The Enemy Within Averheim Sessions

Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 3, spelhelg 10

Med sikte på Adele Ketzenblums huvud

IMG_2357.PNG

En lätt fingertryckning och Adele Ketzenblums huvud skulle explodera i en sörja av ben, blod och hjärnsubstans. Det fanns inget finare och mer pricksäkert gevär i hela världen än en Hochland Long Rifle. Det skulle inte vara första gången som Baron Kristoffer Thüringen von Hochstauffer dödade en sigmaritisk Witch Hunter.

Baronen studerade det vackra geväret, tillverkat i Hochland med en inristad varg, guden Ulrics symbol, i det vackra silverhandtaget. Geväret var ett tecken på The Empires högstående teknologiska innovations- och utvecklingsnivå. Men det var även ett konsthantverk av exceptionell klass, fullt i nivå med vad dvärgarna kunde göra.

En betjänt i von Kaufmans gul-svarta uniform hade drygt fem minuter tidigare kontaktat baronen och kort och koncist framfört en vädjan från Curd Weiss. “Herr Curd Weiss vill att du tar ställning i hans rum på The Journeys End. Geväret som du gav honom i gåva när han besökte dig i Middenheim står uppställt bakom dörren. Det är laddat och klart. Gå sedan till fönstret med utsikt över Plenzerplatz och ta sikte på von Kaufmans antagonist. Vid första tecken från Curd Weiss skjuter du antagonisten i huvudet.”

“Sigmarit, var redo att möta den vita vargens raseri. Ulric är den största av dem alla” viskade von Hochstauffer samtidigt som hans finger vilade på avtryckaren. Fyra sigmaritiska Witch Hunters hade han dödat under sin levnadstid. Sigmariter som alla varit allt för nyfikna på professor Robertus von Oppenheims forskning vid Collegium Theologica i Middenheim. Sigmariter borde verkligen vara mer försiktiga i Ulrics heliga stad, baronen hade flera gånger häpnat över sigmariternas brist på kunskap och omdöme. Middenheim var inte som Altdorf, Nuln eller Averheim. I norr härskade Ulric, vargarnas, vinterns och krigets gud. Middenheim var hans heliga stad.

“Undrar vad din läromästare skulle säga om jag dödar dig Adele Ketzenblum” tänkte von Hochstauffer. “När du var ett spädbarn låg du i mina armar och jag höll dig över den eviga elden i Ulrics tempel i Middenheim. Trots detta kom du att dyrka Sigmar. Men din läromästare är en bra man, ovanligt klok och hederlig för att vara Sigmarit och Witch Hunter. En skam att jag inte kan säga samma sak om dig Fraulein Ketzenblum” tänkte baronen. Von Hochstauffer hade inte mycket till övers för sigmariter. Familjen von Hochstauffer hade alltid varit trogna ulricaner och familjen hade nära och djupa personliga vänskapsband till självaste Al-Ulric, High Priest of Ulric. Men det fanns även ett fåtal sigmariter som baronen respekterade och hade vänskapsband med. En sådan person var Hans von Leitdorf. För knappt 20 år sedan hade de stridit sida vid sida på Kislevs stäpper. De hade båda deltagit som frivilliga i Tsarinnans vårkampanj mot barbarstammarna från norr. Den våren dödade de tillsammans över 20 man, kurgans från norr som tillbad de mörka förbjudna gudarna. Baron von Hochstauffer och Hans von Leitdorf hade stridit, ridit, druckit kvas och sjungit kislevitiska sånger vid lägerelden. Trots de teologiska dispyterna hade de den våren och sommaren utvecklat en djup och respektfull vänskap till varandra. Det var under den kampanjen som baronen förstått vilken kraft barbarernas talismaner och vapen hade. Föremål smidda av mörka schamaner i norr och fyllda av mörka krafter. Det var där på den kislevitiska oblasten som fröet till vad som sedan skulle bli von Oppenheims forskning föddes. När baronen den hösten återvände till Middenheim hade han presenterat sina idéer för Al-Ulric som sedan sammankopplat baronen med professor Robertus von Oppenheim vid Collegium Thelogica. Professorn var ett geni som genast förstått baronens idé. Snart hade von Oppenheims forskning blivit så komplex och så invecklad att baronen inte längre kunde förstå den. Men han litade helt och fullo på att von Oppenheim skulle komma med en lösning. En lösning som för alltid skulle förändra världen. En mer viktig upptäckt än vad som tidigare funnits i mänsklighetens historia. Det var via professorn som baronen några år senare lärde känna Friedrich von Kaufman och dennes assistent den mycket begåvade Herr Curd Weiss. Friedrich von Kaufman och Robertus von Oppenheim delade samma vision och passion för det storslagna och visionära vetenskapliga forskningsprojektet. Och när Friedrich von Kaufman organiserade och finansierade The Southland Expedition skulle den mångåriga forskning som Robertus von Oppenheim arbetat med kunna slutföras.

Kaoset på Plenzerplatz var totalt. Skrik och slagord hördes överallt. Men von Hochstauffer brydde sig inte om kalabaliken. Hans blick var helst fäst på Adele Ketzenblums mörka hatt. Utan den distinkta hatten hade baronen haft svårt att urskilja Witch Huntern i folkmassan. Men Witch Hunters var ju inte kända för sin diskretion, en egenskap som baronen utnyttjat vid flera tillfällen och som lett till flera sigmariters död. Adele Ketzenblum stod, med ett stadigt grepp om sin pistol, och stirrade på Friedrich von Kaufman. 5-6 meter från Ketzenblum stod Curd Weiss, även han med en pistol i handen. Von Kaufman såg ut att vara både bedrövad och ofokuserad. Herr Weiss var däremot helt koncentrerad på Ketzenblum. Blickar möttes. Minsta oväntad rörelse från någon av de tre personerna skulle utlösa våld och död.

“Ge mig bara tecknet Herr Weiss och Adele Ketzenblum kommer att få vandra in i Morrs mörka rike i kväll. Inget är viktigare än att von Kaufmans och von Oppenheims samarbete fortsätter” viskade von Hochstauffer för sig själv.

Alldeles under fönstret på The Journeys Ends andra våning, där von Hochstauffer siktade med geväret mot Adele Ketzenblum, stod en märklig man i fågelkostym och fågelmask. Sakta började mannen att rycka i kroppen, först i spastiska nästan krampaktiga rörelser som sedan sakta övergick i en märklig dans.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.