The Enemy Within Averheim Sessions

Kvällen den 33 Sigmarzeit, prolog 5, spelhelg 10

Att bräka som en get

IMG_2370.JPG

Mitt i rummet var ett pentagram ritat i vit krita och i getblod. Det doftade kraftigt och fränt från en sötaktig rökelse som även täckte rummet i ett lätt dimmoln. Fönstren mot Plenzerplatz var täckta av mörka tjocka gardiner. Det enda ljuset kom från den stora ljuskronan i taket där över 20 levande ljus var tända. Från torget utanför hördes ljudet av en enorm uppretad folkmassa som skanderade slagord mot de rika. Men de två männen i rummet fäste ingen vikt vid folkmassans argsinta skrik. De var helt upptagna av ritualen.

Ferenc von Alptraum och Kristian Ascbeck satt nakna bredvid varandra precis utanför pentagramet. Deras kroppar var helt täckta av rödmålade symboler och runor. I mitten av pentagramet låg en död svan. Vingarna låg utsträckta åt varsitt håll, halsen var sträckt uppåt och benen nedåt. Allt upplagt som en stjärna i den femuddiga pentagonen.

Kristian Ascbecks ögon var helt vita utan pupiller, och tyckes stirra in i oändligheten. Ferenc von Alptraums kropp började sakta lyfta från golvet och levitera. Han satt i skrädarställning och svävade ungefär en decimeter ovanför golvet. Kristian mässade med en ljus gäll röst, helt olik hans vanliga mörka dova stämma “Ljuzzzimbar elrichhh Tzaar. Luminen arch sxendriiitch. Universialiis Terribles. Zzimmminen arch Imagus. Illzwicch kixsh. Ziimbar werq. Deamonic werum”.

Rummet tycktes koka av dold energi. Temperaturen steg snabbt och männens kroppar dröp av svett. En svag doft av svavel kunde anas. Plötsligt antändes svanen och den började brinna. Lågorna var blåa som havet och istället för eldens knaster hördes ett vinande vindljud. Först lågt och lugnt men sedan sakta tilltagande som om en storm var i antågande. Kristian fortsatte att mässa men tvingades nu skrika för att överrösta vindens tjut. Svanen tycktes sedan explodera i ett kraftigt ljus av regnbågens alla färger och även av färger som inte existerade i den materiella världen.

Allt blev tyst.

Det var som att tid och rum upphört att existera.

Ferenc tycktes sväva fritt högt upp i himlen. Rummets konturer kunde inte längre urskiljas. Det enda som existerade var en blå oändlig sfär. Lika oändligt och ogreppbart som universum.

Kristian stod upp och flöt fritt i tomrummet. Han sträckte sina händer ovanför huvudet och symbolerna och runorna på hans kropp lyste kraftigt i rött.

Ett svanhuvud, med en lång blå hals, kom ringlande ut ur intigheten. Halsen tycktes oändligt lång och det var tydligt att perspektiven inte längre var logiska. Den materiella världens fysiska regler gällde inte här. Svanens gula näbb närmade sig Ferenc von Alptraum och viskade något. Ferenc ansikte förändrades plötsligt och antog formen av en getabock. Getabocken bräkte åt svanen som i sin tur fortsatte att viska hemligheter i adelsmannens öra.

Den kosmiska vindens hemligheter.

Temperaturen sjönk och rummet materialiserades återigen. Pentagramet var kvar på golvet men svanen var helt borta. Ferenc och Kristian vaknade till liv. Deras kroppar var täckta av svett och deras ögon lyste av utmattning. De föll båda ihop sida vid sida och andades tungt och ansträngt som om de sprungit en mil i hög fart.

Det var Kristian som med ansträngd stämma bröt tystnaden “Ferenc vad viskade svanen i ditt öra?”.

Det tog ett par minuter innan Ferenc fick kontroll på andningen och kunde svara “Kristian, det finns tre olika demoner i staden. Herr Liebling som gömmer sig i Weavers District, Doppelgängern som helt öppet vandrar bland oss och den befjädrade demon som The Purple Hand frammanat. En befjädrad demon som besatt en av personerna som just nu befinner sig på Plenzerplatz. Dessutom dansar heralden i skuggorna i just detta ögonblick”.

Kristian lät som ett nyfiket och förväntansfullt barn när han ivrigt frågade “Berätta min vän, vem är det som den befjädrade demonen besatt?”

Ferenc svarade med ett märkligt omänskligt bräkande, likt ljudet från en getabock. Kristian satte sig hastigt upp och svarade “Det hade jag aldrig kunnat gissa. Men i vilket syfte och varför? Vad är The Purple Hands plan?”

Ferenc fortsatte att bräka.

Vid Plenzerplatz rådde kalabalik. Skräckslagna adelsmän och borgare flydde i vild panik samtidigt som personer med mer sinnesnärvaro drog vapen för att försvara sig mot pöbelns raseri. Rop om att kanonerna borde öppna eld hördes.

Vid “The Journeys End” dansade en ensam man helt obemärkt i skuggorna.

En annan man hade siktet inställt på att skjuta Adele Ketzenblums huvud i bitar.

I just detta spända ögonblick rusade Marlene von Alptraum fram till sergeant Zacharias Kneider. Hon var fast besluten om att ge order om eldgivning. Men för ett kort ögonblick tappade hon koncentrationen och slogs av tanken på hur mycket hon föraktar och hatar sin son Ferenc. Ett hat som hon närt ända från den stunden då den nyfödda Ferenc öppnade munnen för första gången. Men inte för att likt ett nyfött spädbarn skrika utan för att bräka som en get.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.