The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 13 - Del 3 - Werner Lankdorf
Syner och överfall

Martin von Sachs yrar något om att han blivit nedslagen och rånad på sin väska av von Alptraums vakter, men han hinner inte säga så mycket mer innan det hörs en mäktig marshsång ute på gården. När dom tittar ut genom fönstret kan dom se delar av von Alptraums armé inne på gården, sjungandes en pampig melodi. In på värdshuset kommer Marlene von Alptraum, hon har en man med sig.
“Det här är General Konstantin von Krohnhof, det är han som har befälet över von Alptraums trupper. Det ni hör där ute är riktig sång mitt härskap, inte sådan smörja som spelas här inne” säger Marlene von Alptraum och tittar på Kastor von Leitdorf.
Sedan går dom båda ut från värdshuset, efter ett tag så fortsätter von Alptraums armé vidare ut i mörkret påhejade av Konstantin von Krohnhof.

Efter ett tag börjar gästerna leta sig till sina rum, kvällen börjar gå mot sitt slut. Det dåliga vädret har gjort resan extra lång och jobbig, så stordelen av gästerna är slitna. Werner och Heidi stannar till vid Ursula Rotkopf-Feuerdottirs bord innan dom går upp till sitt rum.
“Jag vill inte störa dig pyromancer, tänkte bara tala om för dig att vi kan bli attackerade av grönskinn inatt så var på din vakt” säger Werner.
“Du har haft syner Astromancer, visst är det så” säger Ursula Rotkopf-Feuerdottir och ler.
“Om du har sett att vi blir attackerade i dina drömmar då ska jag verkligen vara på min vakt. Det är en mäktig gåva du har, den förmågan ska du vara rädd om Werner. Den är både på gott och ont, vem kan du lita på egentligen i dessa tider. Förresten vem är denna förtjusande dam” säger Ursula Rotkopf-Feuerdottir, och sträcker fram sin hand mot Heidi.
“Det är min blivande fru Heidi von Tasswinder” säger Werner.
Heidi ser helt förskräckt ut när hon tar Ursula Rotkopf-Feuerdottir i handen.
“Ni är ett förtjusande par Werner, det ska bli ett nöje att träffas igen” säger Ursula Rotkopf-Feuerdottir"

Sedan går dom upp till sitt rum, när dom lagt sig till ro i sängen säger Heidi.
“Det är något som gör mig väldigt orolig Werner”
“Vad menar du Heidi, är det något eller någon här på värdshuset som får dig att känna så” frågar Werner.
“Nej, det är allt kring konklaven som oroar mig. Det är som den där Ursula sa, vilka kan vi egentligen lita på. Vi måste vara försiktiga med vad vi säger och till vem Werner, allt kommer verkligen ställas på sin spets när vi kommer till Streissen” säger Heidi.
Sedan somnar Heidi i Werners famn, efter någon timme vaknar Werner upp av att han har knepiga drömmar. Han kan se hur en goblin klättrar upp för väggen som förut, men nu ser han även att det skjuts eldpilar mot The Red Running Cow. Men det värsta av allt är dom drömmar han får om var och en av sina vänner, han vaknar upp med ett ryck alldeles svettig. Werner öppnar fönstret och tittar ut om det är något som brinner, till hans stora lycka är det inte så. Regnet fortsätter att piska ner, det är kolsvart ute. Han kryper ner bakom Heidi igen, hon sover fortfarande väldigt djupt. Werner kan inte somna om, han ligger och grubblar på drömmarna han hade och det Ursula Rotkopf-Feuerdottir sa. Hur skall han tolka det han såg om Wera, Ingvald, Caspar, Gabriel och Ruben egentligen? Vem är hans vän, vem kan han lita på efter vad han sett om var och en av dom?

Helt plötsligt hör han hur någon försöker få upp dörren till rummet, han väcker Heidi och viskar att hon ska klä på sig snabbt. Han rycker åt sig staven och går fram till dörren, framme vid dörren ryter han i.
“Vem där ".
Det blir alldeles tyst på andra sidan dörren, plötsligt kan han höra Rubens röst. Han talar med någon, men Werner kan inte urskilja vad dom pratar om. Efter någon minut knackar det på dörren, det är Ruben som vill komma in. Dom öppnar dörren och Ruben kliver in, Ruben låser dörren efter sig igen.
“Jag lyckades avvärja ett mordförsök i natt, i allafall för den här gången. Det var Faustmans Fingers som var ute efter dig Werner, dom kommer försöka igen men inte i natt har dom lovat mig”säger Ruben.
“Vad menar du, varför vill dom skada min Werner” skriker en rädd Heidi.
“Jag räddade Ruben och Gabriel när dom var fångade hos Faustmans Fingers, jag skrämde och skadade någon av dom rejält. Det är därför dom vill hämnas på mig” säger Werner.
“Ruben varför måste du dra in min Werner i bekymmer hela tiden, det är ju tack vare dig dom vill skada honom. Du får lösa det här Ruben, hur du löser det är ditt bekymmer” skriker Heidi åt Ruben. Heidi är så arg på Ruben att hon kan spricka av ilska.

Werner och Ruben försöker komma på något smart att lägga fram, något som Ruben kan försöka förhandla med för att Faustmans Fingers ska skona Werners liv. Nu kan dom höra hur vakterna på Red Running Cow slagit larm om en attack från goblin wolfraiders. Werner skyndar sig iväg med Heidi till Hallbjörn och Baron Erkenbrands rum, sedan letar han sig ner till bottenvåningen. Dom flesta har tagit sig hit ner, men ingen gör något. Werner kan se hur Gabriel och Caspar lungt delar på en flaska vin, dom har även Lisbeth Klara med sig. Werner fattar inte hur dom två kan vara så jäkla coola, när dom vet vad som händer där utanför.

Werner går ut på gården, han börjar mumla något som bara han fattar. Efter honom följer Ingvald, Wera och Ruben med ut på gården. Ingvald skyndar sig till stallet, han gör i ordning sin stridshäst. Werner och Ruben tar sig fram till palisaden för att se vad som egentligen händer där utanför, plötsligt lyser en blixt upp hela omgivningen. Det dom ser just då är uppskattningsvis 10-15 wolfraiders, dom rider på behörigt avstånd och skjuter eldpilar mot värdshuset. När blixten försvinner blir det becksvart igen, dom kan inte se något där ute. Men dom hör väl hur grönskinnen skriker där ute i mörkret. Ut kommer också Viktor von Steiner och Konrad von Niebelwald, dom gör som Ingvald och sätter sig upp på hästarna. Marlene von Alptraum, Bartol von Ogdeburg och Mattias von Grunwald kommer också ut med dragna pistoler för att försvara värdshuset. Ruben skriker ut order till vakterna, alla börjar inta strategiska positioner inför ett anfall. Marlene von Alptraum, Bartol von Ogdeburg och Mattias von Grunwald, tittar på Ruben med imponerande blickar hur han styr och ställer ute på gården.

Nu börjar Werner åter få syner, ännu en gång ser han hur en goblin klättrar upp för väggen. Han och Wera skyndar upp i var sitt vakttorn för att spana, men dom kan inte se något för stunden. Werner kan se hur Wera lämnar tornet för att ta sig ner på gården i stället. Werner tycker sig se något i mörkret, det är en eldpil som kommer mot värdshustaket. Werner ska försöka avstyra att pilen antänder taket på värdshuset, men han halkar till och får pilen i benet i stället. Han känner hur det svartnar för ögonen, det bränner till något hemskt i benet av den brinnande pilen. Mitt i all smärta får han ännu en syn, han kan se att det finns goblins inne i värdshuset. Han skriker från tornet ner till Wera och Ruben, men ingen kan höra honom. Han rusar ner för trapporna ut på gården, den enda han ser på gården är Ingvald. Han rusar fram till Ingvald och berättar att han sett goblins inne i värdshuset. Werner tar rygg på Ingvald, dom springer in i värdshuset och upp för trapporna. Werner kan inte hålla lika hög fart upp för trapporna som Ingvald, han hamnar en bra bit efter. Det är smärtan i benet som börjar ge sig till känna, han är oerhört trött och sliten och det bara bultar i benet. Han börjar springa efter Ingvald igen, men han har inga krafter kvar så han tuppar av utav utmattning.

När Werner vaknar till sans igen ligger han med huvudet i Heidis knä, hon och Hallbjörn hittade Werner liggandes i korridoren. Werner frågar om allt är bra med dom och det är ingen fara med dom. Han undrar också hur det gått för hans vänner, då förklarar Heidi lite snabbt att Gabriel och Caspar räddat Prinsessan Gabriella från att tillfångatas av grönskinn. Och dom ska få en belöning av von Heine när dom kommer till Streissen, för att dom räddade prinsessan. Efter ett tag kommer Gabriel, Caspar, Wera och Ingvald ned för trappen, Gabriel och Caspar är glada och nöjda över vad dom åstadkommit. Men Wera och Ingvald går och tjafsar över något som hände uppe i rummet, Werner lyssnar inte så noga på vad dom bråkar om.

View
The Enemy Within - Spelhelg 13 - Del 2 - Werner Lankdorf
The Red Running Cow Coaching Inn

När dom kommer fram till The Red Running Cow, då piskar regnet rejält mot den leriga marken. Vid porten står en man i kraftig skinnrock, Ingvald känner igen mannen. Han öppnar portarna så att alla ekipage kan åka in och parkera vagnarna innanför murarna.
Ingvald presenterar mannen som Benjamin Liebhardt, dom stred tillsammans i The Third Battle Of Black Fire Pass. Benjamin Liebhardt säger åt alla gäster att gå in och värma sig på värdshuset, alla vakter som är med på resan visar han in till stora sovsalen ovanför stallet.

Inne på The Red Running Cow möts gästerna av värdshusvärden Alfonze Knaust, han berättar att Friedrich von Kaufman önskar alla gästerna en härlig vistelse på värdshuset. Friedrich von Kaufman har också meddelat att det är han som står för hela kalaset, det är bara att äta och dricka hela kvällen. Alla gästerna blir tilldelade rum, Werner och Heidi hamnar på våning två bredvid Ruben. Efter det börjar gästerna slå sig ner i den stora matsalen, dom flesta sitter med sin familjtillhörighet. Dom bjuds på olika alternativ av varmrätt, maten är utmärkt tillagad. När middagen är avklarad, så kommer von Leitdorfs vakter in bärande med ett stort piano. Ruben Ulfman von Mohr reser sig upp och börjar tala till dom andra gästerna, som den ambassadör han är. Han berättar att von Leitdorfs Judical Champion Jens Listadt ska spela några låtar på pianot och till sin hjälp har han Gabriel Sachs på fiol. När musiken startar börjar folk mingla runt och prata med varandra, allt flyter på väldigt lugnt. Det känns som att alla spar sig tills dom kommit fram till Streissen, då kommer dom ge utlopp för sina dåliga sidor.

Plötsligt öppnas dörren och in kommer Witch Hunter Adele Ketzenblum, hon är genom blöt av allt regn. Hon säger åt Alfonze att hänga hennes rock på tork, sedan vill hon ha en matbit. Innan hon sätter sig till bords går hon runt bland gästerna, det är nästa knäpptyst i matsalen. Werner lyckas lägga märke till hur hon ler åt Wera, när hon passerar Wera så ger Adele något till henne. Werner säger inget vad han sett, han bara fortsätter att iaktta dom andra gästerna.

Werner bestämmer sig för att gå och tala med Luminary Konrad Mauer, vid samma bord sitter Martin von Sachs. På väg till Luminary Mauer stöter han på Ruben som också vill tala med honom. Både Ruben och Werner slår sig ner vid bordet med dom båda herrarna.
“Det glädjer mig att se att du kom med på resan till Streissen Luminary Mauer” säger Werner.
“Jag hade tänkt åkt redan igår, men det var vissa saker jag måsta få bekräftat först innan jag kunde åka” säger Luminary Mauer.
Plötsligt så börjar Martin von Sachs att tala.
“Ruben Ulfman von Mohr jag har försonats med min adoptivson, men den satans häxan hon ska jag förgöra engång för alla” säger Martin.
“Du ska vara försiktig med att bruka våld, tala med henne i stället” säger Luminary Mauer.
“Med det jag har i väskan, ska jag krossa den förbannade kärringen Marlene von Alptraum” säger Martin von Sachs.
“Du ska vara försiktig med vad du önskar, våld löser inga problem” säger Luminary Mauer.

När Ruben och Werner pratat klart med herrarna och är på väg att lämna bordet, då blir det livat från baren. Gertie Borg anklagar högljutt Ingvald för att ha antastat henne, nu uppstår det en het diskussion mellan dom två. Machiavelli nickar till Viktor von Steiner, han går fram till Ingvald och ser till att han ber Gertie om ursäkt sedan tar han med sig Ingvald till bordet. Ingvald är mycket irriterad och förnärmad av händelsen. Werner kan se hur folk viskar och tisslar lite var stans i matsalen.

Werner går ut ur värdshuset, han stirrar upp i skyn. Regnet piskar mot hans ansikte, sedan börjar han rabbla en lång mening på ett främmande språk. När han står där i regnet, så börjar han plötsligt få visioner av olika saker som kommer att hända eller har hänt. Werner har börjat få syner i och med att Azyrens vindar börjat växa sig starkare inom honom. Han får plötsligt en glimt av hur en goblin klättrar upp för en vägg, han tycker det påminner om värdshuset men han är inte helt säker. När han ska gå tillbaka in så får han syn på Caspar som ligger i en vagn, det första som slår Werner är att det hänt Caspar något så han går fram till vagnen. Caspar kliver ur vagnen och möter Werner, men han är väldigt fundersam på hur Werner lyckades upptäckta honom. Han hade gömt sig i vagnen för att spana utifall något skulle hända. Dom samtalar lite, sedan går Werner tillbaks in på värdshuset.

Werner tar med sig två öl och sätter sig med Herr Munkel, som gladeligen tar emot ölen. Dom samtalar ett tag, men Herr Munkel är mer intresserad av att prata om Caspar. Han ber att Werner ska föra honom till Caspar. Efter att Werner funderat ett tag så tar han med Herr Munkel till Caspar. Werner förklarar för Caspar att Herr Munkel vill tala med honom, men Caspar vill att Werner stannar kvar och lyssnar på vad han har att säga. Dom sätter sig i en av vagnarna för att slippa regnet, sedan börjar Herr Munkel tala.
“Werner berättade att du heter Caspar, du är en stor man”. Han ber om att få ta Caspars händer.
“Caspar jag kan se dig göra stordåd, du kommer att få folket med dig. Du är en mäktig människa, du är en hjälte Caspar” säger Herr Munkel.
Efter dom orden sitter Caspar och Werner som fågelholkar, dom förstår ingenting av vad Herr Munkel talar om. När Werner skall ta med sig Herr Munkel tillbaka in på värdshuset, kan han se hur Marlene von Alptraum tar sin stridshäst och rider ut i spöregnet.

Werner samlar sina vänner vid ett bord, han berättar om sina syner om en klättrande goblin och att han sett Marlene von Alptraum ridit ut i mörkret. Ingvald och Caspar bestämmer sig för att gå ut igen och hålla utkik, utifall det skulle hända något. Så kommer det in en kvinna på The Red Running Cow, det är något extraordinärt över henne. Hon har långt eldrött hår och kraftigt sminkad med läckert röda läppar, på axlarna brinner det stearinljus. När hon kommer in i rummet tycks temperaturen stiga någon grad, lågorna i eldstaden blir än intensivare. Werner vet att det är en pyromancer från Bright Order, han har aldrig stött på någon pyromancer tidigare. Han har bara hört talas om dom, dom har livsfarlig eldmagi. Vad Luminary Mauer berättat så brukar dom kunna ha ett rätt hetsigt humör. Hon går fram till baren och talar med Alfonze, sedan tittar hon sig runt i rummet. Hon går fram till Kastor von Leitdorf.
“Jag är Ursula Rotkopf-Feuerdottir och jag är Rufus von Leitdorfs personlige rådgivare. Jag vill tala med dig Kastor von Leitdorf i enrum” säger kvinnan.
“Min ambassadör Ruben Ulfman von Mohr följer med oss” säger Kastor von Leitdorf. Dom går fram till bordet där Ruben, Wera, Gabriel och Werner sitter för att hämta Ruben, när dom står vid bordet kan Werner lägga märke till hur Ursula Rotkopf-Feuerdottir ler åt Wera precis som att dom kände varandra. Sedan går dom tre in i ett avskilt rum, dom kommer ut från rummet efter ca 15 min. Under tiden kommer Ingvald in och meddelar att det är en stor armé på väg mot The Red Running Cow, dom är nog här inom 30 min tror Ingvald. Han kan inte urskilja vilka det är, men vi gissar på att det är von Alptraums armé som är på intågande. Ursula Rotkopf-Feuerdottir går fram till Wera och presenterar sig och hon vill bjuda henne på ett glas vin. Wera tackar ja till erbjudandet och dom sätter sig vid bardisken. Efter ett tag kommer dom två tillbaka, Ursula ger några syrliga åsikter till både Ruben och Gabriel. Werner bara väntar på att få en skopa själv, så kommer hon fram till Werner.
“Werner jag har bara hört gott om dig, du är en ärlig och bra man”. Sedan räcker hon fram sin hand.
Werner tackar för dom orden och tar hennes hand. Sedan frågar hon efter Ingvald och Caspar, hon får till svar att dom är ute på gården. Då beger hon sig också ut på gården. Man kan se på Ruben och Gabriel att dom blev väldigt förnärmad av vad dom fick höra av henne. Plötsligt kommer Martin von Sachs in genom dörren alldeles lerig och blöt.

View
The Enemy Within - Spelhelg 13 - Del 1 - Werner Lankdorf
Mot Streissen, regn och grönskinn

Werner vaknar upp i sin säng av att Heidi håller på att packa väskor inför resan till Streissen, hon är på väldigt bra humör trots att regnet faller ner utanför fönstret. Det är första regnet på flera veckor, temperaturen har också sjunkit någon grad.
Werner ligger kvar i sängen, han har ont i kroppen och känner sig otroligt sliten efter inbrottet hos von Heine. När han tittar på Heidi som stökar omkring i rummet med att packa, kan han känna en stor lycka inombords. Han är så otroligt kär i denna kvinna, och han längtar tills dom får tillökning i familjen. Helt apropå kör hon upp Werner ur sängen, dom måste få i sig lite frukost innan avfärden till Streissen. Efter frukosten beger sig Werner, Heidi, Baron Erkenbrand och Hallbjörn sig av till Werners gamla lägenhet på Sudenberg Strasse, det är därifrån von Kusch kortege utgår. Väl framme så möts dom av Niccolo Machiavelli, han talar om för dom andra hur dom ska åka. Att i första vagnen åker han, Lord Wilhelm, Frau Beatrice Junker och dom båda Tileanarna Pauli Frandrini och Rafael Vincente. Och i den andra vagnen åker Baron Erkenbrand, Heidi, Werner, Hallbjörn och Konrad von Niebelwald. Så dyker Wera och Ingvald upp, dom har helt oväntat med sig Jochen och hans syster Anna. Machiavelli tittar på Werner med spänd blick. Werner tar Wera åt sidan och frågar vad dom ska med och göra, Wera säger bara att hon lovat att föra dom från Averheim till Streissen. Dom måste försvinna från Averheim, annars kommer dom att dö. Werner går tillbaka till Machiavelli och förklarar att dom två följer med oss till Streissen, och att dom är bekanta till oss. Machiavelli hänvisar dom till Werners vagn, kusken som skulle köra deras vagn har hastigt insjuknat i magsjuka. Wera erbjuder sig att köra vagnen, Jochen sätter sig med Wera medan Anna får sitta inne i vagnen. Ingvald rider med Viktor von Steiner och fyra vakter, det finns även två vakter på taket på båda vagnarna.

Innan dom rullar iväg mot den östra stadsporten, så vill Machiavelli prata med Werner. Dom går en bit bort från vagnarnas.
“Werner hur blev det med mötet med Ruben Ulfman von Mohr, för du har väl pratat med honom?” säger Machiavelli.
“Jag har informerat Ruben om ditt intresse att tala med honom, men han avböjde en sådan invit för tillfället. Men han träffar dig när vi kommit fram till Streissen” säger Werner.
“Jag tycker det är respeklöst av Ruben Ulfman von Mohr att inte vilja träffa mig när vi ber om det, vi har ju betalat hans skuld till Averbank. Men är det så han vill spela sina kort, han vet mycket väl att mycket står på spel för honom” säger Machiavelli.
“Ruben har det väldigt jobbigt för stunden, men har han sagt att han kommer träffa dig i Streissen då gör han det” säger Werner.
“Jag hoppas det för hans egen skull” säger en irriterad Machiavelli.

Sedan rullar vagnarna iväg mot östra stadsporten, där kan dom se de andra familjernas ekipage. I Weners vagn skrattas det friskt över von Leitdorfs kortege, dom ser ut som en cirkus med piano och grejer på taken. Ingen av dom andra ekipagen vill bege sig iväg först, plötsligt stiger Marlene von Alptraum fram.
“Ni är så förbannat handlingsförlamad allihopa, von Alptraum kommer att bege sig iväg nu i alla fall. Ingen av er andra får bege sig iväg förrän om 20 minuter” ryter hon.
Kapten Baerfaust dyker upp vid den östra porten, han går fram till vagnen där Heidi sitter, han hälsar på Baronen och ber om att få tala med Heidi. Dom ställer sig bredvid vagnen och börjar samtala, därefter ger han Heidi en bamsekram och leder henne tillbaka till vagnen. Han vill även prata med Werner.
“Werner nu vilar ett stort ansvar på dig, du måste se efter och ta hand om Heidi, lova mig att inget händer henne” säger han med bestämd röst.
Werner nickar till Kapten Baerfaust, han får inte fram ett ord för stunden. Kapten Baerfaust kramar om Werner innan han hoppar in i vagnen. Han tar även farväl och önskar Wera och Ingvald en bra resa. Efter ca 20 min åker von Kusch ekipage iväg, därefter följer von Leitdorf, von Heine och en vagn från Red Arrow Coaches. Innan Wera rullar i väg med von Kusch ekipage, så får hon en filt av Rafael Vincente för att skydda sig mot regnet. När alla ekipage lämnat Averheim blir himlen än mörkare och regnet tilltar.

Vagnarna åker lungt och stilla fram längs vägen, det är ett öppet landskap dom färdas på. Dom passerar en och annan bonde längs vägen, annars går resan väldigt lungt tillväga. Efter en stund kan Werner se från vagnen hur Viktor von Steiner och Ingvald samtalar, sedan lämnar Ingvald kortegen och rider ut för att rekognocera. Han kommer tillbaka efter en stund, han rider först fram till Viktor von Steiner. Sedan kommer han fram till vagnarna och informerar att han kunnat se goblin wolfraiders långt borta. Dom har börjat skicka röksignaler, det är så dom kommunicerar med andra goblins berättar Ingvald. Werner kan se på himlavalvet hur molnen drar ihop sig, det blir än mörkare och regnet tilltar ännu mer i styrka. Plötsligt kan dom se från vagnen hur Ingvald har stoppat en annan öppen vagn framför dom, Ingvald är mycket upprörd på personen i vagnen. När Wera och Werner kommer fram till den öppna vagnen kan dom se en bekant kvinna, det är Gertie Borg som dom stött på tidigare när dom blev överfallna av banditer. Wera och Ingvald är lätt aggresiva på rösten, men hon håller sig väldigt lugn. Werner frågar henne om han får kolla vad hon har på vagnen, hon ger honom fritt fram att kolla vagnen. Werner kan snabbt konstatera att den är lastad med ved, inget annat fanns på vagnen. Nu är Wera riktigt uppretad på Gertie Borg, hon säger några illa valda ord till Gertie. Då kommer Viktor von Steiner fram och ryter i.
“Här ska inte brukas något våld mot en ensam kvinna, vi måste bete oss som folk. Om du vill så får du resa med oss till Streissen” säger Viktor von Steiner. Gertie Borg får åka med mellan von Kuschs båda vagnar, så att dom har uppsikt över henne. Werner, Wera och Ingvald är fortfarande mycket misstänksamma mot henne, dom bara väntar på att hon ska kalla på grönskinnen eller göra något annat tok.

Efter att dom åkt nästan hela dagen så börjar landskapet bli mer kuperat och svårframkomligt, vägen har blivit väldigt lerig och hal av allt regn som fallit. Werner sitter och spanar ut genom fönstret på vagnen, när han plötsligt tycker sig se ett tältläger längre fram på en kulle i skydd av en massa träd. Wera stannar vagnen, Werner berättar för dom andra vad han sett. Nu börjas det planera ett anfall mot kullen, dom måste döda grönskinnen nu på engång.

Werner tycker att dom kan passera förbi lägret, för grönskinnen har inte upptäckt vagnen. Nu drar det i gång en jättediskussion om vad som bör göras. Wera, Ingvald, Viktor von Steiner, Konrad von Niebelwald och självaste Baron von Tasswinder tycker att dom måste slå ut lägret. Werner försöker att undvika en strid, men då får han alla dom andra, förutom Machiavelli, emot sig. Han står där ensam mot dom andra som skriker och tycker han är en fegis. Så kommer Baron Erkenbrand fram till Werner.
“Werner nu har du din chans att bevisa att du är en man, det är varje Averländares plikt att krossa grönskinnen. Du ser den rödhåriga kvinnan hon tvekar inte att ta till vapen, det här är ditt livs chans. Gör mig riktigt stolt min svärson, om inte för Heidis skull” säger baronen.
Nu stormar en mycket elak Heidi ut från vagnen.
“Far, vad är det här för jäkla vansinne ni håller på med, låt Werner vara och fortsätt förbi lägret ryter Heidi”.
“Vi måste förgöra grönskinnen, nu måste Werner attackera kullen och visa att han är en man” säger baronen.
Plötsligt kommer lord Wilhelm fram till Ingvald och frågar,
“Är det här banditerna som dödade min mor?”
“Nej det var inte grönskinn som dödade din mor, men dom samarbetar med banditerna som gjorde det” säger Ingvald.
“Då måste vi döda dom för min mors skull” säger lord Wilhelm.

Efter dom orden är det bestämt att det blir en attack av lägret, till Weners stora besvikelse. Werner kan se hur Heidi rusar fram till Hallbjörn och säger något åt honom. Werner börjar ångra sig att han ens nämnde det förbannade lägret för dom andra stridsgalningarna. Viktor von Steiner ger Ingvald befälet över anfallet, dom börjar ta sig fram mot lägret försiktigt. Helt utan förvarning känner Werner en stark hand på sin axel, “Werner, håll dig i närheten av mig så ska jag skydda dig” säger Hallbjörn.
När dom beger sig iväg mot kullen där grönskinnen har sitt läger, kan Werner se hur Viktor von Steiner och Konrad von Niebelwald skakar på huvudet åt honom. Dom lyckas smyga sig osedda fram till lägret, utan förvarning attackerar dom lägret. Ingvald och Hallbjörn stormar rätt in i lägret, en bit efter kommer dom 4 vakterna. Werner och Wera stannar en bit från lägret, Wera skjuter med sitt armborst sedan följer hon dom andra in i lägret. Werner står på säkert avstånd och kastar sin magi. Werner ser inte så mycket av vad som händer där inne i lägret, men efter ett tag ser han hur dom andra signalerar att lägret är helt nedgjort. Alla från von Kusch sida överlevde attacken. Hallbjörn och Ingvald hade fått en del sår efter deras brutala anfall. Werner tar lite blod från någon goblin som ligger på marken, sedan smetar han det på kläderna och i ansiktet så att det ser ut som att han var delaktig i striden.

När dom kommer tillbaka till vagnarna så kastar sig Heidi runt halsen på Werner, medan Hallbjörn pratar med Baron Erkenbrand. Så kommer Baronen fram till Werner och säger, “Jag hörde av Hallbjörn att du kämpade tappert mot grönskinnen, Werner jag är oerhört stolt över dig”. Werner bara nickar åt baronen. Dom andra spär på med vilken insats Werner gjorde mot grönskinnen. Sedan beger dom sig vidare, mot kvällningen kan dom se hur The Red Running Cow Coaching Inn lyser upp vägen framöver.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 5, spelhelg 13
Aggressivität- Das ist nicht mein identität

IMG_2729.JPG

The Enemy Within hade slumrat till. De senaste veckorna hade inneburit en konstant sömnbrist. Kroppen var utmattad både mentalt och fysiskt. Det fanns inget som hen längtade mer efter än att bara få vila och slippa allt ansvar. Men om hen inte orkade kämpa längre skulle det averländska folket fortsätta att leva sitt liv i bojor. De förtjänade friheten och ett bättre liv. Folket förtjänade mat på bordet och ett drägligt liv.
The Enemy Within vaknade till med ett ryck. Hen satt på en enkel stol och ryggen värkte. Hur länge hade hen sovit? En halvtimme, en timme? Gryningen var i antågande. Det hade börjat regna och temperaturen var svalare. Det skulle bli en grå morgon över Averland.

The Enemy Within tänkte på drömmen som ännu inte försvunnit in i sinnets glömska. Eller var det kanske ett minne från barndomen. Drömmar och minnen kunde vara så nära sammankopplade och vad som egentligen var verklighet eller dröm kunde ingen veta. Den ensamma kon på fältet. Stående själv med ledsna ögon. Alla kamrater i flocken låg döda omkring henne. Varför, vad hade hänt? Hur skulle hon orka leva vidare ensam? Utan sina vänner? Dem hon älskade? Att kor kunde älska var något självklart för The Enemy Within. Alla varelser hade en själ och alla varelser hade känslor. Vissa hade mer känslor än andra och The Enemy Within var övertygad om att hen hade mest känslor i hela Averland. Ingen brydde sig mer om andra människor än vad hen gjorde. Ingen älskade mer.

Sedan ett annat barndomsminne eller var det kanske en bortglömd dröm? The Enemy Within var barn och gick längs en liten grusväg. Det var tidig morgon men redan varmt. En tjock dimma låg över fälten. Plötsligt såg hen en ryttare ståendes mitt
på vägen. Ryttaren höll ett svärd i sin hand och hen kunde inte urskilja ryttarens ansikte i dimman. Hen stannade till. Ryttaren rörde sig inte utan tittade bara på hen. Två personer
stirrade på varandra men allt de såg var konturer. Ingen rörde sig, inget sade något. En flock kråkor flög över himlen. Eller var det kanske en flock med grå små fåglar. Svanar. Några minuter passerade, det var helt tyst och hen kände sig märkligt nog lugn trots situationen. Dagens första solstråle lyste plötsligt upp vägen mitt emellan hen och ryttaren. Det var som en tyst signal. Nästan samtidigt vände sig hen och ryttaren om. Sedan ropade ryttaren högt “Aggressivität – das ist nicht mein identität”.

Tiden var inne, det var dags för det andra kapitlet i den stora planen. Från Averheim till Streissen. Svärdet skulle inte göra någon nytta i det andra kapitlet, bara ordet. Den som behärskade ordets makt och ordets nyanser skulle gå segrande ur det andra kapitlet. Sedan väntade den tredje delen, det sista kapitlet i planen. Från Averland till The Empire.

“Aggressivität – das ist nicht mein identität” sa The Enemy Within och reste sig upp från stolen. Ryggen värkte. Gryningen hade kommit till Averland. Någonstans låg döda kor på ett fält. Inte ens en grå liten fågel.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 4, spelhelg 13
Clothildes hjärtesorg

IMG_2707.JPG

General Konstantin von Krohnhof inspekterade trupperna. Hela von Alptraums armé var uppställd i fem led fördelade på 12 truppenheter. Infanteri, kavalleri och artilleri. De hade alla anlänt till samlingsplatsen de senaste två dagarna. Vissa kom från Averheim och den omkringliggande landsbygden andra kom från orter längre bort i provinsen och hade rest flera dagar för att komma hit. Sammanlagt hade nästan 350 soldater samlats. Många var veteraner med lång stridserfarenhet från kriget mot grönskinnen i The Black Mountains medan andra var mönstrade bondpojkar utan tidigare erfarenhet. Von Alptraums fana, ett svart tjurhuvud mot gul botten, vajade i vinden. Regnet föll tungt över de sammanbitna soldaterna. Ännu hade inte solens första ljus kommit utan mörkret bröts endast av stormlanternornas dunkla sken och de facklor som varje truppenhet bar. Tre kilometer i nordvästlig riktning låg Averheim men i mörkret och regnet syntes inget av den stora staden. Konstantin satt på en vit stridshäst. Hästen bar metallrustning på huvudet och bålen. Det var helt tyst förutom ljudet av det ihärdiga regnet och knastret från de brinnande facklorna. Alla väntade på generalens marschorder.

“Soldater, kamrater, män i von Alptraums tjänst. Vissa av er känner mig redan och vi har delat en och annan bägare runt lägereldens sken medan andra aldrig sett mig förut. För er som inte känner mig är mitt namn Konstantin von Krohnhof. Jag är reikländare av blod, bördig från Altdorf. Min familj har historiska rötter i Kemperbad men jag är född och uppvuxen i rikets huvudstad. Som ung tjänstgjorde jag för Reiksmarshal Kurt Helborg som riddare i Reiksguard. Jag har deltagit i framgångsrika kampanjer både i nordliga Kislev och sydliga Araby. Flera gånger har jag sett döden i vitögat. Flera gånger har jag lämnat en lång stig av döda bakom mig. Men jag har lämnat det livet bakom mig. Jag har tyvärr sett dubbelmoralen och falskheten bland kejsarens egna livtrupper. Jag har därför lämnat Reikland och Altdorf. Kommit hit till Averland för att gå i tjänst hos den enda lysande och ärliga stjärnan bland denna provins adelsfamiljer. Jag har fallit på knä inför Gravin Clothilde von Alptraum och erbjudit henne min kunskap, mitt mod och mitt svärd. Jag har svurit en ed till familjen von Alptraum att jag ska skydda och upprätthålla freden i provinsen. Jag är tjuren från norr som bringar fred. Vid Sigmar jag är den averländska folksjälen personifierad. Stolt, orubblig och hård. Jag är utsedd av ambassadör Marlene von Alptraum för att skydda freden. När de andra Elector Count kandidaterna hänger sig åt politiskt falskspel och intriger står vi som är i tjänst hos von Alptraum för det sanna, det ärliga och det rena. Vi är här för att bringa fred och välstånd. Inget annat. Men om de andra kandidaterna försöker störa freden genom våld eller att genom lögner och intriger sätta käppar i hjulet för Gravin Clothilde von Alptraums kandidatur finns vi alla här redo för att låta vårt raseri skölja över fienden likt en vårflods mäktiga kraft. Och om vi mot vår fredliga avsikt tvingas ta till svärdet så ska vi låta vårt raseri löpa amok och fienden ska skaka av skräck. Blod kommer att flyta till dess att fienden gråtande, med blottande nackar och i knäböjande ställning ber om nåd. Så hör mina ord soldater, ni ska alla uppträda med värdighet och stolthet. Ni ska hedra von Alptraums stolta historia som härskare över denna ärofulla provins. Jag tolererar inte dåligt uppträdande, fylleri eller antastande av civilbefolkningen. Vi är alla representanter för de höga och sanna ideal som familjen von Alptraum står för. Vi är böndernas och landsbygdens röst. Är det klart soldater?”. Den sista meningen skrek Konstantin ut med en hög och mörk röst som mullrade likt åska.

Soldaterna svarade unisont och högt “Ja General von Krohnhof”. Bondpojkarna i truppen var osäkra och rädda. De darrade på rösten och huttrade i regnet. Veteranerna från kriget stod som stenstoder. De var trygga och hade varit med förut.

Bakom general von Krohnhof red två personer på vita hästar fram. En var en äldre kvinna. Hon hade en enkel läderhatt på huvudet och var klädd i praktiska läderkläder likt en boskapsfösare. Men runt bältet hängde två stora pistoler vackert utsmyckade med handtag i elfenben. Runt hennes bälte var ett stort slagsvärd fäst. Den andra kvinnan var ung och bedårande vacker, klädd i metallrustning med von Alptraums tjurhuvud intrikat inristat i bröstplåten. Hon bar dock inga vapen.

Marlene von Alptraum log ironiskt. Framför soldaterna, där majoriteten av dem kom från landsbygden, stod general von Krohnhof. Mannen vars största bedrift i livet var att ha krossat det långdragna bondeuppror som rasat i Ostland under nästan ett års tid mellan åren 2517 och 2518. De livegna bönderna och lantarbetarna hade rest sig och gjort uppror med den adliga överheten. I Ostland fanns knappt några självägande bönder, istället var provinsens landslag byggd på ålderdomliga principer med starkt inflytande av kislevitisk rättskipning. Det var den enda provinsen i The Empire där livegenskapen fortfarande fanns kvar och där adelns makt var fullkomlig. Den livegna landsbygdsbefolkningen var initialt framgångsrik och de erövrade flera byar, mindre städer, adelsgods och befästningar. Hela tiden strömmade allt fler förtryckta till bondearmen och även många soldater ur Ostlands armé deserterade för att ansluta sig till rebellerna. Ropen om frihet och rättvisa ekade över hela provinsen och snart anslöt sig även städernas borgerskap till upproret. Elector Count Valmir von Raukov lyckades inte slå ned upproret utan han och den styrande adeln blev allt mer trängd. I ren desperation tvingades han betala en stor summa pengar, över hälften av Ostlands hela statskassa, för att anlita en professionell legosoldatarmé med soldater från främst Reikland, Wissenland och Middenland. Legosoldatsarmèn leddes av general Konstantin von Krohnhof. Kriget som följde var extremt blodigt och rått. General von Krohnhof gick extremt våldsamt fram. Han brände bondbyar och lät avrätta varje bondeledare han fick tag på. Den mest kända och den mörkaste och avgörande episoden i kriget var det stora slaget vid den lilla staden Tannerhaus där bondearmen slutligen besegrades och kapitulerade efter tre dagars hård och blodig batalj. General von Krohnhof lät sedan samla varje tillfångatagen bondeledare på stadens torg. Sammanlagt 38 män. Utan rättegång lät han sedan avrätta alla bondeledare genom halshuggning. De avhuggna huvudena sattes sedan upp på hillebarder som synligt placerades på fälten där den tillfångatagna bondearmen på över 1000 man satt. Sedan lät von Krohnhof slumpmässigt välja ut var tionde fånge, 100 man totalt, som han lät avrätta på de mest grymma sätt framför de övriga fångarna. 10 män dränktes, 10 män hängdes, 10 män brändes på bål, 10 män stenades till döds, 10 män kokades levande i olja, 10 män släpades till döds efter hästar, 10 män tvingades äta flugsvamp och dö i svåra plågor, 10 män korsfästes, 10 män arkebuserades och 10 män begravdes levande. Grymheten var så stor att bondeupproret sedan dog ut. Ingen vågade längre resa sig upp mot överheten i fruktan för det grymma straff som väntade. Bönderna återvände sedan till livegenskapen på adelsgodsen. Upproret hade misslyckats och den som lyckats slå ned det var general von Krohnhof.

“Gravin Clothilde von Alptraum och ambassadör Marlene von Alptraum vi hälsar er” ropade general von Krohnhof när kvinnorna red fram till hans sida. Soldaterna gick alla ned på knä och ropade “Hail Sigmar, Hail Clothilde von Alptraum”.

Sedan var det Marlene von Alptraum som tog till orda.
“Soldater i von Alptraums tjänst, jag hälsar er. Ni är sanna män trogna Averlands stolta historia. Ni hedrar Sigmar själv genom att stå här idag. Men det är inte ni som egentligen tjänar familjen von Alptraum utan det är familjen von Alptraum som tjänar er folket. För att visa vår tacksamhet för de uppoffringar, det blod och det liv ni är redo att offra i godhetens och frihetens namn har Gravin Clothilde von Alptraum beslutat att familjen von Alptraum ska ge 10 procent av våra jordegendomar till de veteraner som stred så tappert för Averlands frihet vid The Third Battle of Black Fire Pass. Efter kriget fick dessa hjältar ingen tack av den Averländska staten. De lämnades istället vind för våg och många har tvingats att leva som alkoholiserade tiggare i städerna eller hänfalla åt kriminalitet. Det är inget värdigt liv för de som stred för vår frihet. Varje veteran som ansluter sig till vår arme kommer att, när Clothilde von Alptraum blir Elector Count, få del av dessa jordegendomar. Mark som kan odlas, mark som ger mat, mark som ger en inkomst och ett hedervärt yrke som bonde. Familjen von Alptraum står upp för landsbygdens folk. Det är bönder, drängar och lantarbetare som är vårt folk. En klar majoritet av Averlands befolkning bor på landsbygden och ni är alla vår hjord. Vi står gemensamt upp mot borgerskapet i städerna, vi hedrar Sigmar och Rhya. Ni och vi är ett. Vi är Averland! Det första beslut Clothilde von Alptraum kommer att fatta när hon sitter på Averlands tro är att sänka skatten för landsbygdens befolkning samtidigt som vi höjer den radikalt för städernas borgerskap. Varför ska de rika borgarna betala mindre skatt än vad bönderna gör? Vad är det för rättvisa? Låt oss återställa rättvisan tillsammans. Marschera därför mot Streissen som fredens män. Ni är inte här för att strida utan för att vara en säkerhet om de andra dekadenta och korrumperade Elector Count kandidaterna försöker ta makten i provinsen på ett ohederligt eller icke lagligt sätt. Då måste ni vara redo att gå ut i krig för er och för era familjers skull. För frihetens och för Averlands skull. För Sigmar och Rhyas skull. Länge leve Clothilde von Alptraum”.

När Marlene avslutat sitt tal började soldaterna unisont skandera “Clothilde, Clothilde” om och om igen. Moralen hade byggts upp och hären var sammansvetsad.

Regnet föll och gryningen var på väg. Clothilde satt på sin häst och hon skakade. Känslorna rasade inom henne och tårar rann längs hennes kinder. I mörkret och regnet såg ingen att hon grät men hon grät mycket. Dels av omtanke för alla män som var uppställda framför henne. Män som var redo att dra ut i strid och dö för hennes skull. Clothilde ville inte ha någon krig. Hon önskade endast fred. Hon hade som frivillig i Shallya hospitalet sett krigets fasor när hon tagit hand om skadade män under kriget mot grönskinnen. Män som hade haft svåra fysiska och psykiska skador. Krig var ont, något att undvika till varje pris då det aldrig kunde komma något gott ur det. Dels grät hon av brustet hjärta och förlorad kärlek. För att hon satt här idag framför en arme av soldater. För att hon slutligen förstått att Marlene hade haft rätt. Ruben Ulfman von Mohr var en ondskefull konspiratör. Clothilde hade länge varit hemligt kär i Ruben. Hon hade aldrig visat det öppet men ända sedan de var barn hade hon älskat Ruben. Hon hade drömt om att de en dag skulle gifta sig, bilda familj och skaffa barn. Att de skulle vara lyckliga tillsammans och kämpa för att göra Averland till en bättre och mer rättvis plats för dess folk. Genom åren hade många mäktiga män friat till Clothilde men hon hade tackat nej till dem alla. Hennes hjärta hade endast funnits hos Ruben. När Ruben också en dag bett om hennes hand hade hon känt sig som den lyckligaste personen i hela världen och velat säga ja på direkten. Men hon hade istället vänligt men bestämt tackat nej till hans frieri. Hon hade haft en romantiskt och barnslig dröm att se honom kämpa för hennes hjärta. Se honom göra goda och hedervärda handlingar till dess att han en dag imponerade så mycket på henne att hon skulle tacka ja. Hela tiden i Clothildes vuxna liv hade Marlene av politiska skäl försökt styra vem skulle få hennes hand men Clothilde hade bestämt sig redan i unga år att det var endast hon och Ruben. När sedan Marlene under de senaste veckorna blivit allt mer upprörd över att Ruben lämnat “von Alptraums hjord” hade Clothilde bara skrattat för sig själv men vetskapen om att Ruben visst skulle rösta på henne i konklaven i Streissen. Clothilde hade sett hur Ruben med rekordfart gjort en karriär som ambassadör för von Kaufman. Han hanterade det politiska och det sociala spelet storartat och Clothilde hade planerat att tacka ja till Rubens frieri när de båda befann sig i Streissen precis före konklaven. Det hade varit hennes naiva plan innan det avslöjades för henne vilken fruktansvärd dubbelpersonlighet Ruben hade. Han var en ren psykopat utan någon form av heder eller moral i kroppen. En kvinnomördare. Det han gjorde den dagen mot Selena von Kusch, under resan med droskan söderut , skulle Clothilde aldrig hämta sig ifrån. Chocken och besvikelsen av att inse att hennes älskade var en simpel, lögnaktig, integrerande kvinnomördare skulle hon få bära med sig resten av livet. Ruben hade inte bara krossat hennes hjärta utan han hade fullkomligt förstört det. Hon hade aldrig trott att hennes moster Marlene hade haft rätt om Ruben men nu hade hon insett att Marlene haft rätt hela tiden. Hon hade varit en naiv dåre som inte lyssnat på Marlenes varningar. Nu skulle hon ändra på det. Det fanns bara en sak att fokusera på just nu hur ont hennes kärlekssorg än kändes. Hon måste kämpa för att bli Averlands Elector Count och det för folkets skull. Hon skulle bli en bra och rättvis härskare som inte skulle hänge sig åt förtryck eller politiska intriger. Hon skulle kämpa för att göra den vanliga människans vardag bättre. Men för att komma dit behövde hon lyssna och lita på sin moster Marlene hur ont det än gjorde. Det var därför hon stod här idag för att vinka av arméns avmarsch mot Streissen. Visa sig för soldaterna. Visa vad de kämpade för. Men allt hon kunde tänka på här och nu var Rubens fruktansvärda svek och hur hon naivt hade kunnat älska en psykopat och mördare. Ruben den falskaste av dem alla i det smutsiga politiska spelet. Ruben den lögnaktiga kvinnomördaren.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 3, spelhelg 13
Tråkiga ärenden - Fraulein Wera

Nyskilda Wera vaknar sakta till liv tidigt på morgonen den 4 Sommerzeit i sitt rum på The Golden Spool. Hennes kropp värker och ögonen känns grusiga av trötthet men hon har några ärenden som behöver göras innan avresan till Streissen. Hon ligger och känner sig ensam i väntan på att hennes kropp och sinne skall vakna till.
”Vad tyst det är. Inga snarkningar eller tunga andetag. Ingen doft av instängd luft på grund av för många personer i samma rum. Ingen försynt knackning på dörren.”
Wera suckar, kliver upp och börjar klä på sig. Hon skulle aldrig erkänna det för de andra att hon saknar deras sällskap. Hon har under hela sin uppväxt fått höra att det är en svaghet att ty sig för mycket till andra vilket inte hindrat henne från att göra det ändå.
Under tiden som hon klär på sig reflekterar hon över vad som hände igår och allt som skett de senaste 21 dagarna efter att hon för första gången träffade Werner. ”Så mycket som hänt! Det känns som om hela gänget – Werner, Ruben, Ingvald, Caspar, Gabriel och jag själv – styrs av en osynlig kraft.” Tanken förvånar Wera. Hon har aldrig varit särskilt religiös, en livsåskådning som också blivit ifrågasatt flera gånger innan hon flydde sitt hem.
”Men att viga sitt hopp och liv åt en gudom eller osynlig kraft, det är ingen svaghet?” Wera känner åter igen ilskan och besvikelsen blossa upp vid tanken av det dubbelmoraliska budskapet från barndomen.

För ovanlighetens skull är Wera sig själv. Inget smink eller annorlunda kläder denna morgon då hon kommer att få fördelar av att visa sig som den hon är. På sig har Wera samma kläder som hon använde som tjänsteflicka åt Ruben men under har hon sin läderrustning och i stövlarna är knivarna gömda. Gömd är också pistolen, nedstucken i midjan bakom ryggen. Håret är uppsatt med slungan hon köpte igår under promenaden från White Horse Tavern och skilsmässan från Herr Schneider. Hennes packning inför resan består av väskan med smink och andra kläder. Armborstet är dock kvar hos von Mohr och hon hoppas hinna dit innan de reser för att få med sig vapnet på färden.
Wera räknar med att inte träffa på så många personer denna arla morgon och hennes stora förhoppning är att inte behöva komma tillbaka till Averheim igen. Staden har gett henne för många fiender för att det skall kännas bra att bo kvar här men först har hon två jobbiga ärenden att klara av innan hon kliver på diligensen till Streissen. ”Om jag nu får åka med. Känner jag högdjuren rätt så kommer de inte att vilja ha med en fattig, före detta prostituerad som reser tillsammans med en brottslig stallpojke och hans syster.”
Wera skjuter tanken åt sidan. ”Det får bli ett senare problem. Ett bekymmer i taget.”

Det första ärendet gäller Märta Hofftstetters hem och barn. Wera vet att Märta inte kommer levande ifrån källaren under Sigmartemplet och hon vill rädda Märtas barn från att svälta ihjäl. På vägen mot hamnen stannar hon till vid ett bageri och köper två nybakade limpor, en bit ost och en flaska mjölk. När hon sedan kommer fram till det fallfärdiga huset och knackar lätt på dörren så får hon ingen reaktion. ”Gudars! Är jag för sent ute? Har de redan dött?”
Så hör hon några som viskar på andra sidan dörren innan det åter blir tyst. Wera knackar på igen och känner sedan på dörren. Den är olåst så hon öppnar och kliver in.
Wera kommer in en liten lägenhet där morgonljuset strilar in genom trasiga fönsterluckor. Hon befinner sig i ett större allrum där det står en större säng med en tunn madrass samt ett fallfärdigt bord med fem omaka, slitna stolar. En dörr i den bortre väggen verkar leda till ett mindre rum och en öppning till höger om henne leder in till ett litet kök. Luften i lägenheten är unken på grund av instängdhet och ingrodd smuts. På sängen sitter tre bleka barn och tittar på Wera med rädda blickar. Alla tre verkar ha gråtit.
”Tre pojkar?! Hon sade till mig på White Horse att hon hade 4 barn!”
Wera låter dock inte sin fråga synas i ansiktet utan ger barnen att lugnande leende samtidigt som hon plockar fram bröden, osten och mjölken.
”Godmorgon barn. Jag heter Wera och jag kommer med mat till er från er pappa Caspar. Han trodde att ni skulle vara hungriga.” Wera känner hur lögnen ger henne en sur smak i munnen men hon fortsätter att prata lugnt med ett positivt tonfall:
”Kom till bordet så skall jag skära upp brödet åt er. Ni ser jättehungriga ut.”
Wera ställer fram det hon har köpt och doften från det nygräddade brödet får barnen att glömma bort allt utom sin drift att dämpa hungern. Alla tre skyndar sig fram och sätter sig till bords medan Wera går in i det lilla köket och letar fram en kniv och tre trämuggar.
Hon skär upp bröden och osten i skivor och delar ut dem till de tre hungriga ungarna samtidigt som hon säger till var och en:
”Här kommer ett bröd till…?”
Barnen svarar:
”…Fritz …Gunnar …Günther.” Men deras blickar är fästa på brödskivorna. När de tar emot brödet så formligen kastar de i sig maten och mjölken går in lika fort. Efter att allt är uppätet kommer den förväntade frågan:
”Var är mamma?” Fritz – pojken som ser äldst ut – är den som frågar.
”Hon har gått vilse och er pappa letar nu efter henne. Det är därför jag kommer med mat till er.” Åter igen kommer den sura smaken i munnen.
”Jag vill att mamma kommer hem!” säger den yngste pojken, Günther, med gråt i halsen.
”Jag vet det, lilla vän, men jag vet inte var hon är. Var är er fjärde bror? Sover han?” fortsätter hon snabbt innan någon kommer med en ny fråga.
”Nej, Junior är inte hemma. Han är också borta.” Fritz börjar gråta vilket gör att hans bröder också börjar.
”Seså, era stackare, var inte så ledsna. Det är inte roligt när någon i familjen saknas men jag har kommit för att ta er till en annan stor familj så ni slipper känna er ensamma. Vad säger ni om det? Vill ni följa med mig dit? Hon som är mamma där är en jättesnäll tant som heter Heidelschneider.” Wera lägger in hela sin övertalningsförmåga nu. ”Ni kommer inte behöva vara hungriga igen och jag hjälper er att packa så ni inte glömmer något.”
Utan att vänta på något svar börjar Wera plocka upp en del av kläderna som hon ser ligger spridda i rummet. Snart så har hon fått de tre barnen att börja plocka med sig sina tillhörigheter samtidigt som hon letar igenom köket och sovrummet. I en ask på en hylla i köket hittar Wera Märtas besparingar – en handfull kopparmynt samt några silver shillings – som hon plockar på sig.
Efter att ha kollat igenom lägenheten en sista gång tar hon med sig barnen Hoffstetter ut på gatan och sedan vidare mot lagerhusen vid hamnen för att ta sig till lagerhus nummer 16. Günther och Gunnar håller varsin hand på Wera och Fritz håller i Günthers andra hand.
”Det märks att de vet hur de skall hålla ihop när de går utanför hemmet. Märta har uppfostrat dem bra. Måtte nu Frau Heidelschneider ha lyckats inkvartera sig i lagerhuset.”
Men Wera behöver inte vara orolig eftersom Frau Heidelschneider har lytt hennes råd och tagit det tomma lagerhuset i besittning.

I vanlig ordning är Frau Heidelschneider vaken trots att det är tidigt på morgonen. Hon hälsar på Wera med en blandning av glädje och förvåning:
”God morgon Wera. Jag är glad att se dig men jag trodde inte att du skulle komma tillsammans med tre barn.”
”God morgon Frau Heidelschneider. Tack detsamma. Jag kommer med tre barn som behöver en familj.”
”Jag ser det. De stackarna ser både undernärda och bleka ut.” Heidelschneider sätter sig på huk framför barnen Hoffstetter. ”Hej på er, barn. Är ni hungriga? Jag heter Frau Heidelschneider. Vad heter ni?”
Efter barnen har fått presentera sig tar Heidelschneider med sig dem in till kontorsutrymmet i lagerhuset som nu används som kök. Medan Fritz, Gunnar och Günther äter berättar Wera att deras mor är den stackars hushållerskan som togs av Witch huntern i Dr Verfullens hus. Hon ger sedan Heidelschneider Märthas mynt plus några av sina egna silver shillings.
”Det här är deras mors besparingar. Jag måste vidare nu, Frau H. Ha det så gott.”
Wera vinkar adjö till barnen Hoffstetter och lämnar lagerhus 16.

Det är dags att ta tag i det andra ärendet – berätta för Olga Klinski att hennes man är död. Under den korta promenaden till Klinskis hem inser Wera att hon inte själv har haft tid med att smälta insikten att Jürgen är död.
”Stackars Olga och stackars Jürgen. Han räddade mitt liv men jag kunde inte rädda hans. Vilket hemskt öde. Tagen av råttfolket och utsatt för vem vet vad för hemskheter. Hans lik ligger nog bland de andra kropparna i Jochutz garveri. Vad var syftet med alla döda? Användes de också till någon sorts ritual? Eller blev de delar till monstret som kom från råttmännens maskin? Hade de tänkt göra fler monster? Vi glömde meddela vakten vad vi hittade i garveriet.”
Så är hon framme och knackar på Klinskis dörr. Det tar en stund men så till slut öppnas försiktigt dörren och hon ser Olga i glipan. Kvinnan ser blek, utmärglad och hålögd ut.
”Hon ser precis ut som barnen Hoffstetter.”
Men till skillnad mot samtalet med barnen så försöker inte Wera släta över beskedet med glatt sinne men hon är beredd att ljuga om Jürgens öde:
”God morgon Olga. Jag är rädd för att jag har tråkiga nyheter. Jürgen är död.”
Kvinnan vacklar till och ser ut att stödja sig mot dörrkarmen för att inte falla.
”Nej! Nej! Det får inte vara sant.” Hon börjar gråta. Efter en stund samlar sig Olga och tittar på Wera med bedjande ögon: ”Har du sett hans kropp? Var är den?”
”Jag har inte sett hans kropp men jag har sett andra som delat hans öde. En kult som dyrkat en ond gud har letat upp och offrat människor i ritualer för sin gudom och Jürgen var en av dem som blev tagen. De hade sitt tillhåll i Jochutz garveri. Jag har sett högen av lik i garveriet och är övertygad om att Jürgen ligger där med alla de andra männsikorna som försvunnit under de senaste månaderna. Vill du prompt se Jürgen får du ta det med vakten.”
Olga har börjat gråta igen under Weras berättelse. Hon säger som till sig själv:
”Ja, jag vill se honom. Stackars Jürgen. Han var alltid så snäll. Vad skall hända med mig nu? Är jag dömd till svält?”
”Nej. Det är du inte. Här.” Wera ger henne några Silvermynt. ”Om du tar dig till lagerhus 16 i hamnen så kommer du märka att Frau Heidelschneider har sitt hem för hemlösa kvinnor och barn där. Hon behöver alltid hjälp och där finns också tre små barn som mist sin mor och som behöver någon som tar hand om dem. Istället för att gråta bort ditt liv kan du bistå andra som behöver en varm person som du.”
Olga tittar en lång stund på Wera med pannan i djupa veck. Så sträcker kvinnan på sig och torkar tårarna.
”Du har rätt, Wera. Tack för din hjälp. Jag går till Frau Heidelschneider efter att jag pratat med vakten.”
”Bra. Se nu till att ta hand om dig. Farväl.”
“Farväl Wera. Må Shallyas välsignelse vara med dig.”
Så vänder Wera på klacken och börjar gå mot Ruben Ulfman von Mohrs hus.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 2, spelhelg 13
The Enemy Withins identitet är avslöjad

IMG_2378.JPG

Bengt “The Knife” hade feber och värk. Den avhuggna armens stump smärtade något fruktansvärt. Men Bengts hjärna var klar och all tid i sängen på The Upright Pig hade gett honom tid att tänka, lägga ihop pusslet och förstå hur allt hängde ihop. Bengt visste nu vem som var The Enemy Within. Allt hade klarnat när han lagt ihop de mest uppenbara och självklara ledtrådarna. The Black Hood hade gjort allt för att dölja spåren men om man som Bengt visste var man skulle leta klarnade allt. Det var två, av varandra oberoende, personer som fått Bengt att kunna avslöja vem den den hemliga fienden var. Den första ledtråden var perukmakaren Peter Gross. En person som få personer i Averheim kände till eller brydde sig om. Efter att Peter Gross i ett obegripligt dumt försök försökt föreställa The Black Hood för ett par dagar sedan, under kalabaliken på Plenzerplatz, hade han blivit gripen av den verkliga Black Hood’s män och han förvarades nu i källaren på The Upright Pig i väntan på att The Black Hood skulle ge sitt godkännande till att han skulle dödas. Peter Gross var inte bara perukmakare han tillverkade även teatermasker och läderstövlar. Allt det hade klarnat för “The Knife” nu. Alla samband, alla små detaljer. Den andra personen som fått Bengt att lista ut The Black Hoods identitet var, boktryckaren och utgivaren av Averheim Gazetter, Hannes Kühler. Bengt var ingen analfabet, tvärtom var han väldigt intelligent, vilket få människor insåg. Han hade genom att umgås med officerarna lärt sig läsa under sin tid i armen. Nästan dagligen läste han dagens utgåva av Averheim Gazetter. Och det var i dessa nummer han hade hittat den andra ledtråden som lett till The Black Hoods identitet. Två av varandra oberoende ledtrådar som avslöjat brister i The Black Hoods annars så genialiska och genomtänkta plan. Men Bengt hade sinne för detaljer och han hatade The Black Hood över allt annat. Till och med mer än vad han hatade horan Wera. Bengt hade endast ett mål just nu och det var att han skulle stoppa och döda The Black Hood. Hatet drev honom framåt. Hatet mot att ha blivit lurad och förrådd. Men han kände även ett enormt hat mot horan Wera. The Black Hood och Wera var väldigt lika på många sätt och vis. Han såg sanningen nu. En dag skulle han döda dem båda. Sedan skulle han få frid i livet.

Det hördes ljud från trappan, tunga steg som bestämt gick upp. Stöveltramp av fem till sex man. Bengts hjärta pumpade hårt. Han visste instinktivt att de hade kommit för att döda honom. Innan The Black Hood reste till Streissen måste Bengt dö. Vittnet måste dö. Överlevnadsinstinkten, som räddat Bengt så många gånger tidigare, slog till. Han rusade upp ur sängen, öppnade fönstret mot baksidan på The Upright Pig och tittade snabbt omkring. Det var mörkt och det regnade. Vid uthuset såg han en märklig syn, en person med en stav som blixtrade till under bråkdelen av en sekund knuffade en korpulent person rakt in i uthuset. Bengt brydde sig inte om den märkliga synen, han måste fokusera på att överleva.

Dörren bakom honom slets upp. Bengt hoppade samtidigt ut från fönstret. En röst skrek “döda honom”. Det var Stanislav Schüssels röst. Bengts huvud rusade av tankar innan han landade och slog i marken. Han hade använt sina reflexer och sin utmärkta balansförmåga och tursamt nog landat på fötterna. Schüssel var bödeln. Han slängde snabbt en blick mot fönstret och såg Schüssels och Gerts ansikte. Gert hade förrått honom. Bengt kände bara hat och besvikelse över att hans enda levande vän nu svikit honom. Sedan sprang han. Ett skott avlossades efter honom. Kulan snuddade vid hans högra öra och slet av örsnibben och träffade sedan en vägg. Han tappade hörseln på örat.

Bengt bara sprang för sitt liv med alla sina sista krafter. Det enda sättet att överleva var att ta sig in i der Faust Quarter. Där hade han sedan länge förberett ett gömställe som ingen kände till. Inte ens hans forna kamrater Fritz och Gert visste om det. Bakom honom hördes rop och hundskall. Jakten hade börjat. Inatt var Bengt “The Knife” Averheims mest jagade man. The Enemy Within hade bestämt sig för att Bengt måste dö.

Regn föll över staden och det blåste. Averheims tid som händelsernas centrum var över för den här gången. The Enemy Withins konspirationer hade nu ett annat mål. Konklaven i Streissen. Ett nytt kapitel i The Enemy Withins planer skulle inledas samtidigt som alla som räknades i Averheim reste eller förberedde sin resa mot Streissen.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 13
Min syster, min bror

IMG_2189.JPG

En man i en brun sliten kåpa gömde sig i mörkret på baksidan av The Upright Pig. Gryningen var snart här och skulle han få svar gällde det att hitta det innan han blev igenkänd. Från värdshuset hördes ljudet av skrålande och fulla personer. Stanken av fisk, urin och spyor var påtaglig i den här delen av hamnen.

Kvinnan var klädd i en brun trasig kåpa. Hon gnagde på benet av en kanin som hon hittat i avfallet kvällen innan. Hungern värkte i hennes mage, hon kunde inte minnas när hon ätit sig mätt senast. Kleine Aver var helt mörkt, det fanns inga ljuskällor i slummen och inte ens stjärnorna på natthimlen syntes. Kvinnan reflekterade över att det inte längre var samma tryckande hetta som plågat Averheim de senaste veckorna. Istället hade det börja blåsa och vinden svalkande skönt. Kanske himlen var täckt av moln? Kanske det var regn på gång?

Mannen såg ett par beväpnade ligister patrullera runt värdshuset. Han tryckte sig hårt mot uthusets vägg för att inte bli upptäckt. Hjärtat bultade, blev han upptäckt mitt i fiendens territorium skulle det troligtvis innebära döden. Han var inte van att smyga omkring och gömma sig i skuggorna. Faktum var att han aldrig gjort det förut i hela sitt liv. Han kände en svalkande vind mot ansiktet. Det blåste och den tryckande värmen som plågat staden så länge tycktes ge vika. Mannen tittade upp mot himlen men han kunde inte se stjärnorna. Bara ett kompakt mörker, men snart skulle gryningen komma. Himlen måste vara täckt av tjocka moln. Skulle det bli regn? Vakterna passerade förbi utan att se mannen.

Kvinnan höll en tygsäck i handen. Den innehöll alla hennes ägodelar. I mörkret kunde ingen se vad som fanns i.

Mannen höll en vandringsstav eller käpp i handen. I mörkret kunde ingen se vad det var.

Bakdörren på The Upright Pig öppnades. En korpulent man kom ut. Han höll en flaska sprit i handen och vinglade fram uppenbart berusad. Sedan ställde han sig mot skjulets vägg, drog ned sina byxor och pinkade mot väggen. Mannen i kåpan stod i mörkret bara ett par meter ifrån den urinerade mannen.

Kvinnan såg en vagn dragen av två gamla oxar rulla fram mot utkanten av Kleine Aver. Lumphandlarens vagn var täckt av bråte och skrot.
“Ursäkta herrn, jag har hört att ni ska till Schwerin, kan jag få åka med?” ropade kvinnan.
Hjärtat bultade, hennes liv hängde på att hon lyckades fly från Averheim. Hemska män letade efter henne i hamnen och i der Faust Quarter. Det hade utlysts en belöning på ofattbara ett helt guldmynt till den som kunde finna henne. Men få hade letat i den värsta slummen i Kleine Aver på andra sidan floden. Hon hade gömt sig i en gammal övergiven jordkällare och endast kommit fram under nätternas mörkaste timmar för att leta mat. Det fanns bara två personer som visste var hon befann sig och det var hennes enda vänner i staden, avskrädesbonden Gottfried Hanson och gatupoeten Erwin Körber. Kvinnan hade haft ett förhållande med Gottfried under några år men det hade tagit slut när hon förändrades. Gottfried hade blivit förskräckt av utväxten men de var fortfarande vänner. Erwin hade hon känt i ett par år nu. Han hade upptäckt henne en natt när hon vandrade på gatorna i Weavers District och krupit fram till henne på alla fyra som en hund. Sedan hade han sagt “Jag ser färgerna runt dig. Du och jag är lika. Vi har krafter inom oss”. Det var början på en vänskap mellan två utstötta och mentalt instabila personer som delade krafter som var förbjudna av samhället.

Det var nu eller aldrig. Mannen i kåpan höll fram sin stav, precis framför ansiktet på mannen som urinerade. Under bråkdelen av en sekund så lystes mörkret upp av ett bländande vitt sken som fullkomligt förblindade och omtöcknade den urinerade mannen. Med all sin kraft knuffade mannen i kåpan in den förblindade mannen i en öppning i skjulet. De båda männen föll pladask ned på jordgolvet i skjulet. Mannen i kåpan hamnade över den förblindade mannen. Den förblindade mannen pinkade fortfarande och mannen i kåpan kände hur obekvämt det kändes när hans egna kläder blev blöta av den korpulenta mannens stinkande urin. Ursinnet växte och mannen i kåpa tappade fattningen för första gången på många år.

Lumphandlaren såg föraktfullt på kvinnan klädd i trasor.
“Varför skulle en gammal ful skabbig kärring få åka med mig?” sa lumphandlaren.
“För att jag måste komma bort från Averheim” svarade kvinnan samtidigt som hon stirrade på lumphandlaren.
Lumphandlaren såg hur kvinnans ena öga lyste i mörkret. Ett onaturligt sken. Han överrumplades av skräcken men han hann inte skrika förrän en lång klibbig rosa tentakel sköt ut underifrån kvinnans kåpa. Tentakeln slingrade sig snabbt runt lumphandlarens hals och tryckte till. Mannen kunde varken skrika eller andas och han drogs sprattlande ned från vagnen och landade hårt på marken. Kvinnan kastade sig direkt över honom och slog en sten mot mannens huvud. Lumphandlaren förlorade medvetandet och svimmade. Kvinnan tittade sig omkring och drog in tentakeln under kåpan. Gatan var tom. Ingen kunde ha sett vad som hänt. Hon hoppade snabbt upp på vagnen och körde därifrån. Hon färdades bort från faran i Averheim. Mot Schwerin i Stirland. En ny tillflyktsort. Ett nytt gömställe. Ett nytt liv i misär och hunger. Utstött och ensam. Det var hennes lott i livet. När hon åkte mot väster på en liten guppig grusväg började gryningen komma. Himlen var täckt av moln. Det blåste och började duggregna. Kvinnans tankar var sorgsna och melankoliska. Hon tänkte på sin bror.

Den korpulenta mannen skakade av skräck. Han stank av gammal mat, svett, spya och urin. Ett pruttande ljud hördes och hans byxor fylldes av diarré. Skjulet var helt upplyst av ett onaturligt skarpt vitt sken. Det brände i ögonen, smärtade som om ögonen skulle hoppa ut ur skallen. Mannen med kåpan satt över honom. Huvan hade fallit bakåt och visade ett långsmalt vitt ansikte med ett vitt getskägg. Ögonen var mjölkvita. I handen höll mannen i kåpan en stav på vars topp det fanns en liten döskalle och tre klart brinnande stearinljus. Det fanns ett enormt raseri i mannens ansikte.
“Var är min syster, tala eller ljuset ska förgöra dig ditt stinkande missfoster. Jag vet att det var du som gav mig brevet igår morse. Tala” sa mannen täckt av ljus.
Den korpulenta mannen började gråta och harklade snyftande fram några ord.
“Vi har henne inte. Brevet var en lögn. Vi, vi…. har letat efter henne dag och natt men vi har inte hittat henne. Snälla, snälla, jag ber dig, döda mig inte”.
Mannen i ljus visste direkt att den korpulenta mannen inte ljög. Den vita vinden Hysh tvättade alltid bort lögnen och visade den rena sanningen. Mannen i vitt reste sig upp, stirrade mot skjulets tak och sa.
“Du tillhör de lägsta av de lägsta. Jag tänker inte offra mina krafter på att döda dig”.
Mannen i vitt satte huvan över huvudet och lämnade skjulet. Han såg inga vakter och skyndade snabbt mot de mörka gränderna i der Faust Quarter. Gryningen var i antågande. Himlen var täckt av moln och det blåste. Efter ett tag började det duggregna. “De har inte min syster, jag måste genast ge mig iväg till Streissen” tänkte mannen. Mannens tankar var sorgsna och vemodiga. Han tänkte på sin syster.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.