The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 7, Del 4 - Frau Wera

Mörker och lust

När sällskapet från Averheim kommer in i byggnaden är doften som möter dem det första som Wera reagerar på. Att husets interiör ser ut som utsidan är inte förvånande men lukten av damm och mögel är blandat med aromen av en parfym. En parfymdoft som känns behaglig och stimulerande trots den obehagliga atmosfären som huset har. Hallen de kommer in i visar alla tecken på att huset inte används på många år. Dammet ligger tjockt och allt är slitet. En stor trappa leder upp till andra våningen.
”Hela huset utstrålar Dhar – ond magi” upplyser Werner de andra.
”Är det den onda magin som känns som om jag vore täckt av en tjock spindelväv.” Wera ryser till.
Gabriel tar täten uppför trappan följt av Werner som håller i en lykta från vagnen. Efter Werner går Ruben, sedan Leonora von Krieglitz och sist går Wera med pistolen i hand. Gabriel hinner bara gå ett par steg innan han och Werner ser något på trappans räcke. De stannar till och Wera hör hur Werner läser högt. Det är ett inristat hjärta med inskriptionen Liebe Liebling.
När Werner uttalat detta känner Wera en irrationell upphetsning i kroppen. Hon ser hur sina vänner på trappan har stannat till och att Gabriel tittar på Werners skrev.
”Det här är onaturligt. Jag… Vi… ”stön”… borde vara rädda… ”suck” … inte upphetsade.”
Det är Ruben som bryter förtrollningen genom att ryta till. Så kraftfull är han i sitt ledarskap att alla skärper till sig och går vidare uppåt.
Gabriel och Werner hinner bara gå 3 trappsteg till då mörkret blir kompakt samtidigt som lyktan slocknar.
”Vad gör vi nu?” Wera känner paniken stiga vid tanken att fortsätta in i mörkret utan ljus.
Hon blir därför väldigt lättad när Werner höjer sin stav, muttrar något och plötsligt lyser stavens topp med ett svagt ljus. Lättnaden övergår dock till förvirring och rädsla då Werner börjar helt oväntat att skrika på ett konstigt språk och Wera ser att hans ögon skiftar färg. Hon tar instinktivt ett steg bakåt för att öka avståndet till magikern.
Ruben manar på dem än en gång och äventyrarna fortsätter uppför trappan och in i mörkret.

Wera tycker att trappen aldrig tar slut men så, helt oväntat, kommer de ut från mörkret och in i ett rum där ett svagt dagsljus sipprar in genom de smutsiga fönstren. De står nu på en avsats med dörrar som leder in till huset och där en till trappa fortsätter uppåt.
”Länge leve solen.” Wera andas ut.
”Vi fortsätter uppåt” säger en bestämd Ruben och tar täten mot våning 3. Werner följer efter med staven hållen högt över huvudet. Wera kommer som tredje person i ledet tätt följd av von Krieglitz och sist kommer Gabriel.
Den andra trappan upplevs ännu längre än den första men till slut kommer de upp till vindsvåningen av huset. Trappan slutar där en kort korridor tar vid. I den andra ändan av korridoren finns det en dörröppning som leder in till ett kompakt mörker. Samtidigt känner Wera en doft som påminner om lukten av en sommaräng och hon känner ett lugn trots mörkret.
En som inte verkar känna något lugn är Werner som viskar:
”Dörröppningen utstrålar kraftig Dhar – svart magi. Jag… jag kan inte fortsätta. Jag klarar inte mer.”
Wera känner hur hennes självförtroende försvinner med de orden. ”Om Werner inte kan fortsätta måste vi ge oss. Hur skall vi kunna fortsätta om magikern inte kan?”
”Jag går inte heller in dit” säger von Krieglitz.
Men Ruben vägrar att ge upp när de är så nära. De går alla ner till andra våningen där Werner och von Krieglitz blir kvarlämnade medan Ruben, Wera och Gabriel går tillbaka upp till vinden. Ruben håller nu i Werners stav men den lyser svagare i adelsmannens händer.
När de närmar sig den svarta dörröppningen upplever Wera sin allra största skräckupplevelse. Det är med en otrolig kraftansträngning som hon lyckas förmå sig själv att gå genom dörröppningen.
Wera kliver in ett kompakt mörker.
Men istället för att bli rädd fylls hon av tankar, känslor och syner som åker runt i hennes huvud:
Hans – hennes första kärlek.
Glädjen av att skapa liv.
Solens sken.
Herr Liebling.
Vad skönt det är att vara full.
En vackert gjort tavla.
Vad skönt det är att vara hög på opium.
En välgjord garderob.
Sankt Beren.
Glädje.
Månen.
En kram.
Vad trevligt det var att resa hit.
Ruben, Werner, von Krieglitz och von Tuchtenhagen tillsammans i en jättekram.
Vad vackert det är i Averland.
Vad vackra VI är.
Werner och von Krieglitz är ett vackert par – vilka vackra barn de skulle få.
Vad vackert mörkret är.

Hennes sinnestillstånd störs plötsligt av Gabriels röst:
”Jag ser ingen Herr Liebling.”
”Käften!” ”Hur kan han förstöra allt det härliga genom att öppna munnen?”
Men när innebörden av orden sjunker in i Wera övergår hennes ilska tvärt till åtrå. ”Vad attraktiv Ruben är. Jag vill ha honom. Jag vet att han vill ha mig också. Jag ser det i hans ögon. Det här är ren och skär kärlek. Vi vill båda två och varför inte? Vad finns det att förlora med det? Vilket vackert par vi skulle vara. Så lidelsefullt det skulle bli, här i det trygga mörkret.”
Wera går fram till Ruben och omfamnar honom. Han återgäldar kramen och hon känner hans åtrå. Inget kan stoppa dem nu. De båda sliter av sig byxorna och börjar kopulera på golvet.
Mitt under älskogen ser Wera hur rummet har förändrats. Väggarna pulserar i rosa runt omkring dem, som om de varit inuti något levande. Hon ser Gabriel som står framför en garderob men också 2 kvinnor med röda skynken för ansiktena som står ute i korridoren vid trappan.
Mitt i all lust kommer insikt och förnuft krypande tillbaka till Wera så som solljuset bryter fram bakom ett moln som skingras.
”Vad håller vi på med? Var inte rummet kolsvart? Vilka är kvinnorna? … Det här är fel! Vi har blivit påverkade av det onda i huset och tappat vårt förnuft.” Hon försöker tränga igenom Rubens lustfyllda tillstånd:
”Ruben! Ruben, det här är fel! Vi spelar det onda i händerna!”
”Hysch, Wera. Hur kan det här vara fel? Njut istället.”
”Nej. Vi är påverkade av det onda i huset. Det onda som drabbade Annelise. Det onda som din mor umgicks med och som hon målade av. Det som vi skulle hitta”
”Jag vill inte hitta något längre. Jag vill vara här med dig.”
Ruben verkar vara helt från sina sinnen så Wera samlar sig för att verbalt besegra adelsmannen trots att hon helst velat slippa. I den , för Ruben, ovana debattsituation som de nu är i har han inte mycket att säga emot trots att han annars är en van debattör och orator. Wera ser att förnuftet återkommer till Ruben.
”Wera… Jag…”
”Strunt i det. Kolla till Gabriel i stället. Jag såg honom framför garderoben där i hörnet.”
Wera reser sig upp och tar på sig sina byxor. Hon plockar sedan upp Werners stav och följer Ruben fram till Gabriel.
När de närmar sig Gabriel ser de att det hänger en röd klänning i garderoben och bakom den på väggen hänger det en stor spegel.
Ruben tvekar men tar sedan ner klänningen. Då ramlar Gabriel bakåt. Han är täckt på överkroppen av något vitt och håller en rulle i händerna. Ruben tittar mot spegeln, skriker till, rycker åt sig rullen ur Gabriels händer och flyr ut från rummet.
Wera stirrar förvirrat efter adelsmannen varefter hon stoppar Werners stav under rustningen på ryggen och tar tag under Gabriels armar för att försöka dra reikländaren ut från garderoben. Trots (eller tack vare?) paniken och stressen lyckas hon samla tillräckligt med kraft för att få med sig den avsvimmade mannen men råkar samtidigt slänga en blick i spegeln.
Den synen hon ser kommer att förfölja henne hela livet.
En varelse som ser ut att vara av stål och som är en blandning av kvinna och man men utan ögon. Varelsen har bröst men har också en erigerad fallos.
”En demon! Det måste vara en demon från chaos!” Wera är helt säker på att hon nu tittar på det som alla människor pratar om med skräckslagna röster. Hon fylls av en känsla av att bli befläckad och fylld av något smutsigt. Det är precis samma känsla som hon kände när hon stod i Averbaum vid trädet med alla hängda människor fast nu känns det än värre.
Hon lyckas ändå behålla så pass lugn att hon kan dra Gabriel ut ur rummet och ner för trappan. ”Ledsen för smällarna, Gabriel, men du tar hellre några blåmärken att bli kvar där uppe. Gode Ranald, Shallya och Sigmar. Låt oss komma undan.”
Då är hon plötsligt nere på andra våningen där Werner, Ruben och von Krieglitz väntar. Hon får nu hjälp med att bära den fortfarande avsvimmade Gabriel ner till bottenvåningen och sedan ut till vagnen.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.