inte sagt något om och få honom att komma till sans och låta Baerfausts män komma in i borgen. Men Ruben finner honom lika envis som tidigare. Ruben hotar till och med att gå till Clothilde och säga något fräckt så hon örfilar honom offentligt. Det vore en katastrof för von Kaufmans giftasplaner men till och med detta hot viftar von Kaufman bort. Han kan tydligen offra vad som helst för att inte släppa in Baerfausts män i borgen. Allt är mycket märkligt tycker Ruben. Under tiden får Ruben en annan idé. Han pratar med Ingvald och Caspar igen.
”-Vi kanske kan lösa det här till allas belåtenhet mina herrar. Jag har ett känsligt uppdrag för Caspar och Gabriel och behöver därmed befria dom från sina sysslor här.” Caspar skiner upp.
”-Jag kan ordna vakter” säger han entusiastiskt. Ruben vänder sig till Ingvald.
”-Vore det en godtagbar plan Ingvald?” Ingvald rycker på axlarna.
”-Bara dom är pålitliga så. Jag behöver sex, sju stycken. Det skulle vara tillräckligt.”
”-Ge mig sex guld så fixar jag det” säger Caspar och sträcker ut en hand till Ruben.
”-Sex guld! Jag har väl inte så mycket pengar på mig?! Fråga Wera.”
”-Ja, det är vad det kostar för att jag ska ordna pålitligt folk på så kort tid. Ta erbjudandet eller inte, det är upp till dig.” Ruben undrar om det verkligen är i Ranalds anda att utpressa sina vänner i en knipa.
”-Jag får prata med Curd Weiss” svarar Ruben.

Under tiden dom står där får von Pappen besök av en förklädd Loemdelve. Sen kommer Loemdelve fram till Ruben, Caspar och Ingvald och överlämnar några dokument. Tydligen är dom stulna från von Kaufmans kontor av Wera och Loemdelve alldeles nyss. Återigen, bra initiativ, tycker Ruben. Det ena dokumentet är en rapport från Valandir, alven som var kapten på båten som Southlands Expedition åkte med. Det står om mystiska artefakter och att Valandir strängeligen uppmanar von Kaufman att inte visa artefakterna för någon. Det andra dokumentet är ett brev från en man som skriver om nya upptäckter i något projekt som mannen har haft med von Kaufman. I det brevet nämns också von Hochstauffer från Middenheim. Intressanta fynd. Ingvald är också imponerad av det djärva inbrottet.
”-Så gör man ett snyggt inbrott” säger han och ser menande på Caspar. Caspar surnar till.
”-Det är ju inte värt nåt om man inte pissar ner nåt. Amatör!” fräser Caspar.

Nu kommer Adele Ketzenblum in. Hon går fram till Baerfaust och pratar med honom.

Ruben pratar med Weiss om pengar till mer vakter men han tycker att Ruben skulle ha tänkt på det här lite tidigare. Han anser att sex guld är helt befängt och ger Ruben ett guld och lite silver. Ruben går till Caspar och istället för pengarna så överlämnar han Faustmans pistol som han antar är värd närmare tio guld. Caspar antar betalningen och Ruben önskar honom lycka till. Caspar går.

Allt folk börjar gå mot det stora tältet där maten serveras, det är en mycket fin och påkostad mat som erbjuds gästerna. Under middagen träffas dom 6 vännerna för att samspråka lite, Ingvald vill ha lite hjälp med vakthållningen. Caspar erbjuder sig att fixa några personer som kan hjälpa till att hålla vakt, men Werner och Ruben är av en annan åsikt. Diskussionen böljar hit och dit, tillslut bestämmer sig Ruben för att Caspar kan fixa extra folk till vakthållningen. Caspar lämnar Garden Partyt för att hämta lite förstärkning. Werner hämtar en tallrik med mat, sedan beger han sig till stadsarkivet för att leta lite information. Han ger tallriken till sin gode vän Klaus Rodebringer. “Werner det var snällt att du tog med lite mat, men vilket himla väsen det är på borggården. Man kan ju inte tänka klart i detta oljud, hur ska någon kunna jobba i oväsendet”. “Du får härda ut ikväll Klaus, jag lånar arkivet ett tag” säger Werner. “Du vet vart du ska leta, så varsågod” säger Klaus. Werner letar fram några böcker, som han tar med sig till ett av skrivborden. Han sätter sig bekvämt ned vid skrivbordet, sedan plockar han fram ett par tunna bomullsvantar och sina läsglasögon ur den lilla väskan han har i bältet. Nu känner sig Werner verkligen hemma, han börjar vant bläddra i böckerna. Efter knappt 2 timmar har han hittat allt han sökt efter, och han känner en sinnesro som han inte haft på flera dagar.

Werner ställer tillbaka böckerna innan han går ut på borggården och festen igen. När han kommer ut på borggården tittar han sig omkring, till sin förvåning ser Werner att Ulfgang Krieglitz fortfarande sitter kvar på gräsmattan. Werner kan också se att Disciple Kurgan sitter i tältet alldeles för sig själv. Werner beger sig mot tältet för att prata med Disciple Kurgan. När Werner kommer fram till Disciple Kurgan verkar han vara en aning nervös. Werner sätter sig bredvid Disciple Kurgan, “Är allt som det ska vara?” frågar Werner. “Det känns inte så bra när han är här” svarar Kurgan och pekar på Ulfgang Krieglitz. Efter att det blev sagt fortsätter dom två att samtala om det som händer i Averheim nu. När dom sitter där och diskuterar kommer Adele Ketzenblum fram, Werner känner sig genast väldigt obekväm med situationen. “Diciple Kurgan, inte visste jag att du känner Werner Lankdorf” säger Ketzenblum. Nu börjar även Disciple Kurgan skruva på sig, med lite otydlig stämma säger han “Jo, jag känner Werner ganska väl”. “Haha, inte behöver du bli darrig på rösten för det Disciple Kurgan” skrattar Adele Ketzenblum. Disciple Kurgan flinar lite nervöst och drar en stor suck. Dom tre står och pratar ett tag, Adele Ketzenblum är på bra humör. Plötsligt vänder hon sig mot Werner som har intagit en lugnare attityd, “Werner, har du varit i Averbaum nyligen?”. All den lugn som varit hos Werner var som bort blåst, “Vad menar du?” stammar Werner. “Nej, jag syftar inte på något speciellt. Men ditt namn dyker upp hela tiden, och vad jag fått höra så vet du en hel del om väldigt mycket”. “Nej jag har inte satt min fot där sedan sist, jag är intresserad av att studera där av att jag vet en hel del” mumlar Werner undvikande. Hon stirrar på Werner med ett litet leende på läpparna, Werner tittar tillbaka på henne med en lite vacklande blick. “Werner, du vet mycket väl vad jag syftar på. Jag har fått en bra känsla av dig, men om du får reda på något så kommer du genast till mig. För du vill väl inte förstöra vårt fina samarbete Werner”. Helt plötsligt dyker Kapten Baerfaust upp, " Är det något problem?" säger han med bestämd röst. “Nej då, vi har bara haft ett givande samtal” säger Adele Ketzenblum. Sen går hon iväg, både Werner och Disciple Kurgan andas ut när hon lämnar dom. “Jag vet inte vem jag avskyr mest Adele Ketzenblum eller Friedrich von Kaufman, Ketzenblum är i alla fall inte dum. Jag fattar inte hur han kan vara så jäkla dum att han inte använder mina bästa män till vakthållningen. Werner, hur står det till med Heidi”? “Jag har inte hunnit prata med henne, hon har inte vaknat upp än” säger Werner. “Werner, om det skulle hända något här ikväll spela inte hjälte. Tänk på att ni ska bli föräldrar, sök upp mig eller mina män så skyddar vi dig” säger Kapten Baerfaust med beslutsam ton. “Jag måste försöka prata von Kaufman på bättre tankar”. Efter dom orden går han iväg med bestämda steg.

Disciple Kurgan och Werner fortsätter prata, Werner lyssnar på vad Kurgan säger men hans tankar är hos Heidi som han är så orolig för. Han tänker även på Selena von Kuschs erbjudande och hur illa dom andra familjerna behandlar henne, det är något som gör Werner irriterad. Så hör han Rubens ljuva stämma ta ton att, han presenterar Uberlector Magdalena Brecht. Hon föreslår att det hålls en konklav i Streissen, för att på så viss kunna utse en ny Elector Count. Förslaget godkänns av dom andra berörda adelsfamiljerna. Så reser sig krigarprästen Ulfgang Krieglitz sig upp, han tar några steg mot Magdalena Brecht. “Jag som krigarpräst av Sigmar kan här meddela att Sigmar kyrkan kommer att åberopa den gamla klausulen, det innebär att Sigmar och Verena har 1 varsin röst och bondeklassen 3 röster det vill säga Purfurst i konklaven”. Sedan tar han upp sin väldiga stridshammare och lämnar garden partyt. Det börjar viskas och tasslas bland dom andra gästerna. “Visste du om det här” frågar Werner Disciple Kurgan, som skakar på huvudet.

Utav en slump får Werner syn på Caspar, han kommer med 6 nya vakter. Dom är alla klädda i von Kaufmans färger, men det som gör Werner mest förbryllad är att en av vakterna är Werner Murrmann. Vad fan gör han här tänker Werner. Helt plötsligt faller Gregor Geldloss handlöst till marken, det blir en tumult artad stämning på gästerna. Dr Verfullen är snabbt framme hos offret, han kan snabbt meddela att Geldloss är utom all räddning. Ruben ser snabbt till att kroppen kommer bort från gräsmattan, Ruben och Werner följer med kroppen till ett rum inne i Averburg. Utav en slump upptäcker Werner att Geldloss inte är död, han andas mycket svagt. Han håller sakta på att kvävas, Werner börjar snabbt göra första hjälpen på Geldloss (D3 slag). Och plötsligt får han igång andningen på Gregor Geldloss, som drar några djupa andetag. Han tar tag i Werners näve och viskar med sluddrig stämma " Vem är det jag står i skuld till för mitt liv"? ." Jag är Astromancer Werner Lankdorf, ligg kvar här och vila så kan vi pratas vid senare" säger Werner". Werner låser dörren från utsidan och stoppar på sig nyckeln. Werner föreslår att Ruben ska meddela gästerna om Verfullens fel diagnos, bara för att kunna smutskasta honom. Ruben berättar om Weras och Loamdelves inbrott hos von Kaufmans kontor, och vad dom hittade där innan dom går ut till gästerna igen. Dom andra gästerna vänder sig mot Ruben för att få ett svar vad som hänt.
“Ärade gäster, jag kan framföra glädjande nyheter. Gregor Geldloss är vid liv, han mår efter omständigheterna bra. Han höll på att kvävas, men tack vare Werner Lankdorf så lever han. Han är under uppsikt och vilar nu, om någon dag är han nog på bena igen. Som sagt det kanske blev en lite förhastad dödförklaring av Dr Verfullen” säger Ruben. Dr Verfullen vet inte vart han ska ta vägen, och Lena Steinhäger ser också lite obekväm ut. Werner hade hoppats att Ruben skulle sätta åt Dr Verfullen ändå hårdare.

Nu är det dags för Ruben att ta emot gästerna och han presenterar dom alla när dom anländer. Det serveras en välkomstdrink. Clothilde kommer i en solgul klänning och hon är så vacker att Ruben blir alldeles svag. Baerfaust passar på tillfället att hjälpa Ingvald att returnera Järnkronan till von Alptraums. Marlene blir mäkta imponerad och utnämner Ingvald till en hjälte och skålar med honom. Von Tuchtenhagen tar över sin egen presentation när han anländer och Hogweed drar ner byxorna. Den stressade Ruben råkar presentera Bartold von Ogdeburg som baron och får för det en brysk knuff av grafen. Gerlinde von Böhm har redan startat festen när hon ankommer och börjar med att hälla vin över Wera. Carmilla von Sachs nyper Ruben i kinden och han tycker att det var en konstig sak att göra. Von Heine med anhang ankommer och Gabriel ser att prinsessan är drogad. Sist ankommer Ludwig von Pappen. Han ler och säger att han ser fram emot en bra kväll.

När alla står och samtalar kommer även Ulfgang Krieglitz in. Han sätter sig obekymrat på gräsmattan och ser på. Ruben frågar om det är något han kan göra för denne krigarpräst och han ber om lite vatten. Von Kaufman önskar att han inte var här men det är inte mycket dom kan göra. Även Kurgan verkar orolig.

Nu ber von Pappen att få prata med Ruben. Ruben nämner att han vill ha mer information på von Heine, von Sterber och Linda Therese. Von Pappen säger att han har en som kan vittna men att i gengäld vill han att Rubens vänner befriar Vikroria Reimer från Sigmartemplet. Ruben ber att få återkomma med ett svar. Han inser att nu vore ett ypperligt tillfälle att göra det.

Nu håller von Kaufman ett tal och han ber sen Ruben presentera den nye ordförande för Sun Society, Werner Lankdorf. Werner håller ett tal om att Sun Society bör bli mer aktiva i samhällsdebatten och fördjupa sig i frågor som främjar en stark ledning av Averheim. Gabor verkar inte så imponerad och börjar häckla Werner. Werner svarar emot och dom käbblar så att Ruben blir tvungen att avbryta dom och presentera lunchen. Det serveras helstekt oxe marinerad med exotiska kryddor från Ind. Med en extra surprise så flyger sparvar ut ur steken när den skäres upp. Till detta serveras också Bernloch-ost, jordgubbar och det nya, exklusiva, mousserande vinet från Solland.

Nu börjar gästerna komma. Von Alptraums är först med Clothilde i spetsen. Wera hör hur Ruben hälsar på Alptrauma och brer ut en svulstig presentation. Efter von Alptraum kommer fler adelsfamiljer. Men sedan händer något oväntat.
Kapten Baerfaust går fram till Marlene och räcker henne Siggurds krona. Baerfaust berättar att kronan återlämnas till von Alptraum tack vare Ingvald som hittade kronan. Ingvald blir prisad av Marlene von Alptraum och Wera får svårt att dölja ett leende.
”Hon skulle bara veta att Ingvald var en av tjuvarna som stal kronan och att de andra tjuvarna står inte långt ifrån. Känns som att det är precis som hur det ser ut nu i Averheim. Det visas en fin fasad utåt med goda intentioner men det är bara en illusion.”
Fler gäster anländer men Wera har fullt upp med dukningen så missar de flesta. Men när von Heine och Von Sterber anländer tillsammans med Prinsessan Gabrielle stannar hon upp för att få en ordentlig titt på de två som våldförde sig på henne i en svart vagn.
”Får jag chansen att göra något mot de två kommer jag ta den.”
Wera tycker att Prinsessan Gabrielle ser drogad ut vilket inte förvånar henne. Alla gäster går in till skuggan under partytältet.
Helt plötsligt dyker en krigarpräst av Sigmar upp. Av Rubens förvånade min förstår Wera att prästen dykt upp oinbjuden. Krigarprästen sätter sig med benen i kors på gräsmattan med sin stora Warhammer framför sig och blir sedan sittande.

Bland de minglande högdjuren får nu Wera gå runt med förfriskningar i form av en bricka med små aperitifer på. Hon upptäcker då Kapten Baerfaust som står lite avsides och bevakar alla gäster. Wera går fram till honom och sträcker fram brickan.
”Kapten Baerfaust, det är jag, Wera.”
”Wera!?? Varför är du utklädd?” Baerfaust tittar på henne med förvånande ögon.
”Jag är utklädd eftersom jag har fiender här.”
Baerfaust återfår fattningen och tar en bit från brickan.
”Vilka fiender?”
”Kan inte ta det här utan vi kan gå inomhus.” Wera niger lätt mot Baerfaust och höjer rösten något:
”Naturligtvis herrn. Följ med mig:” Hon går sedan mot köksingången och Baerfaust följer efter.
När de kommer in går de avsides till en sidogång som inte används av tjänarna.
Baerfaust tar ordet först:
”Så glädjande att se dig, Wera. Jag var orolig att något hänt dig. Vad gäller saken?”
”Något har hänt, Kapten. Jag fick veta av Werner att du bett honom kolla upp olagliga kulter i staden och jag har hjälpt Werner med detta.”
Wera uppdaterar nu Baerfaust om vad som hänt och vad de fått reda på om kulterna av Slaanesh och Tzeentch i Averheim, kulternas namn och hennes misstankar att Ketzenblum har kopplingar till kulterna. Hon berättar om hennes upplevelser i den svarta vagnen och att von Heine och von Sterber inte längre lyder kejsaren. Även om deras misstankar mot Verfullen och Gabor som medlemmar i Tzeentchkult samt människosmugglingen i Tuath.
”Det här är allvarliga uppgifter du kommer med, Wera. Vår stad är under attack från hemska krafter men jag behöver bevis för detta. Har du något som bevisar det du säger?” säger Baerfaust när Wera berättat färdigt.
”Nej, tyvärr. Inget förutom min vittnesbörd men jag vet inte om det är värt att berätta vad jag vet högt.”
”Nej, Det ska du inte. Dessa människor tvekar inte att mörda de som står emot dem. Du lever farligt unga dam. Har du något bra gömställe?”
”Ja.”
”Skönt att höra. Tack Wera. Jag ska smälta din information och vi får samtala mer när detta spektakel är över.”
Baerfaust går ut till trädgården och Wera går till köket och fyller på fatet innan hon också går ut.

Von Kaufman hälsar alla gäster välkomna och berättar att det nu blir en uppvisning av falkenerare Bruhn.
Nu följer en alltför långtråkig uppvisning av en tam falk vilket följs av ett tal av Werner gällande Sun Society och vetenskapen i Averheim. Kaufman vill sedan se att Werner gör lite trolleri men Werner vägrar. Werner blir nu hånad av Gabor vilket utbryter i ännu en het debatt mellan de två magikerna.
”Igen. Vad är det som gör att alla män vill framställa sig själva som tuppar? De tävlar vem som kan gala högst och som kan burra upp fjädrarna mest.”
Så blir det dags för att duka fram lunchen så Wera får fullt upp en stund.

Werner sitter kvar i rummet efter att dom 3 lämnat, han funderar vad som nyss hände. Werner tycker det känns som att hans inre hälsa återfått lite av sin styrka. När han sitter där ensam i rummet och tänker, bestämmer han sig för att en förändring krävs. Initiate Sara hjälper honom med klippning och att ansa skägget som är vildvuxet. Werner lämnar rummet för att bege sig av mot The Journeys End, för att förbereda och välkomna alla gäster till von Kaufmans Garden Partyt. Innan Werner hinner lämna Verena templet, hör han Viktor Glottz ropa. “Werner jag tänkte ge dig detta radband, jag har låtit göra ett sådant till dig. När tiderna blir tuffa och jobbiga, stanna upp och titta på radbandet och tänk. Låt Verenas vishet och förnuft guida dig”. “Viktor, jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig för dessa anrika smycken. Men en sak är säker, jag kommer att bära dom med stolthet” svarar Werner. " Jag har inte haft någon annan än dig i min åtanke, hade hoppats att du skulle ta min plats här i templet när jag stiger av en vacker dag" säger Viktor. Werner blir alldeles varm i kroppen när han får höra dom orden, han kramar om Viktor Glottz sedan lämnar han Verena templet.

Werner möter upp en smått stressad Ruben Ulfman von Mohr, dom går till baksidan av The Journeys End. Där möts dom av Curd Weiss, han börjar genast att tala om vad som måste göras. Werner har inte sett Ruben så här stressad tidigare, Curd Weiss har lagt mycket av allt ansvar på Ruben. När dom börjar diskutera vakthållningen kommer en överraskning, han tillåter inte att Kapten Baerfausts män ska hjälpa till med vakthållningen. Ruben försöker verkligen övertala Curd Weiss, att det absolut klokaste är att dom får vara med på att hålla ordning inne på Garden Partyt. Ruben och Werner får till svar att von Kaufman inte litar på Kapten Baerfaust, så hans vakter kommer definitivt inte in i Averburgs trädgård. Sen kommer nästa överraskning, von Kaufman vill att Werner skall underhålla gästerna med sin magi. Werner protesterar friskt inför Curd Weiss, dom 2 står och argumenterar ett bra tag. I samma veva kommer Wera, Caspar, Ingvald och Gabriel, dom hinner precis höra Werner och Curd Weiss diskussion. Dom är tämligen ovetandes varför dom skulle komma till The Journeys End, men dom har hört klunkas om att von Kaufman ska ha ett Garden Party. Ruben informerar dom hur situationen är, dom 4 börjar ifrågasätta varför dom ska hjälpa till på Garden Partyt. Efter mycket övertalande av Ruben, så lyckas han få dom att ställa upp. Dom får bada och fräscha upp sig, sedan får dom enhetlig klädsel i von Kaufmans färger. Ingvald är sig själv, medans dom andra kommer att förklä sig. Plötsligt dyker von Kaufman upp ute på bakgården till The Journeys End, han har hört diskussionen mellan Werner och Curd Weiss. Han kallar till sig Curd Weiss, dom börjar samspråka och tittar på Werner. Efter samtalet kallar von Kaufman till sig Werner, han går fram till von Kaufman. “Werner du är väl medveten om hur mycket Garden Partyt betyder för mig, jag hörde av Curd Weiss att du inte vill underhålla gästerna med din magi” säger adelsmannen. Werner svarar “von Kaufman du vet likaväl som jag, att jag tog jobbet hos dig på ett villkor. Det var att jag inte skulle vara en pajas, så jag kommer inte göra det” säger Werner. “Jodå det ska du visst, det kommer du fixa snyggt” säger von Kaufman". När Werner tänker kommentera så avbryter von Kaufman Werner. Sedan går han till Ruben, “Är allt under kontroll Ruben, du är informerad om vad som ska göras”. “Men von Kaufman hur ska vi kunna sköta vakthållningen om ni portar Kapten Baerfaust män” säger Ruben. “Jag trodde det var klart angående vakthållningen, Kapten Baerfausts män kommer inte sätta sin fot innanför murarna. Dom kan man inte lita på, han kan ju inte sköta sitt jobb annars så hur ska han lyckas med det här”. Ruben tittar på sina vänner och drar en stor suck, hur ska detta sluta tänker han…

När dom står på bakgården och samtalar, ser dom att portarna till stallet öppnas. Ut kommer 2 täckta vagnar, på dom båda vagnarna ligger det 2 okända djur. Dom kan även se 4 män med svärd och gevär, Werner och Ingvald känner igen deras vapenmärke. Det är legoknektar från Craxburg, dom är väldigt ökända. En av männen går fram till en av stallpojkarna, “För bort dom här vagnarna nu på engång och gör er av med kadavren”. Efter det rullas 10 täckta vagnar fram, när alla vagnar är utkörda kommer Curd Weiss springandes. Han går fram till Ruben, “Nu måste ni följa med kortegen till Averburg, jag vill att ni ser till att ingen rör någon av vagnarna”. Sedan skyndar han till Werner, " Werner, sedan vill jag att du har på dig denna hatt på festen". “Curd Weiss jag kommer aldrig ta på mig denna pajas mössa” säger Werner. Sedan slänger Werner den 70 cm höga hatten på marken och beger sig av efter kortegen, han kan se att Curd Weiss plockar upp hatten och går till von Kaufman.

Efter en liten promenad kommer hela kortegen fram till Averburg, vagnarna ställs upp på ett speciellt ställe inne på trädgårdsområdet. Werner tittar sig omkring, han kan konstatera att det är ett stort område att patrullera. Men vi har ju faktiskt hjälp av vakterna på muren, tänker han. Plötsligt dyker Curd Weiss upp, han ger instruktioner om var alla i gruppen ska hålla till. Sedan tar han med Ruben och Werner till det stora tältet, där i tältet finns Friedrich von Kaufman. I tältet finns det också 10 stora burar som är övertäckta plus 8 mindre lådor. von Kaufman börjar instruera Werner och Ruben om vad som bör prioriteras. Sen vänder han sig mot Ruben, “Ruben, du som min ambassadör ska ta emot gästerna på bästa sätt och presentera dom. Jag vill att du ska nämna mitt namn med stor framtoning på vad mycket gott jag bidrar med för Averheim och vilken stor publicitet staden kommer få pga Southland Expedition. Sen vill jag att du ska framhäva speciellt Clothilde von Alptraum, Graf Mattias von Grunwald och inte minst Niklas Purfurst är det förstått”. Ruben står tyst och tittar på von Kaufman, “Det är under kontroll von Kaufman” säger Ruben. Sen måste Ruben och Werner skynda sig till porten för gästerna börjar anlända, dom hinner gå någon meter innan Curd Weiss ropar på Werner. Werner vänder tillbaka till tältet, “Du glömde den här säger Curd Weiss” och pekar på den 70 cm höga hatten. Nu ilsknar Werner till, han går fram till Curd Weiss. Werner stirrar ner på honom för det skiljer ca 10 cm dom emellan på längden. “Jag tänker inte ta på mig hatten, jag lämnar hellre garden partyt” säger Werner och slänger hatten på backen. Werner ser att Curd Weiss surnar till rejält, sedan lämnar han Curd Weiss. När Werner går tar Curd Weiss upp hatten och går fram och samtalar med Freidrich von Kaufman. Werner skyndar fram till Ruben som står redo att ta emot gästerna vid porten. Nu börjar alla prominenta gäster anlända, Ruben gör en otrolig insats för att hålla koll på alla gäster som anländer. Han lägger extra stort fokus på Niklas Purfurst, Clothilde von Alptraum och Mattias von Grunwald. Friedrich von Kaufman står där och suger i sig allt smicker som Ruben öser på med.

Efter att alla gästerna anlänt börjar dom flesta mingla runt, men dom stora familjerna håller sig för sig själva. Werner går och pratar lite allmänt med Viktor Glottz och Luminary Konrad Mauer. Efter en stunds minglande för gästerna, så tar Ruben till orda. “Jag vill meddela gästerna om att nu skall Sun Societys nya ordförande presenteras, det är ingen mindre än min gode vän Werner Lankdorf”. När Werner är på väg fram mot podiet där han skall hålla sitt tacktal, kan han se några sprida klappningar men dom är inte många. Werner ställer sig vid podiet, han börjar framföra sitt tacktal som han förberett. Han känner sig nöjd över vad han åstadkommit, men det var många åhörare som inte gillade det han tog upp. När han talat klart reser sig Friedrich von Kaufman upp och går fram till Werner, han lägger handen på Werners axel. “Kära gäster innan maten serveras ska vi få se lite trollkonster av min hovmagiker Werner Lankdorf, därefter kommer vi få se en show framförd av Albrun Falk med sin jaktfalkar”. Werner tänker för sig själv varför gör han så här, när han vet att jag inte tänker trolla. Plötsligt kommer Curd Weiss fram med den jäkla hatten igen, “Werner, du måste ha hatten på dig när du trollar” säger han. Nu har vi en riktigt irriterad Werner, han tittar både på von Kaufman och Curd Weiss. “Jag tänker inte sjunka så lågt, jag gör det bara inte säger Werner”. Plötsligt tar Dagobert Gabor ton, han börjar kasta oförskämdheter och håna Werner. Det blir ett kort ordkrig dom emellan innan von Kaufman talar om att falkshowen startar. von Kaufman blänger på Werner, han tittar tillbaka på von Kaufman och ruskar på huvudet. Werner kan inte släppa diskussionen med Dagobert Gabor, så han går genom folkhopen fram till Gabor. Så fort Werner kommer fram, startar åter igen Gabor att kasta skit över Werner. “Werner, du är en jäkla pajas. Du är bara en snorunge som inte vet något, du kommer att skämma ut Sun Society”. Werner lyssnar lugnt på vad Dagobert kastar ur sig, när han är färdig så tar Werner vid. “Dagobert Gabor, om jag var i dina kläder skulle jag inte vara så stöddig. Vi som magiker borde hålla ihop, inte vara bittra fiender över strunt saker. Jag har nämligen suttit i förhör med Adele Ketzenblum, och jag kom helskinnad därifrån. Men vad jag vet så är din tur inte allt för långt borta, det var inte en rolig upplevelse kan jag meddela”. Werner kan höra genom masken att han börjar andas mer intensivt som att han blev en aning skraj, och han tappade helt talförmågan. Allt det Werner berättade för Gabor var bara påhittat, men det var en fröjd att få sätta dit Dagobert Gabor. Werner lämnar Dagobert Gabor med ett leende på läpparna, när han är på väg därifrån så ser han hur Grevinnan Selena von Kusch vinkar till honom. Werner går fram mot deras tillhåll, när han kommer fram så bugar han sig för Grevinnan. “Werner, det är inte schyst det dom gjorde mot dig” säger Selena von Kusch. “Jag ber så mycket om ursäkt för mitt uppträdande, blev bara så irriterad över den jäkla hatten dom envisas med att jag ska bära och på Dagobert Gabors påhopp” svarar Werner. “Jag förstår mycket väl varför du gjorde som du gjorde, nu behöll du din värdighet i alla fall. Werner tillåt mig att få presentera Niccolo Machiavelli, en av vår tids största filosofer”. Werner blir alldeles exalterad när han skakar hand med Niccolo Machiavelli, han fortsätter att strö beröm över dom verk han skrivit. Dom blir ståendes någon minut pratandes om Machiavellis liv, Werner är helt uppslukad av stunden…

“Om du ursäktar Herr Machiavelli så skulle jag vilja be dig om en tjänst, skulle du kunna tänka dig att vara min gäst talare ikväll?” säger Werner. “Jag skulle kunna tänka mig att göra det eftersom det är du som frågar Werner, för jag har bara hört gott om dig av Grevinnan von Kusch. Men det är upp till Selena von Kusch att avgöra de”, han vänder sig mot Grevinnan som nickar instämmande mot honom. “Då är det klart Werner, det ska bli en stor ära att vara din gäst talare på Garden Partyt” säger Niccolo Machiavelli".
Werner är så glad att han fått träffa den så berömde Niccolo Machiavelli, så i stundens hetta gör han en high five med Lord Wilhelm. Precis efter att han gjort high five med en skrattande Lord Wilhelm, tänker Werner vad fan gjorde jag, han är ju för fan en tron pretendent så gör man inte. Med hjärtat i halsgropen tittar han försiktigt på Selena von Kusch, han väntar sig en utskällning utan des like för man gör inte så…. Alla i grevinnans sällskap står alldeles tysta och inväntar vad som kommer att hända med Werner. Selena von Kusch tittar på en skärrad Werner, han får ingen utskällning utan hon ler lite försiktigt åt honom. När dom ser leendet på Selena von Kusch läppar så börjar dom skratta och prata som vanligt. “Werner jag vill också presentera Viktor von Steiner och General Konrad von Niebelwald för dig, dom står på familjen von Kusch sida” säger von Kusch. Werner presenterar sig och tar i hand med dom båda adelsmännen, General Konrad von Niebelwald nyper fast Werners näve i ett fast handslag. Werner försöker komma loss, men det är meningslöst. Sedan synar han Werner från topp till tå, han spänner blicken i Werner som inte viker ner sin blick. (Det har han fått lärt sig av Kapten Baerfaust). Sedan utbrister han i ett mullrande skratt, “Han har ett handslag som en liten flicka, men en blick som en krigare”. Han klappar Werner i ryggen så han nästan ramlar omkull. Rafael Vincente, Pauli Frandrini och Viktor von Steiner skrattar så tårarna rinner längst kinderna. Werner känner sig måttligt road över deras spektakel av honom. Selena von Kusch kommer fram mot Werner, " Werner jag gillar inte hur von Kaufman och dom andra behandlar dig, varför acceptera sådan behandling. Jag erbjuder dig en plats hos familjen von Kusch, här skulle du inte vara någon hovmagiker. Du skulle vara en rådgivare och vän åt mig, jag vet hur duktig du är på det du gör. Och vi båda har Verenas intellekt och förnuft, vi skulle kunna göra mycket gott tillsammans. Tänk över erbjudandet, hit är du alltid välkommen". Werner vet inte vad han ska ta sig till, han har helt tappat talförmågan. “Werner, du är en fin människa. Du är en av få här i Averheim som stått upp för mig, du till och med lånade ut din lägenhet åt mig när jag var som mest sårbar. Det är därför jag erbjuder dig en plats hos familjen von Kusch, för att visa min tacksamhet för det du gjort mot mig och Lord Wilhelm”. “Jag är väldigt intresserad och tacksam för erbjudandet, måste bara ordna upp några saker. Jag hör av mig” säger Werner. Sedan lämnar han sällskapet von Kusch, när han ska till och gå kommer Rafael Vincente fram. “Du tog väl inte illa upp efter vårat skämt, du vet att vi gillar dig mycket”. “Nej då, ingen fara” säger Werner.

När Werner är på väg tillbaka till Ruben, stöter han nästan ihop med Krigarprästen Ulfgang Krieglitz av Sigmar. Han är en imponerande syn, en gigantisk man utan skor och på axeln bär han en enorm warhammer. Han tittar inte ens på Werner när han går förbi, han slår sig ner på gräset en bit bortanför alla gäster. Folk börjar viska ock kasta oroliga blickar på Krigarprästen. Ulfgang Krieglietz lägger sin warhammer bredvid sig, sedan tar han fram en bit bröd som han sakta börjar äta på. Han sitter där på gräsmattan och äter sitt bröd, medan han iakttar vad som sker. Werner kommer fram till Ruben som precis ska till att meddela gästerna att det serveras mat i tältet, när Curd Weiss kommer springandes. " Ruben, vad fan gör han här?" och pekar på Ulfgang Krieglietz. “Ingen aning” svarar Ruben. “Ni måste köra ut honom från området” säger Curd Weiss. “Jag tror det blir svårt att få ut honom, så låt honom vara” säger Ruben" Sedan meddelar Ruben alla gäster att det blir mat i tältet.

När Wera vaknar upptäcker hon till sin glädje att febern och huvudvärken har släppt. Hon tackar hjärtligt Luna Raluca innan hon och Waldemarius går till Golden Spool och paret Loamdelve. Äppfelbert och Blümchen är nu i bättre skick efter att ha fått vilat upp sig. De blir nu uppdaterade över utpressningen mot Waldemarius och att han har ett pris på sitt huvud. Wera klär ut sig till Diethild igen och klär ut Waldemarius till Alf igen. De går igenom planerna för inbrottet igen och att de möts vid lunchtid bakom The Journeys End.
Wera går sedan till Averheims finaste värdshus för att se om hon där kan finna resten av gänget. Hon hittar alla samlade på värdshusets bakgård utanför stallarna tillsammans med att antal vagnar samt flera badkar som står på marken. Werner ser annorlunda ut med rakat huvud och ett halsband med uggla och ett svärd. Ruben ser trött ut. Wera ser att Werner och Ruben står och diskuterar med en fint klädd man. Tonen är spänd och Wera hör orden underhålla och magi nämnas men det syns på Werner att han inte gillar vad som sägs. Den finklädde mannen är Curd Weiss – von Kaufmanns högre hand.

Caspar och Gabriel kommer nästan samtidigt som henne och när den finklädde mannen går får de möjlighet att sammanfatta vad som hänt. Wera visar de andra breven samt tavlorna som hon hittat på Marketstrasse 8.
Ruben och Werner vill att de tvättar sig och sedan följer med till von Kaufmanns Garden Party som skall hållas i slottet Averburgs trädgård. Partyt börjar redan klockan 10, det vill säga om en knapp timme, och förväntas hålla på hela dagen och kvällen.
Nu kan inte Wera inte vara tyst:
”Är det därför vi skulle vara här? Och vad förväntar du dig av mig?”
Det sista säger Wera vänd mot Ruben Ulfman von Mohr. Hon har nog aldrig sett honom så osäker och nervös.
”Vad har hänt? Von Mohr är osäker. Något har hänt. Werner är också förändrad.” Wera är dock för irriterad för att bry sig i dessa funderingar. ”Jag kunde istället vara ute och leta efter Mauser syster eller Kurt. Eller se vad som döljs bakom ståldörren hos Verfullen, eller kollat vad som döljer sig i garverierna.”
”Vad ska jag göra?” Wera hör hur hennes röst dryper av gift.
”Jaaaaa, vara servitris och tjänare” säger Ruben osäkert.
”Och vem skall jag anmäla mig till? Vilka uppgifter skall jag ha? När skall jag duka fram och av?”
Till Weras förvåning får hon inget riktigt svar från Ruben som börjar stamma fram någon dålig ursäkt att någon kommer att styra upp detta.
”Hur skall jag kunna planera min dag om inte jag vet vad som gäller?”
Ruben ser än mer stressad och nervös ut. Han stammar fram något om att det kommer ordna sig.
”Yeah, right! Sim-sala-bim så fungerar allt.”
”Jag vill att ni nu badar och gör er presentabla till partyt” säger Ruben.
”Här och nu?” undrar Wera.
”Okej” säger Caspar och klär av sig och hoppar in i ett badkar. Gabriel gör det också och kastar sedan en tvål på Wera. Hon hänger på och badar till de andras förtjusning.
”Tur att jag inte är blyg av mig.”
Medan de ligger i badet de 4 soldater med bruna hattar som kommer från stallet och drar 2 vagnar efter sig. Ingvald säger att det är legosoldater från Kraxburg. En legotrupp med dåligt rykte.
Curd Weiss säger åtlegosoldaterna att täcka vagnarna riktigt. Werner som hann se vad som ligger på vagnarna säger att där ligger kropparna av exotiska djur, en gorilla och en elefant.
Efter att de tvagat sig klär Wera ut Caspar och Gabriel och de får kläder med von Kaufmanns färger.
Curd Weiss vill nu att de alla går i procession till platsen för garden partyt – slottet Averburg.
Tillsammans med 6 stora, täckta vagnar dragna av hästar samt 5 andra tjänare och Curd Weiss går nu gänget mot Averburg. Under promenaden ser Wera tjuven Gunhild som plötsligt kommer fram och skrämmer hästarna. Gabriel lyckas dock snabbt med att lugna ner djuren. Wera ser också Frederick Grosz som tittar länge efter kortegen som rör sig mot slottet.

Väl framme vid slottet går de genom slottsporten och kommer in till mindre borggård med 2 portar som sitter mittemot varandra. Porten till höger är öppen och bakom denna ser de trädgården där partyt skall hållas.
Nu upplyser Ingvald dem att borgen är dåligt förberedd mot anfall, bland annat är hus som är högre än muren är byggda mot slottsmuren utsida. Utanför slottet kommer nu 4 militärer klädda i averlands färger och med tvåhandssvärd på ryggen. Wera känner igen dem som Baerfaust soldater. Men nu utbryter det en stor diskussion då Curd Weiss och von Kaufman vägrar soldaterna tillträde till partyt. Kapten Baerfaust dyker också upp men det hjälper inte – soldaterna får hålla sig i gården utanför partyt då de förvägras inträde. Ruben utser Ingvald till kapten över vakten och ansvarig för säkerheten.
”Hur skall jag kunna hjälpa till med säkerheten då jag inte ens har ett svärd?” frågar Ingvald Ruben.
”Har du inget svärd?” Ruben ser än mer stressad ut.
”Nej.”
”Men, jag har inget svärd. Vi… vi får försöka orda det.”
Wera tittar med en grimas mot Ruben.
”Har han inte koll på något idag? Hur skall han kunna hålla ihop detta party?”
Hon går nu fram till Baerfaust soldater:
”God morgon ärade soldater. Min käre kamrat, Ingvald Reise, står utan svärd när han skall vara ansvarig för det party som ni blivit utestängda från. Å hans vägnar ber jag därför er att låna ut ett svärd till honom så han kan göra sitt jobb ordentligt.” Det sista säger Wera samtidigt som hon använder sitt vinnande leende.
En av soldaterna räcker henne sitt tvåhandssvärd:
”Naturligtvis lånar vi ut ett svärd till en jämlike. Jag känner igen Ingvald från The Third Battle of Black Fire Pass och han skall få ett vapen så han kan göra det vi inte får.” Vakten räcker Wera ett stort svärd som är längre än henne själv.
Wera får ta i för att orka bra vapnet till Ingvald som tacksamt tar emot det. Wera kan inte låta bli att titta nedlåtande mot Ruben. ”Så där fixar man saker och ting, Ruben. Se och lär.”
Ingvald utser Wera, Caspar och Gabriel till vakter med rätt att bära vapen.

När de passerar den andra porten och kommer in i Averburgs trädgård ser Wera att långa bord står uppställda under ett stort partytält mitt i trädgården och mellan partytältet och ingången ser hon 4 täckta bord samt vad som verkar vara 10 stora burar, också täckta.
Bakom tältet ser hon ett stort område med höga häckar där det finns en öppning i mitt på den yttre häcken.
Von Kaufman kommer nu fram och vill att Werner skall bära en hög hatt samt trolla för att underhålla gästerna. Werner vägrar och ännu en diskussion bryter ut.
Wera orkar inte lyssna utan ber Ruben peka ut vart köket ligger. Hon letar sig sedan dit och börjar hjälp till med förberedelserna. Borden kläs med dukar och dekorationer samtidigt som personkuverten dukas fram. Tack och lov finns det en köksmästare som vet hur en stor bjudning skall exekveras så den detaljen flyter på utan missöden.

I gryningen stiger Leonora upp och går hem för att göra sig i ordning till festen. Ruben är trött. Han fick inte sova så mycket som han hade tänkt och Leonora är en livfull och krävande älskarinna. Nellie hjälper honom att komma i ordning.

Ruben går till Journeys End. På stallgården är det i full gång med förberedelser för transporten av Southland expeditions fynd över till Averburg. Flera tvättfat står också uppställda och kläder i von Kaufmans färger framlagda. Ruben möter Werner men Werner har förändrat sin utstyrsel mycket och håret har han rakat. Ruben ser tecken för Verena. Har Werner tagit ställning för Verena på ett mer djupgående plan, tänker Ruben? Dom hinner inte prata om det för Curd Weiss kommer och han har en lång lista med instruktioner för Ruben och Werner. Ruben känner sig lite trött och han hade hoppats att få chansen att prata med många människor under festen. Denna lista är krävande men det är trots allt inget på den som är en match för Rubens färdigheter. Värre är det för Werner som vresigt opponerar sig mot von Kaufmans önskan att Werner ska utföra lite spektakulära effekter och ”trollerier” under middagen och presenterandet av fynden. Detta möts med döva öron av herr Weiss. Sen nickar han mot fyra män ur Baerfausts Zweihänder-kompani som står på gården.
”-Vilka är dom där?”
”-Det är vakthållningen, dom bästa man kan få” säger Ruben.
”-Det kommer inte på tal. Von Kaufman litar inte på Baerfaust eller hans män.”
”-Men det är ju inte stadsvakten, som ni bad om.”
”-Det är erat problem von Mohr, dom kommer inte in på festområdet.” Curd Weiss går.
Ruben känner en tyngd av oro i magen. Han kanske borde ha lagt lite mer tid på det här men det har varit så mycket annat.

Ute på torget är det fullt med folk då det är Marktag. Genom trängseln kommer Caspar, Ingvald, Wera och Gabriel. Ruben tar emot dom glatt.
”-Välkomna, här har ni tvättfat och kläder så att ni kan arbeta på festen” säger Ruben till sina vänner. Dom är dock inte så hugade att lyda. Wera korsar armarna över bröstet och ger Ruben en trotsig blick.
”-Jag fick ett bud om att jag skulle infinna mig här klockan nio, och jag är här, men vi har ingen aning om vad vi ska göra och varför vi ska tvätta oss?” Ruben kommer av sig, hade dom inte pratat om det här? Han kommer inte längre ihåg, hans tankar är alltid ett par dagar fram. Han rodnar lätt och är medveten om att han svettas. Ingvald tillägger hjälpsamt:
”-Vem ska vi slå ihjäl?”
”-Eh…det är garden partyt, vi har stora möjligheter att främja våra planer här” säger Ruben entusiastiskt men inser sen att det kanske mest gäller hans egna planer. Men så kommer han på vad dom ska göra:
”-Gabriel har ju begärt att vi ska befria prinsessan och vi ska bistå honom i det. Det är nu vi har chansen att sätta dit von Heine och von Sterber offentligt och få tillbaka prinsessan.” Dom argumenten borde ju hjälpa på Gabriel och Wera i alla fall, tänker Ruben. Men dom har fortfarande invändningar.
”-Ja, men jag vet ju inget om vad jag ska göra” säger Wera och börjar läxa upp Ruben i handhavandet av stora hushåll med anställda ”-Var ska jag arbeta, vad förväntas av mig? Jag behöver veta sånt Ruben. Det handlar om att vara beredd, trygghet.”
”-Vad kan vi förvänta oss för betalning för det här” säger Caspar.
”-Man har rätt till rast” flikar Ingvald in.
Ruben tänker att det här har väl inte varit ett problem för dom förut? Inte ifrågasatte han Wera inför striden vid flytande staden eller Caspar inför inbrottet på köpmannagillet. Han suckar och säger irriterat:
”-Ni får väl ta reda på vad ni ska göra. Det kan väl inte vara så svårt.” Han hoppas att hans ord kommer ut med auktoritet. Dom verkar inte så imponerade men börjar trots allt att tvätta sig och klä om. Wera ser inte helt bekväm ut inför badandet och lite senare när hon klär sig i von Kaufmans färger ser Gabriel förbryllat på henne och säger:
”-När hann du tvätta dig egentligen?”
”-Skit i det du!” biter Wera ifrån.

Nu börjar täckta vagnar rulla från stallarna. Vagnarna verkar innehålla djur. Några av dom exotiska djuren har dock inte klarat av förhållandena och det uppstår tumult när det upptäcks att en del av dom har dött. Curd Weiss beordrar att dom döda djuren förs till Knackers Yard. Ingvald riktar dom andras uppmärksamhet på dom som hjälper till med handhavandet av djuren. Det är legosoldater ur Kraxburgs Corps, en mycket avskydd kår enligt Ingvald.
Kortegen med vagnar börjar rulla och alla följer med. Ruben är desperat och försöker övertala dom fyra ur Zweihänder-kompaniet att förklä sig till tileanare för att kunna vara inne på festen men det tillåter inte deras stolthet och Ruben pressar inte på, han vill inte riskera förolämpa dom. Ingvald klagar inför Ruben att han inte har något vapen när han nu ska gå på festen och vakta. Ruben har inget medlidande med Ingvald men Wera tar saken i egna händer och charmar soldaterna i Zweihänder-kompaniet och dom lämnar glatt över en stor claymore till Ingvald. Wera sänder Ruben en överlägsen blick som uttrycker att hon tycker att man ska ställa upp för sina vänner.
Vid ingången till Averburg möter dom herr Weiss igen och Friedrich von Kaufman. Von Kaufman vägrar låta Baerfausts Zweihänder komma in på festområdet. Baerfaust själv kommer och han och von Kaufman munhuggs. Baerfaust går därifrån i ilska men säger till von Kaufman:
”-Du har ansvar för hur det går på den här förbannade festen!”

Samlingarna och dom övertäckta burarna ställs upp mitt på gräsmattan inne i Averburgs trädgård.
Ingvald konstaterar att han är den enda säkerheten på hela festen. Ruben tycker att det är helt nerlusat med folk med vapen, champions och annat, så han tycker det hade räckt vid en vanlig fest men han inser att blir det ett attentat, vilket är troligt, så är det inte så bra beställt. Ruben känner en obehaglig oro stiga allt mer. Han har aldrig kännt sig så stressad vid en social tillställning förr.
”-Jag måste ha något att jobba med von Mohr” säger Ingvald enträget ”-Jag vill utse Caspar och Gabriel till extra vakter.”
”-Javisst, jag uppmuntrar till egna initiativ” svarar Ruben tacksamt. En som tar sitt arbete på allvar i alla fall. Friedrich von Kaufman kommer fram och talar uppmuntrande till Ingvald, Caspar, Gabriel och Wera om hur glad han är att dom är här och hur bra allt kommer att gå. Sen ber han Werner att ha på sig den höga hatten men Werner vägrar igen.

Werner skyndar sig hem efter att han och Ruben skilts åt. Det var en Ruben i högform han fått se ikväll, han mer eller mindre krossade Hans von Leitdorfs alla argument på varför det inte skulle vara en oberoende undersökning av Lövensdorf. Werner var verkligen stolt över Ruben och det han lyckades åstadkomma ikväll.

Werner känner sig på gott humör när han promenerar den långa grusgången fram mot huset, han hälsar på några tjänare som håller på att stänga och låsa för kvällen. Han längtar så mycket att få komma hem till Heidi, nu vill han bara hålla henne i sin famn och krama om henne rejält. Han tänker inte nämna något om det som inträffat än, om hon inte själv tar upp det.

När Werner ska gå upp för trappen hör han röster från stora salen, han trodde inte någon skulle vara vaken nu. Han går mot stora salen, till sin förvåning ser han Henriette von Tasswinder sittandes vid det stora matsalsbordet. Hon har Heidis två äldre systrar “Sabina och Anna” med sig vid bordet, Werner ser på en gång att det är något som inte står rätt till. När han kliver in i den stora salen frågar han, “Vad är det som har hänt?”. Henriette tittar på Werner med sorg i blicken, sen tittar hon på Sabina och Anna och säger. “Jag skulle vilja prata med Werner i enrum, kan ni gå upp till era rum är ni snälla”. Dom kramar om sin mor och kilar iväg upp till sina rum. Nu känner Werner hur hjärtat börjar bulta hårdare i sitt bröst, det här är inte bra tänker Werner innan han sätter sig ned bredvid Henriette.
Med gråten i rösten säger hon, “Werner, Heidi vaknade upp för någon timme sedan. Hon kom ned hit till oss, hon tog en liten matbit och ett glas vatten. Kort efter det blev hon alldeles blek och yr, plötsligt så föll hon ihop. Men det var tur att Erkenbrand var hemma, han lyckades fånga upp henne innan hon slog i golvet. Sen bar han upp henne till sitt rum, nu ligger hon och sover igen. Jag är så orolig för min kära unge, vad har dom gjort med henne säger Henriette och börjar gråta”. Werner tar Henriette i sin famn, han försöker trösta henne. “Jag vet bara att någon har drogat henne, och hon är väl helt slut av skräcken när hon blev bortförd också. Om hon inte piggar på sig imorgon måste vi tillkalla en doktor. Vart är Baronen” frågar Werner? “Han gick och lade sig tidigare under kvällen, jag har inte sett han så här nervös och orolig tidigare” säger Henriette. Han till och med hoppar över att åka på den stora tjurmässan imorgon, han har skickat sin bror i stället och en sådan mässa brukar han aldrig missa". Werner och Henriette sitter och samtalar en bra stund, innan dom släcker i stora salen för att gå och lägga sig.

När Werner öppnar dörren till rummet, smyger han sakta och tyst in för att inte väcka Heidi som ligger och sover. Hon sover väldigt djupt, Werner tvättar av sig och lägger sig bredvid Heidi. Han håller om henne, men inte en reaktion från Heidi. Werner somnar liggandes nära och att han håller om Heidi. Werner vaknar med ett ryck, han är alldeles svettig. Det är otroligt varmt i rummet, han har sovit max 45 min. Han ligger och vrider sig i sängen, men han kan inte somna om. Werners tankar bara kretsar runt Heidi, han är så orolig för sin älskade Heidi. Han går upp för att öppna fönstret, han känner hur det fläktar när fönstret öppnas. Det fläktar så skönt vid fönstret, han sätter sig i skinnfåtöljen som står vid fönstret. Werner stirrar upp på dom olika stjärnformationerna, hans tankar svävar iväg. Efter det förbjudna han gjorde för att rädda Ruben, den ilska han hade inom sig då har inte riktigt vilja lagt sig. Han vet med sig att han har mycket ilska bubblande inom sig, han hade en mycket tuff uppväxt. Han kom ofta till sin mor på stadsarkivet, blödandes och med sönderslitna kläder efter att han fått stryk av dom andra barnen. Och det värsta, det var inte bara barn som hånade han. Även vuxna människor spottade och skrek okvädes ord efter honom. Men han har alltid fått kärlek och stöd av sin mor, även Unterlector Viktor Glottz har varit en enormt viktig person i hans uppväxt. Men allt förändrades när han kom till Altdorf för att studera, han verkligen älskar atmosfären i Altdorf….

Plötsligt sätter sig Heidi upp i sängen, hon är alldeles svettig. Hon skriker “Werner, Werner, Werner”. Werner som sitter djupt försjunken i sina tankar blir först väldigt rädd när hon kastar sig upp och skriker, han skyndar sig upp i sängen och kramar om Heidi. " Min kära, Werner är här med dig". Så säger hon, “Werner, håll om mig. Jag har varit så rädd, trodde aldrig att jag skulle få träffa dig igen säger Heidi med gråtande röst”. Werner har svårt att hålla tillbaka sina tårar, men han kämpar för att inte börja gråta. “Heidi, tänk inte på detta nu du måste vila. Jag kommer hålla dig i min famn hela natten, så du kan sova tryggt säger Werner”. Efter bara någon minut sover hon igen. Werner somnar nöjt med Heidi i sin famn.

Werner vaknar tidigt, han sitter i säng och tittar på Heidi ett bra tag hon verkar sova så tryggt och lugnt. Han skriver ett kort brev som han ställer på sängbordet, där han förklarar sin kärlek till henne… Sedan beger han sig av mot Verena templet, där han ska träffa sin mentor Viktor Glottz. Werner möts av en Initiate, han förs upp till Viktor Glottz kontor. Werner offrar 2 silvermynt till Verena på vägen till Viktor Glottz kontor. Initiaten öppnar dörren åt Werner, och ber han stiga in på kontoret. Där inne bakom ett enormt skrivbord sitter Viktor Glottz, det är travar med böcker och papper på skrivbordet. När han ser Werner skiner han upp, han kommer fram och kramar om honom. “Werner, vad är det som gör att jag får sådant fint främmande så här tidigt på dygnet”. Werner vet inte riktigt hur han ska lägga fram det, han tittar på Viktor med en nedstämd blick. “Käre Viktor, det är något jag måste berätta för dig”. Viktors ansikte blir allvarsamt, det är nästan som han visste vad som skulle sägas. Så fortsätter Werner, “Jag har gjort något mycket dumt och förbjudet, jag korsade magins vindar. Jag gjorde det för att rädda Heidi och Rubens liv, jag har mått dåligt över att jag gjorde det. Men jag ångrar det inte, annars har nog dom båda dött”. Man ser liksom hur luften går ur Viktor Glottz, han tittar på Werner med sorgsen blick och skakar sakta på huvudet. Viktor går sakta till skrivbordet, han sätter sig ned och börjar fundera vad han egentligen ska göra. Han sitter tyst 1 minut, för Werner känns minuten som en kvart. Tystnaden är total, Werner vågar inte störa honom. Plötsligt reser Viktor sig upp, han går mot dörren. Han ropar på Sara och Jakob, 2 st Initiate av Verena. “Gör i ordning det lilla bönrummet för en ceremoni, och ta med den där kistan också” säger Viktor". När dom lämnat rummet tittar Viktor på Werner och säger “Jag har förstått att något har varit fel, var nyligen till stadsarkivet för att prata med Klaus Rodebringer. Han har också reflekterat på vad du studerar för böcker, du vet vad jag sagt om sådana böcker. Det leder bara till fördärv, du måste sluta forska om det förbjudna”. Werner bara står och lyssnar på vad Viktor säger, han vet inte vad han ska säga. Viktor tar med sig Werner ner till bönrummet, rummet är upplyst av flera stora ljuskandelabrar. Sara tar med Werner till mitten av rummet, under tiden sätter Viktor på sig en ceremoni klädsel. Han ställer sig vid altaret, han tittar länge på Werner innan han säger. “Jag ska lindra din smärta, det här är inget jag håller på med. Men jag ska hjälpa dig Werner, sätt dig ner på stolen”. Werner sätter sig på stolen som står mitt i rummet, sen ser han hur Viktor Glottz börjar mässa med hjälp av Sara och Jakob. Efter en kvart tystnar mässandet, Viktor Glottz är väldigt tagen efter ceremonin. “Werner, jag är inte ung längre en sådan ceremoni tar hårt på en gammal man. Jag vill ge dig något innan jag går för att vila”. Han öppnar kistan, och tar han fram ett halsband och 2 breda armband gjorda av metall. Båda smyckena bär Verenas symboler. “Werner, jag fick dessa av min mentor och läromästare Sebastian Eule. Han var farfar till Kirsten Eule, men han är död sedan många år”. “Kirsten Eule vilken är det, vill inte hon ha tillbaka smyckena” säger Werner. “Du träffade henne i Tuath när vi flyttade ut grejer från klostret, du fick en Verena bibel av henne. Hon är abbedissa i Verena templet i Streissen, nej hon ville inte ha tillbaka smyckena. Men hon vill gärna träffa den lycklige som fick dom av mig, så Werner lova mig att om du kommer till Streissen så måste du besöka henne”. “Viktor jag kan inte ta emot dessa, jag är inte värdig att bära dom säger Werner”. Från botten på kistan plockar Viktor upp en mörkgrå mantel med Verenas symbol in broderad, “Jag hade förhoppningar att du skulle bli en präst av Verena, men jag har förstått att så kommer det inte att bli. Du får dessa grejer som en gåva av mig, du har alltid varit som en son för mig. Nu måste jag gå och vila, men vi hörs på Garden Partyt”. Så lämnar dom 3 rummet, Werner sätter sig på stolen igen och funderar vad som egentligen hänt.

”-Herrn…herrn…” Nellie står vid Rubens säng. Hon ser besvärad ut att behöva väcka honom. Är det redan morgon?
”-…eh, det står en kvinna där nere som vill träffa herrn” säger Nellie. Ruben gäspar.
”-Va, vem är det?”
”-Det sa hon inte…” Nellie ser ner i golvet och ser ut att tänka att hon borde kanske ha tagit reda på det.
”-Hur ser hon ut?” säger Ruben hjälpsamt.
”-Hon har svart hår…hon är en fin dam.” Ruben tänker att det kan vara Leonora von Krieglitz men vad skulle hon göra här nu och henne borde väl Nellie känna igen. Han drar på sig sin broderade nattrock och följer Nellie ner. Han finner kvinnan väntande i den lilla matsalen. Hon står och ser ut genom fönstren ner över staden. Över axlarna har hon en påkostad cape som går enda ner till golvet. Den kontrasterar med dom rustika matsalsmöblerna. Capen har en huva som gör att ansiktet hamnar i djup skugga. Ruben ser förstås genast vem det är. Han sänder iväg Nellie. Leonora von Krieglitz drar undan huvan från ansiktet. Ruben vet inte i vilket ärende hon är här men hans instinkt säger åt honom att stålsätta sig mot den sängakammarblick han förväntar att hon ska snärja honom med. Hon håller i en vinflaska också. Men hennes ansikte avspeglar snarare oro och sömnlöshet.
”-Jag har haft så svårt att sova sedan den där resan. Jag kan behöva lite sällskap. Du var ju där” säger hon och ler först svagt men tystnar sen i tankar. Resan till Old von Alptraum Mansion var en utflykt som det inte är möjligt att tala med någon annan om.
”-Jag förstår” säger Ruben. Han ber henne sitta ner vid bordet.
”-Jag har en flaska Loningbruck Ruby” säger Leonora och ställer flaskan på bordet. Ruben hämtar glas och häller upp. Hon tar emot ett glas men dricker inte på en gång.
”-Jag har nåtts av dåliga bud från Streissen också. Min far och min farbror hittades döda. Mördade i sömnen och med avhuggna huvuden.”
”-Det är ju förskräckligt! Stackars dig, jag beklagar” svarar Ruben.
”-Ja, men nu är det också så att detta gör mig till överhuvud för familjen von Krieglitz. Du och jag, vi är så att säga i samma situation.”
”-Ska du lämna din post som ambassadör? Ska du till Streissen?” frågar Ruben.
”-Nej, jag stannar här. Allt fortsätter som vanligt. Men det innebär att jag har en röst i valet och jag har inte bestämt mig än.”
”-Jag förstår vad du menar. En del av kandidaterna är i klorna på onda krafter och andra är envisa i sina gamla föreställningar om tradition.” Ruben suckar. Leonora lutar sig fram.
”-Jag vill föreslå en gemensam agenda” säger hon. ”-Vi kan arbeta tillsammans och satsa på den kandidat som passar oss.”
”-Ja, vi är inte bundna av deras konventioner. Vi kan anpassa oss. Det låter som en bra idé. Har vi något uttalat mål?” frågar Ruben.
”-Nej, vi får se hur det utvecklar sig, så tar vi det som passar oss” svarar Leonora.
”-Skål för von Krieglitz och von Mohr” säger Ruben och så dricker dom. Ruben sänker sitt glas. Nu har Leonora kopplat på sängkammarblicken.
”-Som sagt, jag vill inte sova ensam” säger Leonora och ser på honom.
”-En så vacker kvinna som ni borde inte behöva göra det. Följ mig.”

Mörkret var totalt. Gunter Fassbinders leder värkte. Han kunde röra händer, fötter och ansikte ungefär ett par decimeter. Sedan var han helt omsluten av vad som verkade vara metall. Materialet var kallt och hårt. Han låg utsträckt i vad som Gunter tänkte måste vara en box eller en kista. Var han levande begravd? Hur länge hade han legat här? Dagar, veckor, månader? Paniken spred sig. Gunter försökte slå mot metallytan, försökte trycka på materialet ovan honom. Men inget hände. Han var helt innesluten i en klaustrofobisk mardröm.

“Hjälp….snälla någon hjälp mig. Släpp ut mig. Shallya hjälp mig” skrek Gunter så högt han kunde. Men ingen hjälp kom. Det enda som fanns var mörkret och det lilla utrymme han var instäng i. Gunter drabbades av dödsångest. Var han kanske redan död? Befann han sig i fader Morrs mörka dödsrike? Var det så här döden var, en evig plåga av tomhet och mörker? Var det här straffet för de synder han begått i livet? Han hade bett dagligen till Sigmar men hade ibland levt ett liv i synd. De få pengar han tjänat som soldat hade han spenderat på alkohol och horhus. Ibland i fyllan hade han hamnat i barslagsmål. Men han hade inte begått några större synder. Varför skulle han straffas på detta sätt? “Hade jag gett mer pengar till min sjuka mor istället för att köpa sprit hade jag kanske inte varit här” tänkte Gunter.

Gunter försökte tänka tillbaka på det sista han mindes. Han hade befunnit sig i hamnen. Varit på The White Horse. Eller var det kanske The Upright Pig? Det var i början på Sigmarzeit och det hade varit extremt varmt för årstiden. De sista pengarna hade spenderats på en flaska vin och en glädjeflicka. Sara Topfer hette den unga kvinnan och hon hade haft en lantlig dialekt. Ungefär som bönderna från Heideck pratade. Hade han inte också delat en bägare med Ingvald "der Fleischer och pratat minnen från The Third Battle of Black Fire Pass? Det var en sen kväll och han hade varit rejält berusad. Gått till Mudflats. Sett något där. Men vad? Hade han pissat i Aver? En korp på en lastpråm. Morrs symbol. Något hade rört sig mot honom så snabbt, ljudlöst och överraskande att han inte uppfattat vad. Gula ögon? Sedan mörker. Bara mörker.

Ett ljud hördes och Gunter ryckte till. Ljudet kom från metallkistans vänstra sida. Ett svagt ljus brände i hans ljuskänsliga ögon. En liten oval lucka hade öppnats i metallen. Ungefär 10 cm i diameter. Något stacks in i luckan. Ett rör eller kanske en slang. Sedan sprutades något in i kistan. Gas. En illaluktande och kväljande gas fyllde kistan. Gunter kastade sig hit och dit i ren rädsla och panik. Men gasen fyllde hans lungor och han förlorade snart medvetandet. Det sista han tyckte sig höra var en märklig röst som talade med någon precis utanför den ovala öppningen där slangen pumpade in gas. Han förstod inget av vad rösterna sa förutom ett enda ord…“The Garden Party”.

Det lilla namnlösa torget i centrum av der Faust Quarter var fyllt med människor. Natten var varm och kvävande. Det mörka natthimlen lystes upp av hundratals gnistrande stjärnor och det gulaktiga skenet från de båda månarna Mannslieb och Morrslieb. Husen runt torget var slitna och många var fallfärdiga. Putsen hade sedan länge flagnat och fasaderna var gråsmutsiga av sot. Men ändå kunde man ana att detta en gång i tiden hade varit stolta och rika kvarter. Här och där kunde man se detaljer från förr på husen. Från tiden innan den stora översvämningen. På vissa hus gick det att urskilja vad som en gång i tiden varit fina stenhugggerier och spruckna statyer av marmor påvisade forntida glans. Många i folkmassan höll upp facklor eller gamla oljelyktor. Folkhopen bestod av fattiga fiskare, fiskarfruar, hantverkare, hamnarbetare, tiggare, tvätterskor, tjuvar och alkoholiserade lösdrivare. Det var allt från gamla gubbar och gummor till unga barn. I mitten på torget stod agitatorn Boris Lönnermann på ett par packlårar. Boris var en högrest äldre man med yvigt vitt skägg och enkla slitna kläder. Han svettades rejält på hjässan. Men hans röst var tydlig och klar och när han talade var folkmassan knäppt tysta. Endast en ilsken hund som skällde oavbrutet och ihärdigt kunde höras i bakgrunden.

“Hårt arbetande folk av Averheim. Hur mycket mer kan vi tåla? Har vi inte lidit tillräckligt? Värmen är olidlig, fattigdomen är värre än någonsin och våra barn svälter. Och vattnet har tagit slut. Det finns inte längre något vatten i brunnarna i hamnen eller der Faust Quarter. Brunnar som stadens styrande sålde till utsugaren von Ritterbach. Vi jagade iväg von Ritterbach, vi tog tillbaka brunnarna men bara för att upptäcka att de helt och hålet sinat. De av oss som är desperata dricker från Aver och de blir sjuka och förgiftade av det smutsiga vattnet. Och nu är vi alla törstiga. Vi folket kräver “Kaltes klares wasser”. Boris Lönnermann sträckte upp sin vänstra hand i luften med knuten näve. Sedan skrek han med hög stämma “Averheim – Kaltes klares wasser”. Folkmassan gjorde samma sak som agitatorn, de höll alla upp sin vänstra arm, knöt sina nävar och skanderade unisont “Kaltes klares wasser”.

Agitatorn fortsatte sitt tal. Han talade passionerat och eldigt. “Vatten är en rättighet för alla människor. Brunnarna vid Plenzerplatz är fulla av vatten men vi fattiga blir bara iväg jagade om vi närmar oss de rikas torg. Jag säger därför detta, folk av Averheim om de rika inte ger oss vatten får vi ta vattnet med våld. Vi får inta Plenzerplatz och hämta vattnet som tillhör oss alla. Vi får inta de rikas värdshus och deras hem för att hämta mat till våra svältande barn. Vi folket av Averheim har fått nog. Låt de rika höra folkets ursinne. Gott folk…. REVOLUTIONEN NÄRMAR SIG!”. Lönnermann skrek så högt att hans ansikte var illrött. Folkmassan svarade med ett öronbedövande vrål “AVERHEIM, AVERHEIM, AVERHEIM”. Enstaka rop kunde höras här och där i folkmassan där folk skrek ilskna slagord som “Häng de rika”, “Vartenda hus vid Plenzerplatz ska brinna”, “Vi ska plundra adelns hus, ta deras guld och låta deras fruar jobba på The Upright Pig”, “Dränk varje adelsman och borgare i Aver”.

Stämningen i folkmassan var upprörd och lynchstämning rådde. Uppgörelsens dag var nära. De rika och mäktiga skulle få betala för förtrycket av den fattiga massan. Folk skrek efter blod. Boris Lönnermann var en karismatisk talare och han fortsatte envetet att elda på massans upprördhet. I folkmassan kunde både Werner Klebb och Gerd Knaak ses, The Wharf Rats och The Fish ledare. De båda gängledarna instämde och sympatiserade med Lönnermanns budskap. Gängledarna hade länge förespråkat en försiktig linje utan våld men nu var måttet rågat. Deras medlemmar både svalt och törstade. En våldsam revolution var det enda som återstod.

I torgets utkant stod Jochen. Han var förfärad över vad han såg. Averheim stod på randen till en blodig revolution. De senaste dagarna hade våldet flödat i Averheim. Attacken mot Weavers District, övergreppen mot kvinnorna hos Frau Heidelschneiders Home for Homeless Women and Children och blodsmatchen på Weavers Brügge. Jochen visste vem som låg bakom allt och han förstod att det var The Enemy Within som eldade på pratet om revolution. Han hade ju själv tidigare, på direkt order av The Enemy Within, utövat påtryckning mot Boris Lönnermann. Men allt kändes bara så fel och meningslöst. Jochen var trött på våldet, trött på att vara en marionett som kunde offras närhelst det passade den hemliga konspiratören. Med våld, hot och pengar hade Jochen på kort tid skapat The Hooks, ett kriminellt hamnarbetargäng, som spred våld och förödelse. Livet hade inte varit lätt för Jochen. Han hade tidigt i livet hamnat i fel sällskap. Misshandlats och misshandlat. Rånats och rånat. Mobbats och mobbat. Han hade flytt det hårda kriminella livet i hamnen och fått arbete som stallpojke på Monastery of Tuath. Men på grund av spelskulder hade han i klostret tvingats jobba med människosmuggling åt Faustman the Fist. Och när Faustman the Fist utmanövrerats och fått se sitt kriminella imperium krossas hade Jochen istället kommit att arbeta för den hänsynslösa konspiratören The Enemy Within. Jochen ville bara fly Averheim med sin syster Hanna. Fly så långt bort som möjligt, kanske till till Nuln eller Altforf. Bygga upp ett nytt liv utan vare sig våld eller kriminalitet. Det räckte nu. Utan att tänka efter agerade Jochen rent instinktivt och känslomässigt.

“De kommer att döda er. Plenzerplatz skyddas av den hårdföra Zacharias Kneiders kanonbatteri. När ni tågar in på torget kommer de att öppna eld. Ni kommer att sprängas i bitar. Barn, kvinnor, åldringar…allt som blir kvar av er kommer att vara blod och bortsprängda kroppsdelar. Det är så Lönnermanns revolution kommer att sluta. I ett blodbad, i en massaker”. Jochen hade ropat ut sitt budskap högt. Folk kände igen honom, ledaren för The Hooks, och de lyssnade på vad han hade att säga. The Hooks var numera en maktfaktor i fattigkvarteren.

Boris Lönnermann häpnade över Jochens ord. Jochen som i princip varje dag den senaste tiden hade hotat och skrämt Boris talade plötsligt med ett helt annorlunda budskap. Vad hade hänt, varför hade Jochen ändrat sig? Boris ville inte heller ha en blodig revolution. Men han brydde sig om det fattiga folket. De svalt och de törstade. Fanns ingen annan utväg skulle de bli tvungna att inta de rikas brunnar med våld. Boris famlade dock efter ett litet halmstrå för att undvika en massaker och han sa
“Folk av Averheim, Jochen ledare för The Hooks har rätt. Vår revolution riskerar att sluta i ett blodbad. Jag ska imorgon bege mig till Averburg och begära ett möte med Steward Tochfel. Han ska få två alternativ att ta ställning till. Antingen ger han oss, folket av Averheim, omedelbar fri tillgång till de rikas brunnar längs Plenzerplatz eller så intar vi Plenzerplatz med våld imorgon natt. Är svaret från Tochfel att vi inte ges tillgång till brunnarna samlas vi här imorgon vid midnatt och tågar sedan med facklor och klubbor mot Plenzerplatz och tar det som vi behöver”. Folkmassan jublade åt Lönnermanns tal. Äntligen fanns hopp om förändring för de fattiga i Averheim. Enstaka aggressiva rop kunde dock höras där vissa tyckte att man skulle strunta i att prata med Steward Tochfel och istället tåga mot Plenzerplatz redan i natt. Men den stora majoriteten föredrog ändå Lönnermanns förslag.

Herr Murrmann stod i utkanten av torget, han höll en ung pojke i handen. De gick båda fram till Jochen. Herr Murrmann log mot Jochen och den kritvita tandraden lystes upp i skenet av en lyckta från en av medlemmarna i The Hooks. Jochen ryggade bakåt av ren instinkt när han såg Averheims största psykopat stå mitt emot honom.

“Jochen, Jochen. Se på dig, otvättad och smutsig. När tvättade du dig senast? Det stinker verkligen om dig” sa Herr Murrmann med sina ljusa och lena stämma.
“Vi ogillar smuts och folk med dåliga tänder. Dina tänder är gula” sa den unga pojken till Jochen.
“Jochen tillåt mig att presentera min lärljunge Caspar Junior” sa en leende Murrmann.
“Vad vill du?” sa en irriterad men rädd Jochen.
“Jochen vad du är otålig. Vill du inte ha en konversation med Herr Murrmann och Caspar Junior? Vad jag vill? Talet du just höll Jochen, var det verkligen så smart? Du går emot direkta order från The Black Cowl. Därför ville jag bara att Caspar Junior skulle berätta en sak för dig” svarade Murrmann.
Jochen ryste vid åsynen av psykopaten och den lilla pojken. Han hade hört rykten om att Murrmann tagit sig en lärljunge. En pojke som var son till en ökänd småkriminell skojare och suput i hamnen vid namnet Caspar Hoffstetter.
“Herr Murmann har lärt mig Shallyasången. Du har fula tänder. Snart ska vi sjunga Shallyavisan för dig” sa unge Caspar Junior och log på samma sätt som läromästaren Murrmann. Caspar Juniors tänder glänste i fackelskenet och pojkens ögon förmedlade galenskap.

Bondeledaren Nicklas Pürfurst klev in på The Golden Spool. Klockan var långt efter midnatt men värdshuset var ändå väldigt livligt. I baren stod karismatiska historieberättare omgivna av öldrickande textilarbetare. En trubadur vid namn Hans Teugen uppträdde i ett hörn av värdshuset och framförde folksånger från Reikland. Det var väldigt varmt och stämningen var glad och upplupen. En servitris serverade helstekt gris till ett gäng poeter och författare som spenderat kvällen med att dricka rödvin medan de högljutt och intensivt diskuterat konstens betydelse för den averländska folksjälen. Värdshuset hade denna kväll även ett par udda gäster. Vid ett fönsterbord med utsikt över Friedrichshafen Platz satt Helmut Weiss och Bloody Bert, de båda herrarna smuttade på varsin Baltes Dunkel.

Nicklas Pürfurst tittade sig snabbt omkring i värdshussalen och gick sedan upp för trappan till den andra våningen där gästrummen fanns. Bondeledaren märkte inte att en man i en mörk kåpa som dolde den största delen av ansiktet följde efter honom in i värdshuset och sedan upp för trappan.

Helmut Weiss och Bloody Bert hade denna natt tagit ledig från arbetet på The Upright Pig. Albrecht Swearmonger var besegrad och Weavers District var nu The Enemy Withins, stadens nya Crime Lords, territorium. Helmut Weiss drömde om att få ta över The Golden Spool, ett värdshus av betydligt högre klass och möjligheter till profit jämfört med den nedgångna hamnsyltan The Upright Pig. Det var därför han och Bloody Bert befann sig här ikväll, för att rekognoscera verksamheten för framtiden. Helmut reagerade instinktivt när han såg personen i mörk kåpa smyga efter Nicklas Pürfurst. Han kände väl igen ögonen och anletsdragen på personen som försökte dölja ansiktet i kåpan. Det var ingen mindre än hans äldre bror. En person som han inte längre hade någon kontakt med. “Vid Ranalds bajsbruna underbyxor, det är min förbannade bror som smyger efter den där bondeledaren” utbrast Helmut förvånat till Bloody Bert. Kocken reagerade knappt utan sa bara trött i förbifarten “Helmut inte fan visste jag att du har en bror”.

Pürfurst gick fram till rum nr 18 och knackade på dörren. Personen i kåpa observerade rummet med siffran 18 på dörren på avstånd och gick sedan snabbt ned för trappan. En mörk mullrade röst hördes inifrån rummet “Kom in, dörren är öppen”. Bondeledaren öppnade dörren och gick in i rummet. Han möttes av en enorm kväljande värme och en öppen spis där en brasa brann. “Vem eldar på sommaren när det är så här varmt” tänkte Pürfurst förfärat. Mitt i rummet stod krigarpräst Ulfgang Krieglietz. En storväxt och kraftig man i 50-års åldern med brunt tjockt hår och bister sammanbiten min. Han var klädd i en brun, sliten och väldigt enkel prästkåpa utan några utsmyckningar. Runt halsen, i en kraftig järnkedja, hängde en hammare av silver. Han bar inga skor och var barfota. Fötterna var stora, smutsiga och hade hårda valkar. En stor tvåhands-warhammer stod lutad mot rummets ena vägg. Rummet saknade helt möbler och på golvet låg endast en enkel sliten grå filt som verkade fungera som sovplats. Bredvid filten låg tre böcker, Deus Sigmar, The Life of Sigmar och The Journal of Ulfgang Krieglietz, samt en gåspenna.

Pürfurst kände sig väldigt nervös och aningen nedstämd när han insåg vem som kallat honom till detta nattliga möte. Tidigare på eftermiddagen hade ett budbärare levererat ett brev till hans rum på The Journeys End. Brevet var skrivit på ett enkelt brunt papper och var väldigt kortfattat och saknade underskrift:

“Herr Pürfurst!
Kom till the Golden Spool i Weavers District efter midnatt. Jag finns i rum nummer 18. Det är av stort intresse för Averlands bondeklass att du kommer till mötet”.

Först hade Nicklas Pürfurst tänkt strunta i mötet. Brevet var synnerligen suspekt och saknade underskrift. Dessutom ogillade han skarpt området Weavers District. Ett område i Averheim som var stadens kulturella centrum med mängder av poeter, skådespelare, gatumusikanter, gycklare och andra underhållare. Om det var något Pürfurst avskydde i livet så var det folklig kultur och kulturella människor. Han föredrog böndernas strävsamma och idoga arbetsdisciplin eller adelns lättsamma och överdådiga tillställningar. Men kulturella människor tillsammans med nyrika borgare och köpmän i alla dess former var det värsta Pürfurst visste. Men nyfikenheten hade varit för stor för att motstå. Pürfurst hade trott och hoppats att någon adelsfamilj skulle komma med ett riktigt fördelaktigt erbjudande mot att Pürfurst gav dem stödet från Averlands fria bondeklass. Men bondeledaren hade aldrig trott att han skulle få möta krigarprästen Ulfgang Krieglietz här mitt i natten.

“Slå dig ned herr Pürfurst” sa krigarprästen med mörk röst.
Bondeledaren tittade sig nervöst omkring efter en stol att sitta på men rummet var helt tomt på möbler. Krigarprästen noterade Pürfurst förvirring och sa då med bestämd stämma
“Sätt dig bara på golvet framför brasan så talar vi som män gjorde vid Sigmars tid. Sittande på marken framför lägerelden.”
Bondeledaren satte sig framför brasan. Värmen och hettan var olidlig och han svettades snart kraftigt. Krigarprästen satte sig på golvet mittemot honom. Värmen tycktes dock inte påverka krigarprästen det allra minsta. Sedan började sigmariten tala.
“Herr Pürfurst, jag antar att du redan vet att Überlector Magdalena Brecht av Verena är i Averheim för att föreslå att en konklav ska hållas i Streissen för att välja en ny Elector Count. Averland står på randen till inbördeskrig och ett krig får absolut inte ske. Valet av en ny Elector Count måste lösas med fredliga medel. Ett krig skulle bara försvaga oss och gynna våra yttre fiender. Det ryktas att grönskinnen gör räder långt in i provinsen. De skövlar, rånar och dräper. Det är sannerligen väldigt oroväckande uppgifter om grönskinnen fått ett sådant mod. De vet naturligtvis att vi är försvagade och splittrade utan en Elector Count och de utnyttjar det. Vi måste därför välja en stark och värdig ledare som har kraften att skydda Averland. Jag har därför välsignat och stödjer Überlector Brechts förslag. Vi behöver samla Averlands samtliga adelsfamiljer till en konklav i Streissen. Det är dock en skam för vår provins och en hädelse mot sigmaritisk tro att en sådan viktig händelse ska hållas i det vidriga universitetet. Ett lärosäte som sprider kätterska tankar och idéer likt hur råttor sprider pesten. Jag är en man som värnar tradition och historia men i detta enskilda fall är traditionen fel. Jag ska därför verka för att konklaven istället hålls i Streissens Sigmarkyrka. Som du förmodligen vet har jag som högsta Sigmarpräst i Averland möjlighet att utlysa “klausulen om folkets och prästerskapets inflytande över valet av Elector Count”. En klausul som tidigare i historien aldrig tillämpats. Men idag bedömer jag att adeln är allt för splittrade för att göra ett rationellt val av en stark kandidat. Vi behöver därför skapa ett starkt block av rättroende sigmariter. Klausulen innebär i korthet att Sigmarkyrkan och kulten av Verena får en röst vardera i Elector Count valet, dessutom får Averlands fria bondeklass hela tre röster. Sedan har ju varje averländsk adelsfamilj en röst vardera i konklaven, oberoende om de är hög- eller lågadel. Utlyser jag denna klausul kommer du, Herr Pürfurst, under några dagar att vara Averlands absolut mäktigaste man. Men du ska naturligtvis lägga rösten på den kandidat som Sigmarkyrkan utser. Tillsammans har ju du och jag fyra röster – vi blir ett sigmaritiskt maktblock av tro, stål och enighet. Jag kände personligen din företrädare, Herr Duffelstroem, må Sigmar prisa hans namn! Det var en sorgens dag när denna ärofulla bondeledare och rättroende sigmarit vandrade vidare till Morrs dunkla rike. Men jag vet att du kommer att bära hans starka sigmaritiska tro och hängivenhet på dina axlar. Det är ju treenigheten; Sigmarkyrkan, adeln och den fria bondeklassen, som har byggt denna mäktiga och stolta provins. Och det är endast denna treenighet som kan rädda oss i de mörka tider vi nu lever i. Jag vet att du har bondeklassens stöd Herr Pürfurst, i Brauzeit 2518 samlades 1200 fria bönder
på den gamla tingsplatsen i Bernloch och de valde dig till sin ledare. Du fick nästan 700 av rösterna, en tydlig majoritet. Min högra hand, krigarpräst Sebastian Stägen, närvarade och gav dig Sigmars välsignelse. Så vad……"

Nicklas Pürfurst kände sig helt förvirrad av krigarprästen långa monolog. Detta var inget samtal utan en ensidig predikan om att Averlands fria bönder skulle följa Sigmarkyrkans vilja. Något annat var inte acceptabelt. Krigarprästens monolog fortsatte oavbrutet i ytterligare en halvtimme. Inte en enda gång bjöds Pürfurst in i samtalet, inte en enda gång ställde krigarprästen en fråga till bondeledaren eller frågade efter hans åsikt. Pürfurst kände sig allt mer obekväm av situationen och den massiva press han utsattes för. Svetten rann från bondeledaren, kläderna var dyblöta och ju mer han svettades desto fler vedträn lade krigarprästen på elden. Sigmariten utövade ren maktdemonstration och härskarteknik. Till slut kände sig Pürfurst som en liten rädd pojke som satt på golvet mittemot ett enormt skräckinjagande rovdjur som aldrig tycktes sluta prata.

Plötsligt tystnade krigarprästen. Han spände blicken på Pürfurst och ställde den första och enda frågan under hela samtalet. “Så då är vi överens herr Pürfurst?” Innan bondeledaren hann svara räckte krigarprästen fram sin hand. Av ren reflex och av rädsla tog Pürfurst krigarprästens hand och sa “Ja”. Sigmariten drog sedan med sitt kraftfulla handslag upp Pürfurst från golvet vars arm smärtade av den oväntade behandlingen. Sedan öppnade prästen dörren och knuffade ut Pürfurst i korridoren. “Må Sigmar vare med er herr Pürfurst” sa krigarprästen och stängde dörren framför Pürfurst svettiga ansikte. Luften i korridoren kändes ren och sval jämfört med den olidliga hettan i rummet. Bondeledaren kippade efter andan och sprang därefter fram till ett öppet fönster för att andas in av den friska nattluften.

Under hela sin tid i Averheim hade Pürfurst behandlats som en furste av lismande adelsmän som önskade böndernas stöd. Han hade ätit överdådiga middagar, druckit av de finaste vinerna och varit på fantastiska fester med de rikaste och de mäktigaste. Han rörde sig i Averheims societet som en celebritet och han hade älskat varje sekund. Tre av de vackraste kvinnorna i Averheim hade på kort tid delat hans säng utan att han själv hade behövt göra något närmande, Viktoria Reimer, Linda Therese von Mohr och Gerlind von Boehm. Livet lekte och Pürfurst hade älskat varje ögonblick. Fram till i natt och det förödmjukande mötet med den fanatiska krigarprästen. Ulfgang Krieglietz hade förödmjukat honom, visat på makt, krävt lydnad och total underkastelse. “Jag är jävligt rädd för den sigmaritiska extremisten men jag tänker inte kasta bort mina tre röster, nu när jag blir Averlands mäktigaste man, på den kandidat som Sigmarkyrkan väljer. Nej jag tänker minsann spela mina kort väl och se till att mina tre röster säljs väldigt dyrt till högstbjudande Elector Count kandidat” tänkte Pürfurst. Bondeledarens tankar skenade sedan snabbt iväg och han såg sig själv utses till Averlands ambassadör i Altdorf eller till Steward för Averheim. Han badade i pengar, lyx och rikedom. “Om jag ska stödja kossan Marlene von Alptraum ska jag kräva stora lantegendomar och jag ska fanimej ha en natt med Averlands mest eftertraktade ogifta kvinna Clothilde. Kanske jag gör henne med barn innan hon gifter sig med någon menlös adelsman och en dag kommer min oäkting till son att sitta på Averlands tron. Mitt blod ska sitta på Averlands tron” fantiserade bondeledaren samtidigt som han började skratta högt och hysteriskt.

“Ta er samman människa och sluta upp med det där vansinnesskrattet. Hur mycket har ni druckit inatt och som ni ser ut. Ni badar i svett och luktar som en rutten räv” sa en röst med en dialekt som definitivt inte var averländsk. Pürfurst kom av sig och blev tyst. Bredvid honom stod en högrest äldre man med stålgrått hår och välansad mustasch. Han var klädd i fina kläder av yttersta kvalité likt en adelsman. Runt halsen bar han ett smycke föreställande en vit varg. Pürfurst stördes av mannens arroganta tilltal och skyndade sig därför ned för trappan och ut på Friedrichshafen Platz. Torget levde mitt i natten och var upplyst av Mannslieb och himlavalvets stjärnor. Eldkonstnärer jonglerade med facklor, personer på styltor i teatermasker och färgglada kläder vandrade runt, trubadurer spelade och sjöng, poeter läste poesi, Frau Heidis burlesk show uppträde framför en stor och jublande folkmassa av textilarbetare och i de mörka gränderna runt torget fanns barbröstade glädjeflickor, ficktjuvar och våldsverkare. Bondeledaren skyndade sig snabbt över torget i riktning med den övre staden och Plenzerplatz. Bakom honom följde obemärkt mannen i kåpa. Han var också på väg mot Plenzerplatz med nyheten att Nicklas Pürfurst mött krigarpräst Ulfgang Krieglietz mitt i den mörkaste natten.

Kapten Baerfaust försökte förstå vad som just skett. Hur kunde Witch Hunter Adele Ketzenblum ha fått kännedom om att han precis arresterat Hilda Fickmichspäter? Fanns det en läcka inom stadsvakten? Den här dagen hade verkligen varit en dag fylld av motgångar. Först hade han blivit hånad och förödmjukad av hästtjuven Caspar Hoffstetter och dessutom skadat foten när han föll från droskan i jakten på Caspar. Sedan hade han för att hjälpa Werner Lankdorf och Ruben Ulfmann von Mohr övertalats att makulera arresteringsordern på den vidriga ambassadören Quintus von Griffonstein. Och slutligen hade Witch Hunter Adele Ketzenblum, ungefär en timme efter midnatt, dykt upp på vaktstationen vid Lupus Straße och hänvisat till sigmaritisk lag för att få ta Hilda Fickmichspäter i beslag. Det hade varit en av de värsta dagarna i kaptenens liv.

Kapten Baerfaust hällde upp ytterligare ett glas rött vin. Han lutade sig bakåt i stolen och funderade över vad som skett de senaste två-tre timmarna. Det hände alldeles för mycket i Averheim just nu. Allt för många enskilda händelser som bildade ett skrämmande mönster. Hur skulle han kunna skydda staden och dess invånare.

Ett par timmar tidigare, efter att Werner Lankdorf berättat att Heidi von Tasswinder hållits fången av Hilda Fickmichspäter på Brun Weg 2, hade Kapten Bauerfaust i sällskap av Justus Köhnke och Filip Kohl-Eisenberg stormat in på Brun Weg 2. På vägen upp för trappan till Hildas lägenhet fick kapten Baerfaust en märklig syn. För en kort stund tyckte han sig se två kvinnor i rött, med ansikten täckt av rött tyg, uppenbara sig i hallen framför dörren för att sedan spårlöst försvinna. Kaptenen hade ruskat av sig synen och tänkt att han bara var trött och utmattad och därför lät hans sinnen spela honom ett spratt. Det som sedan hände var märkligt och förbryllade Baerfaust. De hade stormat in i lägenheten med dragna vapen utan att knacka. Lägenheten doftade blommor, parfym och otvättat kön. Den luktade dekadens. I en röd sametsfåtölj satt Hilda och mötte inkräktarna med ett leende. Det var något högst märkligt över kvinnan. Hennes hud var kritvit och hon utstrålade både en mystisk skönhet och något skrämmande på samma gång. Hon är väldigt smal, på gränsen till anorektisk, och hennes hår var uppsatt i en smått bisarr blandning av blommor, fjädrar, spikar och mystiskt utformade smycken. Hennes högra kind hade en konstig deformation som om en klo rivit och lämnat ett märke. Dessutom saknade hon helt och hållit ögonbryn. Hon var naken på överkroppen med blottade bröst och endast klädd i en röd kjol. Baerfaust hade varit ursinnig av raseri och slitit upp Hilda ur fåtöljen. Han ruskade henne hårt och krävde att få veta vad hon gjort med Heidi. Justus Köhnke och Filip Kohl-Eisenberg hade svärd och pistoler dragna. Hilda fortsatte bara att le. Hon visade inte minsta tecken på rädsla och hon gjorde inget motstånd. Istället sa hon med en mjuk feminin röst “Kapten Baerfaust, ta ut din ilska bara, slå mig om du vill. Slå mig hårt. För det är väl en sådan man som du är eller hur? En man som slår en försvarslös kvinna vars enda brott är att hon älskar. Jag tog hand om Heidi när hon kom till mig. Jag tog hand om henne och lät henne sova hos mig. Men slå mig kapten Baerfaust visa att det är en sådan man du är. Släpp ut raseriet inom dig”. Baerfaust hade kommit av sig helt. Han släppte Hilda, sköt henne ifrån sig och fann inga ord att svara henne med. Men han vek inte blicken utan stirrade kvinnan i ögonen. Blickar möttes, sekunder passerade. Hilda log vänligt och sensuellt mot Baerfaust och kaptenen kände en oväntad våg av osäkerhet skölja över sig. “Han fick inte vika blicken, då skulle allt vara förlorat. Han fick inte visa svaghet”. Men Hilda skrämde honom mycket mer än vad de största och mest brutala Black Orcs han mött i Black Fire Pass gjort. Det var något väldigt onaturligt med Hilda och hennes beteende. “Om bara Luminary Konrad Mauer eller Werner Lankdorf varit här nu, de hade gett mig trygghet att möta det okända” tänkte Baerfaust. Den spända situationen bröts av Filip Kohl-Eisenberg som med darrande stämma sa “Kapten Baerfaust du måste se det här, det finns ett helt rum här fyllt med bisarra dockor som hänger från taket”.

Den syn som mötte Bauerfaust fick honom att rygga tillbaka. I ett rum med stängda fönsterluckor låg två madrasser på golvet. Bredvid madrasserna låg rep. I taket hängde hundratals dockor av porslin, tyg och annat material. Och i ett hörn fanns den mest skrämmande dockan av dem alla. En bisarr konstruktion av bränd lera, tyg och metall. “Vid Sigmar, det här är häxeri, det här är inte rätt” utbrast Baerfaust. “Filip, Justin – jag tar med kvinnan till vaktstationen. Imorgon kallar vi på Luminary Konrad Maeuer och Werner Lankdorf. De ska bistå mig i förhöret av den här kvinnan. Jag vill att Luminary Konrad Mauer även får se detta rum. Jag känner mig inte väl till mods i detta hus. Det finns oheliga krafter här som bara Luminary Mauer kan förstå sig på. Försegla dörrarna till huset och stå vakt utanför i natt. Ingen får komma in här förutom jag eller Luminary Mauer”.

När Baerfaust kom ut från Brun Weg 2 med Hilda i handbojor stannade en svart vagn dragen av två hästar till för att sedan åka iväg. Kapten Baerfaust kunde skymta vapenmärket på vagnens sida, det tillhörde ingen mindre än Count Dieter von Heine. “Vad gör adelsmannen i dessa kvarter?” undrade Bauerfaust flyktigt.

Baerfaust låste in Hilda i en cell i källaren på stadsvaktens högkvarter på Lupus Straße. Hilda fortsatte bara att le och sa när Baerfaust låste cellen “Du kan spendera natten här med mig, jag kan ge dig njutning du bara kan drömma om Baerfaust. Om du finner mig oattraktiv kan du ju alltid blunda och låtsas att jag är Heidi von Tasswinder när du tränger in i mig”. Baerfaust tappade fattningen när Heidis namn nämndes på sådant opassande sätt. Han vrålade “Nu håller du käft häxa. Inte ett ord till, inte ett ord till för då..”. Hilda avbröt honom med mjuk röst, hon log och smekte sig på brösten “För då…för då tänker du döda mig. Gör det bara Baerfaust dra ditt stora svärd, hugg mig i magen och se på när jag förblöder på golvet. För det är väl så stora män, krigshjältar som du, behandlar försvarslösa kvinnor. Med våld och makt. Då känner du dig stark och manlig. Då blir du hård”. Kapten Baerfaust kunde inte ta mer. Han var skärrad och skakad. Med snabba steg lämnande han källaren och stängde dörren till cellerna bakom sig med en smäll. Han gick upp på sitt tjänsterum och hällde upp ett glas vin. “Vad är det för vidriga krafter jag har att göra med” suckade han uppgivet för sig själv.

Just när han inte trodde natten kunde bli värre öppnades dörren till hans kontor utan att någon knackat på. In kom Witch Hunter Adele Ketzenblum. Hon stirrade på kapten Baerfaust och sa sarkastiskt “Du ser trött ut kapten, mycket att göra förstår jag”. Baerfaust reste sig ilsket upp “Vad i helvete gör du på mitt kontor mitt i natten och vad gör du här utan att knacka på dörren först.” Ketzenblum svarade “Ta det lugnt kapten Baerfaust, en Witch Hunter behöver ingen inbjudan och behöver aldrig knacka på dörrar. Jag gör precis vad jag vill för det är jag som är lagen i denna stad”. Baerfaust svarade uppretat “Du är ingen jävla lag, du tror du har rätt att göra vad du vill bara för att du bär en svart hatt och har titeln Witch Hunter. Det är jag som försöker upprätthålla lagen i den här jävla staden. Jag sliter från morgon till kväll, utan resurser, för att upprätthålla någon form av värdighet i en stad som håller på att krackelera. Så kom för i helvete inte hit och säg att du är lagen Ketzenblum.”

Tystnad rådde. Baerfaust och Ketzenblum stirrade varandra i ögonen. Ingen vek sin blick. Ett par minuter måste ha passerat. Baerfaust blick var obeveklig och hård. En svettdroppe rann längs Witch Hunterns vänstra kind och Ketzenblum var den som sänkte blicken. Baerfaust hade vunnit. Men segern var ytterst kortvarig. Ketzenblum tog utan att möta kaptenens blick fram ett papper från innerfickan på sin läderrock. Sedan sa hon högt “Kapten Baerfaust, det här är en direkt order, skrivit på The Holy Templars of Sigmars brevpapper. En order att fången som du har i din arrest, en viss Hilda Fickmichspäter, ska överlämnas till Sigmaritisk rättskipning. Hilda Fickmichspäter är av intresse för en Witch Hunter utredning och som du vet står sigmaritisk lag över världslig lag när det gäller rikets säkerhet. Om du inte lämnar över fången direkt gör du dig skyldig till motstånd mot Sigmarkyrkan och The Holy Templars of Sigmar. Det brottet kallas kätteri kapten Baerfaust. Så hur vill du ha det?”

Det var den 33 Vorhexen 2519, årets sista dag. Om ett par timmar skulle det bli Hexenstag, den första dagen på året 2520. Plenzerplatz var fyllt av folk. Festglada och välklädda adelsmän och borgare tränges sida vid sida runt marknadsplatsen vid Plenzerplatz. De köpte varmt gluewein och rostade mandlar från marknadsstånden. Stämningen var upplupen och glad, ett nytt år betydde nya möjligheter och nya rikedomar för stadens välbärgade. Runt hela marknadsplatsen hade stora stormlanternor tänts. Det var en kall kväll och för några dagar sedan hade snö fallit över Averheim. Kylan hade hållit i sig och ett tunt täcke med gnistrade pudersnö täckte hela staden. Det var ovanligt med snö så här långt söderut förutom i bergen i södra Averland. Oftast föll det kallt regn eller snöblandat regn över provinsens slätter under vintermånaderna och det tillhörde ovanligheterna att snön låg kvar mer än ett par dagar. Men i år hade snön stannat. The Enemy Within promenerade över marknadsplatsen. Flera personer hälsade artigt. The Enemy Within besvarade hälsningarna men tankarna var någon annanstans. Tankarna var hos de fattiga, de frusna och de hungriga. För dem skulle det nya året bara betyda ett nytt år av lidande och misär. Averheim var en delad stad där de rikas överflöd tillhörde ett litet fåtal medan den stora massan levde i fattigdom.

En ung mager flicka i slitna kläder strök runt bland marknadsstånden. Hennes ögon var fästa på de rikas penningbörsar. Hon spanade uppmärksamt efter någon borgare eller adelsman som verkade vara oförsiktig och ouppmärksam. Gjorde sig redo att med den lilla fickkniven smyga fram och skära bort börsen.

The Enemy Within kände igen flickan. Hen hade sett henne här på torget många gånger, kände till och med till flickans namn, Gunhild. The Enemy Within smög sig fram till Gunhild. Ställde sig bakom flickan och la sina händer framför hennes ögon. Gunhild skakade till av rädsla, trodde att stadsvakten fångat henne. The Enemy Within böjde sig ned och viskade i Gunhilds öra “Var inte rädd lilla vän, jag vill dig inget ont. Du måste vara försiktig så att inte stadsvakten tar dig. Att stjäla från de rika kan leda till ett hårt straff. Tyvärr är ju världen så beskaffad. De rika har allt och de fattiga inget. Men Gunhild, ett nytt år närmar sig och med ett nytt år kommer förändring. Jag ska kämpa för Averlands vanliga människor, jag ska ge hoppet åter till vårt kära land. Precis som Sigmar själv gjorde när grönskinnen kom genom The Black Fire Pass för 2500 år sedan för att krossa mänskligheten. Jag är Sigmar för vår tid. Jag är räddaren när livet är som svårast. Jag äskar Averland och dess folk. Jag älskar dig Gunhild och jag bryr mig om. Titta i din ficka och gå sedan hem till din familj. Köp mat, ät er mätta och ta hand om varandra. Invänta år 2520 och kom ihåg att hoppet ska komma”.

Gunhild stod helt stilla, vad hade egentligen hänt. Hon kände försiktigt i fickan och kände att ett mynt låg där. Hon tog ut myntet och såg att det glänste. Det var guld. Gunhild vände sig om, försökte se vem den mystiska personen var men hon kunde inte se någon speciell person i folkmassan. Bara rika personer som drack gluewein, skrattade och trängdes. Varför skulle någon rik person ha gett henne en sådan gåva?

The Enemy Within gick in i Sigmarkyrkan. På årets sista dag var den upplyst av 100-tals vaxljus. Den stora altarmålningen, föreställande Sigmars seger över grönskinnen i The First Battle of Blackfire pass, var magnifik. Oljemålningen mätte hela 3 gånger 6 meter och var ett nästan 1000 år gammalt mästerverk signerat Heironymos Bockenstaff. I kyrkan hade folk från alla samhällsklasser samlats på årets sista dag för att be en bön till och visa vördnad för rikets beskyddare Sigmar Heldenhammer. Det var nästan 300 personer i kyrkosalen. Ett 30-tal väverskor från Fabrik der Kluge hade samlats framför altartavlan och framförde under Olga Junkers ledning en gammal skördesång om de gyllene veteaxen. Det var stämningsfullt och kyrkans akustik gjorde att körsången ekade mellan valven. Snart började även de övriga kyrkobesökarna, både rika och fattiga, spontant sjunga med i vad som kallades “Alles Sang”. Samtidigt gick Disciple Kurgan och Ignatius Jonn runt den T-formade kyrkosalen med ett kopparkärl med rökelse. De båda sigmaritiska prästerna var uppenbart påverkade och tagna av körsångens kraft och de både nickade och skrattade varje gång de passerade kvinnokören. The Enemy Within stod som hänförd och beundrade vad som hände. Det var vackert, det var mäktigt, det var Averlands folk samlade som ett. The Enemy Within satte sig ned på knä framför kören. Hen böjde sitt huvud i respekt för körsångerskorna. Sedan gjorde hen det sigmaritiska komettecknet i luften och bad en bön och biktade sig tyst inför Sigmar.

“Fader Sigmar, helgat vare ditt namn. Du ger mig styrka och hopp. Var dag i livet har du funnits i mitt hjärta och väglett mig. När natten varit som mörkast har du alltid funnits där. Men snart måste jag välja min egen väg. Jag ska begå handlingar som är förkastliga. Oskyldiga kommer att drabbas och lida. Död och sorg kommer att vandra i mina fotspår. Men jag gör det av kärlek till Averlands folk. Ty när jag är klar med mitt verk ska alla dina barn Sigmar ha mat på bordet och vi alla, rik som fattig, ska vara lika mycket värda. Precis som du, i din vishet, predikade när du vandrade i världen bland oss. Men tiden har förvrängt ditt budskap. De rika har utnyttjat din kyrka till att bli en institution i de mäktigas tjänst. Men jag ska återställa kyrkan till vad den var vid tiden när Helstrum bildade den och blev den förste Theogonisten. Om ett år ska jag komma hit igen på årets sista dag. Mitt verk är då fullbordat och sorgens och lidandets tid förbi. Körsångerskorna från Fabrik der Kluge ska då sjunga i glädje som aldrig förr och jag ska prisa ditt namn Sigmar. Jag ska prisa ditt namn och jag hoppas att du kan förlåta mig för vad jag gjort”.

The Enemy Within lämnade kyrkan och gick ut i mörkret. Stora snöflingor föll från himlen. I hamnen hade de fattiga tänt stora kasar för att vänta in det nya året. Vid Friedrichhafen Platz lyste eldkonstnärerna upp natten med jonglerande facklor. En kraftigt berusad ung man i fina kläder vinglade fram och närmade sig The Enemy Within. Den unga mannen bar en vacker plymförsedd hatt och var klädd i en blå rock. I handen höll han en nästan uppdrucken vinflaska och innanför rocken kunde man skymta en flaska konjak. The Enemy Within log och sa “God kväll Ruben Ulfman von Mohr, jag önskar dig Gutes Neues Jahr”. Den unga adelsmannen tittade upp med dimmig blick och svarade med berusad röst “Gutes Neues Jahr, får jag bjuda på en sup?”

Mörkret hade fallit över Plenzerplatz. De ståtliga adelspalatsen och borgarnas vackra stadshus lystes upp av lyktor och ljus. Husen var rika och påkostade och reste sig i mörkret som mäktiga symboler för Averheims rikedom. En patrull med stadsvakter marscherade fram och tillbaka på paradgatan för att se till att inga tjuvar och våldsverkare tog sig in i societetens kvarter. Deras uniformer var blöta av svett då värmen inte ens gav med sig ens när solen gick ned. En svart droska, dragen av två svarta hästar, med von Heines vapenmärke körde i riktning mot Weavers District. Annars var det ovanligt lugnt på gatan. Från The Journeys End kunde skratt och livliga konversationer höras. På himlen syntes en ståtlig jaktfalk passera Mannsliebs sken.

Ambassadör Leonora von Krieglitz var trött och skakad. Upplevelsen i The Old von Alptraum Mansion kändes som en ständigt närvarande mardröm. Huset hade påverkat dem alla. Framkallat känslor och syner från den mörkaste vrån i det mänskliga psyket. Det fanns krafter i Averheim som var mer mörka och farliga än hon någonsin annat tidigare. Dessutom var hon nu nästan helt övertygad om att Dagobert Gabor var en farlig man. En man som var medlem i en kättersk och förbjuden kult. Men Gabor var en formidabel motståndare, intelligent och med mäktiga magiska krafter. Theodosius von Tuchtenhagen hade beslutat att de tills vidare inte skulle konfrontera Gabor utan istället spela ovetande. “Bättre att ha sin fiende nära sig och låta han tro att vi inte avslöjat honom. Vi måste planera vårt nästa drag och se om vi kan vinna något på den här historien innan vi krossar Gabor” hade baronen sagt. Men Leonora gillade inte planen. Hon fruktade att Gabor skulle försöka röja henne ur vägen om de inte agerade omdelbart. Hon hade läst brevet som Ruben Ulfman von Mohr och Werner Lankdorf hade i sin ägo. Om Gabor var “The Face” så fruktade han tydligen både Leonora och Werner och planerade att eliminera dem.

Hon la sig tidigt på kvällen i sitt rum på andra våningen i von Tuchtenhagens residens.
Bredvid sängen i en liten korg låg Hogweed på en stor hög av kuddar och filtar. Leonora ville inte vara ensam efter upplevelserna i The Old von Alptraum Mansion och hade därför bett gycklaren att sova i hennes rum. Hogweed bläddrade igenom en illustrerad barnbok, The Tale of Rose Red and Snow White, han skrattade och fnittrade då och då för sig själv när han läste eller såg någon lustighet i boken. “Leonora vet du var Teufeldorf ligger? Den här boken är helt underbar. Vem kunde tro att en barnbok kunde innehålla en målande och obscen beskrivning av hur en kvinnlig Sigmarpräst gör en man av en ung blyg fåraherde. Sigmariterna är inte så pryda som man kan tro” skrattade Hogweed. Leonora svarade inte då hon var alldeles för trött för att bry sig om Hogweeds menlösa tjattrande. Precis innan hon var på väg att somna såg hon det oöppnade brevet som levererats ett par dagar tidigare med bud från Streissen. Hon hade inte haft tid att läsa brevet och hade även glömt bort det på grund av allt som hade hänt de sista dagarna. Brevet bar familjen von Krieglitz stämpel i rött vax. Leonora öppnade brevet, började läsa och blev plötsligt klarvaken.

Streissen den 27 Sigmarzeit

Kära kusin!
Det är med stor sorg jag skriver detta brev. Vår familj har drabbats av en stor och väldigt tragisk händelse. Både din och min far har blivit mördade. Erhardt och Dieter hittades morgonen den 25 Sigmarzeit halshuggna, deras kroppar liggande sida vid sida i Erhardts säng. De var klädda i likadana vita nattsärkar. Vem kan ha begått detta fruktansvärda dåd och vad är motivet? Vår familj dras mer och mer in i det politiska spelet i Streissen. Det känns ibland som om staden står på randen till revolution. Radikala akademiker underblåser folkets förakt mot adelsklassen. Jag vet inte säkert men misstänker starkt att morden kan ha en koppling till det politiska läget i staden. Rufus von Leitdorf har uttryckt sin avsky för morden och har personligen sett till att Kapten Falkenheim ansvarar för och leder mordundersökningen. Vi får hoppas att mördaren hittas och får ett hårt straff.

Leonora jag ber dig att omgående resa till Streissen. Du är nu familjeöverhuvud och talesperson för familjen och du behövs i Streissens politik. Vi behöver även arrangera begravningen av våra fäder. Må Morr ta hand om och beskydda våra fäder i livet bortom detta.

Hälsningar
Sabina von Krieglitz

All trötthet var som bortblåst. Leonora var klarvaken. Hjärnan bearbetade brevets innehåll. Känslor av djup sorg och saknad blandades med tankar kring makt och ambition. Tårar rann utefter kinderna i sorg för en död och kär far samtidigt som munnen formades i ett märkligt leende… Leonora var nu familjen von Krieglitz familjeöverhuvud. Hon var en maktfaktor att räkna med i Averland. Tiden som ambassadör för von Tuchtenhagen närmade sig sitt slut. Planer och maktstrategier snurrade i Leonoras huvud. Samtidigt kändes saknaden och sorgen efter en kär far som en tung klump i bröstet. Leonora kastade sig ur sängen, hon öppnade en byrå och tog fram en flaska med Averheim Feuerwasser. I ett ögonblick halsade hon i sig halva flaskan. Alkoholen brände i bröstet. På ett ögonblick visste hon vad hon skulle göra. Hon skulle bege sig till Ruben Ulfman von Mohr. Han befann sig i samma situation som hon gjorde. Ruben hade plötsligt och oväntat blivit familjeöverhuvud för familjen von Mohr. Leonora visste att hon och Ruben påminde väldigt mycket om varandra. De var båda outsiders med tvivelaktigt rykte som var ambitiösa, verbala och intelligenta. I början hade Leonora underskattat Ruben men hon hade med tiden förstått Rubens storhet och intelligens. Och Ruben i kombination med den mystiska och ännu mer intelligenta Werner Lankdorf var en maktfaktor att räkna med i Averheim. På kort tid hade herrarna von Mohr och Lankdorf fått tag på en stor mängd ljusskygg information. Att lyckas med en sådan bedrift tydde på både mod och list. Leonoras tankar rusade “Om jag och Ruben med understöd av Werner bildar en egen allians blir vi en maktfaktor att räkna med i kampen om vem som ska få sitta på Averlands tron”. Kvällen var ung och nya allianser behövde slutas. Leonora skyndade sig till garderoben, hon klädde sig i en vacker svart klänning av högsta kvalitet, hon kammade håret, sminkade ansiktet och parfymerade sig.

Hogweed tittade upp från barnboken och sa “Var inte du trött och skulle sova, det ser ut som om du ska ut på festligheter”.
“Sov du Hogweed så syns vi imorgon” svarade Leonora.
“Men vart ska du, får jag följa med?” undrade Hogweed
“Nej du stannar här” svarade Leonora. Hon sa inget mer och hon tänkte absolut inte berätta för Hogweed att hon tänkte bege sig till Ruben Ulfman von Mohrs residens. Om allt gick som planerat skulle hon och Ruben om ett par timmar ligga nakna och utmattade bredvid varandra i Rubens säng och lägga upp politiska planer för framtiden.

Kära mor!

Jag hoppas att du är vid god hälsa. De säger att sommaren är den varmaste i mannaminne och jag vet att du brukar plågas i värmen. Förhoppningsvis är det svalare i bergen. Under de stora granarna dit solens varmaste strålar inte når.

Livet i Averheim är ett liv fyllt av vedermödor och svåra val. Ibland tvivlar jag på min förmåga och den väg jag valt. Samvetet är själens fängelse och det känns som om jag varit fängslad länge nu. Men du vet att jag gör det jag måste av kärlek och omtanke. Med min ångest och med mina tårar bygger jag en bättre framtid för Averlands hårt prövade folk. Jag älskar dem alla, de fattiga barnen, tiggarna, fiskarna, bönderna och arbetarna. Det är för dem jag orkar fortsätta. De personer jag samarbetar med är alla vidriga och korrupta. De förtjänar inte Averlands framtida lycka och när tiden är kommen ska de få sitt straff. Jag är dock rädd för att min annars så starka disciplin håller på att luckras upp. Igår agerade jag spontant och utan att hålla mig till den noggranna och minutiösa planering du alltid förespråkat. Jag tappade min disciplin ett par gånger under loppet av ett dygn. De vidriga personer som jag tvingas använda för den större saken går mig mer och mer på nerverna. Jag föraktar dessa mördare, tjuvar, våldtäktsmän och våldsverkare. De är personer som aldrig läst poesi eller diskuterat livets stora gåtor. De är personer som inte förundrats av skönheten och melankolin i dikten “Inte en en grå liten fågel”. De är personer som aldrig gråtit över olycklig kärlek eller skönheten när ett barn möter världen för första gången. Jag är rädd att de är dessa personer, mina så kallade “allierade”, som är min största fiende då de får mig att agera spontant och oförsiktigt. De får mig att drivas av mina känslor utan att jag har kontroll. De får ett hat att växa inom mig. Men det jag hatar mest är den pakt jag slutit med “Folket under oss”. En vidrig och förkastlig pakt. Men deras tid ska också komma. Vi får dock hoppas att hatet aldrig tar över, jag vet att jag måste hålla kärleken till Averland och dess folk över allt.

Jag föraktar mig själv när jag vaknar om morgonen. Det jag tvingas göra är fruktansvärt. Jag förstör oskyldiga människors liv för den större saken. Och jag lider djupt med alla oskyldiga som drabbas. Jag lider svårt och en del av mig dör varje dag. Jag fruktar dagen då inte ens poesin längre klarar av att ge mig tröst. Jag är så ensam. Men ingen ser min ensamhet. Det finns så många fina människor som jag älskar och uppskattar, personer som jag skulle vilja berätta allt för. Att Averland ska blomstra som aldrig förr. Att de fattiga ska ha mat på bordet och få njuta av solrosornas skönhet. Att förtrycket från de rika och mäktiga ska upphöra. Att barn ska få leka och skratta med mat i magen. Att tiggarna ska sitta i Averburgs festsalar och skåla i det rödaste och fylligaste vin som finns. När den dagen kommer ska jag dra mig tillbaka. Ingen ska få veta att det var jag som förändrade allt. Ty jag är ödmjuk kära mor. Precis som du uppfostrade mig att vara. Jag behöver inte stå i rampljuset och få ära. Min belöning kommer att vara att få sitta vid Avers flodbankar och se glädjen i fiskarnas ansikte. Då ska jag skriva min egen poesi. Poesi fylld av glädje och hopp till skillnad från Saint Berens mörka dikter som just nu ligger på mitt skrivbord.

Jag har många namn nu, The Man in the Black Hood, The Black Cowl och The Enemy Within. Olycksbådande och skrämmande namn. Men jag vet kära mor att du ser mitt rätta jag. Ingen kan känna och älska som jag. Du vet mitt sanna namn. Endast du.

P.s Jag var nära att ge upp igår natt. Jag gav en god man, en före detta soldat som kallas der Fleischer möjligheten att döda mig om han ville. Jag tänkte inte försvara mig utan bara möta döden och få frid. Der Fleischer avböjde. Jag har sedan dess tänkt på varför han lät skona mig, han hade ingen anledning. Men jag tror att han har kärleken till Averland inom sig och han har heder. På något sätt möttes våra själar där och då. Det är för män som der Fleischer jag måste fortsätta och kämpa vidare. D.s

All kärlek!

Valdemar Flucht var rädd. Hans händer skakade. Det hade inte ens gått ett dygn sedan Thorgrim Olavsen förlorat livet, halshuggen av der Fleischers zweihänder på order av The Man in the Black Hood. Valdemar skulle aldrig glömma blicken hos sin vän, den annars helt orädda Troll Slayern, när The Man in the Black Hood gav ordern att Thorgrim skulle komma upp på klaffbron. Det fanns både obeskrivlig rädsla och ångest i dvärgens blick, han var en krossad dvärg, som utan motstånd gick med böjt huvud mot sin död likt en gris till slakt. Vilken person hade en sådan makt? Vilken person kunde få en Troll Slayer att skaka av rädsla och låta sig avrättas utan kamp?

“Bengt vi måste agera. Det är tydligt att vi bara är brickor i The Man in the Black Hood’s spel. Nästa gång kan det vara du eller jag som offras och får möta döden. Vi har slutet en pakt med ondskan själv och ska vi överleva måste vi agera” sa Valdemar.
Bengt “The Knife” hade en sammanbiten min. Det Valdemar Flucht pratade om var förräderi. Ett förräderi som skulle straffas med döden om The Man in the Black Hood fick reda på det. Men Bengt visste att Valdemar hade rätt. De var alla bara brickor i spelet och förr eller senare skulle de offras likt lamm på ett altare.
“Valdemar du har rätt. Vi vet inte hur länge till som vi är nyttiga “idioter” för vår ledare. Så fort vi inte längre har något syfte eller nytta kommer vi att bli krossade. Det här måste stanna mellan dig och mig. Vi får aldrig säga något om detta till någon annan. Förrädare finns precis överallt och allt för många är villiga att viska minsta hemlighet i The Black Hood’s öra. Och då är det slut med oss båda. Jag litar inte ens på Gert. Alla är potentiella förrädare. Kanske även du Valdemar men jag väljer att lita på dig och hoppas att detta inte är en fälla iscensatt av vår ledare. Jag har en idé hur vi kan agera, men det är en mycket farlig plan".

Kvällen var mörk och de båda männen satt på Griffon Bridge och tittade ut över dimman som steg upp från floden Aver. Värmen var fruktansvärd. På himlen sågs hundratals stjärnor. Syrsor hördes från strandbankarna. I Aver simmade en familj ståtliga vita svanar förbi. Det var Bengt som bröt tystnaden efter ett par minuters tystnad.

“Valdemar vi måste gillra en fälla, när The Black Hood kallar oss till nästa möte måste vi tipsa kapten Baerfaust om var mötet ska äga rum. Både du och jag hatar kapten Baerfaust och allt som han representerar men i dessa tider är vår gamla fiende kanske vår bästa allierade. Kapten Baerfaust är orädd, jag har själv sett hur han mötte horderna av grönskinn i Black Fire Pass utan att visa minsta rädsla. När tungt beväpnande black orcs rusade mot honom vek han aldrig blicken. Han stirrade dem bara rakt i ögonen och skrek till sina män att hålla linjen. Istället var det hans blick och hans zweihänder som fick orcherna att visa rädsla och fly. Jag har aldrig någonsin i mitt liv sett ett sådant mod eller ledarskap. Jag tror att han är den enda mannen i Averheim som kan besegra The Black Hood. Dessutom har han samlat fyra av sina närmaste soldater här i Averheim. Han är, hur jävla konstigt och dumt det kan låta, vårt enda hopp just nu. Vi måste ge Baerfaust adressen till var nästa möte ska äga rum. Sedan håller vi oss undan och hoppas på det bästa. Har vi tur besegrar Baerfaust The Black Hood, har vi otur misslyckas han och då kommer vi att drabbas av vår ledares fruktansvärda hämnd. Just nu är det den bästa och enda plan vi har”

Under bron, satt en mörk skugga uppochner under brovalvet, fäst med klätterklor i brons underrede. Varelsens hörsel var skarp och hade hört alla ord som Valdemar och Bengt hade uttalat. Dess långa nos sniffade i luften. Den kände doften från Bengts skador. “Man-thing är förrädare” viskade varelsen.

“Min ögonlapp är som en solnedgång för en blind”
Gabriel pratat med Ingvald och Caspar om sin ögonlapp

“Det är nog inte så illa…hon mår nog helt ok”
Ruben vill inte hjälpa Gabriel att rädda prinsessan Gabrielle från Rutger von Sterben

“Jag tycker att hon får sitta där och ruttna”
Ingvald vill inte hjälpa Gabriel att rädda prinsessan Gabrielle från Rutger von Sterben

“Du tänker med pitten”
Ingvald kommenterar att Ruben spenderat natten med Hilda Fickmichspäter på Brun Weg 2

“Titta mot havet när man är blind i en solnedgång”
Gabriel är berusad och filosofisk under ett samtal med Caspar och Ingvald på The Golden Spool

“Då Örnen är på framfart duckar råttorna”
Gabriels ordspråk för dagen

“Du kommer att se ut som en aristokrat med en stor jävla kuk”
Gabriel klär ut Ingvald och Caspar inför att gänget ska besöka The Journeys End

“Kan inte vi gömma oss på din rygg. Du är ju så stor”
Gabriel vill gömma sig på Ingvalds rygg för att komma in på The Journeys End

“Inte sant Ruben, du är ju ganska välhängd!”
Gabriel pratar med en förvånad Ruben

“Det var bra att der Fleischer visade att averländskt blod är mäktigare än orena kisleviter. Besten från Erengrad var en üntermensch”
Bengt “The Knife”

“Jag är i djupt chock. The Man in the Black Hood är en fara för oss alla. Vad hen lät göra mot Thorgrim Olavsen är oförlåtligt. Vem står på tur näst att förlora sitt huvud?”
Valdemar Flucht

“De tvingade mig att sätta järnkronan på The Man in the Black Hood’s huvud. Men sedan gav hen kronan till der Fleischer och höll ett märkligt tal. Jag förstår ingenting”
Albrecht Swearmonger

“Ingen av oss förstår The Man in the Black Hood’s sanna agenda. Och ingen av oss vågar heller fråga. Jag är dock övertygad om att hen föraktar oss och när tiden är mogen kommer vi alla att krossas”
Jochen

“Att få återse Ruben Ulfman von Mohr efter alla år var en gåva. Han är lika vacker och passionerad som hans mor var. Vi fick en fantastisk natt av njutning tillsammans. Jag har lovat att ta honom till vindsateljén så han kan träffa de andra”
Hilda Fickmichspäter

“De kom i natten. Skuggorna. Skuggorna som vandrar efter Brun Weg.”
Erwin Körber

“Caspar….den jäveln ska dömas till straffarbete gruvorna i The Black Mountains. Han stal en av stadsvaktens hästar och uppträdde som en galning. “Jag är Caspar den galna hönan” började han säga medan han snurrade runt runt inne i vagnen. Jag har aldrig sett något liknade"
Kapten Markus Baerfaust

“En ny offerplats, likt den i Averbaum. 9 hängda människor i ett träd. Kroppar vars hud transformerats till bark. Wyrdstone…mörka makter huserar i Averheim”
Luminary Konrad Mauer

“Den dansande mannen i svart, på andra sidan Aver, som dansade i röken från det brinnande gräset. Jag bävar för det öde som drabbar min stad”
Hans-Helmut Herman

“Ruben Ulfman von Mohr har märkliga vänner som uppträder besynnerligt och ovärdigt. Men jag är mycket imponerad av hans retorik och taleskonst vid mötet hos von Leitdorfs. Med goda argument lyckades han smula sönder Hans von Leitdorfs argument om krig mot von Alptraums.
Kastor von Leitdorf lyssnade noga under debatten och valde slutligen att följa mitt, Rubens och Werners råd om att Verena kulten ska tillsätta en oberoende utredning som får ta reda på fakta om vad som hänt i Löwensdorf. Det kanske inte är passande men jag måste erkänna att jag finner Ruben Ulfman von Mohr vara en mycket attraktiv man”
Überlector Magdalena Brecht av Verena

“Ruben Ulfman von Mohr och Astromancer Werner Lankdorf gjorde mig en stor tjänst och som tack gav jag dem audiens hos Kastor von Leitdorf. Jag backade även upp dem i deras argument mot Hans von Leidorf”
Ambassadör Quintus von Griffonstein

“Ingvald Reise är en from man som respekterar gudinnan. Han beklagade min sons hemska öde och berättade att Felix gärna ser honom som en Knight av the Blazing Sun. Det värmer mig att Ingvald och Felix varit sådana goda vänner som delar kärleken till Myrmidia. Jag sa till Ingvald att jag personligen ska ta hand om hans träning och att vi ska börja med att studera de stora tileanska filosoferna. Jag berättade även för Ingvald att jag och General Konrad von Niebelwald beslutat oss för att skapa en arme för den enda Elector Count kandidaten som är värdig, unge Lord Wilhelm skyddad av Verena själv”
Victor von Steiner

“Ruben och Werner glömde bort att komma på lunch hos mig så jag var tvungen att ge dom en läxa på The Journeys End. Man ska alltid behandla mig med respekt. Hoppas att de förstått mitt budskap”
Baron Theodosius von Tuchtenhagen

“Man things…. de sprang i mörkret…..jag kastade en kaststjärna på en av dem. Hihihi….Wyrdstonen kommer att förändra man things kött”
Okänd varelse i Averheims kloaker

“Idioter, de är idioter och lögnare hela bunten. Förbannad vare familjen von Leitdorfs namn. Må Hans von Leitdorf drabbas av alla olyckor som kan drabba en man”
Marlene von Alptraums

“Ruben visade mig och Marlene den fruktansvärda tavlan. Vilket fruktansvärd öde som drabbat Annalise. Sedan brände han tavlan. Han gjorde mig och familjen von Alptraum en enorm tjänst. Det kommer jag aldrig att glömma”
Clothilde von Alptraum

“Tre av mina män hittade jag mördade i källaren på The Upright Pig. Waldemarius Loamdelves föräldrar var borta. Men det mest märkliga var att jag fann en av Faustman “the Fist” pistoler i den hemliga gången. Hur i helvete har den hamnat där och vad betyder det?"
Bengt “The Knife”

“Kvinnan med det röda håret såg förvånad ut när jag kröp efter henne på Friedrichshafen Platz. Hon ställde frågor om övergreppen mot kvinnor i Weavers District och jag gav henne två adresser”
Erwin Körber

“Har väl aldrig varit med om maken. Den vackra rödhåriga borgarkvinnan som skulle besöka doktor Verfullen bad att få hjälpa till att städa huset istället för att vänta i väntrummet. Och hon var väldigt duktig på att städa. Jag hade aldrig trott att en förnäm borgarkvinna kunde städa.”
Märta Hoffstetter

“Det är väldigt mycket spring på stadsarkivet just nu. Personer som letar information hit och dit. Ingen verkar kunna respektera min rätt till lugn och ro för mina viktiga studier. Men på något sätt tyckte jag att den där halflingen var rätt så ok”
Klaus Roderbringer

“Fick ett högst märkligt besök idag av en borgarkvinna, köpman från Altdorf. Förstod aldrig vad hon egentligen ville”
Carmilla von Sachs

“Jag hoppas att det gick bra för halflingen och den rödhåriga kvinnan att ta sig hem till das Wein Quarter. Hamnen är inget bra område att vara i för en halfling och en ung vacker kvinna just nu. Det var trevligt att dela en bägare med dem på The White Horse”
Hans Muller

“Ett par personer försökte bryta sig in i Atzwigs garveri. De flydde snabbt när de märkte att vi sett dem. Jag måste be Bengt “The Knife” om ett par män till för att stärka bevakningen av garverierna"
Okänd Ruffian i hamnkvarteret

“Weras feber är väldigt hög och den påverkar hennes förmåga att tänka klart. Hon behöver verkligen vila. All psykisk stress hon utsätts för gör det svårt för henne att bli frisk”
Luna Raluca

Det är ovanligt lugnt i hamnkvarteret och det känns i luften att något är på gång. Diethild och Alf går in till White Horse Tavern och Diethild skannar av vilka som sitter där.
Hon ser Matilda Durbein som sitter för sig själv vid ett bord. 3 bord bort från Durbein sitter Frederick Grosz och Rutger Cornelius. De ser också Hans Muller, Viktor Keller, Linus Atzwig och Dieter Jochutz. Diethild ser också Herr Schneider med 2 horor i knät. Även Beatrice Knox och Adolphus Kuftos. Ser även ett nytt ansikte – en välbeväpnad man som ser ut son en soldat.
Diethild går fram mot Atzwig och Jochutz. De båda männen är rejält berusade. Diethild hälsar och frågar om hon får göra dem sällskap.
”Självklart snygging, slå dig ner.”
Atzwig tittar på Diethild och slänger fram 20 brass på bordet.
”Vad säger du, tjejen? Ska vi gå en trappa upp och ha lite… roligt?”
”Ja, varför inte. Har du ett rum då?”
”HA! Jag kan köpa alla rum på det här stället. Klart jag har ett rum.”
Diethild följer mer Atzwig till hans rum och när han efter en stund tillfredsställt sig börjar hon fråga ut honom gällande varför han sålde sitt garveri.
Den nöjde och berusade Atzwig berättar allt han vet:
”Jag fick så fördömt bra betalt. Både jag och Jochutz fick det. De kom och erbjöd oss 20 guld var för garverierna. 20 GULD! Jag är rik! Jag kan sitta och supa mig full varje kväll här på White Horse och kommer ändå ha pengar över. Och det är samma sak med Jochutz. Det här är livet.”
”Känns det inte märkligt att någon betalar 20 guld för era garverier? Vem köpte dem förresten?”
”Fritz Flink kom med pengarna. Och vem bryr sig om varför. Jag är rik!”
”Fritz Flink igen. Han har visst använts flitigt av Black Hood. Nåväl, nu får hen hitta en ny springpojke.” Hon frågar Atzwig:
”Något mer du kan berätta runt garverierna?”
”De är nu bevakade från taken på husen intill, fast Sigmar vet varför.”
”Har garverierna någon förbindelse med kloakerna och floden?”
”Både och. Det finns en direkt förbindelse till kloakerna via en stor lucka för att dumpa avfallen och ett avlopp leder ut i floden.”
”Intressant. Koppling till båda källorna för sedda varelser och… Kan det vara så att någon köpt garverierna för doftens skull? För att dölja något där som också luktar starkt eller annorlunda?”

När Diethild kommer tillbaka ner till skänkrummet ser hon att Alf sitter med Durbein men hon går fram till Adolphus Kuftos bord med förhoppningen att andra i rummet kommer ta henne för en prostituerad som söker nya kunder.
”Får jag slå mig ner?”
Kuftos tittar på henne med en förvånad min:
”Naturligtvis, men jag kommer inte bjuda dig på något.”
”Går inget, jag vill bara ställa några frågor.”
”Jaså?”
”Jag vill fråga dig vilken som skötte kontakten till dig för jobben som Old Margi gjorde åt Ferenc von Alptraum?”
Kuftos tittar på henne med stora ögon som snabbt smalnar av misstänksamhet:
”Vad vet du om det?”
”Jag fick veta det av Old Margi.”
”Ah! Länge sedan jag såg henne. Vart är hon nu?”
”Tänker jag inte yppa för dig. Tillbaka till min fråga.”
”Varför ska jag berätta något för dig?”
”Därför att annars kommer jag berätta för Luminary Mauer vem som var inblandad i stölden av hans bok. Vill du det, Kuftos?”
”Det var Ferenc själv som kontaktade mig. Jag var bara en mellanhand mellan von Alptraum och Old Margi då jag vet att hon hittar i kloakerna.”
”Varför kontaktade Ferenc just dig?”
”Han visste om att jag kan läsa och att jag tidigare gjort jobb åt Axel Stierna.”
Plötsligt känner Diethild en stark känsla av att vara iakttagen. Hon känner blickarna från någon i rummet bakom henne som borrar sig in i hennes rygg. Med en rysning undertrycker hon lusten att vända sig om utan försöker se oberörd ut.
”Vem är Axel Stierna?”
”En bokhandlare i Weavers District.”
”En sista fråga: På vilkens sida står du? Är du inte med i The Hooks gäng?”
”Nej, jag är neutral. Kalla mig frilansare… än så länge.”
”Tack för samtalet.”
När Diethild och Alf kommer ut från tavernan berättar Alf om sitt samtal med Durbein. Hon blev skärrad när hon fick veta att The Knife vet om hennes kontakt med Ketzenblum.
Diethild och Alf går nu till hamnen för att se mötet som Lönnermann pratade om.

Det lilla namnlösa torget i centrum av der Faust Quarter är fyllt med människor. Natten är varm och kvävande. Den mörka natthimlen lyses upp av hundratals gnistrande stjärnor och det gulaktiga skenet från de båda månarna Mannslieb och Morrslieb. Husen runt torget är slitna och många är fallfärdiga. Putsen har sedan länge flagnat och fasaderna är gråsmutsiga av sot. Men ändå kan man ana att detta en gång i tiden hade varit stolta och rika kvarter. Här och där kan man se detaljer från förr på husen. Från tiden innan den stora översvämningen. På vissa hus går det att urskilja vad som en gång i tiden varit fina stenhuggerier och spruckna statyer av marmor påvisar en forntida glans. Många i folkmassan håller upp facklor eller gamla oljelyktor. Folkhopen består av fattiga fiskare, fiskarfruar, hantverkare, hamnarbetare, tiggare, tvätterskor, tjuvar och alkoholiserade lösdrivare. Det är allt från gamla gubbar och gummor till unga barn. I mitten på torget står agitatorn Boris Lönnermann på ett par packlårar. Han svettas rejält på hjässan men hans röst är tydlig och klar och när han talar blir folkmassan knäppt tyst. Endast en ilsken hund som skäller oavbrutet och ihärdigt kan höras i bakgrunden.
“Hårt arbetande folk av Averheim. Hur mycket mer kan vi tåla? Har vi inte lidit tillräckligt? Värmen är olidlig, fattigdomen är värre än någonsin och våra barn svälter. Och vattnet har tagit slut.
Det finns inte längre något vatten i brunnarna i hamnen eller der Faust Quarter. Brunnar som stadens styrande sålde till utsugaren von Ritterbach. Vi jagade iväg von Ritterbach, vi tog tillbaka brunnarna men bara för att upptäcka att de helt och hålet sinat. De av oss som är desperata dricker från Aver och de blir sjuka och förgiftade av det smutsiga vattnet. Och nu är vi alla törstiga. Vi folket kräver “Kaltes klares wasser”.”
Boris Lönnermann sträcker upp sin vänstra hand i luften med knuten näve. Sedan skriker han med hög stämma:
“Averheim – Kaltes klares wasser!”
Folkmassan gör nu samma sak som agitatorn: de håller alla upp sina vänstra armar, knyter sina nävar och skanderar unisont:
“Kaltes klares wasser!”
Agitatorn fortsätter sitt tal. Han talar passionerat och eldigt:
“Vatten är en rättighet för alla människor. Brunnarna vid Plenzerplatz är fulla av vatten men vi fattiga blir bara iväg jagade om vi närmar oss de rikas torg. Jag säger därför detta, folk av Averheim om de rika inte ger oss vatten får vi ta vattnet med våld. Vi får inta Plenzerplatz och hämta vattnet som tillhör oss alla. Vi får inta de rikas värdshus och deras hem för att hämta mat till våra svältande barn. Vi folket av Averheim har fått nog. Låt de rika höra folkets ursinne. Gott folk… REVOLUTIONEN NÄRMAR SIG!”.
Lönnermann skriker så högt att hans ansikte blir illrött. Folkmassan svarar med ett öronbedövande vrål:
“AVERHEIM, AVERHEIM, AVERHEIM”.
Enstaka rop kan nu höras här och där i folkmassan där folk skriker ilskna slagord som:
“Häng de rika”, “Vartenda hus vid Plenzerplatz ska brinna”, “Vi ska plundra adelns hus, ta deras guld och låta deras fruar jobba på The Upright Pig”, “Dränk varje adelsman och borgare i Aver!”
Stämningen i folkmassan är upprörd och lynchstämning råder. Uppgörelsens dag är nära. De rika och mäktiga ska få betala för förtrycket av den fattiga massan. Folk skriker efter blod. Boris Lönnermann är en karismatisk talare och han fortsätter envetet med att elda på massans upprördhet.
I folkmassan kan Diethild se både Werner Klebb och Gerd Knaak, The Wharf Rats och The Fish ledare. De båda gängledarna instämmer och sympatiserar med Lönnermanns budskap. Gängledarna har länge förespråkat en försiktig linje utan våld men nu var måttet rågat. Deras medlemmar både svälter och törstar. En våldsam revolution är det enda som återstår.

I torgets utkant står Jochen. Han är förfärad över vad han ser och hör. Averheim står på randen till en blodig revolution. De senaste dagarna har våldet flödat i Averheim. Attacken mot Weavers District, övergreppen mot kvinnorna hos Frau Heidelschneiders Home for Homeless Women and Children och blodsmatchen på Weavers Brügge. Jochen vet vem som ligger bakom allt och han förstår att det är The Enemy Within som eldar på pratet om revolution. Han har ju själv tidigare, på direkt order av The Enemy Within, utövat påtryckning mot Boris Lönnermann. Men allt känns bara så fel och meningslöst. Jochen är trött på våldet, trött på att vara en marionett som kan offras närhelst det passade den hemliga konspiratören. Med våld, hot och pengar har Jochen på kort tid skapat The Hooks, ett kriminellt hamnarbetargäng, som sprider våld och förödelse. Livet har inte varit lätt för Jochen. Han hade tidigt i livet hamnat i fel sällskap. Misshandlats och misshandlat. Rånats och rånat. Mobbats och mobbat. Han hade flytt det hårda kriminella livet i hamnen och fått arbete som stallpojke på Monastery of Tuath. Men på grund av spelskulder hade han i klostret tvingats jobba med människosmuggling åt Faustman the Fist. Och när Faustman the Fist utmanövrerats och fått se sitt kriminella imperium krossas hade Jochen istället kommit att arbeta för den hänsynslösa konspiratören The Enemy Within. Jochen vill bara fly Averheim med sin syster Hanna. Fly så långt bort som möjligt, kanske till till Nuln eller Altforf. Bygga upp ett nytt liv utan vare sig våld eller kriminalitet. Det räckte nu. Utan att tänka efter agerar Jochen rent instinktivt och känslomässigt:
“De kommer att döda er. Plenzerplatz skyddas av den hårdföra Zacharias Kneiders kanonbatteri. När ni tågar in på torget kommer de att öppna eld. Ni kommer att sprängas i bitar. Barn, kvinnor, åldringar… allt som blir kvar av er kommer att vara blod och bortsprängda kroppsdelar. Det är så Lönnermanns revolution kommer att sluta. I ett blodbad, i en massaker.”
Jochen ropade ut sitt budskap högt. Folk känner igen honom, ledaren för The Hooks, och de lyssnar på vad han säger. The Hooks är numera en maktfaktor i fattigkvarteren.

Boris Lönnermann häpnar över Jochens ord. Jochen som i princip varje dag den senaste tiden har hotat och skrämt Boris talar plötsligt med ett helt annorlunda budskap.
”Vad har hänt, varför har Jochen ändrat sig?”
Boris vill inte heller ha en blodig revolution. Men han bryr sig om det fattiga folket. De svälter och de törstar. Fanns det ingen annan utväg kommer de bli tvungna att inta de rikas brunnar med våld. Boris famlar dock efter ett litet halmstrå för att undvika en massaker och säger:
“Folk av Averheim, Jochen, ledare för The Hooks har rätt. Vår revolution riskerar att sluta i ett blodbad. Jag ska imorgon bege mig till Averburg och begära ett möte med Steward Tochfel. Han ska få två alternativ att ta ställning till. Antingen ger han oss, folket av Averheim, omedelbar fri tillgång till de rikas brunnar längs Plenzerplatz eller så intar vi Plenzerplatz med våld imorgon natt. Är svaret från Tochfel att vi inte ges tillgång till brunnarna samlas vi här imorgon vid midnatt och tågar sedan med facklor och klubbor mot Plenzerplatz och tar det som vi behöver.”
Folkmassan jublar åt Lönnermanns tal. Äntligen finns hopp om förändring för de fattiga i Averheim. Enstaka aggressiva rop kan dock höras där vissa tycker att man ska strunta i att prata med Steward Tochfel och istället tåga mot Plenzerplatz redan i natt. Men den stora majoriteten föredrar ändå Lönnermanns förslag.

Herr Murrmann står i utkanten av torget och håller en ung pojke i handen. De går båda fram till Jochen. Herr Murrmann ler mot Jochen och den kritvita tandraden lyser upp i skenet av en lyckta från en av medlemmarna i The Hooks. Jochen ryggar bakåt av ren instinkt när han ser Averheims största psykopat stå mitt emot honom.
“Jochen, Jochen. Se på dig, otvättad och smutsig. När tvättade du dig senast? Det stinker verkligen om dig” säger Herr Murrmann med sina ljusa och lena stämma.
“Vi ogillar smuts och folk med dåliga tänder. Dina tänder är gula” säger den unga pojken till Jochen.
“Jochen tillåt mig att presentera min lärljunge Caspar Junior” fortsätter en leende Murrmann.
“Vad vill du?” säger nu en irriterad men rädd Jochen.
“Jochen vad du är otålig. Vill du inte ha en konversation med Herr Murrmann och Caspar Junior? Vad jag vill? Talet du just höll Jochen, var det verkligen så smart? Du går emot direkta order från The Black Cowl. Därför ville jag bara att Caspar Junior skulle berätta en sak för dig” svarar Murrmann.
Jochen ryser vid åsynen av psykopaten och den lilla pojken. Han hade hört rykten om att Murrmann tagit sig en lärjunge. En pojke som är son till en ökänd småkriminell skojare och suput i hamnen vid namnet Caspar Hoffstetter.
“Herr Murmann har lärt mig Shallyasången. Du har fula tänder. Snart ska vi sjunga Shallyavisan för dig” säger unge Caspar Junior och ler på samma sätt som läromästaren Murrmann. Caspar Juniors tänder glänser i fackelskenet och pojkens ögon förmedlar galenskap.

Diethild ser på håll samtalet mellan Lönnermann och Jochen och sedan samtalet mellan Jochen och Murrmann. Hon är noga med att hålla sig gömd i folkmassan för att sedan gå iväg när det blir för få människor att gömma sig bakom.
När de går mot Textil Brygge lägger Diethild och Alf upp planerna gällande morgondagen och inbrottet hos von Kaufmann. De bestämmer att hon och Alf träffas vid stallet på baksidan av The Journeys End runt lunchtid eftersom det då borde vara minst risk att träffa på någon person då de flesta i den stadsdelen troligtvis äter lunch. Det finns en risk att det blir en senare lunch på gardenpartyt än vad som är brukligt men att Alf får vänta en lite längre stund gör inget.
Wera och Alf kommer fram till Striganys läger och sover där ännu en natt.

När Diethild och Alf kommer fram till huset på Markstrasse 8 går de in och fortsätter upp till våning 4. Till skillnad från våningarna under finns det på våning 4 bara en dörr. Utanför dörren står det ett tomt målarstaffli och Alf läser vad det står på dörren: Herr L.
Men det är inte det som står på dörren som får Diethild att bli omskakad utan doften som slår emot henne. En doft av blommor och kön. En doft som hon känner igen. En doft som hon senast kände på vinden av Old von Alptraum Mansion. Chocken träffar henne som ett fysiskt slag.
”Den doften! Inte igen! Varför drog halflingen mig hit? Han ute efter något! Är han i maskopi med kultisterna?”
Under tiden som de paranioda tankarna far genom Diethilds huvud går Alf fram till dörren. Han drar fram dyrkarna från von Pappen och får snabbt upp låset. Men sedan blir han ståendes med byxor som buktar utåt i grenen. Rösten är ynklig:
”Jag vill inte gå in där.”
”Jag förstår dig men nu när vi kommit så långt så är det ingen idé att backa. Vad var det du sa till mig i källaren på The Upright Pig?” kontrar Diethild.
Alf nickar och öppnar dörren varvid han och Diethild kliver in.

Omringad av en ännu starkare doft av blommor kliver de oinbjudna besökarna in i ett stort rum, med 8 fönster längst alla väggar samt i taket, likt ett växthus. Från taket hänger det lakan som delar av rummet i mindre bås. I varje bås ligger det madrasser på golvet. Hela golvet i rummet är täckt med rosenblad och Diethild ser två till stafflin men dessa har båda en målarduk i sig.
Diethild lyssnar och tittar sig noga omkring men rummet verkar vara tomt på människor.
Nyfikenheten tar så överhanden och Diethild går fram för att titta på tavlorna. Det ena föreställer en sol som har 6 röda prickar inuti sig. Den andra tavlan föreställer en naken Linda Therese von Mohr som rider en lika naken Ruben.
Alf tar lös de båda tavlorna och stoppar de på sig. Plötsligt vänder han sig om och verkar titta på något bakom Diethild varefter han sedan klär av sig naken och lägger sig på en madrass. Alf börjar nu masturbera samtidigt som han börjar mumla om kvinnorna i rött. Diethild försöker förgäves prata vett i halflingen men förgäves. Hon börjar nu titta sig omkring efter något som kan hjälpa henne få Alf ut transen och finner då några brev i ett av båsen. Hon tar breven och rycker sedan ner ett lakan. Lakanet kastar hon över Alf för att distrahera honom. Avledningsmanövern lyckas och Diethild får möjlighet att försöka prata förnuft med honom igen. Efter en intensiv diskussion kommer Alf till sina sinnens fulla bruk igen.
”Wera. Vad har hänt? Varför är jag naken?”
”Vi får ta det sedan. Klä på dig så sticker vi.”
Diethild ser nu än en gång samma kvinnor i rött som hon såg vid vindstrappan i Old Alptraum Mansion men denna gång skakar hon ilsket av sig synen. ”Ånej, den går jag inte på igen. Ni har skrämt mig för sista gången.”
Alf är nu påklädd och duon lämnar snabbt vindsrummet med blomdoften.
”Vad var det för ett ställe? Det var hemskt.” Alf är uppenbart skärrad.
”Det var ett krypin för Slaanesh anhängare. En kaoskult tillägnad kaosguden för förvriden njutning, lust och smärta. Vi råkade ut för samma sak ute i Old Alptraum Mansion. Det finns mörka krafter i Averheim mitt bland oss.”
”Kaos…” Alf ser skakad ut.
”Det bästa botemedlet är…”
Här tystnar Diethild. Hon inser att hon åter är på väg att citera något från sitt förflutna.
”… tro och modet att bekämpa ondskan.”
När det gått en bit läser Alf breven de hittade. Ett brev nämner att Jade Sceptre har eftersökt en viss Magister Sensualis som nu har anlänt till Averheim från Altdorf.
Det andra brevet är en inbjuden till en maskerad hos Dr Moebius, den 2 Sommerzeit, klockan 22.
Diethild och Alf fortsätter nu ner till hamnen.

Så hörs ett väldigt tumult utanför på Plenzerplatz. Det klapprar på gatstenarna av tunga hästar i galopp och det hörs skrik och rop. Ruben och Magdalena Brecht går ut för att se vad som står på. Hans von Leitdorf stormar förbi med sina riddare. Dom gör halt framför von Alptraums stadshus.
”-Mördare! Kom ut!” ropar han. Husets vakter formerar sig men har förstås inte så mycket att sätta emot von Leitdorfs Knights of Sigmars Blood. Ruben går fram och frågar vad som står på.
”-Det är en massaker! Dom svinen har slaktat en hel by. Män, kvinnor och barn” skriker Hans von Leitdorf.
”-Vilken by?” frågar Ruben samtidigt som Marlene och Clothilde kommer ut på trappan. Hans von Leitdorf skakar näven mot dom i ilska.
”-Löwensdorf! Von Alptraums har mördat en hel by! Nu är det krig!” Ruben och Magdalena är förfärade. Det är Marlene och Clothilde också.
”-Varför skulle vi göra något sådant? Du kan inte bara komma här med anklagelser!” ryter Marlene. Hans von Leitdorf tar fram en dolk och kastar den på von Alptraums gräsmatta. Det är en fin dolk och den har von Alptraums vapen på handtaget och på skidan.
”-Bevis! Den här låg utanför den stora hallen där invånarna hade fångats och bränts levande. Nu är det von Alptraums tur!” Hans von Leitdorf är helt obehärskad. Ruben blir också uppskakad av hans ord men tycker inte att en dolk bevisar så mycket.
”- Ärade Grandmaster, vi ska väl inte göra saken värre och förhasta oss? Det måste gå att få fram mer uppgifter. Säkerligen, inte är väl von Alptraums kapabla till något sådant?”
”-Det är slut på prat och förhandlingar nu! Jag vet nog vad Marlene är kapabel till och von Leitdorfs tänker göra något åt dom här skurkarna en gång för alla!”
”- Snälla Grandmaster, überlector Magdalena Brecht av Verena är här. Låt Verenas ljus besinna din vrede. Det måste finnas något mer bakom det här.” Hans von Leitdorf tittar på Magdalena Brecht och Ruben och tillbaka på Marlene och fnyser.
”-Kom! Vi rider tillbaka” säger Hans och ger tecken till sina män.
”-Men hör mina ord. Vi rustar för krig.” Så vänder riddarna sina hästar och rider därifrån. Ruben andas ut men han funderar på om Marlene faktiskt skulle kunna utföra något så hemskt.

Magdalena är väldigt bekymrad för risken för inbördeskrig och vad det innebär för utlysandet av en konklav i Streissen. Hon berättar att Nulns ambassad, med Baltazar von Liebwitz, blivit allt mer aktiva och intresserade av vem som blir Elector Count i Averland. De intrigerar nu för att påverka utfallet av en eventuell konklav. En sak som är säker är att Nuln inte vill se en von Leitdorf på tronen, varken Kastor eller Rufus. Ruben tycker att det är bäst att fylla i Brechts luckor vad gäller intrigerna i Averheim. Han berättar om The Black Hood, von Ritterbachs fall, kidnappningen av Wilhelm och att The Black Hood har återbördat honom till Selena von Kusch. Han beskriver problemen med brunnarna, dom uteblivna krutleveranserna och det förfalskade brevet som kastade misstankar på von Griffonstein. Hon tycker att allt detta är mycket oroande. Hon ber Ruben att hålla alliansen mellan The Black Hood och Selena von Kusch för sig själv för närvarande. Von Kusch är ju en stark kandidat till Elector Count titeln för Verenakulten. Ruben bannar sig själv för att ha avslöjat detta så billigt. Han tänkte sig inte för. Det kunde ha varit användbar information om han hamnade i klämma med Verenas anhängare. Han måste vara försiktigare. Det skulle till och med kunna visa sig farligt om Brecht inte skulle dra sig för att röja undan dom som kan sätta käppar i hjulet för Verenas kandidat. Nej, nu är han väl ändå lite väl paranoid! Brecht ger Ruben i uppdrag att övertala von Leitdorfs till en opartisk undersökning av händelserna i Löwensdorf ledd av Verena.
Dom går tillbaka till Journeys End för att göra sig i ordning till en audiens med von Leitdorf. Ruben är väldigt nervös. Det hänger på ett hår att han ska kunna övertyga Kastor om fred. Ruben tänker att han behöver Werner. Och när man talar om goblins så har man dom utanför murarna. Werner ser ut att ha varit på en svettig tur. Han berättar om en ny offerritual utanför Averheim med nio offer. Han har undersökt platsen med Baerfaust. Caspar ska tydligen smugit sig med och retat upp Baerfaust, genom att bland annat rida en häst stulen från stadsvakten, men lyckats smita undan i sista stund. Ruben frågar hur det är med Heidi och Werner säger att hon sover mycket. Ruben förklarar situationen och Werner vill gärna stödja Ruben hos von Leitdorfs. Dom står nere på värdshuset och väntar på att Brecht ska komma ner. Då kommer von Tuchtenhagen in. Han ser inte glad ut. Detta intresserar Ludwig von Pappen som sitter vid ett bord en bit bort.
”-Von Mohr och Werner, vad blev det av er? Vi hade ett frukostmöte men ni kom inte. Har inte vi en allians kanske?” Ruben nästan rodnar. Det hade han glömt.
”-Jag beklagar käre graf. Vi hade mycket att göra. Jag försäkrar att vi jobbar för alliansens bästa. Men om vi inte måste ställa till en scen kanske?” säger Ruben och försöker prata lite tyst. Grafen däremot håller inte rösten nere.
”-Jag förstår om man får saker att göra som kräver ens uppmärksamhet och man måste ställa in ett möte men det går väl att sända ett meddelande att man inte kan komma? Eller hur? Jag satt där uppklädd och väntade. Det var mycket förödmjukande! Jag kräver en ursäkt!” Werner ber om ursäkt. Ruben är inte lika raks att göra det så grafen böjer sig fram mot Ruben och säger i en tystare ton.
”-Om ni gör mig besviken så kommer jag ner hit och generar er.” Ruben säger tydligt.
”-Förlåt.”

Då kommer Magdalena Brecht ner. Wilapert är med henne. Ruben presenterar henne för von Tuchtenhagen.
”-Åhå, en sån godbit du har fått Ruben” säger grafen och daskar till überlectorn på rumpan. Ruben kan inte tro vad han ser och önskar sjunka genom jorden. Magdalena blir helt ställd. Ruben morskar upp sig mot grafen och får honom att gå till slut men han ger Ruben en blinkning innan han går. Så är dom redo att gå men precis då blir det ännu värre. Caspar, Ingvald och Gabriel kommer in på Journeys End förklädda som borgare. Dom är fulla, Gabriel allra värst. Dom skränar och generar Brecht. Ruben och Werner försöker få dom att förstå att dom är ute i ett känsligt ärende men dom lyssnar inte. Dom får med sig Brecht och Wilapert ut men Ingvald följer efter. Ruben får honom att gå men han blir sur. Brecht börjar bli röd i ansiktet. Sen kommer Caspar och Gabriel och följer efter där dom där går fram över Plenzerplatz. Dom skriker opassande saker.

Ruben är förtvivlad. Han förstår inte varför dom gör det här mot honom. Han har bokstavligen räddat dom ur dödens klor, han har vakat vid deras sida när dom har varit skadade, han har jobbat för att förbättra deras levnadsvillkor, han har uppfyllt deras begäran om hjälp till stor fara och förlust för sig själv och ställt upp på deras galna upptåg. Och då har han knappt börjat med Gabriel.

Brecht är väldigt upprörd och kan inte förstå hur Ruben kan ha sådana osmakliga personer i sin bekantskapskrets. Ruben är riktigt arg nu och har just tänkt ut något riktigt elakt och slugt han kan göra mot Gabriel när Werner vänder sig om och spänner ögonen i Caspar och Gabriel. Det är som att vända på ett mynt. Gabriel blir rädd och vänder tillbaka mot värdshuset. Caspar börjar dansa runt i ring och babbla om en galen höna. Sen försöker dom komma in på Journeys End men blir misshandlade av vakterna.
Brecht är chockad av att bli behandlad så respektlöst och vet inte längre om hon vill följa med till von Leitdorfs. Nu blir Ruben riktigt sur. Han tycker hon är barnslig. Är hennes upplysthet bara boklärd? Det är den här sortens människor som finns ute i världen. Vanligt folk kan inte bara välja vilka man vill ha runt sig. Ruben fortsätter själv om han måste. Må älvakungen ta alla bortskämda flicksnärtor! Ruben säger att han tänker gå i alla fall och så börjar han gå. Werner talar fint med Magdalena och lyckas få henne och Wilapert med sig.

Dom kommer fram till von Leitdorfs stadshus. Grinden är stängd. Dom ber om audiens. Efter en stund kommer Quintus von Griffonstein ut till grinden. Han håller en överlägsen attityd men verkar förstå allvaret i situationen. Men inte tillräckligt visar det sig. För att få en audiens vill han ha skriftligt från Marcus Baerfaust att arresteringsordern på honom angående det förfalskade brevet är upphävd. Ruben kan inte fatta att alla bara tänker på sig själva i denna svåra stund! Men dom kan inte annat göra än att gå ner till Lupusstrasse i Weawers District och be att få prata med Baerfaust. Dom får komma in på hans kontor och han hälsar på Magdalena. Dom berättar om situationen och von Griffonsteins begäran. Baerfaust blir inte glad för detta. Han anser Quintus vara en orm som ska sättas dit och han kommer inte ha något att sätta emot Quintus heller om han skapar problem. Ruben och Werner lyckas övertyga Baerfaust till slut. När han skriver dokumentet säger han sorgset att Hans von Leitdorf var den bästa vännen i hans liv.

Sen ber Werner och Ruben Baerfaust om att vakta på Garden Partyt med sina Greatswords. Det går han med på. Så berättar Werner och Ruben om Brunweg 2 och Hilda. Baerfaust reagerar starkt. Han är glad att Heidi är trygg men han tänker inte gå varsamt fram med HIlda Fickmichspäter. Han ska rensa ut stället säger han. Ruben ber Werner visa Magdalena runt.
I enrum fortsätter Ruben och Baerfaust att tala om njutningskulten. Ruben berättar att han känner Hilda från när dom var barn. Han säger att hon kan visa Ruben den andra hemliga mötesplatsen på Todt Platz och introducera honom för dom andra medlemmarna. Han kan lämna över hela Silk Sceptre på ett silverfat om Baerfaust bara har lite tålamod och låter Hilda vara så länge. Baerfaust är genuint orolig för Rubens mentala hälsa om Ruben skulle infiltrera en njutningskult. Ruben bedyrar att han är medveten om dom stora riskerna men att han känner det som sitt personliga korståg att krossa dom. Hans födslorätt, tänker han. Dessutom säger han att han vill göra det som en tjänst till Baerfaust för allt han gör för Averheim och Werner och Heidi. Baerfaust tycker inte om det. Faran är stor. Men han skulle förstås bli mycket tacksam om Ruben kunde avslöja medlemmarna i Silk Sceptre. Ruben lovar vara försiktig och meddela Baerfaust när något är på gång. När Ruben ska gå säger Baerfaust.
”-Jag har offrat mycket här Ruben. Se nu till att få till en vapenvila. Lycka till.”

Ruben ansluter sig till Werner, Magdalena och Wilapert och så går dom till von Leitdorfs stadshus igen. Vid grinden vill Werner att dom inte lämnar över dokumentet till von Griffonstein förrän dom har blivit insläppta. Ruben är lika misstänksam mot den gamle räven men han känner att han måste ha tro på att något är heligt i alla fall. En överenskommelse mellan ambassadörer måste kunna hedras när det står och väger på kanten till ett inbördeskrig. Von Griffonstein kommer. Han ler när Ruben sträcker över dokumentet mellan grindspjälorna. Han läser det. Ruben säger ingenting. Så är det som den gamle mannen andas ut, inte synligt men endå, uppriktigt lättad.
”-Tack, ni har gjort mig en stor tjänst.” Så öppnas grinden och dom får följa von Griffonstein in. I ett rum får dom lämna ifrån sig vapen under champion Lisstadts överinseende. Von Griffonstein och Lisstadt följer dom till en sal på tredje våningen. Stämningen är ödesmättad. Salen är mörk och vid ett stort bord sitter Grimwold von Krieglitz, Hans von Leitdorf och Kastor von Leitdorf. Von Griffonstein och Lisstadt ansluter sig till dom. Ruben presenterar Magdalena Brecht och Wilapert och sen framför han sitt ärende, väldigt noga med att välja sina ord rätt. Han får sedan svara på frågor från von Griffonstein, von Krieglitz och Hans. Kastor sitter tyst och lyssnar med en bekymrad min. Alla är mycket samlade och tydliga i sina frågor och lyssnar ingående. Till och med den vanligtvis så hetlevrade och arrogante von Krieglitz är väldigt balanserad och empatisk. Hans von Leitdorf är väldigt svår att överbevisa och dom diskuterar länge med inpass från Werner, Magdalena och faktiskt von Griffonstein som också stödjer Rubens linje. Till slut vänder sig Hans till Kastor.
”-Han har rätt Kastor. Rubens argumentation är god.” Baronen nickar och säger.
”-Gott, vi vill inte ha krig. Vi låter fakta och sunt förnuft leda oss. Vi stödjer en oberoende undersökning ledd av Verenas utsända.”
”-Tack baron, jag sänder iväg Werner Wilapert genast” säger Magdalena Brecht.

Så är mötet över och dom går. Ruben är helt skakig av anspänningen som släppt. Han går hem. Nellie har börjat göra sig hemmastadd som tjänsteflicka i huset. Ruben pratar med henne och till sin lättnad finner Ruben att Leo har satt henne in i arbetet med vänlighet och tålamod. Ruben ber om en lätt kvällsmat men mest dricker han vin. Han gör tidig kväll. Precis när han slappnar av och håller på att somna så slår det honom som från klar himmel vem som skulle tjäna mest på ett inbördeskrig. Och det är inte The Black Hood.

Wera återvänder till Averburg och stadsarkivet som borgaren Wilma igen. Till hennes belåtenhet har nu Alf hittat mer information och till hennes förvåning har Alf fått en bakelse av Rodebringer. De hinner dock inte dryfta så mycket då de blir konfronterade av arkivarien som vill att de avlägsnar sig från hans arbetsplats. Wilma försöker charma honom igen men får då veta att det inte är lönt då Rodebringer bara gillar 3 personer i Averheim: Ferenc von Alptraum, Viktor Glotz samt Werner Lankdorf.

På vägen ut från Averburg, i trädården, möter de på Ludwig von Pappen.
”Gudars förbannelser. Varför just han och varför just nu? Du känner honom inte, titta bara rakt fram.”
Först verkar det som att strategin lyckas men när Von Pappen är alldeles inpå dem stannar han till och framför Alf och tittar ner på denne.
”Nej, men… dig känner jag igen. Inga bomber i fickan?”
”Vad menar ni. Vem är ni?” Alf försöker gå förbi von Pappen.
”Inte så snabbt om du inte vill att jag skall ropa på vakten. Jag har hört att det är en stor belöning utfäst på dig, Loamdelve.”
”Vad menar ni med att stoppa oss.” Wilma lägger in en arrogant och snäsig ton i talet.
”Det vet ni nog, kära ni. Ni går runt med en brottsling. Vi har visst inte presenterat oss för jag skulle aldrig ha glömt ett så vackert ansikte. Jag är Ludwig von Pappen och ni är…?”
”Wilma Weltschmerz.”
”Har inte hört talas om familjen Weltschmerz. Vad kommer ni ifrån och vad jobbar ni med?”
”Hurså, om jag får fråga?”
”Inget alls. Är bara nyfiken på var en så vacker kvinna kommer ifrån som jag möter i Averburgs trädgård tillsammans med en person som efterlyst för mordförsök på prinsessan Gabrielle.”
”Brottsling! Är han en brottsling?”
”Ja. Försök inte inbilla mig att ni inte visste det.”
”Jag har nyss anlänt till staden och sökte bara en guide. Alf här erbjöd sina tjänster.”
”Ah, så ni kommer långt ifrån, alltså?”
”Altdorf.”
”Åh, Altdorf. Här i affärer alltså?”
”Det, min gode von Pappen, är inget som angår er.”
”Kanske inte det men det faktum att ni går i sällskap med en efterlyst gör att det är bäst att ni stillar min nyfikenhet för att slippa träffa vakten.”
”Skall ni ha den tonen så kommer ni definitivt inte att få något av mig.”
Von Pappen vänder nu helt om och hans ton blir lenare:
”Förlåt min hårda ton Fröken Weltschmerz. Låt oss dra ett streck över det sagda och tillåt mig att få bjuda er båda på middag på The Journeys End. Det kan väl inte skada?”
Wilma och Alf tittar som hastigast på varandra och sedan vänder sig Wilma mot von Pappen:
”Låt gå. Vi följer med på middagen.”
”Alldeles utmärkt!” Von Pappen ser nöjd ut och tar täten mot Averheims finaste värdshus.
Under promenaden ser Wilma att von Pappen sneglar åt hennes håll med nyfikna ögon.
”Ha, ha! Nu undrar du allt vem jag är. Fortsätt fundera på det du.”
När trion sitter vid ett avskilt bord på Journeys End försöker von Pappen åter igen pumpa Wilma på uppgifter kring hennes person men Wilma slingar sig förbi hans frågor och till slut ger von Pappen upp. Han vänder sig istället mot Alf:
”Visste du om att någon mördat din vän, von Ulbricht? Vad jag förstår vad han med om attentatsförsöket mot prinsessan under balen. Jag vill veta vilken som var hans roll?”
Wera hör knappt vad Alf svarar då hon är fyllt av triumfkänslor.
”Jag lurade von Pappen! Jag lurade von Pappen!”
Så skär von Pappens röst igenom hennes glädje men orden är riktade mot Alf:
”Så. Dina föräldrar är kidnappade och du vill väl få dem härifrån, eller hur?”
Alf nickar.
”Jag är beredd att betala för dina föräldrars färd från Averheim samt hålla din identitet hemlig OM du gör en gentjänst åt mig.”
”Låt höra, Von Pappen. Jag har inget val.” Alf låter resignerad.
”Se inte så ledsen ut, Waldemarius, det är en enkel uppgift för dig. Jag vill att du, eller ni, bryter dig in på von Kaufmanns kontor och tar alla dokument som han förvarar där i sitt kassaskåp. Dessa dokument vill jag sedan att du ger till mig personligen under von Kaufmans Garden Party. Jag vill att hela operationen sker diskret och utan spår. Har vi ett avtal?”
”Hur tar vi oss in till Garden Partyt? Vi är precis inte inbjudna.” Wilma skjuter in frågan då hon inte längre ser någon mening med att hålla sig utanför.
”Ni kommer båda att få papper som intygar att ni jobbar för mig och att ni förväntas ta kontakt med mig undre kvällen.”
”När börjar partyt och hur länge håller det på?”
”Partyt kommer starta klockan 10 imorgon och hålla på så länge gästerna är kvar. Troligtvis till sent på natten. Jag ordnar fram era papper gällande entrén till garden partyt. Vart bor ni?” Den sista frågan riktar sig mot Wilma.
”The Anvil.”
”Då kommer de levereras dit senare under kvällen. Se till att ni är där då.”
”Okej. En sak till. Även om du har stor tillit till halflingens förmågor kommer han att behöva rätt hjälpmedel för att kunna komma in i ett kassaskåp. Vi kommer att behöva ett par bra dyrkar för att klara uppgiften.”
”Det kommer samtidigt med dokumenten. Då så, då är vi överens. Då anser jag att middagen är över. God kväll.” Von Pappen ser väldigt nöjd ut när Wilma och Alf reser sig upp och går.
”Undrar om du skulle vara lika nöjd över dig själv om du vetat att du blivit lurad av en f d hora?”
Tanken får Wilma att le tillbaka till von Pappen som plötsligt ser förbryllad ut.

Duon skyndar sig nu till The Anvil där Wilma betalar för natten för två rum och de går sedan in i ett av rummen för att prata igenom vad som hänt och vänta in von Pappens leverans.
De behöver inte vänta länge förrän det knackar hårt på dörren. När Wilma öppnar kliver det in två män med hårda, väderbitna ansikten. En av dem har långt hår medan den andra är flintskallig. Båda är uppenbart inte från The Empire då de har kantigare ansikten samt en kraftig brytning.
”Vi komma med saker från von Pappen.”
”Vilka är ni?”
”Jag är Stanislav Chernistov och där är Gregori. Vi ska ge er detta.” Den långhårige av dem räcker fram ett dokument samt en uppsättning dyrkar.
”Nu vi skåla för att befästa uppdrag genom att skåla med Kvas.”
”Vad är Kvas?” undrar Wilma.
”Kvas vara sprit. Riktig sprit från Kislev.” Stanislav plockar fram en flaska samt 4 små snapsglas. Han häller upp från flaskan i glasen och ger till de andra i rummet. Så höjer han sitt eget glas och säger:
”Naz dorovje – skål.”
De skålar allihop och Wilma kämpar med lyckas svälja den starka spriten.
”Jag sova här för att se till att uppdraget utförs.” Stanislav sätter sig på sängen. ”Ni inte komma tillbaka förrän gett von Pappen dokument.”
Wilma stirrar förbluffat på kisleviten innan hon och Alf går ut och vidare till det andra rummet. Väl framme vänder hon sig till halflingen som berättar vilken information som han funnit i stadsarkivet:
- Helmut Weiss är bror med Curd Weiss.
- Historien om badhuset i Weavers District. Bland annat så har det i badhuset framförts teaterföreställningar av en viss Dr Moebius där folk som tittat på blivit galna.
- Matilda Durbein blev anhållen i badhuset för tre år sedan.
Wilma berättar vad hon fick veta av Erwin Körber och de två beslutar sig för att kolla upp huset på Markstrasse 8. De beger sig till Golden Spool och Wera byter om till Diethild Schau innan de tar sig till Markstrasse 8.

När Ingvald och Werner kommer till The Golden Spool sitter Gabriel där. Men Ruben är på The Journeys End säger Gabriel. Werner lämnar dom andra och beger sig av mot The Journeys End för att träffa Ruben.

När Werner kommer till The Journeys End sitter Ruben vid ett bord med en flaska vin och ser ganska nöjd ut, när han ser att Werner kommer skjuter han ut en stol från bordet. “Werner, sätt dig ner och ta ett glas vin med mig. Jag har nyss blivit klar med inbjudningarna till von Kaufmans Garden Party. Werner jag skulle vara glad om du ville följa med på fredsförhandlingar hos von Leitdorf, så vi skulle kunna tillsätta en oberoende undersökning av massakern i Löwensdorf. För tillfället pekar allt på att det är von Alptraum som ligger bakom massakern”.
Werner svarar “Det är klart jag följer med dig Ruben. Men så att du bara vet har det utförts en till ceremoni en bit utanför staden, en precis likadan ceremoni som den i Averbaum”. Dom hinner inte prata klart, nerför trappen kommer Uberlector Magdalena Brecht. Hon går fram till bordet där Ruben och Werner sitter, båda två reser sig upp och hälsar. Magdalena och Ruben hamnar i en djup diskussion om den eventuella konklaven i Streissen. In på The Journeys End kommer Graf Theodosius von Tuchtenhagen, han går fram till Magdalena Brecht och klappar henne på stjärten. “Ruben, din jäkla bock vem är den här puddingen. Hur många brudar är du uppe i nu” .
“Men von Tuchtenhagen bete dig som den adelsman du är” säger Ruben. Grafen lägger sin arm om Magdalena igen och viskar något i hennes öra, hon blir högröd i ansiktet. Ruben skäms som en hund, han skulle helst vilja försvinna bort. Plötsligt kommer Ingvald, Gabriel och Caspar in på The journeys End, dom är duktigt berusade. Dom kommer också fram till bordet, där fortsätter dom att bete sig som svin. Nu är Ruben så jäkla stressad av situationen att han inte vet vad han ska ta sig till. Magdalena är så himla upprörd att hon springer upp till sitt rum. Då blir von Tuchtenhagen allvarlig på rösten. “Ni skulle äta frukost med mig i morse, men ni struntade i att lämna återbud. Om ni tror att ni kan förolämpa mig ostraffat då har ni fel. Ruben det var därför jag gjorde som jag gjorde mot dig. Jag skulle aldrig bete mig så mot en kvinna, men jag måsta statuera ett exempel”.
“Vi glömde bort frukostmötet, för vi hade fullt upp med annat. Men vi ber så ödmjukast om ursäkt för vårt beteende, vi ville inte såra dig” säger Werner. “Jag köper din ursäkt Werner, du är ju ändå bara en simpel borgare som inte begriper bättre. Men jag vill höra en ursäkt från dig Ruben, du är ju ändå en adelsman”. Ruben ber von Tuchtenhagen om ursäkt. Då är det som att vända på handen, von Tuchtenhagen vill att Ruben, Werner och han själv ska göra en gruppkram mitt inne på The Journeys End. Folk vänder sig om och kollar på dom och på Ingvald, Gabriel och Caspar som är rätt så berusade. Sedan lämnar von Tuchtenhagen The Journeys End mycket nöjd med det han åstadkommit. Nerför trappen kommer Uberlector Magdalena Brecht, tätt följd av Werner Willaperth en Sigir av Verena. Hon går fram till Ruben, hon stirrar på honom med sorg och besvikelse i blicken. “Nå Ruben, ska vi bege oss till Kastor von Leitdorf”. Ruben nickar besviket till Magdalena Brecht, hon och Werner Willaperth lämnar The Journeys End. Werner och Ruben skyndar ikapp dom ute på gatan, efter kommer Caspar och Gabriel. Gabriel börjar skrika nedsättande ord och håna Magdalena Brecht, Werner tittar på Ruben och kan se att han är riktigt nära ett sammanbrott. Han har fått tagit så mycket skit denna eftermiddag. Werner ser att Ruben fumlar efter sin pistol. Werner skyndar fram till Gabriel, han tar tag i honom och spänner dom röda ögonen i honom. “Nu jävlar är det ni som lägger av med det ni håller på med”. Werner ser att Gabriel blir ganska skraj, så han backar. Även Caspar måste ha sett Werners röda ögon, för han börjar hoppa runt och säga “Jag är Caspar den galna hönan”.

Magdalena Brecht vänder sig mot Ruben, “Ruben, vad är det för personer du umgås med. Jag har aldrig blivit så förödmjukad tidigare, dina så kallade vänner vet verkligen inte hur man beter sig. Jag hade höga tankar om dig, men jag vet inte om du är rätt person för att kunna övertyga Kastor von Leitdorf om en fredlig lösning”. Ruben är helt mållös, han vet inte hur han ska kunna försvara sig mot detta. När dom kommer fram till von Leitdorfs residens, ser dom ett högt staket runt hela byggnaden. Grindarna är kraftigt bevakade. Innan dom går fram till grindarna säger Ruben, “Högt vördade Magdalena Brecht, jag kan inte få det som hänt ogjort men jag kan i alla fall be så mycket om förlåtelse för mina vänners beteende. Jag ska bevisa för dig att Ruben Ulfman von Mohr är rätt person att få till en oberoende undersökning av massakern i Lövensdorf”. Med dom orden närmar sig sällskapet grinden. När dom kommer fram till grinden möts dom av 2 välbeväpnade vakter, Ruben kliver fram och ber att få tala med Kastor von Leitdorf. En av vakterna går iväg, efter någon minut kommer vakten tillbaka med Quintus von Griffonstein. von Griffonstein kommer fram till grinden, “Ruben Ulfman von Mohr, varför ska jag släppa in dig?” “Vi vill förhindra att det kommer utbryta ett krig mellan von Leitdorf och von Alptraum, efter det som hände i Lövensdorf” säger Ruben. “von Alptraum förtjänar verkligen att stå till svars för det dom gjort, det enda dom fattar är om stålet får prata” säger von Griffonstein. “Vi vill få till en oberoende undersökning, för vi betvivlar att von Alptraum skulle göra något sådant” svarar Ruben. von Griffonstein svarar snabbt “Om jag ska släppa in er, så får ni göra något för mig”. “Vad har du tänkt dig” säger Ruben. “Du kan ta med dig Werner och se till så att Kapten Baerfaust tar bort domstolsbeslutet mot mig” svarar von Griffonstein. “Men tror du verkligen att han går med på något sådant, efter vad du gjorde mot honom” säger Ruben. “Om ni vill få en audiens hos Kastor von Leitdorf, då är det detta som gäller. Det blir inga problem när du har Werner, han och Kapten Baerfaust verkar gilla varandra väldigt mycket säger” von Griffonstein med ett hån flin.

Sällskapet går iväg till stadsvakten på Lupus Strasse, Uberlector Magdalena Brecht samtalar med Ruben under promenaden dit. Werner tar med dom upp till Kapten Baerfausts kontor, dom knakar på dörren till hans kontor. Kapten Baerfaust ropar att dom kan stiga in, han blir ganska paff när han ser sällskapet. Han reser sig upp och hälsar, han går fram till Uberlector Magdalena Brecht tar hennes hand och presenterar sig. Sedan vänder han sig mot Werner, “Werner, hela stationen är förstummad över det vi såg på förmiddagen. Det är så fruktansvärt det som händer i Averheim. Förresten vad behagar mig detta fin besök” säger Baerfaust. “Vi skulle vilja be dig om en tjänst” säger Werner och förklarar situationen med Quintus von Griffonstein. “Den jäkla ormen, att han har mage att be om en sådan sak efter det han gjorde i domstolen” svarar Baerfaust. “Vi skulle vara dig evigt tacksam om du ville dra tillbaka domstolsförhöret, vi gör detta för att få till en oberoende undersökning av Lövensdorf” säger Ruben. “Lövensdorf, vad har dom med detta att göra” säger Baerfaust. “Det är någon som har bränt ner och slaktat hela byn, och man har hittat en dolk med von Alptraums vapenmärke på i den nedbrända byn. Och von Leitdorf kommer att starta ett krig mot von Alptraum” säger Ruben. “Vad fan är det du säger, när hände detta säger” en upprörd Baerfaust. “Jag vet inte när det inträffade, men det var nu på morgonen von Leitdorf fick reda på vad som hänt” säger Ruben. “Det vore bra om någon oberoende kunde undersöka det som inträffat, för jag har inte folk att skicka iväg på något sådant just nu” säger Baerfaust. Baerfaust sitter tyst bakom skrivbordet och tittar på sällskapet, “Det tar mig emot att dra tillbaka anmälan mot von Griffonstein, men jag gör det för Lövensdorf och i hopp om att slippa ett krig i staden. Nu ligger det i era händer att jag inte gjort detta utan att få till en undersökning av Lövensdorf” säger Baerfaust. “Du är en stor man i alla bemärkelser, vi ska inte göra dig besviken” säger Ruben. “Jag tror vi har en bra chans om Hans von Leitdorf är närvarande på mötet, han brukar vara en resonabel och klok man” säger Ruben. “Grandmaster Hans von Leitdorf är en bra man, inte någon som startar ett öppet krig i onödan. Jag och Hans har varit bästa vänner en gång i tiden”säger Baerfaust. “Vad hände med er vänskap” frågar Magdalena Brecht. “Hans skyller Marius von Leitdorfs död på mig, att jag lämnade honom att dö på slagfältet” svarar kaptenen. “Jag beklagar” säger Magdalena Brecht.

Innan sällskapet hinner lämna rummet. “Werner, hur är det med Heidi, jag är bara nyfiken hur det går för er ni ska ju bli föräldrar snart” säger Baerfaust med en något gladare röst. Werner vänder tillbaka in i rummet, han går fram till skrivbordet. “Baerfaust, hon har varit borta ett dygn. Hon hade blivit kidnappad och bortförd till Brunsweg 2, det var där vi hittade henne naken och neddrogad. Hon är hemma hos von Tasswinder nu, hon har varit helt okontaktbar så jag har inte kunnat prata med henne än” säger Werner med bekymrad röst. När Baerfaust får höra detta kastar han sig upp så att stolen välter och skrivbordet flyttar sig. “Nu jävlar får det vara slut på den här skiten, jag ska ta med mig mina bästa män och gå ner och fängsla hela jävla högen som är inblandad i detta. Dom ska inför domstolen, hela bunten” skriker Baerfaust. Werner och dom andra ryggar tillbaka, så här elak har dom aldrig sett honom tidigare. “Werner, ni ska få min hjälp så att det inte händer Heidi något mer. Jag ska prata med Arta Schaffer, hon är en av mina mest pålitliga och lojala män/kvinnor jag har. Hon kommer att inställa sig som Heidis livvakt så fort jag talat med henne” säger kaptenen. “Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig, men det här betyder oerhört mycket för oss” säger Werner". Baerfaust ger Werner en klapp på axeln och ler åt honom. När dom precis ska lämna rummet vill Ruben prata i enrum med Baerfaust. Ruben kommer ut efter någon minut, sen beger dom sig tillbaka till von Leitdorfs residens.

När dom kommer tillbaka till grinden, går en av vakterna iväg för att hämta Quintus von Griffonstein. Efter någon minut kommer vakten tillbaka med Quintus von Griffonstein. von Griffonstein går fram till grinden, han vänder sig mot Ruben och säger “Nå Ruben Ulfman von Mohr, jag hoppas ni ordnade det jag bad er om annars står vi här i onödan”. Ruben tar fram dokumentet från Kapten Baerfaust och överlämnar det till Quintus von Griffonstein. Han öppnar dokumentet och läser det noga, sen tittar han med beundran och stor respekt på Ruben och Werner. Han säger inte så mycket men han ser väldigt tacksam ut, så öppnas grindarna. Sällskapet följer efter von Griffonstein, dom leds in i ett otroligt fin och pampig byggnad. Werner kan konstatera att han inte sett något så fint och ståtligt hus tidigare. Dom får följa med in i ett rum på nedre plan, där inne står Jens Lisstadt och väntar. Han ber alla i sällskapet att lämna i från sig sina vapen, ingen ifrågasätter dom orden. Sen leds dom upp till tredje våningen och en enorm sal. Salen är dekorerad i en otroligt vacker stil, hela salen inrymmer en känsla av makt och anrika händelser. Rummet fylls av ett enormt bord, på ena sidan av bordet sitter Kastor von Leitdorf, Grandmaster Hans von Leitdorf, Grimwold von Krieglitz. På den sidan sätter sig även Quintus von Griffonstein och Jens Lisstadt. Kastor von Leitdorf bjuder sällskapet att sätta sig vid bordet, så att han får ta del av det Ruben Ulfman von Mohr med sällskap vill förmedla. Ruben ställer sig upp och tackar för att Kastor von Leitdorf tar emot dom, sedan lägger han fram att vi skulle vilja få till en oberoende undersökning av Lövensdorf. Plötsligt reser sig Grandmaster Hans von Leitdorf upp, han lägger fram sina åsikter i fallet Lövensdorf. Han tycker att det enda som gäller är att ta till våld mot von Alptraum, eftersom det dom gjort är oförlåtligt. Sedan startar en verbal diskussion mellan Ruben och Hans von Leitdorf, dom båda kombattanterna kämpar för sin övertygelse medans Kastor von Leitdorf sitter tyst och tar in det som sägs. Diskussionen böljar fram och tillbaka, men efter någon minut börjar Rubens argument och övertygelse göra att Hans von Leitdorf får svårt att finna ord. Tillslut avbryter han diskussionen med Ruben och vänder sig mot Kastor von Leitdorf. “Jag tycker att Ruben Ulfman von Mohr kommer med kloka ord, det finns något i dom att fundera på”. “Får jag höra din åsikt Quintus von Griffontein” säger Kastor von Leitdorf. Det här bådar inte gott för våran del tänker Werner. Så reser sig von Griffonstein upp, han vänder sig mot Kastor von Leitdorf.“Jag som din ambassadör tycker att Ruben Ulfman von Mohr har helt rätt i det han säger, vi kan inte starta ett krig när vi inte vet vad som ligger bakom massakern av Lövensdorf. Så en oberoende undersökning av fallet tycker jag är klokt”. Werner och Ruben tittar på varandra, båda två kunde aldrig tro att dom skulle få stöd av Quintus von Griffonstein. Alla blickar faller på Kastor von Leitdorf, efter drygt 1 minut reser han sig upp och säger “Jag tänker acceptera en oberoende undersökning, men jag vill få regelbunden information om vad som händer”.“Jag skickar iväg Werner Willaperth för att starta en undersökning av Lövensdorf” säger Magdalena Brecht och pekar med handen mot honom. Sedan tackar dom båda sällskapen för sig, von Griffonstein och Jens Lisstadt visar dom ner till rummet där utrustningen förvarats. Väl ute vid grinden, " Jag tackar så mycket för ditt stöd där inne" säger Ruben. “Vad är det man säger, tjänster och gentjänster. Det ni gjorde betyder mycket för mig och Ruben Ulfman von Mohr du är en mycket bra ambassadör, men du har valt fel person att jobba för. Friedrich von Kaufman är inte att lita på” säger von Griffonstein. Sällskapet står utanför grindarna till von Leitdorf. Magdalena Brecht öser beröm och komplimanger över Ruben. Sedan går dom mot Verena templet, medans Ruben och Werner drar vidare. Dom går och samtalar, då talar Ruben om att Hilda Fickmichspäter berättat att hon hade tagit fram en ritual för att ersätta Heidis och Werners barn med Herr Liebling. Nu känner Werner en stor rädsla för vad som kunde hänt om dom inte hunnit frita henne, och ett enormt hat mot dom som tänkte göra en sån sak mot Heidi. Innan dom delar sig säger Werner "Ruben, jag tycker du ska sluta som ambassadör hos von Kaufman och satsa på din egen familj i stället. Vi tar smällen med von Kaufman, han förstår säkert din situation. Jag stannar hos honom ett tag till, men jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig att få fart på familjen von Mohr igen. Ruben tittar med chockad blick på Werner. Werner nickar till Ruben och ler, sedan går han hem för att kolla till sin älskade Heidi….

Dom första strålarna av solljus kommer in i rummet. Ruben hör ljud nerifrån och blir orolig att dom ska bli ertappade men ingen kommer. Han tar farväl av Hilda och går ner för trapporna. Längst ner ser han orsaken till ljuden. Där står en omtöcknad Ingvald.
”-Men Ingvald, vad gör du här?”
”-Dom lämnade mig i ett rum här” muttrar Ingvald dystert.
”-Va, hela natten!?” Ruben börjar fundera på vad stackars Ingvald kan ha upplevt för fasor i sina drömmar.
”-Ja, det var inte så snällt. Men det är väl inte mer än vad man kan förvänta sig. Jag är ju inget att ha.”
”-Gabriel gick ju ner med dig och Werner och Caspar måste ha gått förbi här.”
”-Jag vaknade i ett sidorum. Kanske Werner och Caspar inte såg mig.”
”-Var är Gabriel då?”
”-Vet inte” säger Ingvald och hänger med huvudet. Sen säger han.
”-Jag kan ingenting.”
”-Du är ju folkets hjälte Ingvald! Ryck upp dig. Nu lämnar vi det här stället. Vilken fantastisk match det var.”

Ruben och Ingvald går ut i solen och vandrar omkring lite och pratar. När dom kommer till Golden Spool känner sig Ingvald lite bättre. Alla är samlade där så det verkar ha gått bra. Ingvald tar upp det oetiska i att lämna en fallen kamrat. Han blänger på Gabriel. Gabriel säger med en tunn röst att han var rädd. Ingvald vill att det nästa gång bestäms en mötesplats så att man kan avgöra om någon lämnats efter. Alla håller med om detta.
Sen föreslår Gabriel att dom ska rädda prinsessan. Ruben och Werner tycker inte att det är värt risken. Gabriel försöker vinna över Ruben till sin idé genom att föreslå att han blir Imperiets representant. Ruben suckar bara men säger till Gabriel att om han samlar mer komprometterande information på von Sterber så kan dom överväga att befria prinsessan. Det går Gabriel med på.
Sen blir det många disskussioner och mitt i allt ihop blir det tumult och ordväxling när Werner upptäcker att Caspar har tagit järnkronan av Ingvald. Ingvald känner sig dubbelt sviken. Dumpad och plundrad. Spänd stämning. Ruben önskar att Wera vore där.

Då kommer Hans Helmut Herrmann och ber att Werner och Ingvald ska komma. Caspar och Gabriel går också. Ruben väntar en lång stund med ett stop öl och undrar vad dom håller på med. Efter ett tag kommer Gabriel tillbaka och en stadsvakt som Gabriel känner ansluter sig. Dom pratar en stund men sen går Ruben upp till sitt kontor på Journeys End. Ruben skriver inbjudningslistan till Garden Partyt och lämnar över den. Curd Weiss blir nöjd.
Ruben möter überlector Magdalena Brecht. Ruben frågar om hon vet vad det blev av Joakim von Baum som var på klostret. Hon minns att det var en adelsman som reste med några av munkarna till Streissen.
Sen skriver Ruben ett brev till sin farmor Frida von Mohr där han kort förklarar det politiska läget i Averheim och att han överlämnar Leo Mannerheim i hennes tjänst. Leo kommer och söker Ruben på Journeys End eftersom Ruben inte kommit hem under natten. Leo får sina instruktioner och han ger sig av genast.

Werner sitter kvar vid bordet ett tag efter att Baronen gått. Han sitter kvar och njuter av lugnet och tystnaden. “Werner, hur står det till?”, han känner igen rösten, det är Henriette von Tasswinder. Werner tittar upp på henne och ler, “Kära Henriette, jag bara satt och funderade lite i ensamheten”. “Werner, är det sant att min dotter kom hem i natt redlöst berusad”. Werner vet inte vad han ska säga, tala sanning eller dra en nödlögn. “Henriette, jag ska vara ärlig. Heidi var inte redlöst berusad i natt, hon hade blivit neddrogad”. Henriette blir helt mållös och hon ser väldigt orolig ut. “Henriette, kan du hålla koll på Heidi tills jag kommer tillbaka. Hon sover fortfarande, men hon borde kvickna till snart. Jag vet att du har många frågor Henriette, men jag vet inte heller så mycket mer. Jag tänkte att vi kunde prata om det som hänt senare, när Baron Erkenbrand kommit hem och Heidi vaknat”. “Det låter klokt, men Werner du måste ta reda på vem som gjort detta mot min dotter”.

Sedan går Werner till The Golden Spool för att träffa dom andra och se om Ruben kommit tillbaks från Brunweg 2. När Werner kommer till The Golden Spool sitter alla kring ett bord och pratar, diskussionen har en ganska allvarlig ton. Werner beställer ett glas vin, han står kvar vid baren och lyssnar på diskussionen. Ingvald är förbannad för att han blev lämnad kvar i ett rum på Brunweg 2, det var Ruben som hittade honom när han lämnade stället på morgonen. Caspar hävdar att vi träffade Gabriel utanför som sa att alla var borta, Werner nickar att det är sant. Ingvald menar att man lämnar aldrig en vän i fara. Plötsligt blir Ingvald panikslagen, han gräver i sin ryggsäck. “Den är borta, kronan är försvunnen”. När Ingvald sagt det så ser Werner hur Gabriel sparkar till Caspars väska, i väskan ligger järnkronan. Den höll på att ramla ur väskan, det var därför Gabriel sparkade tillbaka den in i väskan. “Vi måste gå tillbaka till Brunweg 2, jag måste ha tappat kronan där” säger Ingvald. Han är väldigt stressad och irriterad, han tänker gå tillbaka till Brunweg 2 för att leta efter kronan. Werner som sett allt, blir ganska irriterad och säger skarpt “att man stjäl inte från sina vänner”. “Ingvald, jag tycker du ska fråga Caspar och Gabriel vad dom vet om kronan” säger Werner. Ingvald stirrar på dom båda, som börjar skruva lite obekvämt på sig. “Ja, jag tog kronan så att inte du skulle råka tappa den” säger Caspar. " Jag såg när Caspar tog den, och tänkte vi kunde använda den för att frita Prinsessan Gabriella" säger Gabriel. " Det var för fan jag som fick kronan, så då är det jag som bestämmer vad vi gör med den" säger Ingvald. Caspar ger tillbaka järnkronan till Ingvald. Nu är stämningen i gruppen ganska spänd.

Så kommer Hans-Helmut Hermann in på The Golden Spool, han är stressad och jäktad. “Där är ni, jag har letat överallt efter er. Werner och Ingvald kan ni följa med mig, Kapten Baerfaust vill tala med er”. Innan dom går säger Werner till Ruben att han får börja med inbjudningarna utan honom. Ingvald och Werner följer med Hans-Helmut till Lupus Strasse, när dom kommer fram dit så väntar en vagn utanför. Hans-Helmut följer dom upp till Kapten Baerfaust, där inne befinner sig Kapten Baerfaust, Luminary Konrad Mauer och Arta Schaffer. “Så bra att ni kom så fort som ni gjorde, det har nämligen skett en ritual till precis som den som skedde i Averbaum. Det är någon kilometer väster om staden, det tar en timme med vagn dit”. När sällskapet ska till och lämna kontoret, harklar Ingvald till “Kapten Baerfaust, har du hört om det som inträffade nere i Weavers Brucke i natt?”. “Jo, vi hade koll på det som hände där nere och jag vet också att du fick järnkronan. Ingvald, von Alptraum kommer sätta ett högt pris på ditt huvud för att få tillbaka kronan”. Ingvald säger “Baerfaust, vad ska jag göra med kronan”. “Du kan lämna den här så återgäldar jag den i ditt namn”. Baerfaust låser in kronan innan han går.

Hans-Helmut Hermann och Arta Schaffer hoppar upp på kuskbocken, dom andra sätter sig inne i vagnen. Så börjar vagnen rulla ut ur staden, medans sällskapet sitter tyst i väntan på vad dom kommer att få se. När dom åkt en bra stund kan dom se en enorm ek framför sig. Dom stannar vagnen och dom kan väldigt tydligt se att det hänger kroppar i trädet. När dom kliver ur vagnen spanar Werner av omgivningen, då kan han se att Caspar har följt efter dom. Werner säger till Ingvald vad han sett, men tydligen så hörde Kapten Baerfaust det också. Han drar sin zweihänder och går mot Caspar. “Caspar, din skojare kom hit på engång” vrålar Kapten Baerfaust. Caspar kommer sakta fram mot Kapten Baerfaust, “Vad ska det här betyda, är det ni som tog med den här småskojaren?” “Var inte dum, han har följt efter oss utan vår vetskap” säger Werner." Caspar du stannar vid vagnen" säger Kapten Baerfaust. Sen börjar dom andra gå mot den stora eken. Werner och Luminary Mauer går först, dom berättar för varandra vad som är likheter med det som hände i Averbaum. Runt trädet ligger det aska utspridd och askan skimrar med ett grönaktigt sken, Werner och Luminary Mauer går fram till trädet. När dom står vid trädet kan dom se att det är 9 kroppar som hänger i trädet. 3 kvinnor, 3 män och 3 barn är det som hänger i trädet. Kropparna har börjat att muteras. Kropparna har liksom fått en barkliknande hud på vissa delar av kroppen. Werner undersöker trädet, han kan hitta en liten lucka i trädet. När han öppnar luckan hittar han 9 svanfjädrar, precis som i Averbaum. “Werner, det är både warpstone och en kraftig dhar kring trädet, det är något kraftfullt vi möter här vid trädet. För vilka har tillgång till warpstone förutom skaven, men vad jag kan förstå så verkar det inte vara deras magi. Vi måste undersöka en kropp, för att veta vad vi har att göra med” viskar Luminary Mauer till Werner. Kapten Baerfaust kommer fram till trädet, han tittar på Werner och Luminary Mauer med bekymrad blick. “Hur ser det ut, är det lika som i Averbaum”?’"Ja, det verkar vara samma besvärjelse. Jag skulle behöva en kropp att undersöka, först då vet vi vad vi har att göra med" säger Luminary Mauer. “Caspar kom hit och hjälp till att plocka ned kropparna från trädet” ryter Kapten Baerfaust. Caspar vågar inget annat än att hjälpa till med att plocka ned dom döda kropparna. Werner ser att det brinner på andra sidan floden Aver, den sidan tillhör Stirland. Werner börjar gå närmare Aver för att möjligen kunna se något, när han spanar ut över branden tycker han sig se en man som står och dansar vid lågorna. Werner ropar till Kapten Baerfaust, han kommer springandes till Werner. Werner förklarar vad han sett på andra sidan, Kapten Baerfaust plockar fram en kikare och tittar. “Men vad i Sigmars namn är det jag skådar” säger Baerfaust. Han räcker över kikaren till Werner, som spanar mot branden. Den syn han möts av är att ett stort område gräs brinner, alldeles bredvid branden står en person och dansar. Personen som Werner ser bär en svart ansiktsmask med en fågelnäbb och på hans axel sitter en levande korp. Ovanpå sin svarta kåpa har han en mantel av svarta fågelfjädrar och han har handskar av järn som ser ut som fågelklor. Hans dans skrämmer Werner, rörelserna ser inte normala ut. Werner ropar på Luminary Mauer, han lämnar trädet motvilligt. Han lånar kikaren och spanar, han blir lika paff som Werner. “Det jag hört talas om är en Herald av Morr, som visar sig när det är något illavarslande på gång. Det är det enda jag kan tänka mig, har aldrig sett något liknande”. Dom står kvar och tittar på personen som dansar vid lågorna, sen drar dom sig tillbaka mot vagnen. Dom har begravt kropparna, men 2 st tar dom med sig tillbaka till Averheim. “Vi kan inte lämna det så här, vi bränner ned allting så finns det inga bevis på vad som hänt” säger Kapten Baerfaust.

Så sätter dom eld på den väldiga eken, dom skyndar sig till vagnen och iväg för att inte hamna i röken om vinden skulle vända. När dom precis börjat rulla så vill Caspar att dom stannar till vid hans häst, när dom stannar till hör dom Arta Schaffer ropa. “Kapten Baerfaust, det är ju för fan en av våra hästar han har”. Men vad fan tänker Werner, om han hade stulit en av stadsvaktens hästar varför skulle han utsätta sig för att bli upptäckt. Kapten Baerfaust reser sig upp i vagnen, han är ursinnig. “Hur understår du dig att stjäla en häst av stadsvakten Caspar, nu jävlar kommer det bli straffarbete i The Black Mountains resten av ditt patetiska liv”. Caspar ser livrädd ut, så plötsligt börjar han snurra runt inne i vagnen och säga “Jag är Caspar den galna hönan” upprepade gånger. Ingen i vagnen fattar någonting, mest paff blir nog Kapten Baerfaust. Plötsligt slänger sig Caspar ut ur vagnen, han börjar springa mot hästen. Kapten Baerfaust hoppar också ur vagnen, men han ramlar omkull när han landar. Han slår sig illa när han landar, han svär när han reser sig upp. Nu har Caspar fått ett skapligt försprång. Kapten Baerfaust drar fram svärdet och börjar ta upp jakten på Caspar, han skriker åt Caspar hela tiden. Nu ska Caspar bara hoppa upp på hästen, men han ska göra en parkour inspirerat upphopp som misslyckas. Nu tar Kapten Baerfaust in på Caspar med stora steg, han skriker att Caspar ska stanna för sitt eget bästa. Men den här gången lyckas Caspar komma upp på hästen, och han sätter av därifrån. Kapten Baerfaust gör allt för att hindra Caspar att fly därifrån, han kastar sitt svärd efter Caspar men det missar. Caspar rider skrattandes bort ifrån sällskapet. Kapten Baerfaust är så jäkla förbannad när han går och hämtar svärdet, ingen säger något när han kommer tillbaka till vagnen. Han kliver in i vagnen och sätter sig ner, det bara osar ilska om honom. Werner kan se att han har ett skapligt köttsår på knät, byxorna är också trasiga. Ingen säger något på hela resan tillbaka till Averheim. Framme i Averheim lastar dom av de 2 kropparna hos Luminary Mauer, dom andra åker tillbaks till Lupus Strasse. Innan dom kliver ur vagnen säger Kapten Baerfaust,“Det här håller vi hemligt, det här får inte komma ut. Jag kan bara säga er att får jag tag på Caspar då är det kört för den jävla skojaren”. Efter dom hårda orden går Ingvald och Werner tillbaka mot The Golden Spool.

Wera vaknar fortfarande febrig och med samma huvudvärk.
”Typiskt! Nåväl, det var väl för mycket att hoppas på.”
Waldemarius kollar nu upp boken de hittade. Det är en diktbok av en viss Nils Fernlicht. I pärmen har någon skrivit att denne uppskattar en dikt om en liten grå fågel. När Waldemarius letar upp dikten finner han att någon har strukit över benämningarna gällande en liten grå fågel och ovanför överstrykningarna istället skrivit en vit svan.
Wera upptäcker nu att hon inte längre har Faustmanns pistol med sig.
”Men… vart är den? Jag måste ha tappat den när jag klättrade upp till Black Hoods gömställe. Förbannelse.”
Wera och Waldemarius går så till hans föräldrar på rummet i Golden Spool. De är tacksamma för deras räddning men vill nu bort från Averheim för att ta sig till sina släktingar i Streissen. Tyvärr har inte tillräckligt med pengar för att kunna ta en coach till Streissen så de måste först lösa pengafrågan. Wera hittar på en bra historia gällande Loamdelves om Baltes skulle fråga vilka de är. Det var för föräldrarnas skull som hon ville byta rum då de var väntade. Wera ber också att de ställer ett ljus i fönstret om det är fara och färde.
Wera klär nu ut sig till borgaren Wilma Weltschmerz och Loamdelve blir hennes tjänare Alf Chubb.
Paret går så till stadsarkivet i Averburg. Då Loamdelve hittar vägen dit går det snabbt. De går igenom slottsporten och kommer först in på en mindre borggård. Genom en till portgång kommer de ut till Averburgs trädgård och sedan in till själva slottet. På slottets våning 3 ligger arkivet och Wilma träffar där arkivarie Claus Rodebringer. Herr Rodebringer visar sig vara en, i Wilmas ögon, grinig och vresig gubbe som inte verkar tycka om människor. Han säger dock inte emot att köpkvinnans tjänare får bruka arkivet även om Alf bleknar över den oordning som råder där. Wilma lyckas till och med charma in sig så pass mycket med Rodebringer att han berättar för Alf hur dokumenten och böckerna är sorterade.
Wilma lämnar sin kompanjon bland böcker och pergament och frågar sig fram till Carmilla von Sachs hus. Hon finner sig stå framför ett fint stadshus i sten, 4 hus från von Alptraums residens. Hon knackar på dörren och får sedan argumentera med tjänaren för att få träffa von Sachs. När husets ägarinna till slut kommer börjar Wilma ställa frågor utan någon riktigt sammanhang. Under tiden som Carmilla svarar på frågorna försöker Wilma lyssna på hennes röst för att se om det finns några likheter med Herr Weiss röst. Tyvärr lyckas hon inte tyda några likheter utan drar sig tillbaka och lämnar en förvirrad och misstänksam von Sachs.
Wilma går nu vidare till Dr Verfullens hus. När hon knackar på dörren öppnas den av Märta Hoffstetter.
”Söker Dr Verfullen.”
”Tyvärr frun, han är inte hemma.”
”Är han tillbaka snart? Jag har drabbats av hög feber och behöver hans vård.”
Jag har tyvärr ingen aning, frun. Han berättade inte vart han skulle.”
”Kan jag komma in och vänta in honom?”
”Naturligtvis, fröken. Men jag måste varna er för att det kan dröja länge.”
”Jag är beredd att chansa.”
Wera blir nu visad till ett mindre rum som troligtvis ändvänds som mottagningsrum. Hon vänder sig mot Märta Hoffstetter som inte verkar veta vad hon skall göra:
”Har ni jobbat länge här?”
”Nej, frun. Bara en månad.”
”Vad heter du?”
”Märta, Märta Hoffstätter.”
”Går det bra att jobba åt Doktor Verfullen, Märta?”
”Jaaa, det går bra…” Märta fladdrar nu med blicken vilket Wilma uppfattar:
”Konstigt, jag får uppfattningen att det inte bara är bra.”
Märta försöker nu dölja sitt avslöjande men i diskussionen som följer mot Wera blir hon snabbt övertalad att fortsätta med att berätta sanningen.
”Nej, jag trivs inte med att städa åt doktorn. Han betalar bra men ger mig samtidigt kalla kårar. Han har något i källaren bakom en låst ståldörr. Jag behöver aldrig städa i utrymmet bakom ståldörren. Doktor Verfullen brukar få besök av en annan man som också ger mig kalla kårar – en man som bär en guldmask över ansiktet.”
”Varför ger Verfullen dig kalla kårar.”
”Han beter sig underligt när inga patienter är kvar och ger mig konstiga blickar ibland. På kvällarna fick han leveranser av stora lådor som brukar levereras av en man med hemsk uppsyn som bär en plym i hatten samt 2 män som brukar titta på mig med mord i blickarna.
”The Knife samt Fritz och Gert. Är det hit leveranserna från Tuath har hamnat? Verfullen är med i ett ondskefullt gäng, tillsammans med Gabor. Men… de blev förvånade och intresserade över mitt och Werners likfynd i hamnen. De visste alltså inget om mordet på Klas Keller eller hur det gjordes.”
Wilma förvånar nu Märta genom att erbjuda sig att hjälpa till med städningen. Hon passar på att leta igenom stället men hittar inget annorlunda förutom en låst ståldörr i källaren.
Wilma går sedan med ursäkten att hon inte orkar vänta längre och lämnar byggnaden genom ett fönster som vetter mot baksidan av huset.
”Lika bra att gardera sig om någon såg mig gå in till Verfullen.”

Efter besöket i Verfullens hus går nu Wilma till Weavers District för att leta upp gatupoeten Erwin Körber för att se om han kan berätta något om den svarta vagnen som åker runt och våldför sig på kvinnor. Hon finner nu en man i 30-års åldern med trasiga kläder som sitter på gatan. De börjar prata om poesi, rosor och döden. Körber hånar Wilma då hon är av en högre samhällsklass men får tillslut information om de adresser där den svarta vagnen stannar, Brunweg 2, vindsvåningen på Markstrasse 8 samt Vincent Borstheim.
När Wilma tackar för informationen och börjar gå därifrån följer Körber efter henne krypandes på alla 4. Wilma tittar förbryllat på gatupoeten:
”Varför gör du så?”
”Jag har alltid krupit för de rika, så nu gör jag det för dig. Men dagen skall komma när de rika skall krypa för de fattiga.”
Wilma ökar sina steg och går ifrån Körber. Hon lämnar honom bakom sig och går i en vid cirkel till byggnaden på Markstrasse 8. Det visar sig vara ett stort bostadshus i 4 våningar där våning 1 och 2 är av tegel medan våningarna ovanpå är av trä.

Wilma går tillbaka till arkivet. Tyvärr har Waldemarius inte hittat så mycket information då han fortfarande är förvirrad över sorteringsordningen där. Wilma ger honom 4 timmar till att leta på och går sedan till Golden Spool.
Hon klär ut sig till Diethild Schau igen och beger sig till hamnen – hon tänker kolla upp om Kurt Guth vet något om en kvinna vid namn Katarina. Bland tiggarna under Griffon Bridge frågar hon om Kurt men ingen har sett hennes vän på flera dagar. Besviken över bakslaget letar Diethild istället efter Boris Lönnerman. Diethild finner Lönnermann som pratar livligt med Werner Klebb och Gerd Knaak. Trots nyfikenheten så väntar Diethild på avstånd tills männens möte är klart och ledarna för hamngängen går iväg innan hon går fram till Lönnermann. Hon lyckas lura honom med sin förklädnad och börjar fråga varför han uppviglar till en revolution. Lönnermann har fått sina revolutionära idéer från en viss professor Brysselstein i Streissen:
”Professor Brysselstein har massa kloka idéer om att en stad skall styras av ett Arbetarråd bestående till största delen av arbetarna i staden och där borgarna och adeln är i minoritet. Det är det rättvisaste styrelsesättet.” Lönnermanns ögon lyser och rösten stegrar sig för varje mening.
”Det kommer de andra stånden aldrig att gå med på.”
”De kommer inte att ha något val. Kom hit vid midnatt. Folket kommer att träffas då och påbörja revolutionen.”

Natten har kommit. Dom går mot Brunweg 2. I kvarteren är det öde och mörkt. Dom bestämmer att Caspar och Gabriel går i förväg och spanar. När Gabriel kommer tillbaka är han alldeles skakig. Han säger att han har sett en best sitta och huka i skuggorna i närheten av Brunweg 2. Dom blir först oroliga men ser sen att det är gatupoeten Erwin Körber. Ruben talar med Gabriel en stund och får honom att samla sig lite. Han har varit med om mycket det senaste dygnet. Dom letar upp adressen och går in på baksidan. Det är ganska tomt här. En trappa leder uppåt och det finns två rum. I ett rum är det massor med ljus och ett pentagram. Dom känner genast att det är något olustigt med det här huset. Som om dom var bevakade och något hela tiden försökte lura dom. Gabriel säger att han ser en hemsk person i det andra rummet men Werner övertygar honom om att han bara ser i syne. Dom fortsätter uppåt. Gabriel och Ingvald som är först med att kolla alla rum blir utsatta för svåra prövningar mot deras viljestyrka. Dom tar sig upp på översta våningen. Där svimmar Ingvald av den stora påfrestningen och Gabriel tar på sig jobbet att släpa ner honom. Nu står Caspar inför en dörr. Han säger att det står två kvinnor i rött framför dörren, som vakter. Werner säger återigen att det bara är en illusion. Caspar tar sig samman och går framåt. Då märker han att ingen är där. Dom ska till att gå igenom dörren men innan dörren är ett rum till vänster. Ruben råkar titta in där och får sig en överraskning. Wera! Han har inte sett henne sedan dom var hemma hos honom och nu är hon här. Hon är inte fånge utan hon ligger helt naken och sträcker ut sig njutningsfullt på ett hav av röda kuddar och ser på Ruben.

Ruben tycker om den här synen av Wera. Hon är på något sätt mer yppig med fylliga bröst och välformade höfter. Ruben kan inte slita sina ögon ifrån henne. Werner och Casper försöker förgäves få med Ruben. Dom fortsätter istället själva för att undsätta Heidi. Ruben står där som förtrollad av Wera. Efter en stund minns han dock att det var ju för Heidis skull dom var här. När han samlar sig så upplöses illusionen och han fortsätter efter Werner och Caspar.

Han kommer in i ett rum som gör honom illa till mods. Här står en läderfåtölj och i taket hänger det hundratals dockor. En stor docka står i ett hörn. Den är som hämtad ur en mardröm och man sneglar hela tiden oroligt på den och undrar om den just rörde på sig. I fåtöljen sitter Caspar. Han gråter. Bredvid honom står Hilda Fickmichspäter och tröstar honom. På golvet knäböjer Werner och håller en bunden Heidi i famnen. I ett hörn ligger också Kirsten Vahnsinn. Det är inte mycket liv i någon av kvinnorna. Kanske dom har blivit drogade. Ruben vill få ut alla så fort som möjligt. Att befinna sig i ett så skört tillstånd som Kirsten, Heidi och Caspar är inte bra under längre tid på den här platsen. Ruben känner att han kanske påverkas mindre än dom andra och han känner Hilda sedan dom var barn så han har alla kort på hand för att skapa en avledning. Han undrar bara vad han måste offra, men allt för Heidi och Werner! Han lägger all sin uppmärksamhet på Hilda, som om dom andra inte var där.
”-Kära Hilda! Det var längesen!” säger han och går emot henne.
”-Ruben! Du har kommit till mig. Jag har önskat detta. Jag minns hur du sjöng med din mor i fabriken. Kom, sjung för Caspar, Ruben! Han har sett sin död och det gjorde honom ledsen” säger Hilda. Ruben sjunger en stund. Caspar verkar vara vid sina fem sinnen i alla fall. Det bådar gott.
”-Åh, du har lika vacker röst som alltid och du har blivit en man” säger Hilda.
”-Och du har blivit en mycket vacker kvinna Hilda. Jag vill stanna här hos dig. Dom här andra behöver vi inte. Låt dom gå, dom mår inte så bra i alla fall” säger Ruben. Han förväntar sig att behöva argumentera men Hilda säger:
”-Jaha, ja, det kanske är bäst som du säger.” Hon verkar nu lite frånvarande när det gäller sina andra gäster. Ruben har dock hennes fulla uppmärksamhet. Dom går nära varandra och talar i viskande stämmor. Ruben gör en rörelse bakom ryggen åt dom andra att dom ska avlägsna sig. Werner hjälper Heidi upp från golvet och Caspar får med sig Kirsten. När dom är på väg mot dörren viskar Caspar något till Werner och dom tittar på Ruben. Werner och Ruben utbyter blickar. Werners blick är tydlig att läsa:
”-Ska vi verkligen lämna dig här?” verkar han säga. Ruben möter Werners blick och nickar nästan omärkbart och ler ett leende som Ruben hoppas förmedlar att allt kommer att gå bra och att dom inte ska oroa sig för honom. Werner nickar att han förstår men ler inte tillbaka. Ruben hoppas betala tillbaka något för lojaliteten dom visade Ruben i Old von Alptraum Mansion. Dom går.

Det verkar som Rubens närvaro får Hilda att börja tänka till. Hon vill gärna prata.
”-Tråkigt att dom går. Jag tyckte om att ha dom här men jag förstod inte helt varför. Jag trodde att dom skulle komma i natt.”
”-Von Sterber och Linda Therese von Mohr?”
”-Ja. Den vackra unga kvinnan skulle få möta herr Liebling. Men Ruben, din mor, det är ju omöjligt. Den kvinnan är ju knappt äldre än du.”
”-Det är inte min mor Hilda. Jag försäkrar dig. Hon är en bedragare frammanad av magi. Hon följer sina egna planer. Hon är mycket farlig.”
”-Åh, vad glad jag blir att få höra det från dig. Jag har haft mina misstankar men jag har inte vetat vad jag ska göra och dom andra har inte bestämt sig heller.”

Så, tänker Ruben, dom två rivaliserande delarna av Jade Sceptre. Det är nog den falangen som Hilda pratar om som kommunicerar med hjälp av det hemliga facket i badhuset. Och Heidi skulle förhöras av herr Liebling. Det bekräftar misstankarna att Heidi på något sätt står The Black Hood nära. Linda Therese von Mohr har dragit samma slutsats. Men varför gick Heidi med Linda Therese von Mohr från Averburg? Det skulle hon väl aldrig ha gjort? Hon vet ju vem hon är. Såvida inte Linda Therese var förklädd till Lena Steinhäger. Den som Werner pratade med var ju osäker. Kan Linda Therese även känna till den kopplingen till The Black Hood? Då borde det betyda att Lena Steinhäger och Heidi har haft kontakt. Ja, det har dom ju! Kartan över kloakerna. Ruben och Gabriel drog slutsatsen att Lena hade stulit dom men…tänk Ruben! Tegelstenar och jaktfalkar. Det är något precis utanför Rubens synfält som han inte får tag på nu. Men han ska krossa Jade Sceptre i alla fall. Det är ett som är säkert. Han ska få över Hilda på sin sida. Lika bra att bre på ordentligt.
”-Min mor varnade mig för att detta skulle hända. Men Hilda, jag har sett Satintronen. Den här bedragerskan är inte dess vilja.” Nu ser Hilda på honom som vore han en frälsare.
”-Säg Hilda, finns ateljén kvar?” frågar Ruben. Hilda ser på Ruben som om hon hoppades på den frågan.
”-Ja, den finns” svarar hon uppspelt.
”-Kan vi gå dit? Jag vill så gärna se den.”
”-Inte nu. Men jag kan förbereda den. Så kan du få möta dom andra också.”
”-Det vill jag gärna. Skicka bud till mig när det är dags.”

Så ger dom sig hän i lekar och den natten upplever Ruben extas som han inte trodde var möjlig. I varandras armar vilar sen Ruben och Hilda till morgonen.

Waldemarius skynder sig nu fram och befriar sina föräldrar medan Wera pustar ut efter striden:
”Vi klarade det!” Hon går sedan fram och kollar upp de två stupade Hooks-medlemmarna. Båda är döda och har inget annat av intresse på sig.
Hon hör under tiden glada tillrop från Waldemarius och när hon lyfter blicken står familjen Loamdelve och kramar om varandra.
Wera ser nu en lucka i hörnet av golvet intill där paret Loamdelve och Waldemarius upptäcker en lönndörr i väggen bakom.
När Wera sveper med blicken och tittar runt väggarna får hon en mindre chock: På en av väggarna hänger en målning. En målning som förställer henne själv liggandes naken på ett bord. Över henne lutar sig en naken Murrman som äter av hennes inälvor som faller ur ett gapande sår på hennes mage. ”Vad är detta? Ännu en blodig bild på mig. Vad skall jag tro?”

”Vi måste härifrån! Vi vill komma bort från detta hemska ställe.” Fru Loamdelve låter väldigt rädd.
”De är hemska människor! Mannen som kallas The Knife är värst av dem alla.” Herr Loamdelve fyller på.
”Vilka mer har varit här?” Wera vänder sig mot och. Hon märker nu att paret är ser överraskande fräscha ut och har rena kläder på sig.
”Albert Swearmonger var fånge med oss här. Han var misshandlad och blodig. De tog med sig honom när alla gav sig av ikväll.”
”Några fler som ni har sett och hört?”
”Herr Murrmann har varit här. Han och en ungpojke vid namn Caspar badade oss…”
”Pojke? Caspar!? Vad gör Caspars pojke med Murrmann? Detta bådar inte gott.”
”… Jag hörde The Knife säga till Murrmann att Matilda Durbein spelar ett dubbelspel – hon sågs prata med Witchhuntern i Sigmartemplet. Det kom också en man hit, en man med en gyllene mask för ansiktet. Han frågade The Knife om The Balck Cowl var redo för ett möte. Mannen med masken gick sedan in genom lönndörren bakom er.”
”Dagobert Gabor. Detta fråntar alla tvivel att trollkarlen tillhör står på fel sida av lagen.”
Waldemarius går nu fram till lönndörren och öppnar den. Bakom dörren gapar en gång som försvinner in i mörkret.
”Snälla Waldemarius. Vi vill härifrån nu.”
”Jo, ja, javisst.” Waldemarius verkar ha svårt att slita blicken från gången.
Wera och Waldemarius eskorterar hans föräldrar upp till baren och fram till det uppbrutna fönstret.
”Ta er till The Golden Spool i Weavers DIstrict och vänta där i rum 18, här har ni nyckeln.” Wera ger paret sin rumsnyckel. ”Vi kommer dit inom kort.”
Och ger sig av. Wera och Waldemarius går tillbaka ner till White Horse källare.
”Ska vi verkligen gå in i gången. Vad kommer vänta på oss på andra sidan?” Wera luftar sin oro.
”Fast vi kommer aldrig att få denna möjlighet igen” replikerar Waldemarius.
”Du har rätt, vi kollar vart gången leder, men först får jag titta till dina sår.”
Wera och Waldemarius plåstrar om varandras sår, dricker och passar på att samla sig.
”Vad finns där inne i mörkret? Varelserna med gula ögon?” Fler vakter? The Black Cowl?” Wera har svårt att dämpa ångesten över att gå in i mörkret. Då slår det henne: ”Faustmans pistol. Hur kunde jag glömma den?”
Att hålla i vackert utsmyckade pistolen ger henne en lugnande effekt. ”Nu kan de komma. Det finns få som kan stå emot en pistolkula.”
Under tiden har Waldemarius plockat åt sig en lykta som han nu tänder. Han och Wera utbyter bistra men bestämda blickar innan de går in genom dörröppningen och stänger för lönndörren efter sig utan att den går i lås.
Wera finner nu att de går i en mörk gång som fortsätter in i mörkret. Waldemarius går först då han ser bättre i mörkret än henne. Wera bär lyktan i sin vänstra hand medan den högra handen håller i pistolen. Klaustrofobin som tidigare gjorde sig påmind när hon gick med Swearmonger till dennes tillhåll gör sig påmind igen. Men ännu en gång lyckas hon trycka undan känslan och istället inser hon att gången leder in mot Faust Quarter. Trots att hon är nästan blind i mörkret far Weras huvud runt under hennes gång, letandes efter rörelser eller ljud. Hon kastar då och då även en blick bakom sig, halvt förväntades att se ett ljussken från en öppnad lönndörr och rop som signalerar att de blivit upptäckta. Efter att med nervösa steg ha gått cirka 25 meter kommer de fram till slutet av gången. På väggen framför dem där en stege är fastsatt. Stegen går upp till en bastant lucka som är låst av ett lika bastant hänglås.
”Kan du få upp låset, Waldemarius?”
”Jag kan prova.”
Waldemarius tar fram en uppsättning dyrkar och klättrar upp för stegen. Wera hör hur det skramlar till och ljudet av metall mot metall. Skramlandet låter så högt i mörkret att Wera är övertygad om att det hörs ända till Upright Pigs källare. Så hörs det ett klickande ljud ovanför henne sedan ett gnissel samt Waldemarius svordomar.
”Gick det inte bra?”
”Jodå, låset gick upp men dyrken fastnade i hålet. Förbannelse!”
Waldemarius stoppar ner hänglåset med dyrken i en ficka på sin rock och öppnar försiktigt luckan. Wera ser hur han försiktigt öppnar luckan och tittar ut genom springan. Så vinkar han Wera att följa med varvid han öppnar luckan så mycket att han kan klättra genom öppningen.
Wera tvekar inte utan klättrar snabbt uppför stegen efter Waldemarius.

Hon finner sig nu vara i ett nästan tomt rum. Allt som finns är två stolar, förbommade fönster och en trappa som leder uppåt. Det udda paret stannar först och lyssnar innan de fortsätter uppför trappan.
Övervåningen består också av ett enda rum men med fyra fönster som vetter mot varje väderstreck. Framför varje fönster finns det ett armborst stående på varsitt stativ.
”Skaplig vaktpostering. The Black Hood tar inga risker gällande säkerheten vid sina möten.”
Waldemarius upptäcker nu en bok som ligger på en fönsterhylla vilken han tar med sig.
Wera rycker åt sig ett av armborsten och de går sedan ut från huset.
När de stänger dörren efter sig upptäcker de att en äldre kvinna tittar på dem på andar sidan gatan. Wera går fram till kvinnan och trycker ett silvermynt i hennes hand:
”Du har inte sett något, okej? Gå nu iväg och spendera detta mynt på ett bra sätt.”
Kvinnan nickar och går sin väg medan Wera och Waldemarius tar sig därifrån.
”Vi passar på att gå till White Horse och ser efter om Atzvig och Jochutz är där” säger Wera.
Tyvärr så finns inte de forna garveriägarna att se men Wera ser däremot slaktaren Hans Muller. Wera beställer mat och försöker få ut information från Muller gällande de stängda garverierna men hon misslyckas då Muller inte känner igen henne och blir misstänksam.
På vägen från White Horse går Wera och Waldemarius förbi baksidan av garverierna. De finner att bakdörren av Jochutz garveri är låst med ett bastant hänglås och när Waldemarius försöker dyrka upp låset hör Wera en vissling.
”Den visslingen. Det är samma typ av vissling som jag hörde när vi stormade The Knifes tillhåll!”
Hon väser till halflingen:
”Skit i låset. Vi är upptäckta. Vi sticker!”
De båda springer ifrån hamnen och till Weavers District. Sedan går de i en vid cirkel runt Weavers Brugge till Textilbrygge vilken använder för att ta sig till andra sidan av floden Aver. Wera tvättar nu av sig sin förklädnad varefter hon och Waldemarius går till Striganylägret.
De möts av Domnar Hussni:
”Godkväll, Wera. Vad förärar oss detta sena besök?”
”Godkväll Domnar. Jag och min vän Bertam här är eftersökta av ett kriminellt gäng vars ledare var han med plymen som du skickade iväg från ert läger för några dagar sedan. Du sade tidigare att jag var välkommen att spendera natten här om jag ville. I natt vill jag det och jag ber ödmjukast att vistelsen även kan inkludera min vän här.”
”Naturligtvis.”
”Ta emot min största tacksamhet, Domnar. Ber om att få besöka Luna Raluca innan sovdags. Jag har haft huvudvärk och känt mig febrig under hela dagen och vill fråga Luna Raluca om hon kan hjälpa mig. ”
”Det behöver du inte be mig om detta. Jag styr inte över Luna Rauca. Du kan fråga henne själv.”
Wera och Waldemarius går till Ralucas vagn där Wera får hjälp. Raluca ger henne en dekokt mot sin feber samt en riktig sängplats. Wera faller direkt in i en tung sömn.

Ruben och Leo står på Plenzerplatz.
”-Vem stödjer ni egentligen herr von Mohr?” frågar Leo.
”-Det kommer ett slutspel Leo och till dess kan allt hända” säger Ruben. ”-Enklaven i Streissen ska snart utlysas. Därför vill jag ge dig ett uppdrag. Bege dig till min farmor i Streissen och bistå henne tills jag kommer. Skulle det passa dig?”
”-Det gör jag gärna. Jag tror att det skulle vara bra för mig att komma härifrån. När vill du att jag reser?” Leo verkar upprymd av detta förslag.
”-Imorgon bitti. Du ska få ett brev med dig till min farmor. Gör dina förberedelser. Jag ska höra om Nellie Metternisch kan tänka sig att sköta hushållet åt mig. Och säkerheten har jag planer för.”

Dom skiljs åt och Ruben går ner till Weawers District och The Golden Spool. Där möter han Gabriel, Werner, Ingvald och Caspar. Dom skålar och jobbar på att bygga upp Ingvalds självförtroende inför matchen. Ruben passar på att fråga Gunter Baltes om von Hochstauffer är anträffbar men han har tydligen gått och lagt sig.

Dom går ner mot hamnen. Det är varmt och fuktigt och mycket folk ute. Textilarbetare trängs med stuvare, hantverkare, kriminella och borgare. Fina droskor rör sig genom mängden. Livvakter motar bort folk. Vid Weawers Brücke är klaffbron uppfälld och den vertikala bron bildar som en fondvägg för skådespelet som ska komma. Dom stora tornen som bildar brons fundament är behängda med lanternor. Banderoller basunerar ut ”Vi pissar på stadsvakten!” och andra smädelser mot kapten Baerfaust.
Flucht och Thorgrim tar upp satsningar. Helmut Weiss och Bloody Bert säljer öl, vin och weirdroot. I ett av tornen tar prostituerade emot kunder. Dörren står öppen. Sara Topfer skymtar där inne. Hon verkar drogad och har blåmärken. Det hela övervakas av ”the Knife”. Någon frågar efter Wera. ”The Knife” blir rasande.
”-Nämn aldrig den horans namn i min närvaro igen!”

Här är många som Ruben känner. Han passar på att tala med Hannes von Mecklenburg. Ruben har hört att han närmat sig borgarna. Hannes bekräftar detta och säger att det har med Heideck att göra. Staden lyder under Magda von Leitdorf, Rufus fru, men det är von Mecklenburgs som har den hävdvunna besittningsrätten till staden. Dom pratar lite mer och Hannes säger att han hört att von Kaufmans göranden och låtanden i Nuln är lite mystiska. Mer vet han inte.

Så kommer von Tuchtenhagen fram till Ruben och Werner. Theodosius frågar om inte Ruben har något att ge honom och vill veta mer om tavlan. En del runt omkring verkar vara intresserade av vad dom pratar om. Hogweed hoppar runt dom glatt. Ruben ber von Tuchtenhagen att hålla lite lägre profil men det är lönlöst. Von Tuchtenhagen inser att han inte får veta mer så han ber om ett frukostmöte istället. Ruben går med på det bara för att bli av med grafen.

Nu släcks det ner på bron. Det är dimma på Aver, varmt och fuktigt. Så tänds två stora lanternor och Flucht och Thorgrim kliver fram uppe på en bro mellan tornen. Flucht håller ett tal för att elda på massorna inför striden. ”-Averheim!” skanderas av publiken.
Mitt i allt detta ser dom hur Hilda Fickmichspäter försiktigt stoppar ner ett brev i von Sterbers bakficka utan att han märker det. Caspar vittjar fickan mästerligt. Det är ett brev som är skrivet med en enkel kod. Det står att dom har Heidi på Brunweg 2 och att hon är redo att förhöras av herr Liebling inatt. Dom diskuterar ett tag om dom ska lägga tillbaka brevet. Kommer Heidi att flyttas om dom misstänker något? Dom kommer överens om att troligtvis kommer inte von Sterben att komma om han aldrig får läsa brevet och då har dom sin chans att befria Heidi. I natt.

Der Fleischer och Besten från Erengrad presenteras. Dom görs fast med rep. Tydligen ska dom kasta sig ut från bron och slåss dinglandes i rep. Ruben, Werner, Caspar och Gabriel hejar vilt på Ingvald. Flucht ger ett tecken och så kastar sig kombattanterna ut från bron. Den här gången är Ingvald den snabbare. Han sårar besten svårt och sen sprättar han upp honom från magen till halsen där han hänger i repet. En kaskad av blod och inälvor plaskar i marken nedanför.

Ingvald dras upp. Så blir det mörkt. Det råder en spänd förväntan. Så tänds ljusen igen. På bron står nu Albrecht Schwearmonger och Black Hood. Publiken drar efter andan. Några ropar ut i rädsla. Några tjoar och applåderar till och med men tystas ner. Ingen vet vad som ska komma. Ruben är lite orolig. Så höjer Schwearmonger händerna. Han håller i Siggurds järnkrona. Han går fram och sätter den på Black Hoods huvud. Black Hood vänder sig till publiken och talar med en metallisk röst.
”-Averheim, Ich liebe dich! Jag älskar er. Jag kräver inget tillbaka men det gör der Fleischer. Hylla honom!”
Ingvald leds in och publiken skanderar ”-Averheim, Averheim!” Black Hood sätter kronan på Ingvalds huvud. Så leds Flucht och Thorgrim in, fromma som lamm. Black Hood säger.
”-Här är ditt pris. Gör vad du vill med dom. Du har förtjänat det.”
Ingvald går fram mot dom och höjer sitt svärd. Varken Flucht eller Thorgrim gör något för att skydda sig. Ruben kan inte förstå det han ser. Med ett väldigt hugg hugger Ingvald huvudet av Thorgrim. Flucht skonar han. Flucht får gå. Black Hood klappar om Ingvald och så försvinner dom in i tornet.

Efter en stund kommer Ingvald ut nere på markplan och tar emot folkets hyllningar. Alla ropar ”-Der Fleischer!” och dunkar honom i ryggen. Han ansluter sig till Ruben, Caspar, Werner och Gabriel. Han har fortfarande järnkronan på sig. En full Gerlinde von Böhm vill att han följer med i hennes vagn men han vill inte. Dom går till Golden Spool.
Ingvald berättar att han hade ett långt möte med Black Hood. Han blev behandlad väl och fick en kram av Black Hood. Hen gav till och med Ingvald valet att döda hen. Hen satt med ryggen mot Ingvald och bad honom göra valet. En märklig sak att göra. Hen sa också att ”the Knife” ska straffas när folket har tagit makten.
Caspar berättar om sin läromästare, Magnus Altalus. Han hade varit ute vid Lonely House on Aver och hittades död i floden. Dagen innan hade han träffat Black Hood. Hade han listat ut vem Black Hood var?

Ingvald berättar att han hade chansen att döda The Black Hood i natt, hen ställde sig framför Ingvald och sänkte garden så att han skulle kunna avsluta The Black Hoods liv.
Men han kunde inte, känslan han fick var att The Black Hood var en ärlig och trovärdig person och att hen inte har gjort honom något illa. The Black Hood behandlade Ingvald mycket bra och med respekt.

Äntligen lyckas Werner få dom andra att vilja bege sig av mot Brunsweg 2. Dom hämtar sina vapen och nödvändig utrustning som kan behövas. Sen beger dom sig av mot Brunsweg 2, när dom närmar sig Brunsweg så kilar Gabriel iväg för att kolla om det är lugnt. Han kommer tillbaks efter en liten stund, det enda han kunde se var en tiggare som sitter utanför Brunsweg 2. Gabriel har en nyckel till huset, för det var dit han skulle leverera krutet åt von Sterber. Dom bestämmer sig för att ta bakvägen in i huset. Framme vid huset låser Gabriel upp dörren, Caspar öppnar dörren och går in.

Dom kommer in i ett stort rum, det finns en trappa som leder upp till nästa våning och två dörrar. Werner kollar sig omkring i rummet, han upptäcker att ett stort pentagram är målat i taket och han känner av samma Dhar som i Old von Alptraum Mansion fast inte lika kraftig. (“Werner misslyckas med ett D 3 Discipline test, slog 3 kaosstjärnor med 2 corruption som följd”). Werner känner sig darrig bara av att komma in i huset, men han biter ihop och försöker inte visa för dom andra att han är rejält skärrad. Men hans tankar finns hos Heidi, han måste finna henne innan det kommer mer folk till huset. Caspar och dom andra öppnar en av dörrarna, han hör hur dom samtalar om det finns någon i rummet eller inte. Werner tittar också in i rummet som är tomt, Caspar går över till nästa dörr och tittar in där. Samma sak där, rummet är tomt. Caspar och Werner tar täten upp för trappen, det ser precis ut som första våningen. Två dörrar och en trapp som leder uppåt. Caspar och dom andra går in i en av dörrarna. Werner ser ingenting, men dom andra ser två kvinnor i rött. Dom lämnar rummet, ingen av dom andra vill titta in i sista dörren på denna våning. Werner öppnar dörren, men rummet är också tomt. När Werner kommer ut från rummet står dom andra och diskuterar, Ingvald och Gabriel vill absolut inte fortsätta uppåt. Werner var i samma situation i Alptraum Mansion, så han tänker inte tvinga någon att följa med en trappa upp. Werner tar täten upp för trappen med Caspar och Ruben efter, medan Gabriel och Ingvald bestämmer sig för att lämna huset.

Werner och dom andra kommer upp, det ser precis lika ut som föregående våningar. Caspar vet vilken av dörrarna som leder till Hildas rum. Werner tittar in i den andra dörren först så att det inte blir någon otrevlig överraskning. Rummet är tomt, men Caspar och Ruben ser saker som inte finns. Denna jäkla Dhar spelar våra sinnen ett spratt hela tiden, tänker Werner. När dom kommer ut ur rummet är Ruben så tagen av situationen, att han börjar tala för sig själv. “Wera, du är så härlig. Vilka fina runda bröst du har, du är så ljuvlig. Å Wera kom i min famn”. Werner och Caspar försöker med allt för att få Rubens uppmärksamhet, men det är omöjligt att påverka honom. Dom lämnar Ruben talandes med en Wera som inte är där.

Werner öppnar dörren till Hilda Fickmichspäters rum. Caspar följer tveksamt efter Werner in i rummet, när dom kommer in i rummet ser dom att rummet är upplyst av hundratals ljus och säkert lika många dockor som hänger i taket. Mitt i rummet står Hilda Fickmichspäter, hon ler när hon ser Werner och Caspar komma in i rummet. “Du kommer äntligen tillbaka” säger Hilda till Caspar. Caspar skakar av skräck när han hör hennes röst, “Vem är din långe vän” frågar Hilda. Både Werner och Caspar ser att det finns ytterligare ett rum lite längre in. Werner trycker sig förbi Hilda för att ta sig in i rummet. Han hör hur Hilda pratar till Caspar, men han följer efter Werner in i det andra rummet. När dom kommer in i rummet så ser dom två nakna kvinnor ligga på en varsin madrass. Men i ena hörnet står det en jätteläskig docka som är full av spikar som sticker ut. Werner lyckas hålla sina tankar i styr och han är lugn i situationen. Caspar däremot flippar ur helt, han börjar svamla okontrollerat och sen kommer hans tårar. Hilda går fram till Caspar, hon lägger sin hand på honom sen börjar hon försöka trösta honom genom att prata lugnt och vänligt med honom. Werner tittar på kvinnorna, han känner direkt igen Heidis nakna kropp. Den andra kvinnan verkar bekant för Werner, det är Kirsten Wahnsinn. Werner lägger sin mantel om Heidi som är helt väck, hon är kraftigt neddrogad. Werner lyfter upp Heidi från madrassen, när han gör det slutar Hilda trösta Caspar. Hon vänder blicken mot Werner och säger med en lugn stämma, “Tänker ni lämna mig redan. Jag kan se att ni är ett äkta par, du visar fina känslor för denna ljuva människa”. Werner tycker det känns så knepigt att hon är så vänligt sinnad mot dom, hon har inte alls visat någon aggressivitet. Plötsligt kommer Ruben in i rummet, när Hilda får syn på Ruben skiner hon upp och säger. “Ruben Ulfman von Mohr vi har inte setts sedan vi var små, men du är lika vacker som din mor. Det gör mig så lycklig att få träffa dig Ruben”. “Jag säger detsamma, det var inte igår vi sågs Hilda men ändå lika trevligt att se dig igen. Hilda ska vi låta mina vänner få lämna oss i fred, vi har så mycket att diskutera” säger Ruben. “Ja, dom får självklart gå om dom vill det men dom har ju nyss kommit. Ruben visst är dom ett fint par, hon är en sådan otroligt vacker kvinna” säger Hilda och pekar på Werner och Heidi. Caspar skyndar sig att hämta Kirsten, som han tar med sig ut ur lägenheten. Werner stannar till innan han lämnar lägenheten, han tittar på Ruben med vädjande blick. Ruben möter Werners blick med självsäkerhet. Werner kan läsa på Rubens läppar “Det är lugnt Werner, allt kommer ordna sig”. Med dom orden på näthinnan lämnar Werner dom två ensamma.

Werner och Caspar skyndar sig så fort dom bara kan ut ur huset, när dom kommer ut på baksidan av huset ser dom Gabriel stå bakom ett träd. Caspar tar sig fram till Gabriel som är helt vettskrämd. Caspar frågar Gabriel vart Ingvald är, han får till svar att alla är borta. Sedan ränner han iväg, pratandes i tungor för sig själv. Caspar tar in på The Golden Spool med Kirsten Wanshinn, medan Werner tar med Heidi hem till von Tasswinders residens.

Werner öppnar grinden och går mot huset, då möts han av stallpojken Sebastian Stoltz. Sebastian berättar för Werner att han ska göra i ordning Baron Erkenbrands vagn. Werner frågar inte vad som är på gång. Werner vill bara in med Heidi så fort som möjligt. När dom kommit upp på rummet så tvättar Werner av den värsta smutsen från Heidi, sedan bäddar han ned henne i sängen. När han stoppar om henne så tittar han som hastigast om han kan se några sår eller blåmärken, han kan inte hitta något sådant. Werner sätter sig i en fåtölj bredvid sängen, han bara sitter och tittar på Heidi under en lång tid. Werner känner en känsla av hjälplöshet och en enorm ilska för att dom gav sig på det käraste han har. Han går fram till fönstret och tittar upp på Morrslieb, sedan svär han på att han ska sätta käppar i hjulet för deras försök att bli Elector Count. Sedan kryper Werner ner hos Heidi, han vaknar bara efter någon timme. Werner pussar på Heidi, men hon är fortfarande helt okontaktbar.

Werner går ner på bottenvåningen, där i matsalen sitter redan Baronen. " Werner kom och sätt dig bredvid mig så får vi prata. Där ser du att Heidi kom tillbaka självmant, men jag hörde av Sebastian att hon var redlös när hon kom hem. Det är inte ett korrekt sätt att uppträda på, hon måste tänka på att hon är en adelsdam. Jag ska ta ett samtal med henne senare". “Baron Erkenbrand, jag skulle vilja tala med dig om Heidi” säger Werner. “Werner, vi får ta samtalet ikväll jag måste iväg för att leverera några tjurar till Streissen. Vi får ju inte skicka bort dom ståtligaste tjurarna, det är därför jag måste vara med vid leveransen. Det är ju dom ståtligaste tjurarna vi tjänar pengar på, det är dom vi ska avla på. Det är dom ståtligaste tjurarna som gäller” skrattar Baronen och klappar Werner i ryggen så han nästan ramlar av stolen.

Så fort Gabriel har gått in till sitt rum går Wera fram till värdshusvärden Gunter Baltes och ber om att få byta rum:
”Det är lite stojigt på torget nattetid så sömnen störs. Skulle verkligen uppskatta att få ett rum som vetter mot baksidan istället.”
Baltes går med på detta och Wera skyndar sig att berätta nyheten för Waldemarius och tillsammans flyttar de sina tillhörigheter till det nya rummet. När de har installerats sig luftar hon sin plan för halflingen:
”Du har sagt att din största prioritet är att rädda dina föräldrar. Ikväll kommer troligtvis alla i hamnen att ta sig till Weavers Brügge för att se Ingvalds blodsmatch mot Besten från Erengrad. Och med alla menar jag också merparten av klientelet på The Upright Pig. Vi kommer inte att få en bättre chans att försöka rädda din far och mor men det kommer troligtvis att innebära att vi måste få ut dem med hjälp av våld. Är du med på det?”
Waldemarius ser först rädd ut men nickar sedan.
”Jag är med. Din plan är klok. Måtte gudarna vara på vår sida.”
Wera förklär nu Waldemarius till en pajförsäljare vid namn Bertram Humperdinkt och klär ut sig själv till dennes hjälpreda Diethild Shau. Under sina kläder bär Wera sin läderrustning. Både hon och Waldemarius har beväpnat sig med armborst, kortbåge, slunga, dolk och Wera har även med sig Faustmanns pistol. De går förbi en butik och köper ett antal pajer varefter duon sedan går runt och försöker sälja pajerna till folk på gatan. Försäljningen går överraskande bra då de flesta är människor de möter är uppspelta och är på väg mot Weavers District och pitfight-matchen.
När Diethild och Bertram närmar sig hamnen går de bort från huvudgatan och in bland smågränderna. I en av gränderna ser de två vagnar komma åkandes på gatan. På vagnarna ser Wera hela gänget från The Upright Pig: The Knife, Gert, Bloody Bert, Helmut Weiss, Jochen tillsammans med ett gäng flåbusar från The Hooks. På vagnarna ser hon också en mängd öltunnor och spritflaskor.
”Jag gissade rätt. De har tömt värdshuset för att se blod. Men var är Murrmann?”

Längst vägen mot The Upright Pig passerar duon Frau Heidelschneiders House for Homeless Women and Children.
“Jag vill in dit för att se hur det står till med Frau Heidelschneider” säger Diethild till Bertram.
När Diethild kommer fram till byggnaden får hon en chock. Dörren är sönderbruten och ligger på marken utanför. När de kommer in ser Diethild att hela stället är vandaliserat och sönderslaget. En bit in träffar de på Frau Heiderschneider. Kvinnan står där med sönderrivna kläder och sår i ansiktet.
”Vilka är ni? Vad vill ni?”
”Det är Wera, Frau Heidelschneider. Samt en vän.”
”Wera? Här finns inget för dig längre. Allt är förstört. Jag och många andra har blivit slagna och utnyttjade av The Hooks. De har slagit sönder allt jag har och de kommer säkert tillbaka ikväll efter blodsmatchen vid Weavers District. Jag har inte ens en dörr att stänga igen.” Rösten stockar sig nu på Frau Heidelschneider och Wera hör hur hon kämpar mot gråten.
”Har du kontaktat vakten?”
”Vakten?” fnyser Frau Heidelschneider ”De kommer inte till denna del av staden, de struntar i oss fattiga.”
”Vad tänker du gör då?”
”Jag vet inte. Jag har inte ens ett boende till mig och de stackare som fortfarande är kvar här.”
”Så det finns fortfarande gäster här?”
”Javisst. Vart skall de annars gå? Beatrix LeBon var här och lockade med husrum på sin bordell strax efter att The Hooks gått härifrån. Hon fick med sig tre flickor; Agnes, Kristina och Sigrid. Frågan är om de hamnar på The Red Room eller på LeBons bordell i Streissen. LeBon frågade också efter dig, Wera. Hon sade att du inte gjort vad du hade lovat.”
”Har du provat med att kontakta Shallyatemplet?”
”Shallya templet!? Ha! Shallyatemplet vårdar bara de rika som ger allmosor. Som till exempel von Mohr.” Wera hör en stark bitterhet i Heidelschneiders röst.
”Jag har en idé på vad du kan göra, Frau Heidelschneider. I hamnen står det ett antal lagerhus längst Handel Weg. Lagerhus nummer 16 var tomt sist jag var där. Varför tar ni inte med er det ni kan och gör er hemmastadda där. Det är inget riktigt hus men det är helt och har en dörr som går att stänga. Skyndar ni er dit nu medan alla är vid Weavers Brügge kommer hamnbusarna inte veta att ni har gömt er där. Eventuellt så kan även lagerhus nummer 14 vara ledigt.”
Waldemarius skänker alla deras kvarvarande pajer till Frau Heidelschneider och får då veta att brunnarna i hamnen har sinat.
Wera och Waldemarius lämnar nu Frau Heidelschneider och tar sig till baksidan av The Upright Pig Tavern. Bakgården är tyst och tom på folk. Bakdörren till tavernan är stängd och fönstren har stängda fönsterluckor. För första gången i mannaminne är The Upright Pig stängd.

Duon smyger fram till ett av fönstren som Wera är rätt säker på vetter in till värdshusets skänkrum Waldemarius drar fram en dolk och bryter snabbt upp fönsterluckorna sedan byter han ut dolken mot sinkortbåge och laddar den med en pil. De förspiller nu ingen tid utan tar sig snabbt in via fönstret. När Wera skall ta sig in råkar hon knuffa till fönsterluckan som ger ifrån sig gnekande ljud.
”Förbannelse! Hoppas ingen hörde något.”
Wera hinner bara tänka tanken innan hon en ser en rörelse bakom bardisken. Hon och halflingen har mycket riktigt kommit in till skänkrummet på Upright Pig. Men nu är det stora rummet tomt, tyst och mörkt och Wera känner sig överraskande nog olustig inför denna syn. Men hon hinner inte fundera över detta då tavernans ägare har lämnat kvar en från The Hooks som vakt och som nu kommer emot henne och Waldemarius med draget svärd.
Wera upptäcker nu att hon glömt att ta med sig sitt armborst.
”Förbannelse igen! Hur har jag kunnat missa det?”
Wera trevar nu febrilt efter sin slunga vilket gör att Loamdelve hinner avfyra sitt armborst mot vakten före henne. Men skottet missar och fastnar med ett dovt läte i väggen. Vaktposten hugger nu mot Waldemarius som nätt och jämt lyckas undkomma svärdet.
Nu har Wera fått fram slungan och skickar en kula mot vaktposten som träffar denne i bröstet. Tyvärr är träffen inte tillräckligt bra för att tilldela någon större skada men armborstlodet som sedan kommer från Waldemarius får gängmedlemmen att vackla till med lodet stickande ur magen. Wera skyndar sig nu att skicka iväg en till kula som träffar motståndaren i huvudet med en krackelerande läte. Vaktposten stupar med blodet strömmande ur ett hål i pannan.

Räddningsteamet förspiller nu ingen tid utan skyndar sig till trappan ner till tavernans källare.
Trappans slut mynnar ut i stort källarrum på minst 7 × 7 meter. Samma rum där Flucht visade upp Besten från Erengrad. En händelse som för Wera känns som väldigt avlägsen trots att det var bara för 11 dagar sedan. I det bortre hörnet av rummet ligger det två äldre halflingar bundna. Wera känner igen dem som samma par som låg bundna hos Bengt The Knife.
”De lever! Tack och lov.”
Ända sedan hon och Waldemarius gav sig av har hon bävat för att det varit förgäves och att paret Loamdelve blivit mördade efter det tidigare fritagningsförsöket.
Mellan henne och Herr och Fru Loamdelve befinner det sig en till vakt som nu kommer emot henne med draget svärd. Innan Wera hinner reagera hör hon hur Loamdelve utbrister i en blandning av ett rop och en snyftning och avfyrar en pil mot vakten. Till sin fasa upptäcker han att det är han sista pil. Han måste ha tappat resten under striden vid bardisken. Pilen går igenom busens fot och naglar fast denne i golvet. Vakten vrålar till och böjer sig ner för att försöka dra loss lodet från foten.
Plötsligt kommer det en till vakt rusande nedför trappan med draget svärd och attackerar Waldemarius. Halflingen lyckas precis hoppa undan för hugget varvid Wera skickar en kula mot det nya hotet.
”Förbannelse! Det här är inte bra.” Wera börjar ångra sina planer.
”Hur skall vi kunna klara oss mot två slagskämpar till från The Hooks?” Varken hon eller Loamdelve är några krigare. ”Åh, om bara Ingvald hade varit här.”
Men hon har inte tid med mer önsketänkande utan skickar iväg en kula med slungan mot den nytillkomna motståndaren vilken träffar.
Waldemarius kastar iväg sin obrukbara pilbåge, backar ett par steg och drar sedan fram en slunga, laddar den snabbt med en kula och skickar den mot det nya hotet. Men skottet skickas iväg i all hast och missar. Vakten svarar med att få in ett hugg på Waldemarius som vacklar tillbaka varvid Wera försöker hjälpa sin kompis men missar också.
Wera börjar känna att stressen ökar när hennes kropp börjar känna av striden.
”Varför kom jag med denna idé? Skall det bli flykt och död kamrat igen?”
Hon kastar en blick mot den förste vakten men denne kämpar fortfarande med att försöka komma loss från golvet. Wera skickar en till kula mot vakt nummer 2 och träffar. Träffar vakten gör även Waldemarius men båda kulorna träffar inga vitala delar utan The Hooks medlemmen står upp fortfarande och attackerar Wera. Wera försöker förtvivlat undkomma hugget men lyckas inte helt utan blir träffad i sidan. Wera retirerar från attacken samtidigt som hon desperat fumlar efter en ny stålkula. Hon lyckas få fram en kula och skickar den mot vakten men återigen är siktet dåligt och träffen skral. Vakten stirrar på henne och går fram mot henne för att avsluta striden. Han kommer inpå henne men faller plötsligt framför hennes fötter med Waldemarius kula i bakhuvudet.
Nu lyckas den förste vakten ta sig loss och rycker åt sig sitt svärd från golvet. Med ett vrål rusar han fram mot Wera men då han har svårt att stå på foten blir hugget svagt och Wera lyckas hoppa undan. Vakten får ta emot en träff från Waldemarius och sedan från Wera. Han stupar och källaren blir plötsligt tyst.

Ruben finner Leo i köket.
”-Leo, jag vill att du följer mig till von Alptraums stadshus. Jag måste tala med Marlene och Clothilde.” Leo ser förvånad ut.
”-Nu? Så här sent?”
”-Sent? Det är ju inte ens dags för kvällsmat än” svarar Ruben.
”-Men, måste ni ha mig med? Vad förväntar ni er? Har det något med den där herrgården att göra och ert ärende dit?” säger Leo och ser orolig ut.
”-Ja, det har det. Jag har känslig information att delge Clothilde och Marlene och jag litar inte på någon. Jag behöver dig där om det går hett till” svarar Ruben.
”-Man ska inte gräva i det förflutna. Det är ingen bra idé herrn. Vad tänker ni göra?” Leo skruvar på sig.
”-Men det är för att ställa saker till rätta Leo. Vi ska göra von Alptraums en stor tjänst och få frid. Det var en hemsk dag men vi kan göra det rätta och sedan lägga det bakom oss.”
Leo tänker en stund men går sen med på att följa med. Ruben funderar. Leo har visserligen många hemligheter och ingen vet riktigt allt han bär på, men när han annars bara vill glömma så verkar det som att det som har med Rubens mor att göra så är det något han vill dölja. Något som fortfarande måste bevaras. Något han är rädd för att Ruben ska finna. Inte bara sanningen om något som hänt utan faktiskt något som finns nu. Kanske är Rubens minnen från moderns sista dagar inte fullkomliga. Leo döljer något, vaktar en hemlighet, och Rubens tankar går till Shallyatemplet, inte till Shallya men templet.

Ruben och Leo går till Plenzerplatz. Rubens nerver är tunnslitna och han förväntar sig falskspel eller en kniv i ryggen runt varje krök. Han måste gå till väga på rätt sätt. Om tavlan beslagtas och han anklagas är det slut. Det finns några som han vet känner till att något är gömt på von Alptraums gamla herrgård och som kan ha gissat hans ärende idag men han hoppas att skenmanövern med sin brors begravning har köpt honom så pass mycket tid att ingen har hunnit mobilisera sig än. Framförallt hyser han starka misstankar mot Ferenc von Alptraum och litar inte på att han inte skulle passa på tillfället att utöva makt mot sin mor med en sådan artefakt i sin ägo. Han ber Leo att gå till von Alptraums stadshus för att be om en audiens. Han ber honom också att hålla speciellt utkik efter vilka som är där. Under tiden går Ruben till Journeys End och väntar. Han har tavlan på sig. Efter en stund kommer Leo och rapporterar att Ruben har fått en audiens och att inga personer utöver dom vanliga befann sig där vad han kunde se. Ruben och Leo går till von Alptraums residens. Dom släpps in. Ruben leds till salongen på andra våningen där han under von Alptraums bal såg von Sachs och von Griffonstein sitta och intrigera när han stod gömd i en gång bakom väggen tillsammans med Werner och von Pappen. Leo väntar utanför med von Alptraums champion Messerschmitt. Dörren stängs bakom Ruben.

I salongen sitter Marlene och Clothilde på var sin stol med stoppad sits och rygg med broderier. I mitten av rummet är ett bord med några stolar runt. Tavlor hänger på väggarna. Ruben funderar om det står någon där bakom. Clothilde är som alltid lugn och möter Ruben med ett leende. Marlene mera otålig, speciellt när det handlar om en von Mohr. Dom ser på Ruben. Ruben har inte ro att sätta sig utan vandrar fram och tillbaka.
”-Vad är det som von Mohr har på hjärtat som är så viktigt att vi var tvungna att byta om tll en audiens så här sent?” säger Marlene barskt. Ruben ser sig omkring i rummet och stammar:
”-Eh, jo…eh, kan vi inte gå någonstans där det finns en eldstad?…det är, eh…känsligt…jag behöver en eld.” Marlene ser ut som att hon ångrar att hon gick med på detta.
”-Eld nu? Det är den varmaste försommarkväll jag någonsin kan minnas. Är ni helt galen. Framför vad ni har att säga nu eller så avslutar vi dom här pinsamheterna!”

Det står ett tänt ljus på bordet. ”Det får räcka” tänker Ruben och sätter sig med bordet mellan sig och kvinnorna. Han måste vara beredd om något händer. Nu finner han sin röst.

”-Det här kan inte vänta. Jag var tvungen att handla snabbt innan fienden kom sanningen på spåren. Jag har vandrat mörka vägar. Det har kostat mig mycket men nu är jag här. Det har att göra med utflykten till Old von Alptraum Mansion som jag och Anne Lise gjorde med min mor när jag var liten” börjar Ruben men han blir avbruten av Marlene som brusar upp.
”-Det där är bara lögn! ..och…och det passar sig inte för Clothilde att höra på sånt” säger hon. Hon är upprörd och orolig.
”-Vad är det för utflykt? Den har jag aldrig hört något om” säger Clothilde och ser frågande på Marlene som inte vet vad hon ska säga.
”-Det har med min mor att göra. Anne Lise for mycket illa” säger Ruben.
”-Ni..ni…pratar bara smörja von Mohr!” fräser Marlene.
”-Jag är trött och sliten och jag har inte tålamod att sitta och munhuggas med er om något som ni vet är sant.” säger Ruben och torkar svetten ur pannan.
”-Kära Marlene, jag vill höra vad Ruben har att säga” säger Clothilde milt men bestämt
”-Fortsätt Ruben, vad hände med Anne Lise?” säger Clothilde
”-Anne Lise mår bra nu. Det finns inga bevis” fortsätter Marlene. Ruben skakar på huvudet.
”-Visst finns det bevis kära grevinna och dessutom har folk pratat.”
”-Va! Vem?”
”-Tja, i alla fall doktorn som ni mutade med en förmögenhet. Och Martin von Sachs har berättat hela historien för von Tuchtenhagen” säger Ruben. Marlene vitnar.
”-Den fähunden! Jag ska..!”
”-Kan Ruben få tala nu faster?” säger Clothilde med eftertryck. Marlene resignerar.

Ruben berättar om resan till Old von Alptraum Mansion. Om hur bara Linda Therese och Anne Lise gick in i huset och var borta en lång stund. När dom kom tillbaka verkade Anne Lise drogad och det var blod på benen. Linda Therese var exalterad och talade om att hon hade målat ett mästerverk. Anne Lise återbördades till Averheim men efter några dagar tillstötte komplikationer. En doktor tillkallades. Anne Lise verkade vara gravid, hur otänkbart det än var. Hon födde samma natt ut något monstruöst. Det hela tystades n