The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 8, del 6 - Frau Wera

Revolutionen närmar sig

Det är ovanligt lugnt i hamnkvarteret och det känns i luften att något är på gång. Diethild och Alf går in till White Horse Tavern och Diethild skannar av vilka som sitter där.
Hon ser Matilda Durbein som sitter för sig själv vid ett bord. 3 bord bort från Durbein sitter Frederick Grosz och Rutger Cornelius. De ser också Hans Muller, Viktor Keller, Linus Atzwig och Dieter Jochutz. Diethild ser också Herr Schneider med 2 horor i knät. Även Beatrice Knox och Adolphus Kuftos. Ser även ett nytt ansikte – en välbeväpnad man som ser ut son en soldat.
Diethild går fram mot Atzwig och Jochutz. De båda männen är rejält berusade. Diethild hälsar och frågar om hon får göra dem sällskap.
”Självklart snygging, slå dig ner.”
Atzwig tittar på Diethild och slänger fram 20 brass på bordet.
”Vad säger du, tjejen? Ska vi gå en trappa upp och ha lite… roligt?”
”Ja, varför inte. Har du ett rum då?”
”HA! Jag kan köpa alla rum på det här stället. Klart jag har ett rum.”
Diethild följer mer Atzwig till hans rum och när han efter en stund tillfredsställt sig börjar hon fråga ut honom gällande varför han sålde sitt garveri.
Den nöjde och berusade Atzwig berättar allt han vet:
”Jag fick så fördömt bra betalt. Både jag och Jochutz fick det. De kom och erbjöd oss 20 guld var för garverierna. 20 GULD! Jag är rik! Jag kan sitta och supa mig full varje kväll här på White Horse och kommer ändå ha pengar över. Och det är samma sak med Jochutz. Det här är livet.”
”Känns det inte märkligt att någon betalar 20 guld för era garverier? Vem köpte dem förresten?”
”Fritz Flink kom med pengarna. Och vem bryr sig om varför. Jag är rik!”
”Fritz Flink igen. Han har visst använts flitigt av Black Hood. Nåväl, nu får hen hitta en ny springpojke.” Hon frågar Atzwig:
”Något mer du kan berätta runt garverierna?”
”De är nu bevakade från taken på husen intill, fast Sigmar vet varför.”
”Har garverierna någon förbindelse med kloakerna och floden?”
”Både och. Det finns en direkt förbindelse till kloakerna via en stor lucka för att dumpa avfallen och ett avlopp leder ut i floden.”
”Intressant. Koppling till båda källorna för sedda varelser och… Kan det vara så att någon köpt garverierna för doftens skull? För att dölja något där som också luktar starkt eller annorlunda?”

När Diethild kommer tillbaka ner till skänkrummet ser hon att Alf sitter med Durbein men hon går fram till Adolphus Kuftos bord med förhoppningen att andra i rummet kommer ta henne för en prostituerad som söker nya kunder.
”Får jag slå mig ner?”
Kuftos tittar på henne med en förvånad min:
”Naturligtvis, men jag kommer inte bjuda dig på något.”
”Går inget, jag vill bara ställa några frågor.”
”Jaså?”
”Jag vill fråga dig vilken som skötte kontakten till dig för jobben som Old Margi gjorde åt Ferenc von Alptraum?”
Kuftos tittar på henne med stora ögon som snabbt smalnar av misstänksamhet:
”Vad vet du om det?”
”Jag fick veta det av Old Margi.”
”Ah! Länge sedan jag såg henne. Vart är hon nu?”
”Tänker jag inte yppa för dig. Tillbaka till min fråga.”
”Varför ska jag berätta något för dig?”
”Därför att annars kommer jag berätta för Luminary Mauer vem som var inblandad i stölden av hans bok. Vill du det, Kuftos?”
”Det var Ferenc själv som kontaktade mig. Jag var bara en mellanhand mellan von Alptraum och Old Margi då jag vet att hon hittar i kloakerna.”
”Varför kontaktade Ferenc just dig?”
”Han visste om att jag kan läsa och att jag tidigare gjort jobb åt Axel Stierna.”
Plötsligt känner Diethild en stark känsla av att vara iakttagen. Hon känner blickarna från någon i rummet bakom henne som borrar sig in i hennes rygg. Med en rysning undertrycker hon lusten att vända sig om utan försöker se oberörd ut.
”Vem är Axel Stierna?”
”En bokhandlare i Weavers District.”
”En sista fråga: På vilkens sida står du? Är du inte med i The Hooks gäng?”
”Nej, jag är neutral. Kalla mig frilansare… än så länge.”
”Tack för samtalet.”
När Diethild och Alf kommer ut från tavernan berättar Alf om sitt samtal med Durbein. Hon blev skärrad när hon fick veta att The Knife vet om hennes kontakt med Ketzenblum.
Diethild och Alf går nu till hamnen för att se mötet som Lönnermann pratade om.

Det lilla namnlösa torget i centrum av der Faust Quarter är fyllt med människor. Natten är varm och kvävande. Den mörka natthimlen lyses upp av hundratals gnistrande stjärnor och det gulaktiga skenet från de båda månarna Mannslieb och Morrslieb. Husen runt torget är slitna och många är fallfärdiga. Putsen har sedan länge flagnat och fasaderna är gråsmutsiga av sot. Men ändå kan man ana att detta en gång i tiden hade varit stolta och rika kvarter. Här och där kan man se detaljer från förr på husen. Från tiden innan den stora översvämningen. På vissa hus går det att urskilja vad som en gång i tiden varit fina stenhuggerier och spruckna statyer av marmor påvisar en forntida glans. Många i folkmassan håller upp facklor eller gamla oljelyktor. Folkhopen består av fattiga fiskare, fiskarfruar, hantverkare, hamnarbetare, tiggare, tvätterskor, tjuvar och alkoholiserade lösdrivare. Det är allt från gamla gubbar och gummor till unga barn. I mitten på torget står agitatorn Boris Lönnermann på ett par packlårar. Han svettas rejält på hjässan men hans röst är tydlig och klar och när han talar blir folkmassan knäppt tyst. Endast en ilsken hund som skäller oavbrutet och ihärdigt kan höras i bakgrunden.
“Hårt arbetande folk av Averheim. Hur mycket mer kan vi tåla? Har vi inte lidit tillräckligt? Värmen är olidlig, fattigdomen är värre än någonsin och våra barn svälter. Och vattnet har tagit slut.
Det finns inte längre något vatten i brunnarna i hamnen eller der Faust Quarter. Brunnar som stadens styrande sålde till utsugaren von Ritterbach. Vi jagade iväg von Ritterbach, vi tog tillbaka brunnarna men bara för att upptäcka att de helt och hålet sinat. De av oss som är desperata dricker från Aver och de blir sjuka och förgiftade av det smutsiga vattnet. Och nu är vi alla törstiga. Vi folket kräver “Kaltes klares wasser”.”
Boris Lönnermann sträcker upp sin vänstra hand i luften med knuten näve. Sedan skriker han med hög stämma:
“Averheim – Kaltes klares wasser!”
Folkmassan gör nu samma sak som agitatorn: de håller alla upp sina vänstra armar, knyter sina nävar och skanderar unisont:
“Kaltes klares wasser!”
Agitatorn fortsätter sitt tal. Han talar passionerat och eldigt:
“Vatten är en rättighet för alla människor. Brunnarna vid Plenzerplatz är fulla av vatten men vi fattiga blir bara iväg jagade om vi närmar oss de rikas torg. Jag säger därför detta, folk av Averheim om de rika inte ger oss vatten får vi ta vattnet med våld. Vi får inta Plenzerplatz och hämta vattnet som tillhör oss alla. Vi får inta de rikas värdshus och deras hem för att hämta mat till våra svältande barn. Vi folket av Averheim har fått nog. Låt de rika höra folkets ursinne. Gott folk… REVOLUTIONEN NÄRMAR SIG!”.
Lönnermann skriker så högt att hans ansikte blir illrött. Folkmassan svarar med ett öronbedövande vrål:
“AVERHEIM, AVERHEIM, AVERHEIM”.
Enstaka rop kan nu höras här och där i folkmassan där folk skriker ilskna slagord som:
“Häng de rika”, “Vartenda hus vid Plenzerplatz ska brinna”, “Vi ska plundra adelns hus, ta deras guld och låta deras fruar jobba på The Upright Pig”, “Dränk varje adelsman och borgare i Aver!”
Stämningen i folkmassan är upprörd och lynchstämning råder. Uppgörelsens dag är nära. De rika och mäktiga ska få betala för förtrycket av den fattiga massan. Folk skriker efter blod. Boris Lönnermann är en karismatisk talare och han fortsätter envetet med att elda på massans upprördhet.
I folkmassan kan Diethild se både Werner Klebb och Gerd Knaak, The Wharf Rats och The Fish ledare. De båda gängledarna instämmer och sympatiserar med Lönnermanns budskap. Gängledarna har länge förespråkat en försiktig linje utan våld men nu var måttet rågat. Deras medlemmar både svälter och törstar. En våldsam revolution är det enda som återstår.

I torgets utkant står Jochen. Han är förfärad över vad han ser och hör. Averheim står på randen till en blodig revolution. De senaste dagarna har våldet flödat i Averheim. Attacken mot Weavers District, övergreppen mot kvinnorna hos Frau Heidelschneiders Home for Homeless Women and Children och blodsmatchen på Weavers Brügge. Jochen vet vem som ligger bakom allt och han förstår att det är The Enemy Within som eldar på pratet om revolution. Han har ju själv tidigare, på direkt order av The Enemy Within, utövat påtryckning mot Boris Lönnermann. Men allt känns bara så fel och meningslöst. Jochen är trött på våldet, trött på att vara en marionett som kan offras närhelst det passade den hemliga konspiratören. Med våld, hot och pengar har Jochen på kort tid skapat The Hooks, ett kriminellt hamnarbetargäng, som sprider våld och förödelse. Livet har inte varit lätt för Jochen. Han hade tidigt i livet hamnat i fel sällskap. Misshandlats och misshandlat. Rånats och rånat. Mobbats och mobbat. Han hade flytt det hårda kriminella livet i hamnen och fått arbete som stallpojke på Monastery of Tuath. Men på grund av spelskulder hade han i klostret tvingats jobba med människosmuggling åt Faustman the Fist. Och när Faustman the Fist utmanövrerats och fått se sitt kriminella imperium krossas hade Jochen istället kommit att arbeta för den hänsynslösa konspiratören The Enemy Within. Jochen vill bara fly Averheim med sin syster Hanna. Fly så långt bort som möjligt, kanske till till Nuln eller Altforf. Bygga upp ett nytt liv utan vare sig våld eller kriminalitet. Det räckte nu. Utan att tänka efter agerar Jochen rent instinktivt och känslomässigt:
“De kommer att döda er. Plenzerplatz skyddas av den hårdföra Zacharias Kneiders kanonbatteri. När ni tågar in på torget kommer de att öppna eld. Ni kommer att sprängas i bitar. Barn, kvinnor, åldringar… allt som blir kvar av er kommer att vara blod och bortsprängda kroppsdelar. Det är så Lönnermanns revolution kommer att sluta. I ett blodbad, i en massaker.”
Jochen ropade ut sitt budskap högt. Folk känner igen honom, ledaren för The Hooks, och de lyssnar på vad han säger. The Hooks är numera en maktfaktor i fattigkvarteren.

Boris Lönnermann häpnar över Jochens ord. Jochen som i princip varje dag den senaste tiden har hotat och skrämt Boris talar plötsligt med ett helt annorlunda budskap.
”Vad har hänt, varför har Jochen ändrat sig?”
Boris vill inte heller ha en blodig revolution. Men han bryr sig om det fattiga folket. De svälter och de törstar. Fanns det ingen annan utväg kommer de bli tvungna att inta de rikas brunnar med våld. Boris famlar dock efter ett litet halmstrå för att undvika en massaker och säger:
“Folk av Averheim, Jochen, ledare för The Hooks har rätt. Vår revolution riskerar att sluta i ett blodbad. Jag ska imorgon bege mig till Averburg och begära ett möte med Steward Tochfel. Han ska få två alternativ att ta ställning till. Antingen ger han oss, folket av Averheim, omedelbar fri tillgång till de rikas brunnar längs Plenzerplatz eller så intar vi Plenzerplatz med våld imorgon natt. Är svaret från Tochfel att vi inte ges tillgång till brunnarna samlas vi här imorgon vid midnatt och tågar sedan med facklor och klubbor mot Plenzerplatz och tar det som vi behöver.”
Folkmassan jublar åt Lönnermanns tal. Äntligen finns hopp om förändring för de fattiga i Averheim. Enstaka aggressiva rop kan dock höras där vissa tycker att man ska strunta i att prata med Steward Tochfel och istället tåga mot Plenzerplatz redan i natt. Men den stora majoriteten föredrar ändå Lönnermanns förslag.

Herr Murrmann står i utkanten av torget och håller en ung pojke i handen. De går båda fram till Jochen. Herr Murrmann ler mot Jochen och den kritvita tandraden lyser upp i skenet av en lyckta från en av medlemmarna i The Hooks. Jochen ryggar bakåt av ren instinkt när han ser Averheims största psykopat stå mitt emot honom.
“Jochen, Jochen. Se på dig, otvättad och smutsig. När tvättade du dig senast? Det stinker verkligen om dig” säger Herr Murrmann med sina ljusa och lena stämma.
“Vi ogillar smuts och folk med dåliga tänder. Dina tänder är gula” säger den unga pojken till Jochen.
“Jochen tillåt mig att presentera min lärljunge Caspar Junior” fortsätter en leende Murrmann.
“Vad vill du?” säger nu en irriterad men rädd Jochen.
“Jochen vad du är otålig. Vill du inte ha en konversation med Herr Murrmann och Caspar Junior? Vad jag vill? Talet du just höll Jochen, var det verkligen så smart? Du går emot direkta order från The Black Cowl. Därför ville jag bara att Caspar Junior skulle berätta en sak för dig” svarar Murrmann.
Jochen ryser vid åsynen av psykopaten och den lilla pojken. Han hade hört rykten om att Murrmann tagit sig en lärjunge. En pojke som är son till en ökänd småkriminell skojare och suput i hamnen vid namnet Caspar Hoffstetter.
“Herr Murmann har lärt mig Shallyasången. Du har fula tänder. Snart ska vi sjunga Shallyavisan för dig” säger unge Caspar Junior och ler på samma sätt som läromästaren Murrmann. Caspar Juniors tänder glänser i fackelskenet och pojkens ögon förmedlar galenskap.

Diethild ser på håll samtalet mellan Lönnermann och Jochen och sedan samtalet mellan Jochen och Murrmann. Hon är noga med att hålla sig gömd i folkmassan för att sedan gå iväg när det blir för få människor att gömma sig bakom.
När de går mot Textil Brygge lägger Diethild och Alf upp planerna gällande morgondagen och inbrottet hos von Kaufmann. De bestämmer att hon och Alf träffas vid stallet på baksidan av The Journeys End runt lunchtid eftersom det då borde vara minst risk att träffa på någon person då de flesta i den stadsdelen troligtvis äter lunch. Det finns en risk att det blir en senare lunch på gardenpartyt än vad som är brukligt men att Alf får vänta en lite längre stund gör inget.
Wera och Alf kommer fram till Striganys läger och sover där ännu en natt.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.