The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 3 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Sökandet efter Gerti

De går upp tidigt. Gabriel säger att han inte har sovit så bra och drömt mardrömmar. Han är glansig på ögonen tycker Ruben.
Gabriel förklär dem till Mandel Brot och Pontus Yarn, två män som till nyligen arbetat som vakter på flodbåtar. Gabriel säger att han kan en flodvaktarsång, ”Simma lugnt”. Gabriel sjunger den och Ruben tycker den är jättefin och att den känns väldigt genuin. De rekvirerar hästar från Journeys End och beger sig iväg genom staden och ut på vägarna. De hamnar i gott samspråk där de sakta rider fram. Ruben tycker det är befriande att vara någon annan och älskar att vara på hemligt uppdrag. Gabriel är dessutom alltid bra färdsällskap. Ruben bryr sig inte om titlar och livet känns bekymmerslöst. Gabriel tycker nog också att livet är bra. Han säger:
”-Vi är som två planeter som krockar med varandra.” Med det menar han att han och Ruben arbetar bra ihop. Sen berättar han länge om Altdorf och sin anställning hos Schwartzhelm. Han berättar om bagerierna, hamnen och tavernorna.

De rider på landsvägen mot Heideck. Det är folk på vägarna. Där finns välskötta gårdar med solrosor och äppellundar och fält med gulnande raps och vinodlingar. När de närmar sig platsen för överfallet så rider de upp till en bondgård som ligger på en höjd och ber att få inhysa sina hästar där. De fortsätter till fots och snart är de framme. Gabriel finner snabbt spår och han följer dem. Ruben följer på avstånd. Gabriel kommer tillbaka och rapporterar att han har sett flickan, Gerti, och tre män som lastar på packning på två vagnar som om de höll på att bryta upp ett läger. Den ena är en vit vagn som ser misstänkt ut som en av Red Arrow Coaches vagnar, den andra är en öppen lastvagn. De ska snart bege sig av. Ruben och Gabriel småspringer tillbaka till hästarna. Det är tungt slit i hettan. De tar hästarna och rider ut på vägen igen. Snart möter de Gerti som är på väg mot Averheim i lastvagnen. De hälsar på henne och byter några ord. Hon åker vidare. De förstår att den vita vagnen går åt ett annat håll. Vilken ska de följa efter? Ruben bestämmer att de följer Gerti för han tror att det leder dem till den som leder detta. På avstånd följer de Gertis vagn tillbaka till Averheim. Vid södra stadsporten stannar hon in. Ruben ser att där nära stadsporten sitter Hans Blichter. Ruben har inte sett honom sedan den dagen de alla vaknade upp på en coach och blev överfallna av grönskinn. Blichter nickar till Gerti och sedan nickar han till en av vakterna och hon blir vinkad in genom porten. De är oroliga att de ska tappa bort henne i staden men det går bra och hon åker in i Faust Quarter. Hon stannar vid Zimmermann strasse 4. Det är ett förfallet hus men det är starkt befäst med en järndörr och galler för fönstren. Det har vakter både inne och ute och är bevakat från taken på andra sidan gatan. Gabriel går runt på baksidan och kollar och Ruben sticker ett par kopparslantar i handen på en gammal gumma som bor granne till magasinet och ber henne att få gå upp till en balkong i hennes hus. Hon har en efterhängsen hund men hon får den bort från Ruben till slut. De ser Gerti få hjälp med att lasta av sin last och den bärs in i huset. Gerti åker. Ruben och Gabriel beger sig därifrån och åker hem och byter om. Nellie tillagar en lunch åt dem. Sen går de till stadsarkivet. De vill söka efter vem som står som ägare till Zimmermann strasse 4. Roderbringer är inte så hjälpsam uten säger bara ”-Hylla ”C”! och pekar. Det är väldigt dammigt att leta igenom dom gamla arkiven. Mitt i alltihop börjar Gabriel prata om att han kanske skulle investera i fastigheter. Zimmermann strasse 4 står registrerat på Friedrich Grosz. Dock är det ett annat hus som han äger som de blir mer nyfikna på och det är ett hus som han har ärvt av sin far, Dunkel Platz 7. Flera timmar har gått medans de var i arkivet och mörkret har börjat falla.
De förklär sig igen och beger sig sedan ner till Faust Quarter. De finner Grosz hus och går runt på baksidan. Gabriel dyrkar upp dörren. Då blir de upptäckta av två pojkar. De pratar med dem och mutar dem med några silver och Rubens hatt. Ruben och Gabriel går in. På nedervåningen finner de kök och hall. Allt är välskött och med fina viner i skåpen. De går upp och finner ett sovrum och ett kontor. Båda är lyxigt inredda med mattor och tavlor och exklusiva möbler. Friedrich Grosz har förfinad smak. Ett stort skrivbord drar till sig Gabriels uppmärksamhet. Han finner ett lönnfack som han dyrkar upp. Det innehåller guld, silver och diamanter. De finner order från The Black Hood till Grosz och dokument som pekar på att Grosz har utpressat värden på Journeys End, Gunnar Tabeck, att uppge tider och last för coachavgångar från Red Arrow. I ett arkivskåp hittar de en grotesk tavla föreställande Ruben och hans mor som hon målade när Ruben var liten.
Plötsligt hör de röster nere på torget. Barnröster.
”-De är där inne!”
”-Kom ut era kräk!” vrålar en mansröst.
Ruben och Gabriel har bara sekunder att avgöra vad de ska göra. In genom dörren där nere kommer en man. Han springer upp för trappan. De är fångade! De drar sina pistoler och skjuter mot mannen som visar sig i dörröppningen. Båda missar och flisor flyger från dörrkarmen. Ruben känner igen mannen som Rutger Cornelius. Han är rasande. Han duckar i korridoren och dyker sen fram och avfyrar sitt armborst mot Ruben. Ruben blir träffad. Gabriel och Ruben hoppar ut genom andra våningens fönster och klarar sig ganska bra. Cornelius dyker upp i fönstret och fortsätter skjuta på dem. Både Ruben och Gabriel blir träffade. Livrädda försöker de hålla sig bakom hinder och springer runt huset mot baksidan. Cornelius hoppar också ut. Han skadar sig lite i fallet. Han haltar efter dem. Han är dem hack i häl och Ruben väntar sig att närsomhelst känna ett lod i ryggen men Cornelius missar och Gabriel och Ruben förlorar sig i skuggorna i Faust Quarters gränder. Utmattade och skadade tar de sig hem.

Ruben och Gabriel tvättar av sig och ber Nellie att hämta doktor Gluckstein. När hon har gått knackar det på dörren. Ruben öppnar och ställs inför en brett leende von Griffonstein. Han stiger in och stänger dörren. Han lutar sig nära Ruben.
”-Jag vet vad du gjorde med Selena von Kusch. Gisselbrecht Kuhn har berättat allt. Han är informatör för mig förstår du. Det trodde jag inte att du hade det inom dig Ruben. Vilken handlingskraft!”
Ruben är inte förvånad men han trodde inte det skulle komma så här snart. Och han hade lite hoppats att han hade fel om Kuhn. Ruben tycker bara inte om Quintus långa näsa i den här historien. Ruben gjorde ett heligt avtal med Selena. Han förstår att det är kört men känner sig ändå märkligt lugn när han tänker på samtalet med Selena. Han talar tyst med huvudet böjt.
”-Du skulle aldrig förstå. Det här var mellan mig och…” Quintus avbryter honom.
”-Ja ja, det där bryr jag mig inte om. Men nu är det så här. Du ska göra som jag säger. Du ska lägga din röst på oss i elector count-valet. Eller hur?”
”-Ja” säger Ruben stilla och nickar.
”-Bra, då förstår vi varandra. Men så är det så att du har inte skött ditt uppdrag. Du ska ju sätta dit von Sterber. Du fick klara order av O.D.R.A. Varför har du inte gjort något?”
”-Det har ju inte varit någon möjlighet…” börjar Ruben. Quintus vill inte lyssna.
”-Se till att få det gjort. Och så bör Werner Lankdorf ta anställning hos oss. Säg det till honom. Gott, trevligt att tala med er von Mohr.” Quintus går.
Ruben tänker ”Jag gick med på att ge er EN röst.”

Nellie kommer tillbaka med doktor Gluckstein och hans lärling, den 60-årige Fritz. Ruben och Gabriel blir väl omhändertagna.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 2 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Inbrott på Averbank och förhandlingar med dvärgarna

Ruben går till Golden Spool för att ansluta sig till Gabriel. Ruben möts av många hyllningar. Ölsejdlar ställs framför honom. Det får upp Rubens humör. Här vet man vad han har gjort för att undvika ett blodbad och skaffa fram vatten. Gabriel är också på gott humör och de bestämmer sig för att ta itu med von Kusch bankfack på en gång.
De vandrar upp till Averbank på Plenzerplatz. Det ligger intill Heindrichtemplet vars byggande framskrider i rask takt. Averbank vaktas av beväpnade vakter med tilean manhunters. De får komma in och en tjänsteman skriver in dem i en stor loggbok. Det är instängt och svettigt här. Mannen visar vilken dörr de ska ta. Denna dörr är också bevakad av vakter. De visar Ruben och Gabriel in genom dörren och ber dem gå ner för en trappa. Gabriel lutar sig intill Ruben när de börjar gå ner:
”-Von Griffonstein var den senaste som var här.”
”-Hur kan du veta det?” säger Ruben och tittar förbryllat på Gabriel.
”-Det stod i loggboken” säger Gabriel obesvärat. Gabriel har en skarp blick tänker Ruben.

De kommer ner och där står en ny vakt. Han låser upp en bastant dörr med tre lås. Ruben och Gabriel släpps in och vakten stänger dörren efter dem. Vakten blir kvar utanför. Ruben och Gabriel befinner sig i ett valv helt i tegel, även golv och tak. Det är väldigt varmt och de är nervösa för att bli upptäckta. Här finns femtiotvå bankfack. Ruben går fram till nr 33, von Mohrs bankfack. Han tar fram nyckeln och låser upp det. Där finns en brosch i guld och två små målningar av hans mor daterade i Streissen 2496. ”Kärlek och respekt” har hon skrivit på baksidan. Dessutom är det ägarbevis på stadshusen, lantgodset och jaktgodset. Till sist finner Ruben ett brev som är från Herr Liebling till Herbert. Det är otäck läsning.
Gabriel har börjat med att dyrka upp fack nr 11. Ruben låser sitt bankfack och ansluter sig till honom. Gabriel får koncentrera sig men ganska snart har han fått upp dörren utan att göra någon åverkan på låset. Där finns förstås mycket dokument knutna till familjens ägande av staden Loningbruck och även andra fastigheter bland annat i Grenzstadt och en jaktstuga. Där finns även guldmynt, smycken, ringar, guldtackor och diamanter. Där finns en handskriven bok bunden i guld av Bartolomeo Servales ”In Verena veritas”. Där är också en statyett i silver och guld föreställande en uggla. Den håller i ett svärd och har ett bälte av pärlor. Gabriel ser noggrannare på den och upptäcker att den går att vrida på i olika sekvenser. På undersidan finner han en kod som han provar. Och se! ugglan går att skruva isär och inuti den är det ett hålrum. Där ligger några papper hårt hoprullade. Det ser ut att vara dagboksanteckningar men det är skrivet med så minimal text att det är svårt att läsa här nere i dunklet. Gabriel misströstar dock inte utan tar fram ett förstoringsglas.
Det är Selena som har skrivit om sin ungdom. Där står om hennes och Ulfred von Kusch liv tillsammans. Ruben och Gabriel diskuterar en stund och sen bestämmer de att ta med sig dagboksanteckningarna. De finns inte upptagna på listan över innehåll. Antagligen var det bara Selena som kände till dem. Allt annat återställer de som det var och lämnar valvet. De går ut från Averbank och kommer ut på Plenzerplatz igen. Ruben berömmer Gabriel för hans skicklighet och kyla.

Nu tar de en tur till Dwarf Quarter. Ruben vet att Wera är nästan ännu mer besatt av att undersöka brunnarna än honom och kanske kan hon få en hjälpande hand. De träffar Snorre. Han är som vanligt inte särskilt inställsam men han har ett gott öga till Ruben som tur är. Ruben och Gabriel för brunnarna på tal och det faktum att de som är i hamnen har sinat. Snorre är besviken på underhållet av kloakerna. Dvärgarna byggde kloakerna för länge sedan men det är aldrig någon som har brytt sig om att beställa underhållsarbete av dom. Han tycker det är upprörande att människor inte förstår sånt. Till och med dvärgarbete förgås utan ordentligt underhåll. Han säger också att dvärgarna är de enda som har den sanna kartan. Ruben och Gabriel börjar lite trevande att tala om råttmännen och att de misstänker att de ligger bakom att brunnarna sinat. Snorre blir stilla och talar tystare. Han berättar att dvärgarna har slagits mot råttmännen i årtusenden och vet hur man gör det. Ruben och Gabriel önskar låna kartan men Snorres erbjudande är att de kan hyra en guide, Orvar Knutson. Han kan orientera sig i kloakerna och vet hur man slåss mot råttmännen. Ruben blir alldeles upprymd och känner hoppet komma. Det här kommer att lösa sig. Priset är tjugo guld. Va! Rubens hjärta sjunker igen. Han vet bättre än att försöka förhandla med Snorre. Gabriel ser dock inga hinder för det och börjar med att fråga Snorre glatt:
”-Hur är det hemma i Blå bergen då?” Snorre ser högst förolämpad ut.
”-Det var droppen. Nu har priset gått upp till tjugofem guld! Adjö!”

Utanför skäller Ruben på Gabriel för hans okunnighet och taktlöshet.

Det har blivit ganska sent och gränderna är tomma. Ruben och Gabriel är nu nära Winkelstrasse 12, den adress som agent Hallheimer uppgivit när han lånade en bok på stadsarkivet. Det är ett hus i två våningar men de ser direkt att de inte har så mycket att hämta där. Övervåningen ser ut att vara utbränd. Dessutom lyser det svagt grönt från taket. Nedre våningen verkar intakt. Där bor en gammal gubbe som berättar att Hallheimer slutade komma tillbaka. Sedan en sen kväll var det en konstig explosion och han såg något som sprang därifrån. Ruben minns något som Werner har sagt om grönt damm eller sten och ber Gabriel att gå upp och titta. Gabriel finner inget förutom ett slags sigill eller amulett med råttmännens tecken på. Den tar Gabriel.
Gabriel har stämt möte med Kühler på The Golden Spool och tydligen har de tänkt sig att Ruben ska ställa upp på en exklusiv intervju. Ruben vägrar så Gabriel går dit själv. Senare möts de hemma hos Ruben och von Pappen kommer och hälsar på. De pratar om upptäckterna i von Kusch bankfack. De pratar om annat också. Ruben fiskar lite efter Baerfausts bakgrund. Von Pappen säger att Baerfausts mor, Martina, är inlagd på Shallyatemplet. Det visste inte Ruben. Så ska det ha varit en romans i hans förflutna också. Gabriel kommenterar:
”-Det måste ju betyda att Baerfaust inte alltid har varit så ful!” Alla skrattar hysteriskt, inte minst von Pappen:
”-En god poäng Gabriel. Skål!”

När von Pappen har gått planerar Ruben och Gabriel inför morgondagen då de ska åka tillbaka till platsen för coachöverfallet och försöka få tag i flickan som slank undan. De sover.

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 2 - Werner Lankdorf
Ned i kloakerna

När mörkret drar in över Averheim, tar dom rygg på Wera som vet vart Dr Verfullen har sitt hus. Det är rätt så mycket folk ute denna kväll, när dom närmar sig området där Dr Verfullen bor blir det mycket mindre rörelse ute på gatorna. Dom kommer fram till huset, det finns bara en dörr in och det är den utifrån gatan. Waldemarius tittar sig omkring, sedan plockar han fram sina dyrkar. Efter lite fippel så är dörren öppen, dom kliver in i en mörk hall. Werner mumlar något obegripligt, sedan börjar glaskulan på toppen av staven lysa med ett svagt sken. Nu kan dom se att det finns några dörrar ut från hallen, det finns en trapp som leder upp till övervåningen och det finns även en trapp som leder ner till källaren. Wera vet att den låsta ståldörren finns i källaren, dom tar trappen som leder ner till källaren. Dom kommer ner i en korridor, längst bort i korridoren finns en bastant ståldörr. Dom går försiktigt fram till ståldörren, Waldemarius tittar och känner på dörren. Han säger att det är 2 avancerade lås, han börjar med det fasta låset. Det låset knäcker han fort, men hänglåset tar lite längre tid att få upp. Plötsligt knäpper det till i hänglåset och han plockar bort låset, dörren är nu öppen. När dom öppnar dörren, så möts dom av en fasansfull syn. Där inne i rummet finns 4 människor som Dr Verfullen gjort hemska och helt bisarra experiment på, 3 av dom ligger i burar men är knappt vid liv. Den fjärde ligger på ett bord mitt i rummet, han är fastspänd i bordet. Personen är uppskuren från halsen till naveln. Ovanför honom finns det någon sorts behållare, från behållaren droppar det en grönaktig vätska ner i det öppna såret. Werner går in i rummet, när han kommer närmare behållaren kan han se att det är warpstone som droppar i såret. Vid en närmare titt på det öppna såret, kan han se hur något växer där inne i såret. I ena hörnet av rummet finns det ett altare, altaret är prydd med en purpurfärgad hand. När Werner undersöker altaret närmare hittar han några gömda brev, han hittar även 2 böcker som han stoppar i sin väska. När dom läser ett av breven kan dom även se att en öppning ut i kloaken har murats igen nyligen. När dom undersökt rummet noga, bestämmer dom sig för att lämna rummet. Innan dom lämnar rummet dödar Ingvald experimenten och han funderar på om dom ska bränna huset.

Ingvald, Wera och Waldemarius går chockade tillbaka till The Golden Spool för att sova, imorgon ska dom ner i kloakerna. Werner går hem för att kolla till Heidi. När han kommer hem sitter Baronen och väntar på honom i vardagsrummet.
“Werner, kom hit så får jag prata med dig säger Baronen”. Werner går in i vardagsrummet och fram till Baron Erkenbrand.
“Kapten Baerfaust kallade tillbaka Arta Schaffer, han vill ha dom trogna och lojala på vaktstation efter attacken” säger Baronen.
“Jag kan förstå det, men Baron Erkenbrand du känner ingen som kan skydda Heidi. Jag är orolig för att något ska hända henne” säger Werner.
“Jodå, jag har en person som är perfekt för detta uppdrag” säger Baronen och klappar om Werner. Efter samtalet med Baronen går Werner upp till Heidi, men hon ligger fortfarande i djup sömn. Werner lägger sig i sängen bredvid Heidi och grubblar på vad han nyss sett, nog för att Dr Verfullen är knepig men Werner kunde absolut inte tro att han höll på med sådana bisarra och vidriga experiment. Werner stoppar om Heidi innan han somnar. Plötsligt vaknar han av att Heidi kramar hans hand hårt. Hon vänder sig mot Werner och säger, “Werner du måste skydda Kapten Baerfaust, dom kommer att försöka mörda honom”. Werner försöker fråga henne vad hon menar, men hon sover lika djupt som tidigare.

På morgonen skyndar sig Werner till Lupus Strasse, innan han ska möta upp dom andra. Han vill kolla hur det är med Kapten Baerfaust. Werner möts av en sammanbiten Arta Schaffer.
“Hur är det med Kapten Baerfaust”? frågar Werner.
“Han ligger och sover nu, han blev illa tilltygad men han är en riktig kämpe” säger Arta Schaffer.
“Jag kan förstå om Kapten Baerfaust är besviken på mig och Ruben, efter det som Quintus von Griffonstein skrev i Averheim Gazetter” säger Werner.
“Jodå, han var måttligt road över det, för det var ju ni som övertalade honom att dra tillbaka arresteringsordern mot von Griffonstein” säger Arta Schaffer. “Heidi hade en dröm inatt att dom skulle försöka mörda Kapten Baerfaust, vet inte om hon menade det som hänt eller att dom försöker igen” säger Werner.
“Werner, vi har nog en förrädare inom stadsvakten. Men jag, Filip Kohl-Eisenberg, Florian Frankfurter, Justus Köhnke och Wolfgang Pappenschöld ska skydda honom för vi är Kapten Baerfaust trogen” säger Arta Schaffer.
“Du kan hälsa Kapten Baerfaust att jag varit här, och jag ber om ursäkt för von Griffonsteins jäkla tilltag säger Werner”.

Sedan beger sig Werner till The Golden Spool, för att möta dom andra. Wera har bestämt sig för att gå till Adele Ketzenblum och berätta om Dr Verfullens hus. Under tiden lyssnar dom andra runt på staden vart Bengt The Knife gömt sig. Dom får reda på att Bengt The Knife gömt sig på Upright Pig, Ingvald är sugen på att gå dit och dräpa Bengt The Knife. Werner och Waldemarius får övertala honom att hejda sig. Tillbaka på The Golden Spool möter dom Wera som pratat med Adele Ketzenblum om Dr Verfullens hus.

Dom beger sig till der Faust Quarter, där det finns det en väg ned i kloakerna precis som kartan visar. När dom kommer ner i kloaken slås dom av den otroliga stank som är där nere, Werner nästan kräks av den hemska lukten. Dom sätter på sig skynken för mun och näsa för att lindra lite av lukten. Sedan börjar Waldemarius följa kartan, dom går ca 100 meter sedan stannar Waldemarius.
“Här ska brunnen vara enligt kartan” säger Waldemarius. Dom kan inte se någon brunnsöppning. Alla börjar leta febrilt, plötsligt kan Werner se att någon har murat igen en öppning i väggen. Wera och Ingvald hjälps åt för att försöka riva ned den igen murade väggen, efter någon minut har dom gjort ett hål så att det går krypa in. Werner ålar sig in genom hålet, han börjar titta sig omkring där inne. Efter en liten stund har han listat ut vad dom gjort, någon har omdirigerat vattnet så att det inte kommer fram till brunnen. Det är ett riktigt avancerat jobb någon har gjort, den som har kommit på detta är riktigt finurlig tänker Werner. Han berättar för dom andra vad han upptäckt, dom bestämmer sig för att gå upp ur kloakerna och meddela Steward Dagobert Tochfel vad dom upptäckt. Men först måste dom tvätta sig och byta kläder, innan dom kan besöka Averburg.

När Werner kommer hem för att tvätta sig och byta kläder, möts han av Baron Erkenbrand.
“Men vad i Sigmars skymning har du varit, du stinker lika illa som du ser ut” säger Baronen barskt.
“Baron Erkenbrand vi har varit nere i koakerna, vi har just löst problemet med dom sinade brunnarna” säger en uppspelt Werner.
“Hahaha, gå och tvätta dig och byt kläder” skrattar Baronen och skakar på huvudet.
“Jo, förresten det kom ett bud med ett brev till dig” säger Baronen. Werner tar brevet och börjar gå mot huset, han sätter sig på trappen och öppnar brevet. Werner håller på att tappa hakan när han läser brevet, det är från Magister Magistrate av Purple Hand som vill ha ett möte med Werner. Och Werner får ta med en vän, den första som han tänker på är Wera. Werner skyndar sig upp till rummet för att tvätta sig och byta kläder. När när han kommer upp för trappen hör han en mullrande röst. “Vem där, säg dit namn”?
“Det är Werner Lankdorf”. När Werner kommer upp för trappen kan han se Hallbjörn Atlisson stå framför dörren till Heidis rum, det är en man på dryga 2 meteroch 130 kg. Hans hår är uppsatt i en hästsvans och han har ett stort skägg, både skägg och hår har blivit grått med åren. Han har stora ärr i ansiktet, ser riktigt skräckinjagande ut. Han är Baron Erkenbrands bäste vän och han har jobbat åt Baronen här på godset i evigheter. I bältet har han en handyxa, på sidan om dörren in till Heidi har han lutat en sköld och en enorm tvåhandsyxa av bästa kvalitet. Werner har alltid tyckt att Hallbjörn varit skrämmande, dom har aldrig pratat med varandra tidigare. Hallbjörn stirrar på Werner.
“Du får inte komma in till Heidi så där, ta av dig kläderna där nere”. Werner vågar inte annat än att lyda, han går ut och tar av sig kläderna. Sedan går han upp igen, när Werner ska öppna dörren till rummet kan han se att det är tecken inristad i skaftet på den enorma tvåhandsyxan. Werner kan inte hejda sig, han tar i yxan för att titta på inristningarna. Plötsligt ryter Hallbjörn,
“Släpp henne annars går det illa för dig”. Werner släpper yxan och skyndar sig in på rummet, med hjärtat i halsgropen. Werner tvättar sig och byter om, innan han går sätter han sig på sängkanten och viskar några meningar till Heidi som fortfarande är alldeles väck. Sedan lämnar han rummet, Werner tittar inte ens på Hallbjörn när han går därifrån…..

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 1 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr
Ruben och Herbert

Det är sen eftermiddag. Ruben går hem. Där finner han Nellie och Gabriel. Ruben tänker göra sig i ordning för kvällen men hinner inte så långt innan han hör dörrklockan ringa. Gabriel går och öppnar och Ruben hör på rösterna att det är två personer som kommer in varav en av dom är Ludwig von Pappen. I salongen möter Ruben Nellie som ser orolig ut. Ruben gestikulerar till henne att hon kan hålla sig i köket. Hon ska slippa möta sin tidigare kidnappare. Hon antar erbjudandet tacksamt med en nigning. Von Pappen stövlar självsäkert in. Den här gången har han med sig sin syster Elsbeth. Ruben och Gabriel är chevalereska och bjuder henne att sitta och serverar henne vin. Von Pappen är girig efter nyheter och frågar ut Ruben om händelserna runt Selenas död. Ruben spelar dock så oskyldig och förbryllad över det hela att von Pappen själv drar slutsatsen att någon måste ha tagit tillfället i akt och mördat Selena. Att coachöverfallets egentliga mål var hon. Von Pappen berättar att Selenas man, Ulfred, dog ung. Han var sjuklig. Därför kommer nu Nicolo Machiavelli att bli övehuvud för von Kusch-familjen som förmyndare åt lord Wilhelm. En utlänning blir överhuvud för en av dom stora utmanarna till elector count tronen! Sannerligen en häpnadsväckande utveckling. Von Pappen kommer med ett erbjudande. Imorgon bitti kommer Selenas testamente att läsas upp och då kommer Machiavelli att få tillgång till familjens bankfack. Von Pappen vill att Ruben och Gabriel tar sig en titt där innan det sker. Även om det finns en förteckning över innehållet i bankfacket så vet ingen i detalj vad som finns där förutom Selena och det ger ett gyllene tillfälle att få ett informationsövertag på Machiavelli. Ruben och Gabriel vet inte helt vad de ska be om i utbyte mot detta uppdrag. Von Pappen intygar åter vilken hedersknyffel han är i affärer och lovar att i utbyte mot detta att ge dem var sin tjänst att be honom om. Som så många gånger förr så tänker Ruben på hur von Pappen sålde Nellie vidare till von Tuchtenhagen och för sig själv ger han von Pappen några fula öknamn. Trots detta tror han von Pappen kommer att hålla sitt löfte och de går med på detta.

Ruben tar ett bad och tänker. Han vill hälsa på sin far i Shallyatemplet. Han gör sig i ordning och Gabriel och Ruben diskuterar vad de ska göra. Ruben har en plan för att testa sin kusin Danielas lojalitet och han ber Gabriel att göra en beställning på visitkort hos Kühler o son. Ruben går till Shallyatemplet. Han ber inför gudinnan och sen går han in till sin far. Rubens känslor för sin far och för vad fadern har gjort har drastiskt förändrats sedan mordet på Selena. Han förstår sin far nu, tror han. Ruben är övertygad om att Herbert aldrig dödade Linda Therese. Att han var starkare än Ruben var. Han tror att pengarna som betalats till Shallyatemplet var betalningar för att hålla Linda Therese inspärrad och att hon fortfarande är där uppe någonstans, och dessutom att anklagelserna om övergreppen på barn är osanna. Dessa förhoppningar kommer dock på skam.

Herbert är lite klarare nu och har nu förstått att Sigwald är död. De för ett stilla samtal. Ruben talar med respekt och tillgivenhet. Herbert vill inte heller bråka. Han berättar om allt fruktansvärt han har gjort. Han ville skydda Ruben och Sigwald så han dräpte Linda Therese. Hon hatade Sigwald och förgrep sig på honom. Det var därför han blev en kvinnohatare. Och Sigwalds utflykt till Young Blades Duelling Society i Nuln med Felix von Steiner gjorde bara saken värre. I sitt dödsögonblick så uttalade Linda Therese en förbannelse över Herbert och han drevs därefter av en lust till barn och betalade stora summor till Shallyatemplet för att få barn att förgripa sig på. Moder Henriette såg på detta väldigt pragmatiskt, döm några få för att hjälpa många. Herbert skäms och hatar sig själv för vad han har gjort. Hans enda tröst nu är att han är en bruten man och kan inte längre förgripa sig på barn. Han känner att den kraft som drev honom till detta har tappat intresset för honom. Ruben anar vem denna kraft är. Ruben känner sig äcklad men han kan inte dömma sin far och känner en stor ömhet för honom. Herbert ber att Ruben ska kunna förlåta honom när han är död. Ruben förlåter honom och de försonas. Herbert är tacksam. Han ser in i Rubens ögon:
”-Lägg mig bredvid Sigwald. Och be min mor om förlåtelse.” Ruben nickar.
”-Ruben, följ von Alptraum igen. Gör fred med Marlene. Anslut dig till flocken. Det är så vi alltid har överlevt.” Så tar han fram en nyckel och ger den till Ruben.
”-Bankfack 33, det är ditt nu. Där finns allt…” han tillägger med en viskning ”…och brevet från Herr Liebling. Förlåt mig…förlåt.”

View
The Enemy Within - Spelhelg 11, Del 1 - Werner Lankdorf
Stadsarkivet är avstressande

Vännerna samlas hos Ruben efter den dråpliga dillegensfärden, stämningen är tryckt. Ingen säger ett ljud, Werner känner sig helt bedrövad och knäckt efter det som han och Ruben gjorde mot Selena von Kusch. Men det var ju hennes sista önskan i livet, tänkte Werner. Sen den rejäla utskällningen han fick av Niccolo Machiavelli gjorde inte saken bättre. Werner samtalar lite med sin kusin Nellie Metternish, hon lever ett bra liv nu hos Ruben. Werner tittar på Ruben, han kan se att Ruben är helt förkrossad och inte alls mår bra. Ruben är helt otröstlig efter att Clothilde von Alptraum berättade att hon aldrig vill ha något mer med Ruben att göra. Helt plötsligt reser sig Ruben upp, han tittar sig runt i rummet på alla sina vänner. " Jag vill att ni genast lämnar mitt hus, jag måste få vara i fred så jag får försöka smälta det vi nyss ställt till med". Alla förstår allvaret i dom orden, så alla utom Gabriel lämnar Rubens hus.

Wera föreslår att dom beger sig till The Golden Spool, det är ett bra värdshus i Weavers District. Framme på The Golden Spool bjuder Wera på mat och dryck, hon bjuder även in en halvling till bordet som sitter för sig själv vid ett annat bord. Det visar sig att halvlingen är en utklädd Waldemarius Lomdelve. Sedan börjas det planeras vad som bör göras, Wera vill gärna ner i kloakerna för att kolla upp dom sinnade brunnarna. Men Werner känner sig inte redo för stunden, han känner sig mentalt utmattad efter dagens spektakel. Wera och Werner bestämmer sig för att gå till Steward Dagobert Tochfel för att få en skriftlig tillåtelse att undersöka kloakerna och brunnarna. Medan Ingvald och Waldemarius går ut och inhandlar lite saker. När dom kommer ut från värdshuset möts dom av att Hannes Kuhler med son står och viftar med dom senaste nyheterna av Averheim Gazetter. Det är han som är boktryckare och utgivare av Averheim Gazetter. Werner går fram och köper ett exemplar, där kan han läsa att Quintus von Griffonstein har smutskastat Kapten Baerfaust i pressen. Men det värsta av allt är att han öppet påstår att Kapten Baerfaust är The Black Hood. Werner blir så irriterad och förbannad så att han skrynklar ihop tidningen och kastar den på marken. Ingvald plockar upp den. “Att den jävla ormen har mage att göra något sådant, det var ju för fan Kapten Baerfaust som tog bort arresterings orden på von Griffonstein” säger en mycket upprörd Werner.

Sedan delar sällskapet på sig, Wera och Werner beger sig mot Averburg. Werner hittar upp till Steward Tochfels kontor, han går fram till sekreteraren och ansöker om att få träffa Steward Tochfel. Dom blir hänvisade att vänta, för att Steward Tochfel är upptagen med ett annat möte först. När dom väntat ca 30 minuter öppnas dörren till kontoret, ut kommer Ambassadör Rutger von Sterber. Han passerar Wera och Werner med en meters avstånd, men han tittar inte ens åt deras håll. Vilken tur att Wera var utklädd, tänker Werner. Dom går fram till sekreteraren som meddelar att dom får vänta 30 min till innan Steward Tochfel tar emot, Werner känner hur humöret rinner på. Men innan han hinner höja rösten så har Wera redan hunnit charma honom. Dom blir insläppta på Steward Tochfels kontor, där sitter han vid sitt skrivbord. Han känner igen dom båda, så han vinkar fram dom till skrivbordet. Wera ber honom om kartor över brunnarna och kloakerna, samt ett skriftligt intyg på att dom får gå ner i kloakerna som han lovat henne. Han sitter där likgiltig och går dom till mötes, men både Wera och Werner kan se att han är väldigt pressad. Wera kan inte hejda sig så hon frågar honom vad som tynger hans hjärta, han bara försöker få dom att tro det inte är något. Då sätter Wera in den stora charmen igen, han kan inte motstå hennes otroliga utstrålning. Han berättar att Rutger von Sterber kräver att staden Averheim ska förse von Heines arme med behövlig utrustning och förnödenheter när armen passerar Averheim på väg mot Streissen. “Hur kommer du ställa dig till det kravet?” undrar Werner. “Det är klart jag måste ta stadens sista besparingar, för att ge von Heines arme förnödenheter så att de snabbt passerar Averheim. Jag gör det för Averheims bästa, jag vill ju absolut inte att von Heines arme skall hamna i bråk med von Leitdorfs arme. Då har vi snart ett inbördeskrig, det är det sista jag vill ska hända” säger Steward Tochfel. “Vad menar du med att ta Averheims sista pengar?” frågar Wera. “Averheim är så gott som bankrutt, ingen betalar några skatter längre. Varken adeln eller borgarna betalar skatt så länge det inte finns en Elector Count, samma sak med dom fattiga. Kapten Baerfaust ber om pengar så han kan betala ut löner till stadsvakten, men jag nekar honom. Kapten Baerfaust hatar mig, men jag skulle gärna hjälpa honom om staden hade några pengar” säger en bedrövad Steward Tochfel. Wera och Werner tackar Steward Dagobert Tochfel för hans samarbetsvilja och ärlighet, sedan lämnar dom hans kontor.

Dom går tillbaka till The Golden Spool för att träffa Ingvald och Waldemarius. Ingvald berättar att Kapten Baerfaust blivit överfallen på stadsvaktens kontor, av Bengt The Knife och Stanislav Schussel. Kapten Baerfaust är svårt skadad, men han åsamkade Bengt The Knife en svår skada också. Han har huggit av armen på Bengt The Knife. Werner blir alldeles kall av oro, han skulle bara vilja springa dit för att se hur Kapten Baerfaust mår. “Tänk att den jävla von Griffonstein kunde anklaga Kapten Baerfaust för att vara The Black Hood, se hur jäkla fel han hade. Kan tänka mig att Kapten Baerfaust är jäkligt besviken på mig och Ruben, för det var ju vi som såg till att han tog tillbaka sin arresteringsorder på Quintus von Griffonstein för att hjälpa oss” tänker Werner. Stämningen blir ganska låg efter att dom fått höra vad som hänt med Kapten Baerfaust. Werner tar med sig Waldemarius till stadsarkivet, medan Wera och Ingvald ska till Strigany lägret.

Framme på stadsarkivet stannar Werner till och pratar med Rodebringer. Rodebringer känner igen Waldemarius från hans tidigare besök på stadsarkivet. Werner visar runt Waldemarius bland böckerna, och ger lite smarta tips hur man snabbt hittar i biblioteket. Waldemarius reflekterar på hur lugn Werner är, nyss var han ett nervvrak. Werner hämtar några böcker, sedan plockar han fram sina vita bomullsvantar och glasögon. Han börjar försiktigt bläddra i böckerna medan Waldemarius står och pratar, Werner avbryter sökandet i böckerna. Han tar av sig glasögonen och blänger irriterat på Waldemarius, som fattar vinken och stänger igen munnen. Efter 2 timmar har dom fått fram några bra ledtrådar, plus att dom hittade några helt oväntade hemligheter. När dom lämnar stadsarkivet känner sig Werner tillfreds med livet, all den inre stress han tidigare haft är som bortblåst. Werner och Waldemarius går tillbaka till The Golden Spool för att möta Wera och Ingvald. Dom sätter sig vid ett bord och beställer in något att dricka, sedan börjar dom prata tyst om att göra inbrott hos Dr Wilhelm Verfullen. Wera och Werner är väldigt intresserade av vad som finns bakom den låsta ståldörren, i källaren hos Dr Verfullen.

View
Eftermiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 4, spelhelg 11
Ett avslöjande i Averheim Gazetter

IMG_0040.JPG

“Vad har du gjort?” undrade Hans von Leitdorf med tydlig irritation i rösten.
“Det är dags att slå ut Baerfaust, det är hans fel att situationen ser ut som den gör i Averland. Du vet mycket väl att det är Baerfaust fel att Marius är död med konsekvensen att familjen von Leitdorf inte längre har makten” svarade Quintus von Griffonstein.
“Men det här är ju rent förtal, lögn och smutskastning. Att påstå att Markus skulle vara…” fortsatte Hans von Leitdorf innan han blev avbruten av Quintus von Griffonstein.
“Grand Master, du har ju personligen och offentligt tagit avstånd från Baerfaust. Du om någon har ju alltid predikat familjens heder före allt annat, evig lojalitet till familjen von Leitdorf in i döden. Då kan du inte vackla nu för att jag använder mig av “politiska metoder” för att bekämpa vårt gemensamma problem med kapten Baerfaust. Du har ju själv sett hur Baerfaust agerar allt mer självständigt och arrogant. Han är en ofrälse men kritiserar ändå öppet Averlands anrika adelsfamiljer. Det är endast på grund av Marius utnämning som Baerfaust har den position han har idag. Men det har ju Baerfaust glömt bort sedan länge. Vad tror du adeln i Altdorf eller Nuln gör när de hör att en icke adlig person är ansvarig för Averheims garnison. Jo de skrattar åt oss. De kallar till och med Averheim för “lilla Marienburg”. Är inte det om något en hädelse och skymf mot Averlands storslagna historia?" sa Quintus.

Hans von Leitdorf blev allt mer upprörd och irriterad över Quintus ord. Ambassadören var en mästare på vältalighet, övertalning och att förvränga sanningen. Hans var väl medveten om att Quintus var en intrigmakare av rang, en person som bokstavligen kunde gå över lik för att gynna familjen von Leitdorfs intressen. Under alla år hade Hans blundat för detta, känt plikten att alltid vara lojal och skydda familjenamnet och äran framför allt. Men det hade ett dyrt pris, att tvingas blunda för de konspirationer och missdåd som familjen von Leitdorf gjort sig skyldiga till genom åren. Att tvingas ta avstånd från sin bästa och enda riktiga vän i livet, Markus Baerfaust. Hans kände att han inte längre kunde hålla emot ilskan och avsmaken mot Quintus metoder. Han höll krampaktigt extrautgåvan av Averheim Gazetter i handen och knövlade sedan ihop tidningen i ren ilska och kastade den med kraft rakt i Quintus ansikte.

“Quintus, har det någonsin slagit din tanke att vi faktiskt alla har Markus att tacka för att vi lever idag? Hade det inte varit för Markus beslut i The Third Battle of Blackfire Pass hade Averheim och hela Averland svämmats över och skövlats av Gorbad Ironclaws grönskinnshorder. Tusentals averländare skulle ha dött, inklusive hela den averländska armen. Men Markus vägrade lyda Marius order den dagen i Black Fire Pass. Han vägrade att låta den averländska armen följa efter Marius i hans vansinnesattack rakt in i passets trängsta delar där grönskinnen förberett ett bakhåll. Marius och hans livgarde dog alla den dagen i bakhållet men Markus omgrupperade trupperna, lät de inta taktiska positioner, gav de mod, hopp och stridsmoral och lyckades på så sätt besegra grönskinnen. Har det någonsin slagit dig att Marius blev mer och mer galen för varje år som gick. Averland styrdes av en sinnessjuk galning som skulle ha blivit allas vårt fördärv om han fått fortsatt att härska. Sista gången jag pratade med Marius var natten innan hans död. Vi befann oss i hans stabstält och han berättade för mig om de storslagna planer han hade för Averland. De storslagna planerna var att efter han segrat mot grönskinnen skulle han förklara krig mot Wissenland och Nuln för att återta de delar av Solland som för flera hundra år sedan hamnade under Wissenlands styre. Marius tänkte förklara krig mot självaste Emanuelle von Liebwitz. Jag lovar dig att kejsare Karl Franz då som svar på Marius provokationer hade förklarat krig mot Averland. Vi skulle ha befunnit oss i krig mot både Wissenland och Reikland. Dessutom tänkte Marius upplösa den averländska landslagen och med den den urgamla traditionen från Sigmars tid att vi inte har ett arvrike där makten går i arv inom en familj utan att vi väljer en Elector Count bland adelsfamiljer av averländskt blod när den gamla härskaren dör. Och eftersom Marius inte hade några barn tänkte han utnämna sin stridshäst Stahlpferd till arvinge och Elector Count vid sin död. Förstår du inte att detta hade lett till inbördeskrig där averländare skulle döda averländare. Marius var fullständigt galen och det vet du mycket väl. Markus gjorde hela Averland en förtjänst den dagen när han gav order till sitt Zweihänder kompani att inte undsätta och rädda Marius när han gått i fällan och blivit omringad av grönskinnen. Fan ta dig Quintus för att du tvingat mig att ta avstånd från min vän Markus och att jag tvingats upprätthålla lögnen om Marius och familjenamnet von Leitdorf”. Hans blev sedan tyst efter den långa monologen. Han tittade Quintus djupt i ögonen och skakade sedan på huvudet och vände sig om och gick därifrån med bestämda steg.

Runt om i Averheim såldes extraupplagan av Averheim Gazetter. Quintus öppenhjärtiga intervju med Kühler & Son var det som alla talade om i staden.

Quintus stod länge kvar på Plenzerplatz och begrundade Hans von Leitdorfs ord. Det var då han, genom Ludwig von Pappen, nåddes av nyheten att vakstationen vid Lupus Strasse för bara en timme sedan blivit attackerad av The Black Hoods män. Kapten Markus Baerfaust hade hjältemodigt slagit tillbaka attacken men blivit svårt sårad.

Quintus von Griffonstein kände att han bara ville försvinna. Han hade begått sitt livs misstag. Aldrig tidigare hade en kalkylerad och beräknande politisk kampanj som han satt igång misslyckats så mycket som hans anklagelser mot Baerfaust i dagens extrautgåva av Averheim Gazetter.

View
Eftermiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 3, spelhelg 11
Attack mot kapten Baerfaust

IMG_2424.JPG

Kapten Baerfaust var utmattad. Han hade inte sovit på över 36 timmar. Han satt sig ned på sin säng i kontoret på vakstationen som låg vid Lupus Stasse i de centrala delarna av Weavers District. Kroppen värkte och bröstplåten var uppriven vid vänster axel där demi-gripen slitit upp metallrustningen med sylvassa klor. Klorna hade gett ett köttsår i axeln och huden var röd och irriterad.
“Jag måste be någon lägga om såret” tänkte Baerfaust trött. Det vänstra benet värkte också, en skada han ådragit sig ett par dagar tidigare när han kastat sig ut ur en vagn för att jaga hästtjuven Caspar Hoffstetter. Baerfaust tog av sig halsbandet med en liten silverhammare och bad en tyst bön till Sigmar samtidigt som han höll den lilla silverhammaren i handen. Sedan lutade han sig bakåt i sängen. Han var till och med för trött och utmattad för att ta av sig bröstplåten och kläderna. Ögonen kändes tunga och sömnen kom över honom.

Tidigare på morgonen hade han gett samtliga vakter ledigt för kvällen och natten. Stadsvakten var utarbetad efter den senaste tidens händelser och behövde vila. Baerfaust själv skulle bevaka vaktstationen. Men han hade hela förmiddagen haft en olustig känsla av att något illavarslande var på gång. Kapten Baerfaust hade varit med så länge att han lärt sig lita på sin intuition. Den hade räddat livet på honom vid ett par tillfällen under The Third Battle of Black Fire Pass. Därför hade han bett sina vänner i Averlands IV Zweihänder kompani att sova på vaktstationen istället för i sitt logement i Averburg.

Wolfgang Pappenshöld tittade förstrött ut genom fönstret, i vaktrummet på andra våningen, i stadsvaktens högkvarter. Vaktrummet låg mittemot kapten Baerfaust kontor. Rummet var rätt stort och möblerat med ett stort slitet bord av ek med åtta trästolar. Längs väggarna hängde träbritsar och hängmattor för vakterna att vila sig i. I rummet fanns dock denna eftermiddag inga vakter utan istället ett gäng soldater från Averlands arme. På en hård träbrits låg Justus Köhnke och snarkade högt. I varsin hängmatta låg Florian Frankfurter och Filip Kohl-Eisenberg och sov. Filips bara överkropp var inlindad i ett bandage som var rödfärgat av blod över bröstet. En skada han ådragit sig under striden mot demi-gripen i Averburgs trådgärd. Wolfgang studerade trött folklivet nere på gatan i Weavers District. En gycklare, klädd i gälla och skrikiga färger, kom promenerade med fyra stycken små hundar som alla var trebenta. Hundarna sprang, trots att de var trebenta, runt gycklaren i full fart och viftade glatt på svansarna. Bakom gycklaren kom den längsta person Wolfgang någonsin sett. En man i 40-års åldern som måste vara långt över 2 meter lång. Mannen hade blekvit hy och bar en svart slokhatt på huvudet med en solros fäst i hattens brätte. Den långa mannen bar på ett plakat där det stod “Hundar är trebenta och människor tvåbenta. Hur många ben har en solros?”. Wolfgang började skratta för sig själv road över alla konstiga märkligheter man kunde se i Weavers District. Han kände sig genast lite piggare och sträckte ut huvudet genom fönstret för att slänga iväg ett skämt till gycklaren och den långa mannen. Det var då han hörde ett märkligt ljud på taket ovanför.

Bengt “The Knife” fäste repet i skorstenen. Han gjorde sedan ett tecken till de tre män som var med honom att påbörja klättringen ned mot Baerfaust fönster på vaktstationens andra våning. Det var olidligt varmt på taket, solen spred en värme som nästan var outhärdlig och luften stod helt stilla. Bengt och hans män var genomblöta av svett. Nere på gatan med utsikt mot Baerfaust fönster stod den brännskadade Stanislav Schüssel tillsammans med en gängmedlem från The Hooks. De höll båda bruna säckar i sina händer. Vad folk runtomkring dem inte kunde se var att säckarna dolde varsitt skjutvapen. Stanislav dolde en pistol och gängmedlemmen en blunderbuss laddad med järnskrot. I en närliggande gränd stod Gert beväpnad med en pistol i byxlinningen.

The Knife tände en Malakais cocktail och satte flaskans hals i sin mun. De tre råskinnen reagerade med förskräckelse över The Knifes våghalsiga handling. Men The Knife fräste en argsint uppmaning mellan tänderna till männen.
“Klättra era jävlar”.

The Knife och hans kumpaner, som alla fäst rep i skorstenen, började hala sig ned från taket mot kapten Baerfaust fönster.

Kapten Baerfaust hade en exceptionell observationsförmåga som gjorde att han var extremt lättväckt. En färdighet som räddat hans liv vid flera tillfällen när han kampanjat mot grönskinnen i The Black Mountains. Baerfaust vaknade ur sin slummer vid ljudet av stövlar som rörde sig mot husfasaden i riktning mot hans halvöppna fönster. Han greppade instinktivt efter zweihändern som låg på golvet vid sängen.

Wolfgang Pappenschöld hörde hur något rörde sig på taket, det var inte en katt utan ljudet av flera personer som rörde sig ovanför dem, och han reagerade som den elitsoldat han var. Det kunde förhoppningsvis bara vara ett gäng av våghalsiga barn som klättrade runt på taket men det kunde även vara något annat, något som innebar fara.
“Achtung, Achtung” vrålade Wolfgang så högt han kunde.

The Knife ryckte till när han hörde skriket från andra sidan av huset. “Scheisse, vi är upptäckta” tänkte han. Skulle de avbryta attacken mot kapten Baerfaust eller fortsätta? På mindre än en sekund fattade Bengt beslutet att attacken måste genomföras. De kunde fortfarande ha överraskningsmonumentet på sin sida när han kastade iväg en Malakais Cocktail i Baerfaust rum.

Wolfgang Pappenschöld greppade sin Zweihänder och rusade ut i korridoren i riktning mot kapten Baerfausts rum. De andra medlemmarna i Zweihänder kompaniet reagerade direkt och kastade sig yrvakna ur sovplatserna och greppade efter sina vapen.

The Knife hängde i repet utanför Baerfaust halvöppna fönster. Baerfaust var vaken och hade kastat sig ur sängen och greppade efter sin Zweihänder. The Knife förvånades över att Baerfaust var fullt påklädd med bröstplåt på sig. “Sover den jäveln med bröstplåt på sig” tänkte The Knife flyktigt. Nu gällde det att vara snabb. The Knife tog den brinnande flaskan med Malakais Cocktail ur sin mun och kastade den rakt mot kapten Baerfaust samtidigt som han skrek “Kom och möt mig öga mot öga ditt jävla svin”.

Kapten Baerfaust slog blixtsnabbt fram zweihänderns bredsida. Det stora tvåhandsvärdet var stort och otympligt och passade inte alls för strid i trånga utrymmen. Men Baerfaust verkade ha total kontroll på rummets storlek och sin egen position för att på ett mästerligt sätt parera med vapnet utan att stöta i vare sig väggar, tak eller möbler. Svärdets bredsida träffade lätt och försiktigt den flygande Malakais Cocktailen och lyckades precis styra om projektilens riktning mot arkivskåpet som stod efter rummets långsida.

The Knife förvånades av Baerfausts blixtsnabba reaktion och såg hur Malakais Cocktailen istället för att träffa Baerfaust styrdes om och slog ned i arkivskåpet.

Baerfaust kastade sig instinktivt i skydd bakom det stora skrivbordet. Han tappade greppet om zweihändern och sedan exploderade rummet i en våg av eld och värme.

The Knife drog sin pistol och kastade sig in i det brinnande och rökfyllda rummet. Arkivskåpet brann men levde Baerfaust? Om han gjorde det tänkte The Knife avsluta hans liv snabbt och brutalt med en kula i huvudet.
“Följ efter mig” skrek The Knife när han kom in i rummet. De tre medlemmarna i The Hooks svingade sig sedan snabbt in i det rökfyllda rummet.

Wolfgang Pappenschöld kastade sig mot dörren till Baerfaust rum samtidigt som han hörde en explosion inifrån rummet. Just som han skulle slita upp dörren snubblade han över sin egen zweihänder. Vapnet var stort och otympligt i den lilla korridoren och Wolfgang föll pladask ned i golvet.
“Vi är under attack” ropade Justus Köhnke bakom Wolfgang.

Kapten Baerfaust var lätt omtöcknad. Elden från explosionen hade antänt hans vänstra byxben och han kände smärtsamt den brännande värmen mot benet. Zweihändern låg en halvmeter från hans arm. “För långt bort” tänkte Baerfaust samtidigt som han reste sig upp.

The Knife såg siluetten av Baerfaust resa sig upp bakom skrivbordet. Rummet var rökfyllt och sikten minimal. “Jag måste få in ett skott mot hans huvud” tänkte The Knife och kastade sig fram mot Baerfaust för att få bättre sikt att skjuta.

De tre medlemmarna ur The Hooks drog sina svärd och följde efter The Knife som störtade fram mot Baerfaust med dragen pistol.

Baerfaust visste att han endast hade en chans för att överleva. Allt handlade om att vara snabb och ta initiativet. Det brinnande byxbenet smärtade enormt, men Baerfaust visste att det inte fanns tid att göra något åt det om han skulle leva ytterligare en dag. Han var tvungen att ignorera smärtan. Genom rökdimman såg han The Knife närma sig med höjd pistol. Med all säkerhet var målet att skjuta Baerfaust i huvudet. Och The Knife var väldigt nära Baerfaust nu. Allt hängde på vem som tog initiativet. Med en enorm kraftansträngning kastade sig Baerfaust rakt fram mot The Knife. Han tog ett språng och hoppade upp i luften för att huvudet skulle komma högre upp än den vinkel The Knife höll sin pistol i.

The Knife var nära Beaerfaust nu, endast dryga 2 meter skilde de båda krigsveteranerna åt. Röken var tät men The Knife hade nu fri sikt mot Baerfaust huvud. The Knife kramade fingret mot avtryckaren och pistolen avfyrades. I exakt samma ögonblick såg The Knife hur Baerfaust hoppade upp i luften i riktning mot honom. Skottet träffade därför Baerfaust inte i huvudet utan i axeln på nästan samma ställe där bröstplåten var skadad. Baerfaust skrek av smärta samtidigt som blodet från skadan stänkte över The Knifes ansikte.

Baerfaust fullkomligt föll över The Knife. Tyngden och farten gjorde att de båda kraschade ned i golvet med ett brak. Baerfaust låg sedan ovanpå The Knife som tappade andan av sammanstötningen. Med sin högerhand tog Baerfaust sedan tag i The Knifes huvud och pressade så hårt han kunde. The Knifes näsben knäcktes när det pressades in i huvudet och The Knife skrek högt av smärta. Han kände Baerfausts järngrepp över ansiktet och det enorma trycket gjorde att han fruktade att ögonen skulle pressas ut från ögonhålorna. The Knife trodde att han skulle dö.

De tre medlemmarna i The Hooks rusade fram med dragna svärd mot Baerfaust som låg ovanpå The Knife på golvet. Brandröken stack i deras halsar och ögonen var tårfyllda av irritation. De såg att Baerfaust likt en enorm ilsken tjur höll på att döda The Knife. Den första råbusen höjde sitt svärd för att hugga Baerfaust i nacken.

Baerfaust kunde i ögonvrån se hur tre män rusade fram mot honom med dragna svärd. Den närmsta mannen högg med svärdet mot Baerfaust huvud. Återigen, med blixtsnabba reflexer, höjde Baerfaust sin vänsterarm för att ta emot hugget och på så sätt skydda huvudet. Svärdshugget träffade och skar rakt igenom kaptenens underarm tills det träffade benet. En blodstråle sprutade upp från Baerfaust vänsterarm och kaptenen rullade sedan åt sidan, bort från The Knife och bort från de tre angripande männen.

Hela Baerfaust kropp värkte av smärta. Det brann fortfarande i hans ben, skadan från pistolkulan i axeln och det djupa huggsåret i armen gjorde Baerfaust omtöcknad. Han förlorade blod i stora mängder och han uppbådade hela sin viljestyrka för att ignorera smärtan och blodsförlusten. Adrenalinet och ilskan pumpade inom honom, inget var viktigare i detta ögonblick än att The Knife skulle dö.

The Knife låg kvar på golvet och skrek av smärta. Baerfaust hade tryckt in hans näsa i huvudet med sådan kraft att den krossats. Det var svårt att andas och näsblod fyllde andningsvägarna.

De tre medlemmarna ur The Hooks hoppade över The Knife med sikte på att attackera och avsluta Baerfaust liv.

Wolfgang Pappenschöld hade kommit upp på fötter igen. Han slet upp dörren till Baerfaust rum och tung brandrök slog emot honom. I rummet rådde en fullkomlig kaotisk scen med Baerfaust liggande på golvet svårt sårad. Vid hans sida låg en annan man på golvet och skrek av smärta. Tre män beväpnade med svärd rusade mot Baerfaust. Wolfgang insåg att det inte fanns någon tid att förlora. Zweihändern var allt för stor och otymplig att använda i rummet så han fick improvisera. Han kastade sig fram och höll zweihändern som ett spjut framför sig och med stor kraft körde han in svärdet i sidan på mannen som var närmast Baerfaust. Zweihändern spetsade mannen med sådan kraft att den gick rakt igenom så att svärdspetsen kom ut på mannens andra sida. Döden var omedelbar. När mannen föll till golvet var tyngden för stor att hålla emot. Wolfgang tappade greppet om Zweihändern. Alldeles bakom Wolfgang kom Justus Köhnke med dragen pistol. Han kastade sig fram i dörröppningen och knuffade sedan Wolfgang åt sidan för att få fritt skjutfält. Röken var tät men Justus såg konturerna på den andra av råbussarna som nu nästan var över Baerfaust. Skottet gick av och The Hook medlemmens huvud exploderade som en rutten tomat.

Den tredje banditen kom av sig av förvåning och tvekade en sekund. Två soldater hade stormat in i rummet och dödat hans kamrater. I dörröppningen såg han ytterligare två män med stora zweihänders. Striden var förlorad.

The Knife insåg trots smärtan vad som höll på att ske. Han och hans män skulle alla dö här. Han kände igen elitsoldaterna från Averland IV Zweihänder Company som helt oväntat stormat in i rummet. Det gällde att fly för att överleva. Medan den sista medlemmen av The Hooks stannat upp av förvåning tog The Knife till en sista desperat handling. Han reste sig upp, sprang mot fönstret och kastade sig handlöst ut ur fönstret. Ironiskt nog använde han precis samma taktik som Überstark använt ett par dagar tidigare när han och Wera attackerat The Knifes tillhåll i der Faust Quarter. Den gången hade det slutat med Überstarks död.

Den svårt skadade kapten Baerfaust hade rest sig upp på fötter igen och likt en ilsken Black Orc kastade han sig brölande över den sista medlemmen i The Hooks. Järnklädd och ostoppbar vräkte han gängmedlemmen i golvet och tog sedan en kraftfull sats med sina fötter och hoppade rakt upp i luften och med all sin kraft landade han sedan på The Hook medlemmens huvud. Baerfausts stålförsedda skor krossade mannens huvud och blod och hjärnsubstans flöt ut på golvet. Sedan fortsatte Baerfaust att bröla av ilska och smärta och kastade sig mot fönstret i jakt på Bengt “The Knife”.

The Knife slog i marken kraftfullt och landade snett på axeln. Det kändes som om axeln gått ur led. Han drog sin kniv och skar av repet runt midjan samtidigt som han ropade till Stanislav Schüssel och hans kompanjon att öppna eld för att täcka flykten.

En rädd och förskräckt folkmassa hade samlas på avstånd av vaktstationen för att se vad som pågick. De var alla förfärade över att våldet nu nått The Weavers Districts centrala delar. Att vakstationens högkvarter attackerades mitt på eftermiddagen, i fullt dagsljus, var något ingen trott varit möjligt bara för ett par dagar sedan. Men nu hade oron och anarkin spridit sig till hjärtat av Averheim.

Kapten Baerfaust rusade fram till fönstret. Han såg hur The Knife landade på marken. Ilskan inom honom var enorm och han vrålade högt “Come Face Me, Bengt. Du ska dö”. Därefter vände han sig om och skrek till Filip Kohl-Eisenberg, som precis kommit in i rummet, att ge honom sin Zweihänder.

Stanislav Schüssel såg Baerfaust i fönstret och öppnade eld med pistolen. Avståendet var dock för långt och kulan träffade i fönsterkarmen. Träsplitter träffade Baerfausts ansikte och kaptenen duckade sedan snabbt. Filip Kohl-Eisenberg gav Baerfaust zweihändern och Baerfaust reste sig sedan upp och på bråkdelen av en sekund uppskattade han avståndet till The Knife. Det var långt och svårt att träffa eftersom The Knife rörde sig snabbt. Men Baerfaust visste att han endast hade en chans. Risken var stor att han skulle bli träffad av en kula eller ett armborstlod men hatet mot The Knife gjorde honom våghalsig. Han sträckte ut hela överkroppen genom fönstret och svingade med den stora zweihändern. Sedan gjorde han “The Eagles Throw”, en extremt svår stridsmanöver där han slungade sin tunga Zweihänder som ett kastvapen. Avståndet till The Knife var egentligen för långt men Baerfaust utnyttjade sin högre position och kastade vapnet med massiv kraft och precision.

Den stora zweihändern flög vobblande genom luften. Solen lyste glittrande mot det polerade stålbladet när det flög i luften.

The Knife sprang för livet när han hörde ett dovt ljud i luften ovanför sig. Han slängde en snabb blick bakom sig och såg till sina stora fasa en enorm Zweihänder komma flygande i luften rakt mot honom. Han kastade sig åt sidan men hans vänstra arm sträcktes ut av manövern. Sedan en obeskrivlig smärta. Svärdet landade med full kraft med eggen mot hans vänstra arm precis vid armbågen. Armen höggs av och flög iväg tillsammans med svärdet. The Knife var chockad, han såg på sin arm som nu var en blodig stump vid armbågen. Blodet sprutade ut som en fontän och han kände hur det svartnade för ögonen.

The Hooks medlemmen bredvid Stanislav Schüssel öppnade eld med sin blunderbuss. Järnskrot sköts iväg mot fönstret där Baerfaust stog. Järnskrotet träffade strax till vänster om fönstret men en spik studsade till och träffade Baerfaust i den högra kinden. Spiken gick rakt in i munhålan och träffade tungan. Munnen fylldes av blod.

“För i helvete ned” skrek Filip Kohl-Eisenberg och drog sedan ned Baerfaust på golvet. “De skjuter, tänker du ta livet av dig kapten”.
“The Knife måste dö” vrålade Baerfaust sluddrande och blod och spott flög omkring honom.
“Heute ist nicht ein tag zu sterben (idag är ingen dag att dö) svarade Wolfgang Pappenschöld och fortsatte;
“För i helvete kapten Baerfaust jag vill ju uppleva dagen när du ska gifta dig, före dess har du ingen rätt att dö. Du är 39 år och fortfarande ogift. Nu har du en jävla spik genom kinden och ser ut som en goblin så jag är övertygad om att ingen kvinna någonsin kommer att vilja ha dig. Så du kommer att bli tvungen att leva många år till”. Wolfgang skrattade högt och Baerfaust besvarade skrattet. Det var en absurd situation där Averheims militära ledare, kapten Baerfaust, satt blodig på golvet med en spik genom kinden och skrattade och hostade blod tillsammans med Wolfgang “der verdamte komiker” Pappenschöld. Elden på Baerfaust byxor hade slocknat men det var något som kaptenen inte ens märkte. I den absurda situationen satt han bara och skrattade hysteriskt tillsammans med Wolfgang.

Filip Kohl-Eisenberg skakade bara på huvudet och släckte istället elden i arkivskåpet tillsammans med Florian Frankfurter och Justus Köhnke. Alla pappersakter i arkivskåpet hade brunnit upp. Hela Baerfaust utredning om The Black Hood och händelserna i Averheim var borta. Den största förlusten var Hermann Halheimers hemliga dagbok, en dokument som Baerfaust kommit över bara för två dagar sedan och som han ännu inte hunnit studera. Dagboken hade innehållit en ingående beskrivning av Halheimers efterforskningar om de obskyra organisationerna The Conspiracy, The Purple Hand, Jade Sceptre och The Red Crown.

Baerfaust reste sig upp och drog själv ur spiken som fastnat i kinden. Han slängde spiken på golvet och spottade ut en tjock sörja av blod och saliv.
“Vi måste ta upp jakten på The Knife. Beväpna er” sa Baerfaust.
Filip Kohl-Eisenberg tittade på Baerfaust och sa sedan;
“Kapten Baerfaust, ni är svårt skadad. Vi vet inte om fienden har tagit ställning i gränderna eller på taken runt vaktstationen. Beger vi oss ut nu riskerar vi bara att hamna i ett bakhåll. Vi behöver säkra vaktstationen och förbereda oss för en andra attackvåg. Och ni behöver läkarhjälp Baerfaust. Ni är verkligen inte i kondition att ge er ut i strid just nu”.
Baerfaust suckade tungt och spottade ut ytterligare en loska med blod och saliv.
“Ni har rätt Filip. Det är adrenalinet och ilskan inom mig som talat. Vi behöver omgruppera oss och planera hur vi hämnas. Jag förstår nu att det måste finnas en förrädare inom min egen vaktstyrka. The Knife skulle aldrig ha anfallit vaktstationen mitt på ljusan dag om han inte vetat att jag skickat hem alla vakter för att vila. Det är tur att jag lyssnade på min intuition och bad er sova här. Något inom mig sa att någon hemskt var på gång. The Knife är The Black Hood’s hantlangare, så The Black Hood måste ha givit order om att likvidera mig. Det passar in i mönstret. Först slå ut de kriminella konkurrenterna, Faustman och Swearmonger, konsolidera sin makt över den undre världen och sedan komma efter mig för att krossa stadsvakten och i förlängningen Averheims garnison. Averheim står inför randen av anarki. The Black Hood närmar sig den totala makten över Averheim mer och mer för varje dag. Just nu är det bara vi som kan upprätthålla någon form av ordning och reda. Jag är dock övertygad om att The Black Hood’s egentliga mål är att ta över makten i hela Averland genom att tillsätta en Elector Count som är en marionett. Eller kanske till och med är det så att The Black Hood är en av Elector Count kandidaterna. Det som hände idag är en krigsdeklaration. Jag tänker nu ta kriget till The Black Hood och jag svär vid Sigmar att inte vila förrän både The Knife och The Black Hood fått möta Morr” sa Baerfaust.
“Florian, smyg dig ut ur vaktstationen och hämta förstärkning från garnisonen i Averburg. Vi behöver säkra och befästa vaktstationen. Sök sedan upp doktor Gluckstein och för honom hit. Kapten Baerfaust behöver läkarvård” sa Filip Kohl-Eisenberg.

The Knife tog några staplande steg in i gränden där Schüssel stod och säckade sedan ihop av blodförlusten. Gert kom springande från en annan sidogata. Han sköt i luften med sin pistol och skrek åt folkmassan som stod en bit bort;
“Om någon av er närmar sig eller följer efter oss skjuter jag den personen direkt. Stå bara kvar där ni är och försök inte stoppa oss. Vi kräver fri lejd till hamnen” skrek Gert.
Stanislav Scüssel rev av sin skjorta och förband The Knifes armstump för att stoppa blodflödet. Schüssel och The Hook medlemmen började sedan att bära på The Knife medan Gert gick med dragen pistol och skrämde och hotade alla personer runt omkring dem. Det skulle bli en lång och mödosam väg tillbaka till hamnen för det kriminella gänget i det gassande solskenet.

En bit bort stod Herr Murrmann och Caspar Junior. Herr Murrmann log brett åt vad han precis sett och hans kritvita tänder glänste i solskenet.
“Caspar, såg du vilket fantastiskt kast kapten Baerfaust gjorde med zweihändern. Bengt “The Knifes” arm kapades lika lätt som när man skär i smör som stått för länge i solen. Och blodet som sprutade ur Bengts arm var likt hur vatten flödar ur en vattenfontän. Vackert eller hur? Nästan poetiskt. Du förstår Caspar, att Bengt blev bestraffad av kapten Baerfaust. Bengt sköter inte sin hygien, han är smutsig och luktar illa. Dessutom har han kläder som aldrig tvättas. Ett sådant leverne är inte acceptabelt och det gläder mig därför att kapten Baerfaust fått nog och valt att bestraffa Bengt. Visst är det underbart?" sa Herr Murrmann.
“Det är underbart. Du har alltid rätt farbror Murrmann” svarade Caspar Junior med en gäll och glad stämma.
Herr Murrmann klappade Caspar Junior kärleksfullt och ömt på huvudet.
“Caspar, nu räcker det med nöjen för idag. Vi har ett köksgolv som behöver skuras och kläder som behöver tvättas” sa Murrmann med ett leende på läpparna.

View
Förmiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 2, spelhelg 11
Bengt "The Knife" får ett uppdrag och gör en upptäckt

IMG_2367.JPG

På förmiddagen den 1 Sommerzeit blev Bengt “The Knife” kallad till ett möte med The Black Hood i ett hus i der Faust Quarter. Bengt hade sin kompanjon Gert med sig. Mötet hade varit kort och mycket överraskande. En hemlighet om The Black Hood skulle avslöjas den förmiddagen.

“Ni har kallat på mig” sa Bengt och böjde underdånigt huvudet i hälsning till personen i mask som var helt klädd i svart.
“Det har inte gått som planerat…” svarade The Black Hood och en tydlig irritation kunde höras i den metalliskt förvrängda rösten.
“Nej, jag är ledsen. Ruben Ulfman von Mohr och hans kompanjoner, bland annat der Fleischer och en rödhårig kvinna som jag inte kan placera men som kändes väldigt bekant, lyckades övertala Zacharias Kneider att inte öppna eld mot folket. Varken von Alptraum eller von Leitdorf gick i fällan du hade planerat. Han har verkligen talets gåva den där von Mohr, han lyckades till och med övertala självaste Marlene von Alptraum. Jag stod i närheten och iakttog allt precis som ni gav order om. Och sedan fortsatte von Mohr med att övertala Boris Lönnermann att inte låta pöbeln storma Plenzerplatz. Han fick till och med fram en förhandlingslösning där staden förbinder sig att leverera färskt vatten med vagnar tre gånger om dagen till hamnen och der Faust Quarter” sa Bengt.
“Jag trodde att ni hade kontroll över Lönnermann. Och varför såg inte Stanislav Schüssel till att Lönnermann gjorde det han blivit tillsagd att göra?” undrade The Black Hood irriterat.
“Der Fleischer var tillsammans med von Mohr och Fleischer skrämde och hotade Stanislav Schüssel till tystnad. Schüssel är en feg ynkrygg, det har jag alltid sagt. Och Boris Lönnermann är en jävla idealist och drömmare som tror på..”
“Det räcker, tyst din idiot” skrek The Black Hood med hög röst.

Bengt “The Knife” blev ställd. Det var första gången han sett och hört The Black Hood förlora kontrollen. The Black Hood hade alltid uppträtt lugnt och samlat. Nu var den stora konspiratören uppenbart skärrad och störd. The Black Hood’s planer hade inte lyckats och för första gången hade hen drabbats av en stor motgång. Innerst inne kände Bengt “The Knife” skadeglädje över The Black Hood’s misslyckande. “När tiden är mogen och tillfället är rätt ska jag döda dig din jävel” tänkte Bengt.

Det var tyst i rummet. Det tog nästan en minut innan The Black Hood hade samlat sig och sa något igen.
“Ruben von Mohr….och der Fleischer… nåväl. Bengt jag har ett jobb för dig. Samla ihop ett gäng på 5-6 personer av dina män. Det är dags att vi slår ut kapten Bauerfaust. Han vet för mycket. Min kontakt inom stadsvakten har berättat att kaptenen har gjort en ingående utredning av allt som hänt i Averheim. Han har sammanställt en stor akt med fakta som han förvarar på sitt kontor på vaktstationen vid Lupus Straße. Jag är rädd att han snart kan lägga ihop olika ledtrådar och eventuellt få fram ett spår som pekar mot mig. Så för att tala klarspråk – kapten Baerfaust måste dö. Och hans akt med utredningen måste brännas. I eftermiddag kommer vi att ha en sällsynt god chans att döda Baerfaust, en möjlighet som vi bara måste utnyttja. Min kontakt på stadsvakten berättade för mig, för bara en timme sedan, att kapten Baerfaust gett alla stadsvakter vid Lupus Straße ledigt efter lunch och för resten av dagen. Stadsvakten har jobbat i nästan 24 timmar utan någon vila. De har haft fullt upp med händelserna vid Plenzerplatz och sedan patrullerat på de oroliga gatorna under natten. Åsynen av Sigmars komet och den dansande mannen i svart har skapat en stor uppståndelse och oro i staden. Baerfaust kommer att vara ensam på vaktstationen under eftermiddagen och kvällen. Det är då ni ska slå till. Även Baerfaust måste vara utmattad, han har ju varit i en brutal kamp mot demi-gripen i Averburgs trådgärd och han har tillbringat hela natten på Averheims gator. Han är en formidabel krigare och motståndare, men vi ska utnyttja det faktum att han är utmattad och ensam. Ni ska döda honom och sedan ge mig hans huvud. Se också till att sätta eld på arkivskåpet i hans arbetsrum där han har utredningsakten. Slå till hårt, snabbt och försvinn sedan från brottsplatsen”.

Bengt “The Knife” nickade och sa “Kapten Baerfaust ska dö idag. Det ska bli ett sant nöje att döda den jäveln”. Bengt hatade verkligen kapten Baerfaust och detta var ett uppdrag helt i hans smak. Han visste att Baerfaust var en formidabel motståndare men det här var en alldeles unik chans.

The Black Hood vände sig sedan om och gick ned för trappan till husets källare. Det var då Bengt “The Knife” såg en detalj som han aldrig lagt märke till förut. The Black Hood’s mörka fotlånga kappa hade glidit upp en bit och en hög klack kunde ses på en läderstövel. En damstövel…

Bengt tittade på Gert som såg tillbaka på Bengt och höjde på ögonbrynen. Gert hade sett samma sak. “Så mycket bättre” tänkte Bengt. “The Black Hood är en jävla kvinna. En hora som alla andra kvinnor. Det ska fan i mig bli ett ännu bättre nöje att döda kvinnan The Black Hood”. Bengts tankar rusade. Han var sedan tonåren en utpräglad sadist och kvinnohatare. Och just nu tänkte han bara på hur han först skulle våldta The Black Hood kvinnan om och om igen och sedan sakta knivskära och snitta upp henne tills hon sakta förblödde. Hon skulle få lida värre än någon annan kvinna han hade dödat. Men först skulle han döda en annan person, kapten Baerfaust, som han också hatade djupt och innerligt.

View
Eftermiddagen den 1 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 11
Nostredamus profetia

IMG_2422.JPG

Ferenc von Alptraum förundrades hur alla, inklusive honom själv, hade förbisett vilken rik och mångfacetterad informationskälla araben Abdullah Hussein utgjorde. Arabens skrik hade tystnat i samma ögonblick som han återigen svimmade. Husseins kropp låg naken på källargolvet. Brännjärnet i Ferenc von Alptraums hand glödde i den dunkla belysningen från ett par facklor. Stanken av bränt kött tillsammans med en unken doft av mögel och fukt var markant i källaren.

“Vilket ödets ironi mina vänner. Jag brände araben med det brännjärn som min mor brukade använda för att märka boskapen med när jag var barn. Nu är Abdullah Hussein märkt på ryggen likt ett kreatur, ett märke som bevisar att han är ett boskap i tjänst hos min hatade mor” sa Ferenc.
“Ferenc, ta det lugnt. Du får inte gå för långt. Han har svimmat igen” sa Fausta von Herzog.
“Ingen fara von Herzog. Jag och Ferenc vet vad vi gör och vi vet precis hur långt vi kan gå. Den mänskliga kroppen är bara ett skal som när den utsätts för fysisk smärta öppnas upp för all form av avslöjade hemligheter i det mänskliga psyket” sa Kristian Ascbeck.

Ett timme passerade tills Abdullah Hussein vaknade till liv igen. Ferenc von Alptraum hade inte väntat en sekund efter uppvaknandet utan resolut och bestämt vänt på arabens kropp, och utan att säga ett ord, tryckt det glödheta brännjärnet mot arabens mage. Abdullah hade skrikit högt och länge av smärta. På hans mage var nu von Alptraums heraldiska märke inbränt.
“Nåväl du lakej till Marlene, berätta nu vad innebörden i Nostredamus profetia är. Annars märker jag dig i ansiktet nästa gång med brännjärnet” sa Ferenc.
Fausta von Herzog tittade bort samtidigt som hon höll för sina öron. Tortyren kändes både överdriven och fruktansvärd och hon kunde varken se på eller höra det plågade skriket mer.
Kristian Ascbeck lutade sig över araben och sa med mild stämma
“Tala nu min vän och du ska slippa mer smärta. Lätta ditt hjärta och vi ska låta dig vila, du ska få mat och vatten och vi ska lägga om dina sår och ge dig en svalkande salva mot brännskadorna” .

Abdullah Hussein försökte tränga undan smärtan. Han tänkte på de vidsträckta och soldränkta sanddynerna i sitt hemland. Han tänkte på profeternas ord och det stora biblioteket i sin hemstad. Han tänkte på…. Smärtan som plötsligt drabbade honom var enorm, köttet brände och luften förpestades av den fräna doften av bränt kött. Brännjärnet hade tryckts mot hans nacke och det togs inte bort. Smärtan tilltog allt mer tills den var helt outhärdlig.
“Jag talar, jag berättar allt ni vill veta om Nostredamus profetia” vrålade Abdullah Hussein på bruten reikspiel.

Tio minuter senare var Ferenc von Alptraum utom sig av glädje. Han vankade euforiskt av och an i källaren. Vad Abdullah Hussein hade berättat kunde inte ens överträffa hans vildaste drömmar. Linda Therese von Mohr hade lämnat ytterligare en hemlighet efter sig. En hemlighet som en gång för alltid skulle krossa familjen von Apltraums maktambitioner. Men motivet…det hade Ferenc aldrig kunnat drömma om. Med ett leende på läpparna öppnade han den finaste vinflaska han hade i sin ägo. Han hällde upp vinet i stora magnifika kristallglas och skålade med vännen Kristian Ascbeck och älskarinnan Fausta von Herzog. De skålade i det dunkla källarrummet som var förpestat av doften av bränt människokött.

“För Marlenes och familjen von Alptraums undergång” utropade Ferenc.
“Mina vänner” fortsatte Ferenc. “Låt oss imorgon färdas till The Old von Alptraum Mansion och låt oss hoppas att vi upptäcker Linda Theres undangömda mästervärk. Ett mästervärk som Ruben von Mohr, Werner Lankdorf och deras vänner inte upptäckte. Sedan ska vi åka till Streissen och invänta konklaven. Och väl där ska jag en gång för alla krossa min förbannade mor och med henne ska hela familjen von Alptraum stiga ned i smutsen”.

Ferenc samlade sina tankar. Werner Lankdorf hade inte kunnat tyda profetian, han hade inte lyckats knäcka Nostredamus profetia. Inte ännu i alla fall. Flera dagar hade passerat sedan Ferenc bett Werner om hjälp. Och när Werner inte återkommit med ett svar hade Ferenc chansat vilt. Han hade med hjälp av Fausta von Herzog lurat Abdullah Hussein att komma på ett möte med löfte om ockult informationsutbyte. Kristian Ascbeck hade sedan gömt sig i Ferenc stadshus och använt all sin tankekraft för att suga i sig arabens livsenergi. Araben hade svimmat och sedan hade de tagit honom till den mörka källaren där ingen kunde höra hans plågade skrik när de torterade honom. Och den hemlighet han avslöjat om profetian var rena drömmen i Ferenc öron. Men skulle han och Kristian klara av de mentala prövningar som väntade i The Old von Alptraum Mansion? Den perverterade fienden var stark och det som väntade skulle kunna driva dem rakt ned i Satin Tronens mörkaste och mest dekadenta avgrund. Men risken var värt det. Om de fann Linda Therese von Mohrs hemlighet skulle de kunna krossa Marlene och familjen von Alptraum för alltid. Men vad skulle de göra med Werner Lankdorf om han också lyckades tyda profetian? Werner snokade ju tillsammans med Ruben von Mohr i saker som inte var deras ensak. De hade besökt the Old Von Alptraum Mansion, det hade ju Kristian Ascbeck själv bevittnat. Skulle de även behöva röja Werner ur vägen? Och Ruben von Mohr var ju inte heller att lita på. Han var förblindad av kärleken till Clothilde. Ferenc funderade, han och Kristian behövde när de kom åter från The Old von Alptraum ha ett möte med Friedrich von Kaufman och Curd Weiss. Ett möte som skulle avgöra Werners öde. Sedan skulle han resa till Streissen med Fausta och Kristian. Och Abdullah Hussein skulle följa med som deras “gäst”. Arabens enorma ockulta kunskaper skulle med all säkerhet komma till väldigt bra användning i Streissen.

Ferenc von Alptraum tittade på Kristian och Fausta. Han log brett och lutade sedan sitt huvud bakåt och bräkte som en get.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.