The Enemy Within Averheim Sessions

Morgonen den 28 Sigmarzeit, prolog 5, The Enemy Within spelhelg 4

Ingvald "Der Fleisher" Riese vaknar upp ur en feberdröm

image.jpg

Ingvald Riese vaknade upp ur en feberdröm. Kroppen värkte av de kritiska skador han drabbats av och en begynnande inflammation i vänster arm gjorde att febern härjade i hans kropp. Vart var han? Han låg i en renbäddad säng i ett rum. Rummet var möblerat med vackra ekmöbler och väldigt rent. En doft av såpa fanns i rummet. Väggarna var vitmålade och en tavla föreställande en leende Ruben Ulfman von Mohr hängde längst en vägg. Ingvald mindes plötsligt att Fraulein Wera fört honom till Ruben Ulfman von Mohrs residens och att han där fått vila sig i ett av adelsmannens gästrum. En sådan vänlighet och gästfrihet hade Ingvald aldrig tidigare varit med om i sitt liv. Han frös trots att rummet var tryckande varmt. I en glipa i de tunga mörka gardinerna sken solen in. Det var en varm och vacker dag i antågande.

Ingvalds tankar var helt fokuserade på den feberdröm han just vaknat från. Drömmen försvann snabbt ur hans minne, men små minnesfragment fanns forfarande kvar. Ingvald hade i drömmen varit ett barn. Han hade befunnit sig strax utanför sitt fattiga barndomshem. Averheims stadsmurar kunde ses på avstånd. Marken var täckt med ett mycket tunt snötäcke. Ingvald hade promenerat efter landsvägen tillsammans med en ung flicka. Hon hette Elia, var i 12-års åldern och när hon andades rosslade det oroväckande i hennes luftrör. Ett ljud som Ingvald mindes från sin mormor som drabbats och dött av lungpesten. Trots flickans oroväckande sjukdomstillstånd tyckte Ingvald att Elia var söt, hon hade rågblont ruffsigt hår, gröna stora ögon och var liksom Ingvald klädd i trasiga och lappade kläder. Men vem var Elia tänkte Ingvald? Var hon bara en dröm eller en verklig person från hans barndom?

De två barnen tittade och pekade mot Averheims stadsmurar, en krigare i rustning red på en ståtlig springare mot den stora stadens stadsportar. Längs vägen de vandrade efter kom en svart blankpolerad droska dragen av två magnifika svarta hästar. Vagnen stannade vid de båda barnen och en mycket vacker ung kvinna klev ut. Hon var klädd i en vit päls och doftade parfym. Ingvald förundrades över den fräscha doften av sommarblommor. Kvinnan hade klara blå ögon och hon betraktade noga Elia. Hon log vänligt och smekte Elia över kinden och sa med en len stämma “Flicka lilla, var inte rädd. Den hemska hostan kommer att försvinna när du träffar herr Liebling. Han kommer att ta hand om dig, tvätta dig, kamma ditt hår och klä dig i pärlor och en vacker klänning. Han kommer att röra både din själ och din kropp och därefter kommer du att befrias från världens alla vedermödor. Herr Liebling kommer att ta fram din skönhet flicka lilla, för du är vacker som en sommaräng. Kom med mig in i vagnen så reser vi tillsammans mot en vackrare värld. Vad heter du min sköna?”
“Jag heter Elia Lohm och jag reser gärna med er” svarade flickan.

Ingvald hade i drömmen känt sig övergiven. Den vackra unga kvinnan hade fäst all sin uppmärksamhet på Elia men Ingvald ville också bli inbjuden att åka med i vagnen. Fly från sitt miserabla liv, fly från fattigdom och svält. “Men jag då?” sa Ingvald och tittade på den vackra kvinnan.

Kvinnan tittade hastigt på Ingvald, hennes klarblå ögon såg plötsligt hårda och kalla ut. Hon stirrade mot Ingvald med förakt i blicken och sa “Du är ett fult barn, se på ditt ansikte. Vanställt…jag hatar fulhet, Herr Liebling hatar fulhet. Vi älskar bara det som är vackert. Och du är en styggelse och jag hoppas du dör innan du når din vuxna ålder. Försvinn ur min åsyn ditt vidriga missfoster.” Ingvald ryggade tillbaka, hans ögon fylldes av tårar. Kvinnans hårda ord skar som knivar i hans själ. Han vände sig om och sprang, sprang ut på det snötäckta fältet. Bakom honom tog kvinnan Elias hand och de klev in i droskan.

Vilken märklig dröm tänkte Ingvald. Sedan kom han utan anledning att tänka på tavlan han sett i Ruben Ulfman von Mohrs salong igår. En tavla föreställande två män vid ett hus, ett gods i bakgrunden, Mannslieb på himlen och en båt med ihopfällda segel. En tavla som av någon anledning gett Ingvald kalla kårar.

Ingvald slöt sina ögon och bad en bön till Myrmidia. Något kändes inte rätt, drömmen och tavlan var oroväckande tecken. Svåra prövningar skulle vänta Ingvald. Svåra prövningar väntade Averheim.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.