The Enemy Within Averheim Sessions

Morgonen den 4 Sommerzeit, prolog 5, spelhelg 13

Aggressivität- Das ist nicht mein identität

IMG_2729.JPG

The Enemy Within hade slumrat till. De senaste veckorna hade inneburit en konstant sömnbrist. Kroppen var utmattad både mentalt och fysiskt. Det fanns inget som hen längtade mer efter än att bara få vila och slippa allt ansvar. Men om hen inte orkade kämpa längre skulle det averländska folket fortsätta att leva sitt liv i bojor. De förtjänade friheten och ett bättre liv. Folket förtjänade mat på bordet och ett drägligt liv.
The Enemy Within vaknade till med ett ryck. Hen satt på en enkel stol och ryggen värkte. Hur länge hade hen sovit? En halvtimme, en timme? Gryningen var i antågande. Det hade börjat regna och temperaturen var svalare. Det skulle bli en grå morgon över Averland.

The Enemy Within tänkte på drömmen som ännu inte försvunnit in i sinnets glömska. Eller var det kanske ett minne från barndomen. Drömmar och minnen kunde vara så nära sammankopplade och vad som egentligen var verklighet eller dröm kunde ingen veta. Den ensamma kon på fältet. Stående själv med ledsna ögon. Alla kamrater i flocken låg döda omkring henne. Varför, vad hade hänt? Hur skulle hon orka leva vidare ensam? Utan sina vänner? Dem hon älskade? Att kor kunde älska var något självklart för The Enemy Within. Alla varelser hade en själ och alla varelser hade känslor. Vissa hade mer känslor än andra och The Enemy Within var övertygad om att hen hade mest känslor i hela Averland. Ingen brydde sig mer om andra människor än vad hen gjorde. Ingen älskade mer.

Sedan ett annat barndomsminne eller var det kanske en bortglömd dröm? The Enemy Within var barn och gick längs en liten grusväg. Det var tidig morgon men redan varmt. En tjock dimma låg över fälten. Plötsligt såg hen en ryttare ståendes mitt
på vägen. Ryttaren höll ett svärd i sin hand och hen kunde inte urskilja ryttarens ansikte i dimman. Hen stannade till. Ryttaren rörde sig inte utan tittade bara på hen. Två personer
stirrade på varandra men allt de såg var konturer. Ingen rörde sig, inget sade något. En flock kråkor flög över himlen. Eller var det kanske en flock med grå små fåglar. Svanar. Några minuter passerade, det var helt tyst och hen kände sig märkligt nog lugn trots situationen. Dagens första solstråle lyste plötsligt upp vägen mitt emellan hen och ryttaren. Det var som en tyst signal. Nästan samtidigt vände sig hen och ryttaren om. Sedan ropade ryttaren högt “Aggressivität – das ist nicht mein identität”.

Tiden var inne, det var dags för det andra kapitlet i den stora planen. Från Averheim till Streissen. Svärdet skulle inte göra någon nytta i det andra kapitlet, bara ordet. Den som behärskade ordets makt och ordets nyanser skulle gå segrande ur det andra kapitlet. Sedan väntade den tredje delen, det sista kapitlet i planen. Från Averland till The Empire.

“Aggressivität – das ist nicht mein identität” sa The Enemy Within och reste sig upp från stolen. Ryggen värkte. Gryningen hade kommit till Averland. Någonstans låg döda kor på ett fält. Inte ens en grå liten fågel.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.