The Enemy Within Averheim Sessions

Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 4, spelhelg 13

Clothildes hjärtesorg

IMG_2707.JPG

General Konstantin von Krohnhof inspekterade trupperna. Hela von Alptraums armé var uppställd i fem led fördelade på 12 truppenheter. Infanteri, kavalleri och artilleri. De hade alla anlänt till samlingsplatsen de senaste två dagarna. Vissa kom från Averheim och den omkringliggande landsbygden andra kom från orter längre bort i provinsen och hade rest flera dagar för att komma hit. Sammanlagt hade nästan 350 soldater samlats. Många var veteraner med lång stridserfarenhet från kriget mot grönskinnen i The Black Mountains medan andra var mönstrade bondpojkar utan tidigare erfarenhet. Von Alptraums fana, ett svart tjurhuvud mot gul botten, vajade i vinden. Regnet föll tungt över de sammanbitna soldaterna. Ännu hade inte solens första ljus kommit utan mörkret bröts endast av stormlanternornas dunkla sken och de facklor som varje truppenhet bar. Tre kilometer i nordvästlig riktning låg Averheim men i mörkret och regnet syntes inget av den stora staden. Konstantin satt på en vit stridshäst. Hästen bar metallrustning på huvudet och bålen. Det var helt tyst förutom ljudet av det ihärdiga regnet och knastret från de brinnande facklorna. Alla väntade på generalens marschorder.

“Soldater, kamrater, män i von Alptraums tjänst. Vissa av er känner mig redan och vi har delat en och annan bägare runt lägereldens sken medan andra aldrig sett mig förut. För er som inte känner mig är mitt namn Konstantin von Krohnhof. Jag är reikländare av blod, bördig från Altdorf. Min familj har historiska rötter i Kemperbad men jag är född och uppvuxen i rikets huvudstad. Som ung tjänstgjorde jag för Reiksmarshal Kurt Helborg som riddare i Reiksguard. Jag har deltagit i framgångsrika kampanjer både i nordliga Kislev och sydliga Araby. Flera gånger har jag sett döden i vitögat. Flera gånger har jag lämnat en lång stig av döda bakom mig. Men jag har lämnat det livet bakom mig. Jag har tyvärr sett dubbelmoralen och falskheten bland kejsarens egna livtrupper. Jag har därför lämnat Reikland och Altdorf. Kommit hit till Averland för att gå i tjänst hos den enda lysande och ärliga stjärnan bland denna provins adelsfamiljer. Jag har fallit på knä inför Gravin Clothilde von Alptraum och erbjudit henne min kunskap, mitt mod och mitt svärd. Jag har svurit en ed till familjen von Alptraum att jag ska skydda och upprätthålla freden i provinsen. Jag är tjuren från norr som bringar fred. Vid Sigmar jag är den averländska folksjälen personifierad. Stolt, orubblig och hård. Jag är utsedd av ambassadör Marlene von Alptraum för att skydda freden. När de andra Elector Count kandidaterna hänger sig åt politiskt falskspel och intriger står vi som är i tjänst hos von Alptraum för det sanna, det ärliga och det rena. Vi är här för att bringa fred och välstånd. Inget annat. Men om de andra kandidaterna försöker störa freden genom våld eller att genom lögner och intriger sätta käppar i hjulet för Gravin Clothilde von Alptraums kandidatur finns vi alla här redo för att låta vårt raseri skölja över fienden likt en vårflods mäktiga kraft. Och om vi mot vår fredliga avsikt tvingas ta till svärdet så ska vi låta vårt raseri löpa amok och fienden ska skaka av skräck. Blod kommer att flyta till dess att fienden gråtande, med blottande nackar och i knäböjande ställning ber om nåd. Så hör mina ord soldater, ni ska alla uppträda med värdighet och stolthet. Ni ska hedra von Alptraums stolta historia som härskare över denna ärofulla provins. Jag tolererar inte dåligt uppträdande, fylleri eller antastande av civilbefolkningen. Vi är alla representanter för de höga och sanna ideal som familjen von Alptraum står för. Vi är böndernas och landsbygdens röst. Är det klart soldater?”. Den sista meningen skrek Konstantin ut med en hög och mörk röst som mullrade likt åska.

Soldaterna svarade unisont och högt “Ja General von Krohnhof”. Bondpojkarna i truppen var osäkra och rädda. De darrade på rösten och huttrade i regnet. Veteranerna från kriget stod som stenstoder. De var trygga och hade varit med förut.

Bakom general von Krohnhof red två personer på vita hästar fram. En var en äldre kvinna. Hon hade en enkel läderhatt på huvudet och var klädd i praktiska läderkläder likt en boskapsfösare. Men runt bältet hängde två stora pistoler vackert utsmyckade med handtag i elfenben. Runt hennes bälte var ett stort slagsvärd fäst. Den andra kvinnan var ung och bedårande vacker, klädd i metallrustning med von Alptraums tjurhuvud intrikat inristat i bröstplåten. Hon bar dock inga vapen.

Marlene von Alptraum log ironiskt. Framför soldaterna, där majoriteten av dem kom från landsbygden, stod general von Krohnhof. Mannen vars största bedrift i livet var att ha krossat det långdragna bondeuppror som rasat i Ostland under nästan ett års tid mellan åren 2517 och 2518. De livegna bönderna och lantarbetarna hade rest sig och gjort uppror med den adliga överheten. I Ostland fanns knappt några självägande bönder, istället var provinsens landslag byggd på ålderdomliga principer med starkt inflytande av kislevitisk rättskipning. Det var den enda provinsen i The Empire där livegenskapen fortfarande fanns kvar och där adelns makt var fullkomlig. Den livegna landsbygdsbefolkningen var initialt framgångsrik och de erövrade flera byar, mindre städer, adelsgods och befästningar. Hela tiden strömmade allt fler förtryckta till bondearmen och även många soldater ur Ostlands armé deserterade för att ansluta sig till rebellerna. Ropen om frihet och rättvisa ekade över hela provinsen och snart anslöt sig även städernas borgerskap till upproret. Elector Count Valmir von Raukov lyckades inte slå ned upproret utan han och den styrande adeln blev allt mer trängd. I ren desperation tvingades han betala en stor summa pengar, över hälften av Ostlands hela statskassa, för att anlita en professionell legosoldatarmé med soldater från främst Reikland, Wissenland och Middenland. Legosoldatsarmèn leddes av general Konstantin von Krohnhof. Kriget som följde var extremt blodigt och rått. General von Krohnhof gick extremt våldsamt fram. Han brände bondbyar och lät avrätta varje bondeledare han fick tag på. Den mest kända och den mörkaste och avgörande episoden i kriget var det stora slaget vid den lilla staden Tannerhaus där bondearmen slutligen besegrades och kapitulerade efter tre dagars hård och blodig batalj. General von Krohnhof lät sedan samla varje tillfångatagen bondeledare på stadens torg. Sammanlagt 38 män. Utan rättegång lät han sedan avrätta alla bondeledare genom halshuggning. De avhuggna huvudena sattes sedan upp på hillebarder som synligt placerades på fälten där den tillfångatagna bondearmen på över 1000 man satt. Sedan lät von Krohnhof slumpmässigt välja ut var tionde fånge, 100 man totalt, som han lät avrätta på de mest grymma sätt framför de övriga fångarna. 10 män dränktes, 10 män hängdes, 10 män brändes på bål, 10 män stenades till döds, 10 män kokades levande i olja, 10 män släpades till döds efter hästar, 10 män tvingades äta flugsvamp och dö i svåra plågor, 10 män korsfästes, 10 män arkebuserades och 10 män begravdes levande. Grymheten var så stor att bondeupproret sedan dog ut. Ingen vågade längre resa sig upp mot överheten i fruktan för det grymma straff som väntade. Bönderna återvände sedan till livegenskapen på adelsgodsen. Upproret hade misslyckats och den som lyckats slå ned det var general von Krohnhof.

“Gravin Clothilde von Alptraum och ambassadör Marlene von Alptraum vi hälsar er” ropade general von Krohnhof när kvinnorna red fram till hans sida. Soldaterna gick alla ned på knä och ropade “Hail Sigmar, Hail Clothilde von Alptraum”.

Sedan var det Marlene von Alptraum som tog till orda.
“Soldater i von Alptraums tjänst, jag hälsar er. Ni är sanna män trogna Averlands stolta historia. Ni hedrar Sigmar själv genom att stå här idag. Men det är inte ni som egentligen tjänar familjen von Alptraum utan det är familjen von Alptraum som tjänar er folket. För att visa vår tacksamhet för de uppoffringar, det blod och det liv ni är redo att offra i godhetens och frihetens namn har Gravin Clothilde von Alptraum beslutat att familjen von Alptraum ska ge 10 procent av våra jordegendomar till de veteraner som stred så tappert för Averlands frihet vid The Third Battle of Black Fire Pass. Efter kriget fick dessa hjältar ingen tack av den Averländska staten. De lämnades istället vind för våg och många har tvingats att leva som alkoholiserade tiggare i städerna eller hänfalla åt kriminalitet. Det är inget värdigt liv för de som stred för vår frihet. Varje veteran som ansluter sig till vår arme kommer att, när Clothilde von Alptraum blir Elector Count, få del av dessa jordegendomar. Mark som kan odlas, mark som ger mat, mark som ger en inkomst och ett hedervärt yrke som bonde. Familjen von Alptraum står upp för landsbygdens folk. Det är bönder, drängar och lantarbetare som är vårt folk. En klar majoritet av Averlands befolkning bor på landsbygden och ni är alla vår hjord. Vi står gemensamt upp mot borgerskapet i städerna, vi hedrar Sigmar och Rhya. Ni och vi är ett. Vi är Averland! Det första beslut Clothilde von Alptraum kommer att fatta när hon sitter på Averlands tro är att sänka skatten för landsbygdens befolkning samtidigt som vi höjer den radikalt för städernas borgerskap. Varför ska de rika borgarna betala mindre skatt än vad bönderna gör? Vad är det för rättvisa? Låt oss återställa rättvisan tillsammans. Marschera därför mot Streissen som fredens män. Ni är inte här för att strida utan för att vara en säkerhet om de andra dekadenta och korrumperade Elector Count kandidaterna försöker ta makten i provinsen på ett ohederligt eller icke lagligt sätt. Då måste ni vara redo att gå ut i krig för er och för era familjers skull. För frihetens och för Averlands skull. För Sigmar och Rhyas skull. Länge leve Clothilde von Alptraum”.

När Marlene avslutat sitt tal började soldaterna unisont skandera “Clothilde, Clothilde” om och om igen. Moralen hade byggts upp och hären var sammansvetsad.

Regnet föll och gryningen var på väg. Clothilde satt på sin häst och hon skakade. Känslorna rasade inom henne och tårar rann längs hennes kinder. I mörkret och regnet såg ingen att hon grät men hon grät mycket. Dels av omtanke för alla män som var uppställda framför henne. Män som var redo att dra ut i strid och dö för hennes skull. Clothilde ville inte ha någon krig. Hon önskade endast fred. Hon hade som frivillig i Shallya hospitalet sett krigets fasor när hon tagit hand om skadade män under kriget mot grönskinnen. Män som hade haft svåra fysiska och psykiska skador. Krig var ont, något att undvika till varje pris då det aldrig kunde komma något gott ur det. Dels grät hon av brustet hjärta och förlorad kärlek. För att hon satt här idag framför en arme av soldater. För att hon slutligen förstått att Marlene hade haft rätt. Ruben Ulfman von Mohr var en ondskefull konspiratör. Clothilde hade länge varit hemligt kär i Ruben. Hon hade aldrig visat det öppet men ända sedan de var barn hade hon älskat Ruben. Hon hade drömt om att de en dag skulle gifta sig, bilda familj och skaffa barn. Att de skulle vara lyckliga tillsammans och kämpa för att göra Averland till en bättre och mer rättvis plats för dess folk. Genom åren hade många mäktiga män friat till Clothilde men hon hade tackat nej till dem alla. Hennes hjärta hade endast funnits hos Ruben. När Ruben också en dag bett om hennes hand hade hon känt sig som den lyckligaste personen i hela världen och velat säga ja på direkten. Men hon hade istället vänligt men bestämt tackat nej till hans frieri. Hon hade haft en romantiskt och barnslig dröm att se honom kämpa för hennes hjärta. Se honom göra goda och hedervärda handlingar till dess att han en dag imponerade så mycket på henne att hon skulle tacka ja. Hela tiden i Clothildes vuxna liv hade Marlene av politiska skäl försökt styra vem skulle få hennes hand men Clothilde hade bestämt sig redan i unga år att det var endast hon och Ruben. När sedan Marlene under de senaste veckorna blivit allt mer upprörd över att Ruben lämnat “von Alptraums hjord” hade Clothilde bara skrattat för sig själv men vetskapen om att Ruben visst skulle rösta på henne i konklaven i Streissen. Clothilde hade sett hur Ruben med rekordfart gjort en karriär som ambassadör för von Kaufman. Han hanterade det politiska och det sociala spelet storartat och Clothilde hade planerat att tacka ja till Rubens frieri när de båda befann sig i Streissen precis före konklaven. Det hade varit hennes naiva plan innan det avslöjades för henne vilken fruktansvärd dubbelpersonlighet Ruben hade. Han var en ren psykopat utan någon form av heder eller moral i kroppen. En kvinnomördare. Det han gjorde den dagen mot Selena von Kusch, under resan med droskan söderut , skulle Clothilde aldrig hämta sig ifrån. Chocken och besvikelsen av att inse att hennes älskade var en simpel, lögnaktig, integrerande kvinnomördare skulle hon få bära med sig resten av livet. Ruben hade inte bara krossat hennes hjärta utan han hade fullkomligt förstört det. Hon hade aldrig trott att hennes moster Marlene hade haft rätt om Ruben men nu hade hon insett att Marlene haft rätt hela tiden. Hon hade varit en naiv dåre som inte lyssnat på Marlenes varningar. Nu skulle hon ändra på det. Det fanns bara en sak att fokusera på just nu hur ont hennes kärlekssorg än kändes. Hon måste kämpa för att bli Averlands Elector Count och det för folkets skull. Hon skulle bli en bra och rättvis härskare som inte skulle hänge sig åt förtryck eller politiska intriger. Hon skulle kämpa för att göra den vanliga människans vardag bättre. Men för att komma dit behövde hon lyssna och lita på sin moster Marlene hur ont det än gjorde. Det var därför hon stod här idag för att vinka av arméns avmarsch mot Streissen. Visa sig för soldaterna. Visa vad de kämpade för. Men allt hon kunde tänka på här och nu var Rubens fruktansvärda svek och hur hon naivt hade kunnat älska en psykopat och mördare. Ruben den falskaste av dem alla i det smutsiga politiska spelet. Ruben den lögnaktiga kvinnomördaren.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.