The Enemy Within Averheim Sessions

Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 3, spelhelg 13

Tråkiga ärenden - Fraulein Wera

Nyskilda Wera vaknar sakta till liv tidigt på morgonen den 4 Sommerzeit i sitt rum på The Golden Spool. Hennes kropp värker och ögonen känns grusiga av trötthet men hon har några ärenden som behöver göras innan avresan till Streissen. Hon ligger och känner sig ensam i väntan på att hennes kropp och sinne skall vakna till.
”Vad tyst det är. Inga snarkningar eller tunga andetag. Ingen doft av instängd luft på grund av för många personer i samma rum. Ingen försynt knackning på dörren.”
Wera suckar, kliver upp och börjar klä på sig. Hon skulle aldrig erkänna det för de andra att hon saknar deras sällskap. Hon har under hela sin uppväxt fått höra att det är en svaghet att ty sig för mycket till andra vilket inte hindrat henne från att göra det ändå.
Under tiden som hon klär på sig reflekterar hon över vad som hände igår och allt som skett de senaste 21 dagarna efter att hon för första gången träffade Werner. ”Så mycket som hänt! Det känns som om hela gänget – Werner, Ruben, Ingvald, Caspar, Gabriel och jag själv – styrs av en osynlig kraft.” Tanken förvånar Wera. Hon har aldrig varit särskilt religiös, en livsåskådning som också blivit ifrågasatt flera gånger innan hon flydde sitt hem.
”Men att viga sitt hopp och liv åt en gudom eller osynlig kraft, det är ingen svaghet?” Wera känner åter igen ilskan och besvikelsen blossa upp vid tanken av det dubbelmoraliska budskapet från barndomen.

För ovanlighetens skull är Wera sig själv. Inget smink eller annorlunda kläder denna morgon då hon kommer att få fördelar av att visa sig som den hon är. På sig har Wera samma kläder som hon använde som tjänsteflicka åt Ruben men under har hon sin läderrustning och i stövlarna är knivarna gömda. Gömd är också pistolen, nedstucken i midjan bakom ryggen. Håret är uppsatt med slungan hon köpte igår under promenaden från White Horse Tavern och skilsmässan från Herr Schneider. Hennes packning inför resan består av väskan med smink och andra kläder. Armborstet är dock kvar hos von Mohr och hon hoppas hinna dit innan de reser för att få med sig vapnet på färden.
Wera räknar med att inte träffa på så många personer denna arla morgon och hennes stora förhoppning är att inte behöva komma tillbaka till Averheim igen. Staden har gett henne för många fiender för att det skall kännas bra att bo kvar här men först har hon två jobbiga ärenden att klara av innan hon kliver på diligensen till Streissen. ”Om jag nu får åka med. Känner jag högdjuren rätt så kommer de inte att vilja ha med en fattig, före detta prostituerad som reser tillsammans med en brottslig stallpojke och hans syster.”
Wera skjuter tanken åt sidan. ”Det får bli ett senare problem. Ett bekymmer i taget.”

Det första ärendet gäller Märta Hofftstetters hem och barn. Wera vet att Märta inte kommer levande ifrån källaren under Sigmartemplet och hon vill rädda Märtas barn från att svälta ihjäl. På vägen mot hamnen stannar hon till vid ett bageri och köper två nybakade limpor, en bit ost och en flaska mjölk. När hon sedan kommer fram till det fallfärdiga huset och knackar lätt på dörren så får hon ingen reaktion. ”Gudars! Är jag för sent ute? Har de redan dött?”
Så hör hon några som viskar på andra sidan dörren innan det åter blir tyst. Wera knackar på igen och känner sedan på dörren. Den är olåst så hon öppnar och kliver in.
Wera kommer in en liten lägenhet där morgonljuset strilar in genom trasiga fönsterluckor. Hon befinner sig i ett större allrum där det står en större säng med en tunn madrass samt ett fallfärdigt bord med fem omaka, slitna stolar. En dörr i den bortre väggen verkar leda till ett mindre rum och en öppning till höger om henne leder in till ett litet kök. Luften i lägenheten är unken på grund av instängdhet och ingrodd smuts. På sängen sitter tre bleka barn och tittar på Wera med rädda blickar. Alla tre verkar ha gråtit.
”Tre pojkar?! Hon sade till mig på White Horse att hon hade 4 barn!”
Wera låter dock inte sin fråga synas i ansiktet utan ger barnen att lugnande leende samtidigt som hon plockar fram bröden, osten och mjölken.
”Godmorgon barn. Jag heter Wera och jag kommer med mat till er från er pappa Caspar. Han trodde att ni skulle vara hungriga.” Wera känner hur lögnen ger henne en sur smak i munnen men hon fortsätter att prata lugnt med ett positivt tonfall:
”Kom till bordet så skall jag skära upp brödet åt er. Ni ser jättehungriga ut.”
Wera ställer fram det hon har köpt och doften från det nygräddade brödet får barnen att glömma bort allt utom sin drift att dämpa hungern. Alla tre skyndar sig fram och sätter sig till bords medan Wera går in i det lilla köket och letar fram en kniv och tre trämuggar.
Hon skär upp bröden och osten i skivor och delar ut dem till de tre hungriga ungarna samtidigt som hon säger till var och en:
”Här kommer ett bröd till…?”
Barnen svarar:
”…Fritz …Gunnar …Günther.” Men deras blickar är fästa på brödskivorna. När de tar emot brödet så formligen kastar de i sig maten och mjölken går in lika fort. Efter att allt är uppätet kommer den förväntade frågan:
”Var är mamma?” Fritz – pojken som ser äldst ut – är den som frågar.
”Hon har gått vilse och er pappa letar nu efter henne. Det är därför jag kommer med mat till er.” Åter igen kommer den sura smaken i munnen.
”Jag vill att mamma kommer hem!” säger den yngste pojken, Günther, med gråt i halsen.
”Jag vet det, lilla vän, men jag vet inte var hon är. Var är er fjärde bror? Sover han?” fortsätter hon snabbt innan någon kommer med en ny fråga.
”Nej, Junior är inte hemma. Han är också borta.” Fritz börjar gråta vilket gör att hans bröder också börjar.
”Seså, era stackare, var inte så ledsna. Det är inte roligt när någon i familjen saknas men jag har kommit för att ta er till en annan stor familj så ni slipper känna er ensamma. Vad säger ni om det? Vill ni följa med mig dit? Hon som är mamma där är en jättesnäll tant som heter Heidelschneider.” Wera lägger in hela sin övertalningsförmåga nu. ”Ni kommer inte behöva vara hungriga igen och jag hjälper er att packa så ni inte glömmer något.”
Utan att vänta på något svar börjar Wera plocka upp en del av kläderna som hon ser ligger spridda i rummet. Snart så har hon fått de tre barnen att börja plocka med sig sina tillhörigheter samtidigt som hon letar igenom köket och sovrummet. I en ask på en hylla i köket hittar Wera Märtas besparingar – en handfull kopparmynt samt några silver shillings – som hon plockar på sig.
Efter att ha kollat igenom lägenheten en sista gång tar hon med sig barnen Hoffstetter ut på gatan och sedan vidare mot lagerhusen vid hamnen för att ta sig till lagerhus nummer 16. Günther och Gunnar håller varsin hand på Wera och Fritz håller i Günthers andra hand.
”Det märks att de vet hur de skall hålla ihop när de går utanför hemmet. Märta har uppfostrat dem bra. Måtte nu Frau Heidelschneider ha lyckats inkvartera sig i lagerhuset.”
Men Wera behöver inte vara orolig eftersom Frau Heidelschneider har lytt hennes råd och tagit det tomma lagerhuset i besittning.

I vanlig ordning är Frau Heidelschneider vaken trots att det är tidigt på morgonen. Hon hälsar på Wera med en blandning av glädje och förvåning:
”God morgon Wera. Jag är glad att se dig men jag trodde inte att du skulle komma tillsammans med tre barn.”
”God morgon Frau Heidelschneider. Tack detsamma. Jag kommer med tre barn som behöver en familj.”
”Jag ser det. De stackarna ser både undernärda och bleka ut.” Heidelschneider sätter sig på huk framför barnen Hoffstetter. ”Hej på er, barn. Är ni hungriga? Jag heter Frau Heidelschneider. Vad heter ni?”
Efter barnen har fått presentera sig tar Heidelschneider med sig dem in till kontorsutrymmet i lagerhuset som nu används som kök. Medan Fritz, Gunnar och Günther äter berättar Wera att deras mor är den stackars hushållerskan som togs av Witch huntern i Dr Verfullens hus. Hon ger sedan Heidelschneider Märthas mynt plus några av sina egna silver shillings.
”Det här är deras mors besparingar. Jag måste vidare nu, Frau H. Ha det så gott.”
Wera vinkar adjö till barnen Hoffstetter och lämnar lagerhus 16.

Det är dags att ta tag i det andra ärendet – berätta för Olga Klinski att hennes man är död. Under den korta promenaden till Klinskis hem inser Wera att hon inte själv har haft tid med att smälta insikten att Jürgen är död.
”Stackars Olga och stackars Jürgen. Han räddade mitt liv men jag kunde inte rädda hans. Vilket hemskt öde. Tagen av råttfolket och utsatt för vem vet vad för hemskheter. Hans lik ligger nog bland de andra kropparna i Jochutz garveri. Vad var syftet med alla döda? Användes de också till någon sorts ritual? Eller blev de delar till monstret som kom från råttmännens maskin? Hade de tänkt göra fler monster? Vi glömde meddela vakten vad vi hittade i garveriet.”
Så är hon framme och knackar på Klinskis dörr. Det tar en stund men så till slut öppnas försiktigt dörren och hon ser Olga i glipan. Kvinnan ser blek, utmärglad och hålögd ut.
”Hon ser precis ut som barnen Hoffstetter.”
Men till skillnad mot samtalet med barnen så försöker inte Wera släta över beskedet med glatt sinne men hon är beredd att ljuga om Jürgens öde:
”God morgon Olga. Jag är rädd för att jag har tråkiga nyheter. Jürgen är död.”
Kvinnan vacklar till och ser ut att stödja sig mot dörrkarmen för att inte falla.
”Nej! Nej! Det får inte vara sant.” Hon börjar gråta. Efter en stund samlar sig Olga och tittar på Wera med bedjande ögon: ”Har du sett hans kropp? Var är den?”
”Jag har inte sett hans kropp men jag har sett andra som delat hans öde. En kult som dyrkat en ond gud har letat upp och offrat människor i ritualer för sin gudom och Jürgen var en av dem som blev tagen. De hade sitt tillhåll i Jochutz garveri. Jag har sett högen av lik i garveriet och är övertygad om att Jürgen ligger där med alla de andra männsikorna som försvunnit under de senaste månaderna. Vill du prompt se Jürgen får du ta det med vakten.”
Olga har börjat gråta igen under Weras berättelse. Hon säger som till sig själv:
”Ja, jag vill se honom. Stackars Jürgen. Han var alltid så snäll. Vad skall hända med mig nu? Är jag dömd till svält?”
”Nej. Det är du inte. Här.” Wera ger henne några Silvermynt. ”Om du tar dig till lagerhus 16 i hamnen så kommer du märka att Frau Heidelschneider har sitt hem för hemlösa kvinnor och barn där. Hon behöver alltid hjälp och där finns också tre små barn som mist sin mor och som behöver någon som tar hand om dem. Istället för att gråta bort ditt liv kan du bistå andra som behöver en varm person som du.”
Olga tittar en lång stund på Wera med pannan i djupa veck. Så sträcker kvinnan på sig och torkar tårarna.
”Du har rätt, Wera. Tack för din hjälp. Jag går till Frau Heidelschneider efter att jag pratat med vakten.”
”Bra. Se nu till att ta hand om dig. Farväl.”
“Farväl Wera. Må Shallyas välsignelse vara med dig.”
Så vänder Wera på klacken och börjar gå mot Ruben Ulfman von Mohrs hus.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.