The Enemy Within Averheim Sessions

Morgonen den 5 Sommerzeit, prolog 2, spelhelg 14
Svartsjuka

Adele Ketzenblum var upprörd. Hennes tankar var fyllda av svartsjuka. Det som aldrig tidigare inträffat hade skett. Hon hade blivit kär. Kär i en före detta glädjeflicka. Det hela lät fullständigt osannolikt och Adele kunde inte förstå hur hon förlorat sin annars så starka viljestyrka. Adele hade aldrig älskat någon eller något i hela sitt liv. Han var vanligtvis en känslolös och kall person. Men nu tänkte hon varje vaken stund på den rödhåriga kvinnan med fräknigt ansikte. Hon tänkte på deras älskog och Weras vita smäckra kropp. En sigmaritisk Witch Hunter kär i en kvinna. Helt emot Sigmars alla principer och religiösa läror. En oförlåtlig sigmaritisk synd och ett brott mot allt det som hennes ämbete stod för. Men Adele struntade sedan länge i alla sådana principer.

Just nu tänkte hon bara på att hon fått en konkurrent om Weras hjärta. En högst oväntad sådan. När Ursula Rotkopf-Feuerdottir kommit in på The Red Running Cow kvällen innan hade Adele genast förstått att hon hade fått en konkurrent. Den unga magikern rörde sig självsäkert i värdshuset och med en stadig blick hade hon tittat på Wera. Adele kände igen en sådan blick. Det var ingen blick av nyfikenhet utan endast av åtrå. Det fanns en märklig karismatisk utstrålning hos Wera som nu även fångat Ursulas blick. Adele hatade redan den unga magikern intensivt. Hon hade sett hur Ursula och Wera pratat i baren. Hur de talat förtroligt och vänskapligt med varandra. Varje minut som Adele sett dem tillsammans hade varit tortyr för Adele. Långa svåra minuter som hon ägnat sig åt att hata Ursula.

Adele såg bara en möjlig lösning. Ursula måste dö. Konkurrenten skulle utplånas. Adele förstod att Ursula skulle vara en mäktig motståndare. Den unga magikern hade redan byggt sig ett rykte och var nu i tjänst hos Rufus von Leitdorf. Men Adele var en Witch Hunter och hon stod över alla lagar. Allt hon behövde göra var att fabricera en trovärdig historia om att Ursula var korrumperad av mörkret, gripa henne och sedan döma henne till döden i Sigmars namn. När de var framme i Streissen skulle Adele agera. Averlands elit skulle vara helt upptagna med ränksmiderier inför den kommande konklaven. Det skulle vara ett perfekt tillfälle för Adele att agera. Låta göra ett bål på Ost Platz där magikern skulle brinna. Se sin konkurrent dö. En härlig tid väntade. Ursulas plågsamma död och Weras ljuva kärlek.

View
Morgonen den 5 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 14
Martin von Sachs tar tillbaka väskan

Martin von Sachs höll krampaktigt i väskan. Han var rädd och skärrad. Väntade på att von Alptraums hejdukar skulle överfalla honom igen och ta väskan ifrån honom. Ovanpå vagnstaket smattrade regnet ihärdigt. Ibland dundrade det till av åska och blixtar lyste upp omgivningen. Gryningen var i antågande. Martin hade trott att allt var förlorat när två av von Alptraums vakter tidigare under kvällen slagit ned honom och stulit väskan när han lättat på blåsan mot palisaden. Sedan hade det oväntade skett. Grönskinn hade på natten attackerat värdshuset. Martin såg sin chans. Medan oroliga soldater från de olika adelshusen samlades på värdshusets innergård i en kaotisk röra smög Martin in i stallbyggnaden med sovsalen där soldaterna inkvarterats. Han sökte igenom packningarna och bara efter fem minuters sökande stod lyckan honom bi. Han hittade väskan. Snabbt tog han den och sprang till The Red Arrow Coachen på innergården och gömde sig i vagnen medan tumultet pågick utanför. Grönskinnen sköt eldpilar medan olika adelsmän skrek ut order till sina män. Martin såg den stora Myrmidiariddaren rida ut från stallet, klädd i fullrustning på sin stridshäst. Men inte för att leda ett motangrepp utan istället intog riddaren en förvirrad position mitt på innergården. Martin hade aldrig varit en krigare men även en oinvigd kunde förstå att riddaren var helt förvirrad och obeslutsam.

Något riktigt angrepp mot värdshuset kom dock aldrig. Martin hörde hur grönskinnen skrek och gjorde oljud. Vargar ylade och eldpilar sköts mot värdshuset. Men efter några minuter ebbade attacken ut och grönskinnen red ut i den mörka stormnatten. Det ropades inifrån värdshusbyggnaden att grönskinnen försökt kidnappa prinsessan Gabrielle men att två modiga män räddat henne i sista stund. Martin brydde sig dock inte det minsta om prinsessans välbefinnande. Han såg grönskinnens attack som en väldigt oväntad gåva som löst hans problem. Han hade väskan åter i sin ägo. Väskans vars innehåll han skulle överlämna till Theodosius von Tuchtenhagen. Ett innehåll som skulle krossa familjen von Alptraums kandidatur. Som skulle ge honom hämnd för att Marlene sparkad honom efter så många år som trogen ambassadör för familjen.

Martin kände sig febrig och ofokuserad. Han hade haft svårt att koncentrera sig de senaste dagarna. Hans tankar var förvirrade febertankar och det enda som drev honom var hämnd. Han luktade illa, stank av intorkat piss på byxorna och var skitig. Martin hade varken tvättat sig eller bytt kläder sedan han förödmjukats under duellen mellan Gabriel och Mattias von Grunwald. Hatet han tidigare känt över det förräderi Gabriel åsamkat honom hade bleknat, nu var det enbart familjen von Alptraums undergång som drev honom. Familjen vars namn betydde mardröm på Reikspiel.

Men hur skulle han undvika att familjen von Alptraums hejdukar överföll honom igen? När de såg att väskan var borta skulle de förstå att han stulit den tillbaka och de skulle åter ta den ifrån honom. Tankarna rusade. Det säkraste skulle vara om han bad om beskydd hos familjen von Leitdorf. Be att få deras beskydd och att resa med dem till Streissen. Martin hatade visserligen Quintus von Griffonstein. Mannen som slutligen sett sin möjlighet, tagit den i stunden och krossat Martin verbalt och på så sätt förstört hans karriär. Men hatet mot Marlenes svek var än värre. Och familjen von Leitdorf hade en ny ambassadör nu. Ruben Ulfman von Mohr. Martin skulle be Ruben om hjälp och beskydd. I utbyte för hjälpen skulle Martin ge Ruben smutsig information om Bartol von Ogdeburg. Information som Ruben kunde använda i utpressningssyfte i konklaven. För Martin spelade det inte längre någon roll vem som blev Averlands Elector Count så länge det inte blev Clothilde von Alptraum. Kanske han tyckte att Theodosius von Tuchtenhagen var den bästa kandidaten. I alla fall var det Theodosius som Martin samarbete med nu.

Men innan Martin gav väskan till Theodosius skulle Martin besöka Erhardt von Krieglitz i Streissens Altstadt. Erhardt var familjen von Krieglitz överhuvud. Martin hade för bara ett par månader sedan varit i Streissen och inlett förhandlingar mellan familjerna von Alptraum och von Krieglitz. Den gången hade Martin bara sagt goda ord om familjen von Alptraum. Nu tänkte han besöka Erhardt och berätta den hemska sanningen. Berätta att han ljugit. Visa innehållet i väskan.

IMG_2702.JPG

View
The Enemy Within - Spelhelg 13 - Del 3 - Werner Lankdorf
Syner och överfall

Martin von Sachs yrar något om att han blivit nedslagen och rånad på sin väska av von Alptraums vakter, men han hinner inte säga så mycket mer innan det hörs en mäktig marshsång ute på gården. När dom tittar ut genom fönstret kan dom se delar av von Alptraums armé inne på gården, sjungandes en pampig melodi. In på värdshuset kommer Marlene von Alptraum, hon har en man med sig.
“Det här är General Konstantin von Krohnhof, det är han som har befälet över von Alptraums trupper. Det ni hör där ute är riktig sång mitt härskap, inte sådan smörja som spelas här inne” säger Marlene von Alptraum och tittar på Kastor von Leitdorf.
Sedan går dom båda ut från värdshuset, efter ett tag så fortsätter von Alptraums armé vidare ut i mörkret påhejade av Konstantin von Krohnhof.

Efter ett tag börjar gästerna leta sig till sina rum, kvällen börjar gå mot sitt slut. Det dåliga vädret har gjort resan extra lång och jobbig, så stordelen av gästerna är slitna. Werner och Heidi stannar till vid Ursula Rotkopf-Feuerdottirs bord innan dom går upp till sitt rum.
“Jag vill inte störa dig pyromancer, tänkte bara tala om för dig att vi kan bli attackerade av grönskinn inatt så var på din vakt” säger Werner.
“Du har haft syner Astromancer, visst är det så” säger Ursula Rotkopf-Feuerdottir och ler.
“Om du har sett att vi blir attackerade i dina drömmar då ska jag verkligen vara på min vakt. Det är en mäktig gåva du har, den förmågan ska du vara rädd om Werner. Den är både på gott och ont, vem kan du lita på egentligen i dessa tider. Förresten vem är denna förtjusande dam” säger Ursula Rotkopf-Feuerdottir, och sträcker fram sin hand mot Heidi.
“Det är min blivande fru Heidi von Tasswinder” säger Werner.
Heidi ser helt förskräckt ut när hon tar Ursula Rotkopf-Feuerdottir i handen.
“Ni är ett förtjusande par Werner, det ska bli ett nöje att träffas igen” säger Ursula Rotkopf-Feuerdottir"

Sedan går dom upp till sitt rum, när dom lagt sig till ro i sängen säger Heidi.
“Det är något som gör mig väldigt orolig Werner”
“Vad menar du Heidi, är det något eller någon här på värdshuset som får dig att känna så” frågar Werner.
“Nej, det är allt kring konklaven som oroar mig. Det är som den där Ursula sa, vilka kan vi egentligen lita på. Vi måste vara försiktiga med vad vi säger och till vem Werner, allt kommer verkligen ställas på sin spets när vi kommer till Streissen” säger Heidi.
Sedan somnar Heidi i Werners famn, efter någon timme vaknar Werner upp av att han har knepiga drömmar. Han kan se hur en goblin klättrar upp för väggen som förut, men nu ser han även att det skjuts eldpilar mot The Red Running Cow. Men det värsta av allt är dom drömmar han får om var och en av sina vänner, han vaknar upp med ett ryck alldeles svettig. Werner öppnar fönstret och tittar ut om det är något som brinner, till hans stora lycka är det inte så. Regnet fortsätter att piska ner, det är kolsvart ute. Han kryper ner bakom Heidi igen, hon sover fortfarande väldigt djupt. Werner kan inte somna om, han ligger och grubblar på drömmarna han hade och det Ursula Rotkopf-Feuerdottir sa. Hur skall han tolka det han såg om Wera, Ingvald, Caspar, Gabriel och Ruben egentligen? Vem är hans vän, vem kan han lita på efter vad han sett om var och en av dom?

Helt plötsligt hör han hur någon försöker få upp dörren till rummet, han väcker Heidi och viskar att hon ska klä på sig snabbt. Han rycker åt sig staven och går fram till dörren, framme vid dörren ryter han i.
“Vem där ".
Det blir alldeles tyst på andra sidan dörren, plötsligt kan han höra Rubens röst. Han talar med någon, men Werner kan inte urskilja vad dom pratar om. Efter någon minut knackar det på dörren, det är Ruben som vill komma in. Dom öppnar dörren och Ruben kliver in, Ruben låser dörren efter sig igen.
“Jag lyckades avvärja ett mordförsök i natt, i allafall för den här gången. Det var Faustmans Fingers som var ute efter dig Werner, dom kommer försöka igen men inte i natt har dom lovat mig”säger Ruben.
“Vad menar du, varför vill dom skada min Werner” skriker en rädd Heidi.
“Jag räddade Ruben och Gabriel när dom var fångade hos Faustmans Fingers, jag skrämde och skadade någon av dom rejält. Det är därför dom vill hämnas på mig” säger Werner.
“Ruben varför måste du dra in min Werner i bekymmer hela tiden, det är ju tack vare dig dom vill skada honom. Du får lösa det här Ruben, hur du löser det är ditt bekymmer” skriker Heidi åt Ruben. Heidi är så arg på Ruben att hon kan spricka av ilska.

Werner och Ruben försöker komma på något smart att lägga fram, något som Ruben kan försöka förhandla med för att Faustmans Fingers ska skona Werners liv. Nu kan dom höra hur vakterna på Red Running Cow slagit larm om en attack från goblin wolfraiders. Werner skyndar sig iväg med Heidi till Hallbjörn och Baron Erkenbrands rum, sedan letar han sig ner till bottenvåningen. Dom flesta har tagit sig hit ner, men ingen gör något. Werner kan se hur Gabriel och Caspar lungt delar på en flaska vin, dom har även Lisbeth Klara med sig. Werner fattar inte hur dom två kan vara så jäkla coola, när dom vet vad som händer där utanför.

Werner går ut på gården, han börjar mumla något som bara han fattar. Efter honom följer Ingvald, Wera och Ruben med ut på gården. Ingvald skyndar sig till stallet, han gör i ordning sin stridshäst. Werner och Ruben tar sig fram till palisaden för att se vad som egentligen händer där utanför, plötsligt lyser en blixt upp hela omgivningen. Det dom ser just då är uppskattningsvis 10-15 wolfraiders, dom rider på behörigt avstånd och skjuter eldpilar mot värdshuset. När blixten försvinner blir det becksvart igen, dom kan inte se något där ute. Men dom hör väl hur grönskinnen skriker där ute i mörkret. Ut kommer också Viktor von Steiner och Konrad von Niebelwald, dom gör som Ingvald och sätter sig upp på hästarna. Marlene von Alptraum, Bartol von Ogdeburg och Mattias von Grunwald kommer också ut med dragna pistoler för att försvara värdshuset. Ruben skriker ut order till vakterna, alla börjar inta strategiska positioner inför ett anfall. Marlene von Alptraum, Bartol von Ogdeburg och Mattias von Grunwald, tittar på Ruben med imponerande blickar hur han styr och ställer ute på gården.

Nu börjar Werner åter få syner, ännu en gång ser han hur en goblin klättrar upp för väggen. Han och Wera skyndar upp i var sitt vakttorn för att spana, men dom kan inte se något för stunden. Werner kan se hur Wera lämnar tornet för att ta sig ner på gården i stället. Werner tycker sig se något i mörkret, det är en eldpil som kommer mot värdshustaket. Werner ska försöka avstyra att pilen antänder taket på värdshuset, men han halkar till och får pilen i benet i stället. Han känner hur det svartnar för ögonen, det bränner till något hemskt i benet av den brinnande pilen. Mitt i all smärta får han ännu en syn, han kan se att det finns goblins inne i värdshuset. Han skriker från tornet ner till Wera och Ruben, men ingen kan höra honom. Han rusar ner för trapporna ut på gården, den enda han ser på gården är Ingvald. Han rusar fram till Ingvald och berättar att han sett goblins inne i värdshuset. Werner tar rygg på Ingvald, dom springer in i värdshuset och upp för trapporna. Werner kan inte hålla lika hög fart upp för trapporna som Ingvald, han hamnar en bra bit efter. Det är smärtan i benet som börjar ge sig till känna, han är oerhört trött och sliten och det bara bultar i benet. Han börjar springa efter Ingvald igen, men han har inga krafter kvar så han tuppar av utav utmattning.

När Werner vaknar till sans igen ligger han med huvudet i Heidis knä, hon och Hallbjörn hittade Werner liggandes i korridoren. Werner frågar om allt är bra med dom och det är ingen fara med dom. Han undrar också hur det gått för hans vänner, då förklarar Heidi lite snabbt att Gabriel och Caspar räddat Prinsessan Gabriella från att tillfångatas av grönskinn. Och dom ska få en belöning av von Heine när dom kommer till Streissen, för att dom räddade prinsessan. Efter ett tag kommer Gabriel, Caspar, Wera och Ingvald ned för trappen, Gabriel och Caspar är glada och nöjda över vad dom åstadkommit. Men Wera och Ingvald går och tjafsar över något som hände uppe i rummet, Werner lyssnar inte så noga på vad dom bråkar om.

View
The Enemy Within - Spelhelg 13, Del 3 - Fraulein Wera
Maktspel i värdshus

Wera kör in vagnen på den stora gårdsplanen innanför palissaden och ser då von Kusch första vagn precis köras undan. Passagerarna kliver av och blir raskt välkomnade av vaktchefen Benjamin Liebhardt och värdshusvärden Alfonze Knaust med personal som tar hand om vagnen och hästarna. The Red Running Cow består av själva värdshuset på fyra våningar samt en stor stallbyggnad. Det finns också två tillbyggda vakttorn – en mot varje byggnad. Alla resenärerna tar sig snabbt in till värdshuset och blir tilldelade rum med uppmaningen att de skall lägga undan sina saker för att sedan vara välkomna ner till det stora skänkrummet. Äventyrarna från Averheim får dela på fyra rum: Gabriel och Lisbet Klara tar rum nummer 4, Ruben och Caspar tar rum nummer 7, Werner och Heidi nummer 8 samt Ingvald och Wera tar rum nummer 25.
När alla korteger har anlänt ställer sig Benjamin framför alla i skänkrummet och berättar att ägaren till värdshuset – Fredrich von Kaufmann – bjuder alla resenärer på mat och dryck denna kväll. Wera blir glad över nyheten och likaså Gabriel och Caspar men de tycks vara de enda som tar emot gåvan med ett leende. Adelsfamiljerna med följen reagerar inte utan sitter mest och sneglar på varandra. Stämningen är spänd och samtalen dämpade.

Medan de alla äter ser Wera att Konrad Mauer pratar med Werner och Ruben och när magikern lämnar dem går von Sterber fram till Ruben varefter de båda går in i ett av båsen som ligger i anslutning till skänkrummet.
”Undras vad det kräket vill prata ostört med Ruben om? Vad det än är så är det inget gott.”
Von Sterber lämnar båset efter en kort stund med ett ilsket uttryck i ansiktet.
”Se där! Verkar inte som att von Sterber inte fick vad han ville. Bäst att kolla till att Ruben är okej.”
När Wera kliver in i båset sitter Ruben där tyst för sig själv och ser bekymrad ut.
”Hej Ruben. Såg att von Sterber ville prata ostört med dig och jag är nyfiken på vad kräket ville.”
Hej Wera. Han ville ha Lisbet Klara annars hotade han mig med att dra mig inför rätta för inbrottet på von Heines hus. Men jag nekade honom Lisbet, så nu ligger jag illa till.”
”Har han bevis för detta då?”
”Von Sterber har von Heine som vittne samt vakterna utanför huset.”
”Du gjorde helt rätt Ruben, som stod emot von Sterber. Låt ingen kliva på dig igen. Du är en Noble Lord nu samt ambassadör till von Leitdorf. En maktfaktor att räkna med. Hade von Sterber känts sig helt säker hade han inte haft samtalet nyss utan dragit dig till rättegång direkt. Han är nog rädd för vad Lisbet kommer att säga om honom och von Heine. Nu fortsätter vi med att göra det vi tror på är rätt och inte låter oss påverkas av chaosdyrkare och andra skurkar. Stå på dig Ruben, du har vår support.”
Ruben sträcker på sig, lyfter huvudet och tittar Wera stadigt i ögonen:
”Tack, Wera. Det behövde jag.”
Då knackar det på dörren till båset som sedan öppnas av Machiavelli. Wera lämnar Ruben och går tillbaka till sitt bord som hon delar med sina kompisar från Averheim. När Wera berättat vad von Sterber sade till Ruben beslutar hon, Ingvald och Gabriel att byta rum för att säkerställa Lisbets säkerhet.

Då öppnas ytterdörren till värdshuset och in kliver Witchhunter Adele Ketzenblum men till skillnad mot annars så väcker hon inte någon större uppmärksamhet vid sin entré. På väg till ett tomt bord passerar Adele mycket nära Wera som då känner att hon får något stoppat i sin hand. När Wera sedan tittar efter ser hon att det är ett halsband i form av ett hjärta i silver där något är ingraverat.
Wera går iväg till köket och berömmer kocken samt personalen för den goda maten och servicen. När hon kommer ut från köket träffar den rödhåriga kvinnan Werner, Gabriel och Ruben varvid Werner berättar att han såg Marlene von Alptraum hoppa på en häst för att sedan rida iväg längts landsvägen. Plötsligt dyker Caspar upp genom ytterdörren tillsammans med Martin von Sachs. Den före detta ambassadören pratar osammanhängande om att von Alptraums har tagit hans väska men han är förtegen om väskans innehåll.
Då de flesta besökarna fortfarande sitter till bords och småäter samt dricker plockar Gabriel upp sin fiol och börjar spela för alla i rummet.
Hans fiolspelande blir stört då en ovanlig besökare dyker upp i dörröppningen. En kvinna med eldrött hår och en lång och röd kåpa, bärandes på en stav där en liten eld brinner på stavens ände. En eldmagiker. Rummet känns plötsligt varmare och i eldstaden flammar brasan upp lite extra. Magikern ser sig omkring på ett sätt som tyder på ett stort självförtroende och höjer sedan rösten:
”Jag heter Ursula Rothkopf-Feuerdottir, Bright Wizard, ambassadör och sändebud för Rufus von Leitdorf. Jag har ett meddelande att leverera till Kastor von Leitdorf.”
Kastor von Leitdoef reser sig upp och tillsammans med Ruben möter han upp Ursula i ett sittbås för att få meddelandet. När eldmagikern lämnat sitt budskap kommer hon fram till Wera med ett leende på läpparna:
”Godkväll. Får jag lov att bjuda er på ett glas vin?”
”Naturligtvis” Wera lyckas dölja sin förvåning över frågan från en främmande person.
De båda rödhåriga kvinnorna sätter sig lite avsides vid bardisken och Ursula vinkar fram bartendern att servera dem två glas av det godaste vinet huset har att erbjuda.
Och så faller det sig att Wera för första gången sitter och dricker vin med en eldmagiker som även bjuder henne att komma och hälsa på i dennes hus i Streissen. Samtalet handlar annars om vad de kommer ifrån och om män son inte respekterar kvinnor. Under samtalet ser Wera att hennes samtal med Ursula iakttas av Adele som inte ser glad ut.
”Ånej. Säg inte att Adele tittar snett för att det är en magiker. Eller… är hon svartsjuk?”

Plötsligt hör de en marschsång som sjungs av många personer ute på gården. Så slås ytterdörren upp och Marlene von Alptraum kommer in tillsammans med en man med ett grymt utseende och som är klädd i en flådig rustning. Marlene presenterar general som är härföraren för hennes armé som står utanför. Hon hånar sedan von Leitdorf och de andra adelsfamiljerna i rummet innan hon lämnar värdshuset tillsammans med. Clothilde. Någon som också passar på att följa med Alptraums armé är Gertie Borg, Till Weras och Ingvalds frustration så smiter Gertie iväg framför ögonen på dem utan att de kan göra något.

När alla passagerare börjar dra sig tillbaka till sina rum för natten gör äventyrarna som de tidigare planerat och byter rum med varandra. Wera och Gabriel delar istället rum nummer 25 med Lisbet Klara och Ingvald sover ensam i deras rum nummer 4. Wera, Gabriel och Lisbet hinner bara precis lägga sig när någon knackar på dörren. Wera far upp med pistolen i handen. Men det är bara Ingvald som berättar att von Streber nyss knackade på hos honom, varvid adelsmannen skyllde på att han tagit fel rum.
”HA! Vi lurade det kräket. Hoppas han sover dåligt i natt.”
Nu kommer Gabriel med en lysande idé:
”Ska vi inte byta rum igen. Nu tror ju von Sterber att Ingvald sover i nummer 4 så det borde bli riskfritt att sova där för Lisbet.”
Sagt och gjort. De byter rum igen och Wera går till sängs med ett leende över tillfredsställelsen att de lurat chaosdyrkarna.
Men Wera får inte sova länge. Hon vaknar med ett ryck av att det skriks utanför på gården. Värdshuset är under anfall!

View
The Enemy Within - Spelhelg 13 - Del 2 - Werner Lankdorf
The Red Running Cow Coaching Inn

När dom kommer fram till The Red Running Cow, då piskar regnet rejält mot den leriga marken. Vid porten står en man i kraftig skinnrock, Ingvald känner igen mannen. Han öppnar portarna så att alla ekipage kan åka in och parkera vagnarna innanför murarna.
Ingvald presenterar mannen som Benjamin Liebhardt, dom stred tillsammans i The Third Battle Of Black Fire Pass. Benjamin Liebhardt säger åt alla gäster att gå in och värma sig på värdshuset, alla vakter som är med på resan visar han in till stora sovsalen ovanför stallet.

Inne på The Red Running Cow möts gästerna av värdshusvärden Alfonze Knaust, han berättar att Friedrich von Kaufman önskar alla gästerna en härlig vistelse på värdshuset. Friedrich von Kaufman har också meddelat att det är han som står för hela kalaset, det är bara att äta och dricka hela kvällen. Alla gästerna blir tilldelade rum, Werner och Heidi hamnar på våning två bredvid Ruben. Efter det börjar gästerna slå sig ner i den stora matsalen, dom flesta sitter med sin familjtillhörighet. Dom bjuds på olika alternativ av varmrätt, maten är utmärkt tillagad. När middagen är avklarad, så kommer von Leitdorfs vakter in bärande med ett stort piano. Ruben Ulfman von Mohr reser sig upp och börjar tala till dom andra gästerna, som den ambassadör han är. Han berättar att von Leitdorfs Judical Champion Jens Listadt ska spela några låtar på pianot och till sin hjälp har han Gabriel Sachs på fiol. När musiken startar börjar folk mingla runt och prata med varandra, allt flyter på väldigt lugnt. Det känns som att alla spar sig tills dom kommit fram till Streissen, då kommer dom ge utlopp för sina dåliga sidor.

Plötsligt öppnas dörren och in kommer Witch Hunter Adele Ketzenblum, hon är genom blöt av allt regn. Hon säger åt Alfonze att hänga hennes rock på tork, sedan vill hon ha en matbit. Innan hon sätter sig till bords går hon runt bland gästerna, det är nästa knäpptyst i matsalen. Werner lyckas lägga märke till hur hon ler åt Wera, när hon passerar Wera så ger Adele något till henne. Werner säger inget vad han sett, han bara fortsätter att iaktta dom andra gästerna.

Werner bestämmer sig för att gå och tala med Luminary Konrad Mauer, vid samma bord sitter Martin von Sachs. På väg till Luminary Mauer stöter han på Ruben som också vill tala med honom. Både Ruben och Werner slår sig ner vid bordet med dom båda herrarna.
“Det glädjer mig att se att du kom med på resan till Streissen Luminary Mauer” säger Werner.
“Jag hade tänkt åkt redan igår, men det var vissa saker jag måsta få bekräftat först innan jag kunde åka” säger Luminary Mauer.
Plötsligt så börjar Martin von Sachs att tala.
“Ruben Ulfman von Mohr jag har försonats med min adoptivson, men den satans häxan hon ska jag förgöra engång för alla” säger Martin.
“Du ska vara försiktig med att bruka våld, tala med henne i stället” säger Luminary Mauer.
“Med det jag har i väskan, ska jag krossa den förbannade kärringen Marlene von Alptraum” säger Martin von Sachs.
“Du ska vara försiktig med vad du önskar, våld löser inga problem” säger Luminary Mauer.

När Ruben och Werner pratat klart med herrarna och är på väg att lämna bordet, då blir det livat från baren. Gertie Borg anklagar högljutt Ingvald för att ha antastat henne, nu uppstår det en het diskussion mellan dom två. Machiavelli nickar till Viktor von Steiner, han går fram till Ingvald och ser till att han ber Gertie om ursäkt sedan tar han med sig Ingvald till bordet. Ingvald är mycket irriterad och förnärmad av händelsen. Werner kan se hur folk viskar och tisslar lite var stans i matsalen.

Werner går ut ur värdshuset, han stirrar upp i skyn. Regnet piskar mot hans ansikte, sedan börjar han rabbla en lång mening på ett främmande språk. När han står där i regnet, så börjar han plötsligt få visioner av olika saker som kommer att hända eller har hänt. Werner har börjat få syner i och med att Azyrens vindar börjat växa sig starkare inom honom. Han får plötsligt en glimt av hur en goblin klättrar upp för en vägg, han tycker det påminner om värdshuset men han är inte helt säker. När han ska gå tillbaka in så får han syn på Caspar som ligger i en vagn, det första som slår Werner är att det hänt Caspar något så han går fram till vagnen. Caspar kliver ur vagnen och möter Werner, men han är väldigt fundersam på hur Werner lyckades upptäckta honom. Han hade gömt sig i vagnen för att spana utifall något skulle hända. Dom samtalar lite, sedan går Werner tillbaks in på värdshuset.

Werner tar med sig två öl och sätter sig med Herr Munkel, som gladeligen tar emot ölen. Dom samtalar ett tag, men Herr Munkel är mer intresserad av att prata om Caspar. Han ber att Werner ska föra honom till Caspar. Efter att Werner funderat ett tag så tar han med Herr Munkel till Caspar. Werner förklarar för Caspar att Herr Munkel vill tala med honom, men Caspar vill att Werner stannar kvar och lyssnar på vad han har att säga. Dom sätter sig i en av vagnarna för att slippa regnet, sedan börjar Herr Munkel tala.
“Werner berättade att du heter Caspar, du är en stor man”. Han ber om att få ta Caspars händer.
“Caspar jag kan se dig göra stordåd, du kommer att få folket med dig. Du är en mäktig människa, du är en hjälte Caspar” säger Herr Munkel.
Efter dom orden sitter Caspar och Werner som fågelholkar, dom förstår ingenting av vad Herr Munkel talar om. När Werner skall ta med sig Herr Munkel tillbaka in på värdshuset, kan han se hur Marlene von Alptraum tar sin stridshäst och rider ut i spöregnet.

Werner samlar sina vänner vid ett bord, han berättar om sina syner om en klättrande goblin och att han sett Marlene von Alptraum ridit ut i mörkret. Ingvald och Caspar bestämmer sig för att gå ut igen och hålla utkik, utifall det skulle hända något. Så kommer det in en kvinna på The Red Running Cow, det är något extraordinärt över henne. Hon har långt eldrött hår och kraftigt sminkad med läckert röda läppar, på axlarna brinner det stearinljus. När hon kommer in i rummet tycks temperaturen stiga någon grad, lågorna i eldstaden blir än intensivare. Werner vet att det är en pyromancer från Bright Order, han har aldrig stött på någon pyromancer tidigare. Han har bara hört talas om dom, dom har livsfarlig eldmagi. Vad Luminary Mauer berättat så brukar dom kunna ha ett rätt hetsigt humör. Hon går fram till baren och talar med Alfonze, sedan tittar hon sig runt i rummet. Hon går fram till Kastor von Leitdorf.
“Jag är Ursula Rotkopf-Feuerdottir och jag är Rufus von Leitdorfs personlige rådgivare. Jag vill tala med dig Kastor von Leitdorf i enrum” säger kvinnan.
“Min ambassadör Ruben Ulfman von Mohr följer med oss” säger Kastor von Leitdorf. Dom går fram till bordet där Ruben, Wera, Gabriel och Werner sitter för att hämta Ruben, när dom står vid bordet kan Werner lägga märke till hur Ursula Rotkopf-Feuerdottir ler åt Wera precis som att dom kände varandra. Sedan går dom tre in i ett avskilt rum, dom kommer ut från rummet efter ca 15 min. Under tiden kommer Ingvald in och meddelar att det är en stor armé på väg mot The Red Running Cow, dom är nog här inom 30 min tror Ingvald. Han kan inte urskilja vilka det är, men vi gissar på att det är von Alptraums armé som är på intågande. Ursula Rotkopf-Feuerdottir går fram till Wera och presenterar sig och hon vill bjuda henne på ett glas vin. Wera tackar ja till erbjudandet och dom sätter sig vid bardisken. Efter ett tag kommer dom två tillbaka, Ursula ger några syrliga åsikter till både Ruben och Gabriel. Werner bara väntar på att få en skopa själv, så kommer hon fram till Werner.
“Werner jag har bara hört gott om dig, du är en ärlig och bra man”. Sedan räcker hon fram sin hand.
Werner tackar för dom orden och tar hennes hand. Sedan frågar hon efter Ingvald och Caspar, hon får till svar att dom är ute på gården. Då beger hon sig också ut på gården. Man kan se på Ruben och Gabriel att dom blev väldigt förnärmad av vad dom fick höra av henne. Plötsligt kommer Martin von Sachs in genom dörren alldeles lerig och blöt.

View
The Enemy Within - Spelhelg 13, Del 2 - Fraulein Wera
Goblins!

Kortegen har bara varit på väg en timme då regnet börja öka i intensitet samtidigt som temperaturen faller. Wera inser plötsligt att hon sitter på helspänn och hela tiden skannar av omgivningen på sidan av vägen.
Så hör hon hur Viktor von Steiner ropar ut något och strax efteråt rider Ingvald förbi henne och vagnarna för att sedan försvinna ur sikte framför dem. Han kommer ridandes tillbaka efter några minuter och rapporterar att han sett Goblins som skickar röksignaler. Riddaren berättar att det är ett vanligt signalsystem som Goblins använder för att kommunicera mellan sina olika läger. Ingvald rider sedan iväg igen för att spana längst vägen framför dem.

Wera initiala nervositet över att köra vagnen har övergått till ett lugn. Hästarna är vana dragdjur som verkar känna till vägen mot Streissen så Wera behöver inte göra mycket. Efter att kortegen åkt en stund ser Wera att Ingvald står med dragen vapen intill en vagn bredvid vägen där det sitter en person vid tömmarna. När vagnen kommer närmare ser Wera att det är kvinnan Gertie Borg som sitter på vagnen. Samma Gertie som sägs vara ihop med Grosz, som sägs känna Blichter och som signalerade anfallet på dem på vägen.
”Hon igen! Det kan inte vara en slump att den kärringen står efter vägen mot Streissen. Först Blichter och nu Gertie. Undras vilket fanstyg de har planerat?”
Vagnen som Gertie kör innehåller bara ved och hon har inga vapen på sig, men både Wera och Ingvald har svårt att dölja sin motvilja och misstänksamhet mot Gertie och de är till och med inne på att bli fysiska mot kvinnan. Deras våldsamma planer blir dock hårt motsagd av Viktor von Steiner som inte går med på att någon brukar våld mot en obeväpnad kvinna, detta trots att Ingvald berättar vad hon gjort. Det slutar med att de tar med Gertie i kortegen för att kunna hålla ett öga på henne.
Det har börjat åska och regnet vräker ner. Det har också blivit kyligt i luften och Wera och Ingvald blir genomblöta. Upp på allt börjar Wera känna sig sjuk.
Plötsligt ropar Werner till:
”Stanna vagnen! Goblins!”

Werner pekar ut ett goblinläger som ligger ett kort stycke från vägen och nu startar en hetsig diskussion om sällskapet skall anfalla lägret eller inte. Von Steiner och Ingvald vill jämna lägret med marken medan Machiavelli och Werner inte vill det.
”Varför stannade Werner vagnen och pekade ut goblinlägret om han inte vill anfalla det?” Wera förstår inte hur magikern tänker. Hon går istället och hämtar sitt armborst.
Då träder Lord Willhelm fram och vill att grönskinnen dödas vilket så också blir bestämt. Inte ens en högljutt protesterande Heidi lyckas ändra beslutet och Baron von Tasswinder vänder sig mot Werner med ett leende:
“Werner, det här är din möjlighet att visa din manliga sida. Du är ung och oerfaren men får nu en oväntad men välkommen chans att visa mod och kraft som en sann son av Averland. Gå nu ut i strid mot provinsens gamla fiender. Averlands sol är med dig. Jag kommer att vara stolt över dig när din kåpa färgats röd av grönskinnens blod. Jag avundas dig unge man. Gör som den rödhåriga kvinnan, se fram mot striden – frukta den inte. Må Sigmar vägleda dig min son”
Wera, som står en bit bort men ändå hör vad Baron von Tasswinder säger till Werner, kan inte låta bli att flina.
”Ha, ha, ha! Lyssna på svärfar nu, Werner. Var glad och stolt och du kommer att ligga bra till hos honom sedan. Hmmm, kan inte påstå att han ser så exalterad ut över att gå ut i strid. Jag undrar jag – när Werner och Heidi kommer att gifta sig – blir det i helrustning för Werner då? Ha, ha, ha! Med tanke på att han gjort henne med barn är det nog inte lönt att försöka undvika äktenskapet oavsett klädkoden. Har hört att adeln är noga gällande det där med giftermål. I anständighetens, ärbarhets och familjens namn. Bara han inte frågar mig om råd gällande det äkta ståndet men jag kan i alla fall lova honom att jag tänker klä upp mig lika fint som de gjorde vid mitt bröllop. På tal om ståndet, undras om min före detta make lyckas få upp sitt efter min behandling? Ha, ha, ha!”
Det sista kommer som ett undertryckt, tystlåtet skrockande medan Wera för en sista gång inventerar och inspekterar sina vapen. Ännu en gång känner hon hur adrenalinet fyller henne med en rusig känsla. Det är nu hon ser likheterna med sina släktingar – hänförelsen inför en dramatisk händelse där ingen vet hur det kommer sluta. Samma känsla för det okända som en gång gjorde att hon lämnade sitt barndomshem.

Styrkan som skall anfalla lägret med goblins är Werner, Ingvald och Wera tillsammans med Hallbjörn samt tre vakter. Ingvald har sitt tvåhandssvärd, Hallbjörn har två stridsyxor i händerna och Wera kör med armborstet. Taktiken är att smyga sig fram i skydd av regnet och ta grönskinnen med överraskning.
Innan hon inser det själv har Wera tagit täten för gruppen när de avancerar mot lägret. När de närmar sig goblinlägret ser Wera att det består av ett antal tält som satts upp mellan stora stenblock uppe på en kulle där enda sättet att ta sig till lägret är via en stig mellan stenblocken som vetter mot landsvägen. Hon hör också goblins som med sina omänskliga röster ropar mellan varandra. Sällskapet delar upp sig varvid Werner och Wera ställer sig vid ett stort träd till vänster om lägret där de har uppsikt och någorlunda bra sikt. De andra tar sig tyst framåt på stigen, förutom en vakt som tar sig runt lägret för att klättra förbi en mindre klippa för att anfalla lägret från samma håll som Wera och Werner. Wera ser nu sex små goblins i lägret och tre lite större, samt en goblin som ser annorlunda ut jämfört med de andra. Den sista är klädd i kåpa med konstiga symboler samt håller i en stav från vilken det hänger massa attiraljer som inte syns tydligt på grund av anståndet. Wera hör hur Werner väser till:
”En shaman! En magikunnig goblin.”
Då ser Wera ytterligare en varelse men denna är mycket större och kraftigare med ett mörkare skinn och kraftigare rustning. Hon förstår att hon ser en av de ökända Black Orcs och fylls av en ond aning:
”Det verkar som att de är flera än vad vi trodde. Var försiktig, Invald.” Med den tanken tar Wera noggrant sikte och skjuter med armborstet mot en goblin som står vid ytterkanten av lägret och som har uppmärksamheten vänd in mot lägret. Varelsen stupar utan att hinna ropa till när lodet träffar bakhuvudet. De andra grönskinnen ropar till och det blir full rörelse i lägret. Samtidigt hör hon hur Werner säger något, på ett för henne obegripligt språk, för att sedan tystna utan att något händer. Wera kastar en blick mot Werner under tiden hon laddar om sitt armborst. Magikern har ett besviket uttryck i ansiktet.

Under tiden har Ingvald, Hallbjörn och de två andra vakterna stormat lägret från stigen för att mötas av grönskinnen som kommer mot dem med höjda vapen. Men försvararna möter en vägg av vapen och rustningar och tre av grönskinnen dör direkt när de kommer inom räckhåll för anfallarnas vapen. Den fjärde stupar med Weras träffar honom med sitt andra skott. Då stormar den stora Svartorchen fram, trampar ner två av de mindre Goblins framför sig och får in ett väldigt hugg på Ingvald som vacklar till av kraften från den stora varelsen. Riddaren står ändå kvar då hans rustning tar emot mycket av hugget. Bakom Svartorchen ropar Shamanen till och en blixt träffar Hallbjörn som även han vacklar till. Ingvald vrålar till och fortare än någon hinner reagera har han klivit förbi Svartorchen och kört sin zweihänder genom magen på Shamanen som faller med ett skrik. Nu attackeras Hallbjörn av en av de större Goblins men han lyckas parera hugget och återgäldar attacken genom att hugga av strupen av attackeraren.
Ingvald vänder sig igen mot krigarskarans ledare och fäller denne genom att slå på dennes ben men Svartorchen hinner rulla undan från den avslutande, dödande stöten från zweihändern och kommer snabbt upp på fötter. Wera avlossar ett skott på Svartorchen men även om hon träffar står Grönskinnens ledare fortfarande på benen. Bredvid Hallbjörn anfaller de två vakterna en av de större Goblins som faller efter att ha träffats av två hugg. Under tiden har den tredje vakten klättrat förbi stenblocken och anfaller Svartorchen i ryggen. Distraherad av anfallet bakifrån får denne svårt att samla till ett någon bra attack och faller när Ingvalds tvåhandssvärd separerar huvudet från kroppen.

Werner går fram till Ingvald och Hallbjörn och till Weras förvåning börjar han smeta in sig med blodet från de döda Goiblins. Så fattar hon:
”Aha. Han vill att kåpan skall vara färgad röd av fiendens blod. Ja, ja, Werner. Allt för hemfridens – jag menar svärfaderns – skull. Hoppas för Werners del att inte Erkenbrand vill att det blir fler strider för svärsonen.”
De stridande tar sig tillbaka till vagnen och de skadade blir omplåstrade innan sällskapet fortsätter sin färd i det ihållande regnet.
Det har börjat skymma när Wera ser en hög palissad av trä, två stora byggnader samt två höga torn som ligger en bit från vägen – Värdshuset Red Running Cow Coaching Inn.

View
The Enemy Within - Spelhelg 13 - Del 1 - Werner Lankdorf
Mot Streissen, regn och grönskinn

Werner vaknar upp i sin säng av att Heidi håller på att packa väskor inför resan till Streissen, hon är på väldigt bra humör trots att regnet faller ner utanför fönstret. Det är första regnet på flera veckor, temperaturen har också sjunkit någon grad.
Werner ligger kvar i sängen, han har ont i kroppen och känner sig otroligt sliten efter inbrottet hos von Heine. När han tittar på Heidi som stökar omkring i rummet med att packa, kan han känna en stor lycka inombords. Han är så otroligt kär i denna kvinna, och han längtar tills dom får tillökning i familjen. Helt apropå kör hon upp Werner ur sängen, dom måste få i sig lite frukost innan avfärden till Streissen. Efter frukosten beger sig Werner, Heidi, Baron Erkenbrand och Hallbjörn sig av till Werners gamla lägenhet på Sudenberg Strasse, det är därifrån von Kusch kortege utgår. Väl framme så möts dom av Niccolo Machiavelli, han talar om för dom andra hur dom ska åka. Att i första vagnen åker han, Lord Wilhelm, Frau Beatrice Junker och dom båda Tileanarna Pauli Frandrini och Rafael Vincente. Och i den andra vagnen åker Baron Erkenbrand, Heidi, Werner, Hallbjörn och Konrad von Niebelwald. Så dyker Wera och Ingvald upp, dom har helt oväntat med sig Jochen och hans syster Anna. Machiavelli tittar på Werner med spänd blick. Werner tar Wera åt sidan och frågar vad dom ska med och göra, Wera säger bara att hon lovat att föra dom från Averheim till Streissen. Dom måste försvinna från Averheim, annars kommer dom att dö. Werner går tillbaka till Machiavelli och förklarar att dom två följer med oss till Streissen, och att dom är bekanta till oss. Machiavelli hänvisar dom till Werners vagn, kusken som skulle köra deras vagn har hastigt insjuknat i magsjuka. Wera erbjuder sig att köra vagnen, Jochen sätter sig med Wera medan Anna får sitta inne i vagnen. Ingvald rider med Viktor von Steiner och fyra vakter, det finns även två vakter på taket på båda vagnarna.

Innan dom rullar iväg mot den östra stadsporten, så vill Machiavelli prata med Werner. Dom går en bit bort från vagnarnas.
“Werner hur blev det med mötet med Ruben Ulfman von Mohr, för du har väl pratat med honom?” säger Machiavelli.
“Jag har informerat Ruben om ditt intresse att tala med honom, men han avböjde en sådan invit för tillfället. Men han träffar dig när vi kommit fram till Streissen” säger Werner.
“Jag tycker det är respeklöst av Ruben Ulfman von Mohr att inte vilja träffa mig när vi ber om det, vi har ju betalat hans skuld till Averbank. Men är det så han vill spela sina kort, han vet mycket väl att mycket står på spel för honom” säger Machiavelli.
“Ruben har det väldigt jobbigt för stunden, men har han sagt att han kommer träffa dig i Streissen då gör han det” säger Werner.
“Jag hoppas det för hans egen skull” säger en irriterad Machiavelli.

Sedan rullar vagnarna iväg mot östra stadsporten, där kan dom se de andra familjernas ekipage. I Weners vagn skrattas det friskt över von Leitdorfs kortege, dom ser ut som en cirkus med piano och grejer på taken. Ingen av dom andra ekipagen vill bege sig iväg först, plötsligt stiger Marlene von Alptraum fram.
“Ni är så förbannat handlingsförlamad allihopa, von Alptraum kommer att bege sig iväg nu i alla fall. Ingen av er andra får bege sig iväg förrän om 20 minuter” ryter hon.
Kapten Baerfaust dyker upp vid den östra porten, han går fram till vagnen där Heidi sitter, han hälsar på Baronen och ber om att få tala med Heidi. Dom ställer sig bredvid vagnen och börjar samtala, därefter ger han Heidi en bamsekram och leder henne tillbaka till vagnen. Han vill även prata med Werner.
“Werner nu vilar ett stort ansvar på dig, du måste se efter och ta hand om Heidi, lova mig att inget händer henne” säger han med bestämd röst.
Werner nickar till Kapten Baerfaust, han får inte fram ett ord för stunden. Kapten Baerfaust kramar om Werner innan han hoppar in i vagnen. Han tar även farväl och önskar Wera och Ingvald en bra resa. Efter ca 20 min åker von Kusch ekipage iväg, därefter följer von Leitdorf, von Heine och en vagn från Red Arrow Coaches. Innan Wera rullar i väg med von Kusch ekipage, så får hon en filt av Rafael Vincente för att skydda sig mot regnet. När alla ekipage lämnat Averheim blir himlen än mörkare och regnet tilltar.

Vagnarna åker lungt och stilla fram längs vägen, det är ett öppet landskap dom färdas på. Dom passerar en och annan bonde längs vägen, annars går resan väldigt lungt tillväga. Efter en stund kan Werner se från vagnen hur Viktor von Steiner och Ingvald samtalar, sedan lämnar Ingvald kortegen och rider ut för att rekognocera. Han kommer tillbaka efter en stund, han rider först fram till Viktor von Steiner. Sedan kommer han fram till vagnarna och informerar att han kunnat se goblin wolfraiders långt borta. Dom har börjat skicka röksignaler, det är så dom kommunicerar med andra goblins berättar Ingvald. Werner kan se på himlavalvet hur molnen drar ihop sig, det blir än mörkare och regnet tilltar ännu mer i styrka. Plötsligt kan dom se från vagnen hur Ingvald har stoppat en annan öppen vagn framför dom, Ingvald är mycket upprörd på personen i vagnen. När Wera och Werner kommer fram till den öppna vagnen kan dom se en bekant kvinna, det är Gertie Borg som dom stött på tidigare när dom blev överfallna av banditer. Wera och Ingvald är lätt aggresiva på rösten, men hon håller sig väldigt lugn. Werner frågar henne om han får kolla vad hon har på vagnen, hon ger honom fritt fram att kolla vagnen. Werner kan snabbt konstatera att den är lastad med ved, inget annat fanns på vagnen. Nu är Wera riktigt uppretad på Gertie Borg, hon säger några illa valda ord till Gertie. Då kommer Viktor von Steiner fram och ryter i.
“Här ska inte brukas något våld mot en ensam kvinna, vi måste bete oss som folk. Om du vill så får du resa med oss till Streissen” säger Viktor von Steiner. Gertie Borg får åka med mellan von Kuschs båda vagnar, så att dom har uppsikt över henne. Werner, Wera och Ingvald är fortfarande mycket misstänksamma mot henne, dom bara väntar på att hon ska kalla på grönskinnen eller göra något annat tok.

Efter att dom åkt nästan hela dagen så börjar landskapet bli mer kuperat och svårframkomligt, vägen har blivit väldigt lerig och hal av allt regn som fallit. Werner sitter och spanar ut genom fönstret på vagnen, när han plötsligt tycker sig se ett tältläger längre fram på en kulle i skydd av en massa träd. Wera stannar vagnen, Werner berättar för dom andra vad han sett. Nu börjas det planera ett anfall mot kullen, dom måste döda grönskinnen nu på engång.

Werner tycker att dom kan passera förbi lägret, för grönskinnen har inte upptäckt vagnen. Nu drar det i gång en jättediskussion om vad som bör göras. Wera, Ingvald, Viktor von Steiner, Konrad von Niebelwald och självaste Baron von Tasswinder tycker att dom måste slå ut lägret. Werner försöker att undvika en strid, men då får han alla dom andra, förutom Machiavelli, emot sig. Han står där ensam mot dom andra som skriker och tycker han är en fegis. Så kommer Baron Erkenbrand fram till Werner.
“Werner nu har du din chans att bevisa att du är en man, det är varje Averländares plikt att krossa grönskinnen. Du ser den rödhåriga kvinnan hon tvekar inte att ta till vapen, det här är ditt livs chans. Gör mig riktigt stolt min svärson, om inte för Heidis skull” säger baronen.
Nu stormar en mycket elak Heidi ut från vagnen.
“Far, vad är det här för jäkla vansinne ni håller på med, låt Werner vara och fortsätt förbi lägret ryter Heidi”.
“Vi måste förgöra grönskinnen, nu måste Werner attackera kullen och visa att han är en man” säger baronen.
Plötsligt kommer lord Wilhelm fram till Ingvald och frågar,
“Är det här banditerna som dödade min mor?”
“Nej det var inte grönskinn som dödade din mor, men dom samarbetar med banditerna som gjorde det” säger Ingvald.
“Då måste vi döda dom för min mors skull” säger lord Wilhelm.

Efter dom orden är det bestämt att det blir en attack av lägret, till Weners stora besvikelse. Werner kan se hur Heidi rusar fram till Hallbjörn och säger något åt honom. Werner börjar ångra sig att han ens nämnde det förbannade lägret för dom andra stridsgalningarna. Viktor von Steiner ger Ingvald befälet över anfallet, dom börjar ta sig fram mot lägret försiktigt. Helt utan förvarning känner Werner en stark hand på sin axel, “Werner, håll dig i närheten av mig så ska jag skydda dig” säger Hallbjörn.
När dom beger sig iväg mot kullen där grönskinnen har sitt läger, kan Werner se hur Viktor von Steiner och Konrad von Niebelwald skakar på huvudet åt honom. Dom lyckas smyga sig osedda fram till lägret, utan förvarning attackerar dom lägret. Ingvald och Hallbjörn stormar rätt in i lägret, en bit efter kommer dom 4 vakterna. Werner och Wera stannar en bit från lägret, Wera skjuter med sitt armborst sedan följer hon dom andra in i lägret. Werner står på säkert avstånd och kastar sin magi. Werner ser inte så mycket av vad som händer där inne i lägret, men efter ett tag ser han hur dom andra signalerar att lägret är helt nedgjort. Alla från von Kusch sida överlevde attacken. Hallbjörn och Ingvald hade fått en del sår efter deras brutala anfall. Werner tar lite blod från någon goblin som ligger på marken, sedan smetar han det på kläderna och i ansiktet så att det ser ut som att han var delaktig i striden.

När dom kommer tillbaka till vagnarna så kastar sig Heidi runt halsen på Werner, medan Hallbjörn pratar med Baron Erkenbrand. Så kommer Baronen fram till Werner och säger, “Jag hörde av Hallbjörn att du kämpade tappert mot grönskinnen, Werner jag är oerhört stolt över dig”. Werner bara nickar åt baronen. Dom andra spär på med vilken insats Werner gjorde mot grönskinnen. Sedan beger dom sig vidare, mot kvällningen kan dom se hur The Red Running Cow Coaching Inn lyser upp vägen framöver.

View
The Enemy Within - Spelhelg 13, Del 1 - Fraulein Wera
Avfärd mot Streissen

När Wera kommer in till Rubens hus finner hon att resten av gänget förutom Werner redan är där. Även Lisbet Klara är där och Wera ger kvinnan en undrande blick. Ruben ser frågan i Weras ögon: ”Lisbeth Klara kommer att följa med oss till Streissen. Hon är ett vittne mot Von Heine och von Sterber då dessa herrar förgripit sig på henne.”
”Låt mig gissa; i en svart vagn?”
”Ja.”
”Då har ni två vittnen. Jag blev också våldtagen i von Heines vagn.”
Ruben ger henne en uppskattande blick.
”Visst ja. Du råkade också ut för det. Tack Wera. Hoppas vi kan sätta åt den typen.”
”Det skulle glädja mig mycket, Herr von Mohr.”
”Bra, men först skall vi ta oss till Streissen.”
”Varför ska vi till Streissen?” flikar Ingvald in.
”I Streissen kommer det att hållas en konklav om tre dagar, den 7 Sommerzeit. Konklaven är ett stormöte där alla adelsfamiljer, prästerskapet samt andra ledande personer med rösträtt, skall välja en ny Elector Count. Vi vet sedan tidigare att ränksmideriet och smutskastningen är i full gång och vi vet också att The Black Hood med sina råttmän smider planer och vill vara med att påverka utfallet. Därför skall vi vara där och hålla ögonen och öronen alerta.”
Ingvald nickar åt adelsmannens ord och Ruben fortsätter:
”Vi behöver nu bestämma oss för i vilken ordning vi åker dit och med vilka. Igår lämnade fyra vagnar Averheim för att resa till Streissen med bland annat von Kaufmann och von Tuchtenhagen. Idag är det fem korteger som kommer åka till Streissen:
Von Leitdorf reser med 3 vagnar, Von Alptraum med 3 vagnar, Von Kusch med 2 vagnar,
Von Heine med 1 vagn samt Red Arrow Coaches ordinarie tur med 2 vagnar. Själv kommer jag naturligtvis att åka med von Leitdorf med Lisbet och Werner samt Ingvald kommer åka med von Kusch. Jag vill att Caspar och Gabriel åker med mig men du Wera får välja vart du vill åka.”
”Nu låter och ser Ruben ut som sitt gamla jag igen. Inga tveksamheter och snabba beslut. Skönt att se och höra.”
”Jag riktar in med på att få plats med Werner i von Kusch vagn. Hoppas bara att jag får åka med” replikerar Wera.
”Det detaljen fixar Werner.” Ruben ser nöjd ut. ”De kommer att åka från Werners gamla lägenhet.”

Innan Wera går iväg till Werners före detta boende på Sudenberg Strasse 7, klär hon på sig sin läderrustning och tåliga reskläder. Hon tar även med armborstet, en kniv i varje stövel och sätter upp håret med sin nya slunga. Stålkulorna har hon gömda i form av ett halsband runt halsen. Runt midjan har hon åter sin midjeväska som hon fick tillbaka efter kärleksstunden med Ketzenblum som hittat den hos Fichmichspäter. Hon tar även med sig alla sina tillhörigheter från sitt rum hos von Mohr. Sedan beger hon sig till stallet bakom Red Arrow Coaches för att möta upp Jochen och Eva. Hon håller hög takt under sin promenad genom staden då hon är väl medveten om att hon kan väcka nyfikenhet gällande sin klädsel bland de stadsbor som känner till henne.
”Skit samma om någon får syn på mig. Jag har inte tänkt komma tillbaka hit i alla fall. Råkar jag ut för någon försöker hindra mig kommer jag att använda armborstet. Inget skall hindra mig nu från att lämna denna stad.”
Hennes farhågor blir dock inte besinnade utan Wera möter upp Jochen och Anna och trion går sedan till Sudenberg Strasse utan att träffa på någon med frågor.

Väl framme ser Wera att det står två vagnar på gatan omsvärmade av en massa personer av vilka hon känner igen flera. Werner kommer fram och hälsar på henne men har också frågor:
”God morgon Wera. Vilka är de två andra?”
”Jochen och hans syster Eva. Jag har lovat att försöka få dem ut från Averheim då Jochen vill bli fri från The Hooks. Eva har de tvingat till prostitution och hållhake för att Jochen skall lyda order. Jag hoppas att du kan hjälpa oss att komma med von Kusch kortege annars är risken stor att de båda mister livet.”
”Hmm. Jag skall se vad jag kan göra.”
Werner går fram till Machiavelli och efter en stunds diskussion så möter Werner Weras blick och vinkar henne till sig.
När Wera kommer fram till duon får hon veta att hon samt syskonen får åka på taket på vagn två i sällskap med två vakter. I vagnen kommer Werner, Heidi, en stor man vid namn Hallbjörn, von Niebelvald samt baron Erkenbrant att åka. Vagn nummer ett kommer att ha Lord Willhelm, Machiavelli, Beatrice Junker, Frandini samt Vincenti. Även på den vagnen sitter det två vakter på taket.
Machiavelli berättar nu att kusken till vagn två blivit sjuk och att någon behöver ta över rollen som förare. Wera erbjuder sig ta tyglarna och Jochen sätter sig bredvid henne på kuskbocken. Med dem på kuskbocken sitter även Ingvalds katt – Misery. Ingvald är väldigt bestämd över att katten skall med.

Nu dyker Ingvald upp tillsammans med von Steiner. Båda riddarna kommer ridandes i full rustning på varsin stridshäst. De två riddarna förenar sig med ytterligare fyra vakter som också sitter till häst. Wera kan inte låta bli att bli imponerad av Ingvald:
”Vad stolt och glad han ser ut. Han passar verkligen i rustningen. Vilken skillnad mot den kuvade man jag gick tillsammans med efter vi hoppat av vagnen vi vaknade bakfulla på.”
För första gången på fyra veckor är luften sval och tunga regnmoln fyller himmelen. Vincenti kommer överraskande fram till Wera och ger henne en filt.
”Du kan behöva denna mot det annalkande regnet, min kära” säger han.
”Åhhh! Dessa tileanare. Vilken gentleman.”
Hon tackar Vincenti men då alla nu passagerare satt sig till rätta och den första vagnen har börjat rulla mot Averheims västra stadsport så Wera får bråttom att mana på hästarna så att hennes vagn hänger på den första. Ett lätt regn börjar att strila ner över staden.
När von Kusch vagnar anländer till torget framför den västra stadsporten ser Wera att där väntar en massa vagnar, närmare bestämt nio stycken. Tre av vagnarna har Alptraums färger och tre har von Leitdorfs, hon ser också von Heines vagn och två från Red Arrow Coaches.
Alla vagnar verkar vänta in varandra då ingen antyder att de vill börja åka genom porten. Efter en stunds väntan tappar Marlene von Alptraum tålamodet och säger åt sitt sällskap att börja åka samtidigt som hon hånar de andra adelsfamiljerna för de saknar beslutsamhet. Marlene säger till de andra kortegerna att de skall vänta 15 minuter innan de åker.
”Varför resa med ett sådant avstånd till varandra? Blir det inte bättre att hålla ihop? Vem vet vad si kan råka ut för längst vägen.” Wera skakar oförstående på huvudet.
Efter 15 minuter beordrar Machiavelli att von Kusch skall åka och Wera ser att von Leitdorfs kortege rullar fram mot porten bakom dem.
Det sista Wera ser innan hon lämnar Averheim är Hans Blichter som står på muren ovanför porten och flinar mot kortegerna.
”_Blichter igen. Varför flinar han? Har han nått fanstyg på gång? Han har ju en pakt med goblins. Kommer de att vänta på oss längst vägen?”_
Wera känner hur hon ryser till när hon passerar genom porten under den flinande mannen.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 5, spelhelg 13
Aggressivität- Das ist nicht mein identität

IMG_2729.JPG

The Enemy Within hade slumrat till. De senaste veckorna hade inneburit en konstant sömnbrist. Kroppen var utmattad både mentalt och fysiskt. Det fanns inget som hen längtade mer efter än att bara få vila och slippa allt ansvar. Men om hen inte orkade kämpa längre skulle det averländska folket fortsätta att leva sitt liv i bojor. De förtjänade friheten och ett bättre liv. Folket förtjänade mat på bordet och ett drägligt liv.
The Enemy Within vaknade till med ett ryck. Hen satt på en enkel stol och ryggen värkte. Hur länge hade hen sovit? En halvtimme, en timme? Gryningen var i antågande. Det hade börjat regna och temperaturen var svalare. Det skulle bli en grå morgon över Averland.

The Enemy Within tänkte på drömmen som ännu inte försvunnit in i sinnets glömska. Eller var det kanske ett minne från barndomen. Drömmar och minnen kunde vara så nära sammankopplade och vad som egentligen var verklighet eller dröm kunde ingen veta. Den ensamma kon på fältet. Stående själv med ledsna ögon. Alla kamrater i flocken låg döda omkring henne. Varför, vad hade hänt? Hur skulle hon orka leva vidare ensam? Utan sina vänner? Dem hon älskade? Att kor kunde älska var något självklart för The Enemy Within. Alla varelser hade en själ och alla varelser hade känslor. Vissa hade mer känslor än andra och The Enemy Within var övertygad om att hen hade mest känslor i hela Averland. Ingen brydde sig mer om andra människor än vad hen gjorde. Ingen älskade mer.

Sedan ett annat barndomsminne eller var det kanske en bortglömd dröm? The Enemy Within var barn och gick längs en liten grusväg. Det var tidig morgon men redan varmt. En tjock dimma låg över fälten. Plötsligt såg hen en ryttare ståendes mitt
på vägen. Ryttaren höll ett svärd i sin hand och hen kunde inte urskilja ryttarens ansikte i dimman. Hen stannade till. Ryttaren rörde sig inte utan tittade bara på hen. Två personer
stirrade på varandra men allt de såg var konturer. Ingen rörde sig, inget sade något. En flock kråkor flög över himlen. Eller var det kanske en flock med grå små fåglar. Svanar. Några minuter passerade, det var helt tyst och hen kände sig märkligt nog lugn trots situationen. Dagens första solstråle lyste plötsligt upp vägen mitt emellan hen och ryttaren. Det var som en tyst signal. Nästan samtidigt vände sig hen och ryttaren om. Sedan ropade ryttaren högt “Aggressivität – das ist nicht mein identität”.

Tiden var inne, det var dags för det andra kapitlet i den stora planen. Från Averheim till Streissen. Svärdet skulle inte göra någon nytta i det andra kapitlet, bara ordet. Den som behärskade ordets makt och ordets nyanser skulle gå segrande ur det andra kapitlet. Sedan väntade den tredje delen, det sista kapitlet i planen. Från Averland till The Empire.

“Aggressivität – das ist nicht mein identität” sa The Enemy Within och reste sig upp från stolen. Ryggen värkte. Gryningen hade kommit till Averland. Någonstans låg döda kor på ett fält. Inte ens en grå liten fågel.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 4, spelhelg 13
Clothildes hjärtesorg

IMG_2707.JPG

General Konstantin von Krohnhof inspekterade trupperna. Hela von Alptraums armé var uppställd i fem led fördelade på 12 truppenheter. Infanteri, kavalleri och artilleri. De hade alla anlänt till samlingsplatsen de senaste två dagarna. Vissa kom från Averheim och den omkringliggande landsbygden andra kom från orter längre bort i provinsen och hade rest flera dagar för att komma hit. Sammanlagt hade nästan 350 soldater samlats. Många var veteraner med lång stridserfarenhet från kriget mot grönskinnen i The Black Mountains medan andra var mönstrade bondpojkar utan tidigare erfarenhet. Von Alptraums fana, ett svart tjurhuvud mot gul botten, vajade i vinden. Regnet föll tungt över de sammanbitna soldaterna. Ännu hade inte solens första ljus kommit utan mörkret bröts endast av stormlanternornas dunkla sken och de facklor som varje truppenhet bar. Tre kilometer i nordvästlig riktning låg Averheim men i mörkret och regnet syntes inget av den stora staden. Konstantin satt på en vit stridshäst. Hästen bar metallrustning på huvudet och bålen. Det var helt tyst förutom ljudet av det ihärdiga regnet och knastret från de brinnande facklorna. Alla väntade på generalens marschorder.

“Soldater, kamrater, män i von Alptraums tjänst. Vissa av er känner mig redan och vi har delat en och annan bägare runt lägereldens sken medan andra aldrig sett mig förut. För er som inte känner mig är mitt namn Konstantin von Krohnhof. Jag är reikländare av blod, bördig från Altdorf. Min familj har historiska rötter i Kemperbad men jag är född och uppvuxen i rikets huvudstad. Som ung tjänstgjorde jag för Reiksmarshal Kurt Helborg som riddare i Reiksguard. Jag har deltagit i framgångsrika kampanjer både i nordliga Kislev och sydliga Araby. Flera gånger har jag sett döden i vitögat. Flera gånger har jag lämnat en lång stig av döda bakom mig. Men jag har lämnat det livet bakom mig. Jag har tyvärr sett dubbelmoralen och falskheten bland kejsarens egna livtrupper. Jag har därför lämnat Reikland och Altdorf. Kommit hit till Averland för att gå i tjänst hos den enda lysande och ärliga stjärnan bland denna provins adelsfamiljer. Jag har fallit på knä inför Gravin Clothilde von Alptraum och erbjudit henne min kunskap, mitt mod och mitt svärd. Jag har svurit en ed till familjen von Alptraum att jag ska skydda och upprätthålla freden i provinsen. Jag är tjuren från norr som bringar fred. Vid Sigmar jag är den averländska folksjälen personifierad. Stolt, orubblig och hård. Jag är utsedd av ambassadör Marlene von Alptraum för att skydda freden. När de andra Elector Count kandidaterna hänger sig åt politiskt falskspel och intriger står vi som är i tjänst hos von Alptraum för det sanna, det ärliga och det rena. Vi är här för att bringa fred och välstånd. Inget annat. Men om de andra kandidaterna försöker störa freden genom våld eller att genom lögner och intriger sätta käppar i hjulet för Gravin Clothilde von Alptraums kandidatur finns vi alla här redo för att låta vårt raseri skölja över fienden likt en vårflods mäktiga kraft. Och om vi mot vår fredliga avsikt tvingas ta till svärdet så ska vi låta vårt raseri löpa amok och fienden ska skaka av skräck. Blod kommer att flyta till dess att fienden gråtande, med blottande nackar och i knäböjande ställning ber om nåd. Så hör mina ord soldater, ni ska alla uppträda med värdighet och stolthet. Ni ska hedra von Alptraums stolta historia som härskare över denna ärofulla provins. Jag tolererar inte dåligt uppträdande, fylleri eller antastande av civilbefolkningen. Vi är alla representanter för de höga och sanna ideal som familjen von Alptraum står för. Vi är böndernas och landsbygdens röst. Är det klart soldater?”. Den sista meningen skrek Konstantin ut med en hög och mörk röst som mullrade likt åska.

Soldaterna svarade unisont och högt “Ja General von Krohnhof”. Bondpojkarna i truppen var osäkra och rädda. De darrade på rösten och huttrade i regnet. Veteranerna från kriget stod som stenstoder. De var trygga och hade varit med förut.

Bakom general von Krohnhof red två personer på vita hästar fram. En var en äldre kvinna. Hon hade en enkel läderhatt på huvudet och var klädd i praktiska läderkläder likt en boskapsfösare. Men runt bältet hängde två stora pistoler vackert utsmyckade med handtag i elfenben. Runt hennes bälte var ett stort slagsvärd fäst. Den andra kvinnan var ung och bedårande vacker, klädd i metallrustning med von Alptraums tjurhuvud intrikat inristat i bröstplåten. Hon bar dock inga vapen.

Marlene von Alptraum log ironiskt. Framför soldaterna, där majoriteten av dem kom från landsbygden, stod general von Krohnhof. Mannen vars största bedrift i livet var att ha krossat det långdragna bondeuppror som rasat i Ostland under nästan ett års tid mellan åren 2517 och 2518. De livegna bönderna och lantarbetarna hade rest sig och gjort uppror med den adliga överheten. I Ostland fanns knappt några självägande bönder, istället var provinsens landslag byggd på ålderdomliga principer med starkt inflytande av kislevitisk rättskipning. Det var den enda provinsen i The Empire där livegenskapen fortfarande fanns kvar och där adelns makt var fullkomlig. Den livegna landsbygdsbefolkningen var initialt framgångsrik och de erövrade flera byar, mindre städer, adelsgods och befästningar. Hela tiden strömmade allt fler förtryckta till bondearmen och även många soldater ur Ostlands armé deserterade för att ansluta sig till rebellerna. Ropen om frihet och rättvisa ekade över hela provinsen och snart anslöt sig även städernas borgerskap till upproret. Elector Count Valmir von Raukov lyckades inte slå ned upproret utan han och den styrande adeln blev allt mer trängd. I ren desperation tvingades han betala en stor summa pengar, över hälften av Ostlands hela statskassa, för att anlita en professionell legosoldatarmé med soldater från främst Reikland, Wissenland och Middenland. Legosoldatsarmèn leddes av general Konstantin von Krohnhof. Kriget som följde var extremt blodigt och rått. General von Krohnhof gick extremt våldsamt fram. Han brände bondbyar och lät avrätta varje bondeledare han fick tag på. Den mest kända och den mörkaste och avgörande episoden i kriget var det stora slaget vid den lilla staden Tannerhaus där bondearmen slutligen besegrades och kapitulerade efter tre dagars hård och blodig batalj. General von Krohnhof lät sedan samla varje tillfångatagen bondeledare på stadens torg. Sammanlagt 38 män. Utan rättegång lät han sedan avrätta alla bondeledare genom halshuggning. De avhuggna huvudena sattes sedan upp på hillebarder som synligt placerades på fälten där den tillfångatagna bondearmen på över 1000 man satt. Sedan lät von Krohnhof slumpmässigt välja ut var tionde fånge, 100 man totalt, som han lät avrätta på de mest grymma sätt framför de övriga fångarna. 10 män dränktes, 10 män hängdes, 10 män brändes på bål, 10 män stenades till döds, 10 män kokades levande i olja, 10 män släpades till döds efter hästar, 10 män tvingades äta flugsvamp och dö i svåra plågor, 10 män korsfästes, 10 män arkebuserades och 10 män begravdes levande. Grymheten var så stor att bondeupproret sedan dog ut. Ingen vågade längre resa sig upp mot överheten i fruktan för det grymma straff som väntade. Bönderna återvände sedan till livegenskapen på adelsgodsen. Upproret hade misslyckats och den som lyckats slå ned det var general von Krohnhof.

“Gravin Clothilde von Alptraum och ambassadör Marlene von Alptraum vi hälsar er” ropade general von Krohnhof när kvinnorna red fram till hans sida. Soldaterna gick alla ned på knä och ropade “Hail Sigmar, Hail Clothilde von Alptraum”.

Sedan var det Marlene von Alptraum som tog till orda.
“Soldater i von Alptraums tjänst, jag hälsar er. Ni är sanna män trogna Averlands stolta historia. Ni hedrar Sigmar själv genom att stå här idag. Men det är inte ni som egentligen tjänar familjen von Alptraum utan det är familjen von Alptraum som tjänar er folket. För att visa vår tacksamhet för de uppoffringar, det blod och det liv ni är redo att offra i godhetens och frihetens namn har Gravin Clothilde von Alptraum beslutat att familjen von Alptraum ska ge 10 procent av våra jordegendomar till de veteraner som stred så tappert för Averlands frihet vid The Third Battle of Black Fire Pass. Efter kriget fick dessa hjältar ingen tack av den Averländska staten. De lämnades istället vind för våg och många har tvingats att leva som alkoholiserade tiggare i städerna eller hänfalla åt kriminalitet. Det är inget värdigt liv för de som stred för vår frihet. Varje veteran som ansluter sig till vår arme kommer att, när Clothilde von Alptraum blir Elector Count, få del av dessa jordegendomar. Mark som kan odlas, mark som ger mat, mark som ger en inkomst och ett hedervärt yrke som bonde. Familjen von Alptraum står upp för landsbygdens folk. Det är bönder, drängar och lantarbetare som är vårt folk. En klar majoritet av Averlands befolkning bor på landsbygden och ni är alla vår hjord. Vi står gemensamt upp mot borgerskapet i städerna, vi hedrar Sigmar och Rhya. Ni och vi är ett. Vi är Averland! Det första beslut Clothilde von Alptraum kommer att fatta när hon sitter på Averlands tro är att sänka skatten för landsbygdens befolkning samtidigt som vi höjer den radikalt för städernas borgerskap. Varför ska de rika borgarna betala mindre skatt än vad bönderna gör? Vad är det för rättvisa? Låt oss återställa rättvisan tillsammans. Marschera därför mot Streissen som fredens män. Ni är inte här för att strida utan för att vara en säkerhet om de andra dekadenta och korrumperade Elector Count kandidaterna försöker ta makten i provinsen på ett ohederligt eller icke lagligt sätt. Då måste ni vara redo att gå ut i krig för er och för era familjers skull. För frihetens och för Averlands skull. För Sigmar och Rhyas skull. Länge leve Clothilde von Alptraum”.

När Marlene avslutat sitt tal började soldaterna unisont skandera “Clothilde, Clothilde” om och om igen. Moralen hade byggts upp och hären var sammansvetsad.

Regnet föll och gryningen var på väg. Clothilde satt på sin häst och hon skakade. Känslorna rasade inom henne och tårar rann längs hennes kinder. I mörkret och regnet såg ingen att hon grät men hon grät mycket. Dels av omtanke för alla män som var uppställda framför henne. Män som var redo att dra ut i strid och dö för hennes skull. Clothilde ville inte ha någon krig. Hon önskade endast fred. Hon hade som frivillig i Shallya hospitalet sett krigets fasor när hon tagit hand om skadade män under kriget mot grönskinnen. Män som hade haft svåra fysiska och psykiska skador. Krig var ont, något att undvika till varje pris då det aldrig kunde komma något gott ur det. Dels grät hon av brustet hjärta och förlorad kärlek. För att hon satt här idag framför en arme av soldater. För att hon slutligen förstått att Marlene hade haft rätt. Ruben Ulfman von Mohr var en ondskefull konspiratör. Clothilde hade länge varit hemligt kär i Ruben. Hon hade aldrig visat det öppet men ända sedan de var barn hade hon älskat Ruben. Hon hade drömt om att de en dag skulle gifta sig, bilda familj och skaffa barn. Att de skulle vara lyckliga tillsammans och kämpa för att göra Averland till en bättre och mer rättvis plats för dess folk. Genom åren hade många mäktiga män friat till Clothilde men hon hade tackat nej till dem alla. Hennes hjärta hade endast funnits hos Ruben. När Ruben också en dag bett om hennes hand hade hon känt sig som den lyckligaste personen i hela världen och velat säga ja på direkten. Men hon hade istället vänligt men bestämt tackat nej till hans frieri. Hon hade haft en romantiskt och barnslig dröm att se honom kämpa för hennes hjärta. Se honom göra goda och hedervärda handlingar till dess att han en dag imponerade så mycket på henne att hon skulle tacka ja. Hela tiden i Clothildes vuxna liv hade Marlene av politiska skäl försökt styra vem skulle få hennes hand men Clothilde hade bestämt sig redan i unga år att det var endast hon och Ruben. När sedan Marlene under de senaste veckorna blivit allt mer upprörd över att Ruben lämnat “von Alptraums hjord” hade Clothilde bara skrattat för sig själv men vetskapen om att Ruben visst skulle rösta på henne i konklaven i Streissen. Clothilde hade sett hur Ruben med rekordfart gjort en karriär som ambassadör för von Kaufman. Han hanterade det politiska och det sociala spelet storartat och Clothilde hade planerat att tacka ja till Rubens frieri när de båda befann sig i Streissen precis före konklaven. Det hade varit hennes naiva plan innan det avslöjades för henne vilken fruktansvärd dubbelpersonlighet Ruben hade. Han var en ren psykopat utan någon form av heder eller moral i kroppen. En kvinnomördare. Det han gjorde den dagen mot Selena von Kusch, under resan med droskan söderut , skulle Clothilde aldrig hämta sig ifrån. Chocken och besvikelsen av att inse att hennes älskade var en simpel, lögnaktig, integrerande kvinnomördare skulle hon få bära med sig resten av livet. Ruben hade inte bara krossat hennes hjärta utan han hade fullkomligt förstört det. Hon hade aldrig trott att hennes moster Marlene hade haft rätt om Ruben men nu hade hon insett att Marlene haft rätt hela tiden. Hon hade varit en naiv dåre som inte lyssnat på Marlenes varningar. Nu skulle hon ändra på det. Det fanns bara en sak att fokusera på just nu hur ont hennes kärlekssorg än kändes. Hon måste kämpa för att bli Averlands Elector Count och det för folkets skull. Hon skulle bli en bra och rättvis härskare som inte skulle hänge sig åt förtryck eller politiska intriger. Hon skulle kämpa för att göra den vanliga människans vardag bättre. Men för att komma dit behövde hon lyssna och lita på sin moster Marlene hur ont det än gjorde. Det var därför hon stod här idag för att vinka av arméns avmarsch mot Streissen. Visa sig för soldaterna. Visa vad de kämpade för. Men allt hon kunde tänka på här och nu var Rubens fruktansvärda svek och hur hon naivt hade kunnat älska en psykopat och mördare. Ruben den falskaste av dem alla i det smutsiga politiska spelet. Ruben den lögnaktiga kvinnomördaren.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.