The Enemy Within Averheim Sessions

Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 5, spelhelg 13
Aggressivität- Das ist nicht mein identität

IMG_2729.JPG

The Enemy Within hade slumrat till. De senaste veckorna hade inneburit en konstant sömnbrist. Kroppen var utmattad både mentalt och fysiskt. Det fanns inget som hen längtade mer efter än att bara få vila och slippa allt ansvar. Men om hen inte orkade kämpa längre skulle det averländska folket fortsätta att leva sitt liv i bojor. De förtjänade friheten och ett bättre liv. Folket förtjänade mat på bordet och ett drägligt liv.
The Enemy Within vaknade till med ett ryck. Hen satt på en enkel stol och ryggen värkte. Hur länge hade hen sovit? En halvtimme, en timme? Gryningen var i antågande. Det hade börjat regna och temperaturen var svalare. Det skulle bli en grå morgon över Averland.

The Enemy Within tänkte på drömmen som ännu inte försvunnit in i sinnets glömska. Eller var det kanske ett minne från barndomen. Drömmar och minnen kunde vara så nära sammankopplade och vad som egentligen var verklighet eller dröm kunde ingen veta. Den ensamma kon på fältet. Stående själv med ledsna ögon. Alla kamrater i flocken låg döda omkring henne. Varför, vad hade hänt? Hur skulle hon orka leva vidare ensam? Utan sina vänner? Dem hon älskade? Att kor kunde älska var något självklart för The Enemy Within. Alla varelser hade en själ och alla varelser hade känslor. Vissa hade mer känslor än andra och The Enemy Within var övertygad om att hen hade mest känslor i hela Averland. Ingen brydde sig mer om andra människor än vad hen gjorde. Ingen älskade mer.

Sedan ett annat barndomsminne eller var det kanske en bortglömd dröm? The Enemy Within var barn och gick längs en liten grusväg. Det var tidig morgon men redan varmt. En tjock dimma låg över fälten. Plötsligt såg hen en ryttare ståendes mitt
på vägen. Ryttaren höll ett svärd i sin hand och hen kunde inte urskilja ryttarens ansikte i dimman. Hen stannade till. Ryttaren rörde sig inte utan tittade bara på hen. Två personer
stirrade på varandra men allt de såg var konturer. Ingen rörde sig, inget sade något. En flock kråkor flög över himlen. Eller var det kanske en flock med grå små fåglar. Svanar. Några minuter passerade, det var helt tyst och hen kände sig märkligt nog lugn trots situationen. Dagens första solstråle lyste plötsligt upp vägen mitt emellan hen och ryttaren. Det var som en tyst signal. Nästan samtidigt vände sig hen och ryttaren om. Sedan ropade ryttaren högt “Aggressivität – das ist nicht mein identität”.

Tiden var inne, det var dags för det andra kapitlet i den stora planen. Från Averheim till Streissen. Svärdet skulle inte göra någon nytta i det andra kapitlet, bara ordet. Den som behärskade ordets makt och ordets nyanser skulle gå segrande ur det andra kapitlet. Sedan väntade den tredje delen, det sista kapitlet i planen. Från Averland till The Empire.

“Aggressivität – das ist nicht mein identität” sa The Enemy Within och reste sig upp från stolen. Ryggen värkte. Gryningen hade kommit till Averland. Någonstans låg döda kor på ett fält. Inte ens en grå liten fågel.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 4, spelhelg 13
Clothildes hjärtesorg

IMG_2707.JPG

General Konstantin von Krohnhof inspekterade trupperna. Hela von Alptraums armé var uppställd i fem led fördelade på 12 truppenheter. Infanteri, kavalleri och artilleri. De hade alla anlänt till samlingsplatsen de senaste två dagarna. Vissa kom från Averheim och den omkringliggande landsbygden andra kom från orter längre bort i provinsen och hade rest flera dagar för att komma hit. Sammanlagt hade nästan 350 soldater samlats. Många var veteraner med lång stridserfarenhet från kriget mot grönskinnen i The Black Mountains medan andra var mönstrade bondpojkar utan tidigare erfarenhet. Von Alptraums fana, ett svart tjurhuvud mot gul botten, vajade i vinden. Regnet föll tungt över de sammanbitna soldaterna. Ännu hade inte solens första ljus kommit utan mörkret bröts endast av stormlanternornas dunkla sken och de facklor som varje truppenhet bar. Tre kilometer i nordvästlig riktning låg Averheim men i mörkret och regnet syntes inget av den stora staden. Konstantin satt på en vit stridshäst. Hästen bar metallrustning på huvudet och bålen. Det var helt tyst förutom ljudet av det ihärdiga regnet och knastret från de brinnande facklorna. Alla väntade på generalens marschorder.

“Soldater, kamrater, män i von Alptraums tjänst. Vissa av er känner mig redan och vi har delat en och annan bägare runt lägereldens sken medan andra aldrig sett mig förut. För er som inte känner mig är mitt namn Konstantin von Krohnhof. Jag är reikländare av blod, bördig från Altdorf. Min familj har historiska rötter i Kemperbad men jag är född och uppvuxen i rikets huvudstad. Som ung tjänstgjorde jag för Reiksmarshal Kurt Helborg som riddare i Reiksguard. Jag har deltagit i framgångsrika kampanjer både i nordliga Kislev och sydliga Araby. Flera gånger har jag sett döden i vitögat. Flera gånger har jag lämnat en lång stig av döda bakom mig. Men jag har lämnat det livet bakom mig. Jag har tyvärr sett dubbelmoralen och falskheten bland kejsarens egna livtrupper. Jag har därför lämnat Reikland och Altdorf. Kommit hit till Averland för att gå i tjänst hos den enda lysande och ärliga stjärnan bland denna provins adelsfamiljer. Jag har fallit på knä inför Gravin Clothilde von Alptraum och erbjudit henne min kunskap, mitt mod och mitt svärd. Jag har svurit en ed till familjen von Alptraum att jag ska skydda och upprätthålla freden i provinsen. Jag är tjuren från norr som bringar fred. Vid Sigmar jag är den averländska folksjälen personifierad. Stolt, orubblig och hård. Jag är utsedd av ambassadör Marlene von Alptraum för att skydda freden. När de andra Elector Count kandidaterna hänger sig åt politiskt falskspel och intriger står vi som är i tjänst hos von Alptraum för det sanna, det ärliga och det rena. Vi är här för att bringa fred och välstånd. Inget annat. Men om de andra kandidaterna försöker störa freden genom våld eller att genom lögner och intriger sätta käppar i hjulet för Gravin Clothilde von Alptraums kandidatur finns vi alla här redo för att låta vårt raseri skölja över fienden likt en vårflods mäktiga kraft. Och om vi mot vår fredliga avsikt tvingas ta till svärdet så ska vi låta vårt raseri löpa amok och fienden ska skaka av skräck. Blod kommer att flyta till dess att fienden gråtande, med blottande nackar och i knäböjande ställning ber om nåd. Så hör mina ord soldater, ni ska alla uppträda med värdighet och stolthet. Ni ska hedra von Alptraums stolta historia som härskare över denna ärofulla provins. Jag tolererar inte dåligt uppträdande, fylleri eller antastande av civilbefolkningen. Vi är alla representanter för de höga och sanna ideal som familjen von Alptraum står för. Vi är böndernas och landsbygdens röst. Är det klart soldater?”. Den sista meningen skrek Konstantin ut med en hög och mörk röst som mullrade likt åska.

Soldaterna svarade unisont och högt “Ja General von Krohnhof”. Bondpojkarna i truppen var osäkra och rädda. De darrade på rösten och huttrade i regnet. Veteranerna från kriget stod som stenstoder. De var trygga och hade varit med förut.

Bakom general von Krohnhof red två personer på vita hästar fram. En var en äldre kvinna. Hon hade en enkel läderhatt på huvudet och var klädd i praktiska läderkläder likt en boskapsfösare. Men runt bältet hängde två stora pistoler vackert utsmyckade med handtag i elfenben. Runt hennes bälte var ett stort slagsvärd fäst. Den andra kvinnan var ung och bedårande vacker, klädd i metallrustning med von Alptraums tjurhuvud intrikat inristat i bröstplåten. Hon bar dock inga vapen.

Marlene von Alptraum log ironiskt. Framför soldaterna, där majoriteten av dem kom från landsbygden, stod general von Krohnhof. Mannen vars största bedrift i livet var att ha krossat det långdragna bondeuppror som rasat i Ostland under nästan ett års tid mellan åren 2517 och 2518. De livegna bönderna och lantarbetarna hade rest sig och gjort uppror med den adliga överheten. I Ostland fanns knappt några självägande bönder, istället var provinsens landslag byggd på ålderdomliga principer med starkt inflytande av kislevitisk rättskipning. Det var den enda provinsen i The Empire där livegenskapen fortfarande fanns kvar och där adelns makt var fullkomlig. Den livegna landsbygdsbefolkningen var initialt framgångsrik och de erövrade flera byar, mindre städer, adelsgods och befästningar. Hela tiden strömmade allt fler förtryckta till bondearmen och även många soldater ur Ostlands armé deserterade för att ansluta sig till rebellerna. Ropen om frihet och rättvisa ekade över hela provinsen och snart anslöt sig även städernas borgerskap till upproret. Elector Count Valmir von Raukov lyckades inte slå ned upproret utan han och den styrande adeln blev allt mer trängd. I ren desperation tvingades han betala en stor summa pengar, över hälften av Ostlands hela statskassa, för att anlita en professionell legosoldatarmé med soldater från främst Reikland, Wissenland och Middenland. Legosoldatsarmèn leddes av general Konstantin von Krohnhof. Kriget som följde var extremt blodigt och rått. General von Krohnhof gick extremt våldsamt fram. Han brände bondbyar och lät avrätta varje bondeledare han fick tag på. Den mest kända och den mörkaste och avgörande episoden i kriget var det stora slaget vid den lilla staden Tannerhaus där bondearmen slutligen besegrades och kapitulerade efter tre dagars hård och blodig batalj. General von Krohnhof lät sedan samla varje tillfångatagen bondeledare på stadens torg. Sammanlagt 38 män. Utan rättegång lät han sedan avrätta alla bondeledare genom halshuggning. De avhuggna huvudena sattes sedan upp på hillebarder som synligt placerades på fälten där den tillfångatagna bondearmen på över 1000 man satt. Sedan lät von Krohnhof slumpmässigt välja ut var tionde fånge, 100 man totalt, som han lät avrätta på de mest grymma sätt framför de övriga fångarna. 10 män dränktes, 10 män hängdes, 10 män brändes på bål, 10 män stenades till döds, 10 män kokades levande i olja, 10 män släpades till döds efter hästar, 10 män tvingades äta flugsvamp och dö i svåra plågor, 10 män korsfästes, 10 män arkebuserades och 10 män begravdes levande. Grymheten var så stor att bondeupproret sedan dog ut. Ingen vågade längre resa sig upp mot överheten i fruktan för det grymma straff som väntade. Bönderna återvände sedan till livegenskapen på adelsgodsen. Upproret hade misslyckats och den som lyckats slå ned det var general von Krohnhof.

“Gravin Clothilde von Alptraum och ambassadör Marlene von Alptraum vi hälsar er” ropade general von Krohnhof när kvinnorna red fram till hans sida. Soldaterna gick alla ned på knä och ropade “Hail Sigmar, Hail Clothilde von Alptraum”.

Sedan var det Marlene von Alptraum som tog till orda.
“Soldater i von Alptraums tjänst, jag hälsar er. Ni är sanna män trogna Averlands stolta historia. Ni hedrar Sigmar själv genom att stå här idag. Men det är inte ni som egentligen tjänar familjen von Alptraum utan det är familjen von Alptraum som tjänar er folket. För att visa vår tacksamhet för de uppoffringar, det blod och det liv ni är redo att offra i godhetens och frihetens namn har Gravin Clothilde von Alptraum beslutat att familjen von Alptraum ska ge 10 procent av våra jordegendomar till de veteraner som stred så tappert för Averlands frihet vid The Third Battle of Black Fire Pass. Efter kriget fick dessa hjältar ingen tack av den Averländska staten. De lämnades istället vind för våg och många har tvingats att leva som alkoholiserade tiggare i städerna eller hänfalla åt kriminalitet. Det är inget värdigt liv för de som stred för vår frihet. Varje veteran som ansluter sig till vår arme kommer att, när Clothilde von Alptraum blir Elector Count, få del av dessa jordegendomar. Mark som kan odlas, mark som ger mat, mark som ger en inkomst och ett hedervärt yrke som bonde. Familjen von Alptraum står upp för landsbygdens folk. Det är bönder, drängar och lantarbetare som är vårt folk. En klar majoritet av Averlands befolkning bor på landsbygden och ni är alla vår hjord. Vi står gemensamt upp mot borgerskapet i städerna, vi hedrar Sigmar och Rhya. Ni och vi är ett. Vi är Averland! Det första beslut Clothilde von Alptraum kommer att fatta när hon sitter på Averlands tro är att sänka skatten för landsbygdens befolkning samtidigt som vi höjer den radikalt för städernas borgerskap. Varför ska de rika borgarna betala mindre skatt än vad bönderna gör? Vad är det för rättvisa? Låt oss återställa rättvisan tillsammans. Marschera därför mot Streissen som fredens män. Ni är inte här för att strida utan för att vara en säkerhet om de andra dekadenta och korrumperade Elector Count kandidaterna försöker ta makten i provinsen på ett ohederligt eller icke lagligt sätt. Då måste ni vara redo att gå ut i krig för er och för era familjers skull. För frihetens och för Averlands skull. För Sigmar och Rhyas skull. Länge leve Clothilde von Alptraum”.

När Marlene avslutat sitt tal började soldaterna unisont skandera “Clothilde, Clothilde” om och om igen. Moralen hade byggts upp och hären var sammansvetsad.

Regnet föll och gryningen var på väg. Clothilde satt på sin häst och hon skakade. Känslorna rasade inom henne och tårar rann längs hennes kinder. I mörkret och regnet såg ingen att hon grät men hon grät mycket. Dels av omtanke för alla män som var uppställda framför henne. Män som var redo att dra ut i strid och dö för hennes skull. Clothilde ville inte ha någon krig. Hon önskade endast fred. Hon hade som frivillig i Shallya hospitalet sett krigets fasor när hon tagit hand om skadade män under kriget mot grönskinnen. Män som hade haft svåra fysiska och psykiska skador. Krig var ont, något att undvika till varje pris då det aldrig kunde komma något gott ur det. Dels grät hon av brustet hjärta och förlorad kärlek. För att hon satt här idag framför en arme av soldater. För att hon slutligen förstått att Marlene hade haft rätt. Ruben Ulfman von Mohr var en ondskefull konspiratör. Clothilde hade länge varit hemligt kär i Ruben. Hon hade aldrig visat det öppet men ända sedan de var barn hade hon älskat Ruben. Hon hade drömt om att de en dag skulle gifta sig, bilda familj och skaffa barn. Att de skulle vara lyckliga tillsammans och kämpa för att göra Averland till en bättre och mer rättvis plats för dess folk. Genom åren hade många mäktiga män friat till Clothilde men hon hade tackat nej till dem alla. Hennes hjärta hade endast funnits hos Ruben. När Ruben också en dag bett om hennes hand hade hon känt sig som den lyckligaste personen i hela världen och velat säga ja på direkten. Men hon hade istället vänligt men bestämt tackat nej till hans frieri. Hon hade haft en romantiskt och barnslig dröm att se honom kämpa för hennes hjärta. Se honom göra goda och hedervärda handlingar till dess att han en dag imponerade så mycket på henne att hon skulle tacka ja. Hela tiden i Clothildes vuxna liv hade Marlene av politiska skäl försökt styra vem skulle få hennes hand men Clothilde hade bestämt sig redan i unga år att det var endast hon och Ruben. När sedan Marlene under de senaste veckorna blivit allt mer upprörd över att Ruben lämnat “von Alptraums hjord” hade Clothilde bara skrattat för sig själv men vetskapen om att Ruben visst skulle rösta på henne i konklaven i Streissen. Clothilde hade sett hur Ruben med rekordfart gjort en karriär som ambassadör för von Kaufman. Han hanterade det politiska och det sociala spelet storartat och Clothilde hade planerat att tacka ja till Rubens frieri när de båda befann sig i Streissen precis före konklaven. Det hade varit hennes naiva plan innan det avslöjades för henne vilken fruktansvärd dubbelpersonlighet Ruben hade. Han var en ren psykopat utan någon form av heder eller moral i kroppen. En kvinnomördare. Det han gjorde den dagen mot Selena von Kusch, under resan med droskan söderut , skulle Clothilde aldrig hämta sig ifrån. Chocken och besvikelsen av att inse att hennes älskade var en simpel, lögnaktig, integrerande kvinnomördare skulle hon få bära med sig resten av livet. Ruben hade inte bara krossat hennes hjärta utan han hade fullkomligt förstört det. Hon hade aldrig trott att hennes moster Marlene hade haft rätt om Ruben men nu hade hon insett att Marlene haft rätt hela tiden. Hon hade varit en naiv dåre som inte lyssnat på Marlenes varningar. Nu skulle hon ändra på det. Det fanns bara en sak att fokusera på just nu hur ont hennes kärlekssorg än kändes. Hon måste kämpa för att bli Averlands Elector Count och det för folkets skull. Hon skulle bli en bra och rättvis härskare som inte skulle hänge sig åt förtryck eller politiska intriger. Hon skulle kämpa för att göra den vanliga människans vardag bättre. Men för att komma dit behövde hon lyssna och lita på sin moster Marlene hur ont det än gjorde. Det var därför hon stod här idag för att vinka av arméns avmarsch mot Streissen. Visa sig för soldaterna. Visa vad de kämpade för. Men allt hon kunde tänka på här och nu var Rubens fruktansvärda svek och hur hon naivt hade kunnat älska en psykopat och mördare. Ruben den falskaste av dem alla i det smutsiga politiska spelet. Ruben den lögnaktiga kvinnomördaren.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 3, spelhelg 13
Tråkiga ärenden - Fraulein Wera

Nyskilda Wera vaknar sakta till liv tidigt på morgonen den 4 Sommerzeit i sitt rum på The Golden Spool. Hennes kropp värker och ögonen känns grusiga av trötthet men hon har några ärenden som behöver göras innan avresan till Streissen. Hon ligger och känner sig ensam i väntan på att hennes kropp och sinne skall vakna till.
”Vad tyst det är. Inga snarkningar eller tunga andetag. Ingen doft av instängd luft på grund av för många personer i samma rum. Ingen försynt knackning på dörren.”
Wera suckar, kliver upp och börjar klä på sig. Hon skulle aldrig erkänna det för de andra att hon saknar deras sällskap. Hon har under hela sin uppväxt fått höra att det är en svaghet att ty sig för mycket till andra vilket inte hindrat henne från att göra det ändå.
Under tiden som hon klär på sig reflekterar hon över vad som hände igår och allt som skett de senaste 21 dagarna efter att hon för första gången träffade Werner. ”Så mycket som hänt! Det känns som om hela gänget – Werner, Ruben, Ingvald, Caspar, Gabriel och jag själv – styrs av en osynlig kraft.” Tanken förvånar Wera. Hon har aldrig varit särskilt religiös, en livsåskådning som också blivit ifrågasatt flera gånger innan hon flydde sitt hem.
”Men att viga sitt hopp och liv åt en gudom eller osynlig kraft, det är ingen svaghet?” Wera känner åter igen ilskan och besvikelsen blossa upp vid tanken av det dubbelmoraliska budskapet från barndomen.

För ovanlighetens skull är Wera sig själv. Inget smink eller annorlunda kläder denna morgon då hon kommer att få fördelar av att visa sig som den hon är. På sig har Wera samma kläder som hon använde som tjänsteflicka åt Ruben men under har hon sin läderrustning och i stövlarna är knivarna gömda. Gömd är också pistolen, nedstucken i midjan bakom ryggen. Håret är uppsatt med slungan hon köpte igår under promenaden från White Horse Tavern och skilsmässan från Herr Schneider. Hennes packning inför resan består av väskan med smink och andra kläder. Armborstet är dock kvar hos von Mohr och hon hoppas hinna dit innan de reser för att få med sig vapnet på färden.
Wera räknar med att inte träffa på så många personer denna arla morgon och hennes stora förhoppning är att inte behöva komma tillbaka till Averheim igen. Staden har gett henne för många fiender för att det skall kännas bra att bo kvar här men först har hon två jobbiga ärenden att klara av innan hon kliver på diligensen till Streissen. ”Om jag nu får åka med. Känner jag högdjuren rätt så kommer de inte att vilja ha med en fattig, före detta prostituerad som reser tillsammans med en brottslig stallpojke och hans syster.”
Wera skjuter tanken åt sidan. ”Det får bli ett senare problem. Ett bekymmer i taget.”

Det första ärendet gäller Märta Hofftstetters hem och barn. Wera vet att Märta inte kommer levande ifrån källaren under Sigmartemplet och hon vill rädda Märtas barn från att svälta ihjäl. På vägen mot hamnen stannar hon till vid ett bageri och köper två nybakade limpor, en bit ost och en flaska mjölk. När hon sedan kommer fram till det fallfärdiga huset och knackar lätt på dörren så får hon ingen reaktion. ”Gudars! Är jag för sent ute? Har de redan dött?”
Så hör hon några som viskar på andra sidan dörren innan det åter blir tyst. Wera knackar på igen och känner sedan på dörren. Den är olåst så hon öppnar och kliver in.
Wera kommer in en liten lägenhet där morgonljuset strilar in genom trasiga fönsterluckor. Hon befinner sig i ett större allrum där det står en större säng med en tunn madrass samt ett fallfärdigt bord med fem omaka, slitna stolar. En dörr i den bortre väggen verkar leda till ett mindre rum och en öppning till höger om henne leder in till ett litet kök. Luften i lägenheten är unken på grund av instängdhet och ingrodd smuts. På sängen sitter tre bleka barn och tittar på Wera med rädda blickar. Alla tre verkar ha gråtit.
”Tre pojkar?! Hon sade till mig på White Horse att hon hade 4 barn!”
Wera låter dock inte sin fråga synas i ansiktet utan ger barnen att lugnande leende samtidigt som hon plockar fram bröden, osten och mjölken.
”Godmorgon barn. Jag heter Wera och jag kommer med mat till er från er pappa Caspar. Han trodde att ni skulle vara hungriga.” Wera känner hur lögnen ger henne en sur smak i munnen men hon fortsätter att prata lugnt med ett positivt tonfall:
”Kom till bordet så skall jag skära upp brödet åt er. Ni ser jättehungriga ut.”
Wera ställer fram det hon har köpt och doften från det nygräddade brödet får barnen att glömma bort allt utom sin drift att dämpa hungern. Alla tre skyndar sig fram och sätter sig till bords medan Wera går in i det lilla köket och letar fram en kniv och tre trämuggar.
Hon skär upp bröden och osten i skivor och delar ut dem till de tre hungriga ungarna samtidigt som hon säger till var och en:
”Här kommer ett bröd till…?”
Barnen svarar:
”…Fritz …Gunnar …Günther.” Men deras blickar är fästa på brödskivorna. När de tar emot brödet så formligen kastar de i sig maten och mjölken går in lika fort. Efter att allt är uppätet kommer den förväntade frågan:
”Var är mamma?” Fritz – pojken som ser äldst ut – är den som frågar.
”Hon har gått vilse och er pappa letar nu efter henne. Det är därför jag kommer med mat till er.” Åter igen kommer den sura smaken i munnen.
”Jag vill att mamma kommer hem!” säger den yngste pojken, Günther, med gråt i halsen.
”Jag vet det, lilla vän, men jag vet inte var hon är. Var är er fjärde bror? Sover han?” fortsätter hon snabbt innan någon kommer med en ny fråga.
”Nej, Junior är inte hemma. Han är också borta.” Fritz börjar gråta vilket gör att hans bröder också börjar.
”Seså, era stackare, var inte så ledsna. Det är inte roligt när någon i familjen saknas men jag har kommit för att ta er till en annan stor familj så ni slipper känna er ensamma. Vad säger ni om det? Vill ni följa med mig dit? Hon som är mamma där är en jättesnäll tant som heter Heidelschneider.” Wera lägger in hela sin övertalningsförmåga nu. ”Ni kommer inte behöva vara hungriga igen och jag hjälper er att packa så ni inte glömmer något.”
Utan att vänta på något svar börjar Wera plocka upp en del av kläderna som hon ser ligger spridda i rummet. Snart så har hon fått de tre barnen att börja plocka med sig sina tillhörigheter samtidigt som hon letar igenom köket och sovrummet. I en ask på en hylla i köket hittar Wera Märtas besparingar – en handfull kopparmynt samt några silver shillings – som hon plockar på sig.
Efter att ha kollat igenom lägenheten en sista gång tar hon med sig barnen Hoffstetter ut på gatan och sedan vidare mot lagerhusen vid hamnen för att ta sig till lagerhus nummer 16. Günther och Gunnar håller varsin hand på Wera och Fritz håller i Günthers andra hand.
”Det märks att de vet hur de skall hålla ihop när de går utanför hemmet. Märta har uppfostrat dem bra. Måtte nu Frau Heidelschneider ha lyckats inkvartera sig i lagerhuset.”
Men Wera behöver inte vara orolig eftersom Frau Heidelschneider har lytt hennes råd och tagit det tomma lagerhuset i besittning.

I vanlig ordning är Frau Heidelschneider vaken trots att det är tidigt på morgonen. Hon hälsar på Wera med en blandning av glädje och förvåning:
”God morgon Wera. Jag är glad att se dig men jag trodde inte att du skulle komma tillsammans med tre barn.”
”God morgon Frau Heidelschneider. Tack detsamma. Jag kommer med tre barn som behöver en familj.”
”Jag ser det. De stackarna ser både undernärda och bleka ut.” Heidelschneider sätter sig på huk framför barnen Hoffstetter. ”Hej på er, barn. Är ni hungriga? Jag heter Frau Heidelschneider. Vad heter ni?”
Efter barnen har fått presentera sig tar Heidelschneider med sig dem in till kontorsutrymmet i lagerhuset som nu används som kök. Medan Fritz, Gunnar och Günther äter berättar Wera att deras mor är den stackars hushållerskan som togs av Witch huntern i Dr Verfullens hus. Hon ger sedan Heidelschneider Märthas mynt plus några av sina egna silver shillings.
”Det här är deras mors besparingar. Jag måste vidare nu, Frau H. Ha det så gott.”
Wera vinkar adjö till barnen Hoffstetter och lämnar lagerhus 16.

Det är dags att ta tag i det andra ärendet – berätta för Olga Klinski att hennes man är död. Under den korta promenaden till Klinskis hem inser Wera att hon inte själv har haft tid med att smälta insikten att Jürgen är död.
”Stackars Olga och stackars Jürgen. Han räddade mitt liv men jag kunde inte rädda hans. Vilket hemskt öde. Tagen av råttfolket och utsatt för vem vet vad för hemskheter. Hans lik ligger nog bland de andra kropparna i Jochutz garveri. Vad var syftet med alla döda? Användes de också till någon sorts ritual? Eller blev de delar till monstret som kom från råttmännens maskin? Hade de tänkt göra fler monster? Vi glömde meddela vakten vad vi hittade i garveriet.”
Så är hon framme och knackar på Klinskis dörr. Det tar en stund men så till slut öppnas försiktigt dörren och hon ser Olga i glipan. Kvinnan ser blek, utmärglad och hålögd ut.
”Hon ser precis ut som barnen Hoffstetter.”
Men till skillnad mot samtalet med barnen så försöker inte Wera släta över beskedet med glatt sinne men hon är beredd att ljuga om Jürgens öde:
”God morgon Olga. Jag är rädd för att jag har tråkiga nyheter. Jürgen är död.”
Kvinnan vacklar till och ser ut att stödja sig mot dörrkarmen för att inte falla.
”Nej! Nej! Det får inte vara sant.” Hon börjar gråta. Efter en stund samlar sig Olga och tittar på Wera med bedjande ögon: ”Har du sett hans kropp? Var är den?”
”Jag har inte sett hans kropp men jag har sett andra som delat hans öde. En kult som dyrkat en ond gud har letat upp och offrat människor i ritualer för sin gudom och Jürgen var en av dem som blev tagen. De hade sitt tillhåll i Jochutz garveri. Jag har sett högen av lik i garveriet och är övertygad om att Jürgen ligger där med alla de andra männsikorna som försvunnit under de senaste månaderna. Vill du prompt se Jürgen får du ta det med vakten.”
Olga har börjat gråta igen under Weras berättelse. Hon säger som till sig själv:
”Ja, jag vill se honom. Stackars Jürgen. Han var alltid så snäll. Vad skall hända med mig nu? Är jag dömd till svält?”
”Nej. Det är du inte. Här.” Wera ger henne några Silvermynt. ”Om du tar dig till lagerhus 16 i hamnen så kommer du märka att Frau Heidelschneider har sitt hem för hemlösa kvinnor och barn där. Hon behöver alltid hjälp och där finns också tre små barn som mist sin mor och som behöver någon som tar hand om dem. Istället för att gråta bort ditt liv kan du bistå andra som behöver en varm person som du.”
Olga tittar en lång stund på Wera med pannan i djupa veck. Så sträcker kvinnan på sig och torkar tårarna.
”Du har rätt, Wera. Tack för din hjälp. Jag går till Frau Heidelschneider efter att jag pratat med vakten.”
”Bra. Se nu till att ta hand om dig. Farväl.”
“Farväl Wera. Må Shallyas välsignelse vara med dig.”
Så vänder Wera på klacken och börjar gå mot Ruben Ulfman von Mohrs hus.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 2, spelhelg 13
The Enemy Withins identitet är avslöjad

IMG_2378.JPG

Bengt “The Knife” hade feber och värk. Den avhuggna armens stump smärtade något fruktansvärt. Men Bengts hjärna var klar och all tid i sängen på The Upright Pig hade gett honom tid att tänka, lägga ihop pusslet och förstå hur allt hängde ihop. Bengt visste nu vem som var The Enemy Within. Allt hade klarnat när han lagt ihop de mest uppenbara och självklara ledtrådarna. The Black Hood hade gjort allt för att dölja spåren men om man som Bengt visste var man skulle leta klarnade allt. Det var två, av varandra oberoende, personer som fått Bengt att kunna avslöja vem den den hemliga fienden var. Den första ledtråden var perukmakaren Peter Gross. En person som få personer i Averheim kände till eller brydde sig om. Efter att Peter Gross i ett obegripligt dumt försök försökt föreställa The Black Hood för ett par dagar sedan, under kalabaliken på Plenzerplatz, hade han blivit gripen av den verkliga Black Hood’s män och han förvarades nu i källaren på The Upright Pig i väntan på att The Black Hood skulle ge sitt godkännande till att han skulle dödas. Peter Gross var inte bara perukmakare han tillverkade även teatermasker och läderstövlar. Allt det hade klarnat för “The Knife” nu. Alla samband, alla små detaljer. Den andra personen som fått Bengt att lista ut The Black Hoods identitet var, boktryckaren och utgivaren av Averheim Gazetter, Hannes Kühler. Bengt var ingen analfabet, tvärtom var han väldigt intelligent, vilket få människor insåg. Han hade genom att umgås med officerarna lärt sig läsa under sin tid i armen. Nästan dagligen läste han dagens utgåva av Averheim Gazetter. Och det var i dessa nummer han hade hittat den andra ledtråden som lett till The Black Hoods identitet. Två av varandra oberoende ledtrådar som avslöjat brister i The Black Hoods annars så genialiska och genomtänkta plan. Men Bengt hade sinne för detaljer och han hatade The Black Hood över allt annat. Till och med mer än vad han hatade horan Wera. Bengt hade endast ett mål just nu och det var att han skulle stoppa och döda The Black Hood. Hatet drev honom framåt. Hatet mot att ha blivit lurad och förrådd. Men han kände även ett enormt hat mot horan Wera. The Black Hood och Wera var väldigt lika på många sätt och vis. Han såg sanningen nu. En dag skulle han döda dem båda. Sedan skulle han få frid i livet.

Det hördes ljud från trappan, tunga steg som bestämt gick upp. Stöveltramp av fem till sex man. Bengts hjärta pumpade hårt. Han visste instinktivt att de hade kommit för att döda honom. Innan The Black Hood reste till Streissen måste Bengt dö. Vittnet måste dö. Överlevnadsinstinkten, som räddat Bengt så många gånger tidigare, slog till. Han rusade upp ur sängen, öppnade fönstret mot baksidan på The Upright Pig och tittade snabbt omkring. Det var mörkt och det regnade. Vid uthuset såg han en märklig syn, en person med en stav som blixtrade till under bråkdelen av en sekund knuffade en korpulent person rakt in i uthuset. Bengt brydde sig inte om den märkliga synen, han måste fokusera på att överleva.

Dörren bakom honom slets upp. Bengt hoppade samtidigt ut från fönstret. En röst skrek “döda honom”. Det var Stanislav Schüssels röst. Bengts huvud rusade av tankar innan han landade och slog i marken. Han hade använt sina reflexer och sin utmärkta balansförmåga och tursamt nog landat på fötterna. Schüssel var bödeln. Han slängde snabbt en blick mot fönstret och såg Schüssels och Gerts ansikte. Gert hade förrått honom. Bengt kände bara hat och besvikelse över att hans enda levande vän nu svikit honom. Sedan sprang han. Ett skott avlossades efter honom. Kulan snuddade vid hans högra öra och slet av örsnibben och träffade sedan en vägg. Han tappade hörseln på örat.

Bengt bara sprang för sitt liv med alla sina sista krafter. Det enda sättet att överleva var att ta sig in i der Faust Quarter. Där hade han sedan länge förberett ett gömställe som ingen kände till. Inte ens hans forna kamrater Fritz och Gert visste om det. Bakom honom hördes rop och hundskall. Jakten hade börjat. Inatt var Bengt “The Knife” Averheims mest jagade man. The Enemy Within hade bestämt sig för att Bengt måste dö.

Regn föll över staden och det blåste. Averheims tid som händelsernas centrum var över för den här gången. The Enemy Withins konspirationer hade nu ett annat mål. Konklaven i Streissen. Ett nytt kapitel i The Enemy Withins planer skulle inledas samtidigt som alla som räknades i Averheim reste eller förberedde sin resa mot Streissen.

View
Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 13
Min syster, min bror

IMG_2189.JPG

En man i en brun sliten kåpa gömde sig i mörkret på baksidan av The Upright Pig. Gryningen var snart här och skulle han få svar gällde det att hitta det innan han blev igenkänd. Från värdshuset hördes ljudet av skrålande och fulla personer. Stanken av fisk, urin och spyor var påtaglig i den här delen av hamnen.

Kvinnan var klädd i en brun trasig kåpa. Hon gnagde på benet av en kanin som hon hittat i avfallet kvällen innan. Hungern värkte i hennes mage, hon kunde inte minnas när hon ätit sig mätt senast. Kleine Aver var helt mörkt, det fanns inga ljuskällor i slummen och inte ens stjärnorna på natthimlen syntes. Kvinnan reflekterade över att det inte längre var samma tryckande hetta som plågat Averheim de senaste veckorna. Istället hade det börja blåsa och vinden svalkande skönt. Kanske himlen var täckt av moln? Kanske det var regn på gång?

Mannen såg ett par beväpnade ligister patrullera runt värdshuset. Han tryckte sig hårt mot uthusets vägg för att inte bli upptäckt. Hjärtat bultade, blev han upptäckt mitt i fiendens territorium skulle det troligtvis innebära döden. Han var inte van att smyga omkring och gömma sig i skuggorna. Faktum var att han aldrig gjort det förut i hela sitt liv. Han kände en svalkande vind mot ansiktet. Det blåste och den tryckande värmen som plågat staden så länge tycktes ge vika. Mannen tittade upp mot himlen men han kunde inte se stjärnorna. Bara ett kompakt mörker, men snart skulle gryningen komma. Himlen måste vara täckt av tjocka moln. Skulle det bli regn? Vakterna passerade förbi utan att se mannen.

Kvinnan höll en tygsäck i handen. Den innehöll alla hennes ägodelar. I mörkret kunde ingen se vad som fanns i.

Mannen höll en vandringsstav eller käpp i handen. I mörkret kunde ingen se vad det var.

Bakdörren på The Upright Pig öppnades. En korpulent man kom ut. Han höll en flaska sprit i handen och vinglade fram uppenbart berusad. Sedan ställde han sig mot skjulets vägg, drog ned sina byxor och pinkade mot väggen. Mannen i kåpan stod i mörkret bara ett par meter ifrån den urinerade mannen.

Kvinnan såg en vagn dragen av två gamla oxar rulla fram mot utkanten av Kleine Aver. Lumphandlarens vagn var täckt av bråte och skrot.
“Ursäkta herrn, jag har hört att ni ska till Schwerin, kan jag få åka med?” ropade kvinnan.
Hjärtat bultade, hennes liv hängde på att hon lyckades fly från Averheim. Hemska män letade efter henne i hamnen och i der Faust Quarter. Det hade utlysts en belöning på ofattbara ett helt guldmynt till den som kunde finna henne. Men få hade letat i den värsta slummen i Kleine Aver på andra sidan floden. Hon hade gömt sig i en gammal övergiven jordkällare och endast kommit fram under nätternas mörkaste timmar för att leta mat. Det fanns bara två personer som visste var hon befann sig och det var hennes enda vänner i staden, avskrädesbonden Gottfried Hanson och gatupoeten Erwin Körber. Kvinnan hade haft ett förhållande med Gottfried under några år men det hade tagit slut när hon förändrades. Gottfried hade blivit förskräckt av utväxten men de var fortfarande vänner. Erwin hade hon känt i ett par år nu. Han hade upptäckt henne en natt när hon vandrade på gatorna i Weavers District och krupit fram till henne på alla fyra som en hund. Sedan hade han sagt “Jag ser färgerna runt dig. Du och jag är lika. Vi har krafter inom oss”. Det var början på en vänskap mellan två utstötta och mentalt instabila personer som delade krafter som var förbjudna av samhället.

Det var nu eller aldrig. Mannen i kåpan höll fram sin stav, precis framför ansiktet på mannen som urinerade. Under bråkdelen av en sekund så lystes mörkret upp av ett bländande vitt sken som fullkomligt förblindade och omtöcknade den urinerade mannen. Med all sin kraft knuffade mannen i kåpan in den förblindade mannen i en öppning i skjulet. De båda männen föll pladask ned på jordgolvet i skjulet. Mannen i kåpan hamnade över den förblindade mannen. Den förblindade mannen pinkade fortfarande och mannen i kåpan kände hur obekvämt det kändes när hans egna kläder blev blöta av den korpulenta mannens stinkande urin. Ursinnet växte och mannen i kåpa tappade fattningen för första gången på många år.

Lumphandlaren såg föraktfullt på kvinnan klädd i trasor.
“Varför skulle en gammal ful skabbig kärring få åka med mig?” sa lumphandlaren.
“För att jag måste komma bort från Averheim” svarade kvinnan samtidigt som hon stirrade på lumphandlaren.
Lumphandlaren såg hur kvinnans ena öga lyste i mörkret. Ett onaturligt sken. Han överrumplades av skräcken men han hann inte skrika förrän en lång klibbig rosa tentakel sköt ut underifrån kvinnans kåpa. Tentakeln slingrade sig snabbt runt lumphandlarens hals och tryckte till. Mannen kunde varken skrika eller andas och han drogs sprattlande ned från vagnen och landade hårt på marken. Kvinnan kastade sig direkt över honom och slog en sten mot mannens huvud. Lumphandlaren förlorade medvetandet och svimmade. Kvinnan tittade sig omkring och drog in tentakeln under kåpan. Gatan var tom. Ingen kunde ha sett vad som hänt. Hon hoppade snabbt upp på vagnen och körde därifrån. Hon färdades bort från faran i Averheim. Mot Schwerin i Stirland. En ny tillflyktsort. Ett nytt gömställe. Ett nytt liv i misär och hunger. Utstött och ensam. Det var hennes lott i livet. När hon åkte mot väster på en liten guppig grusväg började gryningen komma. Himlen var täckt av moln. Det blåste och började duggregna. Kvinnans tankar var sorgsna och melankoliska. Hon tänkte på sin bror.

Den korpulenta mannen skakade av skräck. Han stank av gammal mat, svett, spya och urin. Ett pruttande ljud hördes och hans byxor fylldes av diarré. Skjulet var helt upplyst av ett onaturligt skarpt vitt sken. Det brände i ögonen, smärtade som om ögonen skulle hoppa ut ur skallen. Mannen med kåpan satt över honom. Huvan hade fallit bakåt och visade ett långsmalt vitt ansikte med ett vitt getskägg. Ögonen var mjölkvita. I handen höll mannen i kåpan en stav på vars topp det fanns en liten döskalle och tre klart brinnande stearinljus. Det fanns ett enormt raseri i mannens ansikte.
“Var är min syster, tala eller ljuset ska förgöra dig ditt stinkande missfoster. Jag vet att det var du som gav mig brevet igår morse. Tala” sa mannen täckt av ljus.
Den korpulenta mannen började gråta och harklade snyftande fram några ord.
“Vi har henne inte. Brevet var en lögn. Vi, vi…. har letat efter henne dag och natt men vi har inte hittat henne. Snälla, snälla, jag ber dig, döda mig inte”.
Mannen i ljus visste direkt att den korpulenta mannen inte ljög. Den vita vinden Hysh tvättade alltid bort lögnen och visade den rena sanningen. Mannen i vitt reste sig upp, stirrade mot skjulets tak och sa.
“Du tillhör de lägsta av de lägsta. Jag tänker inte offra mina krafter på att döda dig”.
Mannen i vitt satte huvan över huvudet och lämnade skjulet. Han såg inga vakter och skyndade snabbt mot de mörka gränderna i der Faust Quarter. Gryningen var i antågande. Himlen var täckt av moln och det blåste. Efter ett tag började det duggregna. “De har inte min syster, jag måste genast ge mig iväg till Streissen” tänkte mannen. Mannens tankar var sorgsna och vemodiga. Han tänkte på sin syster.

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 4 - Werner Lankdorf
Misslyckat försök att frita prinsessan

När Werner kommer tillbaka till The Golden Spool är dom andra redan där, dom tittar på Werner med stora ögon när han kommer med boxen på ryggen. Werner berättar för dom andra vad som blev sagt hos Luminary Mauer. Medan dom sitter vid bordet och tar en öl, så börjar dom planera för att försöka frita Prinsessan Gabriella. Dom ska göra ett besök hos von Heines residens när det blir natt. Efter det så delar dom på sig igen, innan alla försvinner så kommer dom överens om att träffas på The Golden Spool i natt. Werner har tänkt besöka Niccolo Machiavelli och Lord Wilhelm, men innan han går dit skyndar han sig till en skräddare som gör ett överdrag till boxen se att den inte är så i ögon fallande. Sen skyndar han sig till Sudenberg Strasse 7 hans gamla lägenhet, där möts han av Rafael Vincente och Pauli Frandrini.

“God kväll Werner” säger dom båda Tileanarna.
“God kväll på er, är Machiavelli och Lord Wilhelm anträffbara” säger Werner.
“Dom är där uppe, bara att stiga på du hittar upp själv” skrattar Rafael Vincente. Werner går upp till lägenheten, han knackar på och går in. Niccolo Machiavelli sitter och lyssnar på när Lord Wilhelm läser en bok. Niccolo Machiavelli och Lord Wilhelm hälsar Werner välkommen. Werner slås direkt av att Niccolo Machiavelli är som en annan person gentemot vad han var för 2 kvällar sedan. Dom småpratar och umgås ett tag, stämningen är riktigt på topp.
“Werner kommer du också följa med mig till Streissen” frågar Lord Wilhelm. Werner tittar på Machiavelli som nickar och säger.
“Ja, det kommer han att göra Lord Wilhelm”. Lord Wilhelm skiner upp som en sol, sen springer han fram och kramar om Werner.
“Lord Wilhelm kan du gå in till Vincente och Frandrini ett tag, så ska jag berätta en saga för dig senare” säger Machiavelli. Lord Wilhelm skuttar iväg till Vincente och Frandrini som genast börjar leka och busa med honom.
“Werner hur har det löst sig med Clothildes livvakt? " undrar Machiavelli.
“Jag har pratat med Clothilde om honom, vi har bevis för att han är en informatör för Quintus von Griffonstein. Och han har redan tjallat för von Griffonstein” säger Werner.
“Hur vet vi att inte von Griffonstein kommer använda det” säger Machiavelli.
“Ruben är ju ambassadör åt von Leitdorf nu, jag vet inte om dom utnyttjade det för att få honom att bli ambassadör. Men jag är övertygad om att Ruben har allt under kontroll” säger Werner.
“Werner jag vill att du meddelar Ruben att jag vill träffa honom innan avresan mot Streissen, jag vill se honom i ögonen när vi skakar hand om att dom inte använder det emot oss. Annars gör vi som du sade, vi förnekar allt och påstår att det är en lögn och smutskastning av ett föräldralöst barn. Det kan fungera om vi har Clothilde med oss, du måste prata med henne om detta. Och Werner skulle von Leitdorf använda det dom vet om Selenas von Kuschs död mot oss, då kommer jag hävda att det var Ruben som mördade henne” säger Machiavelli.
“Du behöver inte oroa dig, Ruben har det här under kontroll” säger Werner. Det sista Werner vill är att Ruben ska bli anklagad för det tragiska och sorgliga dom gjorde tillsammans.
“Machiavelli vi var och tittade i morse när von Leitdorfs arme marscherade iväg mot Streissen, har vi också mobiliserat en arme inför Streissen” frågar Werner.
“Vi har The Knights Of The Blazing Sun och sedan har vi dom tre bästa militärstrategerna i Averland till vårt förfogande, din svärfar Erkenbrand von Tasswinder, Konrad von Niebelwald och Viktor von Steiner. Så var lugn Werner vi är bra rustade om det skulle gå så långt, vänta bara Werner så kommer du förstå vad jag menar” skrattar Machiavelli.

Efter det givande samtalet skyndar sig Werner hem, han måste lämna boxen i säkert förvar innan han ska till von Heine. När Werner kommer hem har inte Heidi kommit än, så Werner ber Hallbjörn hålla koll på boxen. Werner sätter på sig vanliga anständiga kläder, sen beger sig han av mot Rubens hus. När Werner knackar på Rubens dörr så öppnar ingen, dörren är olåst så Werner går in. När han tittar sig omkring kan han se Ruben stå på alla 4 och skura trappen, han ser helt förkrossad ut.
“Hur står det till Ruben” frågar Werner. Ruben berättar att han varit och hämtat Nellie, han lämnade henne hos Heidi. Sen var han på The Journeys End, för ett middagsmöte då en av hans tjänare kommit för att hämta honom. När han kommer hem så är det kaos där hemma, tjänaren berättade gråtande hur Frederick Grosz och Rutger Cornelius tänkt besöka Ruben. När han inte var hemma så lämnade dom ett meddelande, dom mördade alla andra tjänarna. Ruben är helt förkrossad att dom gav sig på hans tjänare, han ber Ingvald hämta Kapten Baerfaust. Efter 10 min kommer Ingvald tillbaka med Kapten Baerfaust och Arta Schaffer. Ruben drar hela händelseförloppet för dom. Kapten Baerfaust och Arta Schaffer tar med sig dom döda kropparna.

Efter det beger dom sig av mot The Golden Spool för att möta upp dom andra, när alla är samlade beger dom sig av till von Heines residens. När dom kommer fram till dom finare delarna av kvarteret stannar sällskapet, Caspar smyger iväg för att kolla läget. När han kommer tillbaka så meddelar han att den svarta dillegansen är borta, och det är 2 vakter på framsidan av huset och 2 vakter med 2 Tilean Maneater “hundar” på innergården. Dom smyger sig fram emot huset, när dom kollat av läget bestämmer dom sig för att ta sig in genom ett fönster på gaveln. Caspar smyger sig fram till huset, sedan kastar han fast en änterhake på taket. När repet sitter där klättrar Caspar upp till fönstret och lirkar upp det, därefter klättrar dom andra upp. Alla utom Ruben lyckas ta sig in genom fönstret, han lyckas inte klättra upp för repet. Dom kommer upp i en korridor med 4 dörrar, Werner och Caspar tar den första dörren och Wera, Ingvald och Gabriel tar den andra på samma sida. Werner och Caspar kommer in i ett stort bibliotek, det är en otrolig ordning på alla böcker kan Werner snabbt konstatera. Dom söker av rummet, då upptäcker Werner att en sektion av bokhyllan går att dra ut. Caspar börjar dra i bokhyllan, men den vill inte ge med sig. Werner försöker hjälpa Caspar så gott han kan, lönndörren är tung och svår att få upp. Plötsligt kan dom höra från vakterna på innergården att dom blivit upptäckta, vakterna tar med sig hundarna och går in i huset. Till slut får Werner och Caspar upp lönndörren, men dom kan höra hur hundskallen kommer allt närmare. När dom kommer in i lönnrummet så skjuter dom igen dörren. Där inne i rummet lyser några lyktor upp rummet, på golvet ligger det fullt med rosenblad utspridda över hela rummet. På ett altare i hörnet av rummet står en staty av en varelse med 4 kloförsedda armar, det brinner även rökelser på altaret. Werner känner igen doften från von Alptraum Mansion, statyn känner han också igen från en bok om Slaanesh han tjuvkikat i hos Luminary Mauer. Statyn föreställer en Demonette av Slaanesh, en sorts demon. Mitt i rummet på några sunkiga madrasser ligger Prinsessan Gabriella alldeles naken, hon har 2 dildos av elfenben uppstoppad i vaginan och anus. Hon är helt okontaktbar, Werner ser likheter med när han fann Heidi. Nu kan dom också höra hur hundarna skäller inne i biblioteket, efter ett ögonblick hör dom hur hundarna lämnar rummet och det låter som stridigheter ute i korridoren. Werner tar ur dom båda dildoarna och lindar in Prinsessan i en filt, Werner kan se hur Caspar plockar på sig dom båda dildoarna. Caspar börjar öppna dörren men det är fortfarande väldigt besvärligt, undertiden stoppar Werner på sig 2 böcker som ligger på altaret. När Caspar får upp dörren kan dom höra hur en dillegans rullar in på uppfarten, plötsligt hör Werner hur en kvinnoröst skriker något på ett främmande språk. Han kan förstå att hon lagt en besvärjelse, men inte vad. Så får Caspar upp dörren, när dom är på väg ut ur rummet kan dom höra att något bakom dom vaknat till liv. Werner vänder sig om för att se vad som händer, till hans stora förskräckelse kan han se att statyn fått liv. (D3 terror – test). Helt utan förvarning skickar den iväg sin långa kloförsedda tentakel, den träffar Prinsessan Gabriella med våldsam kraft. Blodet stänker över Werner som ser hur Prinsessan sitter fast i demonettens klor, han försöker dra loss henne men har ingen chans för demonetten är mycket starkare än Werner. (D4 – test). Så känner Werner en otrolig smärta i sidan, demonen har svingat sin tentakel mot honom. Werner inser att han inte kan få loss prinsessan från Demonetten, hon är utom all räddning ändå efter det slaget tänker Werner. Han släpper taget om prinsessan och springer efter Caspar, utanför rummet kan han se Wera och Ingvald ta sig ner från fönstret. Men Gabriel går mot rummet i stället, då får han syn på det som jagar dom. Synen av Demonetten blir för mycket för Gabriel som rasar ihop mitt på golvet, Caspar springer förbi Gabriel mot fönstret. Werner gör det samma, för han rubbar inte Gabriel själv. När dom kommit ut ur huset skyndar dom sig därifrån. När dom samlas en bit bort från huset kan dom se hur lågor står upp i skyn från von Heines hus. Caspar smyger sig tillbaka för att se vad som händer, när han kommer tillbaka berättar han vad han såg och hörde. Von Heine, Rutger von Sterber och Linda Terese von Mohr pratar med stadsvakten, dom påstod att någon har attackerat prinsessan Gabriella och bränt ner von Heines hus. Prinsessan hade överlevt attacken. Helt plötsligt dyker Gabriel upp, han lyckades på något mirakulöst sätt fly från det brinnande huset. (Fatepoint). Alla är nedstämda, allt gick ju som planerat ända tills att Linda Terese von Mohr kom till huset och väckte en jävla Demon. Werner kan inte sluta tänka på prinsessan Gabriella, han hade henne men släppte taget om henne för att han trodde hon var död. Nu vinklar dom det så att von Heine kommer få sympatier inför konklaven, undra om kejsaren får reda på något av det som hänt? Där delar dom på sig och går hem till sitt, men Werner har fått en ide. Werner går mot Sudenberg Strasse 7…

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 5 - Frau Wera
Olika förhållanden

När Wera och Ingvald kommer fram till Plenzerplatz vänder sig Wera till Ingvald:
”Tack för att du inte lämnade mig i sticket med Jochen. Var det dumt att låta honom följa med oss?”
”Nej. Vi måste visa att vi är bättre än de vi kämpar mot. Han kanske kan vara till vår hjälp längre fram” svarar riddaren av Myrmidia.
”Skönt att höra. Nu tänker jag gå till Adele Ketzenblum för att se om jag kan få henne att spara Märtha Hoffstetter. Hur vill du göra?”
”Jag har egna ärenden. Vi syns sedan på Golden Spool.”
Wera går nu in till Sigmartemplet. Hon stannar upp en novis och ber att få bli förd till Templar Adele Ketzenblum vilket så sker.
När Wera kommer in till rummet där Ketzenblum och hennes hejdukar bor ser hon Märtha Hoffstetter i samma cell som Fichmichspäter. Märtha ser rädd ut och försöker hålla sig undan den närgångna Fichmichspäter som smeker hennes rygg.
”Låt bli mig!” Märthas röst är gäll av rädsla.
Ketzenblum tittar på med misstänksamma ögon på Wera när hon kommer in.
”Och vem är du?”
”Wera” säger Wera och släpper ut sitt hår ur läderhjälmen.
”Åh, Wera. Så trevligt. Lars, Greger, Haldur. Lämna oss!”
Witch hunterns män lämnar rummet samtidigt som Märtha ropar:
”Wera? Wera är det du? Wera, hjälp mig härifrån! Jag måste hem till mina barn.”
”Jag är här för att be dig låta Märtha få gå.”
”Hon hittades i hädarens hem.”
”Men Märtha var Verfullens städerska och hon var också den som gav mig tipset om Verfullens låsta dörr. Hon är oskyldig till det som skett där.”
”Oavsett vad så skall jag först kolla henne så att hon inte har någon korruption i sig innan jag släpper henne.”
Okej. Jag är också här för att rapportera att vi har rensat ut två Skavennästen. En under Plenzerplatz och en i Antzwigs garveri. Råttmännen har varit Black Hoods hantlangare och lakejer och har även mördat åt denne.”
Ketzenblum nickar. ”Har du något mer?”
”Nej. Vi hoppas få fram bevis gällande de mer prominenta personerna snart.”
Det bli sedan tyst och Wera märker att Ketzenblum tittar på henne med en lysten glimt i ögonen.
Wera fångar Adele Ketzenblums blick med samma blick hon brukar ge de män som hon vill förföra. Så går hon fram till Witch huntern utan att släppa henne med blicken. När hon står alldeles intill Ketzenblum lutar sig Wera framåt lie grand och säger tyst:
”Om du vill ha mig så kan du få mig.”
Ketzenblums ögon vidgas först av förvåning för att sedan fyllas av lust.
”Ja. Jag vill gärna ha dig. Här och nu.”
”Även med publik?” frågar Wera och nickar åt de två som sitter i cellen.
”Gör inget. De kommer inte att komma härifrån.” Ketzenblum lutar sig så fram och kysser Wera på munnen innan hon börjar klä av henne. Wera hjälper sedan Adele av med kläderna. Templarn av Sigmar har en smärt, stark kropp med flera ärr som vittnar om det farliga liv hon lever. Med hungriga kyssar börjar kvinnorna smeka varandra och där på britsen i källaren under Sigmartemplet har Wera sex med Witch hunter Adele Ketenblum. Till sin förvåning och njutning känner Wera att hon ligger med en person som gör det av verklig åtrå till henne även om partnern har en tendens att smeka hennes kropp med kniven som sitter i stället för vänster hand. Under deras kärleksakt börjar Fichmichspäter masturbera medan hon tittar på dem medan Märtha gråter och kryper ihop i ett hörn.
När de båda är tillfredsställda och ligger de hopslingrade i bädden och pustar ut.
”Märkligt att jag skall finna riktig åtrå tillsammans med en kvinnlig Witch hunter.”
Wera och Adele reser sig sedan upp och klär på sig under ömsesidig tystnad innan de ger varandra en varsin kyss på kinden varvid Wera lämnar rummet och Sigmartemplet.

Den före detta prostituerade går raka spåret till hamnen och White Horse Tavern. När hon kommer in i värdshusets skänkrum ser hon sin man, Herr Schneider, som också upptäcker henne där han sitter vid ett bord. Han reser sig upp när hon kommer fram till honom.
”Wera! Vad fan har du varit? Jag har frågat efter dig i dagar. I dagar!”
”Jag har haft fullt upp.”
”Jaha. Du har haft fullt upp… men det är det slut med nu! Du skall vara här hädanefter och dra in pengar till din make. Vad skall annars folk tro?”
Weras nästa replik sägs med en röst som är kall nog att sänka temperaturen i hela skänkrummet:
”Nu är det så, käre make, att när jag sist var hit så var jag förklädd. Då satt du på stolen där…” Wera pekar på stolen tre bord bort, ”… med två horor i knät. Du såg inte ut att som att du saknade mig då. Har du betalat igen silvermynten till Fritz, förresten?”
”Va! Nej.. Jo… Jag ska… Snart. Bara du drar in lite pengar så…”
”Herr Schneider. Jag kom hit idag för att meddela dig att jag vill skiljas.”
”VA?! Skiljas… Men… men… vi har ju just gift oss.”
”Det har vi och nu tar det slut.” Med de orden tar Wera ett steg framåt och ger Herr Schneider en hård spark mellan hans ben. Mannen kvider till och sjunker ihop på golvet med händerna för skrevet. Wera hukar sig ner vid Herr Schneider och drar fram sin dolk som hon sätter mot hans hals.
”Jag hoppas att du nu förstår allvaret med vad jag nyss sade. Börjar du komma med protester kommer jag att bli väldigt sur då jag förväntar mig att vi är överens om denna skiljsmässa.”
Herr Schneider nickar snabbt och kvider fram svagt:
”Ja.”
”Bra. Farväl då Herr Schneider. Må våra vägar inte korsas igen.” Med de orden så går Wera ut från White Horse utan att bry sig om alla som tittar efter henne med stora ögon. Hon vikar på vägen till en gapande Bernhardt Kurtz som står bakom bardisken och säger:
”Hej Bernhardt. Roligt att se att du hämtat dig från dina skador. Ha det så bra.”

Så lämnar Fraulein Wera hamnen och går med bestämda steg mot Weavers District med ett leende på läpparna.

View
The Enemy Within - Spelhelg 12, Del 4 - Frau Wera
The Hooks

Så fort Wera och Ingvald kommer till Faust Quarter börjar Wera höra sig för bland folket på gatan var hon kan finna mannen vid namn Jochen. Hon blir dirigerad till att besöka en sunkig dryckeshåla vid en liten bakgata mitt inne i stadsdelen. När de kliver in i baren ser Wera att sunkig är bara förnamnet. Det luktar av gammal öl, spya och rök. Det är lågt i tak och borden och stolarna är skraltiga och smutsiga. Runt omkring sitter det ett tiotal personer och dricker. Jochen sitter där också. Hela stället blir tyst och allas blickar vänds mot nykomlingarna som kliver genom dörren. Wera tittar runt i rummet som om hon inte känner igen någon och höjer sedan rösten:
”Vi söker en man vid namn Jochen. Vi vill prata med honom om hans syster och Black Hood. Vi har ett erbjudande till honom som han inte vill missa. Vi väntar fem minuter utanför innan vi går vidare.” Wera vänder på klacken och går ut tillsammans med Ingvald. De går en bit bort från barens dörr och ställer sig för att vänta.
Det går ett antal minuter innan dörren till dryckeshålan öppnas och Jochen kommer ut tillsammans med fem man. När de går mot Ingvald och Wera ser hon att det dyker upp fler män från gränderna runt dem och även på balkongerna ovanför. Ingvald och Wera backar försiktigt tills de står sida vid sida med ryggarna mot en byggnad. De är nu omringade av 13 Hooksmedlemmar samt Jochen som ler och säger:
”Trodde du verkligen att jag skulle gå på det där, Wera? Jag kände igen dig så fort du kom innanför dörren. Jag är väldigt tacksam över att du kommer till mig. Du försökte döda mig tidigare men då var du i överläge med flera vänner omkring dig. Nu är läget det motsatta.”
”Vi kom för att prata med dig om det som hände på torget här i Faust Quarter. Jag såg att du ifrågasatte Black Hoods order och vi kan hjälpa varandra mot Black Hood.”
Jochen blir nu röd i ansiktet och ilsknar till:
”Vad menar du med att ifrågasätta?! Vi är Black Hoods trognaste medhjälpare och har alltid varit det! Du skall nu dö, din hora.” Jochen vänder sig nu mot Ingvald: ”Vi har inget otalt med dig, Der Fleischer. Lämna horan nu och ingen kommer göra något mot dig. Det här är mellan Wera och oss.”
”Jag kommer inte att lämna Wera i sticket. Hon och jag står tillsammans” svarar Ingvald lugnt som om han pratade om vädret.
Wera känner att hon blir rörd och glad över Ingvalds ord. ”Han kommer inte lämna mig! Åh, Ingvald, du är verkligen en riktig vän.” Hade det inte varit för den farliga situation de befann sig i hade hon omfamnat riddaren. ”Nu gäller det att komma ur det här innan det blir våldsamt.”
Hon tittar Jochen i ögonen utan att vis anågon rädsla:
”Och när Black Hood inte har nytta av er längre? Då kommer ni att sluta som Halheimer. Det är så Black Hood jobbar. Men anfall oss ni om du tror att det kommer att bli bästa lösningen för dig. Ingvald tar fem av er själv och mitt första lod kommer att träffa dig, Jochen”
”Ha, stora ord från en flicka som står helt själv. Hur kan du tro att du kommer att klara dig ur det här?”
Wera ler för sig själv. ”Det kommer jag att göra för du har nu börjat munhuggas istället för att ge dina män signalen att anfalla. Du kommer inte vinna ett ordkrig mot mig.” Hon säger inget till Jochen utan ger honom bara ett bländande leende. The Hooks ledare blir stum och ilskan falnar från hans ögon. Wera släpper ut sitt hår och går lått framåtlutad med vickande höfter fram mot Jochen, tar hans hand och lägger på ett av sina bröst. Hennes röst är plötsligt mjuk och förförisk:
”Jag har inte sagt att jag kommer klara mig utan vill bara påpeka att det är onödigt att bruka våld mot varandra. Jag vet att Black Hood använder sig av råttmännen för att göra sig av med personer som inte behövs längre. Varför inte använda oss av varandra, det är så mycket mer… njutbart.”
Jochens ögon håller på att trilla ut sina hålor och detsamma kan sägas om flera av hans hejdukar som blir tysta och stirrandes på Wera. Till och med Ingvald blir röd i ansiktet av Weras rörelser och röst.
”Män! Så enkla att dupera.”

Jochen återfår sin fattning efter någon sekund men han är nu en slagen man. Han viftar åt sina män att retirera och viskar sedan till Wera:
”Du har rätt. Black Hood kommer att göra sig av med mig när jag inte är till nytta längre. Det har jag förstått sedan länge. Men jag kan inte ifrågasätta Black Hood inför mina män. Då kommer jag att snabba på min egen död. Men jag har en syster att tänka på.”
”Och din syster används som påtryckningsmedel av Black Hood för att få dig att lyda.”
”Nej, det är The Knife som hotat att våldta och döda Eva om jag inte lyder honom. Hon lever som gatflicka i hamnen. Jag hatar honom och önskar att jag får chansen att ta kål på det kräket.”
”Helt okej för mig om inte jag hinner först.”
”Fast The Knife är svårt skadad. Han och några till anföll Baerfaust men blev besegrade och Baerfaust kastade sin zweihänder och kapade armen på The Knife. Jag hörde The Knife berätta att han blivit förrådd. Han hade blivit lovad att Baerfaust var ensam men istället hade kaptenen sina zweihändersoldater med sig. The Knife misstänker att det var Black Hood själv som lurade honom och är därför inte längre trogen till Black Hood.”
”Synd att fanstyget överlevde. Men han kan inte göra något ont på din syster just nu. Vad kan du berätta om Little House on Aver?”
”Det ägs av Fredrich Grosz och har används som vapen- och krutlager. Huset är nu tomt då allt krut samt några kanoner och stridshästar är på väg med fraktbåtar till Streissen. Grosz är också på väg till Streissen med sin älskarinna Gertie Borg. Vet inte vad alla vapen och krut skall vara till för men det är inte för något gott.”
”Självklart inte. Undras om det är för Black Hoods eller för Grosz räkning som krutet är på väg till Streissen?”__
”Jag vill bort från Averheim, tillsammans med min Eva. Jag är trött på allt våld. Men jag kan inte ta oss härifrån på egen väg. Kan ni hjälpa oss?”
”Hur skall du få med dig din syster?”
”Hon är inte fången någonstans men är förbjuden att lämna hamnkvarteren. Men hon har sagt att hon följer mig om jag säger till.”
”Okej. Kom till stallet bakom The Journeys End tidigt imorgon bitti. Vårt gäng kommer då att resa mot Streissen. Se till att ha med dig vapen och utrustning så ni klarar av att sova utomhus. Lovar inte att vi har grejor även för er.”
Jochen tittar på Wera med stora ögon innan han vänder ner blicken. Rösten hackar som av gråt när han pratar till henne:
”Tack. Tack så mycket. Vi kommer att vara där.”
Jochen vänder tillbaka till sitt tillhåll med sina män och Wera och Ingvald lämnar The Faust Quarter.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.