The Enemy Within Averheim Sessions

The Enemy Within - Spelhelg 10, Del 1 - Friherre Ruben Ulfman von Mohr

"Kaltes klares Wasser!" Del 1

Plenzerplatz är vanligtvis dunkelt så här dags. Lanternor utanför herrskapshusen skapar sfärer av varmt sken. Bortom dom försvinner snabbt dom flackande skuggorna i mörker. Men nu är ödestimman här.

Ruben, Ingvald och Werner står bakom kanonbatterierna som vaktar brunnarna på torget. Dom hör ropen från den rasande folkmassan: ”-Kaltes klares wasser!” Många hundra facklor får torget att lysa upp och Ruben tycker att han känner värmen från dom. Det är trots allt varmt och kvavt. Stormmoln hopar sig över staden. Skenet från Mannsleib kan inte bryta igenom. Det fallande trycket gör att soten från alla facklorna hänger kvar runt torget. Det börjar blåsa och gnistor flyger från fyrfaten vid kanonerna där mannskapet står redo med luntor för att tända kanonernas stubiner. Männen svettas av värmen och nervositet. Zacharias Kneider ryter åt sina män att stå redo att möta upprorsmakarna med Averländskt stål. Sen söker han av torget efter någon som kan ge ordern. Han tar vanligtvis bara order från kapten Baerfaust men kaptenen är inte här så vem ska han välja att lyssna på? Mobben skanderar att dom fina stadshusen ska plundras och några börjar klättra på murar och grindar. Privata vakter ställer ängstligt upp sig. Dom är vana vid att mota bort tiggare, inte stå emot hundratals uppretade hamnarbetare. Ruben är också orolig, det här kan gå väldigt illa. Han känner att pulsen ökar. Bartol von Ogdeburg, Mattias von Grunwald och Marlene von Alptraum, oroliga för sina stadshus, skyndar fram till Zacharias och beordrar honom att ge eld mot packet. Allt står och väger på en knivsegg.

Ruben tänker återigen att dom borde ha gjort något åt brunnarna för flera dagar sedan. Det här är Black Hoods verk. Ruben blir arg. Black Hood är bara en hycklare, framställer sig som Averheims hjälte, dom fattigas förkämpe, men i hens stora spel är dom alla förbrukningsbara. I efterhand kan det alltid hävdas att dom offrades på martyrens altare. Allt var så utstuderat.

Stadens steward Dagobert Tochfel försöker desperat nå fram till Kneider och få honom att inte öppna eld men Kneider ignorerar honom. Tochfel upptäcker Ruben och går fram till honom.
”-Ruben Ulfman von Mohr, jag ber er, ni måste få dom att inse galenskapen i detta.”
”-Varför ska jag ordna upp i andras röror jämt?” tänker Ruben men inser att han har sagt det högt.
”-Det blir inbördes krig om vi inte löser det här” fortsätter en upprörd Tochfel ”-Ni är vårt enda hopp von Mohr.” Ruben har redan förstått att han måste göra något men han behöver Wera. Var är hon? Eller, Caspar skulle också vara till stor nytta, men Ruben kan inte se honom heller. Så är Wera plötsligt där vid hans sida och istället för den uppfordrande, trotsiga min hon har använt sig av det senaste dygnet så ler hon. Det leendet kan få en man att göra vad som helst och Ruben känner sig stärkt. Precis den målinriktade charmen är vad han behöver nu. Han vänder sig mot Tochfel.
”-Om jag gör det här så är du skyldig mig en tjänst” säger han och pekar på Tochfel.
”-Ja, ja” svarar den stressade Tochfel frånvarande. Ruben härsknar till.
”-Jag menar det, vid Sigmar! Om jag så ber dig att hålla Morrs portar öppna så ska du göra det. Men nu ska du göra en annan sak för mig. Gå in i borgen och säkra maten. Få den hit.” Tochfel ser nu på Ruben som om han var en galning.
”-Men..men, det är vansinne. Det går inte att gå in där nu. Vadå för mat? Den gör ingen nytta nu.” Vid Ranalds krökta tofflor! Ruben börjar förklara långsamt och metodiskt men han når inte längre fram till mannen.

Black Hood har byggt sitt namn på handlingar med stor symbolik. Ruben hade inte tänkt att vara sämre. Inne i borgen står middagen som aldrig hann serveras. Kryddkorvar med äkta bladguld i, sauerkraut på vinäger från Loningbruck och honung från äppelblom. Till dessert skulle det serveras isade apelsiner med bretonsk cognac. Om Ruben klarade det här så ville han att det skulle talas i hamnen om att Ruben Ulfman von Mohr lovade folket att dom skulle få äta guld och han höll det. Han suckar, det är bara att ge upp det nu.

Han vänder sig till Wera och dom andra. Gabriel kommer och ansluter sig också. Dom gör snabbt upp en strategi. Dom måste ställa sina motståndares auktoritet i tvivel och få Kneider att lyssna på Ruben. Först ska dom med alla medel få von Ogdeburg och von Grunwald ur balans. Dom är mest högljudda och desperata och skapar en spänd stämning. Detta är Weras jobb. Sen kan dom koncentrera sig på Marlene. Ruben har gått i clinch med henne många gånger förut. Ingvald och Werner verkar som tur är tillräckligt nyktra efter mötet med weirdrootmolnet. Werner får agera som stöd och ge auktoritet till deras ord. Gabriel väljs också in att vara med. Om inte annat så för att han inte ska ställa till otyg på annat håll. Ruben ber dom också att hålla utkik efter andra som dom vet är underhuggare till Black Hood. Andra kanske tänker blanda sig i leken. Averheims framtid står på spel. Ett misslyckande är inte ett alternativ.

Ruben går fram till Marlene, von Ogdeburg och von Grunwald. Han vill fånga allas uppmärksamhet och få dom att lyssna på honom men han vill inte vara för aggressiv så att alla vänder taggarna utåt och blir defensiva mot honom. Ruben stämmer upp i en sång. Han använder en känd melodi men anpassar texten till stunden.
”-Kan du höra folkets sång, sången om unga arga män? Det är sången som förkunnar, du blir aldrig slav igen! När ditt hjärta börjar slå i samma takt som trummans slag då är dags att börja gå mot en morgondag!” Han tar upp refrängen och får några runt om att sjunga med. Rubens sång påverkar även deras motståndare som åtminstone inte öppet vill häckla ett budskap som framförs på detta sätt och så tydligt tar ställning för en rättvis hjärtesak. Sen leder Ruben an med all auktoritet han kan uppmana som överhuvud för sin familj och börjar argumentera med von Ogdeburg, von Grunwald och Marlene.

Wera, Ingvald och Gabriel tar initiativet. Marlene kan börja ifrågasätta sällskapet Ruben är i och sända bort hans allierade om hon får chansen. Tillsammans gör dom processen kort med von Ogdeburg och von Grunwald. Ingvald och Gabriel imponerar väldigt på Ruben. Ruben drar fram allt smutsigt, smått eller stort, som han har om männen och Wera håller von Grunwalds blick så han inte kan tänka på något annat än henne. Snart blir von Grunwald helt stum, fångad av Weras förföriska rörelser och Ingvald skrämmer von Ogdeburg så han svimmar. Ruben är nöjd med deras hänsynslösa utmanövrerande av männen. Snabbt och effektivt. Men dom kan inte låta bli att bli lite oroliga för den skräckinjagande Ingvald. Ruben och Werner undrar vad som kan hända om han skulle drivas för långt. Skulle Ingvald ge sig på Marlene är spelet slut.
Marlene är hårdhudad och inte lätt att få ur balans. Här hjälper inte Weras charm, Gabriels snabba, förvillande tirader eller Ingvalds skräckinjagande uppsyn på samma sätt som mot ringare män. När man tror att man har henne så slinker hon undan med ett motargument eller ett smicker. Hon överlämnar plötsligt en praktfull värja till Ruben som tillfälligtvis kommer av sig. Men till slut kan hon inte stå emot dom alla tillsammans. Ruben ser sin öppning och spänner ögonen i henne och påminner henne om allt han vet om henne och då ser hon plötsligt orolig ut och tystnar.

Ruben talar med Kneider, som redan ser situationen ur ett annat perspektiv, och stämningen mildras när männen vid batterierna slappnar av. Hotet är avvärjt för tillfället. En första seger är vunnen.

Comments

Averheim

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.