The Enemy Within Averheim Sessions

Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 1, spelhelg 13

Min syster, min bror

IMG_2189.JPG

En man i en brun sliten kåpa gömde sig i mörkret på baksidan av The Upright Pig. Gryningen var snart här och skulle han få svar gällde det att hitta det innan han blev igenkänd. Från värdshuset hördes ljudet av skrålande och fulla personer. Stanken av fisk, urin och spyor var påtaglig i den här delen av hamnen.

Kvinnan var klädd i en brun trasig kåpa. Hon gnagde på benet av en kanin som hon hittat i avfallet kvällen innan. Hungern värkte i hennes mage, hon kunde inte minnas när hon ätit sig mätt senast. Kleine Aver var helt mörkt, det fanns inga ljuskällor i slummen och inte ens stjärnorna på natthimlen syntes. Kvinnan reflekterade över att det inte längre var samma tryckande hetta som plågat Averheim de senaste veckorna. Istället hade det börja blåsa och vinden svalkande skönt. Kanske himlen var täckt av moln? Kanske det var regn på gång?

Mannen såg ett par beväpnade ligister patrullera runt värdshuset. Han tryckte sig hårt mot uthusets vägg för att inte bli upptäckt. Hjärtat bultade, blev han upptäckt mitt i fiendens territorium skulle det troligtvis innebära döden. Han var inte van att smyga omkring och gömma sig i skuggorna. Faktum var att han aldrig gjort det förut i hela sitt liv. Han kände en svalkande vind mot ansiktet. Det blåste och den tryckande värmen som plågat staden så länge tycktes ge vika. Mannen tittade upp mot himlen men han kunde inte se stjärnorna. Bara ett kompakt mörker, men snart skulle gryningen komma. Himlen måste vara täckt av tjocka moln. Skulle det bli regn? Vakterna passerade förbi utan att se mannen.

Kvinnan höll en tygsäck i handen. Den innehöll alla hennes ägodelar. I mörkret kunde ingen se vad som fanns i.

Mannen höll en vandringsstav eller käpp i handen. I mörkret kunde ingen se vad det var.

Bakdörren på The Upright Pig öppnades. En korpulent man kom ut. Han höll en flaska sprit i handen och vinglade fram uppenbart berusad. Sedan ställde han sig mot skjulets vägg, drog ned sina byxor och pinkade mot väggen. Mannen i kåpan stod i mörkret bara ett par meter ifrån den urinerade mannen.

Kvinnan såg en vagn dragen av två gamla oxar rulla fram mot utkanten av Kleine Aver. Lumphandlarens vagn var täckt av bråte och skrot.
“Ursäkta herrn, jag har hört att ni ska till Schwerin, kan jag få åka med?” ropade kvinnan.
Hjärtat bultade, hennes liv hängde på att hon lyckades fly från Averheim. Hemska män letade efter henne i hamnen och i der Faust Quarter. Det hade utlysts en belöning på ofattbara ett helt guldmynt till den som kunde finna henne. Men få hade letat i den värsta slummen i Kleine Aver på andra sidan floden. Hon hade gömt sig i en gammal övergiven jordkällare och endast kommit fram under nätternas mörkaste timmar för att leta mat. Det fanns bara två personer som visste var hon befann sig och det var hennes enda vänner i staden, avskrädesbonden Gottfried Hanson och gatupoeten Erwin Körber. Kvinnan hade haft ett förhållande med Gottfried under några år men det hade tagit slut när hon förändrades. Gottfried hade blivit förskräckt av utväxten men de var fortfarande vänner. Erwin hade hon känt i ett par år nu. Han hade upptäckt henne en natt när hon vandrade på gatorna i Weavers District och krupit fram till henne på alla fyra som en hund. Sedan hade han sagt “Jag ser färgerna runt dig. Du och jag är lika. Vi har krafter inom oss”. Det var början på en vänskap mellan två utstötta och mentalt instabila personer som delade krafter som var förbjudna av samhället.

Det var nu eller aldrig. Mannen i kåpan höll fram sin stav, precis framför ansiktet på mannen som urinerade. Under bråkdelen av en sekund så lystes mörkret upp av ett bländande vitt sken som fullkomligt förblindade och omtöcknade den urinerade mannen. Med all sin kraft knuffade mannen i kåpan in den förblindade mannen i en öppning i skjulet. De båda männen föll pladask ned på jordgolvet i skjulet. Mannen i kåpan hamnade över den förblindade mannen. Den förblindade mannen pinkade fortfarande och mannen i kåpan kände hur obekvämt det kändes när hans egna kläder blev blöta av den korpulenta mannens stinkande urin. Ursinnet växte och mannen i kåpa tappade fattningen för första gången på många år.

Lumphandlaren såg föraktfullt på kvinnan klädd i trasor.
“Varför skulle en gammal ful skabbig kärring få åka med mig?” sa lumphandlaren.
“För att jag måste komma bort från Averheim” svarade kvinnan samtidigt som hon stirrade på lumphandlaren.
Lumphandlaren såg hur kvinnans ena öga lyste i mörkret. Ett onaturligt sken. Han överrumplades av skräcken men han hann inte skrika förrän en lång klibbig rosa tentakel sköt ut underifrån kvinnans kåpa. Tentakeln slingrade sig snabbt runt lumphandlarens hals och tryckte till. Mannen kunde varken skrika eller andas och han drogs sprattlande ned från vagnen och landade hårt på marken. Kvinnan kastade sig direkt över honom och slog en sten mot mannens huvud. Lumphandlaren förlorade medvetandet och svimmade. Kvinnan tittade sig omkring och drog in tentakeln under kåpan. Gatan var tom. Ingen kunde ha sett vad som hänt. Hon hoppade snabbt upp på vagnen och körde därifrån. Hon färdades bort från faran i Averheim. Mot Schwerin i Stirland. En ny tillflyktsort. Ett nytt gömställe. Ett nytt liv i misär och hunger. Utstött och ensam. Det var hennes lott i livet. När hon åkte mot väster på en liten guppig grusväg började gryningen komma. Himlen var täckt av moln. Det blåste och började duggregna. Kvinnans tankar var sorgsna och melankoliska. Hon tänkte på sin bror.

Den korpulenta mannen skakade av skräck. Han stank av gammal mat, svett, spya och urin. Ett pruttande ljud hördes och hans byxor fylldes av diarré. Skjulet var helt upplyst av ett onaturligt skarpt vitt sken. Det brände i ögonen, smärtade som om ögonen skulle hoppa ut ur skallen. Mannen med kåpan satt över honom. Huvan hade fallit bakåt och visade ett långsmalt vitt ansikte med ett vitt getskägg. Ögonen var mjölkvita. I handen höll mannen i kåpan en stav på vars topp det fanns en liten döskalle och tre klart brinnande stearinljus. Det fanns ett enormt raseri i mannens ansikte.
“Var är min syster, tala eller ljuset ska förgöra dig ditt stinkande missfoster. Jag vet att det var du som gav mig brevet igår morse. Tala” sa mannen täckt av ljus.
Den korpulenta mannen började gråta och harklade snyftande fram några ord.
“Vi har henne inte. Brevet var en lögn. Vi, vi…. har letat efter henne dag och natt men vi har inte hittat henne. Snälla, snälla, jag ber dig, döda mig inte”.
Mannen i ljus visste direkt att den korpulenta mannen inte ljög. Den vita vinden Hysh tvättade alltid bort lögnen och visade den rena sanningen. Mannen i vitt reste sig upp, stirrade mot skjulets tak och sa.
“Du tillhör de lägsta av de lägsta. Jag tänker inte offra mina krafter på att döda dig”.
Mannen i vitt satte huvan över huvudet och lämnade skjulet. Han såg inga vakter och skyndade snabbt mot de mörka gränderna i der Faust Quarter. Gryningen var i antågande. Himlen var täckt av moln och det blåste. Efter ett tag började det duggregna. “De har inte min syster, jag måste genast ge mig iväg till Streissen” tänkte mannen. Mannens tankar var sorgsna och vemodiga. Han tänkte på sin syster.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.