The Enemy Within Averheim Sessions

Natten mellan den 32 och 33 Sigmarzeit, prolog 5, spelhelg 9

Kaltes klares wasser

image.jpg

Det lilla namnlösa torget i centrum av der Faust Quarter var fyllt med människor. Natten var varm och kvävande. Det mörka natthimlen lystes upp av hundratals gnistrande stjärnor och det gulaktiga skenet från de båda månarna Mannslieb och Morrslieb. Husen runt torget var slitna och många var fallfärdiga. Putsen hade sedan länge flagnat och fasaderna var gråsmutsiga av sot. Men ändå kunde man ana att detta en gång i tiden hade varit stolta och rika kvarter. Här och där kunde man se detaljer från förr på husen. Från tiden innan den stora översvämningen. På vissa hus gick det att urskilja vad som en gång i tiden varit fina stenhugggerier och spruckna statyer av marmor påvisade forntida glans. Många i folkmassan höll upp facklor eller gamla oljelyktor. Folkhopen bestod av fattiga fiskare, fiskarfruar, hantverkare, hamnarbetare, tiggare, tvätterskor, tjuvar och alkoholiserade lösdrivare. Det var allt från gamla gubbar och gummor till unga barn. I mitten på torget stod agitatorn Boris Lönnermann på ett par packlårar. Boris var en högrest äldre man med yvigt vitt skägg och enkla slitna kläder. Han svettades rejält på hjässan. Men hans röst var tydlig och klar och när han talade var folkmassan knäppt tysta. Endast en ilsken hund som skällde oavbrutet och ihärdigt kunde höras i bakgrunden.

“Hårt arbetande folk av Averheim. Hur mycket mer kan vi tåla? Har vi inte lidit tillräckligt? Värmen är olidlig, fattigdomen är värre än någonsin och våra barn svälter. Och vattnet har tagit slut. Det finns inte längre något vatten i brunnarna i hamnen eller der Faust Quarter. Brunnar som stadens styrande sålde till utsugaren von Ritterbach. Vi jagade iväg von Ritterbach, vi tog tillbaka brunnarna men bara för att upptäcka att de helt och hålet sinat. De av oss som är desperata dricker från Aver och de blir sjuka och förgiftade av det smutsiga vattnet. Och nu är vi alla törstiga. Vi folket kräver “Kaltes klares wasser”. Boris Lönnermann sträckte upp sin vänstra hand i luften med knuten näve. Sedan skrek han med hög stämma “Averheim – Kaltes klares wasser”. Folkmassan gjorde samma sak som agitatorn, de höll alla upp sin vänstra arm, knöt sina nävar och skanderade unisont “Kaltes klares wasser”.

Agitatorn fortsatte sitt tal. Han talade passionerat och eldigt. “Vatten är en rättighet för alla människor. Brunnarna vid Plenzerplatz är fulla av vatten men vi fattiga blir bara iväg jagade om vi närmar oss de rikas torg. Jag säger därför detta, folk av Averheim om de rika inte ger oss vatten får vi ta vattnet med våld. Vi får inta Plenzerplatz och hämta vattnet som tillhör oss alla. Vi får inta de rikas värdshus och deras hem för att hämta mat till våra svältande barn. Vi folket av Averheim har fått nog. Låt de rika höra folkets ursinne. Gott folk…. REVOLUTIONEN NÄRMAR SIG!”. Lönnermann skrek så högt att hans ansikte var illrött. Folkmassan svarade med ett öronbedövande vrål “AVERHEIM, AVERHEIM, AVERHEIM”. Enstaka rop kunde höras här och där i folkmassan där folk skrek ilskna slagord som “Häng de rika”, “Vartenda hus vid Plenzerplatz ska brinna”, “Vi ska plundra adelns hus, ta deras guld och låta deras fruar jobba på The Upright Pig”, “Dränk varje adelsman och borgare i Aver”.

Stämningen i folkmassan var upprörd och lynchstämning rådde. Uppgörelsens dag var nära. De rika och mäktiga skulle få betala för förtrycket av den fattiga massan. Folk skrek efter blod. Boris Lönnermann var en karismatisk talare och han fortsatte envetet att elda på massans upprördhet. I folkmassan kunde både Werner Klebb och Gerd Knaak ses, The Wharf Rats och The Fish ledare. De båda gängledarna instämde och sympatiserade med Lönnermanns budskap. Gängledarna hade länge förespråkat en försiktig linje utan våld men nu var måttet rågat. Deras medlemmar både svalt och törstade. En våldsam revolution var det enda som återstod.

I torgets utkant stod Jochen. Han var förfärad över vad han såg. Averheim stod på randen till en blodig revolution. De senaste dagarna hade våldet flödat i Averheim. Attacken mot Weavers District, övergreppen mot kvinnorna hos Frau Heidelschneiders Home for Homeless Women and Children och blodsmatchen på Weavers Brügge. Jochen visste vem som låg bakom allt och han förstod att det var The Enemy Within som eldade på pratet om revolution. Han hade ju själv tidigare, på direkt order av The Enemy Within, utövat påtryckning mot Boris Lönnermann. Men allt kändes bara så fel och meningslöst. Jochen var trött på våldet, trött på att vara en marionett som kunde offras närhelst det passade den hemliga konspiratören. Med våld, hot och pengar hade Jochen på kort tid skapat The Hooks, ett kriminellt hamnarbetargäng, som spred våld och förödelse. Livet hade inte varit lätt för Jochen. Han hade tidigt i livet hamnat i fel sällskap. Misshandlats och misshandlat. Rånats och rånat. Mobbats och mobbat. Han hade flytt det hårda kriminella livet i hamnen och fått arbete som stallpojke på Monastery of Tuath. Men på grund av spelskulder hade han i klostret tvingats jobba med människosmuggling åt Faustman the Fist. Och när Faustman the Fist utmanövrerats och fått se sitt kriminella imperium krossas hade Jochen istället kommit att arbeta för den hänsynslösa konspiratören The Enemy Within. Jochen ville bara fly Averheim med sin syster Hanna. Fly så långt bort som möjligt, kanske till till Nuln eller Altforf. Bygga upp ett nytt liv utan vare sig våld eller kriminalitet. Det räckte nu. Utan att tänka efter agerade Jochen rent instinktivt och känslomässigt.

“De kommer att döda er. Plenzerplatz skyddas av den hårdföra Zacharias Kneiders kanonbatteri. När ni tågar in på torget kommer de att öppna eld. Ni kommer att sprängas i bitar. Barn, kvinnor, åldringar…allt som blir kvar av er kommer att vara blod och bortsprängda kroppsdelar. Det är så Lönnermanns revolution kommer att sluta. I ett blodbad, i en massaker”. Jochen hade ropat ut sitt budskap högt. Folk kände igen honom, ledaren för The Hooks, och de lyssnade på vad han hade att säga. The Hooks var numera en maktfaktor i fattigkvarteren.

Boris Lönnermann häpnade över Jochens ord. Jochen som i princip varje dag den senaste tiden hade hotat och skrämt Boris talade plötsligt med ett helt annorlunda budskap. Vad hade hänt, varför hade Jochen ändrat sig? Boris ville inte heller ha en blodig revolution. Men han brydde sig om det fattiga folket. De svalt och de törstade. Fanns ingen annan utväg skulle de bli tvungna att inta de rikas brunnar med våld. Boris famlade dock efter ett litet halmstrå för att undvika en massaker och han sa
“Folk av Averheim, Jochen ledare för The Hooks har rätt. Vår revolution riskerar att sluta i ett blodbad. Jag ska imorgon bege mig till Averburg och begära ett möte med Steward Tochfel. Han ska få två alternativ att ta ställning till. Antingen ger han oss, folket av Averheim, omedelbar fri tillgång till de rikas brunnar längs Plenzerplatz eller så intar vi Plenzerplatz med våld imorgon natt. Är svaret från Tochfel att vi inte ges tillgång till brunnarna samlas vi här imorgon vid midnatt och tågar sedan med facklor och klubbor mot Plenzerplatz och tar det som vi behöver”. Folkmassan jublade åt Lönnermanns tal. Äntligen fanns hopp om förändring för de fattiga i Averheim. Enstaka aggressiva rop kunde dock höras där vissa tyckte att man skulle strunta i att prata med Steward Tochfel och istället tåga mot Plenzerplatz redan i natt. Men den stora majoriteten föredrog ändå Lönnermanns förslag.

Herr Murrmann stod i utkanten av torget, han höll en ung pojke i handen. De gick båda fram till Jochen. Herr Murrmann log mot Jochen och den kritvita tandraden lystes upp i skenet av en lyckta från en av medlemmarna i The Hooks. Jochen ryggade bakåt av ren instinkt när han såg Averheims största psykopat stå mitt emot honom.

“Jochen, Jochen. Se på dig, otvättad och smutsig. När tvättade du dig senast? Det stinker verkligen om dig” sa Herr Murrmann med sina ljusa och lena stämma.
“Vi ogillar smuts och folk med dåliga tänder. Dina tänder är gula” sa den unga pojken till Jochen.
“Jochen tillåt mig att presentera min lärljunge Caspar Junior” sa en leende Murrmann.
“Vad vill du?” sa en irriterad men rädd Jochen.
“Jochen vad du är otålig. Vill du inte ha en konversation med Herr Murrmann och Caspar Junior? Vad jag vill? Talet du just höll Jochen, var det verkligen så smart? Du går emot direkta order från The Black Cowl. Därför ville jag bara att Caspar Junior skulle berätta en sak för dig” svarade Murrmann.
Jochen ryste vid åsynen av psykopaten och den lilla pojken. Han hade hört rykten om att Murrmann tagit sig en lärljunge. En pojke som var son till en ökänd småkriminell skojare och suput i hamnen vid namnet Caspar Hoffstetter.
“Herr Murmann har lärt mig Shallyasången. Du har fula tänder. Snart ska vi sjunga Shallyavisan för dig” sa unge Caspar Junior och log på samma sätt som läromästaren Murrmann. Caspar Juniors tänder glänste i fackelskenet och pojkens ögon förmedlade galenskap.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.