The Enemy Within Averheim Sessions

Morgonen den 5 Sommerzeit, prolog 4, spelhelg 14
Marlene von Alptraum känner oro

IMG_2920.JPG

Marlene von Alptraum kände av värken i höger fot. En värk som kom från en gammal skada när hon i sin ungdom blivit nedsprungen av en stor tjur i samband med att hon föste boskap över de averlänska slätterna. Foten hade blivit krossad av tjurens massiva tyngd och klövar. Varje gång Marlene kände sig illa till mods kände hon av den gamla skadan. Som om foten berättade att något dåligt var i antågande. Ett omen.

Morgonen var i antågande men fortfarande härskade mörkret på himlen. Det regnade kraftigt och åskmullret hördes konstant. Då och då kunde man se mäktiga blixtrar lysa upp himlavalvet. Marlene var klädd i ett par bruna slitna läderbyxor som var lappade över knäna, en lång skinnrock av beige kalvskinn, en svart slokhatt och ett par kraftiga svarta läderstövlar. I bältet runt midjan bar hon två pistoler av yppersta kvalité. En person som inte visste vem Marlene var skulle lätt kunna ta henne för en simpel boskapsfösare om det inte var för de exklusiva och dyrbara pistoler som hon bar. Det var när hon fick vara klädd så här som Marlene kände att hon levde. Hon hatade de tillfällen då hon av sedvänja och stelbenta etikettsregler tvingades bära klänning liksom andra högborna adelskvinnor. Oftast brukade hon bryta mot etiketten men det fanns tillfällen när även hon tvingades anpassa sig efter rådande norm. Konklaven i Streissen skulle vara ett sådant exempel. Det var med både olust och bävan som Marlene tänkte på att hon i dagar skulle tvingas bära en obekväm sidenklänning.

Marlene väckte omsorgsfullt Annalise och Clothilde. Som alltid gav hon de båda unga kvinnorna en öm kyss på pannan. Hon frågade hur de sovit och hjälpte dem att klä på sig. Den här sidan av Marlene, som den omhändertagande och kärleksfulla kvinnan, var inget som någon såg utåt. För Marlene var Annalise och Clothilde allt som räknades i livet. Annalise var hennes dotter och Clothilde var hennes brorsbarn. Att Annalise var hennes egen dotter hade inte betytt något den dagen Marlene hade utsett Clothilde till familjen von Alptraums tronpretendent och familjeöverhuvud. Marlene älskade sin dotter djupt men hon insåg att hon inte hade vad som krävdes för att leda Averlands främsta adelsfamilj eller sitta på provinsens tron. Det hade däremot Clothilde. Hon skulle bli en god och rättvis härskare. En person som behandlade Averlands folk väl. Som brydde sig mer om bönder och gemene man än om adeln. Marlene föraktade adelsklassen generellt sett och familjen von Leitdorfs i synnerhet. Adeln var en samling fisförnäma, bortskämda, dekadenta och snobbiga personer som aldrig smutsat ned sig eller gjort ett hederligt dagsverke. Det fanns visserligen familjer av praktiskt sinnade och hårt arbetande lantadel som Marlene gillade och respekterade men generellt sett hade hon inte mycket till övers för de blåblodiga.

Marlene hade i hela livet kämpat för en enda sak. Att familjen von Alptraum åter skulle styra Averland. Inget annat var lika viktigt. Efter familjens totala förödmjukelse när Ludmilla von Alptraum för nästan 20 år sedan tvingats abdikera från posten som Elector Count, efter den fruktansvärda massakern av halflingar i Streissen, hade Marlene varit inställd på att återupprätta familjens rykte och makt. Helt fokuserad på att Clothilde skulle få tronen hade Marlene drivit sin politiska agenda både målmedvetet och hänsynslöst. Hon hade krossat både vänner och fiender som stått i hennes väg. Visat sig vara hård som stål och blivit en av Averlands mest fruktade politiker. Det var inte för intet som hon kallades för “The Iron Countess”. Men innerst inne hatade Marlene vad hon gjorde, de svåra beslut hon tvingades fatta, de liv hon tvingades krossa eller till och med släcka. Hon drömde istället om ett kringflackande och fritt liv på Averlands slätter där hon vallade boskap och drack vin med bönder och drängar runt en lägereld under en himmel av tusentals gnistrande stjärnor. När allt detta var över, när Clothilde satt på Averlands tron och var gift med en ärbar man och de väntade barn så att tronföljden var säkrad och när hon gift bort sin egen dotter Annalise till en god man som skulle se till hennes väl och lycka tänkte Marlene lämna det liv hon levde bakom sig. Sina sista år i livet skulle hon leva som en boskapsfösare, leva som en enkel person och sova i böndernas lador på en bädd av halm. Men först väntade konklaven i Streissen. Det skulle bli den mest smutsiga och konspiratoriska tillställning Marlene varit med om. Inget skulle vara heligt och de olika adelsfamiljerna skulle göra allt i sin makt för att smutskasta, dupera och ljuga för sina motståndare. Marlene var redo och hon tänkte göra precis allt, oberoende av vad det skulle innebära, för att Clothilde skulle bli Elector Count. Men Marlene skulle aldrig tvinga in Clothilde i det smutsiga politiska intrigspelet. Istället skulle Clothilde skyddas från alla intriger och falskspel så att Averland för första gången på flera hundra år fick en godhjärtad Elector Count på tronen som skulle göra Averland till en bättre plats. För folkets skull, för böndernas, hantverkarnas och drängarnas skull tänkte Marlene. Men inte för Ferenc von Alptraum, den son hon föraktade och fruktade.

Marlenes värk i den högra foten gjorde sig återigen påmind. Ett dåligt tecken. Hon kände sig illa till mods och orolig för resans sista etapp. Om lite drygt en timme skulle familjen von Alptraums droskor rulla i riktning mot Streissen. Men först skulle de passera genom de ödsliga kullarna vid Prenzlauer Berg. Det var den delen av resan som Marlene kände oro inför. Det kändes som om döden väntade.

View
Morgonen den 5 Sommerzeit, prolog 3, spelhelg 14
Grönskinnen byter sida

IMG_2730.JPG

Gertie Borg stod på en kulle drygt 5 km sydost om The Red Running Cow. Morgonen var i antågande men det var mörkt och regnet vräkte ned. På himlen sågs blixtar och åskmullret var ihärdigt. Bredvid Gertie stod Hans Blichter. Hans hade en bredbrättig sliten läderhatt på huvudet som regnet forsade ned utefter. Han tuggade tobak och spottade då och då ut en brun sörja på marken. De båda människorna var omgivna av flera goblins som satt på stora vargar. Stämningen var spänd.

“För i helvete, ni kommer inte att få betalt för det här. The Man in the Black Hood ville få prinsessan men ni kommer tillbaka tomhänta som ett gäng loppangripna fattigungar” röt Hans.
“Idiot, ni betalar det som vi kom överens om. Det är inte vårt fel att prinsessan var bevakad av stora och fasansfulla krigare. Ni sa att det skulle vara lätt. Sedan stöter vi på kejsarens egna elitsoldater. Du och din kvinna bara ljuger. Ni ska betala The Broken Tooth Clan det som vi kom överens om” vrålade Broonk Ironfist, goblinklanens ledare.
“Era små gröna jävlar, ni vet att vi bara betalar för utförda uppdrag. Inte för era misslyckanden” vrålade Hans tillbaka.
“Din fula tandlösa människa. Hör du inte vad jag säger. Ni betalar oss…annars” skrek Broonk Ironfist tillbaka.

Fyra av vargryttarna lyfte sina bågar och siktade mot Gertie och Hans. Gertie såg sig oroligt omkring och viskade något i Hans öra. Hans rörde inte en blick utan stirrade bara trotsigt mot Broonk.
“Det du gör nu Broonk är att du bryter vår långa affärsuppgörelse. The Man in the Black Hood kommer inte att bli glad när hen får höra vad som hänt. Att du tvingar oss att betala för tjänster som du inte utfört. Det här kommer att bringa olycka över din klan” sa Hans med en lugn och sammanbiten stämma.
“The Man in the Black Hood är en feg hövding som inte vågar visa sig. Vi har aldrig sett din ledare och vi fruktar ingen stadsbo som gömmer sig som en rädd kloakråtta i Averheim. Vi är klara med er. Vi plundrar hur vi vill från och med nu och vi behåller hela förtjänsten för oss själva. Snart kommer människoarme att stå mot människoarme och när ni krigat klart ska vi grönskinn svepa över er provins och plundra den till inget återstår. Vi ska ha en “Waaagh” som raserar era städer och byar" skrek Broonk.

Vid Broonks vrål om “Waaagh” började grönskinnen unisont att vråla och vifta med sina vapen. Vargryttarna cirkulerade hotfullt runt Hans och Gertie. Gertie visade tydliga tecken på nervositet medan Hans behöll sitt trotsiga lugn. Broonk blev allt mer irriterad över Hans uppträdande och lyfte sitt spjut som han sedan satte med spetsen mot Hans strupe.

“Jag ska låta er leva för den här gången, men nästa gång gör ni bäst i att gömma er om ni stöter på The Brooken Tooth Clan. Bege er åter till er hövding och säg att vi förklarar krig mot The Man in the Black Hood. Nu ska ni klä av er och byta kläder med varandra” sa Broonk med överlägsen ton.
Gertie och Hans fick klä av sig och byta kläder med varandra. Alla värdesaker, inklusive deras skor och vapen, la grönskinnen beslag på. Gertie stod sedan i Hans slitna, illaluktande och allt för stora kläder medan Hans stod i Gerties snäva klänning. Grönskinnen tjöt av skratt och hånade framförallt Hans. Ett av grönskinnen hade hittat Gerties lilla läderväska med smink och började för att färdigställa förnedringen även att kraftigt sminka Hans. Därefter jagade de iväg Hans i riktning mot Averheim och Gertie i riktning mot Streissen.

Från skuggorna i en liten skogsdunge red en väderbiten man på en stor häst fram. Mannen var tungt beväpnad med bröstplåt och slagsvärd. Runt den högra axeln bar han ett blodigt bandage. Han hade nyligen blivit skottskadad. Mannen nickade som hälsning till Broonk och red sedan upp vid grönskinnets sida.
“Bra jobbat, nu kommer The Man in the Black Hood att få något att tänka på. Det var synd att vi inte kunde sno prinsessan framför hens ögon men det här är också ett slag mot fienden. Det är en ära att ni grönskinn nu står på min uppdragsgivares sida. Som tack kommer ni att få plundra Averheim under två dagar när Elector Count valet är avgjort” sa mannen.
Broonk såg nöjd ut men var fortfarande fundersam. Goblinhövdingen var naturligt intelligent och misstänksam.
“Men varför skulle ni ge oss Averheim i belöning. Varför låta oss plundra er huvudstad?” undrade Broonk.
Mannen log åt Broonks fråga. Sedan svarade han;
“Därför att vi inte längre vill se Averheim som huvudstad i Averland. Det är Streissens tid nu. Dessutom äger våra fiender dyrbara egendomar i Averheim. Om de plundras och bränns minskar ju deras förmögenhet och det gynnar vår sak när vi styr provinsen. Med svaga fiender kan vi stärka vår makt allt mer. Men kom ihåg att vi inte kommer att tolerera något mer än plundring av Averheim. Ni får nycklarna till stadsportarna och två dagars fri plundring, sedan ska alla grönskinn i ilfart rida åter till The Black Mountains. Om inte kommer den averländska armen att krossa er” sa mannen.
Broonk fnös irriterat. Goblihövdingen var mycket stolt och hatade när någon hotade honom. Men det fanns något hos människan som skrämde honom. Broonk svalde sin stolthet.
“Jag har sett människotrupper samlas på slätterna runt Streissen. När bryter kriget ut?” undrade Broonk nyfiket.
“Redan om några timmar ska blåblodigt blod flyta. Redan om några timmar ska blåblodiga kvinnor dö” skrattade mannen rått.

Morgonen var i antågande. Himlen var grå och täckt av tjocka regnmoln. Det blåste kraftigt och regnet piskade mot den averländska slätten. Idag skulle solen inte skina över Averlands gröna fält istället skulle marken färgas röd av blod.

View
Morgonen den 5 Sommerzeit, prolog 2, spelhelg 14
Svartsjuka

Adele Ketzenblum var upprörd. Hennes tankar var fyllda av svartsjuka. Det som aldrig tidigare inträffat hade skett. Hon hade blivit kär. Kär i en före detta glädjeflicka. Det hela lät fullständigt osannolikt och Adele kunde inte förstå hur hon förlorat sin annars så starka viljestyrka. Adele hade aldrig älskat någon eller något i hela sitt liv. Han var vanligtvis en känslolös och kall person. Men nu tänkte hon varje vaken stund på den rödhåriga kvinnan med fräknigt ansikte. Hon tänkte på deras älskog och Weras vita smäckra kropp. En sigmaritisk Witch Hunter kär i en kvinna. Helt emot Sigmars alla principer och religiösa läror. En oförlåtlig sigmaritisk synd och ett brott mot allt det som hennes ämbete stod för. Men Adele struntade sedan länge i alla sådana principer.

Just nu tänkte hon bara på att hon fått en konkurrent om Weras hjärta. En högst oväntad sådan. När Ursula Rotkopf-Feuerdottir kommit in på The Red Running Cow kvällen innan hade Adele genast förstått att hon hade fått en konkurrent. Den unga magikern rörde sig självsäkert i värdshuset och med en stadig blick hade hon tittat på Wera. Adele kände igen en sådan blick. Det var ingen blick av nyfikenhet utan endast av åtrå. Det fanns en märklig karismatisk utstrålning hos Wera som nu även fångat Ursulas blick. Adele hatade redan den unga magikern intensivt. Hon hade sett hur Ursula och Wera pratat i baren. Hur de talat förtroligt och vänskapligt med varandra. Varje minut som Adele sett dem tillsammans hade varit tortyr för Adele. Långa svåra minuter som hon ägnat sig åt att hata Ursula.

Adele såg bara en möjlig lösning. Ursula måste dö. Konkurrenten skulle utplånas. Adele förstod att Ursula skulle vara en mäktig motståndare. Den unga magikern hade redan byggt sig ett rykte och var nu i tjänst hos Rufus von Leitdorf. Men Adele var en Witch Hunter och hon stod över alla lagar. Allt hon behövde göra var att fabricera en trovärdig historia om att Ursula var korrumperad av mörkret, gripa henne och sedan döma henne till döden i Sigmars namn. När de var framme i Streissen skulle Adele agera. Averlands elit skulle vara helt upptagna med ränksmiderier inför den kommande konklaven. Det skulle vara ett perfekt tillfälle för Adele att agera. Låta göra ett bål på Ost Platz där magikern skulle brinna. Se sin konkurrent dö. En härlig tid väntade. Ursulas plågsamma död och Weras ljuva kärlek.

View
Morgonen den 5 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 14
Martin von Sachs tar tillbaka väskan

Martin von Sachs höll krampaktigt i väskan. Han var rädd och skärrad. Väntade på att von Alptraums hejdukar skulle överfalla honom igen och ta väskan ifrån honom. Ovanpå vagnstaket smattrade regnet ihärdigt. Ibland dundrade det till av åska och blixtar lyste upp omgivningen. Gryningen var i antågande. Martin hade trott att allt var förlorat när två av von Alptraums vakter tidigare under kvällen slagit ned honom och stulit väskan när han lättat på blåsan mot palisaden. Sedan hade det oväntade skett. Grönskinn hade på natten attackerat värdshuset. Martin såg sin chans. Medan oroliga soldater från de olika adelshusen samlades på värdshusets innergård i en kaotisk röra smög Martin in i stallbyggnaden med sovsalen där soldaterna inkvarterats. Han sökte igenom packningarna och bara efter fem minuters sökande stod lyckan honom bi. Han hittade väskan. Snabbt tog han den och sprang till The Red Arrow Coachen på innergården och gömde sig i vagnen medan tumultet pågick utanför. Grönskinnen sköt eldpilar medan olika adelsmän skrek ut order till sina män. Martin såg den stora Myrmidiariddaren rida ut från stallet, klädd i fullrustning på sin stridshäst. Men inte för att leda ett motangrepp utan istället intog riddaren en förvirrad position mitt på innergården. Martin hade aldrig varit en krigare men även en oinvigd kunde förstå att riddaren var helt förvirrad och obeslutsam.

Något riktigt angrepp mot värdshuset kom dock aldrig. Martin hörde hur grönskinnen skrek och gjorde oljud. Vargar ylade och eldpilar sköts mot värdshuset. Men efter några minuter ebbade attacken ut och grönskinnen red ut i den mörka stormnatten. Det ropades inifrån värdshusbyggnaden att grönskinnen försökt kidnappa prinsessan Gabrielle men att två modiga män räddat henne i sista stund. Martin brydde sig dock inte det minsta om prinsessans välbefinnande. Han såg grönskinnens attack som en väldigt oväntad gåva som löst hans problem. Han hade väskan åter i sin ägo. Väskans vars innehåll han skulle överlämna till Theodosius von Tuchtenhagen. Ett innehåll som skulle krossa familjen von Alptraums kandidatur. Som skulle ge honom hämnd för att Marlene sparkad honom efter så många år som trogen ambassadör för familjen.

Martin kände sig febrig och ofokuserad. Han hade haft svårt att koncentrera sig de senaste dagarna. Hans tankar var förvirrade febertankar och det enda som drev honom var hämnd. Han luktade illa, stank av intorkat piss på byxorna och var skitig. Martin hade varken tvättat sig eller bytt kläder sedan han förödmjukats under duellen mellan Gabriel och Mattias von Grunwald. Hatet han tidigare känt över det förräderi Gabriel åsamkat honom hade bleknat, nu var det enbart familjen von Alptraums undergång som drev honom. Familjen vars namn betydde mardröm på Reikspiel.

Men hur skulle han undvika att familjen von Alptraums hejdukar överföll honom igen? När de såg att väskan var borta skulle de förstå att han stulit den tillbaka och de skulle åter ta den ifrån honom. Tankarna rusade. Det säkraste skulle vara om han bad om beskydd hos familjen von Leitdorf. Be att få deras beskydd och att resa med dem till Streissen. Martin hatade visserligen Quintus von Griffonstein. Mannen som slutligen sett sin möjlighet, tagit den i stunden och krossat Martin verbalt och på så sätt förstört hans karriär. Men hatet mot Marlenes svek var än värre. Och familjen von Leitdorf hade en ny ambassadör nu. Ruben Ulfman von Mohr. Martin skulle be Ruben om hjälp och beskydd. I utbyte för hjälpen skulle Martin ge Ruben smutsig information om Bartol von Ogdeburg. Information som Ruben kunde använda i utpressningssyfte i konklaven. För Martin spelade det inte längre någon roll vem som blev Averlands Elector Count så länge det inte blev Clothilde von Alptraum. Kanske han tyckte att Theodosius von Tuchtenhagen var den bästa kandidaten. I alla fall var det Theodosius som Martin samarbete med nu.

Men innan Martin gav väskan till Theodosius skulle Martin besöka Erhardt von Krieglitz i Streissens Altstadt. Erhardt var familjen von Krieglitz överhuvud. Martin hade för bara ett par månader sedan varit i Streissen och inlett förhandlingar mellan familjerna von Alptraum och von Krieglitz. Den gången hade Martin bara sagt goda ord om familjen von Alptraum. Nu tänkte han besöka Erhardt och berätta den hemska sanningen. Berätta att han ljugit. Visa innehållet i väskan.

IMG_2702.JPG

View
The Enemy Within - Spelhelg 13, Del 4 - Fraulein Wera
Wolfriders

Wera kastar sig svärande ur sängen samtidigt som hon ropar till Gabriel och Lisbet Klara att vakna och snabbt klä på sig. Själv tar hon snabbt på sig rustningen och rafsar åt sig vapnen. Hon kastar en snabb blick ut genom fönstret och ser i regnet utanför brinnande pilar som också regnar ner på värdshuset. När alla är påklädda rusar trion ner till våning 2 där de möter Ruben och Werner som möter dem vid trappan som leder till nedervåningen.
”Vad gör vi med Lisbet?” Frågan från Wera ställs till Werner och Ruben.
De två tittar på varandra innan Ruben svarar:
”Jaaaa… Vad gör vi…? Vem kan vi lita på?”
”Gudars skymning. Skall det velas nu?! Vi är under attack och har fullt med opålitliga adelsmän och vakter omkring oss. Vi vet att von Sterber vill komma åt Lisbet för att undanröja henne och det tvekas!!? Jag trodde att Ruben och Werner hade hittat tillbaka till sitt gamla driv och initiativförmåga.”
Men innan Wera hinner ge ett surt tillmäle skjuter Gabriel in med ett förslag:
”Jag ser till Lisbets säkerhet. Inget kommer hända henne när jag vaktar.”
”Bra Gabriel. Vi kan inte räkna bort att von Sterber kommer försöka sig på något när alla andra är upptagna av attacken.”
Under deras diskussion har Caspar och Ingvald sällat sig till gänget och alla tar sig ner till bottenvåningen. Skänkrummet är fullt av oroliga gäster som varken vet vad som händer utanför eller vad de skall göra. Många står tillsammans i klungor och tittar sig omkring med skrämda blickar. Nu hörs ropen och tjuten utifrån mycket tydligare.
Ingvald och Werner tvekar inte utan öppnar ytterdörren och går ut på gårdsplanen.
Wera känner skuldkänslorna komma över henne:
”Hur kunde jag ifrågasätta Werners initiativkraft och driv? Han följer med Ingvald ut i pilregnet utan att tveka. Han är verkligen modig den mannen.”
Hon hör och ser att Ruben andas ut nästan som en suck, sträcker på sig och kliver ut genom dörren. Wera följer efter men stannar till i dörröppningen. Hon ser att gårdsplanen är fylld av människor – både adelsmän och vakter – som antingen rusar förvirrade omkring alternativt står och trycker mot ytterväggarna, allt medan de brinnande pilarna faller omkring dem. På nära håll hör hon Goblins som skriker blandat med skallen från vargar. Som om det vore regisserat i en pjäs kliver ut Ruben på gården och höjer rösten över larmet samtidigt som en stor blixt lyser upp hela scenariot.
”Vakter, soldater av Averheim! Lystring! Jag vill att några män säkrar porten! Andra tar position vid muren!”
Vakterna stannar till vid orden men sedan skyndar de sig att lyda Rubens order. Wera känner att hennes skuldkänslor ökar än mer:
”Först Werner och nu Ruben som visar handlingskraft. Ruben tar befälet över de andra adelsfamiljernas vakter och får ordning i kaoset. Inget velande där inte. På tal om velande varför står jag här och bara glor? Men… törs jag gå ut? Vad skall jag göra? Vakta Lisbet eller gå ut?”
Här avbryter Gabriel Weras tankar:
”Gå ut du, Wera och hjälp de andra. Jag och Caspar vaktar Lisbet.” Caspar nickar bekräftande samtidigt som han med ett brett leende halar fram en vinflaska.
Wera nickar åt Gabriel och kliver ut genom dörren med ett mål.
”Werner pratade om att han fått en syn över en Goblin som klättrade på en vägg. Om det är en vägg på värdshuset som synen visade så är tornen de bästa ställena att kolla om det är så.”

När Wera kommer ut ser hon i ögonvrån hur Werner är på väg mot tornet som ligger i anslutning till värdshuset.
”Aha! Det verkar som att Werner hade samma tanke som mig. Eller rättare sagt, jag hade samma tanke som han. Som vanligt ligger han före mig. Det samma med Ruben. Och vart är Ingvald? Han gör säkert något vettigt också medan jag bara har stått och stirrat i en dörröppning. Sätt fart, kvinna och gör någon nytta!” Wera ruskar av sig tankarna och sätter fart över gårdsplanen mot tornet som står mot stallbyggnaden. Hon klarar sig från att bli träffad av någon av pilarna som faller över gården och sliter upp dörren och skyndar sig uppför trapporna till utsiktsdäcket fyra våningar upp. Väl uppe är hon tvungen att stanna till och hämta andan efter rushen upp.
Hon hör nu Ingvald ropa nedanför sig:
”Vakter! Fyll hinkar med vatten!”
När hon tittar ner ser hon hur Ingvald sitter på sin stridshäst i fullt harnesk och dirigerar vakterna.
”Förstod att Ingvald inte bara hade försvunnit. Den enda som inte gjort något vettigt är jag.”
Uppe i tornet står det två av värdshuset vakter som båda tittar på henne med undrande blickar. Wera laddar sitt armborst under tiden som hon väntar på att andningen och pulsen skall minska. Hon försöker spana utanför muren men det är för mörkt för att se något. Under tiden ropar Ingvald igen att vakterna skall fylla upp med vatten i hinkar samtidigt som Ruben ropar att han vill ha fler med armborst uppe i tornen. Ruben drar sedan sin pistol och går fram till en öppning i palissaden runt värdshuset och med honom följer Marlene von Alptraum och Mattias von Grünwald med dragna vapen. Trion kommer fram till muren samtidigt som Viktor von Steiner och en adelsman till kommer ut till från stallet ridandes i full rustning. Wera hör hur adelsmännen skjuter mot grönskinnen samtidigt som hon sätter armborstet mot tinnarna ut mot mörkret utanför.
Plötsligt lyser ännu en blixt upp omgivningen och Wera ser… inte en varelse! Varken på väggen eller på marken utanför muren.
”Men… Det är helt tomt!? Goblins anfaller bara från andra sidan värdshuset. Eller anfaller och anfaller, de verkar bara rida runt och skjuta pilar som om… Det bara vill dra åt sig uppmärksamheten! Vid alla gudar – det är en skenmanöver! De håller på att göra något djävulskap på annat håll. Värdshuset! Jag måste ta mig till värdshuset! Att jag inte fattade det på en gång.”
Wera förbannar sig själv och alla grönskinn när hon sätter fart nerför tornets trappa.

När Wera kommer ut på gårdsplanen ser hon hur riddarna fortfarande sitter kvar på sina hästar och ser förvirrade ut. Ruben och Marlene von Alptraum är på väg till stallet samtidigt som Werner, som står uppe i det andra tornet, försöker förgäves ropa något till de nedför honom. Hon skyndar sig över gårdsplanen och in till värdshuset. Väl inne ser hon varken Gabriel, Caspar eller Lisbet bland alla de andra besökarna som står där.
”Vart är de? Har det hänt något? Vänta nu… Werner sa att han sett en goblin som klättrade uppför en vägg!”
Tanken får Wera att fortsätta springa uppför trappan mot rummen ovanför. Hon passerar våning 2 och 3 utan att se någon människa och fortsätter upp till våning 4. Där finner hon Gabriel och Caspar som står utanför en rumsdörr.

”Vi måste in där! Vi har hört skrik och ljud som från en strid.” Gabriel låter stressad på rösten. ”Vi försökte slå in dörren men den är bastant.”
”Sparka in den då” säger Wera samtidigt som hon skyndar fram till sina kompisar. Gabriel lyfter ett ben och måttar en hård spark på dörren intill handtaget. Dörren far upp med en smäll.
Innanför, liggandes på golvet, ser de von Sterber som har fått ett kortsvärd inkörd i magen. Framför von Sterber står ägaren till svärdet – en Goblin. En annan Goblin står vid fönstret som vetter mot utsidan av värdshuset och håller i ett rep i vars andra ände det verkar vara någon tungt fastsatt i.
Caspar tvekar inte utan skjuter mot Goblinen vid fönstret med sin pistol. Han träffar grönnskinnet som skriker till men släpper ändå inte repet utan fortsätter att fira ned sin last mot marken utanför. Handlingen upphör tvärt när Goblinen blir träffad av ett lod från Weras armborst och faller död ner. Efter skottet backar Wera för att släppa förbi Gabriel som rusar in i rummet. Men innan Gabriel hinner fram skriker grönskinnet vid von Sterber till, springer fram till fönstret och hoppar ut till marken nedanför.

Gabriel tvekar inte utan skyndar förbi den kvidande adelsmannen fram till fönstret, tittar ut och hoppar ut efter Goblinen. Caspar springer också fram till fönstret, kastar en blick efter Gabriel och hoppar även han ut.
Plötsligt öppnas en annan rumsdörr i korridoren bakom Wera och ut kommer adelsmannen von Ogdenburg med dragen pistol.
”Skit, att han dök upp precis. Jag hade gärna velat ha en ostörd ’pratstund’ med von Sterber.” Wera tar sig istället fram till fönstret. På marken nedanför henne ser hon Goblinen som nyss hoppade ner från fönstret. Där nere finns också ännu en Goblin sittandes på en varg samt två till vargar. På en varg, bakom grönskinnet som rider djuret, ligger prinsessan Gabriella bunden. Hon ser att också att Gabriel och Caspar är på väg mot den bundna högheten.
”Prinsessan! De har tagit prinsessan! Skall vi verkligen rädda henne? Då försvinner von Sterbers trumfkort. Men… vi kan inte lämna en prinsessa till grönskinnen.”
Under tiden Wera tar in scenariot nedanför sig drar Casper och Gabriel ner prinsessan från vargen samtidigt som Goblinen som hoppade ner fönstret tar sig upp på en varg och börjar rida därifrån. Då reagerar Wera som lyfter sitt armborst och skjuter ner det flyende grönnskinnet som stupar med lodet i ryggen.
När den kvarvarande Goblin ser sin frände stupa lämnar han prinsessan och rider iväg mot de andra vargryttarna samtidigt som varelsen skriker för uppmärksamhet. Gabriel och Caspar ignorerar den flyende fienden utan försöker istället binda fast prinsessan vid repet från fönstret.
”Vilket mod som även de två visar. Förstår nu att det är tack vare mina kamrater som jag vågat ta steget att bryta den nedåtgående spiralen jag var i. Hoppas att jag också någon gång kan visa mig lika djärv och orädd som alla de andra i gänget.”
Nu kommer Ingvald in i rummet bakom Wera och von Ogdenburg.
”Skönt. Nu är vi två som kan hjälpa till att få upp dem där nere.”
Men till Weras förvåning och fasa kliver riddaren fram, lyfter sin zweihänder och hugger mot repet som hänger ut genom fönstret.
”Men vad gör han?!” Wera blir vansinnig.
Som tur är så är det trångt framför fönstret och riddarens vapen är långt så Ingvald missar repet med några centimetrar.
”VAD HÅLLER DU PÅ MED!?!? ÄR DU HELT FRÅN VETTET!?” skriker Wera till riddaren, Ingvald tittar på henne med en förvånad och frågande blick.
”Grönskinnen har tagit prinsessan och Gabriel och Caspar håller på att rädda henne med hjälp av repet du nyss höll på att kapa.” Wera lyckas lägga band på sig och hålla rösten nere.

Under tiden kämpar Gabriel och Caspar med att försöka få fast Gabriella i repet på ett säkert sätt så det går att hissa henne tillbaka upp till rummet. Tyvärr är repet halt av regnet och stressen gör att de fäster det fel vid första försöket. Duon hör hur den flyende goblinen har lyckats få uppmärksamheten från sina fränder och att hela skocken nu avbryter beskjutningen av värdshuset. Det kommer inte dröja många sekunder innan hela flocken är hos dem för att ta tillbaka deras tänkta mål.
”Men vid allt som är heligt… Gode Ranald, ge dem tur. Kom igen grabbar. Skynda er!”
Nu hör alla att vargryttarna närmar sig. Caspar, som håller i Gabriella när Gabriel febrilt försöker få till en knut, vågar inte vara kvar längre utan springer iväg, bort från den annalkande horden.
Samtidigt hörs Gabriels rop:
”Hon är redo. Dra upp oss!”
Ingvald och Wera börjar hala för allt de är värd. Det är tungt då även Gabriel använder sig av repet för att ta sig till säkerhet. Ett trettiotal meter bakom Gabriel dyker de första vargryttarna upp i full fart emot dem. Wera känner hur hennes armar börja värka av ansträngningen men hon och Ingvald fortsätter dra utan att stanna upp.
Plötsligt dyker Gabriel upp utanför fönstret. Han hoppar snabbt in och tillsammans får de in Gabriella genom öppningen precis när anfallarna kommer fram till platsen där de nyss stod.
Några Goblins skjuter mot dem med pilbågarna men missar då alla i rummet backat ifrån fönstret. Von Ogdenburg skjuter en av ryttarna vilket gör att resten retirerar.

Nu hörs det stöveltramp utanför rummet och sedan kommer flera av adelsmännen instormandes. Von Heine skyndar sig fram till sin kumpan och han, samt den närvarande adeln, får nu veta att Caspar och Gabriel har räddat prinsessan Gabriella från grönskinnen. Von Sterber och von Heine prisar Gabriel och Caspar.
”Var är Caspar. Lyckades han undkomma vargryttarna?”
Von Sterber lovar att belöna Gabriel och Caspar när de anländer till Streissen om de kommer till von Heines hus i Alstadt.
Wera, som fortfarande är sur över att hon inte fick prata med von Sterber samt att Ingvald höll på att förstöra räddningsaktionen, går därifrån och tar ut ilskan på riddaren som följer med henne:
”Hur tänkte du egentligen? Är det brukligt att storma in och hugga på saker när det står andra bredvid? Du kunde ha orsakat Gabriels och Caspars död.”
”Hur skulle jag ha vetat att de var nere på marken? Jag trodde det var Gabriel som låg skadad i rummet.”
När duon kommit ner en våning ser de Werner ligga på golvet med huvudet i Heidis knä. Tydligen så svimmade magikern när han var på väg upp. De möter också Caspar som lyckades klättra över muren till säkerheten.
Wera hittar Lisbet på rummet och går sedan till sängs. Hon somnar med tankarna virvlande i huvudet:
” Var det klokt av oss att rädda prinsessan? Hon hade sluppit chaosdyrkarna men vilket öde hade drabbat henne då? Varför ville grönskinnen ha prinsessan? Hur visste de var hon fanns? Var det Gertie som kollade upp var hon befann sig? Vem skulle det annars vara?”

View
The Enemy Within - Spelhelg 13 - Del 3 - Werner Lankdorf
Syner och överfall

Martin von Sachs yrar något om att han blivit nedslagen och rånad på sin väska av von Alptraums vakter, men han hinner inte säga så mycket mer innan det hörs en mäktig marshsång ute på gården. När dom tittar ut genom fönstret kan dom se delar av von Alptraums armé inne på gården, sjungandes en pampig melodi. In på värdshuset kommer Marlene von Alptraum, hon har en man med sig.
“Det här är General Konstantin von Krohnhof, det är han som har befälet över von Alptraums trupper. Det ni hör där ute är riktig sång mitt härskap, inte sådan smörja som spelas här inne” säger Marlene von Alptraum och tittar på Kastor von Leitdorf.
Sedan går dom båda ut från värdshuset, efter ett tag så fortsätter von Alptraums armé vidare ut i mörkret påhejade av Konstantin von Krohnhof.

Efter ett tag börjar gästerna leta sig till sina rum, kvällen börjar gå mot sitt slut. Det dåliga vädret har gjort resan extra lång och jobbig, så stordelen av gästerna är slitna. Werner och Heidi stannar till vid Ursula Rotkopf-Feuerdottirs bord innan dom går upp till sitt rum.
“Jag vill inte störa dig pyromancer, tänkte bara tala om för dig att vi kan bli attackerade av grönskinn inatt så var på din vakt” säger Werner.
“Du har haft syner Astromancer, visst är det så” säger Ursula Rotkopf-Feuerdottir och ler.
“Om du har sett att vi blir attackerade i dina drömmar då ska jag verkligen vara på min vakt. Det är en mäktig gåva du har, den förmågan ska du vara rädd om Werner. Den är både på gott och ont, vem kan du lita på egentligen i dessa tider. Förresten vem är denna förtjusande dam” säger Ursula Rotkopf-Feuerdottir, och sträcker fram sin hand mot Heidi.
“Det är min blivande fru Heidi von Tasswinder” säger Werner.
Heidi ser helt förskräckt ut när hon tar Ursula Rotkopf-Feuerdottir i handen.
“Ni är ett förtjusande par Werner, det ska bli ett nöje att träffas igen” säger Ursula Rotkopf-Feuerdottir"

Sedan går dom upp till sitt rum, när dom lagt sig till ro i sängen säger Heidi.
“Det är något som gör mig väldigt orolig Werner”
“Vad menar du Heidi, är det något eller någon här på värdshuset som får dig att känna så” frågar Werner.
“Nej, det är allt kring konklaven som oroar mig. Det är som den där Ursula sa, vilka kan vi egentligen lita på. Vi måste vara försiktiga med vad vi säger och till vem Werner, allt kommer verkligen ställas på sin spets när vi kommer till Streissen” säger Heidi.
Sedan somnar Heidi i Werners famn, efter någon timme vaknar Werner upp av att han har knepiga drömmar. Han kan se hur en goblin klättrar upp för väggen som förut, men nu ser han även att det skjuts eldpilar mot The Red Running Cow. Men det värsta av allt är dom drömmar han får om var och en av sina vänner, han vaknar upp med ett ryck alldeles svettig. Werner öppnar fönstret och tittar ut om det är något som brinner, till hans stora lycka är det inte så. Regnet fortsätter att piska ner, det är kolsvart ute. Han kryper ner bakom Heidi igen, hon sover fortfarande väldigt djupt. Werner kan inte somna om, han ligger och grubblar på drömmarna han hade och det Ursula Rotkopf-Feuerdottir sa. Hur skall han tolka det han såg om Wera, Ingvald, Caspar, Gabriel och Ruben egentligen? Vem är hans vän, vem kan han lita på efter vad han sett om var och en av dom?

Helt plötsligt hör han hur någon försöker få upp dörren till rummet, han väcker Heidi och viskar att hon ska klä på sig snabbt. Han rycker åt sig staven och går fram till dörren, framme vid dörren ryter han i.
“Vem där ".
Det blir alldeles tyst på andra sidan dörren, plötsligt kan han höra Rubens röst. Han talar med någon, men Werner kan inte urskilja vad dom pratar om. Efter någon minut knackar det på dörren, det är Ruben som vill komma in. Dom öppnar dörren och Ruben kliver in, Ruben låser dörren efter sig igen.
“Jag lyckades avvärja ett mordförsök i natt, i allafall för den här gången. Det var Faustmans Fingers som var ute efter dig Werner, dom kommer försöka igen men inte i natt har dom lovat mig”säger Ruben.
“Vad menar du, varför vill dom skada min Werner” skriker en rädd Heidi.
“Jag räddade Ruben och Gabriel när dom var fångade hos Faustmans Fingers, jag skrämde och skadade någon av dom rejält. Det är därför dom vill hämnas på mig” säger Werner.
“Ruben varför måste du dra in min Werner i bekymmer hela tiden, det är ju tack vare dig dom vill skada honom. Du får lösa det här Ruben, hur du löser det är ditt bekymmer” skriker Heidi åt Ruben. Heidi är så arg på Ruben att hon kan spricka av ilska.

Werner och Ruben försöker komma på något smart att lägga fram, något som Ruben kan försöka förhandla med för att Faustmans Fingers ska skona Werners liv. Nu kan dom höra hur vakterna på Red Running Cow slagit larm om en attack från goblin wolfraiders. Werner skyndar sig iväg med Heidi till Hallbjörn och Baron Erkenbrands rum, sedan letar han sig ner till bottenvåningen. Dom flesta har tagit sig hit ner, men ingen gör något. Werner kan se hur Gabriel och Caspar lungt delar på en flaska vin, dom har även Lisbeth Klara med sig. Werner fattar inte hur dom två kan vara så jäkla coola, när dom vet vad som händer där utanför.

Werner går ut på gården, han börjar mumla något som bara han fattar. Efter honom följer Ingvald, Wera och Ruben med ut på gården. Ingvald skyndar sig till stallet, han gör i ordning sin stridshäst. Werner och Ruben tar sig fram till palisaden för att se vad som egentligen händer där utanför, plötsligt lyser en blixt upp hela omgivningen. Det dom ser just då är uppskattningsvis 10-15 wolfraiders, dom rider på behörigt avstånd och skjuter eldpilar mot värdshuset. När blixten försvinner blir det becksvart igen, dom kan inte se något där ute. Men dom hör väl hur grönskinnen skriker där ute i mörkret. Ut kommer också Viktor von Steiner och Konrad von Niebelwald, dom gör som Ingvald och sätter sig upp på hästarna. Marlene von Alptraum, Bartol von Ogdeburg och Mattias von Grunwald kommer också ut med dragna pistoler för att försvara värdshuset. Ruben skriker ut order till vakterna, alla börjar inta strategiska positioner inför ett anfall. Marlene von Alptraum, Bartol von Ogdeburg och Mattias von Grunwald, tittar på Ruben med imponerande blickar hur han styr och ställer ute på gården.

Nu börjar Werner åter få syner, ännu en gång ser han hur en goblin klättrar upp för väggen. Han och Wera skyndar upp i var sitt vakttorn för att spana, men dom kan inte se något för stunden. Werner kan se hur Wera lämnar tornet för att ta sig ner på gården i stället. Werner tycker sig se något i mörkret, det är en eldpil som kommer mot värdshustaket. Werner ska försöka avstyra att pilen antänder taket på värdshuset, men han halkar till och får pilen i benet i stället. Han känner hur det svartnar för ögonen, det bränner till något hemskt i benet av den brinnande pilen. Mitt i all smärta får han ännu en syn, han kan se att det finns goblins inne i värdshuset. Han skriker från tornet ner till Wera och Ruben, men ingen kan höra honom. Han rusar ner för trapporna ut på gården, den enda han ser på gården är Ingvald. Han rusar fram till Ingvald och berättar att han sett goblins inne i värdshuset. Werner tar rygg på Ingvald, dom springer in i värdshuset och upp för trapporna. Werner kan inte hålla lika hög fart upp för trapporna som Ingvald, han hamnar en bra bit efter. Det är smärtan i benet som börjar ge sig till känna, han är oerhört trött och sliten och det bara bultar i benet. Han börjar springa efter Ingvald igen, men han har inga krafter kvar så han tuppar av utav utmattning.

När Werner vaknar till sans igen ligger han med huvudet i Heidis knä, hon och Hallbjörn hittade Werner liggandes i korridoren. Werner frågar om allt är bra med dom och det är ingen fara med dom. Han undrar också hur det gått för hans vänner, då förklarar Heidi lite snabbt att Gabriel och Caspar räddat Prinsessan Gabriella från att tillfångatas av grönskinn. Och dom ska få en belöning av von Heine när dom kommer till Streissen, för att dom räddade prinsessan. Efter ett tag kommer Gabriel, Caspar, Wera och Ingvald ned för trappen, Gabriel och Caspar är glada och nöjda över vad dom åstadkommit. Men Wera och Ingvald går och tjafsar över något som hände uppe i rummet, Werner lyssnar inte så noga på vad dom bråkar om.

View
The Enemy Within - Spelhelg 13, Del 3 - Fraulein Wera
Maktspel i värdshus

Wera kör in vagnen på den stora gårdsplanen innanför palissaden och ser då von Kusch första vagn precis köras undan. Passagerarna kliver av och blir raskt välkomnade av vaktchefen Benjamin Liebhardt och värdshusvärden Alfonze Knaust med personal som tar hand om vagnen och hästarna. The Red Running Cow består av själva värdshuset på fyra våningar samt en stor stallbyggnad. Det finns också två tillbyggda vakttorn – en mot varje byggnad. Alla resenärerna tar sig snabbt in till värdshuset och blir tilldelade rum med uppmaningen att de skall lägga undan sina saker för att sedan vara välkomna ner till det stora skänkrummet. Äventyrarna från Averheim får dela på fyra rum: Gabriel och Lisbet Klara tar rum nummer 4, Ruben och Caspar tar rum nummer 7, Werner och Heidi nummer 8 samt Ingvald och Wera tar rum nummer 25.
När alla korteger har anlänt ställer sig Benjamin framför alla i skänkrummet och berättar att ägaren till värdshuset – Fredrich von Kaufmann – bjuder alla resenärer på mat och dryck denna kväll. Wera blir glad över nyheten och likaså Gabriel och Caspar men de tycks vara de enda som tar emot gåvan med ett leende. Adelsfamiljerna med följen reagerar inte utan sitter mest och sneglar på varandra. Stämningen är spänd och samtalen dämpade.

Medan de alla äter ser Wera att Konrad Mauer pratar med Werner och Ruben och när magikern lämnar dem går von Sterber fram till Ruben varefter de båda går in i ett av båsen som ligger i anslutning till skänkrummet.
”Undras vad det kräket vill prata ostört med Ruben om? Vad det än är så är det inget gott.”
Von Sterber lämnar båset efter en kort stund med ett ilsket uttryck i ansiktet.
”Se där! Verkar inte som att von Sterber inte fick vad han ville. Bäst att kolla till att Ruben är okej.”
När Wera kliver in i båset sitter Ruben där tyst för sig själv och ser bekymrad ut.
”Hej Ruben. Såg att von Sterber ville prata ostört med dig och jag är nyfiken på vad kräket ville.”
Hej Wera. Han ville ha Lisbet Klara annars hotade han mig med att dra mig inför rätta för inbrottet på von Heines hus. Men jag nekade honom Lisbet, så nu ligger jag illa till.”
”Har han bevis för detta då?”
”Von Sterber har von Heine som vittne samt vakterna utanför huset.”
”Du gjorde helt rätt Ruben, som stod emot von Sterber. Låt ingen kliva på dig igen. Du är en Noble Lord nu samt ambassadör till von Leitdorf. En maktfaktor att räkna med. Hade von Sterber känts sig helt säker hade han inte haft samtalet nyss utan dragit dig till rättegång direkt. Han är nog rädd för vad Lisbet kommer att säga om honom och von Heine. Nu fortsätter vi med att göra det vi tror på är rätt och inte låter oss påverkas av chaosdyrkare och andra skurkar. Stå på dig Ruben, du har vår support.”
Ruben sträcker på sig, lyfter huvudet och tittar Wera stadigt i ögonen:
”Tack, Wera. Det behövde jag.”
Då knackar det på dörren till båset som sedan öppnas av Machiavelli. Wera lämnar Ruben och går tillbaka till sitt bord som hon delar med sina kompisar från Averheim. När Wera berättat vad von Sterber sade till Ruben beslutar hon, Ingvald och Gabriel att byta rum för att säkerställa Lisbets säkerhet.

Då öppnas ytterdörren till värdshuset och in kliver Witchhunter Adele Ketzenblum men till skillnad mot annars så väcker hon inte någon större uppmärksamhet vid sin entré. På väg till ett tomt bord passerar Adele mycket nära Wera som då känner att hon får något stoppat i sin hand. När Wera sedan tittar efter ser hon att det är ett halsband i form av ett hjärta i silver där något är ingraverat.
Wera går iväg till köket och berömmer kocken samt personalen för den goda maten och servicen. När hon kommer ut från köket träffar den rödhåriga kvinnan Werner, Gabriel och Ruben varvid Werner berättar att han såg Marlene von Alptraum hoppa på en häst för att sedan rida iväg längts landsvägen. Plötsligt dyker Caspar upp genom ytterdörren tillsammans med Martin von Sachs. Den före detta ambassadören pratar osammanhängande om att von Alptraums har tagit hans väska men han är förtegen om väskans innehåll.
Då de flesta besökarna fortfarande sitter till bords och småäter samt dricker plockar Gabriel upp sin fiol och börjar spela för alla i rummet.
Hans fiolspelande blir stört då en ovanlig besökare dyker upp i dörröppningen. En kvinna med eldrött hår och en lång och röd kåpa, bärandes på en stav där en liten eld brinner på stavens ände. En eldmagiker. Rummet känns plötsligt varmare och i eldstaden flammar brasan upp lite extra. Magikern ser sig omkring på ett sätt som tyder på ett stort självförtroende och höjer sedan rösten:
”Jag heter Ursula Rothkopf-Feuerdottir, Bright Wizard, ambassadör och sändebud för Rufus von Leitdorf. Jag har ett meddelande att leverera till Kastor von Leitdorf.”
Kastor von Leitdoef reser sig upp och tillsammans med Ruben möter han upp Ursula i ett sittbås för att få meddelandet. När eldmagikern lämnat sitt budskap kommer hon fram till Wera med ett leende på läpparna:
”Godkväll. Får jag lov att bjuda er på ett glas vin?”
”Naturligtvis” Wera lyckas dölja sin förvåning över frågan från en främmande person.
De båda rödhåriga kvinnorna sätter sig lite avsides vid bardisken och Ursula vinkar fram bartendern att servera dem två glas av det godaste vinet huset har att erbjuda.
Och så faller det sig att Wera för första gången sitter och dricker vin med en eldmagiker som även bjuder henne att komma och hälsa på i dennes hus i Streissen. Samtalet handlar annars om vad de kommer ifrån och om män son inte respekterar kvinnor. Under samtalet ser Wera att hennes samtal med Ursula iakttas av Adele som inte ser glad ut.
”Ånej. Säg inte att Adele tittar snett för att det är en magiker. Eller… är hon svartsjuk?”

Plötsligt hör de en marschsång som sjungs av många personer ute på gården. Så slås ytterdörren upp och Marlene von Alptraum kommer in tillsammans med en man med ett grymt utseende och som är klädd i en flådig rustning. Marlene presenterar general som är härföraren för hennes armé som står utanför. Hon hånar sedan von Leitdorf och de andra adelsfamiljerna i rummet innan hon lämnar värdshuset tillsammans med. Clothilde. Någon som också passar på att följa med Alptraums armé är Gertie Borg, Till Weras och Ingvalds frustration så smiter Gertie iväg framför ögonen på dem utan att de kan göra något.

När alla passagerare börjar dra sig tillbaka till sina rum för natten gör äventyrarna som de tidigare planerat och byter rum med varandra. Wera och Gabriel delar istället rum nummer 25 med Lisbet Klara och Ingvald sover ensam i deras rum nummer 4. Wera, Gabriel och Lisbet hinner bara precis lägga sig när någon knackar på dörren. Wera far upp med pistolen i handen. Men det är bara Ingvald som berättar att von Streber nyss knackade på hos honom, varvid adelsmannen skyllde på att han tagit fel rum.
”HA! Vi lurade det kräket. Hoppas han sover dåligt i natt.”
Nu kommer Gabriel med en lysande idé:
”Ska vi inte byta rum igen. Nu tror ju von Sterber att Ingvald sover i nummer 4 så det borde bli riskfritt att sova där för Lisbet.”
Sagt och gjort. De byter rum igen och Wera går till sängs med ett leende över tillfredsställelsen att de lurat chaosdyrkarna.
Men Wera får inte sova länge. Hon vaknar med ett ryck av att det skriks utanför på gården. Värdshuset är under anfall!

View
The Enemy Within - Spelhelg 13 - Del 2 - Werner Lankdorf
The Red Running Cow Coaching Inn

När dom kommer fram till The Red Running Cow, då piskar regnet rejält mot den leriga marken. Vid porten står en man i kraftig skinnrock, Ingvald känner igen mannen. Han öppnar portarna så att alla ekipage kan åka in och parkera vagnarna innanför murarna.
Ingvald presenterar mannen som Benjamin Liebhardt, dom stred tillsammans i The Third Battle Of Black Fire Pass. Benjamin Liebhardt säger åt alla gäster att gå in och värma sig på värdshuset, alla vakter som är med på resan visar han in till stora sovsalen ovanför stallet.

Inne på The Red Running Cow möts gästerna av värdshusvärden Alfonze Knaust, han berättar att Friedrich von Kaufman önskar alla gästerna en härlig vistelse på värdshuset. Friedrich von Kaufman har också meddelat att det är han som står för hela kalaset, det är bara att äta och dricka hela kvällen. Alla gästerna blir tilldelade rum, Werner och Heidi hamnar på våning två bredvid Ruben. Efter det börjar gästerna slå sig ner i den stora matsalen, dom flesta sitter med sin familjtillhörighet. Dom bjuds på olika alternativ av varmrätt, maten är utmärkt tillagad. När middagen är avklarad, så kommer von Leitdorfs vakter in bärande med ett stort piano. Ruben Ulfman von Mohr reser sig upp och börjar tala till dom andra gästerna, som den ambassadör han är. Han berättar att von Leitdorfs Judical Champion Jens Listadt ska spela några låtar på pianot och till sin hjälp har han Gabriel Sachs på fiol. När musiken startar börjar folk mingla runt och prata med varandra, allt flyter på väldigt lugnt. Det känns som att alla spar sig tills dom kommit fram till Streissen, då kommer dom ge utlopp för sina dåliga sidor.

Plötsligt öppnas dörren och in kommer Witch Hunter Adele Ketzenblum, hon är genom blöt av allt regn. Hon säger åt Alfonze att hänga hennes rock på tork, sedan vill hon ha en matbit. Innan hon sätter sig till bords går hon runt bland gästerna, det är nästa knäpptyst i matsalen. Werner lyckas lägga märke till hur hon ler åt Wera, när hon passerar Wera så ger Adele något till henne. Werner säger inget vad han sett, han bara fortsätter att iaktta dom andra gästerna.

Werner bestämmer sig för att gå och tala med Luminary Konrad Mauer, vid samma bord sitter Martin von Sachs. På väg till Luminary Mauer stöter han på Ruben som också vill tala med honom. Både Ruben och Werner slår sig ner vid bordet med dom båda herrarna.
“Det glädjer mig att se att du kom med på resan till Streissen Luminary Mauer” säger Werner.
“Jag hade tänkt åkt redan igår, men det var vissa saker jag måsta få bekräftat först innan jag kunde åka” säger Luminary Mauer.
Plötsligt så börjar Martin von Sachs att tala.
“Ruben Ulfman von Mohr jag har försonats med min adoptivson, men den satans häxan hon ska jag förgöra engång för alla” säger Martin.
“Du ska vara försiktig med att bruka våld, tala med henne i stället” säger Luminary Mauer.
“Med det jag har i väskan, ska jag krossa den förbannade kärringen Marlene von Alptraum” säger Martin von Sachs.
“Du ska vara försiktig med vad du önskar, våld löser inga problem” säger Luminary Mauer.

När Ruben och Werner pratat klart med herrarna och är på väg att lämna bordet, då blir det livat från baren. Gertie Borg anklagar högljutt Ingvald för att ha antastat henne, nu uppstår det en het diskussion mellan dom två. Machiavelli nickar till Viktor von Steiner, han går fram till Ingvald och ser till att han ber Gertie om ursäkt sedan tar han med sig Ingvald till bordet. Ingvald är mycket irriterad och förnärmad av händelsen. Werner kan se hur folk viskar och tisslar lite var stans i matsalen.

Werner går ut ur värdshuset, han stirrar upp i skyn. Regnet piskar mot hans ansikte, sedan börjar han rabbla en lång mening på ett främmande språk. När han står där i regnet, så börjar han plötsligt få visioner av olika saker som kommer att hända eller har hänt. Werner har börjat få syner i och med att Azyrens vindar börjat växa sig starkare inom honom. Han får plötsligt en glimt av hur en goblin klättrar upp för en vägg, han tycker det påminner om värdshuset men han är inte helt säker. När han ska gå tillbaka in så får han syn på Caspar som ligger i en vagn, det första som slår Werner är att det hänt Caspar något så han går fram till vagnen. Caspar kliver ur vagnen och möter Werner, men han är väldigt fundersam på hur Werner lyckades upptäckta honom. Han hade gömt sig i vagnen för att spana utifall något skulle hända. Dom samtalar lite, sedan går Werner tillbaks in på värdshuset.

Werner tar med sig två öl och sätter sig med Herr Munkel, som gladeligen tar emot ölen. Dom samtalar ett tag, men Herr Munkel är mer intresserad av att prata om Caspar. Han ber att Werner ska föra honom till Caspar. Efter att Werner funderat ett tag så tar han med Herr Munkel till Caspar. Werner förklarar för Caspar att Herr Munkel vill tala med honom, men Caspar vill att Werner stannar kvar och lyssnar på vad han har att säga. Dom sätter sig i en av vagnarna för att slippa regnet, sedan börjar Herr Munkel tala.
“Werner berättade att du heter Caspar, du är en stor man”. Han ber om att få ta Caspars händer.
“Caspar jag kan se dig göra stordåd, du kommer att få folket med dig. Du är en mäktig människa, du är en hjälte Caspar” säger Herr Munkel.
Efter dom orden sitter Caspar och Werner som fågelholkar, dom förstår ingenting av vad Herr Munkel talar om. När Werner skall ta med sig Herr Munkel tillbaka in på värdshuset, kan han se hur Marlene von Alptraum tar sin stridshäst och rider ut i spöregnet.

Werner samlar sina vänner vid ett bord, han berättar om sina syner om en klättrande goblin och att han sett Marlene von Alptraum ridit ut i mörkret. Ingvald och Caspar bestämmer sig för att gå ut igen och hålla utkik, utifall det skulle hända något. Så kommer det in en kvinna på The Red Running Cow, det är något extraordinärt över henne. Hon har långt eldrött hår och kraftigt sminkad med läckert röda läppar, på axlarna brinner det stearinljus. När hon kommer in i rummet tycks temperaturen stiga någon grad, lågorna i eldstaden blir än intensivare. Werner vet att det är en pyromancer från Bright Order, han har aldrig stött på någon pyromancer tidigare. Han har bara hört talas om dom, dom har livsfarlig eldmagi. Vad Luminary Mauer berättat så brukar dom kunna ha ett rätt hetsigt humör. Hon går fram till baren och talar med Alfonze, sedan tittar hon sig runt i rummet. Hon går fram till Kastor von Leitdorf.
“Jag är Ursula Rotkopf-Feuerdottir och jag är Rufus von Leitdorfs personlige rådgivare. Jag vill tala med dig Kastor von Leitdorf i enrum” säger kvinnan.
“Min ambassadör Ruben Ulfman von Mohr följer med oss” säger Kastor von Leitdorf. Dom går fram till bordet där Ruben, Wera, Gabriel och Werner sitter för att hämta Ruben, när dom står vid bordet kan Werner lägga märke till hur Ursula Rotkopf-Feuerdottir ler åt Wera precis som att dom kände varandra. Sedan går dom tre in i ett avskilt rum, dom kommer ut från rummet efter ca 15 min. Under tiden kommer Ingvald in och meddelar att det är en stor armé på väg mot The Red Running Cow, dom är nog här inom 30 min tror Ingvald. Han kan inte urskilja vilka det är, men vi gissar på att det är von Alptraums armé som är på intågande. Ursula Rotkopf-Feuerdottir går fram till Wera och presenterar sig och hon vill bjuda henne på ett glas vin. Wera tackar ja till erbjudandet och dom sätter sig vid bardisken. Efter ett tag kommer dom två tillbaka, Ursula ger några syrliga åsikter till både Ruben och Gabriel. Werner bara väntar på att få en skopa själv, så kommer hon fram till Werner.
“Werner jag har bara hört gott om dig, du är en ärlig och bra man”. Sedan räcker hon fram sin hand.
Werner tackar för dom orden och tar hennes hand. Sedan frågar hon efter Ingvald och Caspar, hon får till svar att dom är ute på gården. Då beger hon sig också ut på gården. Man kan se på Ruben och Gabriel att dom blev väldigt förnärmad av vad dom fick höra av henne. Plötsligt kommer Martin von Sachs in genom dörren alldeles lerig och blöt.

View
The Enemy Within - Spelhelg 13, Del 2 - Fraulein Wera
Goblins!

Kortegen har bara varit på väg en timme då regnet börja öka i intensitet samtidigt som temperaturen faller. Wera inser plötsligt att hon sitter på helspänn och hela tiden skannar av omgivningen på sidan av vägen.
Så hör hon hur Viktor von Steiner ropar ut något och strax efteråt rider Ingvald förbi henne och vagnarna för att sedan försvinna ur sikte framför dem. Han kommer ridandes tillbaka efter några minuter och rapporterar att han sett Goblins som skickar röksignaler. Riddaren berättar att det är ett vanligt signalsystem som Goblins använder för att kommunicera mellan sina olika läger. Ingvald rider sedan iväg igen för att spana längst vägen framför dem.

Wera initiala nervositet över att köra vagnen har övergått till ett lugn. Hästarna är vana dragdjur som verkar känna till vägen mot Streissen så Wera behöver inte göra mycket. Efter att kortegen åkt en stund ser Wera att Ingvald står med dragen vapen intill en vagn bredvid vägen där det sitter en person vid tömmarna. När vagnen kommer närmare ser Wera att det är kvinnan Gertie Borg som sitter på vagnen. Samma Gertie som sägs vara ihop med Grosz, som sägs känna Blichter och som signalerade anfallet på dem på vägen.
”Hon igen! Det kan inte vara en slump att den kärringen står efter vägen mot Streissen. Först Blichter och nu Gertie. Undras vilket fanstyg de har planerat?”
Vagnen som Gertie kör innehåller bara ved och hon har inga vapen på sig, men både Wera och Ingvald har svårt att dölja sin motvilja och misstänksamhet mot Gertie och de är till och med inne på att bli fysiska mot kvinnan. Deras våldsamma planer blir dock hårt motsagd av Viktor von Steiner som inte går med på att någon brukar våld mot en obeväpnad kvinna, detta trots att Ingvald berättar vad hon gjort. Det slutar med att de tar med Gertie i kortegen för att kunna hålla ett öga på henne.
Det har börjat åska och regnet vräker ner. Det har också blivit kyligt i luften och Wera och Ingvald blir genomblöta. Upp på allt börjar Wera känna sig sjuk.
Plötsligt ropar Werner till:
”Stanna vagnen! Goblins!”

Werner pekar ut ett goblinläger som ligger ett kort stycke från vägen och nu startar en hetsig diskussion om sällskapet skall anfalla lägret eller inte. Von Steiner och Ingvald vill jämna lägret med marken medan Machiavelli och Werner inte vill det.
”Varför stannade Werner vagnen och pekade ut goblinlägret om han inte vill anfalla det?” Wera förstår inte hur magikern tänker. Hon går istället och hämtar sitt armborst.
Då träder Lord Willhelm fram och vill att grönskinnen dödas vilket så också blir bestämt. Inte ens en högljutt protesterande Heidi lyckas ändra beslutet och Baron von Tasswinder vänder sig mot Werner med ett leende:
“Werner, det här är din möjlighet att visa din manliga sida. Du är ung och oerfaren men får nu en oväntad men välkommen chans att visa mod och kraft som en sann son av Averland. Gå nu ut i strid mot provinsens gamla fiender. Averlands sol är med dig. Jag kommer att vara stolt över dig när din kåpa färgats röd av grönskinnens blod. Jag avundas dig unge man. Gör som den rödhåriga kvinnan, se fram mot striden – frukta den inte. Må Sigmar vägleda dig min son”
Wera, som står en bit bort men ändå hör vad Baron von Tasswinder säger till Werner, kan inte låta bli att flina.
”Ha, ha, ha! Lyssna på svärfar nu, Werner. Var glad och stolt och du kommer att ligga bra till hos honom sedan. Hmmm, kan inte påstå att han ser så exalterad ut över att gå ut i strid. Jag undrar jag – när Werner och Heidi kommer att gifta sig – blir det i helrustning för Werner då? Ha, ha, ha! Med tanke på att han gjort henne med barn är det nog inte lönt att försöka undvika äktenskapet oavsett klädkoden. Har hört att adeln är noga gällande det där med giftermål. I anständighetens, ärbarhets och familjens namn. Bara han inte frågar mig om råd gällande det äkta ståndet men jag kan i alla fall lova honom att jag tänker klä upp mig lika fint som de gjorde vid mitt bröllop. På tal om ståndet, undras om min före detta make lyckas få upp sitt efter min behandling? Ha, ha, ha!”
Det sista kommer som ett undertryckt, tystlåtet skrockande medan Wera för en sista gång inventerar och inspekterar sina vapen. Ännu en gång känner hon hur adrenalinet fyller henne med en rusig känsla. Det är nu hon ser likheterna med sina släktingar – hänförelsen inför en dramatisk händelse där ingen vet hur det kommer sluta. Samma känsla för det okända som en gång gjorde att hon lämnade sitt barndomshem.

Styrkan som skall anfalla lägret med goblins är Werner, Ingvald och Wera tillsammans med Hallbjörn samt tre vakter. Ingvald har sitt tvåhandssvärd, Hallbjörn har två stridsyxor i händerna och Wera kör med armborstet. Taktiken är att smyga sig fram i skydd av regnet och ta grönskinnen med överraskning.
Innan hon inser det själv har Wera tagit täten för gruppen när de avancerar mot lägret. När de närmar sig goblinlägret ser Wera att det består av ett antal tält som satts upp mellan stora stenblock uppe på en kulle där enda sättet att ta sig till lägret är via en stig mellan stenblocken som vetter mot landsvägen. Hon hör också goblins som med sina omänskliga röster ropar mellan varandra. Sällskapet delar upp sig varvid Werner och Wera ställer sig vid ett stort träd till vänster om lägret där de har uppsikt och någorlunda bra sikt. De andra tar sig tyst framåt på stigen, förutom en vakt som tar sig runt lägret för att klättra förbi en mindre klippa för att anfalla lägret från samma håll som Wera och Werner. Wera ser nu sex små goblins i lägret och tre lite större, samt en goblin som ser annorlunda ut jämfört med de andra. Den sista är klädd i kåpa med konstiga symboler samt håller i en stav från vilken det hänger massa attiraljer som inte syns tydligt på grund av anståndet. Wera hör hur Werner väser till:
”En shaman! En magikunnig goblin.”
Då ser Wera ytterligare en varelse men denna är mycket större och kraftigare med ett mörkare skinn och kraftigare rustning. Hon förstår att hon ser en av de ökända Black Orcs och fylls av en ond aning:
”Det verkar som att de är flera än vad vi trodde. Var försiktig, Invald.” Med den tanken tar Wera noggrant sikte och skjuter med armborstet mot en goblin som står vid ytterkanten av lägret och som har uppmärksamheten vänd in mot lägret. Varelsen stupar utan att hinna ropa till när lodet träffar bakhuvudet. De andra grönskinnen ropar till och det blir full rörelse i lägret. Samtidigt hör hon hur Werner säger något, på ett för henne obegripligt språk, för att sedan tystna utan att något händer. Wera kastar en blick mot Werner under tiden hon laddar om sitt armborst. Magikern har ett besviket uttryck i ansiktet.

Under tiden har Ingvald, Hallbjörn och de två andra vakterna stormat lägret från stigen för att mötas av grönskinnen som kommer mot dem med höjda vapen. Men försvararna möter en vägg av vapen och rustningar och tre av grönskinnen dör direkt när de kommer inom räckhåll för anfallarnas vapen. Den fjärde stupar med Weras träffar honom med sitt andra skott. Då stormar den stora Svartorchen fram, trampar ner två av de mindre Goblins framför sig och får in ett väldigt hugg på Ingvald som vacklar till av kraften från den stora varelsen. Riddaren står ändå kvar då hans rustning tar emot mycket av hugget. Bakom Svartorchen ropar Shamanen till och en blixt träffar Hallbjörn som även han vacklar till. Ingvald vrålar till och fortare än någon hinner reagera har han klivit förbi Svartorchen och kört sin zweihänder genom magen på Shamanen som faller med ett skrik. Nu attackeras Hallbjörn av en av de större Goblins men han lyckas parera hugget och återgäldar attacken genom att hugga av strupen av attackeraren.
Ingvald vänder sig igen mot krigarskarans ledare och fäller denne genom att slå på dennes ben men Svartorchen hinner rulla undan från den avslutande, dödande stöten från zweihändern och kommer snabbt upp på fötter. Wera avlossar ett skott på Svartorchen men även om hon träffar står Grönskinnens ledare fortfarande på benen. Bredvid Hallbjörn anfaller de två vakterna en av de större Goblins som faller efter att ha träffats av två hugg. Under tiden har den tredje vakten klättrat förbi stenblocken och anfaller Svartorchen i ryggen. Distraherad av anfallet bakifrån får denne svårt att samla till ett någon bra attack och faller när Ingvalds tvåhandssvärd separerar huvudet från kroppen.

Werner går fram till Ingvald och Hallbjörn och till Weras förvåning börjar han smeta in sig med blodet från de döda Goiblins. Så fattar hon:
”Aha. Han vill att kåpan skall vara färgad röd av fiendens blod. Ja, ja, Werner. Allt för hemfridens – jag menar svärfaderns – skull. Hoppas för Werners del att inte Erkenbrand vill att det blir fler strider för svärsonen.”
De stridande tar sig tillbaka till vagnen och de skadade blir omplåstrade innan sällskapet fortsätter sin färd i det ihållande regnet.
Det har börjat skymma när Wera ser en hög palissad av trä, två stora byggnader samt två höga torn som ligger en bit från vägen – Värdshuset Red Running Cow Coaching Inn.

View
The Enemy Within - Spelhelg 13 - Del 1 - Werner Lankdorf
Mot Streissen, regn och grönskinn

Werner vaknar upp i sin säng av att Heidi håller på att packa väskor inför resan till Streissen, hon är på väldigt bra humör trots att regnet faller ner utanför fönstret. Det är första regnet på flera veckor, temperaturen har också sjunkit någon grad.
Werner ligger kvar i sängen, han har ont i kroppen och känner sig otroligt sliten efter inbrottet hos von Heine. När han tittar på Heidi som stökar omkring i rummet med att packa, kan han känna en stor lycka inombords. Han är så otroligt kär i denna kvinna, och han längtar tills dom får tillökning i familjen. Helt apropå kör hon upp Werner ur sängen, dom måste få i sig lite frukost innan avfärden till Streissen. Efter frukosten beger sig Werner, Heidi, Baron Erkenbrand och Hallbjörn sig av till Werners gamla lägenhet på Sudenberg Strasse, det är därifrån von Kusch kortege utgår. Väl framme så möts dom av Niccolo Machiavelli, han talar om för dom andra hur dom ska åka. Att i första vagnen åker han, Lord Wilhelm, Frau Beatrice Junker och dom båda Tileanarna Pauli Frandrini och Rafael Vincente. Och i den andra vagnen åker Baron Erkenbrand, Heidi, Werner, Hallbjörn och Konrad von Niebelwald. Så dyker Wera och Ingvald upp, dom har helt oväntat med sig Jochen och hans syster Anna. Machiavelli tittar på Werner med spänd blick. Werner tar Wera åt sidan och frågar vad dom ska med och göra, Wera säger bara att hon lovat att föra dom från Averheim till Streissen. Dom måste försvinna från Averheim, annars kommer dom att dö. Werner går tillbaka till Machiavelli och förklarar att dom två följer med oss till Streissen, och att dom är bekanta till oss. Machiavelli hänvisar dom till Werners vagn, kusken som skulle köra deras vagn har hastigt insjuknat i magsjuka. Wera erbjuder sig att köra vagnen, Jochen sätter sig med Wera medan Anna får sitta inne i vagnen. Ingvald rider med Viktor von Steiner och fyra vakter, det finns även två vakter på taket på båda vagnarna.

Innan dom rullar iväg mot den östra stadsporten, så vill Machiavelli prata med Werner. Dom går en bit bort från vagnarnas.
“Werner hur blev det med mötet med Ruben Ulfman von Mohr, för du har väl pratat med honom?” säger Machiavelli.
“Jag har informerat Ruben om ditt intresse att tala med honom, men han avböjde en sådan invit för tillfället. Men han träffar dig när vi kommit fram till Streissen” säger Werner.
“Jag tycker det är respeklöst av Ruben Ulfman von Mohr att inte vilja träffa mig när vi ber om det, vi har ju betalat hans skuld till Averbank. Men är det så han vill spela sina kort, han vet mycket väl att mycket står på spel för honom” säger Machiavelli.
“Ruben har det väldigt jobbigt för stunden, men har han sagt att han kommer träffa dig i Streissen då gör han det” säger Werner.
“Jag hoppas det för hans egen skull” säger en irriterad Machiavelli.

Sedan rullar vagnarna iväg mot östra stadsporten, där kan dom se de andra familjernas ekipage. I Weners vagn skrattas det friskt över von Leitdorfs kortege, dom ser ut som en cirkus med piano och grejer på taken. Ingen av dom andra ekipagen vill bege sig iväg först, plötsligt stiger Marlene von Alptraum fram.
“Ni är så förbannat handlingsförlamad allihopa, von Alptraum kommer att bege sig iväg nu i alla fall. Ingen av er andra får bege sig iväg förrän om 20 minuter” ryter hon.
Kapten Baerfaust dyker upp vid den östra porten, han går fram till vagnen där Heidi sitter, han hälsar på Baronen och ber om att få tala med Heidi. Dom ställer sig bredvid vagnen och börjar samtala, därefter ger han Heidi en bamsekram och leder henne tillbaka till vagnen. Han vill även prata med Werner.
“Werner nu vilar ett stort ansvar på dig, du måste se efter och ta hand om Heidi, lova mig att inget händer henne” säger han med bestämd röst.
Werner nickar till Kapten Baerfaust, han får inte fram ett ord för stunden. Kapten Baerfaust kramar om Werner innan han hoppar in i vagnen. Han tar även farväl och önskar Wera och Ingvald en bra resa. Efter ca 20 min åker von Kusch ekipage iväg, därefter följer von Leitdorf, von Heine och en vagn från Red Arrow Coaches. Innan Wera rullar i väg med von Kusch ekipage, så får hon en filt av Rafael Vincente för att skydda sig mot regnet. När alla ekipage lämnat Averheim blir himlen än mörkare och regnet tilltar.

Vagnarna åker lungt och stilla fram längs vägen, det är ett öppet landskap dom färdas på. Dom passerar en och annan bonde längs vägen, annars går resan väldigt lungt tillväga. Efter en stund kan Werner se från vagnen hur Viktor von Steiner och Ingvald samtalar, sedan lämnar Ingvald kortegen och rider ut för att rekognocera. Han kommer tillbaka efter en stund, han rider först fram till Viktor von Steiner. Sedan kommer han fram till vagnarna och informerar att han kunnat se goblin wolfraiders långt borta. Dom har börjat skicka röksignaler, det är så dom kommunicerar med andra goblins berättar Ingvald. Werner kan se på himlavalvet hur molnen drar ihop sig, det blir än mörkare och regnet tilltar ännu mer i styrka. Plötsligt kan dom se från vagnen hur Ingvald har stoppat en annan öppen vagn framför dom, Ingvald är mycket upprörd på personen i vagnen. När Wera och Werner kommer fram till den öppna vagnen kan dom se en bekant kvinna, det är Gertie Borg som dom stött på tidigare när dom blev överfallna av banditer. Wera och Ingvald är lätt aggresiva på rösten, men hon håller sig väldigt lugn. Werner frågar henne om han får kolla vad hon har på vagnen, hon ger honom fritt fram att kolla vagnen. Werner kan snabbt konstatera att den är lastad med ved, inget annat fanns på vagnen. Nu är Wera riktigt uppretad på Gertie Borg, hon säger några illa valda ord till Gertie. Då kommer Viktor von Steiner fram och ryter i.
“Här ska inte brukas något våld mot en ensam kvinna, vi måste bete oss som folk. Om du vill så får du resa med oss till Streissen” säger Viktor von Steiner. Gertie Borg får åka med mellan von Kuschs båda vagnar, så att dom har uppsikt över henne. Werner, Wera och Ingvald är fortfarande mycket misstänksamma mot henne, dom bara väntar på att hon ska kalla på grönskinnen eller göra något annat tok.

Efter att dom åkt nästan hela dagen så börjar landskapet bli mer kuperat och svårframkomligt, vägen har blivit väldigt lerig och hal av allt regn som fallit. Werner sitter och spanar ut genom fönstret på vagnen, när han plötsligt tycker sig se ett tältläger längre fram på en kulle i skydd av en massa träd. Wera stannar vagnen, Werner berättar för dom andra vad han sett. Nu börjas det planera ett anfall mot kullen, dom måste döda grönskinnen nu på engång.

Werner tycker att dom kan passera förbi lägret, för grönskinnen har inte upptäckt vagnen. Nu drar det i gång en jättediskussion om vad som bör göras. Wera, Ingvald, Viktor von Steiner, Konrad von Niebelwald och självaste Baron von Tasswinder tycker att dom måste slå ut lägret. Werner försöker att undvika en strid, men då får han alla dom andra, förutom Machiavelli, emot sig. Han står där ensam mot dom andra som skriker och tycker han är en fegis. Så kommer Baron Erkenbrand fram till Werner.
“Werner nu har du din chans att bevisa att du är en man, det är varje Averländares plikt att krossa grönskinnen. Du ser den rödhåriga kvinnan hon tvekar inte att ta till vapen, det här är ditt livs chans. Gör mig riktigt stolt min svärson, om inte för Heidis skull” säger baronen.
Nu stormar en mycket elak Heidi ut från vagnen.
“Far, vad är det här för jäkla vansinne ni håller på med, låt Werner vara och fortsätt förbi lägret ryter Heidi”.
“Vi måste förgöra grönskinnen, nu måste Werner attackera kullen och visa att han är en man” säger baronen.
Plötsligt kommer lord Wilhelm fram till Ingvald och frågar,
“Är det här banditerna som dödade min mor?”
“Nej det var inte grönskinn som dödade din mor, men dom samarbetar med banditerna som gjorde det” säger Ingvald.
“Då måste vi döda dom för min mors skull” säger lord Wilhelm.

Efter dom orden är det bestämt att det blir en attack av lägret, till Weners stora besvikelse. Werner kan se hur Heidi rusar fram till Hallbjörn och säger något åt honom. Werner börjar ångra sig att han ens nämnde det förbannade lägret för dom andra stridsgalningarna. Viktor von Steiner ger Ingvald befälet över anfallet, dom börjar ta sig fram mot lägret försiktigt. Helt utan förvarning känner Werner en stark hand på sin axel, “Werner, håll dig i närheten av mig så ska jag skydda dig” säger Hallbjörn.
När dom beger sig iväg mot kullen där grönskinnen har sitt läger, kan Werner se hur Viktor von Steiner och Konrad von Niebelwald skakar på huvudet åt honom. Dom lyckas smyga sig osedda fram till lägret, utan förvarning attackerar dom lägret. Ingvald och Hallbjörn stormar rätt in i lägret, en bit efter kommer dom 4 vakterna. Werner och Wera stannar en bit från lägret, Wera skjuter med sitt armborst sedan följer hon dom andra in i lägret. Werner står på säkert avstånd och kastar sin magi. Werner ser inte så mycket av vad som händer där inne i lägret, men efter ett tag ser han hur dom andra signalerar att lägret är helt nedgjort. Alla från von Kusch sida överlevde attacken. Hallbjörn och Ingvald hade fått en del sår efter deras brutala anfall. Werner tar lite blod från någon goblin som ligger på marken, sedan smetar han det på kläderna och i ansiktet så att det ser ut som att han var delaktig i striden.

När dom kommer tillbaka till vagnarna så kastar sig Heidi runt halsen på Werner, medan Hallbjörn pratar med Baron Erkenbrand. Så kommer Baronen fram till Werner och säger, “Jag hörde av Hallbjörn att du kämpade tappert mot grönskinnen, Werner jag är oerhört stolt över dig”. Werner bara nickar åt baronen. Dom andra spär på med vilken insats Werner gjorde mot grönskinnen. Sedan beger dom sig vidare, mot kvällningen kan dom se hur The Red Running Cow Coaching Inn lyser upp vägen framöver.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.